När världen sattes i brand

 

Det finns knappast någon politisk fråga idag som inte kopplas till invandring, och där invandrare utmålas som roten till de flesta samhällsproblem.

Just idag bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med Nazitysklands anfall mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska

Världens bästa blues

 

Idag är det årsdagen av Martin Luther Kings berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.

”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.

Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.

Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. 

Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.

Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.” 

Världens kortaste krig

 

Idag är det 130 år sedan världens kortaste krig utkämpades mellan Zanzibar och Storbritannien. 

Det varade i ungefär tre kvart. 

Kan låta kul så här i efterhand, men var ett upprörande exempel på hänsynslös imperialism. 

Att britterna tvingade efteråt lokalbefolkningen att betala för den ammunition som man hade skjutit på dem med, gör inte saken bättre.

Paris "vita" befrielse

 

Idag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Dagen är skamligt fläckad av rasism.

När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen.

Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade, bland annat senegaleser och araber. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.

I nödfall ”lånades” soldater från andra nationaliteter.

Det grandiosa intåget sammanföll med årsdagen av Bartolomeinatten.

Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta

Stormakternas skräck

 

Med anledning av att Hanna Gedin och Jonas Sjöstedt vägrades inresa till Israel, inledningen till min berättelse "Stormakternas skräck" som ingår i boken "Familjeminnen":

Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?

”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:

- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…

Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.

Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.

Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?

- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är rädd för min lille Moishe?!”

En förrädisk pakt som slog världen med häpnad

 

Idag är det 85 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. 

De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. 

Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet.

Och då kände man ändå inte till det skamligaste i fördraget, det hemliga tillägget som delade upp Östeuropa i intressesfärer. 

Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Justitiemord, främlingsfientlighet och politisk förföljelse

 

Idag är det 99 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Domen ledde till omfattande protester världen över då många ansåg att de två italienska invandrarna föll offer för främlingsfientlighet och politiks förföljelse.

50 år senare, 1977, förklarades Sacco och Vanzetti officiellt som oskyldiga.

Upton Sinclair har skrivit en romansvit i tre delar, ”Boston” om justitiemordet.