Inte bara Spelman på taket

 

Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Idag är det Sholem Aleichems födelsedag.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.

Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim).

Sholem Aleichem på svenska:

Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)

Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)

Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)

Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)

Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)

Texten har ursprungligen publicerats i Dixikon.se

Björn Elmbrant in memoriam

 

Journalisten och författaren Björn Elmbrant har gått bort 83 år gammal. Mellan 1980 och 1984 arbetade han som chefredaktör för Nya Norrland.

2016 hade jag nöjet att lyssna på honom på Sambiblioteket i Härnösand där han presenterade sin bok "Innan mörkret faller". Hans tankar är i allra högsta grad fortfarande kusligt aktuella:

Ska 30-talet hinna ikapp oss?

Det råder en stor oro för samhällsutvecklingen, demokratin befinner sig under hårt tryck från fenomen som globalisering, terrorism och en teknisk utveckling som minskar politikens spelfält. En långvarig ekonomisk kris, med hög arbetslöshet som envist biter sig fast, växande klyftor i samhället, och rasistiska och främlingsfientliga partier som ökar i styrka, får många att dra paralleller till utvecklingen i Tyskland på 30-talet. Kan det verkligen hända igen?

Den politiske reporterveteranen Björn Elmbrant har skrivit en bok i ämnet, Innan mörkret faller, med undertiteln Ska 30-talet hinna ikapp oss? och på tisdag kväll var han på Sambiblioteket för att berätta om boken.

Björn Elmbrant är förmodligen välkänd bland de äldre i Ådalen då han åren 1980 till 84 var chefredaktör för Nya Norrland.

I sin bok skildrar Elmbrant 30-talets tre första år i Tyskland och Sverige, och ställer frågan varför utvecklingen blev så diametralt olika, med en nazistisk diktatur i Tyskland men stabil demokratisk stat i Sverige.

Förutsättningarna var visserligen i vissa avseenden olika, Sverige hade inte ett förlorat krig bakom sig, med allt vad det innebar av nationell förödmjukelse och militant revanschism, men det finns påtagliga likheter, inte minst när det gäller den ekonomiska situationen.

Avgörande enligt Elmbrant var socialdemokratins agerande. I Tyskland stödde SPD en åtstramningspolitik med nedskärningar i välfärdssystemen, vilket ytterligare fördjupade krisen, arbetslösheten förblev gigantisk, med miljoner desperata människor i en hopplös situation.

En radikal lösning som erbjöds av Hitler var mer än välkommen.

I Sverige gick socialdemokratin en helt annan väg. Partiet var villigt att axla regeringsansvar, och efter valsegern 1932 satsade man stort på en krispolitik som byggde på offentliga investeringar som skulle ge ökad köpkraft, och en samförståndslinje inom politiken som skulle bidra till stabilitet. Med Per Albin Hanssons ord handlade det om demokratins förmåga att sörja för folket.

Vi bör lära av historien och det var uppenbart att Björn Elmbrant anser att vi står inför liknande val som S under 30-talet. Det gick inte heller ta fel på hans kritiska inställning till socialdemokratins politik idag. Det saknas en berättelse om framtiden helt enkelt.

Han var också tydligt med vad han anser krävs för att möta samtidens hot mot demokratin: en ny expansiv politik för rättvisa och framtidstro.

Några år tidigare, 2010, recenserade jag hans bok om Hjalmar Mehr, också den fortfarande lika läsvärd sonm aktuell:

Mycket mer än bara Mehr

Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr
Björn Elmbrant
Atlas, 2010

Regeringens förslag om Förbifart Stockholm har väckt en livlig debatt. Miljöfrågor och regionalpolitik diskuteras upprört och högljutt. De här frågorna är allt annat än nya. Stockholmsregionens ställning, resursfördelningen mellan huvudstaden och resten av landet, modernisering och dess konsekvenser, är sådant som har stötts och blötts många gånger förut. Inte minst under åren direkt efter kriget var det högaktuellt.

Efterkrigstidens ekonomiska jätteboom förde med sig en stor inflyttning till storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Mellankrigstidens bostadsbrist förvärrades än mer. Dessutom var stora delar av bostadsbeståndet omodernt, många bodde trångt och under undermåliga sanitära förhållanden.

Samtidigt skedde en explosionsartad utveckling av bilismen som ställde helt nya krav på utbyggnad av vägnätet och kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Det krävdes djärva beslut för att åstadkomma genomgripande åtgärder som skulle förvandla Stockholm till en fungerande och modern storstad.

Och det är precis vad som händer. City jämnas med marken, Stockholm expanderar utåt med miljonprogrammet och mängder av nya förorter växer fram, tunnelbanan byggs ut i stor skala.

Ingen har fått förkroppsliga denna politik – på gott och ont – mer än Hjalmar Mehr. Under 30 år dominerade han Stockholmspolitiken, och var en både aktad och fruktad politiker känd i hela landet, inte sällan mycket kontroversiell.

Nu äntligen har denna färgstarka personlighet fått sin biografi skriven, av den politiska biografins svenske mästare journalisten Björn Elmbrant. Boken är en mycket lyckad kombination av politisk thriller och grekiskt ödesdrama som speglar efterkrigstidens svenska politik, inte minst 30 år av socialdemokratisk politik.

Mehr är synnerligen tacksam som biografiobjekt, inte enbart genom sin ställning och gärning, utan även genom sin bakgrund. Hans föräldrar var judiska flyktingar från tsarförtryckets Ryssland, hans far var bekant med Lenin och gammal skolkamrat med Bucharin.

Ränderna gick aldrig ur, Hjalmar Mehr definierade sig själv alltid som socialist och marxist, och behöll en klockarkärlek till sina föräldrars forna fosterland. Så kommunalpolitiker han var agerade han också som informell budbärare mellan den svenska regeringen och andra västmakter och den sovjetiska ledningen.

En viktig länk i de informella kontakterna var den ryske författaren Ilja Ehrenburg – han som myntade uttrycket ”töväder” – som under många år hade ett kärleksförhållande med Mehrs fru Liselotte.

Hjalmar Mehr har ofta framställts av den från 60-talet framväxande miljörörelsen och delar av vänstern som ”stadsvandal”, den som var ansvarig för rivningsraseriet, något som kulminerade med almstriden, en händelse som Mehr har fått bära hundhuvud för.

Elmbrant lägger ner mycket krut på att förklara och försvara sin hjälte, med blandat resultat.

Tunnelbanan har byggts ut, det har gjorts en del andra ansatser också inom kollektivtrafiken, men mycket återstår fortfarande att göra. Problemen med bilismen har knappast lösts. Visst har delar av centrum levt upp, där finns numera en storstadspuls och en kosmopolitisk atmosfär som saknades så sent som på 70-talet. Men det bor knappt några människor i city, och kontorisering och kommersialisering är ett problem. Moderniseringen av bostadsbeståndet var självklart av godo, men segregeringen har ökat, och förorterna blev aldrig de levande samhällen som det var tänkt, utan sovstäder, dit mycket av de sociala problemen har koncentrerats.

Det är tydligt att den socialdemokratiska oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens ”kommunsocialism” och privatkapitalets vinstintressen har haft blandade framgångar. För att på senare år alltmer gå helt i baklås.

Om detta har Björn Elmbrant skrivit en mycket värdefull bok. Det är en levande skildring av viktiga samhällsskeenden, detaljrikt, sammanhängande, och med ett välgörande vardagsnära perspektiv.

En värld att vinna

 

Igår var det 178 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels publicerade den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund.

Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Den är säkerligen också en av de absolut mest spridda skrifterna någonsin. Och en av de mest inflytelserika.

Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”

Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Han var kristen och för honom var kommunismen att jämställa med kristendomens ursprungliga läror.

I hans översättning är devisen "Proletärer i alla länder, förenen eder!" ersatt med "Folkets röst är Guds röst". Det finns även andra avvikelser från originalet.

Götrek var dessutom nykterist och vegetarian.

I fåglarnas spår

 

Idag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.

Sankt Valentin har rensats ut ur katolska kyrkans helgonförteckning. Det där med kärlek just den 14 februari går tillbaka på den folkliga föreställningen från medeltiden att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Bara så ni vet.

Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.

Kommer mördare till himlen?

 

Enligt den kristna läran dog Jesus på korset och återuppstod ”för våra synders förlåtelse”. Vi är alla syndare men genom hans lidande kan vi bli förlåtna våra synder och få ett evigt liv. Barmhärtighet, frälsning och förlåtelse är centrala inom den kristna tron (även om de troende inte alltid lever upp till det, för att uttrycka det milt).

Men, frågar den polske litteraturvetaren, historikern och Förintelseforskaren Jacek Leociak i sin senaste bok Zapraszamy do nieba. O nawróconych zbrodniarzach ("Välkommen till himlen. Om frälsta förbrytare”, 2022), kan verkligen vem som helst bli förlåten? Även de värsta brottslingarna och massmördarna? Svaret är ett obetingat Ja. Den som uppriktigt ångrar sina synder och förlitar sig på guds oändliga nåd blir förlåten – oavsett vad som gjorts. Det är antingen eller, här finns inget utrymme för halvmesyrer eller kompromisser.

Redan i samband med Jesu korsfästelse stiftar vi bekantskap med den förste, frälste brottslingen, ”den botfärdige rövaren” Dismas, som rent av vördas som helgon inom den katolska kyrkan.

Det finns förstås många fler. Leociak går i sin bok igenom ett antal mer eller mindre välkända fall med förövare som blivit frälsta efter att ha gjort sig skyldiga till brutala mord, våldtäkter, rånöverfall. Italienaren Pietro Maso, en lokal, arbetsskygg playboytyp, är en av dem. Han mördade i början av 1990-talet sina föräldrar för att komma åt arvet. Han planerade också att döda sina systrar, vilket alls inte hindrade honom att från fängelset kräva sin del av arvet.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Förintelsens minnesdag

 

För 81 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Men för att kunna förstå på djupet, och åtminstone delvis kunna föreställa sig förintelselägrens grymt brutala verklighet, krävs det ögonvittnesskildringar, helst förmedlade genom kvalificerad skönlitteratur.

Några berättelser av överlevande är välkända, Primo Levi, Imre Kertész, Elie Wiesel.

Jag tycker också mycket om John Boynes barn- och ungdomsbok ”Pojken i randig pyjamas”. Förvisso inte en ögonvittnesskildring, Boyne är född 1977, men med inlevelsens mäktiga kraft lyckas han genom ett barns naiva förundran inför det vuxenvärldens våldsamma och sadistiska obegriplighet avslöja Förintelsens dödsbringande verklighet.

Den kanske bästa skildringen av Auschwitz är enligt min mening den polske författaren Tadeusz Borowskis ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”.

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcktsfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns sedan 2014 i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz Borowski själv klarade inte av sina egna demoner från Auschwitz och tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Jag har känt personligen flera som har varit fångar i Auschwitz. En av dem var rektorn vid min grundskola i Warszawa: Han var också vår mattelärare. Han var inte speciellt omtyckt av oss, han hade ett sällsynt häftigt humör, kunde lätt brusa upp i veritabla explosioner av ilska, där hot om våld inte var långt borta.

Och ändå minns jag att vi förlät honom, att vi, snorungar på 12–13 år, visade överraskande mycket tolerans och förståelse eftersom vi kände till hans förflutna och insåg vilka fasor han måste ha upplevt. I 60-talets Polen var det många, så gott som alla, som hade en släkting eller en nära bekant som hade genom samma helvete.

Det kanske inte krävs så mycket mer för att förhindra historiens monotona upprepning av grymhet och ondska, bara en smula empati, tolerans och respekt.

Ja, och så några rejäla välfärdsreformer på det.

Vid en sjö utanför Berlin

 

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.