Under mina 40 år i Sverige har jag fått ta min beskärda del av främlingsfientlighet och rasism. Jag har också fått uppleva hur "invandrare" har växt till ett politiskt problem, som kräver sin "lösning". Just som jag trodde att det höll på att gå helt åt helvete, dök det upp något glädjande positivt. Från högt uppsatt håll, ingen mindre än statsministerns pressekreterare, för tillfället föräldraledig, kom det berömmande ord. Vi är nämligen ena hejare på att plocka upp skit. Snabbt som bara den.
Ser ni, det finns hopp om framtiden.
Framtiden börjar annars på måndag med 30-årsdagen av olyckan på Tjörn, då Almöbron rasade och åtta människor omkom. Hela förloppet är ett lysande exempel på Murphys lag: allt som kan gå åt helvete gör det också (ungefär så). Ett fartyg kolliderar i dimman med bron, som rasar över båten och förstör radioutrustningen. En person som observerar händelsen och ringer till polisen: "Tjörnbron har rasat", gastar han i luren, "ja, ja", svarar snuten, "gå hem med dig nu, och sov ruset av dig".
Tack och lov hinner en lastbilschaufför få stopp på sin bil, spärrar vägen, och stoppar alla bilar som är på väg. De på andra sidan hade inte lika mycket tur.
På tisdag är det årsdagen av Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Förra året var det 200 års jubileum av hans födelse, och i samband med det skrev jag följande om honom:
Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.
Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.
Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina "paradoxer", men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.
Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade "mutualismen", en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.
Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.
Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.
Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?
Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.
På onsdag är det 68 år sedan Wannseekonferensen ägde rum. Det var där som det definitiva beslutet togs om den slutgiltiga lösningen, det vill säga förintelsen av judarna. Bland dem närvarande finns det några ökända namn som Heydrich, Eichmann, och Gestapochefen Heinrich Müller. Men också en biträdande statssekreterare vid utrikesdepartementet med förpliktigande namnet - som han dessvärre inte levde upp till - Martin Luther.
Bland det som är mest frapperande med Wannsee är att det inträffar ändå så sent, det är faktiskt nästan två år efter invasionen av Polen, och ett halvår efter det trots allt framgångsrika anfallet på Sovjet. Sedan går det i rasande fart, och drygt två år senare är det i stort sett klart. Vilket antyder att om fler hade bjudit motstånd, fler hade sagt ifrån, kanske det hade kunnat gå annorlunda.
På torsdag är det årsdagen av att en viss Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin, avlider i slaganfall. 26 år senare på exakt samma dag dör Eric Arthur Blair, mer känd som George Orwell. Ironiskt kan det tyckas, Orwell var en av kommunismens och Sovjets skarpaste kritiker. Så intill den milda grad att han agerade tjallare åt hemliga polisen under kalla kriget.
Men det är kanske ändå inte så enkelt. För vem är Den gamle majoren i "Djurfarmen", en rakt genom sympatisk figur, någon att beundra och se upp till? Det kan vara Marx, det kan vara ingen alls, men utifrån den faktiska historien, och de andra karaktärerna går ju att bestämma ganska exakt, verkar Lenin ändå mest trolig. Där ser man.
På fredag är det årsdagen av August Strindbergs födelsedag. 1912 på sin 63- årsdag uppvaktades han av mer än 10 000 i ett fackeltåg utanför sin bostad. Han fick också ett alternativt "Nobelpris" efter en insamling. Det ni.
På lördag är det 119 år sedan Antonio Gramsci föddes. Han har myntat begreppet "kulturell hegemoni", som är mäkta populär bland intellektuella, förmodligen därför att det tilldelar dem en viktig roll i den historiska processen.
Det problematiska är som vanligt verkligheten. Det italienska kommunistpartiet, som har haft Gramsci som husgud länge, lyckades i stor utsträckning förverkliga den kulturella hegemonin. Och partiet är i stort sett utplånat.
Gramsci hade inte förutsett, och det är svårt att klandra honom för det, utvecklingen inom populärkulturen. Enter Berlusconi.
På söndag har vi så årsdagen av Randolph Churchills dödsdag. Han var torypolitiker, och finansminister 1886-87. Framför allt var han far till Winston, även han torypolitiker, brittisk premiärminister under krigsåren, känd för sina många tal. Faktiskt var han också Nobelpristagare i litteratur 1953.
Winston dog samma datum som sin far, som han överlevde med 70 år. Jag vet inte hur statiskt sannolikt det är, men nog måste det vara ovanligt. Å andra sidan är undertecknad född på sin mors födelsedag.
Ser ni, det finns hopp om framtiden.
Framtiden börjar annars på måndag med 30-årsdagen av olyckan på Tjörn, då Almöbron rasade och åtta människor omkom. Hela förloppet är ett lysande exempel på Murphys lag: allt som kan gå åt helvete gör det också (ungefär så). Ett fartyg kolliderar i dimman med bron, som rasar över båten och förstör radioutrustningen. En person som observerar händelsen och ringer till polisen: "Tjörnbron har rasat", gastar han i luren, "ja, ja", svarar snuten, "gå hem med dig nu, och sov ruset av dig".
Tack och lov hinner en lastbilschaufför få stopp på sin bil, spärrar vägen, och stoppar alla bilar som är på väg. De på andra sidan hade inte lika mycket tur.
På tisdag är det årsdagen av Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Förra året var det 200 års jubileum av hans födelse, och i samband med det skrev jag följande om honom:
Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.
Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.
Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina "paradoxer", men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.
Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade "mutualismen", en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.
Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.
Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.
Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?
Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.
På onsdag är det 68 år sedan Wannseekonferensen ägde rum. Det var där som det definitiva beslutet togs om den slutgiltiga lösningen, det vill säga förintelsen av judarna. Bland dem närvarande finns det några ökända namn som Heydrich, Eichmann, och Gestapochefen Heinrich Müller. Men också en biträdande statssekreterare vid utrikesdepartementet med förpliktigande namnet - som han dessvärre inte levde upp till - Martin Luther.
Bland det som är mest frapperande med Wannsee är att det inträffar ändå så sent, det är faktiskt nästan två år efter invasionen av Polen, och ett halvår efter det trots allt framgångsrika anfallet på Sovjet. Sedan går det i rasande fart, och drygt två år senare är det i stort sett klart. Vilket antyder att om fler hade bjudit motstånd, fler hade sagt ifrån, kanske det hade kunnat gå annorlunda.
På torsdag är det årsdagen av att en viss Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin, avlider i slaganfall. 26 år senare på exakt samma dag dör Eric Arthur Blair, mer känd som George Orwell. Ironiskt kan det tyckas, Orwell var en av kommunismens och Sovjets skarpaste kritiker. Så intill den milda grad att han agerade tjallare åt hemliga polisen under kalla kriget.
Men det är kanske ändå inte så enkelt. För vem är Den gamle majoren i "Djurfarmen", en rakt genom sympatisk figur, någon att beundra och se upp till? Det kan vara Marx, det kan vara ingen alls, men utifrån den faktiska historien, och de andra karaktärerna går ju att bestämma ganska exakt, verkar Lenin ändå mest trolig. Där ser man.
På fredag är det årsdagen av August Strindbergs födelsedag. 1912 på sin 63- årsdag uppvaktades han av mer än 10 000 i ett fackeltåg utanför sin bostad. Han fick också ett alternativt "Nobelpris" efter en insamling. Det ni.
På lördag är det 119 år sedan Antonio Gramsci föddes. Han har myntat begreppet "kulturell hegemoni", som är mäkta populär bland intellektuella, förmodligen därför att det tilldelar dem en viktig roll i den historiska processen.
Det problematiska är som vanligt verkligheten. Det italienska kommunistpartiet, som har haft Gramsci som husgud länge, lyckades i stor utsträckning förverkliga den kulturella hegemonin. Och partiet är i stort sett utplånat.
Gramsci hade inte förutsett, och det är svårt att klandra honom för det, utvecklingen inom populärkulturen. Enter Berlusconi.
På söndag har vi så årsdagen av Randolph Churchills dödsdag. Han var torypolitiker, och finansminister 1886-87. Framför allt var han far till Winston, även han torypolitiker, brittisk premiärminister under krigsåren, känd för sina många tal. Faktiskt var han också Nobelpristagare i litteratur 1953.
Winston dog samma datum som sin far, som han överlevde med 70 år. Jag vet inte hur statiskt sannolikt det är, men nog måste det vara ovanligt. Å andra sidan är undertecknad född på sin mors födelsedag.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-17
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar