Nu är vi oåterkalleligen inne i oktober, och det finns ingen återvändo. Vi går mot kallare och mörkare tider. Och då tänker jag inte bara på väderleken.
Veckan rivstartar med Världslärardagen. Jag har ingen aning vem som har instiftat denna dag, och av vilken anledning, men nog är lärarna värda en egen dag, och varför inte i hela världen. Inte nog med att de stackarna har dåligt betalt och låg status, de måste dessutom undervisa andras barn. Det ultimata eländet.
På tisdag är årsdagen av kvinnotåget till Versailles 1789. Det startade Franska revolutionen, och gav drottningen tillfälle att fälla de berömda orden: ”Har de inte bröd kan de väl äta kakor”. Eller nåt sånt.
Onsdagen är lite speciell. Det är nämligen dagen enligt judisk tradition da Gud skapade Adam. Året var 3761 före Kristus, eller mer politiskt (religiöst?!) korrekt, före vår tideräkning. Denna dag bildar utgångspunkten i den hebreiska kalendern.
Man kan inte annat än imponeras av exaktheten.
Dessutom får det mig att tänka på ett par saker. För det första Rudbecks (Olof alltså, inte Carl) sanslösa etymologiska härledningar som skulle bevisa att svenskan var urspråket. Adam var uppenbart, ”av damm”. Ni fattar. Kul kille, eller hur?
För det andra har jag läst någon gång i tidernas dunkel, och minns därför inte var, att det där med att Gud skapade kvinnan av Adams revben är bara en felöversättning. Det hebreiska – eller arameiska? – ordet i fråga betyder visst inte ”revben” utan ”sida”. Den första människan var alltså inte man, utan någon slags hermafrodit, och det Gud gör är helt enkelt att skilja Adams kvinnliga sida från hans manliga. Sedan dess är vi två kön – minst! - och för det mesta är det inget vidare. Med en och annan rolig stund dock.
På torsdag är det Juan Peróns födelsedag. Jag har aldrig förstått vad som är så märkvärdigt med den uppblåsta fascisten, men hans fru gick inte av för hackor. Om henne har det minsann gjorts musikaler – men inte om gubben nej – och vi kan lyssna på härlig sentimental schlager; ”Sluta grina Argentina”.
Fredagen borde firas särskilt i Sverige då det är årsdagen av slaveriets avskaffande. Året var – tro det eller ej – 1847. Jo jo.
595 slavar på den svenska kolonin Saint-Barthélemy friges. Ön var under knappt 100 år svensk koloni, och kronan gjorde där en skaplig hacka på just slavhandel. En bisarr historia.
På lördag är det flaggdag i Finland. Det vore ingenting att skriva om, om man inte flaggade därför att det är författaren Alexis Kivis födelsedag. Hur många författare flaggar vi för i Sverige?
Rätt svar mejlas till undertecknad. Fina bokpriser lottas ut.
På söndag är det årsdagen av att Tage Erlander blev Sveriges statsminister, efter att Per Albin avled plötsligt i hjärtattack. Socialdemokratiska statsministrar brukar vara mycket uppskattade av alla efter sin död (Ni väl hört den om när Göran Persson går till Adolf Fredriks kyrkogård och beklagar sig vid Palmes grav. ”Vad ska jag göra” frågar han gång på gång. Då hör man plötsligt en röst ”Göran, gå på bio!”), det gäller inte minst den fryntlige Tage.
Alldeles oavsett hur man bedömer hans politiska gärning, är han rekordhållare i innehav av statsministerpost. 25 år, den ende i världen som slår honom på fingrarna är Polens Józef Cyrankiewicz. Men jag håller ändå på Tage. Han vann svårare val än ”Cyrano”.
Veckan rivstartar med Världslärardagen. Jag har ingen aning vem som har instiftat denna dag, och av vilken anledning, men nog är lärarna värda en egen dag, och varför inte i hela världen. Inte nog med att de stackarna har dåligt betalt och låg status, de måste dessutom undervisa andras barn. Det ultimata eländet.
På tisdag är årsdagen av kvinnotåget till Versailles 1789. Det startade Franska revolutionen, och gav drottningen tillfälle att fälla de berömda orden: ”Har de inte bröd kan de väl äta kakor”. Eller nåt sånt.
Onsdagen är lite speciell. Det är nämligen dagen enligt judisk tradition da Gud skapade Adam. Året var 3761 före Kristus, eller mer politiskt (religiöst?!) korrekt, före vår tideräkning. Denna dag bildar utgångspunkten i den hebreiska kalendern.
Man kan inte annat än imponeras av exaktheten.
Dessutom får det mig att tänka på ett par saker. För det första Rudbecks (Olof alltså, inte Carl) sanslösa etymologiska härledningar som skulle bevisa att svenskan var urspråket. Adam var uppenbart, ”av damm”. Ni fattar. Kul kille, eller hur?
För det andra har jag läst någon gång i tidernas dunkel, och minns därför inte var, att det där med att Gud skapade kvinnan av Adams revben är bara en felöversättning. Det hebreiska – eller arameiska? – ordet i fråga betyder visst inte ”revben” utan ”sida”. Den första människan var alltså inte man, utan någon slags hermafrodit, och det Gud gör är helt enkelt att skilja Adams kvinnliga sida från hans manliga. Sedan dess är vi två kön – minst! - och för det mesta är det inget vidare. Med en och annan rolig stund dock.
På torsdag är det Juan Peróns födelsedag. Jag har aldrig förstått vad som är så märkvärdigt med den uppblåsta fascisten, men hans fru gick inte av för hackor. Om henne har det minsann gjorts musikaler – men inte om gubben nej – och vi kan lyssna på härlig sentimental schlager; ”Sluta grina Argentina”.
Fredagen borde firas särskilt i Sverige då det är årsdagen av slaveriets avskaffande. Året var – tro det eller ej – 1847. Jo jo.
595 slavar på den svenska kolonin Saint-Barthélemy friges. Ön var under knappt 100 år svensk koloni, och kronan gjorde där en skaplig hacka på just slavhandel. En bisarr historia.
På lördag är det flaggdag i Finland. Det vore ingenting att skriva om, om man inte flaggade därför att det är författaren Alexis Kivis födelsedag. Hur många författare flaggar vi för i Sverige?
Rätt svar mejlas till undertecknad. Fina bokpriser lottas ut.
På söndag är det årsdagen av att Tage Erlander blev Sveriges statsminister, efter att Per Albin avled plötsligt i hjärtattack. Socialdemokratiska statsministrar brukar vara mycket uppskattade av alla efter sin död (Ni väl hört den om när Göran Persson går till Adolf Fredriks kyrkogård och beklagar sig vid Palmes grav. ”Vad ska jag göra” frågar han gång på gång. Då hör man plötsligt en röst ”Göran, gå på bio!”), det gäller inte minst den fryntlige Tage.
Alldeles oavsett hur man bedömer hans politiska gärning, är han rekordhållare i innehav av statsministerpost. 25 år, den ende i världen som slår honom på fingrarna är Polens Józef Cyrankiewicz. Men jag håller ändå på Tage. Han vann svårare val än ”Cyrano”.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-10-04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar