Vad kostar en familj?

I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen från oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. Pionjär på området var professor Södersten på 90-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går, och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthåll, jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes många bostäder. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

Idag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på Sfi fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.

Ett inte helt opolitiskt beslut

Idag är det Herta Müllers födelsedag. 2009 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Stor och betydelsefull vetenskap, konst och litteratur skapas alltid i ett gränsland, av människor som befinner sig både inne och ute, på samma gång fast förankrade i en tradition och med förmågan att ställa sig utanför som oberoende iakttagare.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har sina rötter i den banatschwabiska, tysktalande, folkgruppen i Rumänien. Hon är född 1953 i den lilla byn Nitzkydorf utanför Timisoara. Efter många år av förföljelse i Ceausescus polisstat fick hon 1987 möjlighet att emigrera till Tyskland.

Rent tematiskt rör sig Müllers författarskap kring två ämnen. Dels kring förtryckets mekanismer, och Ceausescus Rumänien var utan tvekan en tacksam miljö för att studera och skildra alienationen och klaustrofobin som är diktaturens grundval och dess livsluft. 

Dels handlar det om det utanförskap som hon upplever som medlem av en minoritet, men samtidigt formar sig det temat till en uppgörelse med tyskrumänernas, och framför allt Herta Müllers fars, nazistiska förflutna. Det har framkommit tydligt att han tjänstgjorde i SS, men i övrigt har de flesta skribenter, som kommenterat Müllers författarskap, nöjt sig med att i vaga ordalag skriva om ”förtryck mot den tyska minoriteten” under Ceausescu.

Det finns emellertid en historisk bakgrund, och den är att Rumänien under 1930-talet är en fascistisk diktatur med Järngardet och dess politiska organisationer som framträdande krafter. Landet var en av Nazitysklands viktigaste allierade, och den rumänska militära insatsen ett betydelsefullt bidrag till nazisternas krigsföring.
Antijudiska lagar stiftades, och man beräknar att närmare 300.000 judar mördades.

När Rumänien efter kriget hamnade under kommunistiskt styre koncentrerades uppgörelsen med nazismen på den tyska minoriteten. Detta var så mycket enklare då tyskvänlighet och nazistsympatier var allmänt förhärskande bland tyskrumänerna, och många låtit sig värvas till både armén och SS.

Samtidigt drabbades många oskyldiga, som alltid vid kollektivbestraffningar.

En pikant och numera bortglömd detalj är att Ceausescus Rumänien länge var västvärldens gunstling på grund av landets självständiga och antisovjetiska politik.

En författare är naturligtvis mycket mer än sin bakgrund. Herta Müller är en värdig Nobelpristagare, och det förminskas inte på något sätt av misstanken att det faktum att det är 20 år sedan murens fall har påverkat Akademiens beslut.

Schymbergsstiftelsens Masterclass 2019 bjöd på elevkonsert: Jämn och hög nivå i en helgjuten operaföreställning

Under fem dagar hördes det på Schymbergsgården vackra sångtoner från morgon till kväll. Det var elever på Schymbergsstiftelsens årliga Masterclass som drillades i operasångens sköna konst.

- Nivån har som alltid varit hög, och i dessutom jämnare än tidigare år, säger operasångerskan och sångpedagogen Anna Hanning Häggström och regissören Märit Bergvall.

På den femte dagens kväll flyttade Masterclass till centrala Sundsvall, för att ge en avslutande elevkonsert i Kyrkans hus.

Sju sångare stod på scenen, fyra av dem är studenter vid Operastudion vid Kapellsberg i Härnösand, de tre andra var tillresta från Stockholm.

Elever som antas till Schymbergsstiftelsens Masterclass håller mycket hög klass redan när de kommer till kursen, de är alla noga utvalda efter att ha passerat auditionens kritiska nålsöga.

Var och en fick sjunga två arior, men det var inte bara att kliva upp och riva av sin sång. Hela konserten var fint regisserat, precis som man kunde vänta sig av Märit Bergvall.

Det var tydligt att eleverna drillades inte enbart i sång , utan lika mycket i sceniskt framträdande, opera är faktiskt musikteater!

Varje enskilt sångnummer hängde intrikat ihop med föregående och nästa, rekvisitan användes skickligt, det är mycket man kan göra på scenen med en papperslapp, en blomma eller en stol.

Det blev till en fin, helgjuten föreställning.

Läs hela texten i St.nu

Jan Hammarlund hyllar sin vän och lärare Hjördis Schymberg

Schymbergsgårdens sommarprogram avslutas på söndag med en konsert med Jan Hammarlund.

Jan Hammarlund är mest känd som trubadur och visförfattare, men han har en gång i tiden också tagit sånglektioner av ingen mindre än Hjördis Schymberg.

De två blev med tiden mycket goda vänner.

Redan som 13-åring hade Jan Hammarlund hört Schymbergs inspelningar och fascinerats av hennes röst.

När Hjördis Schymberg fyllde 70 år 1979 ringde Jan Hammarlund henne och frågade om han fick komma för att provsjunga.

Svaret blev tydligen negativt eftersom han ringde och tjatade flera gånger senare. Till slut fick han komma för att provsjunga en sommardag i början av 1980-talet på Alnö.

Läs hela texten i St.nu

Ny feelgoodroman inspirerad av kungahuset - "Det är inte bara glamour"

Jessica Storbjörk har nyligen kommit ut med romanen "Josefine och kronprinsen". Det är hennes fjärde bok. Och allting började med att hon var hemma på en föräldraledighet. 

- Jag har alltid skrivit mycket, och med min situation då, som nybliven förälder, var det naturligt att skriva en barnbok, säger Jessica Storbjörk.

Året var 2015, och boken hette "Lelle kickar boll: nästan som Zlatan". Samma år kom "Alicia & Elixiret", en ungdomsfantasyroman.

Sedan dröjde det några år fram till 2018 innan det var dags för nästa bok.

Det blev "Rosenträdgården", en novellsamling kring olika kvinnoöden i en feelgoodanda.

Dessa tre böcker är utgivna på eget förlag, medan den senaste har publicerats på det hyfsat stora förlaget Saga Egmont.

- Det känns onekligen som ett avancemang i mitt författarskap, säger Jessica.

"Josefin och kronprinsen" är en modern prins- och prinsessa-historia, inspirerad av det svenska kungahuset, som Jessica tycker gör ett bra jobb och är en bra förebild.

Läs hela texten i St.nu

Historien i bilder berättar om ett kraftverk mitt i stan

Kraftverken präglar i hög grad bilden av Sollefteå kommun. Inte för inte kallar sig kommunen för "kraftfull". En central plats, inte bara geografiskt, intas av Sollefteåforsen. På Sollefteå kraftverk visas nu arkivbilder som aldrig visats tidigare – från bygget av ett kraftverk mitt i stan.

Det är ett stycke historia, både lokal och nationell, som har förevigats i några ögonblicksbilder. 18 svartvita foton och två i färg, visar de byggets historia från första början fram till den stolta stunden då det då supermoderna kontrollrummet förevisas av självmedvetna män i kostym.

Annars lyser finkläder med sin frånvaro. Vi ser arbetsklädda män, ibland med bar överkropp, som utför ett tungt och slitsamt arbete.

Inga kvinnor syns till, det här är männens värld, starkt präglad av traditionell, stereotyp manlighet som utstrålar uthållig styrka och ansvarsfull beslutsamhet.

Bilderna speglar också en tid av framtidstro, besjälad av teknikoptimism. Med hjälp av modern teknologi skulle samhället bli bättre för alla.

Nu är det inte hela sanningen som visas upp. Beslutet att bygga ett kraftverk mitt i stan väckte kraftiga protester från flera grupper. Det var fiskare, miljövänner och besöksnäringen.

Även åtskilliga Sollefteåbor fann det föga tilltalande med ett kraftverk så centralt i staden.

Men som så många gånger både tidigare och senare fick "framsteget" sista ordet.

Jag antar att Sollefteåborna har sedan dess vant sig, och ser kraftverket som ett självklart inslag i stadsbilden. Och så är man säkert tacksam för intäkterna som genereras av turbinerna i Sollefteåforsen.

Efter den 24 juni visas bildutställningen på kraftverket.

Birger Norman-dagen firades på Svanö med prisutdelning till diktare från Gällivare

För ovanlighetens skull hade inte Birger Norman-dagen tur med vädret. Istället som brukligt hålla till på hamnplan på Svanö, flyttades arrangemanget till Svanö Folkets hus. Det skrämde inte publiken, lokalen fylldes till brädden och det blev rent av brist på sittplatser.

Birger Norman-dagen hålls varje år sedan ett tiotal år tillbaka på diktarens födelseplats Svanö, i så nära anslutning till hans födelsedag den 30 juli som möjligt.

Dagen är en hyllning till en av Ådalens största författare, och ett tillfälle att dela ut Birger Norman-priset.

I år har priset tilldelats David Väyrynen från Gällivare. Det är framför allt hans relativt nyutgivna diktsamling "Marken" som har väckt juryns, som utgörs av Birger Norman-sällskapets styrelse, starka gillande.

Med sitt framträdande i Svanö Folkets hus visade David Väyrynen övertygande varför han är en värdig pristagare, som verkar i Birger Normans anda.

Läs hela texten i Allehanda.se