Strax före jul hamnade jag i en intressant diskussion med några vänner om relationen poesi och musik. Bob Dylans namn kom, inte helt oväntat, upp. Idag hittade jag följande text i ämnet. Den är från 2008:
Feministikonen Germaine Greer ger sig i en artikel i The Guardian på rockikonen Bob Dylan. ”Äckelpottor blir ibland duktiga poeter, men Bob Zimmerman är inte en av dem” konstaterar hon. Greer frågar sig varför folk tror att Dylan är en stor lyriker när han inte ens kan skriva grötrim. Hon citerar en strof ur Visions of Johanna, och enligt henne är det en kombination av anspråksfullhet och okunnighet som är enbart irriterande. Att Dylan har inspirerat oräkneliga grötrimspoeter gör inte saken bättre. ”Han var inte lämplig att knyta Woody Guthries skosnören” konkluderar hon. Som kontrast och förebild framhåller Greer William Blake och Morrissey.
En möjlig förklaring till Greers ilska antyder hon själv när hon skriver att hon inte kan förlåta honom för att han lät publiken vänta i tre timmar under festivalen på Isle of Wight 1969.
Det är aldrig för sent att ge igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar