Från shtetlns universum

 

Han räknas som en av den moderna jiddischlitteraturens grundare. Idag är det Isaak Leib Peretz födelsedag.

Han var född 1852 i den polska staden Zamość, som då var en del av det ryska tsardömet. Familjen hade sefardiska rötter och var mycket from. Isaak Leib fick en gedigen judisk utbildning, men redan i unga år längtade han ut till den stora världen, och började läsa litteratur på polska, ryska, tyska och franska.

Han började skriva poesi på hebreiska, och även sagor och berättelser. Han debuterade på jiddisch 1888 med långdikten Monisch, en romantiskt färgad ballad om en ung chassid som inte kan motstå den yttre världens frestelser. Dikten ingick i antologin ”Folksbibliotek”, med Sholem Aleichem som redaktör.

Isaak Leib Peretz litterära verksamhet omfattade poesi, prosa, drama och publicistik. Hans dramer och även hans teaterkritik anses ha bidragit till utvecklingen av den moderna jiddischteatern i Central – och Östeuropa.

Störst avtryck har Isaak Leib Peretz lämnat som novellförfattare. Så upplysningsman han var skildrar han i sina noveller framför shtetlns chassidiska universum. Och även om hans verk präglas av social kritik – politiskt sympatiserade han med socialdemokratiska Bund – finns där samtidigt en djupgående förståelse, lojalitet och rent av sympati, för den fromhetens säregna värld som han själv hade tagit avstånd ifrån i sitt eget liv.

På svenska finns av Isaak Leib Peretz novellsamlingen ”Två världar”. Titelnovellen beskriver ganska väl den grundläggande dialektiken i hans litteratur. Berättelserna rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan två krafter på kollisionskurs med varandra: det är chassidism mot den traditionella judendomen, innerlighet mot bokstavstro, läsning av Talmud mot skönlitteratur, män mot kvinnor, den lilla människans ödmjukhet i kontrast till världslig framgångsjakt.

Också stilistiskt pendlar Peretz mellan folklig realism och romantikens mer exalterade uttryck.

Isaak Leib Peretz skildrar en förlorad värld, vilket givetvis har ett stort värde i sig. Men det är framför allt hans förmåga att levandegöra konflikten mellan tradition och modernitet som gör honom aktuell än idag.

I svensk språkdräkt finns av Isaak Leib Peretz förutom två berättelser i Judisk Tidskrift: 1928/51 ”Åtalet mot vinden” och 1930 ”Kabbalisterna”, och några noveller i”Shtetl”, en samling berättelser av Peretz och Sholem Aleichem från 1996, bara nämnda novellsamlingen ”Två världar”. Den är från 1926, i översättning från ”jiddiskan” (sic!). 

Jiddischlitteraturen har genom åren varit synnerligen styvmoderligt behandlad i Sverige, och jag hoppas verkligen att det finns bokförlag som vågar anta utmaningen.

Att ifrågasätta en nationell självbild

 

Idag är det 17 maj, syttende mai, Norges nationaldag som firas med en entusiasm som många svenskar avundar norrmännen.
Men mitt i denna patriotiska yra kan det vara på sin plats att påminna om att allt var inte frid och fröjd genom den norska historien.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbild. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Barbariets seger

 

"Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr!" ("Det finns inte längre något judekvarter i Warszawa!" Så lyder titeln på SS-generalen Jürgen Stroops rapport till Himmler efter att upproret i Warszawas getto hade slagits ner.

För att fira sin storslagna seger lät Stroop spränga stora synagogan den 16 maj 1943.

En årsdag för barbariets seger.

Nazisternas stöld av barn

 

Den 15 maj 1940 presenterade Heinrich Himmler ett dokument angående bortrövade av barn från ockuperade områden; ”Några tankar om behandling av främmande folk i öst” (Einige Gedanken über die Behandlung der Fremdenvölker im Osten). Här presenteras för första gången planer på att icke-tyska barn som bedömdes som ”rasmässigt värdefulla” skulle föras till Tyskland och adopteras av tyska familjer. Institutionen som blev ansvar för förverkligandet av dessa planer var Lebensborn.

Lebensborn betyder Livets källa. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.

Krasst uttryck kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod.

Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar.

Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket då fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.

Lebensborn var tänkt att tillgodose god vård åt ogifta mödrar, och senare också en möjlighet till adoption.

Givetvis var servicen förbehållen ”arier”.

Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge.

Mindre känt är Lebensborns bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de fick tidigt en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.

Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen.

De barn som togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning.

Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.

Det är svårt att fastställa ett exakt antal, men det finns uppskattningar att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar.

Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstördes eller försvann, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.

Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok ”Brun vaggvisa” (Brunatna kołysanka, 2017).

Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket.

En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt.

Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt nyfunna barn till barnhem.

Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.

De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor.

Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen vara att se till barnens bästa.

Dessutom hade den polska inställningen till att hämta hem barnen då de var av polskt blod och hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang.

Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamhet att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen, landet hade förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, alltså var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.

Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik.

En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.

Texten publicerades ursprungligen i Dixikon

Trumpetaren från Lunde

 

Årsdagen av skotten i Ådalen.

Ådalsbandet spelar fortfarande sin fina föreställning "Eld upphör". Här en bakgrund till historien om trumpetaren från Lunde:

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har gått 95 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Också Roger Johanssons "Kampen om historien" är mycket läsvärd.

Seger, ruiner och aska

 

Den 8 maj är det europeiska årsdagen för segern över Nazityskland 1945. Men alla jublade inte då.

Nazitysklands nederlag 1945 avslöjade hela vidden av Förintelsens fasor och fruktansvärda dödsskörd. Judiska organisationer skickade omgående delegationer till framför allt Polen, den främsta platsen för mördandet, och där Europas i särklass största judiska samfundet nästan helt utrotades. Också enskilda journalister och författare reste dit. En av dem var Mordechaj Canin, och flera av hans resor till Polen åren 1946–47 resulterade i boken ”Genom ruiner och aska” (Przez ruiny i zgliszcza), med under titeln ”Resa genom hundra förintade judiska samfund i Polen” (Podróż po stu zgładzonych gminach żydowskich w Polsce).

Canin var redan före kriget en etablerad publicist och författare. Han var född 1906 i Sokolów Podlaski i nordöstra Polen, hans modersmål var jiddisch, men talade också felfri polska. Han deltog i kriget 1939 efter det tyska anfallet och lyckades ta sig till Vilnius efter nederlaget. Tack vare ett japanskt visum kan han 1940 resa till Japan via Vladivostok, och därifrån genom Shanghai, Indien och Egypten slutligen landa i Palestina, där han kommer att leva fram till sin död 2009, 103 år gammal.

När han reser till Polen är han synnerligen lämpad för uppgiften. Han är bekant med landet, talar språket flytande, och sist men inte minst, han har brittiskt pass som gör det möjligt för honom att uppträda som engelsk journalist, han talar gärna polska med stark engelsk brytning, och får därmed mycket bättre insyn i rådande stämningar mot judar än om han var ännu en judisk skribent som lokalbefolkningen vanemässigt är starkt misstänksam mot.

Canin reser genom landet, genom storstäder, mellanstora orter, småstäder. Hans stilistiska grepp är att kontrastera förkrigstiden livliga, vitala judiska liv mot nuets död, frånvaro och knapphändiga spår.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Liten man - stora brott

 

Den 11 maj 1960 kidnappade fyra Mossadagenter Eichmann när han steg av bussen i närheten av bostaden. En av historiens värsta massmördare kunde ställas inför rätta.

Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att tågtrafiken till förintelseläger som Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Treblinka fungerade. 1944 fick Eichmann det direkta befälet över utrotningen av judarna i Ungern, en uppgift som han trots dess väldiga omfattning, det rörde sig om drygt en halv miljon människor, och den för tyskarna mycket svåra krigssituationen, genomförde med en hänsynslös effektivitet.

Vid den ökända Wannseekonferensen i januari 1942 då "den slutliga lösningen" beslutades förde han protokoll för Himmlers räkning.

Eichmann gäckade länge rättvisan. Efter att ha flytt från Ungern till Österrike inför den annalkande Röda Armén blev han tillfångatagen av amerikanerna. Han uppgav ett falskt namn, och hans riktiga identitet upptäcktes inte. Så småningom flydde han, och gömde sig på landet i norra Tyskland. 1950 lyckades han att med hjälp av Röda Korset (!) ta sig till Argentina, och hans familj kom efter.

Här levde han på diverse arbeten under falskt namn. Hans familj däremot behöll sitt riktiga namn, och hans söner var snara till att inför andra skryta med faderns betydelse i Nazityskland.

I slutet av 1950-talet fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad flera ledtrådar om Eichmanns liv i Argentina, som snabbt kunde bekräftas. Mossad genomförde en spektakulär kidnappningsaktion, och förde Eichmann till Israel (hela handlingen finns beskriven i Isser Harels bok "Huset vid Garibaldigatan").

Argentina protesterade kraftfullt mot kidnappningen, och högerradikala rörelser ställde till med pogromer i Buenos Aires. Israel förnekade till en början inblandning. Det internationella samfundet ansåg dock att de oerhörda brott som Eichmann var skyldig till gjorde att man trots allt var beredd att bortse från kränkningen av ett lands suveränitet, som det faktiskt var.

Samtidigt väckte Eichmanns tillfångatagande panik i Västtyskland, där man var rädd att flera av hans tidigare nära medarbetare som nu hade höga positioner i förbundsrepubliken skulle hamna i rampljuset. Inofficiella möten med den israeliska regeringen ägde rum. Vid samma tid pågick förhandlingar om inköp av vapensystem från Tyskland. Något år senare beviljade Västtyskland ett stort militärstöd till Israel.

Inga komprometterande uppgifter om forna nazister verksamma i Västtyskland togs upp under Eichmanns rättegång.

Senare har det avslöjats att den tyska underrättelsetjänsten redan 1952 kände till Eichmanns uppehållsort, och att man informerade CIA. Inga åtgärder vidtogs emellertid, då man befarade att det kunde leda till generande avslöjande för både Västtysklands och USA:s regeringar när det gällde hanteringen av forna nazister efter kriget.

Rättegången mot Adolf Eichmann inleddes i Jerusalem den 11 april 1961, och pågick i 14 veckor. Eichmanns förvar gick ut på att han bara lydde order. Rätten var av en annan uppfattning och i december 1961 avkunnade den en dödsdom mot Eichmann. Flera överklagande och en nådeansökan avslogs och Eichmann avrättades genom hängning.

Rättegången följdes naturligtvis med stort intresse över hela världen. En av åskådarna i rättegångssalen i Jerusalem var den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som bevakade rättegången för tidskriften "The New Yorkers" räkning. Hennes iakttagelser resulterade i den numera smått legendariska boken "Ondskans banalitet".

Arendts tes är att Eichmann inte var någon hängiven nazist vars handlingar motiverades av en stark antisemitisk övertygelse, utan en själlös byråkrat som bara eftersträvade effektivitet, att hålla sina överordnade på gott humör och att befrämja sin egen karriär.

Med sin intellektuella skärpa, sitt personliga mod och sin integritet, drog sig Arendt inte heller för att anklaga både domstolen och staten Israel för att politisera rättegången.

Arendts teser har sedermera blivit ifrågasatta på flera punkter, se till exempel historikern David Cesaranis bok "Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare". Men bilden på den lille medelålders mannen i en säkerhetsbur under rättegången i Jerusalem, kamrerstypen som ser totalt vilse ut, som en person som genom omständigheternas makt har hamnat på helt fel plats i historiens malström tvingar ändå fram en fråga om vad var och en av oss kan vara kapabel till.