För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För drygt 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Ngugi wa Thiong’o in memoriam

 

Den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o har gått bort 87 år gammal. Han fick aldrig Nobelpriset, en oförlåtlig miss av Svenska Akademien. Han var inte desto mindre en framstående författare, en av Afrikas och världen främsta. 

Här några rader om hans litterära skapande:

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu.

De två räknas som det svarta Afrikas viktigaste författare.  Ngugi wa Thiong’o är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Han fänglades 1977 för en samhällskritisk pjäs på kikuyu som väckte stor uppmärksamhet. I fängelset beslöt wa Thiong´o att ta tillbaka sitt afrikanska namn – fram till dess lystrade han till James Ngugi – och att aldrig mer skriva på engelska.

Det var också under fängelsetiden som han på toalettpapper skrev romanen ”Djävulen på korset” (på svenska 1982 på förlaget Corona i översättning av Alexander Muigai).

Det är en roman som drivs av förbittrad vrede mot utvecklingen i Kenya efter självständigheten. Kolonialismens kollaboratörer bildar den nya överklassen, medan frihetskämparna bland folket lider fortfarande nöd och förnedring. Förtrycket har bara bytt färg, och egentligen inte ens det, då det bakom de nya svarta herrarna står de vita imperialisterna.

I en bisarr tävling i ”nutida stöld och rån” övertriumfar tjuvar/kapitalister varandra i de mest absurda förslag och idéer, bland annat föreslås en ledning, ungefär som en pipeline, för att transportera kenyansk arbetskraft utomlands i form av blod och svett!

Stilistiskt blandar romanen konventionellt episkt berättande med ett slags ”afrikansk magisk realism” med drömsekvenser som glider in i vardagen och övernaturliga väsen och fenomen som ingriper i människornas krassa tillvaro. Det finns också inslag av afrikansk sångtradition och wa Thiong´o bjuder dessutom generöst på en rikedom av talesätt.

Ett viktigt tema i romanen är kvinnornas dubbla bördor – att vara fattig och kvinna – och han är inte nådig mot de kenyanska männen och deras kvinnoförtryck, som i förlängningen banar väg för kvinnornas exploatering också av utländska män.

Det är i mångt och mycket en bitter och mörk roman, även om det finns ett försonande drag i Ngugi wa Thiong´os orubbliga tro på folkets motståndskraft och ungdomens kampvilja.

2012 kom det på svenska en nyutgåva av två av wa Thiong’os romaner som är centrala i hans författarskap: ”Drömmar i krigets skugga” och ”En blomma av blod” (båda på Norstedts i översättning av Jan Ristarp).

Den unge pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong’os barndomsskildring ”Drömmar i krigets skugga” vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.

Ngugi wa Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong’o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.

Ngugi wa Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar spänning.

Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.

”Alla liv är en berättelse värd att skildras”

 

Ett bedårande barn av sin tid – Mitt liv som Björn
Björn Skånberg
Oktoberförlaget

Björn Skånbergs bok är en skildring av ett liv präglat av ett oroligt sökande, politisk kamp, missbruk som leder till kraftfullt engagemang i kampen mot narkotika och kanske lika mycket mot förstockade myndigheter, och inte minst struliga kärleksrelationer.

Det börjar i Bondsjöhöjden i mitten av 40-talet i en dysfunktionell arbetarfamilj med alkoholmissbruk och det som numera med en byråkratisk term kallas för våld i nära relationer. Det blir skilsmässa och flytt till Ramvik, mamma träffar en ny man, mer alkoholism och misshandel.

Trots ”gott läshuvud” hoppar han av skolan, och det följer en rad jobb inom industrin, och så småningom också tilltagande kriminalitet. Efter värnplikten vid KA5, tyvärr skildrad med några trötta lumparhistorier , blir det FN-tjänst på Cypern, en exotisk och spännande men också traumatisk erfarenhet.

Mötet med den stora världen väcker honom politiskt, han går med i SSU, studerar marxism-leninism, och engagerar sig i internationellt solidaritetsarbete. I tidens anda radikaliseras han alltmer och vägen leder från SSU till KFML(r) (sedermera KPML(r), numera Kommunistiska partiet).

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Klasskamp i skärgårdsidyllen

 

De arbetslösas förening i Vaxholm
Lennart Lundberg/Maria Blomberg
Lava Förlag

Lennart Lundberg är säkerligen välkänd för många av Tidningen Ångermanlands läsare. Han är född och uppvuxen i Vaxholm utan Stockholm, och mig veterligt har han också varit verksam där under 70-talet. I slutet av det decenniet genomförde Lundberg tillsammans med Maria Blomberg intervjuer med fem äldre Vaxholmsbor.

Nu när ”Lubbe”, som han kallas, njuter sitt otium, har han sammanställt intervjuerna till en bok om ”De arbetslösas förening i Vaxholm”, ett stycke tidsdokument som avslöjar skärgårdsidyllens baksidor.

Redan på 1880-talet blev det på modet bland Stockholms överklass att skaffa sommarhus ute i Vaxholm. Det drog ett stort antal arbetare och hantverkare till ön. I Vaxholm fanns också en viktig försvarsanläggning, som byggdes ut kraftigt i början av 1900-talet, vilket ytterligare ökade arbetarnas skara.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Nazisternas stöld av barn

 

Den 15 maj 1940 presenterade Heinrich Himmler ett dokument angående bortrövade av barn från ockuperade områden; ”Några tankar om behandling av främmande folk i öst” (Einige Gedanken über die Behandlung der Fremdenvölker im Osten). Här presenteras för första gången planer på att icke-tyska barn som bedömdes som ”rasmässigt värdefulla” skulle föras till Tyskland och adopteras av tyska familjer. Institutionen som blev ansvar för förverkligandet av dessa planer var Lebensborn.

Lebensborn betyder Livets källa. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.

Krasst uttryck kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod.

Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar.

Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket då fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.

Lebensborn var tänkt att tillgodose god vård åt ogifta mödrar, och senare också en möjlighet till adoption.

Givetvis var servicen förbehållen ”arier”.

Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge.

Mindre känt är Lebensborns bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de fick tidigt en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.

Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen.

De barn som togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning.

Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.

Det är svårt att fastställa ett exakt antal, men det finns uppskattningar att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar.

Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstördes eller försvann, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.

Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok ”Brun vaggvisa” (Brunatna kołysanka, 2017).

Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket.

En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt.

Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt nyfunna barn till barnhem.

Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.

De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor.

Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen vara att se till barnens bästa.

Dessutom hade den polska inställningen till att hämta hem barnen då de var av polskt blod och hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang.

Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamhet att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen, landet hade förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, alltså var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.

Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik.

En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.

Texten publicerades ursprungligen i Dixikon

Den bortglömde trumpetaren från Lunde

 

Årsdagen av skotten i Ådalen.

Ådalsbandet är just nu på turné med sin fina föreställning "Eld upphör". Här en bakgrund till historien om trumpetaren från Lunde:

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Också Roger Johanssons "Kampen om historien" är mycket läsvärd.