Den mest amerikanske författaren

 

Idag är det Philip Roths födelsedag.

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset.

Han debuterade 1959 med *Farväl, Columbus* 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 *Portnoys besvär* (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller *Sabbaths teater* med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. *Gift med en kommunist* skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. *Amerikansk pastoral* tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

*Skamfläcken* är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen *Konspirationen mot Amerika*. Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman *Nemesis* utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukade med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Nu är det slut, men hans författarskap lever.

Philip Roth på svenska:

Farväl, Columbus och fem noveller (Goodbye, Colombus and five short stories (översättning Nils Petter Sundgren, 1963)

Hon ville så väl (When she was good) (översättning Erik Sandin, 1970)

Vårat gäng (Our gang) (översättning Erik Sandin, Aldus/Bonnier, 1972)

Portnoys besvär (Portnoy's complaint) (översättning Erik Sandin, 1974)

Mitt liv som man (My life as a man) (översättning Caj Lundgren, 1975)

Lustans professor (The professor of desire) (översättning Caj Lundgren, 1978)

Spökskrivaren (The ghost writer) (översättning Otto Mannheimer, 1980)

Zuckerman fri (Zuckerman unbound) (översättning Cai Melin, 1982)

Anatomilektionen (The anatomy lesson) (översättning Thomas Preis, 1985)

Motliv (The counterlife) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1988)

Klartext: en författares självbiografi (The facts: a novelist's autobiography) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1990)

Dubbelspel (Deception) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1991)

Amerikansk pastoral (American pastoral) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1999)

Gift med en kommunist (I married a communist) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2000)

Skamfläcken (The human stain) (översättning Sam J. Lundwall, 2001)

Operation Shylock (Operation Shylock) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2003)

Konspirationen mot Amerika (The plot against America) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2005)

Envar (Everyman) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2007)

Vålnaden försvinner (Exit ghost) (översättning Nancy Westman, 2009)

Indignation (Indignation) (översättning Nancy Westman, 2011)

Sabbaths teater (Sabbath's Theater) (översättning Nancy Westman, 2014)

Nemesis (Nemesis) (översättning Nancy Westman, 2015)

Inte bara spionromaner

Len Deighton har gått bort vid den aktningsvärda åldern av 97 år. Han var en skicklig thrillerförfattare med en lång rad spionromaner. Han gav också ut några kokböcker - hans mor var kock.

Dessutom var han en habil populärhistoriker och skrev "Blixtkrig - från Hitlers uppgång till Dunkerques fall", som på ett mycket initierat sätt beskriver det så kallade blixtkrigets filosofi, och skildrar mästerligt den nazistiska erövringen av Frankrike 1940.

Sist men kanske minst - han och jag firar födelsedag samma dag, bara en sån sak.

Stående ovationer vid världspremiär i Härnösand

 

Foto: Lia Jacobi

Norrdans senaste föreställning ”Knocking” har skapats av den moçambikiske koreografen Horácio Macuacua. Det skapar förväntningar på en gränsöverskridande och experimenterande skapelse som går bortom etablerade former och som strävar efter att transformera dansens rörelser till en scenisk berättelse med lekfullhet och djup. Dessa förväntningar kommer inte på skam.

Tvärtom, tack vare Macuacuas koreografi, musiken av Nandele Maguni, också han från Moçambique, ljussättning av tyske frilansaren Sascha Görg och scenografen Hanna Kisch, och inte minst de fenomenala dansarna, uppstår en suggestiv resa som utforskar och utmanar gränser, och kanske framför allt utmanar åskådarens perception och perspektiv.

/../

Efter världspremiären i Härnösand åker Norrdans ut på turné genom norra Sverige, med av stickare till Nacka och Trondheim. Den 19 mars ges föreställningen på Hullsta gård i Sollefteå, och den 23 mars på Sundsvalls Teater.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Knocking

Konstnärligt team

Koreograf: Horácio Macuacua
Scenograf och kostymdesigner: Hanna Kisch
Kompositör: Nandele Regino Maguni
Ljusdesigner: Sascha Görg

Dansare:

Viktoria Andersson
Gorik Bellemans
Ruben Brown
Alvida Faber Striim
Kaelin Isserlin
Sierra Kellman
Sofia Larriera

Svenska kolonialäventyr

 

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy.

Den 7 mars 1785 anländer den svenska fregatten Sprengtporten till ön Saint- Barthélemy i Västindien. Därmed tar Sverige officiellt ön i besittning, efter att kung Gustav III för Sveriges räkning har köpt den från Frankrike i juli året innan.

Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

1847 avskaffades slaveriet i Sverige. 595 slavar på Saint-Barthélemy blir fria. Det var alltså 172 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en (1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Oväntade konsekvenser

 

 

Idag är det årsdagen av Fultontalet som Winston Churchill höll 1946. Då använde han första gången begreppet "järnridå". Någon effekt måste det ha haft, eftersom samma dag sju år senare dog Stalin.

Samma dag som Stalin gick också kompositören Sergiej Prokofiev bort. Det kan ha varit världshistoriens minst uppmärksammade dödsfall.

Attentatet mot Norrskensflamman

 

Idag är det årsdagen av attentatet mot Norrskensflamman, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt hög samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.

De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944. 

Inte bara Spelman på taket

 

Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Idag är det Sholem Aleichems födelsedag.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.

Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim).

Sholem Aleichem på svenska:

Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)

Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)

Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)

Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)

Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)

Texten har ursprungligen publicerats i Dixikon.se