En värld att vinna

 

Igår var det 178 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels publicerade den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund.

Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Den är säkerligen också en av de absolut mest spridda skrifterna någonsin. Och en av de mest inflytelserika.

Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”

Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Han var kristen och för honom var kommunismen att jämställa med kristendomens ursprungliga läror.

I hans översättning är devisen "Proletärer i alla länder, förenen eder!" ersatt med "Folkets röst är Guds röst". Det finns även andra avvikelser från originalet.

Götrek var dessutom nykterist och vegetarian.

I fåglarnas spår

 

Idag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.

Sankt Valentin har rensats ut ur katolska kyrkans helgonförteckning. Det där med kärlek just den 14 februari går tillbaka på den folkliga föreställningen från medeltiden att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Bara så ni vet.

Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.

Kommer mördare till himlen?

 

Enligt den kristna läran dog Jesus på korset och återuppstod ”för våra synders förlåtelse”. Vi är alla syndare men genom hans lidande kan vi bli förlåtna våra synder och få ett evigt liv. Barmhärtighet, frälsning och förlåtelse är centrala inom den kristna tron (även om de troende inte alltid lever upp till det, för att uttrycka det milt).

Men, frågar den polske litteraturvetaren, historikern och Förintelseforskaren Jacek Leociak i sin senaste bok Zapraszamy do nieba. O nawróconych zbrodniarzach ("Välkommen till himlen. Om frälsta förbrytare”, 2022), kan verkligen vem som helst bli förlåten? Även de värsta brottslingarna och massmördarna? Svaret är ett obetingat Ja. Den som uppriktigt ångrar sina synder och förlitar sig på guds oändliga nåd blir förlåten – oavsett vad som gjorts. Det är antingen eller, här finns inget utrymme för halvmesyrer eller kompromisser.

Redan i samband med Jesu korsfästelse stiftar vi bekantskap med den förste, frälste brottslingen, ”den botfärdige rövaren” Dismas, som rent av vördas som helgon inom den katolska kyrkan.

Det finns förstås många fler. Leociak går i sin bok igenom ett antal mer eller mindre välkända fall med förövare som blivit frälsta efter att ha gjort sig skyldiga till brutala mord, våldtäkter, rånöverfall. Italienaren Pietro Maso, en lokal, arbetsskygg playboytyp, är en av dem. Han mördade i början av 1990-talet sina föräldrar för att komma åt arvet. Han planerade också att döda sina systrar, vilket alls inte hindrade honom att från fängelset kräva sin del av arvet.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Förintelsens minnesdag

 

För 81 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Men för att kunna förstå på djupet, och åtminstone delvis kunna föreställa sig förintelselägrens grymt brutala verklighet, krävs det ögonvittnesskildringar, helst förmedlade genom kvalificerad skönlitteratur.

Några berättelser av överlevande är välkända, Primo Levi, Imre Kertész, Elie Wiesel.

Jag tycker också mycket om John Boynes barn- och ungdomsbok ”Pojken i randig pyjamas”. Förvisso inte en ögonvittnesskildring, Boyne är född 1977, men med inlevelsens mäktiga kraft lyckas han genom ett barns naiva förundran inför det vuxenvärldens våldsamma och sadistiska obegriplighet avslöja Förintelsens dödsbringande verklighet.

Den kanske bästa skildringen av Auschwitz är enligt min mening den polske författaren Tadeusz Borowskis ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”.

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcktsfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns sedan 2014 i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz Borowski själv klarade inte av sina egna demoner från Auschwitz och tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Jag har känt personligen flera som har varit fångar i Auschwitz. En av dem var rektorn vid min grundskola i Warszawa: Han var också vår mattelärare. Han var inte speciellt omtyckt av oss, han hade ett sällsynt häftigt humör, kunde lätt brusa upp i veritabla explosioner av ilska, där hot om våld inte var långt borta.

Och ändå minns jag att vi förlät honom, att vi, snorungar på 12–13 år, visade överraskande mycket tolerans och förståelse eftersom vi kände till hans förflutna och insåg vilka fasor han måste ha upplevt. I 60-talets Polen var det många, så gott som alla, som hade en släkting eller en nära bekant som hade genom samma helvete.

Det kanske inte krävs så mycket mer för att förhindra historiens monotona upprepning av grymhet och ondska, bara en smula empati, tolerans och respekt.

Ja, och så några rejäla välfärdsreformer på det.

Vid en sjö utanför Berlin

 

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

Bäst läst 2025 - sammanfattning

 

På bloggen har tolv personer under tolv dagar presenterat listor över sina bästa läsupplevelser under 2025. Jag har tittat lite närmare på listorna, försökt jämföra dem och fått fram en del statistikkuriosa.(Med reservation att jag är notorisk usel på att räkna.) Kanske inte så viktigt men lite kul.

Sammanlagt har 111 titlar presenterats. 56 av dem var skrivna av kvinnor, 55 av män.

Sakprosa står för 17 titlar. Fyra barn- och ungdomsböcker är med. Två grafiska romaner. Sex titlar är diktsamlingar.

Spännvidden i listorna är mycket stor. Det är bara några få titlar som förekommer flera gånger. Tre nomineringar har fått följande böcker: ”Liken vi begravde” av Lina Wolff, ”Jag önskar dig lagom lycklig” av Tove Alsterdal och ”Mormor Lea” av undertecknad (hoppas att det inte bara var en kompisgest!).

De som återkommer två gånger är: ”Sot” av Sara Strömberg, ”Edens industritomt” av Viktor Krutrök och ”Fars rygg” av Niels Fredrik Dahl.

Att döma av statistiken har intresset för våra listor varit ganska stort. Ser redan nu fram emot att få göra om det nästa år.

Tack alla som var med, och alla som läste.

Bäst läst 2025 - sist men inte minst min egen lista

 

Då var det dags för den sista listan, och den är sammanställd av mig själv. Det är kul med litteraturlistor, men en smula jobbigt också, då det gäller att utesluta, och ibland gör det nästan ont. Med detta sagt bryter jag mot de förutsättningar jag satte upp själv, nämligen minst tre, högst tio titlar. Jag har med elva..och det finns ännu fler jag egentligen skulle vilja ha med,

Här kommer det bästa av det bästa:

Stramer - Mikołaj Łoziński; Övers: David Szybek (Det finns en uppföljare, inte lika bra som den första boken men ändå värd att översätta.)

Amadoka I – Sofia Andruchovytj; Övers: Nils Håkanson

Vykortet – Anne Berest; Övers: Marianne Tufvesson

Parisaren – Isabella Hammad; Övers: Alva Dahl

Pizzeria Roma – Elin Persson

Född på gränsen – Fabrizio Gatti; Övers: Margareta Zetterström

Edens industritomt – Viktor Krutrök

The Narrow Road to the Deep North – Richard Flanagan

Berlin Alexanderplatz – Alfred Döblin; Övers: Torsten Nordström

Förödmjukelsen – Lea Ypi; Övers: Amanda Svensson

Jag önskar dig lagom lycklig – Tove Alsterdal

Foto: Erika Holm Petré