Omläsning av moderna klassiker kan många gånger ge nya och överraskande perspektiv på böcker på man har läst en gång i tiden och som har utövat ett inflytande. I synnerhet om de ges ut i nyöversättning.
Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismens fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.
Kortromanen ”Ungdomens bröd” (Brombergs, övers: Per Erik Wahlund) kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.
Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.
Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.
Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.
”Ungdomens bröd” ingår i Brombergs förtjänstfulla serie Nobelklassiker, som Horace Engdahl är huvudredaktör för.
Också fransmannen Albert Camus var Nobelpristagare (1957). Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar (Bonniers).
Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället.
När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som väntar honom i framtiden.
Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken.
Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960.
Èmile Ajar är den enda personen som någonsin har vunnit det mest prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger. Det är helt emot reglerna och anledningen till att det lyckades var att Èmile Ajar är en pseudonym. Författaren Romain Gary vann priset 1956 för romanen ”Himlens rötter”, och som Èmile Ajar 1975 för ”Med livet framför sig”. Gary hette egentligen Roman Kacew. Han var född 1914 i Vilnius i Litauen och kom till Frankrike i 14 års åldern.
”Med livet framför sig” (Norstedts, övers: Bengt Söderbergh) är berättelsen om judinnan Madame Rosa. Hon är en åldrad prostituerad som har överlevt Auschwitz, och försörjer sig på att ta hand om ”horungar” mot betalning. Historien berättas av den arabiske pojken Momo, och i centrum står hans vänskap och ömsesidiga beroende med Madame Rosa.
Det är i många stycken bisarr historia om skeppsbrutna existenser i Paris fattigkvarter. Allt berättat på Momos oefterhärmliga språk som är en märklig blandning av slang, barnspråk, uppsnappat ”finspråk" och brådmoget filosoferande. Översättningen är för övrigt totalt tonsäker.
Romanen är en enastående uppvisning i humanism, med en kompromisslös stämning av värme, humor och mänsklig tragik. Den filmatiserades 1977 under titeln ”Madame Rosa”, med Simone Signoret i en oförglömlig rollprestation.
Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismens fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.
Kortromanen ”Ungdomens bröd” (Brombergs, övers: Per Erik Wahlund) kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.
Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.
Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.
Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.
”Ungdomens bröd” ingår i Brombergs förtjänstfulla serie Nobelklassiker, som Horace Engdahl är huvudredaktör för.
Också fransmannen Albert Camus var Nobelpristagare (1957). Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar (Bonniers).
Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället.
När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som väntar honom i framtiden.
Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken.
Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960.
Èmile Ajar är den enda personen som någonsin har vunnit det mest prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger. Det är helt emot reglerna och anledningen till att det lyckades var att Èmile Ajar är en pseudonym. Författaren Romain Gary vann priset 1956 för romanen ”Himlens rötter”, och som Èmile Ajar 1975 för ”Med livet framför sig”. Gary hette egentligen Roman Kacew. Han var född 1914 i Vilnius i Litauen och kom till Frankrike i 14 års åldern.
”Med livet framför sig” (Norstedts, övers: Bengt Söderbergh) är berättelsen om judinnan Madame Rosa. Hon är en åldrad prostituerad som har överlevt Auschwitz, och försörjer sig på att ta hand om ”horungar” mot betalning. Historien berättas av den arabiske pojken Momo, och i centrum står hans vänskap och ömsesidiga beroende med Madame Rosa.
Det är i många stycken bisarr historia om skeppsbrutna existenser i Paris fattigkvarter. Allt berättat på Momos oefterhärmliga språk som är en märklig blandning av slang, barnspråk, uppsnappat ”finspråk" och brådmoget filosoferande. Översättningen är för övrigt totalt tonsäker.
Romanen är en enastående uppvisning i humanism, med en kompromisslös stämning av värme, humor och mänsklig tragik. Den filmatiserades 1977 under titeln ”Madame Rosa”, med Simone Signoret i en oförglömlig rollprestation.
Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-10-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar