Kulturrasism i familjevänlig litterär form

Och bergen svarade

Khaled Hosseini

Övers: Rose-Marie Nielsen

W & W, 2013

Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini slog genom med dunder och brak med romanerna ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar”. Särskilt den sistnämnda blev jag mycket förtjust i. Historien om två afghanska kvinnor är en fascinerande berättelse om kamp för värdighet, solidaritet, grymhet och svek, som skickligt balanserar på gränsen till snyftroman, och lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida av känslosamhetens tårfyllda stereotypfällor.

I den nya romanen försöker Hosseini att skildra en familjehistoria bortom politiken, så långt det nu är möjligt i ett land som Afghanistan. Vilket är inte särskilt långt, det spökar hela tiden, och spöket är brutalt och våldsamt.

Historien om två syskon som skiljs i unga år bygger på ett arketypiskt sagomönster, och mycket riktigt inleds romanen med en saga som mer eller mindre sammanfattar hela berättelsen.

Tanken är att den saknad som uppstår vid skilsmässan ska vara en avgörande faktor som bestämmer många människors öden. Och nog väver författaren skickligt ihop levnadsbanor som korsar varandra, det är många trådar som han knyter ihop på ett elegant sätt. Men några eventuella avgöranden är enbart konstruerade och tillrättalagda.

Det är framför allt när Hosseini lämnar Afghanistan, och det gör han ofta, som det blir platt, klyschigt och förutsägbart. Text transporteras långa sträckor, personerna är fyrkantiga bärare av öden och egenskaper utan eget liv, de påminner inte så lite om karaktärer hämtade ur den kolorerade veckopressens noveller.

Pretentiösa ytligheter staplas på varandra.

Många personer kommer till tals, men de talar med samma röst.

Khaled Hosseini är en alltför driven berättare, och hans språk trots allt alltför vitalt och spänstigt, för att romanbygget ska rasa totalt, och förvandlas till billig snyftare.

Men kvar efter alla utflykter världen över finns bara det underliggande budskapet att blod är tjockare än livslånga relationer, och att det är rötterna, var en människa är född, som bestämmer livsödet. Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, högst tveksamt.

Mindre diplomatiskt kallas det för kulturrasism, något som tyvärr blivit allt mer vanligt idag, och det hjälper inte att den är klädd i en familjevänlig litterär form.