Poesi mot barbari

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.