Han blev inte påve

 

Den 17 september 1926 föddes Jean-Marie Aaron Lustiger, sedermera kardinal och Paris ärkebiskop. Det märkliga med honom var hans för en högt uppsatt kyrklig dignitär ovanliga bakgrund, och hur den kom att påverka hans katolska tro.

Han föddes i Paris som Aaron Lustiger i en judisk familj. Hans föräldrar hade utvandrat från den polska staden Będzin, där Lustiger är hedersmedborgare, en gammal ort i södra Polen, numera mest känd för stenkolsbrytning från början av 1900-talet.

När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 skickades Aaron tillsammans med sin syster till familjens vänner, en katolsk familj i Orleans. Föräldrarna hamnade i Auschwitz, och hans mamma dog där.

Något senare samma år konverterade den 14-årige Aaron till katolicismen.

Enligt vissa uppgifter fick Aaron Lustiger sin katolska kallelse efter en uppenbarelse under Långfredagen, men det går inte ihop rent kronologiskt, och får, enligt min åsikt, betraktas som en legend.

Vid dopet antog han namnet Jean-Marie, men behöll sitt judiska namn Aaron och använder senare konsekvent alla tre namnen, också i officiella sammanhang.

Lustigers far som överlevde Auschwitz kunde efter återkomsten till Frankrike inte förlika sig med sonens konvertering och försökte få den upphävd.

För Jean-Marie Aaron innebar inte dopet ett förnekande av hans judiska identitet. Han kallade sig själv för ”kardinal, jude och invandrarbarn”. Centralt för hans teologi var uppfattningen om kristendomens judiska rötter, han betonade det gemensamma ursprunget och kallade Jesus för Israels Messias.

Antisemitismen ansåg han vara en form av antiteism då det vände sig mot det av gud utvalda folket.

Han uppfattningar ådrog sig stark kritik från båda religionerna, katolikerna anklagade honom för ”judaisering” av kristendomen, medan judarna såg honom som en avfälling och förrädare – barn till offer för Förintelsen som han var – och dessutom ansåg de att hans försök till förening av de två religionerna var som att skapa en ”kvadratisk cirkel”.

Lustigers andra viktiga insats var hans djupt rotade uppfattning att kyrkan istället för att söka stöd i maktens strukturer, bör vända sig till intellektuella och kultureliter, då det är dessa kretsar som formar tidsandan och har stor påverkan i samhället.

Media ansågs som särskilt viktiga, och i konsekvens därmed startade Lustiger en radiostation och en kabeltevestation i sitt stift. 1995 valdes han för övrigt in i Franska Akademien.

Samtidigt förenade Lustiger på ett sätt som är inte helt ovanligt inom den katolska kyrkan sin moderna inställning med mer konservativa attityder. Han var en svuren fiende till feminism, abortmotståndare så klart, och starkt missionerande med betoning på evangelisering av Frankrike, något som inte alltid sågs med blida ögon i den sekulära republiken.

Efter Johannes Paulus II:s död ansåg bedömare att Lustiger var en av favoriterna till påvevärdigheten. Emot honom talade en gammal profetia som sa att en jude kommer att vara kyrkans sista påve, under namnet Petrus II, och en sådan risk ville man inte ta.

En seriösare invändning var Lustigers höga ålder, även om det förefaller långsökt, då Ratzinger som ju blev påve, bara var ett knappt år yngre.

Den faktiska anledningen, eller åtminstone en av de viktigaste, var nog helt enkelt den kvardröjande antisemitismen inom katolska kyrkan, dels bland en del av dess ledande män, dels bland den troende menigheten.

Det var för många otänkbart att en jude – och det är så många katoliker såg honom, kardinal eller inte – skulle upphöjas till Guds ställföreträdare på jorden.

Lustigers betydelse är odiskutabel. Hela hans liv och gärning är en symbol för dialogen mellan kristenheten och judenheten, och säkerligen också viktigt för brobyggandet mellan religionerna överhuvudtaget. Hans mission bland intellektuella har satt djupa spår, och det återstår att se vilka återverkningar det kommer att få.

Men hans person är kanske framför allt en nödvändig påminnelse, för jude, grek, kristen och hedning, om mångfaldens rikedom.

Jean-Marie Aaron Lustiger gick bort den 5 augusti 2007.

När det mordiska hatet gjordes lagligt

 

Idag är det årsdagen av införandet av de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland 1935. De berövade de tyska judarna medborgarskap, och bestämde in i minsta detalj vem som var jude, och följaktligen inte tysk (Den som idag hör ett eko från Nürnberg misstar sig inte.) Därmed var vägen mot Förintelsen utstakad.

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.

Svenska folket säger ifrån

 

Så här dagen efter valet kan det vara intressant att påminna om ett annat val med överraskande resultat.

2003 hölls det en folkomröstning om euro.

Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. 

Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. 

Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde hen gott göra det lite oftare.

Nu verkar opinionen ha svängt lite och fler är positiva till att införa euro i Sverige. Det är dock fortfarande en majoritet emot - med 20 procent osäkra.

Någon ny folkomröstning lär det inte bli, det vågar inte de politiska partierna och resten av etablissemanget. 

Men man kan alltid tillsätta en utredning...

Vi får nog se upp så att vi inte plötsligt en dag har ett ishockeylandslag med smeknamnet 30 cent.

Vem avgör svenska val?

 

Den 16 december 1922 lönnmördades Polens förste president Gabriel Narutowicz av en nationalistisk fanatiker, bara fem dagar efter att ha avlagt presidenteden.

Efter ett låst läge i parlamentet valdes Narutowicz med vänsterns, de nationella minoritetsledamöternas, och något överraskande också bondepartiernas röster.

Det blev en chock för den segervissa högern.

Högerpressen, påhejad av katolska kyrkan och delar av militären, gick till våldsamt angrepp mot "judarnas president", med ett nationalistiskt och antisemitiskt språk, som kunde ha lärt Goebbels ett och annat. Och kanske gjorde det också.

Högern ifrågasatte valresultatet, Narutowicz fick massor med brev med dödshot, en våg av demonstrationer drog genom Warszawa under paroller som ”Bort med judarnas utvalde”.

Fem dagar efter att Narutowicz installerades som president besökte han en konstutställning. Där blev han från nära håll skjuten av en nationalistisk högerfanatiker.

I dagens Sverige skriver ledande publicister om ”klanröstning”, "valboskap", "valresultat som avgörs av muslimsk invandring".

Ännu har ingen blivit skjuten.

Ett bättre sätt att välja

 

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 412 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om Val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Och idag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att alla miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

En av de största - legenden Jesse Owens

 

Idag är det Jesse Owens födelsedag.

Han föddes 1913 i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. 

Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hederstribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna. Eller cyklisterna...

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.