Nationella tokerier på litterär jakt

 

Idag är det Vilhelm Mobergs födelsedag. En författare som otroligt nog nazisterna har försökt att göra till sin. 

Sverigedemokraternas fräcka försök att lägga beslag på Astrid Lindgrens författarskap för sina egna syften har väckt många upprörda protester. Döda människor kan inte tala för sig, men det finns ingenting i Astrid Lindgrens böcker som kan tas till intäkt för en högernationalistisk världsbild.

Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.

Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.

Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.

Till formen påminner Vem är vem en aning om Radio Islam, med långa, förvirrade uppräkningar av vänners och framför allt fienders göranden och låtanden. Uppdelningen är enkel och klar, på ena sidan har vi de goda krafterna som kallas för ”svensk opposition”, motståndarsidan är ”folkfronten” eller den ”anglo-ryska fronten” och består av: högerpartiet, liberaler, bankirer och ”plutokrater”, bondeförbundare, socialdemokrater och kommunister, kulturradikaler, kristna, judar, halvjudar, kvartsjudar och diverse judevänner. Gemensamt för dessa onda krafter var strävan att motarbeta den ”europiska enhetens pionjärer”, vilket i klartext betyder det nazistiska Tyskland.

Intressant nog trodde nassarna att republikanen, radikalen och antinazisten Vilhelm Moberg kunde värvas för deras sak. Han skulle ”mycket väl kunna varit den svenska oppositionens författare”. ”I sin litterära produktion har Vilhelm Moberg väsentligen ådagalagt en sund uppfattning”.

Framför allt pekar man på romanen Rid i natt som enligt Vem är vem är ”en direkt motsvarighet till våra dagars strid mellan de politiskt medvetna företrädarna för de breda folklagren och storfinansens med dess fogdar inom partier och fackliga sammanslutningar”.

Visserligen tillhörde Moberg ”folkfronten” men det berodde mest på antingen opportunism eller den för kulturpersonligheter så vanliga politiska naiviteten.

Om någon idag hör ett otäckt eko är jag rädd för att det inte är en tillfällighet.

Hatad av högern

 

Idag är det årsdagen av mordet på Federico Garcia Lorca.

Den spanske författaren var homosexuell, dessutom varm anhängare av republiken. Han avskyddes därför av högern, och dödades under inbördeskrigets första dagar.

Han slängdes i en massgrav i Grenada, tillsammans med 18 andra.

Från det politiskt inkorrekta till det politiskt obscena

 

Idag är det V.S. Naipauls födelsedag, den Trinidadfödde indiske Nobelpristagaren. Hans senaste roman "Magisk sådd", som enligt honom själv också blir hans sista, är en fristående fortsättning på "Ett halvt liv" från 2001.

Huvudpersonen Willie Chandran flyr från sitt liv i Afrika till sin radikala syster i Berlin. Under hennes påverkan bestämmer han sig att gå med i en gerillarörelse i sin barndoms Indien. Det visar sig vara ett stort misstag, efter några år lyckas han ta sig därifrån, kastas i fängelse, och hamnar så småningom i England, där han försöker bygga upp ett nytt liv.

Naipaul har en fin blick för exilens villkor, han är mycket insiktsfull om vilsenhet och sökande efter identitet och rötter.

Samtidigt präglas hans författarskap av cynism, och om jag jämför dagens Naipaul med den jag läste på 70-talet, var han redan då cynisk men med tillräckligt med välvilja gentemot sina medmänniskor, idag däremot slår det lätt över i misantropi, och blir kverulantiskt på ett sätt som påminner om gnälliga rättshaverister från en obskyr förening mot höga skatter.

Naipauls värld är en nidbild full av klass- och könsfördomar, men det som är mest störande är hans närmast patologiska upptagenhet med ras.

Han är mycket noga att beskriva människor i termer av färger, alla indelas prydligt i ljus- eller mörkhyade, och han verkar besatt av sex mellan raserna.

En kritiker i London Review of Books har skrivit att Naipaul har rört sig från det politiskt inkorrekta mot det politiskt obscena. Det är tyvärr mycket träffande.

Magisk sådd
V.S. Naipaul
W&W
Övers. Rose-Marie Nielsen

Förintelsen av gettot i Białystok

 

Idag är det årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.

Väpnade motståndsgrupper hade bildats redan tidigare, välmedvetna om att gettots dagar snart skulle vara räknade. Men först i juli kunde man skapa en enhetlig kamporganisation, som leddes av sionisten Tenenbaum, med kommunisten Moszkowicz som hans ställföreträdare.

Planen var att slå till mot tyskarnas svagaste punkt och att få med sig så många som möjligt i flykten mot skogarna.

Dessvärre var tyskarna väl förberedda, de hade lärt sin läxa under upproret i Warszawas getto. De var inte bara numerärt starka, dessutom hade man satt in tungt artilleri, stridsvagnar och till och med flyg.

De judiska kämparna, runt 300 till antalet, var svagt beväpnade, med omkring 100 pistoler och ett tiotal gevär och handgranater. Redan första dagen kväste det mesta av motståndet, även om det pågick spridda strider i ytterligare tre-fyra dagar.

Ett fåtal kämpar lyckades fly till skogs, där de förenade sig med partisanförband. Tenenbaum och Moszkowicz begick förmodligen självmord. Den återstående judiska befolkningen transportardes till förintelselägret i Treblinka.

 

Läs mer om judiskt motstånd under andra världskriget i min recension av Kenneth Hermeles bok ” Inte som lamm till slakt – Judiskt motstånd under Förintelsen”; Inte som lamm till slakt

Bild: Autorstwa Rakoon - Praca własna, CC0

Brasiliens litterära gigant

 

Idag är det årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt.

1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare.

Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf.. 

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum

 

Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär. 

Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

En Mercedes för Bertha

 

Idag är det årdagen då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. 

Det räknas som den första längre bilturen någonsin. 

Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. 

Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?