Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna. Eller cyklisterna...

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Den konsekvente fredskämpen

 

Idag är det den israeliske fredsaktivisten Uri Avnerys födelsedag. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då. Han är fortfarande lika aktuell.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

En av giganterna inom den ryska litteraturen

 

Idag är det Leo Tolstoys födelsedag.

Tolstoys episka prosa har visserligen nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd.

Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

Krigets första offer i realtid

 

Idag är det årsdagen av Sevastopol fästnings fall, som kom att markera Krimkrigets slut.

För drygt 160 år sedan var Krim skådeplatsen för en blodig konflikt mellan Öst och Väst.

Upprinnelsen var Tsarrysslands ockupation av de osmanska furstendömena Moldavien och Valakiet.

England och Frankrike slöt upp helhjärtat bakom Turkiet, inte minst eftersom man själv sneglade på de så kallade Donaufurstendömena.

Dessutom krävde båda sidor högljutt garanterade rättigheter för katoliker respektive ortodoxa – i Palestina!

De mer cyniskt lagda hävdar att egentligen handlade det om Englands strävan att hålla det sönderfallande ottomanska imperiet vid liv, eftersom det säkrade deras fria passage mot Indien och Afghanistan.

Den ryske tsaren Nikolai I hade räknat med att de europeiska stormakterna, i synnerhet Österrike, skulle förhålla sig åtminstone neutrala, som tack för hjälpen i nedslåendet av revolutionerna 1848.

Men otack är världens lön, och ett fullständigt tillbakadragande av de ryska trupperna krävdes.

Nikolai gav vika, men nu struntade England och Frankrike i alla tjusigt formulerade förevändningar.

En stor militär styrka landsattes på Krimhalvön. Förutom England och Frankrike bestod styrkan givetvis av turkiska trupper, och något mer överraskande av en kontingent från Kungariket Sardinien.

De hade egentligen ingenting med den aktuella konflikten att göra, men hoppades genom sitt deltagande på stöd för expansionen i norra Italien, som ju skulle leda till Italiens enande.

Dessutom ingick i miljonstyrkan tyskar, schweizare (?!), och polacker, alltid lika pigga på att slåss för någon stormakt i hopp om framtida stöd – som undantagslöst uteblir.

På den ryska sidan fanns det frivilliga från de alltid lika trogna slaviska bundsförvanterna Bulgarien, Serbien och Montenegro, och dessutom Grekland, som tack för hjälpen i självständighetskampen.

Kriget på Krim utmärktes från första början av en exempellös militär inkompetens från båda sidor.

Epidemier av kolera och skörbjugg decimerade soldaternas led. Långt mer än hälften av den halv miljon döda som kriget skördade föll offer för sjukdomar.

Efter nästan ett års belägring föll Sevastopol, ryssarna drog sig tillbaka, och kriget var över. Väst hade vunnit, men utan att kunna dra någon fördel av sin seger. Krim utrymdes, och ett fredsfördrag undertecknades.

Samtidigt påvisade kriget med all skrämmande tydlighet Rysslands tekniska efterblivenhet. De ryska gevären hade fyra till fem gånger kortare räckvidd, och förnödenheter transporterades med oxkärror, medan fienden använde sig av järnvägar.

Kostnaderna för Krimkriget var också det främsta skälet till att Ryssland sålde Alaska till USA 1867 för det facila priset av drygt sju miljoner dollar.

Krimkriget kallas för det första moderna kriget. I klartext betyder det ett stillastående massmördande med hjälp av högteknologiska vapen. Skyttegravar och indirekt artillerield användes i stor skala.

Undervattensminor fick stor betydelse för sjökrigföringen.

Det är också under Krimkriget som den moderna fältsjukvården utvecklas. Florence Nightingale gör sig ett namn, och blir till ett begrepp.

Kriget flyttar nu också in i offentligheten. Gustave Doré ritar en serie med titeln ”Ryssarna”, kriget dokumenteras fotografiskt, Roger Fenton tar mer än 360 bilder, telegrafen kommer till användning, vilket gör att tidningskorrespondenterna kan rapportera i realtid.

Sanningen blir inte bara krigets första offer, den kan nu offras med en gång från första början.

Litet land med djupa rötter

 

 

Idag firas nationaldag i Andorra.

Det är en av alla dessa lilleputtstater som vi ofta har svårt att ta på allvar, men vad är det som säger att länder måste vara stora? Andorra är till yta ungefär lika stort som Habo kommun, och har lika många invånare som Solna.

Men Andorra har historiska rötter som går tillbaka till det karolingiska riket.

Dessutom har det lilla furstendömet vissa kuriösa drag, som till exempel att andorraner är i minoritet i sitt land, utan att det verkar skapa några problem - small is beautiful!

Och det enda officiella språket är katalanska, vilket det inte ens är i Katalonien.

Och furstendöme förresten, deras "furste" är ju den franske presidenten.

Koestler dålig som krycka

 

Idag är det Arthur Koestlers födelsedag. Han har fortfarande en supporterskara, också i Sverige, och en av beundrarna har 2007 skrivit en bok om sin idol. Dagen till ära en repris av recensionen:

Den lärda essän har fått lite av en renässans. Man skriver fritt och kunnigt, gärna spirituellt, och undersöker, och utvecklar, ett ämne, inte sällan kontroversiellt. I sina bästa stunder ett intellektuellt äventyr som öppnar nya perspektiv och ger nya infallsvinklar, som sämst ett snobbigt lärdomsposerande.

Problemet med David Anderssons bok om Arthur Koestler, ”Timmarna vid fönstret” (Atlantis), som han själv kallar för en essä, är att han istället för att vara lärd essäist är en enkelspårig propagandist.

Tillvägagångssättet är beprövat: en genomgång av ett författarskap, eller ett historiskt fenomen tjänar som argument i en aktuell politisk debatt. Anderssons huvudfiende är utilitarismen, och inte minst Torbjörn Tännsjö, som demoniseras och tillskrivs en milt uttryckt överdriven betydelse, när han beskrivs som en av Sveriges mest kända filosofer och att hans idéer har en stor genomslagskraft.

Runt hörnet hotar Gulag, och Andersson skriver gillande hur det enligt Koestler var uppfattningen att ändamålet helgar medlen som bar skulden till stalinismens terror.

Vilket är något förvånande med tanke på att Koestlers författarskap anses fast rotad i den historiska verkligheten, och att Anderssons hjälte gör sig skyldig till just den reduktionism som är en annan av hans måltavlor.

Samtidigt som Andersson vill påvisa en kontinuitet i Koestlers livsverk utesluter han stora delar av det ur sitt resonemang. Kan det bero på att det är bisarra skrifter om parapsykologi, slumpens rötter eller Israels trettonde stam. Dessutom behandlas Koestlers sionistiska engagemang ytterst perifert eftersom det riskerar att rubba bilden av den självständige tänkaren höjd över alla grupplojaliteter.

Dessutom skjuter Andersson mygg med en haubits när han drar ut i ett korståg mot behaviorism, determinism, utvecklingsoptimism, klyftan mellan de två kulturerna, som alla är ingredienser i den hotande totalitarismen. Den diskussionen förs helt utan sammanhang och på en låg nivå.

En rabiat antikommunism går igen genom hela boken. Inte oväntat bagatelliserar Andersson Koestlers engagemang i den CIA-finansierade Kongressen för Kulturens Frihet.

Arthur Koestlers stora betydelse låg i att han som ingen annan förmådde visa de psykologiska mekanismerna bakom Moskvaprocesserna absurda anklagelser och bekännelser. Där ligger säkerligen en viktig nyckel till förståelsen av ett av 1900-talets viktigaste fenomen.

Hans övriga författarskap är begravt i tystnad och bör så förbli. Det är mossigt och överspelat, och fungerar dåligt som krycka åt Anderssons konservativa haltande.

Han var ingen sjukvårdare

 

Idag är det 49 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.