Från det politiskt inkorrekta till det politiskt obscena

 

Idag är det V.S. Naipauls födelsedag, den Trinidadfödde indiske Nobelpristagaren. Hans senaste roman "Magisk sådd", som enligt honom själv också blir hans sista, är en fristående fortsättning på "Ett halvt liv" från 2001.

Huvudpersonen Willie Chandran flyr från sitt liv i Afrika till sin radikala syster i Berlin. Under hennes påverkan bestämmer han sig att gå med i en gerillarörelse i sin barndoms Indien. Det visar sig vara ett stort misstag, efter några år lyckas han ta sig därifrån, kastas i fängelse, och hamnar så småningom i England, där han försöker bygga upp ett nytt liv.

Naipaul har en fin blick för exilens villkor, han är mycket insiktsfull om vilsenhet och sökande efter identitet och rötter.

Samtidigt präglas hans författarskap av cynism, och om jag jämför dagens Naipaul med den jag läste på 70-talet, var han redan då cynisk men med tillräckligt med välvilja gentemot sina medmänniskor, idag däremot slår det lätt över i misantropi, och blir kverulantiskt på ett sätt som påminner om gnälliga rättshaverister från en obskyr förening mot höga skatter.

Naipauls värld är en nidbild full av klass- och könsfördomar, men det som är mest störande är hans närmast patologiska upptagenhet med ras.

Han är mycket noga att beskriva människor i termer av färger, alla indelas prydligt i ljus- eller mörkhyade, och han verkar besatt av sex mellan raserna.

En kritiker i London Review of Books har skrivit att Naipaul har rört sig från det politiskt inkorrekta mot det politiskt obscena. Det är tyvärr mycket träffande.

Magisk sådd
V.S. Naipaul
W&W
Övers. Rose-Marie Nielsen

Förintelsen av gettot i Białystok

 

Idag är det årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.

Väpnade motståndsgrupper hade bildats redan tidigare, välmedvetna om att gettots dagar snart skulle vara räknade. Men först i juli kunde man skapa en enhetlig kamporganisation, som leddes av sionisten Tenenbaum, med kommunisten Moszkowicz som hans ställföreträdare.

Planen var att slå till mot tyskarnas svagaste punkt och att få med sig så många som möjligt i flykten mot skogarna.

Dessvärre var tyskarna väl förberedda, de hade lärt sin läxa under upproret i Warszawas getto. De var inte bara numerärt starka, dessutom hade man satt in tungt artilleri, stridsvagnar och till och med flyg.

De judiska kämparna, runt 300 till antalet, var svagt beväpnade, med omkring 100 pistoler och ett tiotal gevär och handgranater. Redan första dagen kväste det mesta av motståndet, även om det pågick spridda strider i ytterligare tre-fyra dagar.

Ett fåtal kämpar lyckades fly till skogs, där de förenade sig med partisanförband. Tenenbaum och Moszkowicz begick förmodligen självmord. Den återstående judiska befolkningen transportardes till förintelselägret i Treblinka.

 

Läs mer om judiskt motstånd under andra världskriget i min recension av Kenneth Hermeles bok ” Inte som lamm till slakt – Judiskt motstånd under Förintelsen”; Inte som lamm till slakt

Bild: Autorstwa Rakoon - Praca własna, CC0

Brasiliens litterära gigant

 

Idag är det årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt.

1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare.

Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf.. 

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum

 

Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär. 

Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

En Mercedes för Bertha

 

Idag är det årdagen då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. 

Det räknas som den första längre bilturen någonsin. 

Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. 

Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?

Inte vilken dagbok som helst

 

Idag är det Witold Gombrowicz födelsedag. Dagen till ära en recension av hans dagböcker:

Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytelserika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna – och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som ”Yvonne, prinsessa av Burgund” och ”Vigseln”, med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

2004 den fjärde augusti var det hundraårsdagen av Gombrowicz`s födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett ”Gombrowicz-år”. Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz`s pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer. 

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz`s ”Dagbok I-III” i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz`s litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda ”Idag åt jag en god fisk”, och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i ”Dagboken” är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes ”Gudomliga Komedin” – och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn – och självironin! – är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av ”Dagboken” var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten – att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. ”Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss.” citerar han sig själv (från dramat ”Vigseln”).

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är ”Dagboken” bitvis tungläst, ibland obegriplig.

Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. 

”Den som inte skriver med bläck, skriver med blod.” säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet.

Hatad av alla

 

Natten mellan den 2 och 3 augusti  1944 drev SS-soldater i Auschwitz-Birkenau  3 000 romer till gaskamrarna för en säker död. Sedan dess har detta kallats för ”Zigenarnatten”.

Majgull Axelsson har skrivit en roman om ett märkligt öde för en som lyckades rädda sig undan Förintelsemaskineriet.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Brombergs, 2014

Miriam har en hemlighet. Hon är judinnan som kom till Sverige i slutet av kriget med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück. Från helvetet till paradiset, från en plats där ”Gud och Jesus verkade vara någon annanstans” till ”ett litet land utanför världen”. Här bygger hon upp ett tryggt och prydligt liv. I hennes svenska familj talas det naturligtvis inte om hennes traumatiska erfarenheter, av hänsyn till henne, men kanske ändå mest av hänsyn till sig själva.

Allt är frid och fröjd i den småländska idyllen tills det på hennes 85-årsdag, nästan 70 år efter ankomsten till Sverige, så spricker det för Miriam, och hon uttalar de obegripliga och hotfulla orden: ”Jag heter inte Miriam.”

Och så rullas historien om den romska flickan Malika upp. Från det att hon tas av nazisterna från sin familj i Tyskland och placeras i barnhem, över helvetet i Auschwitz, och sedan den fruktansvärda tågtransporten till Ravensbrück, då romen Malika förvandlas genom en ödets nyck till judinna Miriam Goldberg.

Varför? Därför att nazisterna hatar judar, men alla hatar romer. Nazisterna, de ukrainska vakterna, kapos, alla fångarna oavsett nationalitet, de kriminella, kommunisterna, alla. Väl i Sverige fortsätter lögnen för att hon ska få stanna. Och sedan för att inte bli utstött och föraktad. För att även paradiset har sina sprickor och är inte till för alla.

Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman om romernas Förintelse, en skildring så stark och skakande att den bitvis gör fysiskt ont.

På ett annat plan – fast de ligger nära varandra – är det en inträngande psykologisk berättelse om ett liv i lögn och förnekelse. Också den berör på djupet.

*Jag heter inte Miriam* är en episk roman, rakt och enkelt berättad, tangerar ibland farligt nära populärkulturens schabloner, men med ett vitalt språk som med sin mångfald och nyansrikedom griper tag i läsaren. Förskjutningarna i tidsperspektiven skänker berättelsen nerv och dynamik.