Svensk mästare i reportage

 

Idag är det Stig Dagermans födelsedag. För några år sedan kom hans reportagebok "Tysk höst" ut i nyutgåva.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning.

Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt misären och nöden, bitterheten bland de besegrade och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Det börjar med att Dagerman åker tåg genom Tyskland, och märker till sin stora förvåning att ingen av hans tyska medresenärer tittar ut genom fönstret. Det är som om det förödda ruinlandskapet utanför inte existerade. Tystnad och förträngning präglar tyskarnas beteende i många år under efterkrigstiden.

Men framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Även om Birger Normans ”Ådalen 31” är nästan lika bra.

Ett folkligt helgon

 

Idag firas Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära.

Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med.

Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen.

Dramatikern Dario Fo är den som i modern tid sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Röster från Irak

 

Idag är det Iraks nationaldag. I år är det särskilt viktigt att fira då USA för åtminstone andra gången har lämnat landet. Dagen till ära några irakiska röster:

En kontinent av aria

Issa Hassan Alyasiri

Övers: Anne Marie Nilsson och Hassan Alyasiri

Alyasiri bokförlag

Det finns en kliché om den arabiska litteraturen som säger att Egypten skriver, Libanon publicerar och Irak läser. Det är säkerligen bara en klyscha, och nog skrivs det mycket i Irak. Men trots den stora invandringen från Irak till Sverige under senaste decennier är den irakiska litteraturen som gott som okänd här.

Ett viktigt bidrag för att sprida kunskap om irakisk litteratur lämnas av Hassan Alyasiri, invandrare från Irak boende i Kramfors, som tillsammans med Anne Marie Nilsson, pensionerad bibliotekarie, har översatt från arabiska till svenska ett urval av sin fars dikter.

Issa Hassan Alyasiri är en uppburen irakisk poet, som har drivits i exil, och bor numera i Kanada.

Många av dikterna handlar också om en längtan tillbaka och en smärtsam känsla av förlust, och rör sig i fältet mellan glädje och sorg, mellan förväntan och förtvivlan. I minnet återvänder poeten till sin barndoms by som ligger vid ”två floder älskade av Gud”, han minns släkt och vänner, ungdomskärlekar och älskade lärare. Det är lantligt och ganska idylliskt.

Minnet är centralt, ”Allt jag äger är några minnen”, det är det som håller ihop livet genom tidens obevekliga gång. ”Dagarna går så fort” och ”Åren emigrerar som fåglarna”, men ”Det är som kvar, är ditt minnes torkade grässtrån” när ”Höstens vind tar bort barndomens löv”.

I dikterna finns ett starkt diktarjag som tilltalar läsaren på ett direkt och nästan personligt sätt. Språket är på motsvarande sätt utmejslat personligt, det är metaforrikt, med kraftfulla symboler, med företrädesvis lantliga referenser.

Mest tilltalad blev jag av de korta diktraderna i ”Ögonblicksbilder” och ”Små dikter”, drabbande aforismer med finurliga vändningar, som den här om ett hjärta: ”När jag dör…kommer det inte som en överraskning./Det kämpade till sista slaget.”

Det är påtagligt hur lika uttryckssätten är dem vi är vana vid från västerländsk poesi, alla olikheter till trots. Och den allmänmänskliga cirkeln sluts på ett uppfordrande sätt när namnet Kramfors dyker upp i en arabisk dikt skriven långt härifrån, i några rader där poeten uppmanar sin son ”Ta dina drömmar och res iväg”:

”Men när vinden bär en fågelsång,/som kommer från Kramfors,/är det nog/för att jag skall/känna mig mindre rädd.”

Presidentens apelsiner

Abbas Khider

Övers: Ingrid Viktoria Kampås

Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

Möte med Rasha al-Qasim

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:

 - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen

 

Idag är det Folke Fridells födelsedag.

Folke Fridell och arbetets ofrihet

Jan-Ewert Strömbäck

h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 85 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

 

En av de bortglömda

 

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 18 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris. Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. 

Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.