Trumpetaren från Lunde

 

Årsdagen av skotten i Ådalen.

Ådalsbandet spelar fortfarande sin fina föreställning "Eld upphör". Här en bakgrund till historien om trumpetaren från Lunde:

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har gått 95 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Också Roger Johanssons "Kampen om historien" är mycket läsvärd.

Seger, ruiner och aska

 

Den 8 maj är det europeiska årsdagen för segern över Nazityskland 1945. Men alla jublade inte då.

Nazitysklands nederlag 1945 avslöjade hela vidden av Förintelsens fasor och fruktansvärda dödsskörd. Judiska organisationer skickade omgående delegationer till framför allt Polen, den främsta platsen för mördandet, och där Europas i särklass största judiska samfundet nästan helt utrotades. Också enskilda journalister och författare reste dit. En av dem var Mordechaj Canin, och flera av hans resor till Polen åren 1946–47 resulterade i boken ”Genom ruiner och aska” (Przez ruiny i zgliszcza), med under titeln ”Resa genom hundra förintade judiska samfund i Polen” (Podróż po stu zgładzonych gminach żydowskich w Polsce).

Canin var redan före kriget en etablerad publicist och författare. Han var född 1906 i Sokolów Podlaski i nordöstra Polen, hans modersmål var jiddisch, men talade också felfri polska. Han deltog i kriget 1939 efter det tyska anfallet och lyckades ta sig till Vilnius efter nederlaget. Tack vare ett japanskt visum kan han 1940 resa till Japan via Vladivostok, och därifrån genom Shanghai, Indien och Egypten slutligen landa i Palestina, där han kommer att leva fram till sin död 2009, 103 år gammal.

När han reser till Polen är han synnerligen lämpad för uppgiften. Han är bekant med landet, talar språket flytande, och sist men inte minst, han har brittiskt pass som gör det möjligt för honom att uppträda som engelsk journalist, han talar gärna polska med stark engelsk brytning, och får därmed mycket bättre insyn i rådande stämningar mot judar än om han var ännu en judisk skribent som lokalbefolkningen vanemässigt är starkt misstänksam mot.

Canin reser genom landet, genom storstäder, mellanstora orter, småstäder. Hans stilistiska grepp är att kontrastera förkrigstiden livliga, vitala judiska liv mot nuets död, frånvaro och knapphändiga spår.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Liten man - stora brott

 

Den 11 maj 1960 kidnappade fyra Mossadagenter Eichmann när han steg av bussen i närheten av bostaden. En av historiens värsta massmördare kunde ställas inför rätta.

Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att tågtrafiken till förintelseläger som Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Treblinka fungerade. 1944 fick Eichmann det direkta befälet över utrotningen av judarna i Ungern, en uppgift som han trots dess väldiga omfattning, det rörde sig om drygt en halv miljon människor, och den för tyskarna mycket svåra krigssituationen, genomförde med en hänsynslös effektivitet.

Vid den ökända Wannseekonferensen i januari 1942 då "den slutliga lösningen" beslutades förde han protokoll för Himmlers räkning.

Eichmann gäckade länge rättvisan. Efter att ha flytt från Ungern till Österrike inför den annalkande Röda Armén blev han tillfångatagen av amerikanerna. Han uppgav ett falskt namn, och hans riktiga identitet upptäcktes inte. Så småningom flydde han, och gömde sig på landet i norra Tyskland. 1950 lyckades han att med hjälp av Röda Korset (!) ta sig till Argentina, och hans familj kom efter.

Här levde han på diverse arbeten under falskt namn. Hans familj däremot behöll sitt riktiga namn, och hans söner var snara till att inför andra skryta med faderns betydelse i Nazityskland.

I slutet av 1950-talet fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad flera ledtrådar om Eichmanns liv i Argentina, som snabbt kunde bekräftas. Mossad genomförde en spektakulär kidnappningsaktion, och förde Eichmann till Israel (hela handlingen finns beskriven i Isser Harels bok "Huset vid Garibaldigatan").

Argentina protesterade kraftfullt mot kidnappningen, och högerradikala rörelser ställde till med pogromer i Buenos Aires. Israel förnekade till en början inblandning. Det internationella samfundet ansåg dock att de oerhörda brott som Eichmann var skyldig till gjorde att man trots allt var beredd att bortse från kränkningen av ett lands suveränitet, som det faktiskt var.

Samtidigt väckte Eichmanns tillfångatagande panik i Västtyskland, där man var rädd att flera av hans tidigare nära medarbetare som nu hade höga positioner i förbundsrepubliken skulle hamna i rampljuset. Inofficiella möten med den israeliska regeringen ägde rum. Vid samma tid pågick förhandlingar om inköp av vapensystem från Tyskland. Något år senare beviljade Västtyskland ett stort militärstöd till Israel.

Inga komprometterande uppgifter om forna nazister verksamma i Västtyskland togs upp under Eichmanns rättegång.

Senare har det avslöjats att den tyska underrättelsetjänsten redan 1952 kände till Eichmanns uppehållsort, och att man informerade CIA. Inga åtgärder vidtogs emellertid, då man befarade att det kunde leda till generande avslöjande för både Västtysklands och USA:s regeringar när det gällde hanteringen av forna nazister efter kriget.

Rättegången mot Adolf Eichmann inleddes i Jerusalem den 11 april 1961, och pågick i 14 veckor. Eichmanns förvar gick ut på att han bara lydde order. Rätten var av en annan uppfattning och i december 1961 avkunnade den en dödsdom mot Eichmann. Flera överklagande och en nådeansökan avslogs och Eichmann avrättades genom hängning.

Rättegången följdes naturligtvis med stort intresse över hela världen. En av åskådarna i rättegångssalen i Jerusalem var den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som bevakade rättegången för tidskriften "The New Yorkers" räkning. Hennes iakttagelser resulterade i den numera smått legendariska boken "Ondskans banalitet".

Arendts tes är att Eichmann inte var någon hängiven nazist vars handlingar motiverades av en stark antisemitisk övertygelse, utan en själlös byråkrat som bara eftersträvade effektivitet, att hålla sina överordnade på gott humör och att befrämja sin egen karriär.

Med sin intellektuella skärpa, sitt personliga mod och sin integritet, drog sig Arendt inte heller för att anklaga både domstolen och staten Israel för att politisera rättegången.

Arendts teser har sedermera blivit ifrågasatta på flera punkter, se till exempel historikern David Cesaranis bok "Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare". Men bilden på den lille medelålders mannen i en säkerhetsbur under rättegången i Jerusalem, kamrerstypen som ser totalt vilse ut, som en person som genom omständigheternas makt har hamnat på helt fel plats i historiens malström tvingar ändå fram en fråga om vad var och en av oss kan vara kapabel till.

“Där man bränner böcker, bränner man till slut människor”

 

Drygt tre månader efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland håller nazisterna ett bokbål utanför operan i Berlin, där man bränner 18 000 verk, som anses strida mot den nazistiska ideologin.

Bokbålen i Nazityskland utgjorde en höjdpunkt i den nationellt proklamerade aktionen mot "otyskhet" som anslagits av Tyska studentkåren. Det anordnades ett flertal bokbål 1933 och framåt, mot författare som ansågs opassande för naziregimen och nazistisk ideologi. Den 6 april 1933 gav Tyska studentkåren, då kontrollerat av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, klartecken till en nationell rensning av "otysk litteratur" och den 10 maj ägde de första bokbålen rum.

Bokbålen hade mest en symbolisk betydelse, och utgjorde bara en liten del i nazisternas kulturfientliga politik.

I samband med att 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen uppmärksammades i hela landet talade författaren Anders Rydell på biblioteket i Kramfors om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parantes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en trilogi. De två andra delarna handlar om nazisternas stölder av konst och musik.

Varning för "ostraffad omänsklighet"

 

Idag och imorgon (det finns en förklaring till varför det är två dagar) är det segerdagen, årsdagen av segern över nazismen. Inte minst mot bakgrund av vad som sker i världen idag kan det vara värt att påminna vad det handlade om.

Soldater. Om kamp, dödande och död

Sönke Neitzel och Harald Welzer

Övers: Svenja Hums

Brombergs, 2013

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket sällan – skedde helt öppet.

Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.

Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.

Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.

”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till.

Rätt om mycket - fel om annat

 

Idag är det Karl Marx födelsedag. Dagen till ära blir det en recension av en aktuell bok:

How to Change the World. Tales of Marx and Marxism
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30 talen, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14 års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800- talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder”, och ”Imperiernas tidsålder”, som dessutom sedan kompletterades med ”Ytterligheternas tidsålder”.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. 

Titeln ”How to change the world” (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av ”Kommunistiska manifestet” till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. ”How to change the world” är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytelserika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.
Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. 

Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Svensk mat åt svenska barn

 

Sverigedemokraterna vill ha mer kött på menyn i skolan.

-          – Efter valet i höst kommer vi att arbeta för en nationell lagstiftning som säkrar att det finns kött på menyn i skolan, varje dag, i hela Sverige, säger partiledaren Jimmie Åkesson i sitt vårtal, enligt svt.se

Det går visserligen stick i stäv mot experternas senaste råd, men vad vet de? De är bara experter.

Nej, problemet med SD:s förslag är att det är inte tillräckligt konsekvent utan nöjer sig med halvmesyrer och räddhågsna kompromisser.

Varför kräver de inte svensk mat? Det borde väl ändå vara en självklarhet! Servera riktiga svenska matklassiker, låt barnen bli bekanta med den stolta svenska mattraditionen!

För att vara konkret, så skulle en veckomatsedel i en svensk skola se ut:

Måndag: Köttbullar, det gäller att börja med full fart, och toppa direkt

Tisdag: Sill och potatis, alternativt stekt strömming

Onsdag: Falukorv mede stuvade makaroner

Torsdag: Kroppkaka, alternativt palt

Fredag: Surströmming, avsluta veckan med en äkta inhemsk kulinarisk höjdare.

Kan det bli annat än succé? Eller som Jimmie Åkesson säger: ”Ge barnen den mat som de vill ha.”

Foto: Lapplaender/Wikipedia