Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär.
Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.
Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.
Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.
Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.
Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.
Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.
Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.
Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.
Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.
När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.
Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.
Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.
Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.
Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?
Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.
