Gott Nytt 2012!

Speciell julkör bjöd på julmusik i Nordingrå

Även om julen är över, kan man fortfarande lyssna på julkonserter. Den traditionella Julmusiken i Nordingrå kyrka igår kväll lockade en rekordpublik.
- Det är bara fyra dagar sedan jul, och då går det väl lika bra med julmusik som i november, säger Lena Bagge Lindström, körledare.

Den traditionella konserten under mellandagarna framfördes av en speciell julkör, som består dels av Nordingrå kyrkokör, dels av alla som vill vara med, och de är många. Inte mindre än 13 stycken var nya för i år.

Dessutom uppträdde en ungdomskör, Unga röster, med sju lovande sångare. Kvällens solister var Sara Öhlén, Cecilia Parkman, Carl Gustaf Nordin och Emanuel Bagge Lindström.

Musikerna kom från Nordingrå och omnejd, och den omnejden var ganska vidsträckt, det fanns personer från Kramfors, Ullånger, Örnsköldsvik, Nätra, Köpmanholmen, och faktiskt till och med Piteå.

Programmet var en blandning av traditionell julmusik som Stilla natt, Gläns över sjö och strand, Jul, jul, strålande jul, psalmer, klassiska stycken som Hallelujakören ur Händels Messias, och moderna sånger som Carola Häggkvists Himlen i min famn.

Julmusiken i Nordingrå kyrka har ökat för varje år. Förra året var det 390 besökare, och i år hoppades man på över 400, vilket det faktiskt såg ut att vara. Stämningen var fantastisk, och det fanns inte en ledig sittplats i kyrkan, en del satt uppe på orgelläktaren. Det rådde mild kaos på parkeringen, och tidningens utsände blev utskälld för sitt sätt att ställa bilen, inte utan anledning.

Efter konserten bjöds det på glögg och kaffe.

Kulturtorget vecka 51

1. Vilken lokal kulturpersonlighet får en julklapp av dig? Vad får personen och varför?

Finns flera starka kandidater, Maria Hamberg, Kulturbygden...men jag tror att det får bli konstnären Janne Björkman. För att han lyckas att utsmycka de mest osannolika platser, som man trodde var helt omöjliga att göra vackrare. Men han lyckas och för det borde han få en ny cykel och ett årskort på Kramforsbussarna.

2. Ge en svensk kulturpersonlighet en julklapp? Vad får personen och varför?
Det var ett lätt val, författaren Kristian Lundberg. För att han har skrivit en så stark bok om kärlek och politik. Han borde få ett fast handslag, en stor kram, och en fet livstidslön.

3. Kan idrottsmän vara konstnärer? Apropå att fotbollsspelaren Nacka Skoglund föddes på julaftonen 24 december (1929). Han kallades ofta konstnär för sina dribblingar och sina konster med bollen.

Jag har aldrig förstått varför idrotten inte kan få vara vad den är, utan måste göras till något annat och förment finare. Idrott är fint nog, det behöver inte "upphöjas" till konst eller kultur. Nog räcker det att Nacka var en genial fotbollsspelare. Och det är ju med anledning av hans födelsedag som vi firar jul väl?

Julen fortsätter

På förekommen anledning: jag är inte helt ojulig.

Nu är det jul igen.

Snart är det jul

O-revy i Västansjö blandar gammalt och nytt

Det repeteras för fullt i Västansjö folkets hus. Premiären för den elfte upplagan av O-revyn närmar sig med stormsteg. Årets föreställning bygger vidare på stolta traditioner, men innebär också åtskillig förnyelse.

Ny för i år är regissören Christina Åström. När de föregående årens spindel i nätet Angelica Falchetti gav sig iväg på en långresa till fjärran länder gick budet till Christina. Hon har varit med som skådespelare i revyn under många år.
- Genom åren har jag lärt mig mycket om hur det inte ska vara, säger Christina Åström.

Hon berättar att flera av de barn som var med från början har nu hunnit bli tonåringar, och kan tillföra mycket nytt, både som aktörer och textskrivare. Det kommer flera inslag som är ungdomligt inspirerade, bland annat ett rapnummer med ingen mindre än Lill-Petter.

Men det kanske viktigaste som ungdomarna tillför är inslag som är lite allvarliga.
- Det blir inte bara skratt, utan också nummer som berör, på ett vackert sätt, säger Christina.
Hon tycker att årets upplaga är en härlig mix, med bra balans. Hon berömmer också ensemblen som en positiv och underbar samling människor som kompletterar varandra på ett bekräftande sätt.

Också revyorkestern är till stora delar ny för i år. Kvar är veteranerna Paul Gradin på fjol och Bosse Wallgren på trummor. De har fått sällskap av fyra nya ungdomar, och Paul och Bosse gläds åt föryngringen.

Alla traditioner har inte fått ge vika, kvar finns mycket som publiken kommer att känna igen, inte minst rollfigurer som Algot, Margot, Kyrkoherden och Gullan.

Alla revyer i Västansjö har hittills alltid haft namn på O-, och årets upplaga är inget undantag. Revyn utstrålar en positiv anda med sitt namn OK. Och nej, det handlar inte om bensin.
- Men det finns oktaninslag, säger Christina Åström.

Det blir premiär på Västansjö folkets hus på Trettondagen. Åtta föreställningar är inplanerade, och vill det sig väl, har man två till i reserv.

Minifjortis skildras med humor och värme

Dagens Harri
Susanna Alakoski
Alfabeta, 2011

Efter stora framgångar med två vuxenromaner, framför allt *Svinalängorna*, debuterar nu Susanna Alakoski som barnboksförfattare. Enligt förlaget vänder sig *Dagens Harri* till barn mellan sju och elva år. Romanens huvudperson Tiia går själv i fjärdeklass, och är på väg att bli ”minifjortis”.

Det är ingen lätt tid i en ung människas liv. Skolan blir alltmer en tvångströja, det sociala trycket från kompisarna kan stundtals vara helt olidligt, de vuxna vet allt men fattar ingenting, och så är det det där med det motsatta könet...ja, inte riktigt klart, mest ganska jobbigt, men samtidigt också lite spännande.

Tiia bor med sin pappa i Ystad. Han kommer från Finland, talar lite lustigt och använder konstiga finlandssvenska ord. Hela problematiken att ”komma från många ställen samtidigt” är lysande skildrad. Också Tiias sorg och längtan efter den döda mamman är äkta och levande fångat.

Och naturligtvis alla turer förknippade med den moderna svenska familjen, med nya mammor och pappor, ”halvsyskon”, och flera hem. Det är inte alls tomten som är far till alla barnen.

Med ett enkelt men ändå rikt- och uppfinningsrikt – språk, och mycket humor och värme, tecknar Alakoski en mångfacetterad och trovärdig bild av en ung människas universum. Klassperspektivet är tydligt och nyanserat. Etnicitet likaså. Så långt är romanen en klockren fullträff.

Problemet är inte det haltande könsperspektivet, det går inte att få med allt. Men det är just precis det som Alakoski försöker göra, och då börjar det skorra falskt. Livet är rikt nog, utan att man försöker pressa in alla aspekter som ”bör vara med”. Det är tillrättalagt, och någonstans blir det också alldeles för lämpligt och pedagogiskt vidsynt, snällt och fördomsfritt.

Synd, för jag hade nog gillat Tiia och hennes pappa ändå.

Veckan från hyllan 42

I tisdags var det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner? Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skansen institution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i TV.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer. Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

En författare som har skrivit mycket och väl om rasismproblematiken är britten Caryl Phillips. Luciahelgen till ära bjuder jag på tre recensioner av hans böcker.

Caryl Phillips
En fjärran kust
Övers: Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

En utomordentlig författare, och den här gången tvekar jag inte att säga av högsta klass, är Caryl Phillips. Han är född 1958 på Saint Kitts i Västindien och kom som barn till Storbritannien. Hans hyllade romaner, av vilka flera finns på svenska, skildrar ett England i förändring. Så också hans senaste ”En fjärran kust”. Bokens inledning anger tonen: ”England har förändrats. Nuförtiden är det svårt att avgöra vem som är härifrån och vem som inte är det. Vem som hör hemma och vem som är en främling. Det är störande. Det känns inte rätt.”

Boken har två huvudpersoner. Dorothy, som har ett kraschat liv bakom sig och vill börja om från början ”bland sina egna”. I den inskränkta och fördomsfulla omgivningen uppfattar man hennes utanförskap och mänskliga anständighet som ett mentalt problem, ”klena nerver”. Den andra personen är Solomon, en flykting från Afrika, vars berättelse om upplevelserna i hemlandet som gav upphov till flykten och hans strapatser för att nå fristaden i Europa, skulle få vilken diskussion som helst om invandring att framstå som vedervärdigt pladder. Hans tillvaro i England med dess dubbelhet av omgivningens marginalisering och hans egen integrerade utplåning av det traumatiska förflutna, skildras på ett genialt sätt. Dorothy och Solomon möts under en kort tid innan det oundvikliga sammanbrottet, hon hamnar på mentalsjukhus, han blir ihjälslagen av några ungdomar – ”det var bara på skoj”.

Stilen och språket är perfekt anpassade till person och handling. Dorothys vardagligt men bildad, mycket distanserat, hos Solomon ett jämnt och monotant ordflöde som gestaltar hans emotionella nolläge, med en knappt tillbakahållen vrede under ytan. Det är en berättelse genomsyrad av äkthet. En bild av ett England - och Europa! – i förvandling visas upp, och det är svårt att gilla det vi får se.

Det är gripande och angeläget, det är också stor berättarkonst. Lägg namnet Caryl Phillips på minnet.

Caryl Phillips
Dans i mörker
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

En teaterscen är ingen dålig metafor för livet, men hur är det för dem som faktiskt står på scenen?

Bert Williams var USA: s mest framträdande underhållare de första decennierna av 1900-talet. Mest framträdande SVARTA underhållare, ska tilläggas. Precis som Jack Johnson vid samma tid inom boxningen, är Williams en svart pionjär inom underhållningsbranschen, och banar väg för senare generationer av afroamerikaner.

Om honom har Caryl Phillips skrivit en roman som är en skicklig blandning av fiktion och dokument. Vi får följa Williams liv hela vägen från de första förtvivlade dagarna av hans artistkarriär till slutet då han 47 år gammal kollapsar på scenen på höjden av sin berömmelse. Williams fick betala ett högt pris för sina framgångar. Den enda accepterade rollen för en svart vid den tiden är den klumpige, sinnesslöe negerdummerjönsen, en figur som Williams utvecklar till perfektion. Utanför scenen var han emellertid en belevad, högst intelligent och bildad gentleman. Älskad men definitivt inte respekterad av den vita publiken, bemött med ambivalens av de svarta, utvecklade den store artisten en dubbelnatur, som föga förvånande tenderade att göra honom till en halv människa. Hur mycket vi än lär känna honom förblir han lika sluten och oåtkomlig för oss som han är för sin omgivning, sin far och kanske framför allt för sin fru.

Hon och hennes väninna Aida – hon har bytt från Ada! – får representera de svarta kvinnornas utsatta situation, deras ”dubbla bördor”. Och bakgrunden är det rasistiska USA, med ett legaliserat och institutionaliserat förtryck, med förolämpningar, förnedring, misshandel och som inte ens saknar återkommande pogromer. Inte i den djupa Södern utan i det liberala New York, och inte har det försvunnit förrän ganska nyligen, om det nu verkligen är borta helt och hållet.

På ett nästan smärtsamt sätt visar författaren hur rasismen tränger in i och förstör människornas liv. Frågor om identitet och människovärde ställs på sin spets.

Ännu en litterär triumf för Caryl Phillips.

Caryl Phillips
Främlingar – tre engelska liv
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand, 2008

Caryl Phillips författarskap rör sig ständigt kring tre ämnen: ras, klass och kön. Lägg därtill hans språkliga rikedom, gestaltningsförmåga och en glöd utöver det vanliga inför uppgiften, och han framstår som en av de intressantaste och angelägnaste författarna i vår tid.

Hans senaste bok domineras av problematiken kring ras, medan klass och i synnerhet genus kommer mycket mer i bakgrunden. Det är tre levnadsöden som skildras. Alla tre är verkliga historiska personer, och de är alla svarta i England. Grundtemat är ensamhet. Samtliga huvudpersonerna, sinsemellan högst olika, och de lever under olika tidsepoker, är särlingar i ett engelskt samhälle som vägrar att acceptera dem som sina egna. Själva vägrar de att godta spelets rasistiska regler, de hävdar sin rätt att tillhöra och att vara hemma. Konflikten blir oundviklig och leder inte helt överraskande rakt mot undergången.

Just ensamhetstemat är mycket starkt, det finns något djupt traumatiskt i att bli behandlad som främling av sina egna mångåriga grannar. Annars övertygar inte Phillips den här gången. Det är svårt att se någon rasproblematik bakom öden där pengar slösas bort, man gör dåliga investeringar och omger sig med falska vänner. Vardagsrasismen är naturligtvis upprörande, men den skildringen berör inte tillräckligt. Det är först i historien om den nigerianske immigranten som hetsas, trakasseras och slutligen misshandlas till döds som berättelsen lyfter. Språket får spänst, och de många berättarrösterna blandade med citat och utdrag från rapporter bildar en väv som visar upp en bild av ett samhälle med rasistiska våldsstrukturer, och där alla goda människor väljer att titta bort och sköta sitt.

Phillips hjältar har förvisso fått upprättelse. Men rasismen är inte borta, tvärtom tyder mycket på att den i tider då stora grupper lämnas utanför välfärdssamhället ökar den oroväckande fort. Även om ”Främlingar” är ingen fullträff, utgör den en länk i ett angeläget författarskap som alltmer formar sig till en viktig motståndshandling när den som mest behövs.

En gatupojkes hårda liv

ROMAN
Säg Alex, bara Alex
Monica Zak
Opal

”Kan man byta liv?” För gatupojken Alex i Tegucigalpas slum liksom för de andra gatubarnen är det en fråga som bokstavligen talat gäller allt i deras tillvaro. De är oftast övergivna av sina fattiga föräldrar, utlämnade på nåd och onåd åt hunger, våld, droger, kriminalitet och polisbrutalitet. Gatorna regeras av gäng och lejda mördare. De flesta gatubarn är analfabeter. Mer än hälften av gatubarnen säljer sex någon gång. Våldtäkter och trafficking är en del av vardagen. Den stora faran heter AIDS.

Gatubarnens liv är en mardröm, och orsaken stavas fattigdom.

Men mitt i mardrömmen finns det drömmar också. De djärvaste ger sig iväg till USA, väl medvetna om att få klarar sig ända fram. Men för de flesta är drömmen bara ett vanligt liv, familj, ett fast jobb, egen bostad.
Monica Zak skildrar rakt och osentimentalt gatubarnens universum, både det fysiska och det mentala. Det är en eländig värld, men som finns strax intill rikedom och överflöd, ruiner och plåtskjul är granne med shoppingcentra, flotta bilar och välbärgade villakvarter.

Gatubarnen är människor av kött och blod, och den stora styrkan i Zaks roman är hennes förmåga att visa hur det mitt i fattigdom, elände och hopplöshet också finns en oerhörda själslig styrka, en vilja att kämpa vidare och förändra.

Det finns också vänskap, solidaritet och inte minst kärlek. En annan värld är möjlig, och jo, ”man kan byta liv”. Här förenas äkta humanism med ett löfte om radikala politiska förändringar.

”Säg Alex, bara Alex” är del tre i Monica Zaks bokserie om gatupojken Alex i Tegucigalpas slum. Alex är en verklig person, som dock heter något annat i verkligheten.

Kulturtorget vecka 50

1. Vad har ni för förhållande till demoner? Apropå Murbergets nya utställning "Helgon & Demoner".

Med stigande ålder har jag blivit alltmer vän med mina demoner. De är inte lika skrämmande längre, framför allt inte förlamande. Tvärtom, de är en stor hjälp som en inre drivkraft. Helgon klarar jag mig tack och lov utan.

2. Några fina jobb i kulturvärlden är lediga. Har ni några lämpliga kandidater? Ideer om ni fick bli chef? Länsmuseet Murberget i Härnösand, Kungliga Operans teaterchef, Blekinge Museum i Karlskrona.

Murberget är, med all respekt, lite för mycket av Skansen. Inte mitt intresse område. Det finns säkert någon lämplig hemmavid. I Karlskrona har jag bott, och det finns ingenting som någonsin skulle kunna förmå mig att flytta dit igen. Kan inte Jimmie Åkesson ta över där, han är ju bleking. Teaterchef på Operan däremot det vore något för mig. Älskar teater, och har en, visserligen obesvarad, men ändå stor kärlek för opera. Var lämnar man in sin ansökan?

3. Bachs Juloratorium, kantaterna IV-VI, framförs i Domkyrkan på trettondagen av Nordiska kammarorkestern, domkyrkokören och fina solister. Samma dag framförs samma verk, samma kantater av Piteå kyrkoopera, Örnsköldsviks kammarkör och fina solister i Själevads kyrka. För mycket av det goda, eller är det just av det goda vi ska ha mycket?

Det är trots allt inte så ofta som någon på en och samma dag springer från konsert till konsert i Härnösand, Själevad, Övik och Piteå. Så det gör inte så mycket att det spelas samma verk på flera ställen. Och det goda ska man definitivt ha mycket av. Bach är bland de få saker som gör julen uthärdlig.

Mina bästa böcker 2011

1. Och allt ska vara kärlek. Kristian Lundberg (Ordfront)
2. Tornet. Uwe Tellkamp (Bonniers)
3. Keltens dröm. Mario Vargas Llosa (Norstedts)
4. Dikter och prosa 1954-2004. Tomas Tranströmer (Bonniers)
5. Bortom saknaden. Bo R Holmberg (Rabén & Sjögren)
6. Ansatsernas bok. Håkan Andersson (Bonniers)
7. Tredje riket och judarna. Saul Friedländer (Natur & Kultur)
8. Amulett. Roberto Bolaño (Bonniers)
9. Begravningsplatsen i Prag. Umberto Eco (Brombergs)
10. Sönderfall. Horacio Castellanos Moya (Leopard)

Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening berör.

Med stor känslighet tecknar Tellkamp bilden av ett ovanligt universum på väg mot sin egen undergång. Genom de finaste nyanserna får han fram hur sprickorna växer, samtidigt som rädslan viker undan.

Vargas Llosa varvar på ett effektivt sätt Casements berättelser från Afrika, Peru och Irland med återblickar från hans sista dagar i fängelse i väntan på dödsdomen. Vargas Llosa ställer utifrån ett individuellt människoöde en mängd väsentliga frågor om politikens väsen. Alla utan tvekan lika aktuella idag.

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet "jag" är intensivt personligt närvarande i allt han skriver. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser.

Holmberg lyckas få med hela den historiska bakgrunden på ett levande sätt. Mycket tack vare språket som är äkta och trovärdigt, kärvt enkelt och mustigt målande, med dialektala inslag, där varje ord tycks som vägt på guldvåg.

Partiledarkandidat på besök i Kramfors

Ulla Andersson (V) besökte Kramfors igår. Hon är Vänsterpartiets ekonomiska talesperson, och just nu också partiledarkandidat. Hennes besök hade dubbelt syfte, dels att propagera för sin kandidatur inför partikongressen som stundar snart, dels ett inslag i den kampanj för bättre äldreomsorg som V bedriver för tillfället.

Trots att partiets valberedning har nominerat Jonas Sjöstedt vill inte Ulla Andersson dra tillbaka sin kandidatur.
- Jag tycker att Jonas är jättebra, men stannar kvar framför allt för att framhäva kvinnofrågor, säger Ulla.

Samtidigt är inte frågan om delat ledarskap ännu avgjord, och Ulla Andersson sticker inte under stol med att hon hoppas dels på att det blir ett sådant, dels att hon blir en av de två framtida partiledarna.
- Jag utgår från att det blir två, och Jonas och jag jobbar bra ihop, säger hon.

Partiledarkampanjen har pågått hela hösten, och Ulla Andersson är mycket glad över den öppna processen, enligt henne visar den ”ett parti i förändring”, har skapat en mycket god stämning bland både partiaktivister och väljare, och hon ser det som bara början på något mycket positivt.
- Det finns ett stort utrymme på vänsterkanten i svensk politik, och kan V bara formulera klara svar och alternativ, kan vi växa som parti, säger Ulla Andersson.

Under dagen besökte Ulla Andersson ett par äldreboende i Kramfors. På kvällen höll hon ett öppet möte på Babelsberg med temat ”Nej till vinster i välfärden!”. Hon utryckte stark kritik av den ökande privatiseringen inom välfärdssektorn, som hon menar minskar valfriheten, flyttar resurser från de mest behövande till de penningstarka, urholkar kvalitén, försämrar de anställdas situation, samtidigt som det med skattemedel skapar enorma vinster skattefria vinster åt riskkapitalbolag.

Vänsterpartiet vill lagstifta mot vinster inom vården. Istället förespråkar man en utbyggnad av äldreomsorgen, med rätt till fasta jobb på heltid, ökade resurser till kompetensutveckling, och satsning på om- och tillbyggnad av äldreboenden.

Cirkus med BUS i drömmarnas värld

Kramfors hade fint teaterfrämmande då BUS, Barnens underjordiska scen, från Stockholm gästspelade på Babelsberg med två föreställningar på lördag och söndag. Pjäsen som man spelade hette ”Mors och fars cirkusföreställning”, vilket var en smula missvisande, då betydligt fler familjemedlemmar än så var inblandade, dessutom en barnflicka – som egentligen var en clown.

Här var ingenting vad det syntes vara vid första ögonblicket. Barnen och deras föräldrar hälsades välkomna i foajén av Farfar själv, som sa inte ett ord vare sig då eller senare, men det går alldeles utmärkt att kommunicera också på andra sätt, inte minst med barn.

Sedan kommer de in i lokalen där familjen ligger och sover bland väskor och koffertar. När de vaknar är det dags för en cirkusföreställning, om det nu inte var så att de egentligen fortsatte att sova, och det var barnen som drogs in i deras drömvärld.

Föreställningen bygger på interaktivitet, både barnen och de vuxna är hela tiden medagerande, de får klä ut sig, och det är alltid lika roligt, och deltar sedan i de olika cirkusnumren, ja, i själva verket skulle några nummer inte ens kunna bli av utan deras medverkan. Och barn brukar tycka att cirkus är roligt. Deras föräldrar också.

Teatergruppens spel bygger på en form av organiserat kaos, där varje skådespelare har sin egen roll, som i sin tur triggar igång någon annan. Charlie Klingströms anarkistiska Farfar gör som han vill, och dyker upp överallt, sekunderad av Eva Bygrens Franseska som också är ständigt närvarande och pådrivande. Mor, spelad av Kramforsbekanta Petra-Eleonora Näslund, försöker hålla ihop familjen och föreställningen, och få någon ordning på det som sker, utan att lyckas särskilt bra med det, men desto bättre med rollen. Robert Crosioes Far vill så mycket fast det går oftast inte särskilt bra. En sann komisk talang. Och så Apan, allas vän, men på sitt eget obstinata sätt, fint gestaltad av Mathias Hülphers.

Cirkusföreställningen kulminerar i ett kak- och saft kalas. Sedan kan vi återvända till verkligheten. Eller om det var till drömmarnas värld.

Veckan från hyllan 41

Ett ämne som tyvärr inte går att undvika. Nu ska det bli lag som tvingar kommunerna att släppa in privata företag i äldreomsorgen. På ett sätt är det logiskt. Efter alla skandaler som har uppdagats finns det få kommunpolitiker vid sina sinnens fulla bruk som frivilligt skulle låta riskkapitalbolag från skatteparadis ta hand om våra gamla.

Snart ser man glansiga broschyrer i fyrfärgstryck som lyckliga gamlingar som tas om hand av entreprenörer med sympatiskt klingande namn. De mindre lyckligt leende får man inte se. De ligger på intensiven. I bästa fall.

Inte heller lär vi få se några leende direktörer som just har gjort ett klipp på 20-30 miljoner. Under ett år. Och du – det är dina skattepengar som nu ligger i hans ficka.

Inte heller får vi se några väl vägda blöjor.

Nej, privata vårdföretag står inte högt i kurs. Därför tvingas de på oss av regeringen med stöd av rasistpartiet. Kuriöst nog åberopar de valfrihet.

Tvång är frihet. Du får inte välja bort. Men du tvingas välja. Åtminstone om du väljer rätt.

Bortsett från Orwell ”1984” påminner det onekligen om gamle Henry Ford och det han sa om T-Forden när den lanserades: : "Ni kan få den i vilken färg ni vill, bara ni väljer svart".

Det finns dock en viss skillnad, och en väsentlig sådan, T-Forden var en kvalitetsbil, oavsett färgvalet. Då ligger det närmare till hands att associera till Moskvitj. Den kunde man också välja, fast oftast inte alls.

Det är illa om vår verklighet börjar allt mer påminna om absurditeter i Sovjetunionen. De är å andra sidan ganska uttjatade. Vi tar något postsovjetiskt istället, med den synnerligen lämpliga titeln ”Absurdistan”. Ett lästips till Fredrik.

ROMAN
Gary Shteyngart
Absurdistan
Övers. Nille Lindgren
Natur & Kultur

Efter succén med Den ryske debutantens handbok kommer Gary Shteyngarten nu med en ny bok. Hans hjälte är den starkt överviktige egocentrikern Misha Vainberg, son till Rysslands 1238: e rikaste man, en postkommunistisk skurk som är som klippt och skuren för ett framgångsrikt liv i dagens Ryssland som är en absurd blandning av rövarkapitalism, korruption och tsaristiskt envåldshärskardöme.

Misha är en odräglig person, men som det heter ”god innerst inne”. Han lever glada dagar i New York, tills han fastnar i Ryssland under ett besök, då hans Älskade Pappa dödar en amerikansk affärsman, och USA vägrar släppa in Misha igen. Enda utvägen är ett medborgarskap i ett EU-land, och ett sådant kan fås – hyggligt billigt! – i den postsovjetiska republiken Absurdistan vid Kaspiska havet.

Absurdistan bebos av två folk, sevo och svani, och uppdelningen liksom konflikterna dem emellan går tillbaka på en gammal religiös tvist där Absurdistan gör verkligen skäl för namnet. Landet är rikt på olja, alla de stora multisarna är där (Golly Burton!), och USA driver några ”demokratiprojekt”. Däremot är amerikanerna mycket mindre intresserade av demokrati eller brist på densamma i Absurdistan.

Avslutningen blir högst oväntad, och verkar skriven med Naomi Kleins senaste bok ”Chockdoktrinen” som bredvidläsning. Boken är pratig och ofta plump, men det är faktiskt både underhållande och ganska roligt. Om Shteyngarten hade stramat upp sin berättarglädje, och avstått från att dra alla roligheter han kommer på, hade Absurdistan varit en riktig fullträff.

Kulturtorget vecka 49

1. Tomas Tranströmer tar emot Nobelpriset i morgon. Vad har ni för förväntan? Han kan ju som bekant inte själv tala.

Den blir väl någon närstående som kommer att läsa upp den för Nobeltal så vanliga blandningen av djupsinne och plattityder. Synd. Hade önskat att han framträdde själv. Med en lång, lång tystnad. Så talande.

2. Tomas Tranströmers stora intresse är insekter och skalbaggar. Det är också stort intresse för skulpturen Erik Olof Persson från Nordingrå, som är med på Örnsköldsviks konstförenings jubileumsutställning som öppnar idag. Vad är det som fascinerar konstnärer med insekter?

Jag tror att det handlar om sublimerad atavism. Många känner skräck för insekter, som bottnar i vårt ursprung i Afrika. När denna skräck förvandlas genom ett konstnärligt temperament, uppstår - i bästa fall - något ursprungligt och fascinerande, som berör det mänskliga psykets djupaste skikt.

3. Ingmar Bergmans hushållerska Anita Haglöf auktionerar de lappar som regissören använde för att kommunicera. ”Hallå! Om den osten är Jarlsberg är jag Kalle Anka” är ett exempel. Hur mycket kan den lappen vara värd?

Ett skriftligt bevis på att ett älskat geni var ett praktsvin kan vara värt en hel del. Och den stackars kvinnan kan gott göra sig en hacka, efter allt jävelskap hon har fått stå ut med från det geniala svinets sida.

För mångkultur mot främlingsfientlighet i Kramfors

Det hölls en manifestation mot främlingsfientlighet på torget i Kramfors igår kväll. Det var SSU, Socialdemokraterna i Kramfors och LO-Ångermanland som arrangerade. Bakgrunden är en riksomfattande kampanj mot främlingsfientlighet, som dessutom är kopplad till en insamling för återuppbyggnad av Utöya i Norge.

Det fanns insamlingsbössor där man kunde skänka pengar till norska motsvarigheten till SSU, och vars studiegård på Utöya ska byggas upp på nytt efter Breiviks massaker där då drygt 70 personer mördades kallblodigt.

Talare under manifestation var Jimmie Edlund från SSU, Ulrica Karlsson från LO, och Kerstin Kristiansson Karlstedt från S.
Samtliga tre talare angrep regeringen för arbetslösheten, otryggheten, de växande klyftorna i samhället och den ”obefintliga” integrationspolitiken, som man menade spädde på främlingsfientligheten. Man uttryckte också en uppskattning av mångkultur.

Jimmi Edlund ansåg också att det är viktigt att göra en distinktion mellan integration – som är något positivt och berikande för alla – och assimilation – som berövar människor deras identitet.

Ulrica Karlsson angrep Sverigedemokraterna, och hävdade att de ser arbetarrörelsen som sin främsta fiende, något hon var stolt över.
- Dags för upp till kamp igen, sa hon.

Kerstin Kristiansson Karlstedt varnade för vardagsrasism, som lätt kan bli en grogrund för en utbredd främlingsfientlighet. Hon kritiserade också medias bristande uppmärksamhet av integrationsfrågor.

Mellan talen spelade Javier Tabares. Ljus tändes, och det serverades glögg med pepparkakor.

Bildningsroman mitt i klasskampen

ROMAN
Bortom saknaden
Bo R Holmberg
Rabén & Sjögren, 2011

Ådalen 31 är ett välkänt begrepp. Händelserna då fem arbetare dödades av militär har en föregångare i de så kallade Sandökravallerna år 1907. Också vid det tillfället handlade det om att arbetsgivarna använde sig av strejkbrytare.

Föreningsrätten, rätten att bilda fackföreningar, erkändes i Sverige 1906. Seth M Kempe, grosshandlare och ägare till flera sågverk i Ådalen, tolkade dock rätten på sitt eget sätt. Visst fick arbetarna gärna vara med i fackföreningen, men det var han som skulle organisera den! De som envisades med att vara medlemmar i en oberoende fackförening avskedades helt enkelt.

Arbetarna vid sågverken i Dal och Sandö gick då ut i strejk, och Kempe svarade förstås med att ta in ”arbetsvilliga”. En grupp arbetare, de flesta medlemmar i den socialdemokratiska ungdomsklubben, åkte över till Sandö för att tala strejkbrytarna till rätta. Aktionen leddes av bröderna Ståhl från Frånö, om vilka det än idag berättas vilda skrönor på bygden. Polisen var redan där, slagsmål och tumult uppstod, länsman skadades i ögat av en vedklabb, en av socialisterna sköt skott i luften.

Militär tillkallades, en kanonbåt (!) från Stockholm låg i Ångermanälvens mynning, massarresteringar följde, och drakoniska straff utmättes.

Kring detta har Bo R Holmberg spunnit en spännande historia. I centrum står Sixten, 15, snart 16. När hans mamma dör, skickas han ut av sin styvfar, och söker arbete på något av de otaliga sågverk som fanns då längs med älven. Mer eller mindre av en slump dras han och hans bäste vän med i Sandökravallerna, hamnar i häkte i Härnösand, men frikänns efter några veckor i fängelset.

Holmberg lyckas få med hela den historiska bakgrunden på ett levande sätt. Mycket tack vare språket som är äkta och trovärdigt, kärvt enkelt och mustigt målande, med dialektala inslag, där varje ord tycks som vägt på guldvåg. Författaren känner till geografin och topografin in i minsta detalj, han har också läst på ordentligt om flottning och sågverkshantering.

Romanens Sixten är också en ung man av kött och blod, han är på väg ut i livet, lite vilsen, mottaglig för nya intryck och idéer, som får honom att växa och inse att han är inte ensam, samtidigt som det lär honom värdet av vänskap och solidaritet.
Och där finns också en stark dröm om en bättre framtid, både för honom själv och för hela arbetarkollektivet.

En viktig bok som borde vara obligatorisk läsning för alla ungdomar. Och deras föräldrar.

"Deras timing var suverän"

Bröderna Rongedal är på julturné genom vårt avlånga land. I måndags kväll gästade de Ytterlännäs kyrka i Bollstabruk. Tillsammans med Ytterlännäs kyrkokör stod de för den traditionella julkonserten, som också i år lockade många besökare.

Bröderna Rongedal kommer från Molkom, en liten ort i Värmland, som är ungefär lika stor – eller lika liten - som Bollsta.

– Det är som att komma hem, sa Henrik Rongedal, eller om det var Magnus.

De två är ju tvillingar, och lika varandra som bär. Samma frisyr, samma skägg, samma glasögon, de var också båda klädda i svarta kavajer. Färgen på byxorna och skorna var dock olika, vilket gjorde det möjligt att skilja dem åt, om man visste från början vem som var vem.

De låter också ganska lika, med ljusa röster, även om den ena – Henrik eller Magnus? - är en aning mörkare.

Det showades inte så mycket, det skulle inte passa sig för en julkonsert, utan bröderna bjöd på ett varierat program med traditionella julsånger, psalmer och visor, men också mer populära sånger, framför allt det de kallar för amerikanska klassiker som The Christmas Song, med skönt swing, och mysgospel som O Holy Night. Över huvudtaget lät mycket av brödernas repertoar som just gospel, väldigt innerligt och samtidigt stämningsfullt.

Bröderna kompletterar varandra på ett intressant sätt, det är som om de sjöng var för sig men ändå tillsammans. De är naturligtvis mycket samspelta. Mer förvånande var hur skickligt kören hängde med i svängarna, deras timing var helt suverän, man kunde nästan tro att de hade repeterat med Rongedals under en längre tid.

Ytterlännäs kyrkokör under ledning av Ulla-Marie Nilsson ska ha all heder av sitt framträdande. Dels som kör bakom de skickliga bröderna Rongedal, men lika mycket för sina harmoniska men ändå kraftfulla framföranden av psalmer och julsånger.

Kvällens musiker var med den äran Per-Åke Stockberg, Per Nordgren, Daniel Jonsson och Olle Söderlind.

En eloge också åt Lions från Nyland som lyckades skapa ordning och reda i kaoset på parkeringen framför kyrkan.

Vass utställning av gammalt fint hantverk

För fjärde året anordnade Träakademins smidesutbildning i samarbete med NBV och Studiefrämjandet en knivutställning på Vallen i Kramfors. I cirkelform upprätthåller man den fina hantverkstraditionen av knivtillverkning, och deltagarna ställde stolt ut sina egenhändigt tillverkade alster.

Blad till knivar köper man oftast, det man ägnar sig främst åt är tillverkning av skaften. Dessa görs oftast i trä, som stabiliseras, det vill säga man pressa ur luften och fyller med plast i stället. För den processen skickar man sina träbitar ända till USA.
Masurbjörk är ett vanligt träslag, men det förekommer också mer exotiska inslag som ebenholts från Afrika eller desert ironwood från Arizona. Det händer också att skaft tillverkas av giraffben eller valtänder.

Knivskaften har ofta fantasifulla utförande och är ritiga små konstverk.
Bland utställarna fanns svenske mästaren Peter Örjeheim från Sollefteå. Inför nästa år satsar han på att tillverka flera vackert utsmyckade dolkar.
– Jag ska sväva ut i lite häftigare grejer, det är viktigt att skapa sig en egen nisch, säger Peter.

Alf Hellertz är den ende av cirkeldeltagarna som tillverkar sina egna knivblad. Det gör han dels för att hålla nere kostnaderna, men också för att utveckla sitt kunnande och jobba med hela processen.

Per-Anders Lehrman är med sina 29 år inte bara mycket yngre än de andra som är oftast är pensionärer, han är dessutom nybörjare, till skillnad från de övriga utställarna som har hållit på i tio år eller mer. Per Anders håller på att tillverka sin första kniv, och han tycker att det är visserligen svårt men att det går framåt.
– Drömmen är att bli vapensmed, säger Per-Anders Lehrman.

Framtidstro när Sundströms bil firade 40

Sundströms bil firade 40 år i Kramfors med fest i dagarna tre. Det bjöds på kaffe med tårta, jultallrik och olika erbjudande till både gamla och nya kunder. På lördag var det Familjedag med bland ansiktsmålning, fiskdamm och tårtkalas.

Det var den första december 1971 som Arnold Sundström öppnade verksamhet, till en början i lokaler i Brunne. Då hade han redan hunnit hålla på med bilar i nästan tjugo år, han blev lärling på en bilverkstad 1953.

Genom åren har det förstås gått upp och ner. Arnold minns det höga ränteläget och restriktioner för avbetalningsköp på 90-talet, då var det kärva tider. Men det har ändå mest varit positivt, och det roliga har varit att träffa folk och få göra affärer.

Den mest minnesvärda händelsen genom åren var när en äldre man skulle provköra en ny bil och Arnold åkte med.
– Plötsligt frågar han vad det är för en pedal i mitten, han visste inte att det var bromsen!
Färden slutade i ett staket, men det blev affär ändå, han köpte bilen.

Verksamheten drivs numera av sonen Fredrik. Efter nio år i Stockholm flyttade han hem till Kramfors, och tog över efter pappa. Han trivs bra både med jobbet och att vara tillbaka i hemstaden. Affärerna går bra, sedan 2008 har omsättningen tredubblats, och i år blev Sundströms för andra gången årets försäljare i Sverige. Snart bär det av till Budapest för Europafinal.

Sundströms är ett riktigt familjeföretag, mamma Margit har ända sedan starten fram till förra året skött det administrativa, och lillebror Anders brukar hjälpa till på helger och vid speciella tillfällen.

Både Arnold och Fredrik gläds åt att det händer så mycket positivt i Kramfors just nu. Konjunkturen är visserligen osäker, men de ser ändå ljust på framtiden för företaget.
– Optimism är ett släktdrag, säger de samstämmigt.

Traditionell skyltsöndag i Nyland och Ullånger

Andra advent var det dags för skyltsöndag i de mindre samhällena utanför centralorten. Både Nyland, som tjuvstartade på lördag, och Ullånger bjöd på traditionella aktiviteter och generösa öppettider i affärerna.

I Nyland var det inomhusmarknader på Folkan och på Tingshuset. På planen mitt emot Nylands Järn hade föreningarna försäljning, lotterier och olika tävlingar. Här fanns också ponnyridning för barnen. Helena Bruhn var konferencier. Elever från Hola Folkhögskolas sceniska förberedelseklass bjöd på underhållning, och sedan sjöng Lucia med sina tärnor.

Nytt för i år var att man hade bytt dag till lördag, något som tydligen var ovant för Nylandsborna. Det dåliga vädret med underkylt regn skrämde också bort många, och gjorde att dans kring granen fick ställas in på grund av risk för halka.
Skyltlördagen i Nyland avslutades med den traditionella julkonserten i Tingshuset.

I Ullånger bjöd Företagarföreningen på glögg, medan lokala föreningar hade försäljning längs med huvudgatan, som var dekorativt upplyst med brinnande ljus.
Det var gissningstävlingar i butikerna, julmarknad under tälttak, det var aktiviteter på Generationernas hus, kulturskolans brassorkester stod för underhållningen, och sedan kom självaste jultomten och delade ut julklappar.

Inne på Hildas bageri var det ful rulle. I år hade dessutom Jeltsjes chokladpraliner, Östanö skafferi och Norabygdens honung hyrt in sig i lokalerna. Jeltsje själv var mycket nöjd med dagen:
– Juletider är chokladtider, det har varit full fart för oss ända sedan november.

Veckan från hyllan 40

Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk och han lider av vanföreställningar och lever i sin egen värld.

Berätta något jag inte visste!

Samtidigt, det lite märkligt. Breivik planerade dådet i flera år. Han hade trots allt normala kontakter med andra människor, och kunde sköta ett arbete.

Inte nog med det. De vanföreställningar som Breivik sägs lida har varit mycket vanligt förekommande bland miljoner människor under de två senaste århundraden. Kanske ännu längre tillbaka i tiden.

Var verkligen halva tyska folket, minst, psykiskt sjukt?

Breivik agerade inte i ett vakuum. Han ingår i ett politiskt sammanhang och en historisk tradition. Inte minst den sistnämnda heter duga.

Umberto Eco har skrivit en roman som kartlägger rötterna till denna otäcka tradition. Boken har recenserats förtjänstfullt här i TK av kollegan Benny Holmberg, här kommer min recension, som förhoppningsvis kompletterar Bennys, och ger några nya infallsvinklar:

Umberto Eco
Begravningsplatsen i Prag
Översättning: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Saker och ting är inte vad de synes vara. Det är en fruktbar utgångspunkt för många vetenskapsmän och konstnärer i ett förutsättningslöst sökande efter sanningen. Men det kan också vara en avstamp för de mest bisarra konspirationsteorier och absurda idéer om verkliga och påhittade händelser. Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar, företrädesvis katolska men inte enbart, en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman. Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en ”oberoende” källa som verifierar den dolda ”sanningen”.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.

Ecos nya roman är skriven med smittsam berättarglädje, stilistiskt energi, överväldigande kunskap och fantasirik konkretion. En stor läsupplevelse med både underhållning och bildning.

Kulturtorget vecka 48

1. Den svenska tryckfrihetsförordningen infördes den här dagen 1766, den första i världen. Vad är det viktigaste med tryckfrihet?

I bästa fall att det skapar ett offentligt rum som möjliggör ett viktigt samtal mellan olika röster. I värsta fall ett sätt att låta folk skriva vad de vill utan att någon bryr sig.


2. Återinvigda Härnösands domkyrka får mycket beröm för sin akustik, nu senast av landets kanske främsta kör, Sofia Vokalensemble. Vad betyder akustiken för din konsertupplevelse?

Det betyder en hel del. En god akustik gör det möjligt att ägna sig åt att lyssna på musik, och inte reta sig på hur illa det låter. Eller att det inte låter alls.


3. Friteatern, den svenska landsbygdens teatergrupp, spelar i lokaler som sällan eller aldrig får teaterbesök. De spelar sin senaste pjäs på Mariebergsgården i Bjärtrå på lördag kväll. Varför är det viktigt att kulturen söker upp publiken i byarna?

Alla har rätt att ta del av kulturutbudet. Och det är det här med Mohamed och berget, självklart ska kulturen dit folk är. Ute i byarna finns en oerhört tacksam publik. Jag har varit på några av Friteaterns föreställningar ute i spenaten, och det är alltid fullsatt, stämningen på topp, entusiasmen nästan gränslös. Det är annat än när det ekar tomt på Folkets hus i Kramfors...

Smått och gott från vårt avlånga land

Inte helt oväntat

Skattesänkningarna efter den så kallade skattereformen på 90-talet och alla jobbskatteavdragen har medfört att de rika betalar relativt sett mycket mindre i skatt. De får också behålla mycket mer, medan för människor på de vanligaste inkomstnivåerna har effekterna av skattesänkningar ätits upp av nya avgifter. Så var det med mer i plånboken. Rubriken i Dagens Industri talar sitt tydliga språk: ”Rika vinnare när Sverige lämnade skattetronen”. Någon mer än Anders Borg som är förvånad? Moderaterna må vara nya, men sanningen att skattesänkningar gynnar främst de rika är gammal.

Dödsryckningar fortsätter

Varken de kollektivanställda eller tjänstemännen på Saab har fått ut sin lön i november. Motstridiga uppgifter dyker upp hela tiden. En av Saabs tidigare tilltänkta ägare, Viktor Mullers gamle kompis Antonov har gripits i London, anklagad för förskingring av astronomiska mått. En del av de förskingrade pengarna misstänks ha hamnat i Saab. Det ryktas om nya kinesiska delägare. Regeringen gör ingenting utom att se bekymrad ut. Allt medan tusentals människor i Trollhättan står utan pengar, och snart kanske också utan jobb. Så går det när man överlämnar viktiga delar av ekonomin åt marknaden.

Inte så fritt val

De uppseendeväckande och avskyvärda skandalerna inom äldreomsorgen har föregåtts tidigare av de inte lika uppmärksammade avslöjanden om privata skolor som drivs av pedofiler, delar ut generösa betyg för att locka till sig elever, missköter det mesta och läggs ner efter någon vecka. Det ser inget vidare ut för det så kallade fria valet inom den offentliga sektorn. Då inleds en borgerlig motoffensiv på debattsidorna. Det som har hänt är hemskt, och därför måste vi ha bättre upphandlingar, striktare regler och oftare kontroller. Men ett system som kräver så omfattande kontrollapparat är helt enkelt ett dåligt system.

Världens mat och musik på Parken i Kramfors

Det bjöds på internationell kultur på Cupol på Folkets hus i Kramfors under lördagen. Det var dans och musik från olika länder, och maträtter från Eritrea, Etiopien, Oromia, Somalia, Iran, Irak, Afghanistan, Finland – och från Sverige.

Arrangemanget var en del i ett projekt som drivs av ABF Västernorrland med namnet ”Kultur för integration”.
- Och det är precis vad namnet säger, det handlar om att stötta invandrare med brister i svenska språket, säger Ove Lundgren från ABF.
- Vi tror att det sker bäst genom verksamheter, genom att göra saker, då tränar man språket samtidigt som man ökar sin lokala kontaktyta, säger Ove.

Härliga matdofter lockade ganska många Kramforsbor, som lät sig väl smaka av de exotiska rätterna. Det fanns recept på både ursprungsspråket och svenska till alla rätter för dem som vill utöka sin matrepertoar. Och vilken svenska mat bjöds det på? Älgbiffar, så klart.

Underhållningen bestod av dans och musik från Etiopien och Eritrea, och afrikansk trummusik.

Den musikaliska höjdpunkten stod dock Javier Tabares för. Han är en ganska välkänd sångare och gitarrist, ursprungligen från Colombia, men länge med hela Latinamerika som sitt arbetsfält, och sedan fem år tillbaka bosatt i Kramfors. Han spelar huvudsakligen traditionell latinamerikansk musik, och gladde publiken med några klassiska pärlor som ” La Bamba” och ”Guantanamera”, och inte minst sitt virtuosa gitarrspel.

Dans, svett och glädje – zumbamaraton i Bollsta

Det var svettigt värre i Bollstahallen under lördagen. Det dansades ett zumbamaraton under flera timmar med deltagare från hela Ådalen.

Zumba är en relativt ny motionsform som är baserad på dans. Den skapades på 1990-talet av en ren slump av colombianen Beto Perez, och byggde från början på latinamerikanska rytmer, som salsa och samba. Numera har zumba utvecklats till att omfatta all slags musik. Jessica Wreder från Sollefteå som var en av ledarna på lördagen är till exempel mycket förtjust i Bollywood, och det fanns stunder som det var lätt att tro att hela dansgruppen skulle brista ut i sång på hindi.

– Zumba är en träningsform som bygger på glädje. Alla kan vara med, jag har haft grupper där den yngsta var 12 och den äldsta 87, säger Jessica Wreder.

Maraton innebar långa danspass, där alla kunde vara med så mycket de ville, och givetvis i sin egen takt. Det finns hela tiden en ledare som anger stegen, men alla dansar egentligen precis som de vill.
– Ingen gör fel, säger Jessica.

Sedan var det rast då det bjöds på fika, gemenskapen är viktig i zumba. Efter det var det salsauppvisning, innan det var dags igen för ett långt härligt danspass.

Men var var killarna? Så gott som alla deltagare var kvinnor. Valeria DaSilva, också hon ledare från Sollefteå, tror att det beror på att killar är så blyga.
– Men skriv inte det, för då vågar de aldrig komma, säger Valeria skrattande.

Traditionell skyltlördag i Bollstabruk

Första advent tjuvstartade i Bollstabruk med skyltlördag. Evenemanget gick mest i traditionens tecken.

Anledningen till tjuvstarten är naturligtvis en önskan att inte kollidera med andra arrangemang, framför allt skyltsöndagen i Kramfors. Eller som en Bollstabo uttryckte det med glimten i ögat, ”Det är inte Bollsta som ligger för nära Kramfors, det är Kramfors som ligger för nära Bollsta!”

På torget fanns knallar och föreningar, det spelades julmusik, det sjöngs julsånger och det dansades kring granen. Ytterlännesskolans Lucia med tärnor framträdde.
Trubaduren Ubbe Byström var dagens presentatör och stod också för underhållningen. Roger A Åkerblom från Bollstabruk intresseförening informerade om den planerade bensinmacken och om initiativet till folkomröstningen i skolfrågan.

Tomten delade ut godispåsar till alla snälla barn, och det fanns ju inga andra där, så ingen blev utan. Det var dragning av vinnare i lotterierna, och auktion av julgranar.

Samtliga butiker, Café Genomfarten och den lokala pizzerian höll öppet under dagen.

Veckan från hyllan 39

Ibland blir det bara för mycket. Först var det kissblöjorna som skulle vägas. Och nu har vi ett företag som skulle sköta underhållet av tågnätet i västra Götaland. De misskötte det så kapitalt att nu betalar Trafikverket dem 125 miljoner för att slippa att de fuckar up den här vintern också. Jag skojar inte. 125 miljoner av våra skattepengar. Och det i ett land som redan nu lägger minst medel på tågtrafiken i hela Europa.

Snart måste någonting hända. Det här förfallet kan inte få fortsätta. Alternativen lyser än så länge med sin frånvaro, revolutionen står inte riktigt på dagordningen. Vilket den faktiskt borde göra.

Marx orkar ingen läsa. Av det fåtal som läser honom är det inte många som begriper särskilt mycket. Men det finns undantag, det finns hopp än.

Eric Hobsbawm är född revolutionsåret 1917 och still going strong. I år gav han ut ”How to Change the World: Tales of Marx and Marxism”. Den är inte översatt till svenska än, men blir det förhoppningsvis snart. I väntan på denna välgärning en recension av boken:

How to Change the World. Tales of Marx and Marxism, Eric Hobsbawm, Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30 talen, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14 års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800- talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder”, och ”Imperiernas tidsålder”, som dessutom sedan kompletterades med ”Ytterligheternas tidsålder”.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln ”How to change the world” (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av ”Kommunistiska manifestet” till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. ”How to change the world” är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Kulturtorget vecka 47

1. Tomas Bannerhed fick Augustpriset för sin debutroman Korparna, som knappt recenserats på kultursidorna. Kommer ni att försöka läsa den romanen? Fungerar Augustpriset så för er, som en rekommendation?

Det är klart att ett pris och all uppmärksamhet kring det skapar ett intresse som fungerar som en läsrekommendation. Det är så svårt att navigera i det enorma flödet av nya böcker, till och med för oss som har det som levebröd. Så visst, hinner jag bara med det, ska jag mer än gärna läsa Bannerheds roman.

2. Den svenska konst-och satirtidskriften Puss låg på gränsen för det åtalbara på 60-talet, och blev också åtalade. Behövs tuffare satir idag, eller förtas satirens kraft om den går för långt? Apropå en ny bok med Lena Svedbergs bilder i Puss.

Hur skapar man satir i ett samhälle där så kallade vårdföretag väger nerkissade blöjor för att spara skattepengar som sedan hamnar i skatteparadis? I takt med att samhällsutvecklingen tar allt mer bisarra former krävs det att satiren skruvas upp ytterligare några varv för att nå nya höjder som förmår belysa det absurda. Och idag kommer ingen att väcka åtal, de satiriserade låter bara sina PR-konsulter att ordna en presskonferens.

3. Det är "Internationella dagen mot våld mot kvinnor" idag. Finns det en risk att de vällovliga dagarna blir så många att de tar ut varandra? Eller är det ett bra sätt att få fokus på ett samhällsproblem med en speciell dag?

Frågan är inte direkt ny... Det kan inte skada om de olika problem får extra uppmärksamhet, även om samhällsproblem kan naturligtvis inte lösas genom diverse högtidsdagar. Är det så att dagarna blir för många, kan det vara ett tecken på att samhället är på väg utför, och kan bara räddas av en genomgripande revolution. Att avskaffa de där dagarna varken löser problemen eller räddar samhället undan nödvändiga förändringar.

Stormöte om sjukvård i Bollsta

Det finns en stor oro för sjukvården bland många människor. Därför kallade en grupp till stormöte i Bollsta Folkets hus på torsdag kväll. Frågor om framtiden för Sollefteå sjukhus och primärvården i Kramfors och Sollefteå skulle dryftas. Man hade bjudit in en panel bestående av landstingspolitiker och flera verksamhetschefer.
- I min dagliga gärning möter jag många människor som uttrycker stor oro över sjukvårdens framtid, och därför vill vi få svar på våra frågor och kunna se framåt, sa Elisabeth Grafström, präst och en av arrangörerna.

17 personer satt i panelen. Det var landstingspolitiker både från majoritetens Vårdallians och från oppositionen, sjukhusdirektören för Sollefteå sjukhus, primärvårdsdirektören och flera chefer för vårdcentraler. Kvällens moderator var Jan Röhlander från Sollefteå.
Mötet sponsrades av flera företag, vilket bland annat möjliggjorde busstransporter till och från Bollstabruk.

Under presentationen utryckte alla stor optimism, betydelsen av samarbete, sin övertygelse om alla tre sjukhusen kommer att finnas kvar, även om det framkom att det finns en viss oro som var kopplad till befolkningsminskningen, och den försämrade ekonomin som den har som följd.

Landstingsrådet Jacomina Beertema (M) sa i sitt inledningsanförande att 20 miljoner kommer att sparas i administrativa kostnader för att ”freda händerna i vården”. Det skulle framför allt ske genom samordning av de tre sjukhusen i länet. Hon ställde frågan om Sollefteå sjukhus kommer att finnas kvar som akutsjukhus och om BB-avdelningen där ska vara kvar, och svarade själv:
- Ja, de kommer att vara kvar så länge som jag är landstingsråd!

Den socialdemokratiska oppositionen uttryckte sin tillfredsställelse över detta besked, även om man var förvånad över att Vårdalliansen dröjde så länge med det.
Enligt kvällens samtalskod skulle det inte förekomma någon pajkastning, inte heller partipolitik, och ingen skulle få älta det som har varit. Enigheten bland politikerna var också förvånande stor.

Det var först publikfrågorna som fick fart på debatten. Den kanske största frågan som diskuterades under kvällen var läkarbristen, framför allt på vårdcentralen i Kramfors, och svårigheterna att snabbt få en läkartid.
Chefen vid Kramfors vårdcentral Bertil Jonsson erkände utan omsvep att problemen existerar. Enligt honom har det till stor del att göra med omställningen efter att landstinget tog över efter Carema.
- Det är två helt olika kulturer som krockade, sa han.

Primärvårdsdirektör Lennart Moberg påpekade att man satsar mycket på att utöka läkarutbildningen i Norrland. Men sa också att man behöver inte alltid gå till en läkare.
- Det är en utmaning att skapa ett flöde som tar till vara alla kompetens. Stirra er inte blinda på läkare, sa Lennart Moberg.
Han underströk också behovet av egenvård. Renée Lidbom Hedin, verksamhetschef i Nyland berättade om ett ”Hälsans rum” som man hade skapat, där patienter bland annat kunde mäta sitt blodtryck.

En person i publiken ifrågasatte de svenska läkarnas effektivitet, och påstod att en tysk läkare hinner behandla dubbelt så många patienter som en svensk.
Andra frågor som togs upp var hyror för vårdcentraler, risker och problem med hemrehabilitering, bristande samverkan mellan kommunens vårdcentraler och regionfrågan.

Veckan från hyllan 38

Silvio Berlusconi har gjort sig skyldig till korruption, nepotism, kontakter med maffian, skattefusk, han har monopoliserat italienska media, stiftat lagar som ger honom straffrihet, främlingsfientlighet, rasism, sexism, homofobi, han har umgåtts med prostituerade, också underåriga, han har fört en politik som har lett till ekonomisk stagnation och hög arbetslöshet. Listan på hans synder och tillkortakommanden kan säkert göras ännu längre.

Silvio Berlusconi har också av det italienska folket på demokratisk väg valts till sin representant. Han är om jag inte har helt fel den premiärminister i Italien som har suttit längst på sin post under efterkrigstiden

Enligt demokratins spelregler kan bara det italienska folket återkalla sina valda representanters mandat. Antingen genom ett misstroendevotum i parlamentet, eller genom nyval. Ingenting av detta har skett. Berlusconi vann den sista misstroendeomröstningen i parlamentet, och något nyval blir det inte. (Intressant nog inte i Grekland heller.)

Berlusconi tvingades avgå av EU, IMF och ”marknaderna”. Det var de som inte litade på honom, och än en gång har de struntat i grundläggande demokratiska principer och låtit kapitalets intressen gå före.

Italien har nu helt följdriktigt fått en regering som består av oberoende representanter för kapitalets intressen. Premiärministern Mario Monti är, eller i varje fall har varit, bland annat ekonomisk rådgivare åt Coca-Cola och Goldman Sachs. (En stilla kuriositet: Goldman Sachs var den investmentbank som hjälpte grekerna att fuska sig in i eurozonen.)

Mario Monti och hans regering är lika mycket ”oberoende” som fnasket som polisen snodde från Berlusconis party var Mubaraks kusin.

Det kunde förstås ha varit värre, som det blev i Grekland, där infrastrukturministern är en gammal fascist. Det är kanske det våra media menar med ”teknokratisk”.

För den som vill veta mer om Italien kan jag rekommendera Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien”. Den kom 2007, men är fortfarande i högsta grad aktuell. Här min recension från då:

Arma älskade Italien, Margareta Zetterström, Tintomara, 2007

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.

Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!

Och snälla Margareta, vad fick dig att förfalla till den narcissistiska avarten att pryda omslaget med en bild på dig själv?

Företagargala med guldkant i Kramfors

Ådalshallen var sig inte lik på fredag kväll. Istället för idrottsevenemang arrangerade Kramfors kommun en företagargala. Här märktes ingenting av diskussionen om dåligt företagsklimat. Det var glada miner, klackarna i taket och bara optimistiska tongångar.
- Vi ska klättra 100 placeringar på Svenskt näringslivs ranking, sa kommunchefen Peter Carlstedt i sitt välkomstanförande.


Anledningen till att man i år valde att hålla till i Ådalshallen, och inte som förr om åren på Hotell Kramm, var att man ville få plats med alla gäster. De var inte mindre än 250 stycken, och ”alla var där”. Företagargalan i Kramfors har blivit större och större för varje år.

Kvällen började med mingel, och i vimlet syntes landshövdingen, kommunalråd, både nuvarande och före detta, oppositionsråd så klart, företagare, anställda, kulturprofiler, unga och gamla, kända och okända, de flesta med respektive. Kramforskråkan var också där.
- Det är mycket viktigt att någon gång om året också kunna umgås under avslappnade former, sa kommunens utvecklingschef Ulf Breitholtz.

Han tyckte att det var glädjande att så många företag har visat intresse för galan, så ju ordnas just för att uppmärksamma företag på ett trevligt sätt, och att bättre lära känna varandra. Det i sin tur tror Ulf Breitholtz kommer att leda till bättre företagsklimat.
- I år har vi satsat på glamour och elegans, sa Ulf.
Och la till snabbt att alla inbjudna hade betalat för sig, även om kommunen också stod för en liten del av notan.

Ådalshallen var för kvällen inredd med temat ”Norrsken” som utgångspunkt. Kanske med tanke på de höga energier som alstras, vackert var det i alla fall.
Inte mindre än 90 nomineringar hade lämnats in, och fick man tro konferencierduon Sara Öhlén och Markus Mohlin var alla vinnare. En del blev dock mer vinnare än andra.

Det bjöds också på underhållning av lokala artistförmågor. Sedan var det dags för middag, och sedan dans.
Själva prisutdelningen hade lite karaktären av en Oscarsgala, och priserna delades ut av lokala celebriteter. Vinnarna var emellertid inga självupptagna filmstjärnor som älskar att höra sin egen röst, utan jordnära företagare, som tackade för äran kort och kärnfullt.

När kvällen var till ända hade säkert många med sig orden som Tomas Byberg från Byberg & Nordin beskrev som motto för sitt företag. Men även sitt liv:
- Ingenting är omöjligt.

Kulturtorget vecka 46

1. Sjätte och sista delen av Karl Olov Knausgård självbiografiska romanprojekt Min kamp kom ut i går på norska under stort pådrag. I måndags kom tredje delen ut på svenska. Borde det inte vara lättare och snabbare att översätta böcker från vårt grannland?

I Sverige är vi helt dominerade av den anglosachsiska kulturimperialismen, och därför blir översättningar från andra språkområden lidande. Det bidrar tyvärr till att den kulturella fattigdomen tillåts växa. Vad gäller böcker på norska kunde de egentligen lika gärna kunna läsas på originalspråket, det är inte särskilt svårt. Och vad beträffar Knausgårds böcker kunde de för min del lika gärna förbli oskrivna.

2. Hur viktig är lokalen för arrangemanget? Apropå att konstperformance-arrangemanget "Adress Metropol", med konstnärer från hela Norrland, gjort publiksuccé i lovprisade jazzklubben Metropol i Härnösand. På lördag kväll genomförs arrangemanget för tredje gången.

Även om innehållet är det centrala, är inte omgivningen oviktig. Konst är en totalupplevelse, och rummet påverkar hur vi tar in ett konstverk. Just Metropol med sin blandning av svunna tiders intimitet och urban dekadens är perfekt för kulturevenemang av alla de slag. Och så hjälper namnet Härnösandsborna att fortsätta upprätthålla illusionen att de lever i en storstad.

3. En nioåring i England sålde målningar och akvareller för en miljon på tio minuter på en auktion. Kan en nioårings verk, oavsett konstform, vara så värdefulla?

Vi har gått genom det förut, men det kan vara värt att ta det ett varv till. Konsten har inget pris. Den är en upplevelse som i sina bästa stunder berikar, ifrågasätter, vidgar gränserna. Den har ett eget värde, ett värde i sig. Att det sedan finns en marknad, där konsten har förvandlats till en vara vilken som helst, är bara ett symptom på vilket slags samhälle som vi lever i. När det är en nioårings verk som säljs till astronomiska priser understryker det bara krämarsamhällets irrationella absurditet.

"Ropen skalla, skolor åt alla"

DUNTHYL-gruppen fortsätter sin kamp mot hotet om skolnedläggningar i Kramfors kommun. På lördag ordnades ett demonstrationståg som fick en massiv uppslutning. Mellan 700-800 personer deltog i protesttåget, som var säkert det största i Kramfors på flera år.

– Politikerna måste börja lyssna på majoriteten, säger Robert Sandström, förälder från Skog, och en av arrangörerna.

– Två tredjedelar av kommunens befolkning bor utanför centralorten, och minst 90 procent motsätter sig nedläggningen av skolor, säger Robert.

Ropen skalla, skolor åt alla, skanderades det taktfast från tåget hela vägen från Parken ner till torget. Andra paroller som syntes var bland annat Skjut upp beslutet, Låt hela kommunen leva, Rädda skolan, rädda bygden, Tänk på barnen, och Bu för nedläggning.

Här gick folk från hela kommunen, både gamla och unga, barn, föräldrar, lärare, och till och med ett helt ishockeylag, Höga Kusten Hockeys pojkar födda 99-01. Däremot klagades det på att så få politiker hade dykt upp, framför allt från majoriteten S-V-MP.

– Jag har skickat inbjudan till alla i kommunfullmäktige, det är dålig stil att knappast någon av dem är här, sa Hans Oskarsson från Nordingrå.

Protesttåget gick samma väg som socialdemokraternas första maj-tåg brukar ta. Det var mest av praktiska skäl, men enligt Robert Sandström fanns det också en liten baktanke. Efter att ha upprepat flera gånger att det inte handlar om partipolitik, något som man är mycket mån om i DUNTHYL-gruppen att framhålla, berättar Robert att det finns en avsikt att provocera och splittra majoritetsgruppen i fullmäktige. Han påpekar också att det finns aktiva socialdemokrater bland de engagerade mot skolnedläggningar. En av dem är Anna Zakrisson från Bollstabruk.

– Jag är född sosse, och trodde aldrig att något kunde rubba mina värderingar, säger Anna.

Hon tycker att hennes parti inte har velat – eller vågat – tala med de berörda, har varit dåligt på att förklara bakgrunden till besluten, inte svarat på frågor och vägrat att undersöka andra alternativ. Hon är arg, besviken och vilsen.

– Om det här beslutet går genom kommer jag för första gången i mitt liv att inte rösta på S, säger Anna Zakrisson.

Demonstrationståget avslutades med ett möte på torget där flera tal hölls.

Roger A Åkerblom från Bollstabruks intresseförening berättade att på måndag skulle namnlistor med krav på folkomröstning i skolfrågan lämnas över till kommunstyrelsen. Målet att minst tio procent röstberättigade skulle skriva under hade uppfyllts med råge. Mer detaljer skulle avslöjas på måndag.

Färre lärare enda alternativet

Kommunalrådet Micael Melander (S) kommenterar lördagens protesttåg i Kramfors med att säga att det är alltid positivt med engagemang. Han har full förståelse för att människor vill ha kvar sina skolor.

– Men det är svårt för dem att sätta sig in i den totala bilden, säger Micael Melander.

Kommunens budget måste gå ihop, och situationen är sådan att det finns för mycket lokaler i förhållande till antalet elever.

Melander säger att han och de övriga har lyssnat på de synpunkter som har framförts, och tagit hänsyn till dem. Han är också medveten om att det finns avvikande uppfattningar i hans eget parti, men ser det bara som positivt.

– Det ska vara högt i tak, säger Micael Melander.

Enligt honom kvarstår det faktum att BKU-nämnden måste bära sina kostnader, och pengar måste tas någonstans ifrån.

Och om det blir ett nej i en folkomröstning, frågar jag.

– Då har vi inget annat val än att säga upp personal, säger Micael Melander.

Veckan från hyllan 37

Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper.

Saab har än en gång räddats, och än en gång fungerar det inte.

Det ser inget vidare ut i Italien, men Berlusconi har lovat att avgå, och om han lovar något kan man säkert lita på det.

Håkan Juholt trasslade in sig i en ny skandal, eller om det möjligen fortfarande var samma.

Alliansens arbetslinje firade nya triumfer då det visade sig att antalet unga under 30 år som förtidspensioneras har fördubblats de sista åtta åren. Det hjälpte tydligen inte att ändra namnet från förtidspension till aktivitetsstöd. Det är så många cancersjuka och handikappade som tvingas jobba så det jämnar ändå ut sig.

Nya skandaler inom privata vårdbolag avslöjades, vilket fick socialminister Göran Hägglund att föreslå fler privata lösningar inom vården.

Det går det inte heller något vidare för de privata apoteken. Dyrare, sämre service och tillgänglighet, lönsamheten sjunker, samtidigt som miljoner försvinner till skatteparadis. Vi väntar med bävan på nästa briljanta idé från socialministern.

Det mesta som vanligt med andra ord. Det absolut viktigaste under veckan inträffade på fredag. Och då menar jag inte siffertjafset, 11, 11, 11… nej. Utan det faktum att då är det 50 år sedan Joseph Hellers ”Moment 22” kom ut.

Boken är väl mest tänkt som en antikrigsroman, men den beskriver på pricken all världens galenskap. Så vad än hände under veckan, eller förra veckan, eller kommer att hända nästa vecka, läs ”Moment 22”, världen blir visserligen inte mindre galen, men definitivt mer begriplig, och framför allt mer uthärdlig.

Här en liten text om denna kultroman:

Det finns begrepp i litteraturen som har lämnat sitt bokliga ursprung och lever ett eget liv i det allmänna medvetandet. Ett sådant är utan tvekan uttrycket ”Moment 22”. Det används titt som tätt om situationer utan utgång, om självmotsägande paradoxer, och kanske ibland i största allmänhet om absurda situationer. Det är nog inte många som kopplar ihop uttrycket med Joseph Hellers roman med samma namn. Jag skulle tro att ganska många inte ens vet om romanen.

Eftersom det är 50 år sedan boken kom ut kan det vara på sin plats att uppmärksamma den roman som faktiskt av åtskilliga kritiker räknas till 1900-talets främsta.

När ”Moment 22” publiceras 1961 är det Joseph Hellers romandebut, och han har jobbat med boken i flera år. Det finns en självbiografisk utgångspunkt, då Heller tjänstgjorde inom bombflyget under andra världskriget.

Romanen utspelar sig under krigets sista år på en fiktiv amerikansk flygbas i Italien. Besättningarna på bombflygplanen pressas till det yttersta, och alla vill de ingenting annat än att komma därifrån fortare än kvickt. Det är där ”Moment 22” kommer in i bilden. Dels går den ut på att den som är psykiskt sjuk kan slippa att flyga. Det räcker att han ber om det. Har han bett om det, måste han fortsätta att flyga, eftersom han inte är psykiskt sjuk, då han bad om att slippa flyga. Moment 22.

Dels handlar det om att varje flygare ska hemförlovas efter att ha fullgjort ett visst antal flygningar. Om inte befälhavaren bestämmer något annat. Vilket han naturligtvis gör, och hela tiden höjer antal flygningar som måste fullgöras. Moment 22.

Romanen är en skoningslös uppgörelse med krigets vansinne och militärbyråkratins enfald. Persongalleriet är storslaget. Här finns en löjtnant som avanceras till general som belöning för alla parader som han ordnar på kaserngården. Han kan ingenting annat, och en extra krydda är att han heter Scheisskopf.

En kapten som heter Major blir befordrad, eftersom den korkade generalen blir helt förvirrad av någon som är kapten Major, det är lättare med Major Major (får mig alltid att tänka på den forne brittiske premiärministern John Major). Samma dumma general beordrar bombanfall efter de konstnärliga mönster som krevaderna kommer att bilda.

”Catch 22”, som boken heter i original, betyder egentligen trick eller grepp, men översättningen ”moment” är inte helt fel, då det antyder en juridisk term. På många andra språk heter romanen ”Paragraf 22”. Det är som vore det ett uttryck för makten. Det visar sig så småningom att ”Moment 22” inte ens existerar, men eftersom de som bestämmer hävdar att det finns, gäller det ändå. Så formas boken till en kompromisslös kritik av Makten, inte bara den militära eller politiska utan Makten som sådan över huvudtaget, i synnerhet som det militära, politiska och ekonomiska är till syvende och sist ett och samma.

Krig är business, mycket lönsamt sådant. Därför blir befälspersoner lika mycket flygarnas fiender som någonsin tyskarna. Kapitalet hos Heller har långt före globaliseringen inga gränser. Det vittförgrenade Syndikatet gör affärer med allt och alla, alltid där det lönar sig bäst.

När besättningen på ett bombplan som har träffats av luftvärnseld vill hoppa finns det inga fallskärmar. Silket har sålts, kvar finns bara andelsbevis i företaget. Vansinnet kulminerar när Syndikatet bombar den egna flygbasen som en del i en affärsuppgörelse med tyskarna.

Romanens huvudperson Yossarian är en filosofisk själ, lite av författarens alter ego får man förmoda, och aldrig sen att ifrågasätta hel vårt samhälles grundvalar. Genom paradoxer och absurda cirkelresonemang leder han i bevis att Gud är en misslyckad klåpare. Då han vägrar att flyga mer får han frågan av sitt befäl hur det skulle se ut om alla betedde sig så. ”Då vore det dumt av mig att inte göra som alla andra”, lyder hans svar. Det är Kants kategoriska imperativ, men uppochnervänt!

”Moment 22” förebådar 60-talets ungdomsrevolt och kom att påverka två generationers världsbild. Det är naturligtvis en ren slump att romanen kommer ut samma år som Hemingway dör, men det är inte desto mindre signifikativt. Joseph Hellers hjältar – eller snarare antihjältar – lever inte upp till några manlighetsideal, och de vill inte göra det heller. Yossarian har bara en anledning att inte vilja flyga, han är rädd. Han vill varken slåss eller dö för några höga ideal. Det är fegheten upphöjd till dygd. Det är också ett grundligt förnekande av falska profeter och deras predikan av heroism, patriotism och offervilja, det finns inget upphöjt i att dö för Kung och Fosterland eller The American Way of Life.

Idag när krig igen har blivit ett etablerat sätt att lösa internationella konflikter och när en aggressiv nationalism åter visar upp sitt fula tryne, känns ”Moment 22” mer aktuell än någonsin.

Kulturtorget vecka 45

1. Åke Holmqvists nya tegelstensbiografi om Beethoven ifrågasätter många myter. Det är dock ingen myt att Beethoven blev stendöv men fortsatte komponera. Vad kan vi lära oss av en sådan skaparkraft till varje pris?

Han kanske fortsatte att komponera just därför att han inte kunde höra sin egen musik? Skämt å sido, människan är en skapande varelse, och den inre driften att skapa går inte att stoppa. Människor skapade konst och skrev poesi i koncentrationsläger. Skapande är liv helt enkelt.

2. Vi är inne i en månad som inte många gillar. Samtidigt är det en månad när mycket händer, inte minst inom kulturens område. Har du något favoritverk med novemberkänsla?

Jag kan inte relatera mina stämningar till väder och vind. Det är groteskt. Men OK, jag säger Vivaldis "De fyra årstiderna", för att den är så nära kopplad till upplevelsen av årstidernas växlingar, något som blir som mest påtagligt just under höstmånaderna.

3. Nazipampen Herman Göring tillskrivs vanligen uttalandet "jag osäkrar pistolen om någon säger kultur" (ny svensk biografi om Göring har precis kommit). Varför verkar kulturen reta vissa människor?

Se punkt 1. För dödens apostlar i alla dess skepnader, nazistiska eller andra, är allt som bejakar livet en fara. Skapandet utvecklar människan och vidgar gränserna för existensen är utgör därför ett hot mot den rigida mentaliteten som räds kulturens förmåga att bringa insikt och flytta gränser.