Postum berömmelse för fantastisk Bolaño

Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.
Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexiko igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.

Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexiko spelar en framträdande roll i hans romaner.
Men visst finns det en skillnad, en avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på vissa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.
Också i Om natten i Chile (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.

Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, De vilda detektiverna (2007) och Om natten i Chile, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén 2666 blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.
”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.
Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan i februari ska ge ut en diktsamling av honom med titeln Det okända universitetet). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.
Det är en klen tröst för  Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i 2666 säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”
Romanen 2666 är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. De vilda detektiverna är 700 sidor, medan Om natten i Chile är i det lilla formatet om 150 sidor.

Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.
Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.
Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.

Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.
Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårtläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.
Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i De vilda detektiverna. Och som en av personerna i 2666 konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.
Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.

Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.
Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för Om natten i Chile.

Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?
Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.
Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.

Från Flamman till regeringen

De rödgröna arbetsgrupperna prövar det okonventionella greppet att presentera ett ”skuggkabinett” i god tid före valet. Flamman har som enda tidning fått ta del av delar av materialet. En överraskning är Flammans chefredaktör Aron Etzler som tilltänkt idrottsminister.

De rödgröna arbetsgrupperna prövar det okonventionella greppet att presentera ett ”skuggkabinett” i god tid före valet.
Hela listan på de blivande statsråden om de rödgröna vinner valet ska läggas fram på en presskonferens första maj. Flamman har som enda tidning fått ta del av vissa delar av listan. En överraskning är Flammans chefredaktör Aron Etzler som tilltänkt idrottsminister.

Aron själv tycker inte alls att det är särskilt överraskande.
– Jag har alltid haft ett brinnande idrottsintresse, följer med vad som händer på de olika arenorna, jag antar att jag är lite av en kalenderbitartyp. Och givetvis går jag då och då och ser en match, fotboll, ishockey, men det stora intresset sedan gammalt är bandy.

Något speciellt favoritlag?
– Lesjöfors, så klart!
Det visar sig också att Aron har ett förflutet som idrottsman. Han har under flera år tävlat i styrkelyft, både i Sverige och internationellt. Han pratar dock ogärna om sina framgångar, och avböjer bestämt att redogöra för sina resultat.

Vänsterpartiets tredje vice ordförande Ann-Britt Leyman säger sig vara nöjd med de statsrådsposter som kan tänkas tillfalla partiet. Inte minst är tillfredsställelsen stor med Aron Etzler som potentiell idrottsminister.
– Aron kommer från en annan miljö än den partipolitiska, och vi tror att det kan tillföra ny energi och nya infallsvinklar på regeringsarbete. Just idrottsdepartementet har för oss en särskild tyngd. Idrotten är en folkrörelse, med en ungdomlig prägel. Det är här Vänsterpartiets hjärtfrågor finns!

Miljöpartiets båda vice språkrör Ruth Svedberg och Hjalmar Mellander säger med en röst att de tror att Aron Etzler är ett mycket bra val. De avfärdar bestämt alla spekulationer om Miljöpartiets ointresse för idrottsdepartementet, och hävdar att det förhåller sig precis tvärtom.

– Idrott och miljö hör ihop.
Socialdemokraternas representant i den rödgröna samarbetsgruppen Eric Lemming bekräftar för Flamman att kampen om idrottsministerposten var stundtals mycket het, och att alla partier satsade mycket av sin prestige då de ansåg att viktiga värden stod på spel. Det var först efter flera dagars överläggningar med hårda förhandlingar som pågick långt in på nätterna som man kunde enas.

– Det fanns en allmänt utbredd rädsla, framför allt bland socialdemokraterna, att det skulle bli en djurgårdare. Nu löste det sig perfekt, till allas belåtenhet.
Eric Lemming berömmer Vänsterpartiet för kompromissvilja och kreativ inställning i förhandlingarna.
Inom det borgerliga blocket råder det en viss förvirring och osäkerhet hur man ska förhålla sig till de rödgrönas utspel. Ingen verkar benägen att komma med några kommentarer.
Flamman lyckas till slut kontakta Maud Olofsson, som berättar en mångordig historia om Thorbjörn Fälldin. Han trodde också att han hade skjutit en björn, men det hade han inte alls. Och istället för ett skinn fick han ett kärnkraftverk. Fast ändå inte.
Moderaternas presstalesman Hugo Wieslander har inte mycket att säga:
– Skuggkabinett. Löjligt! Det är så…osvenskt.


Jan Mulak

Publicerat i Flamman första april 2010

På vänsterfronten intet nytt

Vid millennieskiftet briserade en nyhetsbomb i Ådalen: båda våra lokaltidningar skulle läggas ner. Anrika socialdemokratiska Nya Norrland och minst lika anrika oberoende liberala Västernorrlands Allehanda, med Sveriges förmodligen mest rabiata moderata ledarskribent Bo Östman, skulle gå ihop till en tidning med det föga fantasifulla namnet Tidningen Ångermanland. Känslorna var ambivalenta bland både läsare och tidningarnas personal. Många ville nog ha sina tidningar kvar, samtidigt som man var medveten om att de drogs med allvarliga ekonomiska problem. Och nyfikenheten var stor inför det nya.

Journalisterna levde på hoppet att de nu skulle få förstärkta resurser och kunde göra en stark lokaltidning.
Den 3 januari 2000 kom så den nya tidningen. Med två ledarsidor: en liberal och en ”grundad på socialdemokratiska värderingar”. Lustigt nog är sossarna till höger och liberalerna till vänster på uppslaget.
Tidningens första nummer var digert, proffsigt och löftesrikt. Nu tio år senare ser det lite annorlunda ut. Det dröjde inte länge förrän det skulle rationaliseras och sparas, organisationen skulle slimmas, en del blev gemensam med Örnsköldsviks Allehanda. Det blev mer och mer byråmaterial, och tidningen blev tunnare och tunnare.

Det här är ingenting specifikt för just vår tidning, så ser utvecklingen ut på många håll i landet. De flesta av oss kan välja bland hur många elbolag som helst, vi kan välja och vraka bland premiepensionsfonder, men tidning det finns det bara en.
Det hotar mångfalden, och i sin förlängning begränsar det demokratin. Engagerade och välinformerade medborgare är en förutsättning för en levande demokrati, och det måste få kosta. Presstödet bör utvecklas och utökas, inte inskränkas (ja, jag vet att jag talar i egen sak!).

Men det räcker inte. Den borgerliga pressdominansen är total. A-pressens kollaps, Arbetets nedläggning, fiaskot med återupplivandet av Stockholms-Tidningen är alla tragiska milstolpar i vänsterns presshistoria. Till vänster om socialdemokratin ser det inte ljusare ut. Hur kommer det sig att i lilla Norge kan det finnas en bärkraftig daglig vänsteravisa med en upplaga på cirka 20.000?
Det finns en utbredd medvetenhet om problemet, men det händer ingenting. Att bilda en grupp på Facebook kommer man inte långt med. Vad som krävs är konkret handling, pengar och framför allt nytänkande.
Sverige behöver en bra daglig vänstertidning!

Publicerat i Flamman 2010-2

Spektakulärt och övertydligt

FILM

Avatar
Regi: James Cameron.
20th Century Fox.

En militär expedition med en civilisatorisk och vetenskaplig täckmantel är egentligen ute efter ett dyrbart mineral. Problemet är att ”infödingar” har sina boplatser just där de rikaste fyndigheterna finns. I den heliga profitens namn skippar man alla hänsyn till framsteg, respekt och demokrati, och tar till den militära råstyrkan. Låter det bekant?

Avatar lär vara den mest påkostade filmen någonsin, och har blivit omtalad för sina specialeffekter. Och visst är det spektakulärt. Effekterna är både påhittiga och originella, utan att förlora sig i maskinorgier. Dessutom är det stundtals bedövande vackert. Det är Djungelboken goes Jurassic Park.

Ett minus dock för den konventionella musiken.

Avatar är ideologiskt övertydlig på ett sätt som bara amerikanska filmer kan – och får – vara! Det är en antikrigsfilm, den är i allra högsta grad miljömedveten, med tydliga inslag av panteistisk andlighetsdravel, och den tar klar ställning för Folket mot storkapitalet och dess militärmakt.

Det är intressant att i tider av djup kris, när USA är indraget i två krig som ser alltmer mer hopplösa ut, och när dess ställning som världens enda supermakt börjar vackla, väljer Hollywood att göra en storsatsning på en film med just ett sådant innehåll.

Samtidigt går det här inte bortom det som amerikanska progressiva krafter traditionellt alltid har stått för. Men det stannar inte där. När folket reser sig mot ockupationsmakten, åker det på rejält med stryk. Det är först när Naturen själv slår tillbaka, som inkräktarna kan besegras och köras ut. En sista duell man mot man avgörs av – en kvinna. Med en pilbåge.
Hjälten dör som människa, men återföds som sin avatar, vilket har fått en del kritiker att tala om posthumanism, vad det nu betyder.

Men det filmen säger, förutom ”love, peace and understanding” och satsning på miljövänlig teknologi, kan tolkas som att framtiden finns i det gränsöverskridande. Som till exempel samarbete med Kina.

Publicerat i Flamman 2010-1