Stormakternas skräck

 

Med anledning av att Hanna Gedin och Jonas Sjöstedt vägrades inresa till Israel, inledningen till min berättelse "Stormakternas skräck" som ingår i boken "Familjeminnen":

Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?

”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:

- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…

Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.

Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.

Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?

- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är rädd för min lille Moishe?!”

En förrädisk pakt som slog världen med häpnad

 

Idag är det 85 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. 

De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. 

Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet.

Och då kände man ändå inte till det skamligaste i fördraget, det hemliga tillägget som delade upp Östeuropa i intressesfärer. 

Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Justitiemord, främlingsfientlighet och politisk förföljelse

 

Idag är det 99 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Domen ledde till omfattande protester världen över då många ansåg att de två italienska invandrarna föll offer för främlingsfientlighet och politiks förföljelse.

50 år senare, 1977, förklarades Sacco och Vanzetti officiellt som oskyldiga.

Upton Sinclair har skrivit en romansvit i tre delar, ”Boston” om justitiemordet.

Nationella tokerier på litterär jakt

 

Idag är det Vilhelm Mobergs födelsedag. En författare som otroligt nog nazisterna har försökt att göra till sin. 

Sverigedemokraternas fräcka försök att lägga beslag på Astrid Lindgrens författarskap för sina egna syften har väckt många upprörda protester. Döda människor kan inte tala för sig, men det finns ingenting i Astrid Lindgrens böcker som kan tas till intäkt för en högernationalistisk världsbild.

Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.

Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.

Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.

Till formen påminner Vem är vem en aning om Radio Islam, med långa, förvirrade uppräkningar av vänners och framför allt fienders göranden och låtanden. Uppdelningen är enkel och klar, på ena sidan har vi de goda krafterna som kallas för ”svensk opposition”, motståndarsidan är ”folkfronten” eller den ”anglo-ryska fronten” och består av: högerpartiet, liberaler, bankirer och ”plutokrater”, bondeförbundare, socialdemokrater och kommunister, kulturradikaler, kristna, judar, halvjudar, kvartsjudar och diverse judevänner. Gemensamt för dessa onda krafter var strävan att motarbeta den ”europiska enhetens pionjärer”, vilket i klartext betyder det nazistiska Tyskland.

Intressant nog trodde nassarna att republikanen, radikalen och antinazisten Vilhelm Moberg kunde värvas för deras sak. Han skulle ”mycket väl kunna varit den svenska oppositionens författare”. ”I sin litterära produktion har Vilhelm Moberg väsentligen ådagalagt en sund uppfattning”.

Framför allt pekar man på romanen Rid i natt som enligt Vem är vem är ”en direkt motsvarighet till våra dagars strid mellan de politiskt medvetna företrädarna för de breda folklagren och storfinansens med dess fogdar inom partier och fackliga sammanslutningar”.

Visserligen tillhörde Moberg ”folkfronten” men det berodde mest på antingen opportunism eller den för kulturpersonligheter så vanliga politiska naiviteten.

Om någon idag hör ett otäckt eko är jag rädd för att det inte är en tillfällighet.

Hatad av högern

 

Idag är det årsdagen av mordet på Federico Garcia Lorca.

Den spanske författaren var homosexuell, dessutom varm anhängare av republiken. Han avskyddes därför av högern, och dödades under inbördeskrigets första dagar.

Han slängdes i en massgrav i Grenada, tillsammans med 18 andra.

Från det politiskt inkorrekta till det politiskt obscena

 

Idag är det V.S. Naipauls födelsedag, den Trinidadfödde indiske Nobelpristagaren. Hans senaste roman "Magisk sådd", som enligt honom själv också blir hans sista, är en fristående fortsättning på "Ett halvt liv" från 2001.

Huvudpersonen Willie Chandran flyr från sitt liv i Afrika till sin radikala syster i Berlin. Under hennes påverkan bestämmer han sig att gå med i en gerillarörelse i sin barndoms Indien. Det visar sig vara ett stort misstag, efter några år lyckas han ta sig därifrån, kastas i fängelse, och hamnar så småningom i England, där han försöker bygga upp ett nytt liv.

Naipaul har en fin blick för exilens villkor, han är mycket insiktsfull om vilsenhet och sökande efter identitet och rötter.

Samtidigt präglas hans författarskap av cynism, och om jag jämför dagens Naipaul med den jag läste på 70-talet, var han redan då cynisk men med tillräckligt med välvilja gentemot sina medmänniskor, idag däremot slår det lätt över i misantropi, och blir kverulantiskt på ett sätt som påminner om gnälliga rättshaverister från en obskyr förening mot höga skatter.

Naipauls värld är en nidbild full av klass- och könsfördomar, men det som är mest störande är hans närmast patologiska upptagenhet med ras.

Han är mycket noga att beskriva människor i termer av färger, alla indelas prydligt i ljus- eller mörkhyade, och han verkar besatt av sex mellan raserna.

En kritiker i London Review of Books har skrivit att Naipaul har rört sig från det politiskt inkorrekta mot det politiskt obscena. Det är tyvärr mycket träffande.

Magisk sådd
V.S. Naipaul
W&W
Övers. Rose-Marie Nielsen

Förintelsen av gettot i Białystok

 

Idag är det årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.

Väpnade motståndsgrupper hade bildats redan tidigare, välmedvetna om att gettots dagar snart skulle vara räknade. Men först i juli kunde man skapa en enhetlig kamporganisation, som leddes av sionisten Tenenbaum, med kommunisten Moszkowicz som hans ställföreträdare.

Planen var att slå till mot tyskarnas svagaste punkt och att få med sig så många som möjligt i flykten mot skogarna.

Dessvärre var tyskarna väl förberedda, de hade lärt sin läxa under upproret i Warszawas getto. De var inte bara numerärt starka, dessutom hade man satt in tungt artilleri, stridsvagnar och till och med flyg.

De judiska kämparna, runt 300 till antalet, var svagt beväpnade, med omkring 100 pistoler och ett tiotal gevär och handgranater. Redan första dagen kväste det mesta av motståndet, även om det pågick spridda strider i ytterligare tre-fyra dagar.

Ett fåtal kämpar lyckades fly till skogs, där de förenade sig med partisanförband. Tenenbaum och Moszkowicz begick förmodligen självmord. Den återstående judiska befolkningen transportardes till förintelselägret i Treblinka.

 

Läs mer om judiskt motstånd under andra världskriget i min recension av Kenneth Hermeles bok ” Inte som lamm till slakt – Judiskt motstånd under Förintelsen”; Inte som lamm till slakt

Bild: Autorstwa Rakoon - Praca własna, CC0