Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. En handfull män och kvinnor, kanske ett tusental, dömda till undergång, beväpnade med ett litet antal pistoler, några gevär och hemmagjorda bensinbomber, som trotsigt reser sig och tar upp kampen med världens mäktigaste militärmakt. Den ojämna striden pågick i en månad. De flesta av kämparna dog. Deras minne lever.
Det återkommande motivet för deras handling sägs vara att de ville ”dö med värdighet”. Och det har jag svårt med. Betyder det att alla de andra dog utan värdighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar