Flamman har samtalat med Gellert Tamas, författaren till den mycket omdebatterade boken De apatiska.
Gellert Tamas är en mycket upptagen person just nu. Alla vill, precis som jag, tala med honom om hans senaste bok De apatiska. Det tar ett par dagar innan Gellert får en stund över en sen eftermiddag, och jag kan göra en telefonintervju med honom.
– Boken är en berättelse om Sverige, säger Gellert Tamas.
Han använder sig av samma grepp som han gjorde i sin förra bok om ”lasermannen”, undersöker och skildrar minutiöst ett samhällsfenomen för att beskriva ett samhällstillstånd.
– Bokens titel syftar inte bara på barnen, utan lika mycket på makthavarna, säger Gellert.
När Gellert Tamas började sin forskning kring de apatiska barnen, trodde han att det rörde sig om hur många simulerade fall som ändå kunde beläggas.
Till hans förvåning, ja nästan fasa, visade det sig att det inte fanns några sådana fall. Däremot politiker och myndigheter som i sitt agerande utan att tveka använde sig av skvaller, högerextremistisk ryktesspridning och uppenbara lögner.
– Det var en medveten politik från Göran Persson och kretsen kring honom. Det fanns en rädsla för växande främlingsfientlighet, och den skulle bemötas genom restriktivare asylpolitik.
Samtidigt väckte behandlingen och avvisningen av de apatiska barnen en väldig upprördhet, och då inte bara bland storstädernas medelklass, ”kultureliten” säger Gellert sarkastiskt, utan bland breda befolkningslager över hela landet.
Bilderna på ett livlöst barn som bärs ombord på ett flygplan visade på en maktens arrogans, de skakade om många, och inte minst deras självbild av att vara medborgare i ett land som håller humanitetens fana högt.
– Myndigheterna försökte att till varje pris hålla allting hemligt. Det var ett väldigt hysch-hysch.
Stödet var mycket starkt för amnestilagen åt asylsökande som hade fått avslag på sina ansökningar. Samtidigt skapades vid den tiden en föreställning om Sverige som ett ”generöst” flyktingland, som tar emot betydligt fler flyktingar än andra länder.
Gellert Tamas värjer sig mot begreppet ”generositet”, som han menar inte har med saken att göra.
– Flyktingpolitik handlar om asylrätten, som regleras av Genèvekonventionen och som Sverige har förbundit sig att följa.
I Sverige beviljas en mycket liten del av de sökande asyl av flyktingsskäl. Det rör sig om så lite som en till två procent, medan genomsnittet inom EU ligger på tio till tolv, och i till exempel Kanada så mycket som 40 procent.
Förändringen över tiden ger en skrämmande bild. År 1983 beviljas 78 procent, två tredjedelar, asyl av flyktingskäl. År 1987 kommer rasar siffran ner från 71 till 15 procent!
Det ger naturligtvis en möjlighet att bestämma invandringens storlek och struktur utifrån rådande politiska och ekonomiska konjunkturer.
Ser man vidare till den totala andelen av hur många sökande som får stanna, intar Sverige en mittenposition jämfört med andra västländer. Gör man en jämförelse över tiden framträder ett tydligt – och otäckt – mönster. År 2000 beviljades fortfarande 43,8 procent av de sökande uppehållstillstånd, ett år senare bara 29,7. År 2003 har siffran mer än halverats till 13,5, och 2004 är den nere på 8,8 procent. Det är faktiskt lägre än Danmark.
– Att tala om ”generositet” framkallar ett eko av 1920-talets överklass och dess välgörenhetsmentalitet, säger Gellert.
Det är tydligt att flyktingpolitiken används av regeringar, oavsett politisk färg, som ett sätt att bemöta främlingsfientliga stämningar. Är det då en fungerande metod att bemöta rasism genom att gå den till mötes? Gellert Tamas svarar ett kategoriskt nej. Han pekar på att den taktiken har misslyckats alltid och överallt. Det leder bara till att de främlingsfientliga krafterna blir rumsrena och legitima.
– Det är den offentliga debatten som avgör det politiska landskapet. Istället för att diskutera burka bör verkliga problem tas upp. De politiska partierna måste sluta att bara tänka på krass röstmaximering, och stå upp för sina idéer och ideal.
Gellert Tamas är en mycket upptagen person just nu. Alla vill, precis som jag, tala med honom om hans senaste bok De apatiska. Det tar ett par dagar innan Gellert får en stund över en sen eftermiddag, och jag kan göra en telefonintervju med honom.
– Boken är en berättelse om Sverige, säger Gellert Tamas.
Han använder sig av samma grepp som han gjorde i sin förra bok om ”lasermannen”, undersöker och skildrar minutiöst ett samhällsfenomen för att beskriva ett samhällstillstånd.
– Bokens titel syftar inte bara på barnen, utan lika mycket på makthavarna, säger Gellert.
När Gellert Tamas började sin forskning kring de apatiska barnen, trodde han att det rörde sig om hur många simulerade fall som ändå kunde beläggas.
Till hans förvåning, ja nästan fasa, visade det sig att det inte fanns några sådana fall. Däremot politiker och myndigheter som i sitt agerande utan att tveka använde sig av skvaller, högerextremistisk ryktesspridning och uppenbara lögner.
– Det var en medveten politik från Göran Persson och kretsen kring honom. Det fanns en rädsla för växande främlingsfientlighet, och den skulle bemötas genom restriktivare asylpolitik.
Samtidigt väckte behandlingen och avvisningen av de apatiska barnen en väldig upprördhet, och då inte bara bland storstädernas medelklass, ”kultureliten” säger Gellert sarkastiskt, utan bland breda befolkningslager över hela landet.
Bilderna på ett livlöst barn som bärs ombord på ett flygplan visade på en maktens arrogans, de skakade om många, och inte minst deras självbild av att vara medborgare i ett land som håller humanitetens fana högt.
– Myndigheterna försökte att till varje pris hålla allting hemligt. Det var ett väldigt hysch-hysch.
Stödet var mycket starkt för amnestilagen åt asylsökande som hade fått avslag på sina ansökningar. Samtidigt skapades vid den tiden en föreställning om Sverige som ett ”generöst” flyktingland, som tar emot betydligt fler flyktingar än andra länder.
Gellert Tamas värjer sig mot begreppet ”generositet”, som han menar inte har med saken att göra.
– Flyktingpolitik handlar om asylrätten, som regleras av Genèvekonventionen och som Sverige har förbundit sig att följa.
I Sverige beviljas en mycket liten del av de sökande asyl av flyktingsskäl. Det rör sig om så lite som en till två procent, medan genomsnittet inom EU ligger på tio till tolv, och i till exempel Kanada så mycket som 40 procent.
Förändringen över tiden ger en skrämmande bild. År 1983 beviljas 78 procent, två tredjedelar, asyl av flyktingskäl. År 1987 kommer rasar siffran ner från 71 till 15 procent!
Det ger naturligtvis en möjlighet att bestämma invandringens storlek och struktur utifrån rådande politiska och ekonomiska konjunkturer.
Ser man vidare till den totala andelen av hur många sökande som får stanna, intar Sverige en mittenposition jämfört med andra västländer. Gör man en jämförelse över tiden framträder ett tydligt – och otäckt – mönster. År 2000 beviljades fortfarande 43,8 procent av de sökande uppehållstillstånd, ett år senare bara 29,7. År 2003 har siffran mer än halverats till 13,5, och 2004 är den nere på 8,8 procent. Det är faktiskt lägre än Danmark.
– Att tala om ”generositet” framkallar ett eko av 1920-talets överklass och dess välgörenhetsmentalitet, säger Gellert.
Det är tydligt att flyktingpolitiken används av regeringar, oavsett politisk färg, som ett sätt att bemöta främlingsfientliga stämningar. Är det då en fungerande metod att bemöta rasism genom att gå den till mötes? Gellert Tamas svarar ett kategoriskt nej. Han pekar på att den taktiken har misslyckats alltid och överallt. Det leder bara till att de främlingsfientliga krafterna blir rumsrena och legitima.
– Det är den offentliga debatten som avgör det politiska landskapet. Istället för att diskutera burka bör verkliga problem tas upp. De politiska partierna måste sluta att bara tänka på krass röstmaximering, och stå upp för sina idéer och ideal.
Publicerat i Flamman 2009-42
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar