Kadaver-affären - ”Kristna lik åt de kristna!”

 

Antisemitismen mörka historia innehåller många märkliga händelser, men frågan är om inte en av de märkligaste inträffade för drygt 100 år sedan i det då polska Vilnius. I det relativt nyöppnade Stefan Batory-universitetet krävde de kristna studenterna vid medicinska fakulteten att det skulle tillhandahållas judiska lik för dissektion i proportion till antalet judiska medicinstudenter, i annat fall skulle de judiska studenterna blockeras från dissektionsundervisningen. Händelsen har gått till eftervärlden som ”lik-affären” (afera trupia, Cadaver Affair).

Samma krav kom snart att ställas också vid de andra polska universiteten, i Warszawa, Kraków och Lwów. Liknande kampanjer förekom under första hälften av 1920-talet i Österrike, Tjeckoslovakien och Rumänien.

Bakgrunden kan tyckas ganska prosaisk, det rådde allmän brist på lik för medicinska syften, och de som fanns tillgängliga för anatomiska studier var huvudsakligen ”kristna” – om lik kan sägas ha en religion. Den polska lagen tillät att lik som ingen gjorde anspråk på inom 48 timmar kunde användas av de medicinska fakulteterna.

Annorlunda förhöll det sig med ”judiska” lik. Enligt den mosaiska tron ska alla ges en anständig begravning, dissektion, liksom för övrigt obduktion, ses som likskändning och brott mot griftefriden.

Studentorganisationerna under mellankrigstiden dominerades i Polen, liksom i många andra europeiska länder, av högernationalistiska krafter, inte sällan ganska radikala, med starka antisemitiska inslag.

De kristna studenternas krav på fler ”judiska” lik fördes emellertid med förment rationella argument. Man hävdade att lika rättigheter krävde också lika skyldigheter, judar anklagades för diskriminering av kristna, judarna uppmanades att bekämpa ”vidskepelse”, medan man själv ansåg sig stå för upplysning och framsteg.

Men som historikern Natalia Aleksiun påpekar i sin artikel ”Christian Corpses for Christians! Dissecting the Anti-Semitism behind the Cadaver Affair of the Second Polish Republic” från 2011 (och som är den huvudsakliga källan för min text) var det i själva verket ingenting annat än ett sätt att angripa judar.

Det var å ena sidan en reaktion mot den relativt höga andelen judiska studenter, inom de medicinska fakulteterna var de under 20-talet kanske så många som 30 procent, krav på numerus clausus blev allt högljuddare (för att mot slutet av 30-talet bli till numerus nullus), och framfördes som ett försvar av polska nationella intressen.

Å andra sidan är hela ”lik-affären” en återspegling av det omgivande samhällets tilltagande antisemitism, och i kraven på fler ”judiska” lik kan tydligt skönjas en underliggande strävan till total separation av de olika etniska grupperna, då judar ses som fullständiga – och farliga – främlingar, ända in i döden.

Så gott som alla judiska studenter hade just ingenting emot att ”judiska” lik skulle användas i undervisningen, de kom genomgående från sekulariserade hem och var inte bundna av religiösa påbud. Men de motsatte sig att de personligen skulle göras ansvariga för situationen, och protesterade mot att de hindrades i fullföljandet av sina studier.

I förlängningen var det en protest mot antisemitism och diskriminering.

Medan universitetsledningar vacklade och började böja sig för de kristna studenternas krav, fick dessa samtidigt stöd från det nationella läkarförbundet. Kampanjerna radikaliseras alltmer, och det uppstod bisarra situationer då lik och till och med lemmar räknades för att fastställa antalet judiska studenter som tilläts att delta i dissektionerna. Resten utestängdes.

Likaledes bisarra paroller framfördes, som ”Kristna lik åt de kristna!”

Vid ingången till 30-talet övergår paroller och proklamationer i öppet våld, upplopp, misshandel och övergrepp blir allt vanligare.

”Lik-affären” återspeglar på ett ödesdigert sätt de polsk-judiska relationerna under mellankrigstiden, och den antisemitism som alltmer dominerade den politiska scenen.

Han placerade jiddischlitteraturen på världskartan

 

Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen.

Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.

Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.

Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.

Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.

1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”.  Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.

Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla.

Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som var hans signum.

Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro drar in människor i politiken.

Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner om judar, inte judiska romaner”.

Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare.

Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.

Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.

Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj.

Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.

Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.

På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!

Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet.

Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.

Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.

Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.

Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor.

Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.

Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han var sällsynt framgångsrik.

Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:

En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)

Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)

Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)

Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)

Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)

Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)

Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)

Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)

Texten har tidigare publicerats i Dixikon

En dag för en stunds eftertanke över den egna dödligheten

 

Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.

Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Det bedrägliga minnets säregna författare

 

Foto: Ulf  Andersen

Idag är det Agota Kristofs födelsedag.

Den stora skrivboken
Beviset
Den tredje lögnen
Agota Kristof
Övers: Marianne Tufvesson
W & W, 2019

Det här är bland det märkvärdigaste som jag har läst på mycket länge. Agota Kristof lyckas inte bara beskriva ett dramatiskt och händelserikt stycke centraleuropeisk historia, hon skildrar lika mycket människans existentiella utsatthet, vårt behov av gemenskap och inte minst alla hinder som vi skapar för kommunikation. Och allt skrivet på ett högst säreget sätt.

Böckerna i trilogin kan visserligen läsas var för sig, men bara i nödfall, de vinner på att läsaren låter dem höra ihop. Vilket de gör på ett intrikat sätt, de kuggar in i varandra, kommenteras ömsesidigt, utgjorde varandras referenspunkter, lika mycket för att bekräfta ett händelseförlopp som att ifrågasätta det på ett annat ställe.

Perspektiven skiftar, perceptionen förändras, verkligheten flyter ihop och flyr undan.

Det börjar i den första romanen ”Den stora skrivboken”. Det är historien om tvillingar som blir föräldralösa, kämpar för överlevnad i en fientlig och oförstående omgivning, trots att de är som en och samma person skiljs deras vägar, för att aldrig igen återförenas.

Eller? Är det verkligen två eller är den ena bara resultatet av fiktivt önsketänkande? Omkommer föräldrarna? Vad har egentligen hänt av det vi tog för sanning bara några sidor tidigare?

Minnet är bedrägligt. Men just därför är vårt behov av berättelser oföränderligt, och oföränderligt stort. Det är en tanke som jag finner högst tilltalande, i någon mening tror jag att man kan säga att det är berättelser som gör oss till människor.

En annan konstant är sorgligt nog hur människor far illa av krig, förtryck och översitteri. Lidande förädlar inte, det är bara ett romantiskt griller hos historielösa människor utan inlevelseförmåga. Tvärtom gör oss historiens våldsamma framfart till förråade egoister beredda till vilka nedrigheter som helst.

Och det är just i berättelserna som motstånd kan bjudas.

Kristof berättar på sitt eget sätt. Det finns en enkelhet i hennes språk, en saklig dimension som strävar att tränga fram till den bedrägliga, föränderliga verklighetens kärna. Ibland är det nästan som ett barn som söker ord och uttryck för att förstå och ta till sig omtumlande upplevelser.

Så var det på sätt och vis för Agota Kristof. Hon var född i Ungern, lämnade landet 1956 efter den sovjetiska invasionen, då 21 år gammal. Hon hamnade i Schweiz, och där tvingades hon att som vuxen erövra ett helt nytt språk, som blev franska – i dess schweiziska variant. Det har avsatt tydliga spår i hennes författarskap. Inte nödvändigtvis till det sämre, snarare tvärtom, det skapade en möjlighet att förhålla sig till språket på ett nytt sätt, både fritt och kreativt.

En säregen författare, helt i en klass för sig.

Mellan bildning och barbari

 

Idag är det Ezra Pounds födelsedag. Med anledning av det en text från 2017 som ingick i en serie om bildning.

Mittmedia har nu en serie om bildning. Här en kommentar:

Det är så förutsägbart. Ännu en serie om bildning. Och än en gång skriver välformulerade skribenter lyriska texter om bildningens förträfflighet. Den får oss att växa som människor, bereder vägen för klassresor (uppåt), öppnar nya världar, ger nya insikter, gör det möjligt att resa i tid och rum, förstå andra och oss själva, och så vidare.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst sådana texter, men det är många, nästan undantagslöst tycker jag om dem, och instämmer gärna i det mesta.

Men det är något som skaver, varje gång. Om nu bildning är så förträfflig, ger och öppnar så mycket, får människor att växa och allt det där, hur kommer det sig då att det var Europas – om inte världens – mest bildade folk som frambringade den absolut mest mordiska regin som skådats och som drabbade världen med ett sällsynt grymt och blodigt krig, och i dess kölvatten Förintelsen?

Den nazistiska ledningen var förvisso ingen intellektuell elit, men den hade ett gediget stöd bland läkare, jurister och akademiker, med flera. Statsvetare gav regimens diktaturfasoner legitimitet, juristerna skapade en laglig grund för folkmorden, läkare deltog i dessa mord.

Filosofer som beundras än idag gav sitt stöd åt nazismen.

Det är lätt att peka finger åt tyskarna men de är i gott sällskap. Belgarnas framfart i Kongo med sju-åtta miljoner döda, var det resultatet av otillräcklig kunskap om klassikerna? Fransmän och engelsmän hyser stor vurm för bildning, vilket har inte hindrat dem från hårresande grymheter i kolonierna.

En lärdomsgigant som Ezra Pound arbetade aktivt för den fascistsiska regimen i Italien, kallade – vid krigsslutet! – Hitler för ett ”helgon”, och spred antisemitisk dynga i sina radiosändningar.

En av Nordens främsta författare genom tiderna Knut Hamsun stödde nazismen.

Listan kan göras hur lång som helst. Det är uppenbart att bildning, alla sina förträffliga sidor till trots, inte utgör ett tillräckligt starkt motgift till barbari. Det finns en hemsk scen (bland många andra hemska scener) i filmen Schindlers list, natten när gettot i Kraków likvideras, medan människor jagas som djur och dödas slumpvis sätter sig en tysk officer vid pianot i en lägenhet och spelar Mozart. Sublim musik ackompanjerar en mordisk människojakt.

Det kanske rent av är så att det är länder med hög bildningsnivå som är mest benägna att ställa till med jävelskap för mänskligheten.

Bildningen existerar inte i ett vakuum, den är i allra högsta grad ett samhällsfenomen. Fredrik Borneskans är inne på ett intressant spår (27/11) när han lyfter fram bildningens klassdimension. Den ställer inte bara frågan om bildningens innehåll på sin spets, utan visar också på bildningens djupa ambivalens. Den kan vara lika mycket ett frigörelseprojekt som en uteslutningsmekanism.

I ett vidare perspektiv handlar det om att oavsett bildningsnivå bör samhället vara organiserat enligt humanistiska principer som genomsyrar hela samhällsbygget. Så är knappast fallet idag, och här kan bildning möjligen vara till en viss hjälp.

Gärna bildning men först ett gott samhälle.

En av de stora från poeternas land

 

Inskrifter

Zbigniew Herbert

Övers: Irena Grönberg

Ellerströms

Idag är det Zbigiew Herberts födelsedag.

Polen är poeternas land, och efterkrigstiden har gett världen De fyra stora: Milosz, Szymborska, Rózewicz och Herbert. De två förstnämnda har belönats med Nobelpriset, Rózewicz, som är den ende i livet, fortsätter att fascinera, medan Herbert är förmodligen den minst kände i denna illustra skara.

Han är visserligen tidigare översatt till svenska, men ”Inskrifter” är den hittills mest kompletta presentationen av hans poesi.

Vi får följa Herberts utveckling från debutsamlingen En sträng av ljus från 1956 till de sista raderna i Epilog till stormen, utgivna dödsåret 1998. Den självklara kulmen är Herr Cogito från 1974, som också gav honom världsberömmelse.

Man brukar peka på två avgörande faktorer som har påverkat Zbigniew Herberts skapande. Det ena är andra världskrigets erfarenheter, som säkerligen satte outplånliga spår hos ynglingen i övre tonåren, på väg ut i livet. Det andra är hans oförmåga att finna sig tillrätta i kommunismens Polen. Samtidigt kan han inte heller förmå sig till att helt lämna landet. Han tillbringar långa tider utomlands, men kan definitivt inte räknas som exilpoet, sju av hans nio diktsamlingar är utgivna i Polen under kommunismens egid, och han återvänder ständigt från sina utlandsvistelser.

Jag tror att det finns ytterligare en viktig faktor som har haft stort inflytande på Herberts poesi, och det är förlusten av hemorten i Lwów. Denna urpolska stad var historiskt ett viktigt kulturcentrum, och när den efter 1945 kom att tillhöra Sovjet, spred sig majoriteten av den polska befolkningen över hela landet inom dess nya gränser, med en gnagande känsla av förlust och hemlöshet.

”han fick betala hemstaden/med livslång exil/fördrivna genom tiderna/vet vilket högt pris det är”.

Det främsta kännetecknet för Herberts poesi är hans ironi, mild och allt annat än hånfull. Han betraktar allting med ett plirande dubbelseende, inte minst sin egen person i Herr Cogito, med ambivalensen som en livshållning, i en lågmäld men bestämd opposition till fanatism, men också opportunism.

”så här/på sina två ben/../går/herr Cogito/genom världen/en aning ostadigt”.

Det är en humanism som oscillerar mellan skepsis och bildning, skönhet och grymhet, smärta och glädje, förgänglighet och evighet, tro och tvivel.

Det är nästan överflödigt att påpeka att det är Ellerströms förlag som ligger bakom, det är numera en poesins ymnighetshorn, helt oumbärlig i svenskt kulturliv.

Urvalet har gjorts av Irena Grönberg, som också har översatt med känslig hand, och överfört Herberts skenbart enkla språk med all dess nyansrikedom till njutbar svenska.

Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.