Berättelser från Ådalen

"Landskapet i Ådalen är en upplevelse i sig, med älven, bergen och den taggiga granskogshorisonten. Här har några av Sveriges mest dramatiska skeenden utspelat sig, från 1600-talets häxprocesser till skotten i Ådalen 1931."

Barbro Lundqvists asylkör inspirerade till Riksteaterns pjäs i Kramfors

När den stora flyktingströmmen kom kavlade Barbro Lundqvist i Kramfors upp ärmarna och skapade asylkören och integrationsprojektet Babelskören. Kören fick nationell uppmärksamhet och är en av de stora inspirationskällorna bakom Riksteaterns nya uppsättning "När vi träffade varann" som spelas i Kramfors ikväll.

Livet består av möten och teater är en scen för berättelser om dessa möten. Under den stora flyktingsströmmen 2015 upptäcker teaterregissören Joakim Rindå att det finns många nya människor som är flyktingar i hans bekantskapskrets, och att det är en erfarenhet som han delar med många andra.  Då föds idén att skriva en pjäs på det temat.

-          Och Riksteatern där jag arbetar är just ”där det möts”, säger Joakim Rindå.

Eftersom han själv är relativt oerfaren som dramatiker kontaktade han den betydligt mer rutinerade Nina Tersman, och tillsammans började resa runt till en mängd olika platser i Sverige, både i norr och söder, och samla på berättelser. I det arbetet var det naturligt att använda sig av redan existerande infrastruktur, Röda korset, språkkaféer, bibliotekens språkstunder och inte minst lokala Riksteaterföreningar.

På ett mycket tidigt stadium kommer de i kontakt med Barbro Lundquist i Kramfors. Hon blir en mycket viktig inspiration för arbetet med pjäsen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Arkivbild/Allehanda

Rörigt, långsökt och ytligt

Jungfruön

Anna Winberg

Ersatz, 2016

En ung flicka försvinner, kanske drunknar, på en ö i Kalmarsund, som har ett rykte om sig att vara en plats där jungfrur går under.

Det kanske ska vara någon slags symbol för systerskap och kvinnornas gemensamma – onda – öde.

Flickan anses som avvikande, oklart varför. Hennes föräldrar är kalla och distanserade, oklart hur. Hennes storebror lider av dåligt samvete över systerns död, oklart av vilken anledning.

Det är rörigt, långsökt och ytligt. Språket är som hämtat från någon skrivarkurs.

En bok som inte känns alldeles nödvändig. Det mest positiva som kan sägas är att romanen är befriande kort.

"Invandringskritisk" aktion år 1938

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgaskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen.

Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

En kompositör med stor vitalitet och charm

Idag är det 180 år sedan Georges Bizet föddes. Han är förmodligen mest känd för operan Carmen.

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.

Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.

Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.

Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.

Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.

– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.

– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.

Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.

Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.

Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.

En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.

Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.

Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!

Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.

Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:

– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

En mångsidig och inflytelserik konstnär

Idag är  det Pablo Picassos födelsedag. Hans mest kända verk är förmodligen målningen "Guernica".

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 81 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betydas framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.


Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget

Berättelser från Ådalen

"Händelserna skildras genom olika människors ögon. En åldrande kvinna, unga män, barn och deras mödrar ger liv åt skeendet som formar dagens Sverige. Genom berättandets kraft länkas det förflutna till nutiden och ger nytt liv till strökajer, missionshus och andra spår i landskapet."

Klanröstning och Polens första president

Den 16 december 1922 lönnmördades Polens förste president Gabriel Narutowicz, bara fem dagar efter att ha avlagt presidenteden, av en nationalistisk fanatiker.

Efter ett låst läge i parlamentet valdes Narutowicz med vänsterns, minoritetsledamöternas, och något överraskande också bondepartiernas röster.

Det blev en chock för den segervissa högern.

Högerpressen, påhejad av katolska kyrkan och delar av militären, gick till våldsamt angrepp mot "judarnas president", med ett nationalistiskt och antisemitiskt språk, som kunde ha lärt Goebbels ett och annat. Och kanske gjorde det också.

Högern ifrågasatte valresultatet, Narutowicz fick massor med brev med dödshot, en våg av demonstrationer drog genom Warszawa under paroller som ”Bort med judarnas utvalde”.

Fem dagar efter att Narutowicz installerades som president besökte han en konstutställning. Där blev han från nära håll skjuten av en nationalistisk högerfanatiker.

I dagens Sverige skriver ledande publicister om ”klanröstning”.

Ännu har ingen blivit skjuten.

Berättelser från Ådalen

"Fem författare med rötterna i trakten lyfter var sin del av Ådalens historia. De speglar en tid som känns fjärran men som på många sätt dröjer sig kvar, som en klangbotten, referensram. Det är berättelser som slingrar sig fram genom Ådalens kuperade landskap, genom tid och rum."

Ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel

Idag är det Doris Lessings födelsedag. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur.

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.

Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare. Hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet.

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. 

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig. 

Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, väjer inte för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.

Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.

Berättelser från Ådalen

Ni som ännu inte har läst: boken finns att köpa i Kramfors, Sollefteå, Härnösand, Sundsvall och Aspuddens bokhandel i Stockholm. Och naturligtvis går det också bra att låna på bibliotek.

En författare som väcker starka känslor

Idag säger vi grattis till Elfriede Jelinek som fyller år, och uppvaktar med en text om hennes författarskap:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. 

Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap.  

Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. 

Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990; Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. 

Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.

"Demoner kämpar om herraväldet" – Norrdans firar triumfer i trippelhyllning till Alfhild Agrell

Norrdans bidrag till Alfhild Agrell-året är en tredelad föreställning med den charmiga alliterationen ”Alfhild Agrells arv” som titel. Tre koreografer tolkar två noveller av Agrell, två har valt ”Svart invärtes”, den tredje ”Glansvit”. Det blev spännande kontraster, inte bara i färg. Världspremiär ägde rum på torsdag, som sig bör på Härnösands teater.

Peter Svenzon har en vision av det invärtes svarta som frånvaro – av ljus, kärlek, godhet, rättvisa. Scenografin skiftade mellan svart av olika nyanser och grader, svärtan överväldigade scenen och inskränkte de öar av vit där dansarna, givetvis svartklädda, kunde röra sig.

De agerande söker efter varandra, men förblir oftast ensamma, det är enskild dans, med en stark känsla av övergivenhet. Det är mycket agrellskt!

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Lia Jacobi

En gammal thrillerförfattaren blir allt mer radikal

Idag är det John le Carrés födelsedag. Dagen till ära en recension från 2013:

En känslig sanning

John le Carré

Övers: Johan Nilsson

Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.

Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.

Med fingret ständigt på avtryckaren – nu visas Jills instagrambilder på Kramfors konsthall

Jill Blomqvist har samlat drygt hundra foton från sitt Instagramkonto till en utställning i Kramfors konsthall. Alla bilderna är tagna med mobilkamera, och bildar en berättelse. Vad den handlar om?

Svaren är förmodligen lika många som betraktare, mitt svar är: vardagens opretentiösa verklighet.

Även om Jill förmodligen är välkänd för många i Kramfors, hon har bland annat arbetat på biblioteket och haft ansvaret för biografen, är det första gången som hon ställer ut här. Överlag är Jill Blomqvist sparsam med utställningar, sist det begav sig var åtta-nio år sedan.

Läs hela texten i Allehanda.se

Nylandskompositören Fredrik Högberg nominerad till stort musikpris

Det går bra för Fredrik Högberg just nu. Hans violinkonsert ”Absent Illusions” har fått fina lovord både i Sverige och utomlands, och är på gång på flera ställen i Europa. Och nu har den dessutom blivit nominerad till Musikförläggarnas pris.

Priset kan sägas vara musikvärldens motsvarighet till Augustpriset. Det är instiftat av branschorganisationen Musikförläggarna och syftar till att lyfta fram och uppmärksamma årets mest framstående svenska musikskapare.

Fredrik har varit nominerad tidigare, och hoppas förstås att vinna i år.

Läs hela texten i Allehanda.se

Fantasifullt och underhållande men lättviktigt

Historien om mina tänder

Valeria Luiselli

Övers: Annakarin Thorburn

Rámus.

Precis som i den förra romanen ”De tyngdlösa” fortsätter Valeria Luiselli att undersöka relationen mellan konst och verklighet. I ”Historien om mina tänder” går hon ett steg längre, och förklarar frankt att vi i själva verket inte ens vill veta sanningen utan föredrar en förbättrad version.

Hon skriver också om ett ”utvidgande av verkligheten”, och visst är det väl så att vi alla, författare mest, både förbättrar och utvidgar livets alla händelser i våra berättelser om dem. Som journalist ska man som bekant aldrig kolla upp en bra story, just för att inte förstöra den med något så ovidkommande som tråkiga fakta, och berättandets grundregel är och förblir att en bra historia behöver inte vara sann, men den måste vara bra.

Vilket inte nödvändigtvis gör den mindre sann.

Luiselli menar dessutom att det är berättelserna som ger föremålen dess värde. En gammal tand, vilken som helst, är helt värdelös, ingen kommer att betala ett endaste öre för den, men om det finns en historia om att den har tillhört en celebritet, låt säga Marilyn Monroe, och med den följer en spännande berättelse om hur hon förlorade den, så förändras genast uppskattningen av den, dess värde höjs drastiskt, och många är beredda att betala astronomiska belopp för att bli dess ägare.

Det visar på ett högst åskådligt sätt marknadslogikens absurditet, men också på berättelsernas betydelse och nödvändighet. De skänker innehåll åt våra liv, och inte minst skapar de struktur i livets flöden.

Valeria Luiselli släpper loss en mäktig berättarglädje och en oemotståndlig fantasikraft i en lång rad skrönor, som hänger ihop på ett tämligen löst sätt. Det är roligt, underhållande, någon gång också tankeväckande. Men när hon fortsätter att stapla skrönor på varandra blir det så småningom ganska tröttsamt, och det är lätt att tappa intresset – och läslusten.

Precis som ”Den tyngdlösa” är ”Historien om mina tänder” spirituell och välskriven, med en imponerande fantasiförmåga, men känns lika lättviktig.

Berättelser från Ådalen

Finns nu som klassuppsättning på Gudmundråskolan. Hoppas att fler skolor följer exemplet.

Polsk-judisk släktkrönika får liv i lugna Ångermanland

Porträtteras i Spotlight Taltidningen Västernorrland:

http://taltidningenvasternorrland.se/

Foto: Daniel Håkansson

Gåtfullt och spännande på kulturhuset Orren – Anita Berg utmanar konstpubliken i Sollefteå

Det tar en stund av förvirring innan man inser hur Anita Bergs utställning hänger ihop på ett synnerligen spännande sätt. Utställningen på Orrenhuset i Sollefteå har titeln ”Cykler”, och det är fåfängt att leta efter en början och ett slut.

”Cykel” i det här sammanhanget betyder, serie, följd eller krets, ofta är det också underförstått att det handlar om något återkommande, kanske till och med som ständigt går runt.

Men någonstans måste man börja, och då känns kanske de två grafiska bladen ”Observer” 1 och 2 lämpligast. En streckgubbe, eller om det är en utsökt statyett från antikens Kreta, spanar från en upphöjd position – fast åt fel håll?

Den andra Observer-gubben, om det nu är en gubbe, ligger på ett helt annat ställe, och har följaktligen ett helt annat perspektiv.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med förlamande oförmåga att kommunicera

Välkommen till Amerika

Linda Boström Knausgård

Modernista, 2016

Det är nog inte den ultimata romanen om en dysfunktionell familj, men det måste vara bra nära. Den tonåriga flickan som är bokens berättarröst har paradoxalt nog slutat tala. Det finns inga ord, bara en förlamande oförmåga att kommunicera med varandra.

I ett tillstånd av krypande klaustrofobi förmedlar hon sina känslor inför familjen med en röst som är en viskning. Otroligt skickligt av Linda Boström Knausgård att kunna förmedla det. Formatet är kongenialt med innehållet, hela romanen är på knappt 90 sidor.

Viskningarna ger inte uttryck åt några starka känslor, det är mycket återhållet, vardagligt resonerande, med en distans som ter sig smått skrämmande i sin analytiska klarsyn. Alla vill väl, men ingen förmår att kliva utanför sin egen alienerade självupptagenhet.

Kan det vara så att ett narcissiskt samhälle frambringar känsloskadade individer oförmögna till nära relationer? Det förefaller så.

Modern i romanen är skådespelerska, och en av hennes mer minnesvärda roller är som den fallna Frihetsgudinnan, hon hälsar välkommen utspökad i en löjlig utstyrsel. Löfternas och frihetens symbol som ett dåligt skämt om ett skrattretande misslyckande.

Ådalens historia får liv i ny antologi – noveller med must och färg av lokala författare: "En kulturgärning"

Katarina Östholm skriver om "Berättelser från Ådalen":

"Fem författare. Fem noveller. Fem historiska djupdykningar som på ett personligt, underhållande och ibland svidande smärtsamt sätt ger Ådalens historia liv igen. "Berättelser från Ådalen" ekar av röster ur det förflutna."

Läs hela texten i Allehanda.se

Opera som öppnar nya musikaliska och själsliga dimensioner

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet.

Giuseppe Verdi föddes för 205 år sedan den 10 oktober 1813. Han räknas jämte Puccini och Wagner som en av världens främsta operakompositörer. En del, framför allt i Italien, skulle säkerligen hävda att han är den utan konkurrens störste.

Hans ställning i Italien har jämförts med Shakespeares i England. Det är ingen dålig jämförelse, det finns mycket som förenar de två. Dels har Verdi tydligt inspirerats av den store engelsmannen, och skrivit flera operor med utgångspunkt i hans pjäser: Macbeth, Falstaff, Othello. Dels delar de båda ett folkligt anslag i sina verk. Det är först i vår stelt känslokalla tid som deras folklighet har intellektualiserats bort. Inte minst Verdi har fått smällar på fingrarna av musikkritiker för sina alltför enkla melodier, brist på djup, och otillräcklig musikalisk skolning.

Sant är att Verdi inte kom in på musikkonservatoriet i Milano, men det säger nog mer om konservatoriets rigiditet än Verdis talang.

Gemene man – och kvinna – har däremot alltid älskat Verdis musik. Många är vi som har brölat La donna é mobile ur Rigoletto i duschen. Vem har inte någon gång nynnat Va, pensiero från genombrottsoperan Nabucco, en sång som öppnar nya musikaliska och själsliga dimensioner.

Inte minst i Italien är Verdis musik djupt älskad och det tillhör allmänbildningen att känna till Ferrandos aria och Zigenarkören (något för Skånepolisen?) ur Trubaduren, Addio del passato från La Traviata och Triumfkören ur Aida. För att nämna några.

Det är intressant att notera att Bertoluccis monumentalfilm ”1900” inte börjar enligt den kronologiska logiken vid sekelskiftet utan med Verdis död den 27 januari 1901.

Verdi ville med sina operor bilda en genuin italiensk romantiktradition, i medveten opposition till fransk grand opera och så småningom framför allt Wagner.

Verdi kände starkt för befrielsekampen från habsburgska väldet och Italiens enande. Under några år var han till och med parlamentsledamot, dock enligt egen uppgift inte alltför aktiv. Flera av hans operor, som Nabucco, Don Carlos och Macbeth uppfattades av sin samtid som hyllningar till frihetskampen. Maskeradbalen, som handlar om attentatet mot Gustav III, ändrades av censuren till ett mord på en anonym guvernör.

Aida uppfattades under 20- och 30-talen som ett antifascistiskt verk.

Det är möjligt att det rör sig om övertolkningar.

Men kvar finns ofrånkomligen odödlig musik som på ett genialt sätt förenar melodiös lätthet med sublima djup till en unik enhet.

Nobelpristagare från landet som icke är

Den 9 oktober är ett av dessa märkliga datum: 1906 föddes Leopold Senghor, 1940 John Lennon, 1967 dödades Che Guevara, 2004 dog Jacques Derrida, och sist men inte minst föddes denna dag 1892 Ivo Andric.

Han är Nobelpristagaren från landet som inte längre finns, och förtjänar ett par ords uppmärksamhet.

1961 tilldelas Nobelpriset i litteratur Ivo Andric, den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.

Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens och civila ingenjörskonstens höjdpunkt. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.

Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.

Djurfarmen i Folkhemmet

OMLÄSNINGEN

Den elektriska kaninen

PC Jersild

Författarförlaget 1974/Bonniers 1978

PC Jersild är en författare som med vidunderligt mäktig fantasi förmår att förvandla idéstoff till god skönlitteratur. Hans litterära påhittighet har få motsvarigheter i svensk litteratur. Det är verkligen ett nöje att gå tillbaka till hans tidiga verk som ”Calvinols resa genom världen”, ”Grisjakten”, ”Stumpen” och ”Djurdoktorn”.

Från den perioden är också ”Den elektriska kaninen”, en fabel om Folkhemmet Sverige. Kritiken mot Rörelsen är helt uppenbar, författaren är skoningslös i sin parodierade skildring av fackpampar, korruption, karriärism och inte minst sexism.

Han är inte heller nådig mot reformismens små kosmetiska förbättringar som lämnar grundorsakerna till problemen intakta. Maktens djur flyter ihop alldeles oavsett deras ideologiska övertygelse.

Det är lite som Djurfarmen i Folkhemmet.

Tematiskt en typisk bok från den tidsperioden.

Fantasikraften och påhittigheten är det inget fel på, men här känns det ändå en aning konstruerat och ibland långsökt. Symboliken är dessutom alltför uppenbar och genomskinlig rakt genom.

En mellanbok i ett betydande författarskap.

Krigen är lika vidriga i varje tidsålder

Slaget om Troja

Theodor Kallifatides

Bonniers

Theodor Kallifatides är mycket förtjusning i Illiaden, och han hyser en djup oro att få läser den idag. Nu har han skrivit en parafras på det antika mästerverket, ett projekt som kan lätt tyckas övermodigt, på gränsen till dumdristigt.

En smula förvånande lyckas Kallifatides över förväntan. Han skapar visserligen inte ett nytt mästerverk – och det var nog inte heller hans avsikt – hans roman är mest en bagatell, men utan tvekan en njutbar sådan. Och jag kan tänka mig att den för en del kan bli en inkörsport till Homeros väldiga epos.

Läs hela texten i Arbetet.se

Det närmaste ett helgon man kan komma

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Berättelser från Ådalen

Köp och läs! Köp och läs!

Lasse Lucidor, den olycklige

Idag är det Lasse Lucidors födelsedag. Han var en egensinnig poet och visdiktare, sin tids Cornelis Vreeswijk. Han föddes 6 oktober 1638, och efter ett kort och stormigt liv dödades han 1674  i en duell blott 35 år gammal.
Hans baneman var för övrigt löjtnant Arvid Christian Storm, anfader till Edvard Munch.

Lucidors kanske mest kända visa är "Skulle jag sörja då vore jag tokot", här i sin helhet dagen till ära:

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot;

vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All världen älskar ju vad som är brokot,

mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,

allt, vad begynsel har, ändas en gång;

druckin man haver ej allestäds hickan,

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga

samma, när yxen ens har inte skaft?

Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;

mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,

intill jag ser, ho som vinner för mej

Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,

tröttar du honom, förtreter han dej;

Fast om en måste förföljelse lida,

modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,

Lasse räds varken hat, avund ell` tvång.

Ingen tårs göra mer än han kan svara,

rätt måst (trots orätten) hava sin gång.

Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;

vadan hon kom i går , går hon i dag.

Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,

att I, olycklig, är lustig som jag.

Svensk mästare i reportage

Idag är det Stig Dagermans födelsedag. För några år sedan kom hans reportagebok "Tysk höst" ut i nyutgåva.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning.

Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Det börjar med att Dagerman åker tåg genom Tyskland, och märker till sin stora förvåning att ingen av hans tyska medresenärer tittar ut genom fönstret. Det är som om det förödda ruinlandskapet utanför inte existerade. Tystnad och förträngning präglar tyskarnas beteende i många år under efterkrigstiden.

Men framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Även om Birger Normans ”Ådalen 31” är nästan lika bra.

Det här är ditt land

Idag är det 51 år sedan Woody Guthrie gick bort. Dagen till ära:

This land is your land, this land is my land


From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

As I went walking that ribbon of highway

I saw above me that endless skyway

I saw below me that golden valley

This land was made for you and me.

I roamed and I rambled and I followed my footsteps

To the sparkling sands of her diamond deserts

While all around me a voice was sounding

This land was made for you and me.

When the sun came shining, and I was strolling

And the wheat fields waving and the dust clouds rolling

A voice was chanting, As the fog was lifting,

This land was made for you and me.

This land is your land, this land is my land

From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

Berättelser från Ådalen

Säljs numera, förutom i Kramfors bokhandel, också i Aspuddens bokhandel i Stockholm och Öbacka  Bok i Härnösand.

Kulturnatten i Kramfors spred ljus i höstmörkret med fågelsång och swing

Dagarna blir allt kortare och nattens årstid närmar sig obeveklig. Men i Bollstabruk räds man inte mörkret utan tänder ett ljus med en Kulturnatt. Från tidig kväll till sena natten under lördagen bjöds det på ett digert program i Ytterlännes kyrka. Det är tredje året som Ådalens Kulturnatt äger rum.

-          I år har vi satsat på ett program präglat av variationsrikedom, gärna med starka konstraster, genom att blanda olika musikstilar vil vi att publiken ska upptäcka något nytt, och att det uppstår en mötesplats i musiken, säger Håkan Dahlén, initiativtagare, eldsjäl och tillika organist i (bland annat) Ytterlännes.

Det går inte att säga annat än att arrangörerna lyckades fullt ut med sina ambitioner. Eller vad sägs om ett program som innehöll körmusik, kända klassiker, popvisor, swing, lokalproducerad rock, Chopin, dans och fågelsång, och operafavoriter.

Läs hela texten i Allehanda.se

Att förstå världen och förändra den

Idag är det Eric Hobsbawms dödsdag. Hans sista stora verk var en bok om Marx, "How to change the world".

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi Revolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades med Ytterligheternas tidsålder.
Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av Kommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. 

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. 

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.