På vänsterfronten intet nytt

Vid millennieskiftet briserade en nyhetsbomb i Ådalen: båda våra lokaltidningar skulle läggas ner. Anrika socialdemokratiska Nya Norrland och minst lika anrika oberoende liberala Västernorrlands Allehanda, med Sveriges förmodligen mest rabiata moderata ledarskribent Bo Östman, skulle gå ihop till en tidning med det föga fantasifulla namnet Tidningen Ångermanland. Känslorna var ambivalenta bland både läsare och tidningarnas personal. Många ville nog ha sina tidningar kvar, samtidigt som man var medveten om att de drogs med allvarliga ekonomiska problem. Och nyfikenheten var stor inför det nya.

Journalisterna levde på hoppet att de nu skulle få förstärkta resurser och kunde göra en stark lokaltidning.
Den 3 januari 2000 kom så den nya tidningen. Med två ledarsidor: en liberal och en ”grundad på socialdemokratiska värderingar”. Lustigt nog är sossarna till höger och liberalerna till vänster på uppslaget.
Tidningens första nummer var digert, proffsigt och löftesrikt. Nu tio år senare ser det lite annorlunda ut. Det dröjde inte länge förrän det skulle rationaliseras och sparas, organisationen skulle slimmas, en del blev gemensam med Örnsköldsviks Allehanda. Det blev mer och mer byråmaterial, och tidningen blev tunnare och tunnare.

Det här är ingenting specifikt för just vår tidning, så ser utvecklingen ut på många håll i landet. De flesta av oss kan välja bland hur många elbolag som helst, vi kan välja och vraka bland premiepensionsfonder, men tidning det finns det bara en.
Det hotar mångfalden, och i sin förlängning begränsar det demokratin. Engagerade och välinformerade medborgare är en förutsättning för en levande demokrati, och det måste få kosta. Presstödet bör utvecklas och utökas, inte inskränkas (ja, jag vet att jag talar i egen sak!).

Men det räcker inte. Den borgerliga pressdominansen är total. A-pressens kollaps, Arbetets nedläggning, fiaskot med återupplivandet av Stockholms-Tidningen är alla tragiska milstolpar i vänsterns presshistoria. Till vänster om socialdemokratin ser det inte ljusare ut. Hur kommer det sig att i lilla Norge kan det finnas en bärkraftig daglig vänsteravisa med en upplaga på cirka 20.000?
Det finns en utbredd medvetenhet om problemet, men det händer ingenting. Att bilda en grupp på Facebook kommer man inte långt med. Vad som krävs är konkret handling, pengar och framför allt nytänkande.
Sverige behöver en bra daglig vänstertidning!

Publicerat i Flamman 2010-2