En av de stora från poeternas land

 

Inskrifter

Zbigniew Herbert

Övers: Irena Grönberg

Ellerströms

Idag är det Zbigiew Herberts födelsedag.

Polen är poeternas land, och efterkrigstiden har gett världen De fyra stora: Milosz, Szymborska, Rózewicz och Herbert. De två förstnämnda har belönats med Nobelpriset, Rózewicz, som är den ende i livet, fortsätter att fascinera, medan Herbert är förmodligen den minst kände i denna illustra skara.

Han är visserligen tidigare översatt till svenska, men ”Inskrifter” är den hittills mest kompletta presentationen av hans poesi.

Vi får följa Herberts utveckling från debutsamlingen En sträng av ljus från 1956 till de sista raderna i Epilog till stormen, utgivna dödsåret 1998. Den självklara kulmen är Herr Cogito från 1974, som också gav honom världsberömmelse.

Man brukar peka på två avgörande faktorer som har påverkat Zbigniew Herberts skapande. Det ena är andra världskrigets erfarenheter, som säkerligen satte outplånliga spår hos ynglingen i övre tonåren, på väg ut i livet. Det andra är hans oförmåga att finna sig tillrätta i kommunismens Polen. Samtidigt kan han inte heller förmå sig till att helt lämna landet. Han tillbringar långa tider utomlands, men kan definitivt inte räknas som exilpoet, sju av hans nio diktsamlingar är utgivna i Polen under kommunismens egid, och han återvänder ständigt från sina utlandsvistelser.

Jag tror att det finns ytterligare en viktig faktor som har haft stort inflytande på Herberts poesi, och det är förlusten av hemorten i Lwów. Denna urpolska stad var historiskt ett viktigt kulturcentrum, och när den efter 1945 kom att tillhöra Sovjet, spred sig majoriteten av den polska befolkningen över hela landet inom dess nya gränser, med en gnagande känsla av förlust och hemlöshet.

”han fick betala hemstaden/med livslång exil/fördrivna genom tiderna/vet vilket högt pris det är”.

Det främsta kännetecknet för Herberts poesi är hans ironi, mild och allt annat än hånfull. Han betraktar allting med ett plirande dubbelseende, inte minst sin egen person i Herr Cogito, med ambivalensen som en livshållning, i en lågmäld men bestämd opposition till fanatism, men också opportunism.

”så här/på sina två ben/../går/herr Cogito/genom världen/en aning ostadigt”.

Det är en humanism som oscillerar mellan skepsis och bildning, skönhet och grymhet, smärta och glädje, förgänglighet och evighet, tro och tvivel.

Det är nästan överflödigt att påpeka att det är Ellerströms förlag som ligger bakom, det är numera en poesins ymnighetshorn, helt oumbärlig i svenskt kulturliv.

Urvalet har gjorts av Irena Grönberg, som också har översatt med känslig hand, och överfört Herberts skenbart enkla språk med all dess nyansrikedom till njutbar svenska.

Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

En mångsidig och inflytelserik konstnär

 

Idag är  det Pablo Picassos födelsedag. Hans mest kända verk är förmodligen målningen "Guernica".

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 81 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betydas framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.


Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen

En kompositör med stor vitalitet och charm

 

Idag är det Georges Bizets födelsedag. Han är förmodligen mest känd för operan Carmen.

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.

Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.

Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.

Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.

Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.

– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.

– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.

Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.

Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.

Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.

En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.

Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.

Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!

Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.

Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:

– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

En av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna

 

Idag är det Pelés födelsedag. Dagen till ära en hyllning till fotbollen.

Fotbollen – vilken historia
Eduardo Galeano
Övers: Jens Nordenhök
Lindelöws Bokförlag, 2012

Eduardo Galeano är en uppburen uruguayansk författare och publicist, i Sverige mest känd för ”Latinamerikas öppna ådror”. Som alla uruguayare, och åtskilliga intellektuella, drömde han om att bli fotbollsstjärna, men som för de flesta blev det just ingenting av de drömmarna. Istället får han nöja sig med att hylla det stora spelet genom att göra det som författare är bäst på, nämligen skriva böcker.

Hans ”Fotbollen – vilken historia” är en kärleksförklaring, och det i ordets rätta bemärkelse. Fotbollen är för Galeano som en kvinna, som han uppvaktar och gärna vill lägra. Sexuella anspelningar och metaforer duggar tätt, och det är mycket poetiskt och vackert, och sensuellt, men man undrar hur mycket utrymme lämnas det här för damfotbollen. Spelet är alltid en hon, och får inte ens vara hen.

Också kärleken har sina skuggor. För Galeano är det alldeles självklart att fotboll och politik alltid har hört nära samman, och han betraktar inte det som något vare sig positivt eller negativt, utan enbart ett faktum. Att det sedan kan ha negativa – och någon gång ibland också positiva – konsekvenser är en annan historia.

Fotbollen är samhällets spegel, och dras med samma problem som omvärlden i övrigt. Det är inte fotbollen som är upphovet till våldet i samhället, och för den som tror att det var bättre förr, berättar Galeano om supporterkravaller i Rom 512 vår tideräkning, som pågick i flera dagar och krävde tusentals offer.

Rasismen är ett annat ständigt problem, men ingalunda unik för fotbollen, och det finns en klar vilja från både de nationella förbunden och klubbarnas sida att stävja denna avskyvärda farsot.

Det stora problemet är emellertid kommersialiseringen, med vittgående konsekvenser för både spelet och enskilda spelare. Här är vänstermannen Galeano i sitt esse. Han spyr galla över marknadskrafterna som har tagit över den ädla leken och förvandlat den till en hänsynslös vinstdrivande industri, där spelarna är slavar underkastade den skoningslösa framgångsideologin, där allt som räknas är segrar, och som leder till att lönsamhet ersätter skönhet, och istället för lust styrs spelet av plikt.

Knappast någon skulle förneka de negativa följder som de stora pengarna har fört med sig för fotbollens del, med FIFA:s skumraskaffärer, uppgjorda matcher här och var, tevens diktatoriska makt över matchscheman, överexploateringen av spelare, med mera. Men att det skulle förvandla fotbollen till ett tråkigt, målsnålt, försvarsbetonat muskelspektakel som Galeano påstår stämmer helt enkelt inte.

Jag har följt fotboll i över 40 år, sett elva VM-turneringar, och kan konstatera att utvecklingen går snarare i vågor. 1962 förutspådde man fotbollen snara död, vilket till stor del bekräftades 1966, men turneringen 1970 visade upp ett briljant spel med många mål, vilket sedan fortsatte 1974 och 1978. Och sedan blev det tråkigt igen, och så vände det…

Jag har också svårt för Galeanos nostalgiska och fullständigt ensidiga hyllning av de enskilda individuella stjärnorna, i motsättning till lagspelet och de olika spelsystemen, lite otippat för att komma från en vänsterintellektuell. Visst tillhör en dribbling av Maradona, en nick av Pelé, eller en räddning av Gordon Banks, de oförglömliga ögonblicken, men fotboll är faktiskt en lagsport, och den är som bäst när den spelas av stora individuella stjärnor som uppträder som ett lag.

Den bästa fotboll jag någonsin har sett spelades av Brasiliens landslag som vann VM 1970. Det var ett lag av glänsande individualister, lysande stjärnor som Pelé, Jair, Carlos Alberto, utan några svaga punkter (utom målvakten), som spelade som en veritabel lagmaskin, mer än någonsin Tyskland har kommit i närheten av.

Brasilien 1986 hade kanske lika många stjärnor, men var inte på långa vägar samma lagenhet. Och tänk bara på Argentinas patetiska insats i senaste VM-turneringen.

Galeanos bok tillför just inte mycket nytt, men den är en hyllning av ett älskat spel, vilket gör den till en obligatorisk läsning för alla fotbollsentusiaster.

Ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel

 

Idag är det Doris Lessings födelsedag. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur:

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.

Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare. Hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet.

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. 

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig. 

Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, väjer inte för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.

Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.