All exklusive på Kap Verde

Två veckor på chartersemester. Välbehövlig vila, och så förkortar vi vintern, den kan vara i längsta laget på våra breddgrader. Eftersom frun inte ville åka till Kanarieöarna, och ingen av oss var särskilt sugen på Thailand, blev det den tämligen okända destinationen Kap Verde.


Det är en ögrupp utanför Västafrikas kust, som fram till självständigheten 1975 var en portugisisk koloni, det tar nio timmar att flyga dit, med mellanlandning på Kanarieöarna. Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Det man har på öarna är fantastisk musik, med en egen variant av det portugisiska fado – jag säger bara Cesária Évora! – vänliga människor, avspänd stämning, och otroligt fina, vidsträckta stränder. Vindarna från Sahara gör Kap Verde till ett paradis för surfare.

Dessutom finns här god och prisvärd mat, mest fisk och skaldjur.

De flesta turister, oavsett nationalitet, har ”all inclusive”. Det innebär helpension på hotellet, och fria drinkar i baren. Det har blivit en mycket vanlig semesterform, samtidigt som den är starkt kritiserad. Man pekar på att intäkterna då stannar hos de utländska reseoperatörerna utan att komma landet till godo, det hindrar turisterna från att lära känna det land som de besöker, och dessutom medför det extra hård belastning på miljön.

Vi är ett litet gäng som inte har all inclusive, och vi uppfattar oss nästan lite exklusiva, som särskilt utvalda, vi som inte springer i flock, utan med öppet sinne utforskar omvärlden. Vi uttalar oss gärna nedlåtande om stackarna som är kvar på hotellet, som aldrig får se någonting eller uppleva något äkta lokalt, och som äter samma trista buffé varje dag.

Vi blir ganska frustrerade när vi talar med ett ”all inclusive-par” som berättar att maten under veckan har varit fantastiskt bra, med massor av lokala specialiteter.

Och varje kväll på väg till eller från någon ny restaurang där vi har ätit middag kan vi se hur all inclusive-människorna roar sig på hotellet med dans, olika shower, karokoe och diverse tävlingar. Visst kan det se ut som något hämtat ur ”Sällskapsresan”, men det går inte att komma ifrån att de ser ut att ha jätteroligt.

Då slås jag av insikten att det egentligen är ganska enkelt. Människor har ett behov av gemenskap, att vara i grupp, och göra saker tillsammans. Vi sägs leva i individualismens tidsålder, och då blir det behovet förmodligen ännu mera accentuerat. Och jag med min nedlåtande attityd är egentligen bara ett offer för det som jag kritiserar.

Kritiken mot all inclusive är säkert berättigat. Men det är samtidigt uppenbart att människor behöver ha gemenskap, och att de söker mötesplatser.

Det är en värdig uppgift för arbetarrörelsen: att skapa sådana platser, och fylla dem med ett bra kollektivt innehåll.

Kultur över alla gränser

Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.
Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån.