Svenska folket säger ifrån

 

Så här dagen efter valet kan det vara intressant att påminna om ett annat val med överraskande resultat.

2003 hölls det en folkomröstning om euro.

Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. 

Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. 

Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde hen gott göra det lite oftare.

Nu verkar opinionen ha svängt lite och fler är positiva till att införa euro i Sverige. Det är dock fortfarande en majoritet emot - med 20 procent osäkra.

Någon ny folkomröstning lär det inte bli, det vågar inte de politiska partierna och resten av etablissemanget. 

Men man kan alltid tillsätta en utredning...

Vi får nog se upp så att vi inte plötsligt en dag har ett ishockeylandslag med smeknamnet 30 cent.

Vem avgör svenska val?

 

Den 16 december 1922 lönnmördades Polens förste president Gabriel Narutowicz av en nationalistisk fanatiker, bara fem dagar efter att ha avlagt presidenteden.

Efter ett låst läge i parlamentet valdes Narutowicz med vänsterns, de nationella minoritetsledamöternas, och något överraskande också bondepartiernas röster.

Det blev en chock för den segervissa högern.

Högerpressen, påhejad av katolska kyrkan och delar av militären, gick till våldsamt angrepp mot "judarnas president", med ett nationalistiskt och antisemitiskt språk, som kunde ha lärt Goebbels ett och annat. Och kanske gjorde det också.

Högern ifrågasatte valresultatet, Narutowicz fick massor med brev med dödshot, en våg av demonstrationer drog genom Warszawa under paroller som ”Bort med judarnas utvalde”.

Fem dagar efter att Narutowicz installerades som president besökte han en konstutställning. Där blev han från nära håll skjuten av en nationalistisk högerfanatiker.

I dagens Sverige skriver ledande publicister om ”klanröstning”, "valboskap", "valresultat som avgörs av muslimsk invandring".

Ännu har ingen blivit skjuten.

Ett bättre sätt att välja

 

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 412 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om Val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Och idag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att alla miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

En av de största - legenden Jesse Owens

 

Idag är det Jesse Owens födelsedag.

Han föddes 1913 i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. 

Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hederstribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna. Eller cyklisterna...

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Den konsekvente fredskämpen

 

Idag är det den israeliske fredsaktivisten Uri Avnerys födelsedag. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då. Han är fortfarande lika aktuell.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

En av giganterna inom den ryska litteraturen

 

Idag är det Leo Tolstoys födelsedag.

Tolstoys episka prosa har visserligen nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd.

Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.