I ett förtvivlat försök att visa att Europa är så mycket mer än bara en gemensam marknad på kapitalets villkor har Europeiska unionen instiftat ett europeiskt litteraturpris.
Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (snart före detta?) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.
Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.
José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.
Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. Istället borde det bli ett eller högst två priser.
Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.
Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5.000 euro per vinnare, drygt 50.000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.
Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland årets vinnare märks den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som får priset för sin roman Innsirkling. Helga Henschen får priset för Skuggan av ett brott.
Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.
Vad jag inte förstår är vad Henning Mankell hade där att göra.
Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (snart före detta?) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.
Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.
José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.
Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. Istället borde det bli ett eller högst två priser.
Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.
Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5.000 euro per vinnare, drygt 50.000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.
Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland årets vinnare märks den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som får priset för sin roman Innsirkling. Helga Henschen får priset för Skuggan av ett brott.
Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.
Vad jag inte förstår är vad Henning Mankell hade där att göra.
Publicerad i Flamman 2009-40
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar