Krig och fred - motstånd lönar sig

 

Den 7 juni 1905 deklarerar det norska stortinget ensidigt en upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. En stark högeropinion i Sverige piskar upp hatstämningar och hetsar för krig. Men efter förhandlingar mellan parterna upplöses unionen fredligt den 26 oktober samma år.

Ett viktigt bidrag för att stoppa ett krig gjordes av arbetarrörelsen, framför allt dess ungdomsorganisationer. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet.

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För drygt 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Med chagallsk fantasi, folkligt språk och stor musikalitet

 

Idag är det Itzik Mangers födelsedag. Han föddes den 30 maj 1901, och förtjänar all uppmärksamhet som han kan få. Trots att han anses som en av 1900-talets mest framstående poeter på jiddisch har han idag förpassats till glömskans skuggrike. Det är inget ställe där han skulle trivas något vidare.

Han kom till världen i staden Tjernivtsi, då i Österrike-Ungern, sedermera i Rumänien, idag i Ukraina. Staden kallades på sin tid för ”Lilla Wien” och ”fyrspråkstaden”, och var ett livligt centrum för den spirande jiddischkulturen.

Manger studerade vid det tyska gymnasiet i staden, men relegerades på grund av dåligt uppförande. Istället blev jiddischteaterns kulisser hans livsuniversitet. Han flyttar till Bukarest, och publicerar här sina första dikter.

1927 kommer han till Warszawa, som då har ett sjudande judiskt kulturliv, inte minst en mycket vital litteratur på jiddisch. Här publicerar Manger 1929 sin första diktsamling, och med sin karismatiska och bohemiska framtoning blir han snabbt en framträdande person i Warszawas judiska litteratursalonger.

Itzik Manger blir aldrig polsk medborgare, han lär sig inte heller språket under de elva år som han bor i landet. Han stöter på byråkratiska problem med anledning av sin legala status, och tvingas lämna Polen 1938. Han hamnar i Paris men snart måste han fly undan den nazistiska faran, och efter diverse turer lyckas han ta sig till London.

Trots att han blir brittisk medborgare, lever han ett olyckligt och improduktivt liv, dessutom är han gravt alkoholiserad. Den polske författare, poeten och essäisten Antoni Słonimski, som tillbringar krigsåren i London, berättar hur han en kväll av en slump påträffar en redlöst berusad Manger i en park, och efter stort besvär baxar hem honom.

Desillusionerad emigrerar Itzik Manger 1958 till Israel.

Mangers mest kreativa period är åren i Warszawa. Här skapar han poesi i modernistisk anda, men i en helt egen stil som blandar finstämd lyrik med grotesk realism. Han såg sig själv gärna som en trubadur, en vandrande folkbard. Han har också kallats ”skymningens poet”.

Flera av dikterna bygger på bibliska motiv från Gamla Testamentet, men åter igen helt och hållet på Mangers egna villkor. Han anknyter till Purimspel-genren, och utvecklar vidare dess karnevaliska tradition.

Totalt vanvördigt och fullständigt anakronistiskt placerar han bibliska personer i sin samtids Östeuropa. Bibliska hjältar som Abraham och Sara förminskas och kritiseras, medan personer som Hagar och Ismael får upprättelse. Med en chagallsk fantasi, ett folkligt språk och stor musikalitet gisslar han religion, mirakelrabbiner, fattigdom, vidskepelse och all världens skevheter.

Ingen poesi av Itzik Manger är översatt till svenska, däremot finns hans roman ”Dagbok från paradiset: den förunderliga levnadsbeskrivningen av Shmuel Abe Aberv” utgiven 1993 av Symposion förlag, i kongenial översättning av Salomon Schulman.

Romanen är en skildring av Paradiset som en jordisk narrspegel. Det finns förstås flera paradis, separat för judar, kristna och turkar, och det krävs pass och visum för att färdas mellan dem. De kristna änglarna är en bunt vedervärdiga antisemiter, det judiska paradiset kokar av konflikter mellan galizier, litvaker och polska judar. Hela stället är ett hopplöst klassamhälle, där högst anseende har de som ingen förstår vad de säger – politiker, religiösa ledare – budorden gäller inte änglarna och det råder ingen rättvisa.

Rättvisa. Rätt – visa, fel – visa? Både Manger och Schulman får till det riktigt vitsigt.

Itzik Manger avled i februari 1969 i sitt hem i Gedera.

Den första och mest omfattade industristrejken i Sverige under 1800-talet

 

Den 26 maj 1879 utbröt en strejk vid Haeffners sågverk utanför Sundsvall. Den har gått till historien som Sundsvallsstrejken, och räknas som den första och mest omfattade industristrejken i Sverige under 1800-talet. På ett sätt kan den betraktas som början till den svenska arbetarrörelsens kamp för ett bättre samhälle.

Ett viktigt bidrag i skönlitteraturen för förståelsen av den processen är Vibeke Olssons Bricken-serie.

Här kommer utdrag ur några recensioner av böcker i Bricken-serien.

"Handlingen utspelar sig några år efter Sundsvallsstrejken 1879, som fortfarande kastar sin skugga över sågverkssamhället Svartvik. I centrum står flickan Bricken, snart 15 år, dotter till sågverksarbetare med rötter i Västerbotten. Under ett par år får vi följa hennes väg ut i vuxenlivet, en resa som kantas av några tragiska händelser.

Den historiska miljön, framför allt de arbetandes vardag, återges levande och realistiskt. Språket är följsamt, arkaiserande och stundtals nästan bibliskt. Bakgrunden bildas av Vibeke Olssons vanliga käpphästar – folkrörelser som formade det moderna Sverige: arbetarrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen. /../

Det är frapperande hur aktuell en bra historisk roman kan vara.

/../

Vibeke Olsson blandar stort och smått, politiskt och privat, och låter vardagens poesi blomma ut för fullt. Jag ser redan nu fram emot Brickens fortsatta öden i det nya seklet.

 /../

 Vibeke Olsson äger en förmåga som få att väva ihop det privata med det politiska, den lilla världen med den stora.

Mot storstrejkårets fond fortsätter hon att teckna ett enastående kvinnoporträtt. Hennes Bricken är en arbetarvardagens väldiga kämpe, en heroisk hjälte i den skoningslösa kampen om en bättre framtid för både de närmaste och hela arbetarkollektivet, med den gudomliga nåden och klassmedvetandet som vapen.

Men också hjältar blir gamla, och då var en arbetarkvinna som passerat 30 redan utsliten. Och livet har nya bekymmer och motgångar i beredskap, men kanske också glädjeämnen. Kampen fortsätter."

Hallickpogromen - när judiska arbetare gjorde upp med sexhandelns profitörer

 

(Foto: By Zdzisław Marcinkowski - [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=58528579/Wikipedia)

Idag är det årsdagen av den så kallade Hallickpogromen – pogrom alfonsów – i Warszawa i dåvarande Ryska imperiet. Den var den 24 maj 1905 som en uppretad folkmassa, de flesta medlemmar i det judiska arbetarpartiet Bund  gick bärsärkagång genom de judiska kvarteren i centrala Warszawa, demolerade bordeller och lägenheter som tillhörde hallickar och bordellmadamer, och misshandlade hallickar, i en del fall med dödlig utgång. Våldet riktade sig även mot prostituerade.

Hur det hela började förblir oklart. Det finns en lång rad berättelser som gör anspråk på att skildra upprinnelsen till pogromen men de har genomgående karaktären av vandringssägen.

Faktum är däremot att prostitutionen var mycket utbredd i det tsaristiska Ryssland, och just i Warszawa dominerades det helt av judar. Man uppskattar att två tredjedelar av alla bordeller drevs av judar, och att omkring 75 procent av de prostituerade utgjordes av judiska kvinnor.

Det förekom också en omfattande människohandel, då stora mängder judiska kvinnor och unga flickor lockades under falska förespeglingar eller direkt tvingades till bordeller i Sydamerika.

Stora delar av sexhandeln i Warszawa sköttes av judiska hallickar.

Kring sekelskiftet växer en organiserad arbetarrörelse fram, med bland annat Bund, och den kommer allt oftare i konflikt med den undre världen. Konfrontationerna gäller kontrollen över det offentliga rummet, och inte minst makten över sinnena – går vägen till befrielse över kriminalitet eller organisering?

Konflikterna mellan arbetarrörelsen och den undre världen leder till en ohelig allians mellan de ryska myndigheterna och de kriminella, som agerar strejkbrytare och riktar våldsaktioner mot möten och demonstrationer.

Det är dessutom svårt att inte se hallickpogromen som en del av den sociala oro som råder i Ryssland vid den tiden, och som utmynnar i revolutionen 1905. Även om pogromen var huvudsakligen begränsad till Warszawa förekom det liknande oroligheter i mindre skala i Łódź, Lwów, St. Petersburg och några mindre orter.

Pogromen i Warszawa pågick i tre dagar. Hallickar och bordellmadamer misshandlades, bordeller demolerades, möbler och annan heminredning slogs sönder och slängdes ut på gatan genom fönster.

Också lägenheter där det bodde kända personer involverade i sexhandel angreps och utsattes för samma omilda behandling.

Man hölls sig strikt till de judiska kvarteren, men på andra dagen bröt liknande incidenter ut i övriga delar av staden, genomförda av polska arbetare.

Polis och militär höll sig länge passiv, men efter order från högre ort ingrep den tredje dagen och började återställa ordningen.

Bunds ledning förhöll sig kritisk till händelserna till en början, då man menade att det handlade om privata uppgörelser som inte angick partiet, men ändrade front i sluttampen av pogromen och förklarade den som arbetarnas moraliska uppgörelse med sexhandel och kriminalitet.

Man anklagade också de tsaristiska myndigheterna för att vilja provocera fram en judepogrom som ett sätt att avvärja attackerna mot hallickarna.

Hallickpogromen fick till konsekvens att problemets enorma omfattning med prostitution och människohandel uppmärksammades, också internationellt. Olika reformer och lagförslag kom att diskuteras. Om det förändrade något i grunden är emellertid en annan fråga.

Bob Dylans grötrim

 

Idag är det Bob Dylans födelsedag.

Minns alla gånger då jag hamnade i  intressanta diskussioner med några vänner om relationen poesi och musik. Bob Dylans namn kom, inte helt oväntat, upp. Idag hittade jag följande text i ämnet. Den är från 2008, åtta år innan Dylan något otippat fick Nobelpriset i litteratur:

Feministikonen Germaine Greer ger sig i en artikel i The Guardian på rockikonen Bob Dylan. 

”Äckelpottor blir ibland duktiga poeter, men Bob Zimmerman är inte en av dem” konstaterar hon. Greer frågar sig varför folk tror att Dylan är en stor lyriker när han inte ens kan skriva grötrim. 

Hon citerar en strof ur Visions of Johanna, och enligt henne är det en kombination av anspråksfullhet och okunnighet som är enbart irriterande. 

Att Dylan har inspirerat oräkneliga grötrimspoeter gör inte saken bättre. ”Han var inte lämplig att knyta Woody Guthries skosnören” konkluderar hon. Som kontrast och förebild framhåller Greer William Blake och Morrissey.

En möjlig förklaring till Greers ilska antyder hon själv när hon skriver att hon inte kan förlåta honom för att han lät publiken vänta i tre timmar under festivalen på Isle of Wight 1969.

Det är aldrig för sent att ge igen.