ROMAN
Alfahannen
Katarina Wennstam
Bonniers
Jack Rappe är en hyllad filmstjärna, som bland sina främsta meriter kan inräkna några framgångsrika år i Hollywood. Med sin kombination av pojkaktig charm och rättframhet anses han oemotståndlig, i synnerhet bland branschens yngre kvinnliga förmågor. Och han tar för sig, framför allt av sina medarbetare och motspelerskor.
Rappe förbrukar kvinnor i en jämn ström. Han använder dem, utnyttjar och slänger bort. Bäst gillar han när de bjuder lite motstånd. Gärna inte så lite.
Ofta är det på gränsen till våldtäkt. Många skulle nog påstå att det faktiskt går över gränsen. Och charmtrollet fortsätter att härja och förnedra, ostraffat. Tills en dag tar det en ände med förskräckelse.
Katarina Wennstam har skrivit en roman om filmbranschen och dess "machokult, gammalmodiga attityder och ett konstant undervärderande av kvinnligt konstnärskap". Det är svårt att inte sympatisera med hennes budskap. Hon ställer också viktiga frågor kring nödvärn, skuld och ansvar.
Men boken lider av skönlitterära brister, det transporteras mycket text, och karaktärerna är schablonmässigt tecknade. Enda undantaget är hennes rättegångsskildring. Där lyfter språket, det är rappt och spännande. Man märker det erfarna handlaget hos en gammal kriminalreporter.
Den avgörande invändningen är att handlingen är så tydligt avgränsad mot filmvärlden, utan någon bäring på den verklighet som vi vanliga dödliga lever i. Romanen riskerar att bli en del av den kändiskultur, låt gå en kritisk sådan, som den vill avslöja.
Rappe förbrukar kvinnor i en jämn ström. Han använder dem, utnyttjar och slänger bort. Bäst gillar han när de bjuder lite motstånd. Gärna inte så lite.
Ofta är det på gränsen till våldtäkt. Många skulle nog påstå att det faktiskt går över gränsen. Och charmtrollet fortsätter att härja och förnedra, ostraffat. Tills en dag tar det en ände med förskräckelse.
Katarina Wennstam har skrivit en roman om filmbranschen och dess "machokult, gammalmodiga attityder och ett konstant undervärderande av kvinnligt konstnärskap". Det är svårt att inte sympatisera med hennes budskap. Hon ställer också viktiga frågor kring nödvärn, skuld och ansvar.
Men boken lider av skönlitterära brister, det transporteras mycket text, och karaktärerna är schablonmässigt tecknade. Enda undantaget är hennes rättegångsskildring. Där lyfter språket, det är rappt och spännande. Man märker det erfarna handlaget hos en gammal kriminalreporter.
Den avgörande invändningen är att handlingen är så tydligt avgränsad mot filmvärlden, utan någon bäring på den verklighet som vi vanliga dödliga lever i. Romanen riskerar att bli en del av den kändiskultur, låt gå en kritisk sådan, som den vill avslöja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar