Det armeniska folkmorde

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 började det armeniska folkmordet i det ottomanska riket.

Viskningarnas bok

Varujan Vosganian

Övers: Inger Johansson

2244

Armenierna var det ottomanska rikets judar. En folkgrupp vars huvudsakliga sysselsättning var pengar, handel och hantverk i en övervägande agrar omgivning. De särskilde sig också genom sitt annorlunda språk, kultur och inte minst en annan religion. Lägg därtill ett antal framgångsrika individer som gav upphov till populära föreställningar om ”rika armenier som styr och ställer”.

Det var som upplagt för katastrof i ett ottomanskt rike som höll på att slitas sönder av inre motsättningar. Redan i slutet av 1800-talet inträffar den första vågen av pogromer mot armenier, med en repris 1905.

När så de turkiska trupperna lider svåra nederlag mot Ryssland under första världskriget vänds missnöjet mot armenier, som får skulden för de militära bakslagen. Det armeniska folkmordet började med massakrer i storskala över hela landet, och följdes av dödsmarscher där människor dog under ohyggliga förhållanden. Antalet dödsoffer är inte helt fastställt, men uppskattas till minst en miljon, troligen så många som en och en halv.

Turkiet förnekar än idag detta oerhörda brott, och det är straffbart att ens nämna det.

En del av de armenier som lyckades undkomma tog sig med båt till den rumänska hamnen Constanta vid Svarta havet. I mellankrigstidens Rumänien byggde många upp ett nytt liv, och verkar ha varit relativt fredade från det fascistiska Järngardets nationalistiska regemente.

Efter det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget råkade många armenier i egenskap av ” besutten medelklass” illa ut.

Om detta armeniernas tragiska 1900-tal har den rumänsk-armeniske författaren Varujan Vosganian skrivit en mäktig roman. Trots dess dramatiska tema är boken, som titeln antyder, mycket lågmäld. Den är snarast poetisk, med en berättarglädje förankrad i en uråldrig muntlig tradition.

Enskilda öden berättas ingående och bildar en mosaik av ett folks traumatiska historia. Här finns gripande berättelser om den unga pojken som säljs av sin mor till beduiner för att undgå svältdöden under en dödsmarsch, den stillsamt komiska skildringen av det armeniska konsulatet i Bukarest som representerade ingen, och den bisarra idén om att ansluta Rumänien till USA.

Den för många säkert okända historien om Armeniska legionen, som slog mot Sovjet på Hitlertyskland sida, är väl värd att berätta, även om jag stör mig något på författarens tydliga sympati för det uppenbara misstaget, även om det går att förstå de bakomliggande skälen.

Det viktiga är ändå att romanen får berättelserna att leva vidare. De har viskats från generation till generation, och ljuder här med en allt klarare stämma.

”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”

 

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Riskfri invandringspolitik anno 1938

 

Idag är det 86 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar". 

Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.

Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.

Sista striden i Warszawas getto

 

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas getto.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Proggkungens visor med politiskt och poetiskt allvar

 

Idag är det kamrat Mikael Wiehes födelsedag, den åttionde i ordningen. Grattis med en text från 2014.

Första gången jag hörde Mikael Wiehe var för gott och väl 40 år sedan. Det var med Hoola Bandoola, och de var proggens kungar, med sin enkla trallvänliga musik och de poetiska, metaforrika, samhällskritiska texterna.

Proggen är över sedan länge, Hoola Bandoola är borta, och Björn Afzelius har avlidit i cancer. Kvar är Mikael Wiehe som soloartist, och när han spänstigt kliver upp på scenen i ett fullsatt Brännaborg, i slitna jeans, rutig flanellskjorta och runda, stålbågade glasögon, är han sig lik från fornstora dagar. Det är bara håret som är grått numera.

Han har kvar den enkla musiken, men texterna har blivit rakare, mer direkt politiska. Hans senaste skiva heter Protestsånger, han är på turné, för första gången på länge, för att han uttryckligen vill bidra till att få bort den borgerliga regeringen.

-          Varje konstnär har ett tvång att förmedla saker, säger Mikael.

Att då anklaga honom för övertydlighet är att inte förstå vad han håller på med.

Dessutom kan han vara ganska nyanserad, om man lyssnar efter noga. Också i de mest politiska pang på-låtarna smyger han in eleganta poetiska vändningar. Och så finns det de riktigt lyriska sångerna som den vackra avskedssången Den jag kunde va´ till vännen Björn Afzelius.

Det är inte minst i hans översättningar som man märker vilken duktig textmakare han är. Som i Bob Dylans gamla Bara en hemlös, Peggy Seegers En sång till modet, och inte minst klassikernas klassiker, Woody Guthries This Land is Your Land – Det här är ditt land, en vacker kärleksförklaring till landet Sverige, som både bjuder in och omfamnar.

Wiehe skapar i en vistradition, det är ingen tillfällighet att han uttrycker en stor beundran för till exempel Nils Ferlin, och han inleder kvällen med att kalla konserten för ”En liten visstund i krisens Europa”. För mig är det tydligt att han är mer vissångare än rockartist.

Hans visor utmärks av allvar och pliktkänsla, musiken ska utrycka medkänsla med de utstötta, värna de svaga, det är solidaritet som är för Wiehe konstnärskapets grundtanke. Självklart också med ”idealisterna på Majdantorget i Kiev”.

Hans allvar förenar på ett uppfodrande sätt en tillbakablickande nostalgi med en obändig framtidstro.

När världen sviker

 

 

Idag är det romernas nationaldag.

Romernas är Europas största minoritetsfolk. Trots att de har levt här i över tusen år är de än idag utsatta för svår förföljelse.

Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma
Irka Cederberg
Leopard förlag, 2010

Frankrike massutvisar romer till Rumänien. Trots att rasismen lyser tydligt genom applåderas åtgärderna av Italiens regering. Eller är det kanske just därför? Omvärldens protester är synnerligen lama.

Förföljelse och trakasserier av romer är ingenting nytt inom EU. Det har förekommit regelrätta pogromer, också med dödsoffer i flera EU-länder, bland annat Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I de två sistnämnda har det byggts murar kring romska bosättningar. Våld, hot och diskriminering tillhör vardagen för Europas romer, som ofta lever under förhållanden som inte är människovärdiga.

Inte heller i Sverige har vi mycket att yvas över. För tio år sedan utvisades en grupp romer, på uppenbarligen rasistiska grunder. Migrationsminister Tobias Billström försvarade tappert tilltaget, och protesterna var inte överdrivet häftiga. Det  skulle hållas val snart.

Ungefär samtidigt med utvisningen av de tiggande romerna, publicerade regeringens delegation för romska frågor ett betänkande där man bland annat konstaterar att romerna i det svenska samhället är utsatta för ”extrem och oförsvarbar exkludering”, att de som grupp är ”mest diskriminerad och missaktad”, och att det i Sverige råder ”strukturell antiziganism”.

Arbetslösheten bland romer ligger på omkring 80 procent, många har inte ens gått ut grundskolan, medellivslängden är påtagligt lägre, deras delaktighet i det politiska livet försumbar. Delegationen föreslår en nationell strategi för att uppnå full jämlikhet för romer inom 20 år. Den som lever – och har tålamod nog - får se.

Paradoxalt nog har romerna situation i Öst- och Centraleuropa försämrats sedan kommunismens sammanbrott. Under kommunisttiden beviljades romska flyktingar nästan alltid politisk asyl i Väst, medan de numera avvisas konsekvent, också i strid med EU:s fria rörlighet.

Urholkade sociala skyddsnät, ökade klassklyftor, uppblossande nationalism och högerextremism har på ett allvarligt sätt förvärrat romernas ställning. I det sönderfallande Jugoslavien har de klämts mellan de krigande nationalisternas sköldar. Mest påtagligt är det i Kosovo, där romerna har av den albanska majoriteten utpekats som syndabockar, och utsatts för svåra förföljelser, utan att det internationella samfundet har funnit det mödan värt att ingripa. Högre värden än mänskliga rättigheter står tydligen på spel.

Antiziganismen i Europa är ingenting nytt. Under medeltiden ordnade de tyska furstarna sällskapsjakt på romer. Under 1700-talet är det vanligt med brutal tvångsassimileringspolitik, där romska barn tas från sina föräldrar och placeras ut hos ”vita” familjer. I Rumänien förekommer romsk slaveri fram till mitten av 1800-talet.

Nazisterna bedrev det som kom att kallas ”den okända Förintelsen”, minst en halv miljon romer mördades i koncentrationsläger och på andra ställen. Med tanke på att det rör sig om människor i samhällets marginal, med ofta högst bristfällig registrering och folkbokföring, och där många dessutom sökte dölja sitt ursprung, är det rimligt att anta att siffran i själva verket är långt högre, så många som en och en halv miljon har nämnts.

Irka Cederberg, svensk sociolog och journalist, har skrivit en bok som ger en nödvändig historisk bakgrund till romernas situation i Europa. Hon lyfter också fram de olika yttringarna av den rika romska kulturen. En systematisk genomgång av romernas situation i de enskilda länderna ger en bra och samtidigt skrämmande bild av romernas utsatta läge idag.

Bokens undertitel *Ett europeiskt dilemma* anknyter medvetet till Gunnar Myrdals *An American Dilemma*, och vill framhäva motsättningen mellan å ena sidan Europas höga humanistiska ideal, och å den andra den faktiska verkligheten för romerna som står i drastisk kontrast till de högstämda idéerna.

I dessa tider då rasismen och främlingsfientligheten åter sticker upp sitt fula tryne, och blir allt mer accepterade också bland etablerade politiska krafter är Cederbergs bok en nödvändig läsning.

Våldets laboratorium. Romernas politiska historia

 

En text till med anledning av romernas nationaldag:

Man ser dem lite överallt, sittande eller knäböjande, utanför köpcentra, gallerior och butiker. De har blivit ett självklart inslag i stadsbilden på både större och mindre orter. Men trots den självklarheten är tiggarna, som oftast är romer från Rumänien, inte ett okontroversiellt fenomen. Vissa kommuner har försökt att helt enkelt förbjuda dem, vilket har visat sig vara olagligt, andra har försökt begränsa deras verksamhet med avgifter och andra restriktioner, de har utsatts för misshandel och övergrepp, men också yttringar av sympati och stöd. Alldeles oavsett väcker de uppenbarligen starka känslor. Men vilka är de, var kommer de ifrån, och hur hamnade de där de är idag?

Den polske statsvetaren och idéhistorikern Przemysław Witkowski ger i sin ambitiöst upplagda bok ”Våldets laboratorium. Romernas politiska historia” (Laboratorium przemocy. Polityczna historia Romów, 2020) en bred bild av den romska historien, från deras ursprung till dagens situation i Europa.

Idag har språkforskningen fastslagit att romerna kommer från nordvästra Indien, och det har bekräftats bortom allt tvivel av DNA-bevis. Redan på 400-talet sker den första vågen av romsk migration undan invaderande nomader, och de krig som härjar i området under flera århundraden.

Witkowski är mycket noga att betona det faktum att migration är ett högst vanligt beteende i historien, ett fenomen som ständigt pågår i större eller mindre omfattning. Det orsakas av antingen krig och andra övergrepp och/eller svält, hungerkatastrofer och otillräckliga försörjningsmöjligheter.

Följaktligen är migrations riktning alltid bort från krig och våld, och mot de ekonomiska centra som gäller för sin tid.

Härvidlag utgör romerna inget undantag.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon.

I skuggan av ett folkmord

 

Idag är det en av de trista årsdagarna, det är 32 års sedan folkmordet i Rwanda inleddes i stor skala. En som har skrivit mycket om det är författaren Scholastique Mukasonga. Först i "Madonna vid Nilen", och nu senast i "Inyenzi eller kackerlackorna".

Barfotakvinnan
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelse och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga dryck, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

                                            (Foto: Thibaut De Corday/Wikipedia)

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en mörk skugga av de kommande morden hänger ödesdigert över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra, under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi över ett kulturellt folkmord, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

Tidigare publicerad i Opulens