Åter igen dags för årets kristna höjdpunkt –Påsken. Den firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse, ochska vara en försoningens tid. Men eftersom människan är blott människa, är den som är utan synd, och så vidare, har påsken alltid traditionellt också varit pogromernas tid.
Efter att ha vederbörligen firat sin Frälsare gick de kristna man ur huse för att hämnas honom på ett inte fullt så kristligt sätt. Vända andra kinden till, my ass! Vi bränner ner judekvarteren, plundrar, våldtar och dödar. Det är bara rätt åt dessa Kristi mördare.
Ett utmärkande drag för kristendomen genom århundraden har varit de kristnas okristliga beteende.
Det finns åtskilliga skildringar av pogromer i litteraturen. De som har mest etsat sig i mitt minne är från Hermann Kestens roman ”Ferdinand och Isabella”, utgiven av Tiden 1949, som utspelar sig i Spanien under 1400-talet, och där ghettot i en stad, jag minns inte längre vilken, bränns ner, och det just i samband med påsk, tror jag. En stark, suggestiv skildring.
Den andra är ur Valentin Katajevs ”Ett ensamt och vitt segel” (Arbetarkultur 1956), som tilldrar sig i Odessa tiden kring revolutionen 1905. Just episoden som Katajev beskriver slutar faktiskt lyckligt, men han fångar mycket träffsäkert och med storinlevelse både pöbelns blinda vrede, och offrens skräck.
Två numera tämligen bortglömda författarskap att fylla helgens lediga tid med.
Trevlig påskläsning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar