Även om den här krönikan, som namnet antyder, ägnar sig åt kommande veckans händelser, är det ibland svårt att låta bli att kommentera det som hänt. Och det finns lite framtidsperspektiv: veckan som gick kommer att gå till historien med kulturministerns famösa uttalande då hon ifrågasätter kulturbegreppet.
- Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.
Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt.
Hon kommer säkert att får både ris och ros för sin idioti, men jag vill helst lämna henne därhän, och ägna mig åt saker av en helt annan dignitet.
På måndag fyller nämligen min hund år. Det kan tyckas vara något ovidkommande i en seriös kulturtidskrift, men jag tänkte bjuda på det ändå. Han är gammal, blir tolv år, vilket är jättemycket för en hund av hans storlek - drygt 50 kilo och 75 i mankhöjd - och han har nog inte så långt kvar att leva. Och det är det en stilla glädje, mest för hans husse förstås, att ha blivit omnämnd i pressen, det är nästan kändisstatus, och om gud vill och redaktören tillåter får ni skåda en bild av detta ståtliga djur.
På tisdag fyller Elfriede Jelinek år. Givetvis inga jämförelser med min hund. Följande skrev jag när Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur:
När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.
Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.
Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.
Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.
Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".
"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990;Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.
Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.
Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.
Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.
På onsdag firar vi årsdagen av slaget vid Trafalgar 1805. Britterna vann en stor seger och kom att dominera världshaven ända fram till andra världskriget. London fick ett torg, den segerrike amiralen (som dock dog av skadorna han fick under slaget) en staty, och duvorna någonstans att skita.
På torsdag är det dags för nästa Nobelpristagare, som har fått priset under senare tid, att fylla år, då Doris Lessing blir 90 jämt. Här ett bidrag som jag skrev när hon fick Nobelpriset:
Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge - hon själv sa att hon har väntat i 35 år! - att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin, hon slår med god marginal den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.
Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.
Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare, hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.
Doris Lessing debuterade 1950 med "The Grass is Singing" (Gräset sjunger). Då har hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten "The Children of Violence" (Våldets barn) som börjar med "Flickan Martha" och avslutas med "Staden med fyra portar" skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och i bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 50-talet. Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner.
Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 50-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal "common sense" ideologi.
I sin genombrottsbok från 1962 "The Golden Notebook" (Den femte sanningen) bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar, och boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.
Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.
Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufimysticismen är tydlig. Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne länge från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.
Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.
Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, inte väjer för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.
Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.
Hundar, Nobelpristagare och militära slag. Jag fortsätter på den inslagna linjen. På fredag är det årsdagen av det andra slaget vid El Alamein. Det var där krigslyckan började vända. Som tur var, tillägger jag gärna
Kuriositet nummer ett: en del hävdar att om Hitler inte var så Europacentrerad och insåg betydelsen av det afrikanska fälttåget hade han försett Rommel med de nödvändiga förstärkningar som denne begärde, och då hade Rommel kunnat inta Egypten, och därmed kunnat avskära Storbritannien från livsmedelsleveranser, vilket hade kunnat avgöra krigsutgången. Och det är nog så sant. Resonemanget missar dock en viktig poäng. Hade han förstått allt det där, och inte varit som han var, då hade han inte varit Hitler. Och då hade vi liksom sluppit hela eländet från början till slut.
Kuriositet nummer två: britterna hade lyckats knäcka den tyska militära koden. Den paranoide österrikiske korpralen krävde att Rommel skulle meddela honom i stort sett allting, vilket denne, som lydig soldat och god nazist som han var, också gjorde. Britterna visste precis var varenda tyska soldat var placerad, när han nös och förflyttade sig. Om detta står det intet i Montgomerys memoarer, däremot desto mer om hans egna militära geni. Vilket än en gång bekräftar den gamla lärdomen att det som är intressant i memoarer är inte vad som står det, utan det som fattas.
På lördag så något litet avvikande, årsdagen av Westfaliska fredens undertecknande som avslutade 30-åriga kriget. Året var 1648. Jag inbillar mig att det krig som aldrig tycktes ta slut var en sådan mardröm för så många att freden måste ha kommit som en veritabel befrielse för det plågade Europa.
Samma dag 281 år senare inträffar den svarta torsdagen på Wall Street, och det dröjer inte länge förrän Europa och resten av världen befinner sig i en mardröms grepp. Igen.
Vi avslutar med söndagens årsdag av slaget vid Poitiers. Detta hände sig Anno Domini 732. En numerärt underlägsen frankisk styrka under befäl av Charles eller Karl, senare kallad Martell, vilket betyder Hammare, besegrade en muslimsk armé. Allmänt anses det att hade Kalle Hammare torskat hade Europa varit muslimskt nu. Vad man än tycker om den saken, är det ingen tvekan att frankernas seger var en historiskt mycket betydelsefull händelse.
Vilket ämne för en kontrafaktisk roman förresten!
- Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.
Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt.
Hon kommer säkert att får både ris och ros för sin idioti, men jag vill helst lämna henne därhän, och ägna mig åt saker av en helt annan dignitet.
På måndag fyller nämligen min hund år. Det kan tyckas vara något ovidkommande i en seriös kulturtidskrift, men jag tänkte bjuda på det ändå. Han är gammal, blir tolv år, vilket är jättemycket för en hund av hans storlek - drygt 50 kilo och 75 i mankhöjd - och han har nog inte så långt kvar att leva. Och det är det en stilla glädje, mest för hans husse förstås, att ha blivit omnämnd i pressen, det är nästan kändisstatus, och om gud vill och redaktören tillåter får ni skåda en bild av detta ståtliga djur.
På tisdag fyller Elfriede Jelinek år. Givetvis inga jämförelser med min hund. Följande skrev jag när Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur:
När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.
Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.
Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.
Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.
Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".
"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990;Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.
Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.
Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.
Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.
På onsdag firar vi årsdagen av slaget vid Trafalgar 1805. Britterna vann en stor seger och kom att dominera världshaven ända fram till andra världskriget. London fick ett torg, den segerrike amiralen (som dock dog av skadorna han fick under slaget) en staty, och duvorna någonstans att skita.
På torsdag är det dags för nästa Nobelpristagare, som har fått priset under senare tid, att fylla år, då Doris Lessing blir 90 jämt. Här ett bidrag som jag skrev när hon fick Nobelpriset:
Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge - hon själv sa att hon har väntat i 35 år! - att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin, hon slår med god marginal den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.
Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.
Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare, hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.
Doris Lessing debuterade 1950 med "The Grass is Singing" (Gräset sjunger). Då har hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten "The Children of Violence" (Våldets barn) som börjar med "Flickan Martha" och avslutas med "Staden med fyra portar" skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och i bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 50-talet. Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner.
Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 50-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal "common sense" ideologi.
I sin genombrottsbok från 1962 "The Golden Notebook" (Den femte sanningen) bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar, och boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.
Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.
Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufimysticismen är tydlig. Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne länge från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.
Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.
Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, inte väjer för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.
Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.
Hundar, Nobelpristagare och militära slag. Jag fortsätter på den inslagna linjen. På fredag är det årsdagen av det andra slaget vid El Alamein. Det var där krigslyckan började vända. Som tur var, tillägger jag gärna
Kuriositet nummer ett: en del hävdar att om Hitler inte var så Europacentrerad och insåg betydelsen av det afrikanska fälttåget hade han försett Rommel med de nödvändiga förstärkningar som denne begärde, och då hade Rommel kunnat inta Egypten, och därmed kunnat avskära Storbritannien från livsmedelsleveranser, vilket hade kunnat avgöra krigsutgången. Och det är nog så sant. Resonemanget missar dock en viktig poäng. Hade han förstått allt det där, och inte varit som han var, då hade han inte varit Hitler. Och då hade vi liksom sluppit hela eländet från början till slut.
Kuriositet nummer två: britterna hade lyckats knäcka den tyska militära koden. Den paranoide österrikiske korpralen krävde att Rommel skulle meddela honom i stort sett allting, vilket denne, som lydig soldat och god nazist som han var, också gjorde. Britterna visste precis var varenda tyska soldat var placerad, när han nös och förflyttade sig. Om detta står det intet i Montgomerys memoarer, däremot desto mer om hans egna militära geni. Vilket än en gång bekräftar den gamla lärdomen att det som är intressant i memoarer är inte vad som står det, utan det som fattas.
På lördag så något litet avvikande, årsdagen av Westfaliska fredens undertecknande som avslutade 30-åriga kriget. Året var 1648. Jag inbillar mig att det krig som aldrig tycktes ta slut var en sådan mardröm för så många att freden måste ha kommit som en veritabel befrielse för det plågade Europa.
Samma dag 281 år senare inträffar den svarta torsdagen på Wall Street, och det dröjer inte länge förrän Europa och resten av världen befinner sig i en mardröms grepp. Igen.
Vi avslutar med söndagens årsdag av slaget vid Poitiers. Detta hände sig Anno Domini 732. En numerärt underlägsen frankisk styrka under befäl av Charles eller Karl, senare kallad Martell, vilket betyder Hammare, besegrade en muslimsk armé. Allmänt anses det att hade Kalle Hammare torskat hade Europa varit muslimskt nu. Vad man än tycker om den saken, är det ingen tvekan att frankernas seger var en historiskt mycket betydelsefull händelse.
Vilket ämne för en kontrafaktisk roman förresten!
Publicerat 2009-10-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar