På älven med berättelser från Ådalen

Bilder från förra helgens litterära kryssningar med Ådalen III.

Te, smörgås och litterär salong hemma hos Alfhild Agrell

Den litterära salongen var högsta mode i slutet av 1800-talet bland den bildade borgerligheten. Man träffades hemma hos varandra eller hos någon välbeställd mecenat. Under trivsamma former lyssnade man till uppläsningar, avnjöt ett musikstycke och diskuterade livligt det senaste inom konst och politik. En av dem som höll en sådan salong var Alfhild Agrell.

Tillsammans med andra 1880-talets kulturpersonligheter i Stockholm skapade hon en mötesplats som kallades för Svältringen eftersom det inte bjöds på lagad mat vid sammankomsterna, utan bara smörgås och te.

Och då det är Alfhild Agrell-år i år tyckte Länsmuseet Murberget, Härnösands Musiksällskap och Operastudio Kapellsberg att det var både lämpligt och trevligt att återuppta traditionen. Den mest passande lokalen för en sådan kväll vore förstås hemma hos Alfhild.

Nåja, i alla fall nästan, mitt i Murbergets utställning och Alfhild Agrell och hennes tid.

Läs hela texten i Allehanda.se

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

Från Monty Python till briljant Mozart

Operacafé är en uppskattad underhållningsform i Kramfors. Tisdagens tillställning var inget undantag. Än en gång fick publiken uppleva en kväll fylld med en blandning av högt och lågt, lättsamt och tungsint, allvar och lek, opera och musikal.

Eftersom Babelsberg där man vanligen håller till renoveras på grund av vattenskada under hela hösten, blev hembygdsgården spelplats istället. Det den saknar i takhöjd och akustik kompenserades mer än väl av intimitet och närhet mellan publiken och artisterna. Och ljudkvalitén var faktiskt helt acceptabel.

För sången under kvällen stod Åsa Jönsson, Klas Norberg och Simon Byhamre, en härlig trio som kompletterade varandra på ett trevligt och underhållande sätt.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Hanna Persson

En av de bortglömda

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 14 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris.Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.

En viktig inspirationskälla för många författare

Idag är det William Faulkners födelsedag. En fantastisk författare och ett litterärt föredöme. 2007 kom hans "Absalom, Absalom" i nyutgåva.

Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. 

Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. 

Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

Mot Lunde!

Inledningen av min novell "Mot Lunde!" i antologin "Berättelser från Ådalen". Boken finns att köpa i Kramfors Bokhandel.

'Hennes röst är ganska svag som den ofta blir hos gamla människor, men hon kompenserar det med den lomhördas ovana att halvskrika, i tron att alla andra hör lika dåligt. Men ögonen är pigga, blicken vaken, hyn överraskande slät, och hon är förvånansvärt smidig och rörlig för en person i hennes ålder.

   ”Vill du ha mera kaffe?”

   Jag tackar artigt nej. Visserligen vill jag inte skynda på den gamla damen men min mage klarar inte mer.

   Och då, helt plötsligt, som inser hon att vi har kallpratat alldeles för länge, börjar hon berätta:

   ”Vi stod uppe i slänten precis efter Folkets hus där i Lunde, det var Eira och jag och några flickor till. Vi såg det väldiga demonstrationståget taktfast skrida fram, med orkestern i täten. ’Titta, där är Bosse’, ropade Eira och pekade på en lång yngling som slog på en stor trumma. Hon var förtjust i den där Bosse, han var ungkommunist precis som hon.”

   ”Var du också ungkommunist?” flikar jag in.'

Litteraturkryssning på Ångermanälven

Fredag och lördag deltog jag tillsammans med fyra andra författare i en litteraturkryssning på Ångermanälven med Ådalen III. Kryssningen skildras förtjänstfullt av Agneta Sjöberg på hennes blogg.

Ni kan läsa här: Agnetas Bokblogg

Många nya scener och stor geografisk spridning

Teaterhösten i Kramfors och Sollefteå bjuder på ett mycket varierat program. Det blir både många nya scener och föreställningar som spelas över ett stort geografiskt område – om allt från flyktingvågen och Monica Z till en nypremiär signerad Skogsnäs Kulturförening.

Babelsberg som i vanliga fall är Kramfors Scenkonsts hemmaplan renoveras under hösten, och därför kommer alla föreställningar att spelas på olika, i en del fall oväntade, platser.

Först ut är Operacafé den 25 september med Klas Norberg, Åsa Jönsson, Simon Byhamre och Masako Karlsson vid pianot. Spelplatsen är Gudmundrå hembygdsgård.

Läs hela texten i Allehanda.se

Sista chansen!

Extrainsatt: Litteraturkryssning - en resa i tid och rum

Lördag den 22 september

Följ med författarna Maria Hamberg, Therése Söderlind, Grzegorz Flakierski, Bo R Holmberg och Mats Jonsson på en dagskryssning i litteraturens tecken.

Ombord på Ådalen III blir det föreläsningar med författarna och skärgårdsbuffé. I biljettpriset ingår även ett alldeles färskt exemplar av novellsamlingen som de fem medverkat i.

Ådalen III avgår från Öds kaj klockan 10.30. Åter Kramfors 14.30.

Pris: 550 kronor.

Biljetter går att köpa på Kramfors bokhandel i Gallerian Christoffer och på Dahlgrens bokhandel i Sollefteå.

Arrangör: Kramfors bokhandel

Kontakt: Magdalena Desén

Tel: 0612-140 40

Epost: info@kramforsbokhandel.se

Springer men får allt svårare att ta ut riktningen

Idag är det Emil Zátopeks födelsedag, han var född den 19 september 1922. För två år sedan kom det en roman med Zátopek som protagonist.

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek

.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Jean Echenoz skriver en enkel och effektiv prosa som det ren njutning att läsa. Det är en roman som är liten till formatet men stor till innehållet.

Han blev inte påve

Den 17 september 1926 föddes Jean-Marie Aaron Lustiger, sedermera kardinal och Paris ärkebiskop. Det märkliga med honom var hans för en högt uppsatt kyrklig dignitär ovanliga bakgrund, och hur den kom att påverka hans katolska tro.

Han föddes i Paris som Aaron Lustiger i en judisk familj. Hans föräldrar hade utvandart från den polska staden Będzin, där Lustiger är hedersmedborgare, en gammal ort i södra Polen, numera mest känd för stenkolsbrytning från början av 1900-talet.

När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 skickades Aaron tillsammans med sin syster till familjens vänner, en katolsk familj i Orleans. Föräldrarna hamnade i Auschwitz, och hans mamma dog där.

Något senare samma år konverterade den 14-årige Aaron till katolicismen.

Enligt vissa uppgifter fick Aaron Lustiger sin katolska kallelse efter en uppenbarelse under Långfredagen, men det går inte ihop rent kronologiskt, och får, enligt min åsikt, betraktas som en legend.

Vid dopet antog han namnet Jean-Marie, men behöll sitt judiska namn Aaron och använder senare konsekvent alla tre namnen, också i officiella sammanhang.

Lustigers far som överlevde Auschwitz kunde efter återkomsten till Frankrike inte förlika sig med sonens konvertering och försökte få den upphävd.

För Jean-Marie Aaron innebar inte dopet ett förnekande av hans judiska identitet. Han kallade sig själv för ”kardinal, jude och invandrarbarn”. Centralt för hans teologi var uppfattningen om kristendomens judiska rötter, han betonade det gemensamma ursprunget och kallade Jesus för Israels Messias.

Antisemitismen ansåg han vara en form av antiteism då det vände sig mot det av gud utvalda folket.

Han uppfattningar ådrog sig stark kritik från båda religionerna, katolikerna anklagade honom för ”judaisering” av kristendomen, medan judarna såg honom som en avfälling och förrädare – barn till offer för Förintelsen som han var – och dessutom ansåg de att hans försök till förening av de två religionerna var som att skapa en ”kvadratisk cirkel”.

Lustigers andra viktiga insats var hans djupt rotade uppfattning att kyrkan istället för att söka stöd i maktens strukturer, bör vända sig till intellektuella och kultureliter, då det är dessa kretsar som formar tidsandan och har stor påverkan i samhället.

Media ansågs som särskilt viktiga, och i konsekvens därmed startade Lustiger en radiostation och en kabeltevestation i sitt stift. 1995 valdes han för övrigt in i Franska Akademien.

Samtidigt förenade Lustiger på ett sätt som är inte helt ovanligt inom den katolska kyrkan sin moderna inställning med mer konservativa attityder. Han var en svuren fiende till feminism, abortmotståndare så klart, och starkt missionerande med betoning på evangelisering av Frankrike, något som inte alltid sågs med blida ögon i den sekulära republiken.

Efter Johannes Paulus II:s död ansåg bedömare att Lustiger var en av favoriterna till påvevärdigheten. Emot honom talade en gammal profetia som sa att en jude kommer att vara kyrkans sista påve, under namnet Petrus II, och en sådan risk ville man inte ta.

En seriösare invändning var Lustigers höga ålder, även om det förefaller långsökt, då Ratzinger som ju blev påve, bara var ett knappt år yngre.

Den faktiska anledningen, eller åtminstone en av de viktigaste, var nog helt enkelt den kvardröjande antisemitismen inom katolska kyrkan, dels bland en del av dess ledande män, dels bland den troende menigheten.

Det var för många otänkbart att en jude – och det är så många katoliker såg honom, kardinal eller inte – skulle upphöjas till Guds ställföreträdare på jorden.

Lustigers betydelse är odiskutabel. Hela hans liv och gärning är en symbol för dialogen mellan kristenheten och judenheten, och säkerligen också viktigt för brobyggandet mellan religionerna överhuvudtaget. Hans mission bland intellektuella har satt djupa spår, och det återstår att se vilka återverkningar det kommer att få.

Men hans person är kanske framför allt en nödvändig påminnelse, för jude, grek, kristen och hedning, om mångfaldens rikedom.

Jean-Marie Aaron Lustiger gick bort den 5 augusti 2007.

Bortom krig och nationalism

Idag är det Hugo Balls dödsdag. Han var en av grundarna av dadaismen, en riktning vars upphov är starkt kopplat till första världskrigets fasor. I februari 1916 öppnade Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings det sedermera mytomspunna Cabaret Voltaire i Zürich. Inledningsraderna i deras avsiktsförklaring har fortfarande en kuslig aktualitet:

”Det är nödvändigt att klargöra avsikterna med denna kabaré. Dess syfte är att påminna världen om att det finns människor med fria sinnen - bortom krig och nationalism - som lever för andra ideal."

Här en längre text om första världskriget och dadarörelsen.

I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar, sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt ärr i Västeuropas sargade kropp. I skyttegravarna fanns under de mest vidriga förhållanden sammanlagt sju miljoner soldater, en truppkoncentration som aldrig har överträffats.

Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.

I den situationen kom den nytillträdde tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det, där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.

En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade med små egna förluster.

Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark symbol för fransk motståndsvilja.

Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång artilleribeskjutning, den längsta och kraftigaste dittills i krigshistorien, det första skottet avlossades från en 380 millimeters Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.

Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.

Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med minor och blindgångare.

Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.

Det var vanvett. Och vansinnet blev än tydligare under sommaren samma år den 1 juli när Sommeoffensiven inleddes. Första dagen förlorade britterna 20 000 man som stupade, ytterligare 40 000 sårades, för att inta några hundra meter mark, som återtogs av fienden dagen därpå. Totalt förlorade båda sidorna omkring en miljon man vid Somme, ett av världshistoriens i särklass blodigaste slag.

Naturligtvis väckte kriget harm och protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.

Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire. Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens ljus.

I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna känslor”.

Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.

Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det dadaistiska manifestet.

Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man aldrig.

Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, (den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Politik är ingen konst men all konst är politisk. Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i hand.

Popkultur och småstadens stilla vemod

Den moderna fototekniken erbjuder rika, för att inte säga oändliga, konstnärliga möjligheter. Kent Nordbakk som just nu ställer ut i Konstsalongen i Sollefteå förstår verkligen att ta vara de på möjligheter på ett högst personligt sätt.

Kent kommer ursprungligen från Långsele, men är sedan ganska länge bosatt i Östersund. Där har han bland annat arbetat som mattelärare. Han har fotograferat så länge han kan minnas, och på senare år har också konstnärliga ambitioner väckts till liv.

Kent Nordbakk själv säger att hans främsta syfte med foto är att ”fånga ögonblicket”. Det gör han förvisso, inte minst med två fantastiska bilder från gågatan i Sollefteå, motivet ligger för övrigt mitt emot utställningslokalen, som inte bara avbildar ett stycke Sollefteå, utan lika mycket kan beskrivas som ett universellt uttryck för småstadens stilla vemod.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ett olycksdrabbat datum

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Uppskruvat tempo i stressplågat drama – premiär för TeaterHernö

Föredetting är ett skällsord, att vara före detta är bland de värsta en människa kan vara. Duger inte längre mycket till, med sin bästa tid bakom sig, utan framtid. Onekligen lite märkligt ändå, om man är före detta har man i alla fall varit något. Tänk att inte ens vara före detta? Och vad är i så fall bättre? Att vara efter detta? Eller rent av detta? Och vad är i så fall det?

Den relativt nystartade amatörteatergruppen TeaterHernö räds inte svåra frågor. Mattias Anderssons pjäs Före detta är en riktig utmaning på flera sätt, inte minst kräver den ett högt uppskruvat tempo och ett agerande i samklang med det.

Det går hur bra som helst. Flera av skådespelarna har en ganska omfattande teatererfarenhet, och så har man förstås fått ledning av länets egen demonregissör Iso Porovic.

Tempot är våldsamt rakt genom, utspelet kraftfullt forcerat, ibland i överkant. Men överspelet fungerar, det speglar bara samhällets stressplågade okänslighet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Klasskamp och författarskap

Författaren Sven Wernström har avlidit 93 år gammal. I början av 2010 recenserade jag en hans sista böcker. Den heter lämpligt nog "Ett författarliv".

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag, 2009

Det var länge sedan man hörde något från Sven Wernström. Annat var det förr. En jämn ström av böcker sedan debuten 1945, minst en om året, ibland ett par. Som det anstår en arbetarförfattare inget romantiskt dravel om inspiration, utan ett disciplinerat arbete, vid behov också på beställning. Fram till 1964 var dessutom författarskapet en bisyssla, då Wernström arbetade heltid som sättare.

Men åldern tar ut sin rätt. Sven har hunnit bli 85 år. Och förståeligt nog har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt. Det gör han i romanen Ett författarliv, enligt honom själv hans ”bästa och sannolikt sista roman”.

Upplägget är enkelt. Året är 2025, och Författaren, som har hunnit bli 100 år, berättar om sitt liv. I förordet skriver Sven Wernström att boken inte är självbiografisk, med hänvisning till några detaljer ur sitt eget liv som inte stämmer med bokens huvudperson.

Romanen är i första hand en skildring av svenskt 1900-tal, med början någon gång under 30-talet, över millennieskiftet fram till en dystopisk framtid om 15 år. Det är inte vilken skildring som helst, utan från ett tydligt vänsterperspektiv. Flera historier löper parallellt. Dels är det en rak historisk berättelse, som markerar viktiga händelser i främst Sverige, men också i världen.

Det är samtidigt den svenska arbetarrörelsens historia under några decennier. Den ser inte Sven Wernström som någon jubelföreställning. Snarare är det en lång räcka svek, även om Wernström är lite motsägelsefull på den punkten. Han skriver varmt och med sympati om Wigforss, och senare Palme, även om han anser att ”Efter Wigforss har ingen ledande socialdemokrat skrivit något som helst av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.” Efter Den Store har ”halvtänkarna och tompratarna” tagit över. Wernström är bland annat mycket kritisk till förre kulturministern Bengt Göransson, som ju annars idag anses representera socialdemokratins vänsterflygel. Det säger en hel del.

Vietnamrörelsen och den nya vänstern, framför allt kulturvänstern, berörs en del. Sven Wernström är också ute och reser mycket, och inte särskilt förvånande uppskattar han Kuba bättre än Mexiko.

Framför allt är boken en klassisk bildningsroman. Sven Wernström gör en lång, lång klassresa, med början i sin uppväxt i en arbetarfamilj under 30-talet på Söder, ”livets universitet”, självstudier, en kort och inte alltför meningsfull tid på en folkhögskola, de första stapplande stegen på den litterära banan, och så det stora språnget när han förverkligade sin dröm och blev författare på heltid.

Sven hatar av hela sitt hjärta allt vad skolor, undervisning och lärare heter. Och i motsvarande grad älskar han bibliotek och bibliotekarier. Han påtalar intill tjatighet sin brist på bildning, och på ett sätt som är ganska ovanligt bland de flesta arbetarintellektuella koketterar han nästan med sin obildning. 

Vilket inte hindrar honom från att citera Chomsky när han ska säga något djupsinnigt om idrott.
Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy, Harry Martinsson, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Per Wahlöö, Gunnar Ohrlander, med flera.

Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, något som enligt Författaren själv, har tagit honom lång tid att våga utveckla. Det tror jag säkert, och kan inte annat än att vara avundsjuk på hans mod.

Tyvärr har Sven Wernström också en tendens att ibland istället för att gestalta börja predika.

Romanen avrundas på ett äldreboende i ett Sverige som ser alldeles förfärligt ut. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall.

Också Författaren kan ge uttryck för märkliga främlingsfientliga tankar.

Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

Många nya år även i år

Idag inleds det judiska nyåret. Vi har kommit fram till 5779, den tideräkningen tar nämligen sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter. Vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse, och faktum är att Jesus föddes sex eller sju år efter Kristus!

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Det muslimska nyåret infaller för övrigt i morgon.

Gott nytt till alla!

Ett bättre sätt att välja

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 412 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om Val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Och idag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att alla miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

Styrelseledamot kritiserar länsmuseichefen för inlägg mot SD: "Det måste finnas spärrar för en chef på offentlig institution"

Gunnar Westman, moderat politiker i Härnösands kommunstyrelse och ledamot i Murbergets styrelse, riktar i ett facebookinlägg kritik mot länsmuseichefen. Men Jenny Samuelsson får stöd för sitt agerande från flera håll.

Vad är lämpligt för en chefsperson i en offentlig institution att uttala sig om? Chefen för Länsmuseet Murberget har skrivit ett debattinlägg i tidningen (5/9) som tar strid för kulturarv och mångfald som bygger på inkludering och öppenhet. Bland annat kritiserade hon Sverigedemokraternas (SD) kulturpolitik.

Det dröjde inte länge förrän hon fick kritik. På Facebooksidan Härnösand Debatt! skrev Gunnar Westman (M) som sitter i kommunstyrelsen och är ledamot i Murbergets styrelse om Jenny Samuelsson inlägg: 

”Principiellt anser jag att det är olämpligt att en chefstjänsteman för en offentlig institution i sin tjänst uttalar sig så kritiskt mot ett utpekat politiskt parti. Det kan nu ifrågasättas om Murberget tar partipolitiska hänsyn i sin verksamhet. Förtroendet för länsmuseets politiska opartiskhet i sin verksamhet kan nu komma att ifrågasättas.”

Jenny Samuelsson tillbakavisar kritiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med hatkärlek till England

Den 7 september 1940 inledde tyskarna bombningar av engelska städer. Slaget om Storbritannien kom att kallas med ett märkligt uttryck för The Blitz. Många har skrivit om den. En av dem är författaren Elias Canetti.

Party under blitzen

Elias Canetti

Övers: Per Holmer

Forum

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och 2005 kom som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt.

Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot.

Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur.

Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.

Han var ingen sjukvårdare

Idag är det 41 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.

Fredlig uppfostran för kropp och själ

Idag är det Pierre de Coubertins dödsdag. han var en av de moderna olympiska spelens skapare, som han hoppades skulle främja fred och förståelse genom amatöridrott på en global nivå.

Visste ni att man har tävlat i konst i OS?

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

När intresset minskar med kvadraten på avståndet

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan hade Sandöbron rasat.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande – vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrûck, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning – jag tror det var Dagens Nyheter – från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik – också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det – intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.