När ni läser dessa rader vet vi redan om spelbolagen hade rätt och Amos Oz har fått Nobelpriset i litteratur. Eller Joyce Carol Oates. Eller om det blev en högoddsare. Jag har följt de där oddsen några år nu, och kan åtminstone dra en slutsats: oddsen på Bob Dylan blir lägre för varje år. Vem vet.
Att ge Nobelpriset till Dylan skulle kräva rätt mycket civilkurage av Akademien, och lämpligt nog är måndagen Civilkuragets dag. Den instiftades av syndikalisterna i SAC år 2000 till minne av den mördade fackliga aktivisten Björn Söderberg. Då delar man också ut Civilkuragepriset.
Det behövs mer civilkurage i samhället. Jag säger till mig själv så gott som varje dag: borde ha sagt ifrån, borde ha gjort det eller det. Men nu är det slutsnackat. Nu gör vi det!
På tisdag är det 60 år sedan Vilhelm Mobergs ""Utvandrarna" kom ut. Romansviten har filmatiserats av Jan Troell, och när den visades på tv för några år sedan kunde jag inte låta bli att bidra med följande satir:
Sveriges Television visade i helgen Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit om Karl Oskar och Kristina som emigrerade till USA från Småland under 1800-talet. Innehållet kändes högst aktuellt, och föranledde en del reflektioner.
Några av emigranterna är någon sorts religiösa fundamentalister som sätter upp sig mot den etablerade kyrkan. De straffas med böter och vaga hot om fängelse. Att tala om förföljelse verkar synnerligen överdrivet. Huvudpersonerna och deras familj dras endast med ekonomiska bekymmer, en belägenhet som de delar med majoriteten av inte bara Sveriges utan säkerligen också Europas befolkning. De har det antagligen varken bättre eller sämre än deras föräldrar hade det, utan att de ens kom på tanke att bege sig över havet. Dessutom är några i emigrantföljet personer av klart tveksam sort: arbetsskygga drängar och högfärdiga prostituerade. Det är märkligt att hela sällskapet tilläts resa in i USA.
När då väl kommer dit avslöjar de direkt sin bidragsmentalitet då de på en gång snor åt sig subventionerad jord i Minnesota. Ett flagrant exempel på social turism!
Karl Oskar, Kristina och de andra söker inga kontakter med sin amerikanska omvärld. De skärmar av sig i sin svenska gemenskap, som mest av allt liknar ett invandrarghetto. Där upprätthåller de sina underliga, och inte sällan fundamentalistiska, sedvänjor, helt utan insyn av sociala myndigheter. De lär sig aldrig språket, och trots att de knappt kan prestera mer än några enstaka ord på engelska beviljas de medborgarskap i det nya landet. Upprörande!
Vilhelm Mobergs böcker och Jan Troells filmer visar på ett övertygande sätt hur illa det går utan restriktiv flyktingpolitik, med falsk tolerans och socialdalt, där inga krav ställs och generösa bidrag delas ut till vänster och höger. Hur lyckligt lottade är inte vi som lever i ett samhälle som har haft förstånd att åtgärda alla dessa missförhållanden. Nu behöver vi bara läsa om eländet i böcker eller beskåda det på tv.
På onsdag är det årsdagen som kom världen att hålla andan. Då började nämligen Kubakrisen. Året var 1962 och ett amerikanskt spionplan hade fotograferat vad som uppenbarligen var militära installationer, avskjutningsramper, och det bara några mil från Florida. Det blev tack och lov inget världskrig den gången. Ryssarna gav efter, och kubanerna blev lika förvånade som förbannade.
Exakt samma dag två år senare avsattes Chrusjtjov - av hälsoskäl, hehe - och kan det verkligen bara vara en ren tillfällighet? Krusse var en färgstark person, och scenen när han dunkar dojan i talarstolen under ett tal i FN är oförglömlig. I väst tyckte alla att han var pinsam, tredje världen älskade honom, äntligen någon som sa ifrån. En skillnad att tänka på.
På torsdag skulle J.K.Galbraith ha fyllt 101 år. Så gammal blev han inte, han dog 2006. För er som inte vet var han en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytesrik under åtminstone två presidenter - Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars. Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: "Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?" . "Det är enkelt", svarade Galbraith, "alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget".
Han påstås vara den som myntade uttrycket " Then the shit hit the fan", och kunde säga saker som "Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel." Kul kille.
På fredag är det årsdagen av avrättningen av de dömda i den första Nürnberg-rättegången. Jag är mot dödsstraff. Men varje gång jag tänker på de där banditerna utsätts mitt samvete för en svår prövning.
På lördag är det årsdagen av slaget vid la Forbie 1244 då kungariket Jerusalem besegrades av sultanen as-Salih Ayyub. Snart skulle den västerländska närvaron i Mellanöstern vara slut för många århundraden framåt. I dessa dagar kan det vara på sin plats att påminna om de kristna korstågen spred död och förintelse omkring sig, medan islam stod för högkultur och tolerans.
En kuriositet: titeln "kung av Jerusalem" lever in i våra dagar, och innehas av fjanten av släkten Bourbon Juan Carlos I av Spanien.
Veckan avslutas med en makaber årsdag. Det är 32 år sedan de tyska livstidsdömda RAF-fångarna, Baader, Ensslin och Raspe begick självmord i fängelset. För er som gillar konspirationsteorier finns det en hel del att hämta. Sanningen att säga för konspirationsskeptiker också, ja, för alla tänkande människor.
Hur i hela friden fick man in vapen, flera stycken, till ett säkerhetsfängelse som Stammheim, i det närmaste hermetiskt tillslutet. Baader sköt sig i bakhuvudet! Dessutom gjorde han det med sin högra hand trots att han var vänsterhänt. Ensslin hade hängt sig i en elsladd fäst i ett galler. En fjärde RAF-medlem Imgard Möller stack sig fyra gånger med kniv i hjärttrakten, men överlevde.
Det är mycket som är egendomligt i denna händelse. Ingen av de döda var en suicidal typ direkt, snarare tvärtom. Nu helt plötsligt tar de sig av daga som på kommando.
Helt uppenbart var det mycket lämpligt för de tyska myndigheterna.
Vilket knappast stärker trovärdigheten.
Att ge Nobelpriset till Dylan skulle kräva rätt mycket civilkurage av Akademien, och lämpligt nog är måndagen Civilkuragets dag. Den instiftades av syndikalisterna i SAC år 2000 till minne av den mördade fackliga aktivisten Björn Söderberg. Då delar man också ut Civilkuragepriset.
Det behövs mer civilkurage i samhället. Jag säger till mig själv så gott som varje dag: borde ha sagt ifrån, borde ha gjort det eller det. Men nu är det slutsnackat. Nu gör vi det!
På tisdag är det 60 år sedan Vilhelm Mobergs ""Utvandrarna" kom ut. Romansviten har filmatiserats av Jan Troell, och när den visades på tv för några år sedan kunde jag inte låta bli att bidra med följande satir:
Sveriges Television visade i helgen Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit om Karl Oskar och Kristina som emigrerade till USA från Småland under 1800-talet. Innehållet kändes högst aktuellt, och föranledde en del reflektioner.
Några av emigranterna är någon sorts religiösa fundamentalister som sätter upp sig mot den etablerade kyrkan. De straffas med böter och vaga hot om fängelse. Att tala om förföljelse verkar synnerligen överdrivet. Huvudpersonerna och deras familj dras endast med ekonomiska bekymmer, en belägenhet som de delar med majoriteten av inte bara Sveriges utan säkerligen också Europas befolkning. De har det antagligen varken bättre eller sämre än deras föräldrar hade det, utan att de ens kom på tanke att bege sig över havet. Dessutom är några i emigrantföljet personer av klart tveksam sort: arbetsskygga drängar och högfärdiga prostituerade. Det är märkligt att hela sällskapet tilläts resa in i USA.
När då väl kommer dit avslöjar de direkt sin bidragsmentalitet då de på en gång snor åt sig subventionerad jord i Minnesota. Ett flagrant exempel på social turism!
Karl Oskar, Kristina och de andra söker inga kontakter med sin amerikanska omvärld. De skärmar av sig i sin svenska gemenskap, som mest av allt liknar ett invandrarghetto. Där upprätthåller de sina underliga, och inte sällan fundamentalistiska, sedvänjor, helt utan insyn av sociala myndigheter. De lär sig aldrig språket, och trots att de knappt kan prestera mer än några enstaka ord på engelska beviljas de medborgarskap i det nya landet. Upprörande!
Vilhelm Mobergs böcker och Jan Troells filmer visar på ett övertygande sätt hur illa det går utan restriktiv flyktingpolitik, med falsk tolerans och socialdalt, där inga krav ställs och generösa bidrag delas ut till vänster och höger. Hur lyckligt lottade är inte vi som lever i ett samhälle som har haft förstånd att åtgärda alla dessa missförhållanden. Nu behöver vi bara läsa om eländet i böcker eller beskåda det på tv.
På onsdag är det årsdagen som kom världen att hålla andan. Då började nämligen Kubakrisen. Året var 1962 och ett amerikanskt spionplan hade fotograferat vad som uppenbarligen var militära installationer, avskjutningsramper, och det bara några mil från Florida. Det blev tack och lov inget världskrig den gången. Ryssarna gav efter, och kubanerna blev lika förvånade som förbannade.
Exakt samma dag två år senare avsattes Chrusjtjov - av hälsoskäl, hehe - och kan det verkligen bara vara en ren tillfällighet? Krusse var en färgstark person, och scenen när han dunkar dojan i talarstolen under ett tal i FN är oförglömlig. I väst tyckte alla att han var pinsam, tredje världen älskade honom, äntligen någon som sa ifrån. En skillnad att tänka på.
På torsdag skulle J.K.Galbraith ha fyllt 101 år. Så gammal blev han inte, han dog 2006. För er som inte vet var han en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytesrik under åtminstone två presidenter - Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars. Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: "Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?" . "Det är enkelt", svarade Galbraith, "alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget".
Han påstås vara den som myntade uttrycket " Then the shit hit the fan", och kunde säga saker som "Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel." Kul kille.
På fredag är det årsdagen av avrättningen av de dömda i den första Nürnberg-rättegången. Jag är mot dödsstraff. Men varje gång jag tänker på de där banditerna utsätts mitt samvete för en svår prövning.
På lördag är det årsdagen av slaget vid la Forbie 1244 då kungariket Jerusalem besegrades av sultanen as-Salih Ayyub. Snart skulle den västerländska närvaron i Mellanöstern vara slut för många århundraden framåt. I dessa dagar kan det vara på sin plats att påminna om de kristna korstågen spred död och förintelse omkring sig, medan islam stod för högkultur och tolerans.
En kuriositet: titeln "kung av Jerusalem" lever in i våra dagar, och innehas av fjanten av släkten Bourbon Juan Carlos I av Spanien.
Veckan avslutas med en makaber årsdag. Det är 32 år sedan de tyska livstidsdömda RAF-fångarna, Baader, Ensslin och Raspe begick självmord i fängelset. För er som gillar konspirationsteorier finns det en hel del att hämta. Sanningen att säga för konspirationsskeptiker också, ja, för alla tänkande människor.
Hur i hela friden fick man in vapen, flera stycken, till ett säkerhetsfängelse som Stammheim, i det närmaste hermetiskt tillslutet. Baader sköt sig i bakhuvudet! Dessutom gjorde han det med sin högra hand trots att han var vänsterhänt. Ensslin hade hängt sig i en elsladd fäst i ett galler. En fjärde RAF-medlem Imgard Möller stack sig fyra gånger med kniv i hjärttrakten, men överlevde.
Det är mycket som är egendomligt i denna händelse. Ingen av de döda var en suicidal typ direkt, snarare tvärtom. Nu helt plötsligt tar de sig av daga som på kommando.
Helt uppenbart var det mycket lämpligt för de tyska myndigheterna.
Vilket knappast stärker trovärdigheten.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-10-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar