Det grandiosa intåget sammanföll med årsdagen av Bartolomeinatten.
Med anledning av att Hanna Gedin och Jonas Sjöstedt vägrades inresa till Israel, inledningen till min berättelse "Stormakternas skräck" som ingår i boken "Familjeminnen":
Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett
stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?
”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske
under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin
ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:
- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all
vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där
radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar
sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga
polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni
förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…
Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg
fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de
förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.
Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.
Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika
ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden
halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här
i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget
förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?
- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är
rädd för min lille Moishe?!”
Idag är det 85 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades.
De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut.
Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet.
Och då kände man ändå inte till det skamligaste i fördraget, det hemliga tillägget som delade upp Östeuropa i intressesfärer.
Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.
Idag är det 99 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.
Domen ledde till omfattande protester världen över då många ansåg att de två italienska invandrarna föll offer för främlingsfientlighet och politiks förföljelse.
50 år senare, 1977, förklarades Sacco och Vanzetti officiellt som oskyldiga.
Upton Sinclair har skrivit en romansvit i tre delar, ”Boston” om justitiemordet.
Idag är det Vilhelm Mobergs födelsedag. En författare som otroligt nog nazisterna har försökt att göra till sin.
Sverigedemokraternas fräcka försök att lägga beslag på Astrid Lindgrens författarskap för sina egna syften har väckt många upprörda protester. Döda människor kan inte tala för sig, men det finns ingenting i Astrid Lindgrens böcker som kan tas till intäkt för en högernationalistisk världsbild.
Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.
Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.
Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.
Idag är det årsdagen av mordet på Federico Garcia Lorca.
Den spanske författaren var homosexuell, dessutom varm anhängare av republiken. Han avskyddes därför av högern, och dödades under inbördeskrigets första dagar.
Han slängdes i en massgrav i Grenada, tillsammans med 18 andra.
Idag är det V.S. Naipauls födelsedag, den Trinidadfödde indiske Nobelpristagaren. Hans senaste roman "Magisk sådd", som enligt honom själv också blir hans sista, är en fristående fortsättning på "Ett halvt liv" från 2001.
Huvudpersonen Willie Chandran flyr från sitt liv i Afrika till sin radikala syster i Berlin. Under hennes påverkan bestämmer han sig att gå med i en gerillarörelse i sin barndoms Indien. Det visar sig vara ett stort misstag, efter några år lyckas han ta sig därifrån, kastas i fängelse, och hamnar så småningom i England, där han försöker bygga upp ett nytt liv.
Naipaul har en fin blick för exilens villkor, han är mycket insiktsfull om vilsenhet och sökande efter identitet och rötter.
Samtidigt präglas hans författarskap av cynism, och om jag jämför dagens Naipaul med den jag läste på 70-talet, var han redan då cynisk men med tillräckligt med välvilja gentemot sina medmänniskor, idag däremot slår det lätt över i misantropi, och blir kverulantiskt på ett sätt som påminner om gnälliga rättshaverister från en obskyr förening mot höga skatter.
Naipauls värld är en nidbild full av klass- och könsfördomar, men det som är mest störande är hans närmast patologiska upptagenhet med ras.
Han är mycket noga att beskriva människor i termer av färger, alla indelas prydligt i ljus- eller mörkhyade, och han verkar besatt av sex mellan raserna.
En kritiker i London Review of Books har skrivit att Naipaul har rört sig från det politiskt inkorrekta mot det politiskt obscena. Det är tyvärr mycket träffande.
Magisk sådd
V.S. Naipaul
W&W
Övers. Rose-Marie Nielsen