Koestler dålig som krycka

 

Idag är det Arthur Koestlers födelsedag. Han har fortfarande en supporterskara, också i Sverige, och en av beundrarna har 2007 skrivit en bok om sin idol. Dagen till ära en repris av recensionen:

Den lärda essän har fått lite av en renässans. Man skriver fritt och kunnigt, gärna spirituellt, och undersöker, och utvecklar, ett ämne, inte sällan kontroversiellt. I sina bästa stunder ett intellektuellt äventyr som öppnar nya perspektiv och ger nya infallsvinklar, som sämst ett snobbigt lärdomsposerande.

Problemet med David Anderssons bok om Arthur Koestler, ”Timmarna vid fönstret” (Atlantis), som han själv kallar för en essä, är att han istället för att vara lärd essäist är en enkelspårig propagandist.

Tillvägagångssättet är beprövat: en genomgång av ett författarskap, eller ett historiskt fenomen tjänar som argument i en aktuell politisk debatt. Anderssons huvudfiende är utilitarismen, och inte minst Torbjörn Tännsjö, som demoniseras och tillskrivs en milt uttryckt överdriven betydelse, när han beskrivs som en av Sveriges mest kända filosofer och att hans idéer har en stor genomslagskraft.

Runt hörnet hotar Gulag, och Andersson skriver gillande hur det enligt Koestler var uppfattningen att ändamålet helgar medlen som bar skulden till stalinismens terror.

Vilket är något förvånande med tanke på att Koestlers författarskap anses fast rotad i den historiska verkligheten, och att Anderssons hjälte gör sig skyldig till just den reduktionism som är en annan av hans måltavlor.

Samtidigt som Andersson vill påvisa en kontinuitet i Koestlers livsverk utesluter han stora delar av det ur sitt resonemang. Kan det bero på att det är bisarra skrifter om parapsykologi, slumpens rötter eller Israels trettonde stam. Dessutom behandlas Koestlers sionistiska engagemang ytterst perifert eftersom det riskerar att rubba bilden av den självständige tänkaren höjd över alla grupplojaliteter.

Dessutom skjuter Andersson mygg med en haubits när han drar ut i ett korståg mot behaviorism, determinism, utvecklingsoptimism, klyftan mellan de två kulturerna, som alla är ingredienser i den hotande totalitarismen. Den diskussionen förs helt utan sammanhang och på en låg nivå.

En rabiat antikommunism går igen genom hela boken. Inte oväntat bagatelliserar Andersson Koestlers engagemang i den CIA-finansierade Kongressen för Kulturens Frihet.

Arthur Koestlers stora betydelse låg i att han som ingen annan förmådde visa de psykologiska mekanismerna bakom Moskvaprocesserna absurda anklagelser och bekännelser. Där ligger säkerligen en viktig nyckel till förståelsen av ett av 1900-talets viktigaste fenomen.

Hans övriga författarskap är begravt i tystnad och bör så förbli. Det är mossigt och överspelat, och fungerar dåligt som krycka åt Anderssons konservativa haltande.

Han var ingen sjukvårdare

 

Idag är det 49 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.

Onda människor och god konst

 

Idag firar vi den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrichs födelsedag.

Han var född 1774 i Greifswald i dåvarande Svenska Pommern, vilket gör honom lite svensk. Mycket lite, trots att han hela sitt liv var svensk medborgare.

Han har mer skandinavisk anknytning då han studerade vid Konstakademin i Köpenhamn.

Han är en av mina favoritmålare. Beklagligt nog var han också Hitlers favorit. Vad ska man dra för slutsats av det? Att också onda människor kan uppskatta god konst?

Något annat vill jag inte tänka på.

Snål och urholkad europeisk mångfald

 

I ett förtvivlat försök att visa att Europa är så mycket mer än bara en gemensam marknad på kapitalets villkor har Europeiska unionen instiftat ett europeiskt litteraturpris.

Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september 2009, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (sedan länge före detta) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.

Och så har det nog förblivit.

Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.

José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.

Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. I stället borde det bli ett eller högst två priser.

Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.

Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5000 euro per vinnare, drygt 50 000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.

Och för all del, vinnarna får översättningsstöd också.

Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland 2009-års vinnare märktes den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som fick priset för sin roman Innsirkling. Svenska Helga Henschen fick priset för Skuggan av ett brott.

Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.

Någon radikal förändring sedan 2009 vad beträffar uppmärksamhet har inte skett. Däremot har reglerna gjorts om. Från och med 2022 delas ut bara ett pris, och fem omnämnanden. Prissumman för vinnaren höjs till 10 000 euro, medan omnämnanden får nöja sig med 5 000.

Ändringen har fått det europeiska författarförbundet, European Writer's Council (EWC) att lämna samarbetet. Anledningen till författarförbundets beslut är att priset i den nya formen inte kommer att främja språklig mångfald. Förbundet ser en risk att stora marknader och språkområden kommer att gynnas framför mindre.

Den första vinnaren enligt den nya modellen blev georgiern Iva Pezuashvili.

De fem särskilda omnämnanden gick till Gaea Schoeters från Belgien, Slađana Nina Perković, Bosnien, Tadhg Mac Dhonnagáin, Irland, Jacobo Bergareche, Spanien och ukrainskan Kuznetsova Eugenia.

Fortsättning följer. Hur spännande den blir återstår att se

När världen sattes i brand

 

Det finns knappast någon politisk fråga idag som inte kopplas till invandring, och där invandrare utmålas som roten till de flesta samhällsproblem.

Just idag bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med Nazitysklands anfall mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska

Världens bästa blues

 

Idag är det årsdagen av Martin Luther Kings berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.

”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.

Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.

Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. 

Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.

Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.” 

Världens kortaste krig

 

Idag är det 130 år sedan världens kortaste krig utkämpades mellan Zanzibar och Storbritannien. 

Det varade i ungefär tre kvart. 

Kan låta kul så här i efterhand, men var ett upprörande exempel på hänsynslös imperialism. 

Att britterna tvingade efteråt lokalbefolkningen att betala för den ammunition som man hade skjutit på dem med, gör inte saken bättre.