Civilisationen schack matt

 

Idag är det Tristan Tzaras födelsedag.

Tzara och Lenin spelar schack
Andrei Codrescu
Övers: Per Planhammar
2244, 2012

Rumänien har haft en stormig historia och landet har drabbats av krig, invasioner, ockupationer, delningar och ständiga gränsförflyttningar. Genom sitt romanska språk – efter Trajanus erövring på 100-talet – utgör man ett udda inslag också bland sina slaviska grannar. Rumänsk litteratur har präglats i hög grad av landet minoriteter som har frambringat många framstående författare.

Den rumänskspråkiga litteraturen har utvecklats grovt sett inom två strömningar: den episkt realistiska och den avantgardistiska, framför allt surrealistiska. Intressant nog har båda riktningarna hämtat inspiration, och kan sägas vara djupt förankrade, i samma källa, som är rumänsk folklore.

Avantgardismens främsta namn är förmodligen dadaismens grundare Tristan Tzara – egentligen Samy Rosenstock. Som jude representerar han också en av landets stora minoriteter, för övrigt var påtagligt många av den rumänska modernismens stora namn av judisk börd, knappast en tillfällighet.

Dadaismen föddes under första världskriget som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Författaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Codrescus roman är precis som man kan vänta sig inte konventionell till formen. Mer än en roman är den en vindlande essä, som encyklopediskt skildrar dadaismens förgrundsfigurer, samtidigt som den är filosofiskt reflekterande. Lika spränglärd som humoristiskt underhållande, på samma gång lärorik och utmanande.

”Jacke har en enastående kontakt med publiken”

 

Bild: Julia Koch

"There's No Business Like Show Business", och om man dubblar showinslaget som Jacke Sjödin gör i sin föreställning ”Showshow”, blir det något extra, dubbelt så bra som en vanlig show. Verbal ekvilibristik blandas kongenialt med musikalisk lekfullhet, det är fantasifullt, roligt med glimten i ögat, och inte utan ett visst underliggande allvar. Jacke i toppform och då kan det inte bli annat än succé.

Med sig på scen har han tre duktiga artister, och enligt hans eget sätt att räkna är de tre och en halv duktiga sångare. De tre – och halvan – kompletterar varandra på ett fullödigt sätt. Lina Melanders jazziga stämma tillsammans med Eleonor Ågeryds allroundröst och Klas Norbergs om möjligt ännu större vokala omfång bildar en bra mix med ett fantastiskt brett register.

Bakom sig, och ibland bredvid och framför, har kvartetten ett femmannaband under ledning av den ständige Pär-Åke Stockberg. Skickliga och samspelta musiker, inte minst den kompetente Klas Toresson på diverse blåsinstrument och med en icke oäven skådespelartalang.

Mycket av föreställningens framgång bygger på Jackes enastående kontakt med publiken. Han är aldrig inställsam, drar sig inte för att driva med folk, men alltid godmodigt, aldrig elakt. Han skämtar med oss för att han vill att vi ska ha lika roligt som han själv uppenbarligen har. Och det har vi.

Samma humoristiska humanism präglar hela föreställningen.

/../

Läs hela texten i Örnsköldsviks Allehanda

Tidigare publicerat i Tidningen Ångermanland

"människans sökande efter mening i en obegriplig värld"

 

Att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett.

Den 13 april 1906 föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytelserika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket. 

I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska. 

Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.

Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.

Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld. 

Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.

1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.

USA:s blodigaste krig

 

Inbördeskrig tenderar alltid att bli utdragna, ovanligt blodiga och lämna oläkta sår för lång tid framöver. Amerikanska inbördeskriget är inget undantag. Kriget som startade den 12 april för drygt 160 år sedan med sydstaternas attack mot Fort Sumter kom att vara i fyra år, bli det blodigaste kriget i Amerikas historia – om vi bortser från utrotningen av indianerna förstås – och de förlorades bitterhet försvinner först med presidentvalet 1980, om ens då.

Kriget har gått till historien som en kamp mellan slaveriets motståndare och anhängare. Verkligheten bakom var nog mer sammansatt än så, det handlade ytterst om USA skulle förbli ett sammanhållet land med en uniform inre marknad. Nordstaterna, ”Unionen”, ansåg det, sydstaterna, ”De konfedererade”, däremot föredrog en lösare konfederation.

En intressant fråga är om en stat har rätt att utträda ur unionen. Juridiken är säkerligen nog så snårig på den punkten, men sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet säger förmodligen att det borde vara helt OK. Har man anslutit sig frivilligt, ska man kunna lämna också. Men när det kommer till krass makt- och intressepolitik väger sådana hänsyn lätt.

Slaveriet kom hur som helst att bli en viktig symbolfråga för hela kriget, och resultatet av krigsutgången blir också att slaveriet avskaffas. Därmed inte sagt att diskrimineringen av afroamerikaner upphör, den fortsätter i själva verket in i våra dagar.

Många sydstatsbor sörjde – och idealiserade - säkert också de paternalistiska förhållanden som rådde under slaveriet, och hade svårt att se hur den moderna tidens själlösa slit inom industrin kunde anses vara en förbättring. I en mycket talande scen i filmernas film ”Borta med vinden” utbrister en förfärad Scarlett O´Hara under ett besök i en fabrik där det arbetar svarta: ”Så skulle vi aldrig behandla våra niggrer!”

Amerikanska inbördeskriget betraktas som det första industriella kriget. Järnvägar, pansarbåtar, telegraf och framför allt massproducerade vapen, kom att spela en avgörande roll. Nordsidans vinst var därför lätt att förutsäga, nordstaterna var inte bara numerärt överlägsna, utan först och främst hade en överväldigande industrikapacitet.

Mark Twain hävdade på fullt allvar – han hade en sådan sida också – att Syd förlorade, trots att deras militära härförare, framför allt Lee, var mycket skickligare än sina kollegor på motståndarsidan, därför att de var en bondearmé, och stora delar av den brukade helt enkelt försvinna när det var skördedags.

När Nordstatsarméerna rycker in i Söder går de fram med en hänsynslös brutalitet. Man bränner ner allt i sin väg, vilket tillsammans med den allt mer effektiva sjöblockaden, leder till svåra umbärande, och rent av svält, för civilbefolkningen.

När krutröken äntligen lägger sig, och sydstatsarméns befälhavare Lee kapitulerar den 9 april 1865 i Appomattox, har mer än 600 000 soldater mist livet. Till det får man lägga ett okänt, och inte så litet, antal civila offer. Som en jämförelse kan nämnas att i andra världskriget förlorade USA drygt 400 000 man.

Tio procent av nordstaternas manliga befolkning mellan 20 och 45 år fick sätta livet till. För sydstaterna är motsvarande siffra ofattbara 30 procent.

Inbördeskriget följdes av en period som i officiell historieskrivning kallas ”Rekonstruktion”, och som var ingenting annat än en militär ockupation av Södern. Den kom att vara i tolv år.

Sydstatarna förlät aldrig republikanen Lincoln, och politiken i sydstaterna dominerades länge av det demokratiska partiet. Ronald Reagan var den förste republikan sedan inbördeskrigets dagar som lyckas vinna i Södern i valet 1980.

Omkring 3000 svenskar deltog i det amerikanska inbördeskriget, den överväldigande majoriteten på nordstatssidan.

Första människan i rymden

 

                                                                   Foto: Autorstwa Arto Jousi / /Suomen valokuvataiteen museo / Alma Media / Uuden Suomen kokoelma; Restored by Adam Cuerden - Finnish Museum of Photography, Domena publiczna, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=79901445

Idag är det årsdagen av Jurij Gagarins första bemannade rymdfärd 1961 i rymdfarkosten med det symboliska namnet ”Vostok” (Öster). 

Här hjälpte inte amerikanernas svammel om att John Glenn var den första FRIA människan i rymden, det var uppenbart för alla att det var ryssarna som ledde rymdkapplöpningen. 

Nikita Chrusjtjov hade förklarat att ni skulle man ”hinna ikapp och förbi”, och ingen hade då kunnat ana att en generation senare skulle Sovjetunionen och hela den reellt existerande socialismen, som det så vackert heter, ligga i ruiner. 

Gagarin behövde inte uppleva det, han omkom i en flygolycka 1968.

”Det politiska och personliga går alltid hand i hand”

 

Det börjar med en kort stund före en konsert. Sara Parkmans rampfeber är alldeles påtaglig. Sedan går de ut på scenen, det är nersläckt och allt ljus är på Sara. Hon är ensam – och känns allsmäktig. Hon släpper loss, belysningen tänds och hon förenar sig med publiken. Och så ett klipp efter konserten med en ensam Sara Parkman backstage. Inledningen till filmen ”Som vi älskade” fångar i några få scener hela rikedomen och motsägelsefullheten hos musikern och personen Sara Parkman.

Det finns en sådan dynamisk dialektik i allt hon gör, och kanske också som den hon är. Hon spelar traditionell folkmusik, men drar sig inte att utveckla den, och gärna hämta influenser från många olika håll. I en obetalbar scen, Sara och hennes band ska spela, det ser ut som Stadshuset i Stockholm, och de presenteras av en tjänsteman eller om det är en politiker, som på tafflig engelska staplar klyschor om svensk natur och liknande på varandra intill löjets gräns, varpå Sara Parkman påpekar stillsamt att hon är antinationalist som vill förmedla folkbildning.

Det politiska och det personliga går alltid hand i hand. Liksom engagemang och självdistans, vrede och tvivel.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Mot undergången

 

Åren kring förra sekelskiftet präglas av en exempellös utvecklingsoptimism. Framstegen inom vetenskap och teknik gav skjuts åt en nästan blind övertygelse att mänskligheten var på väg att träda in i Förnuftets tidsålder. Historien var en rätlinjig process som förde oss ständigt mot nya högre nivåer. Lyckoriket var runt hörnet, det mänskliga snillet skulle tämja naturens krafter, bota sjukdomar, lösa samhällsproblem till allas belåtenhet, göra krig överflödiga.

Det var i den andan som världens största passagerarfartyg Titanic byggdes. Båten var ett under av den tidens ingenjörsvetenskap, den var ”osänkbar”, och väldig på alla sätt. Det var knappast en tillfällighet att fartygets inredning gick huvudsakligen i jugendstil.

Jugend är det tyska ordet för ungdom, och stilen var ett samlingsbegrepp för riktningar inom konst och arkitektur som ville bryta med de klassiska estetiska värderingarna, och som namnet antyder skapa något ungdomligt och helt nytt.
I många länder kallades stilen för art nouveau – ny konst, i Spanien och Ryssland kort och gott ”modernism”, i Storbritannien Liberty style – den fria stilen, och inom Habsburgmonarkin för secession – utbrytning.

När Titanic lämnar Southampton den 10 april 1912 på sin jungfruresa med destination New York finns det 2207 människor ombord, men livbåtar för 1178 personer. Båten var ju osänkbar, och det förvånande är egentligen att det fanns några livbåtar alls.
Resten är historia, när jättefartyget stöter ihop med isberget den 14 april, sjunker på några timmar under natten, orkestern som spelar in i det sista, det fruktansvärt stora antalet offer, chocken som följer nyheten om förlisningen, legenderna efteråt.

Titanic-katastrofen är som ett antikt drama där uppgivna gudar låter de dåraktiga människornas öde obevekligt gå i fullbordan. Hybris, förhävelsen, övermodet, leder alltid ofelbart till straff och vedergällning av den hämnande rättvisegudinnan Nemesis.

Titanic har fått stå som symbol för framstegsoptimismens undergång. Det finns onekligen en stark poetisk övertalningskraft i den bilden. Men det är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Titanic får på sin höjd utvecklingstanken att krackelera, innan den begravs i gyttjan i första världskrigets skyttegravar två år senare.