(Ba)rockmusik med Nordiska kammarensemblen

Härnösands Musiksällskap fortsatte firandet av sitt 175-årsjubileum med en barockkonsert i Rådhuset. Nordiska kammarensemblen spelade och solister var Göran Karlsson på cembalo och sopranen Helena Ek.

Cembalon är ett märkligt instrument. Ansågs länge som dyrt och komplicerat, och fick en överklasstämpel, så intill den milda grad att det ordnades cembalobål under Franska revolutionen. Nu har den fått lite av en renässans, och Göran Karlsson räknas som en av Nordens ledande cembalister.

Det är cembalons ljusa och spröda klangfärger som bidrar till barockmusikens karaktäristiska ljuduniversum.

Göran Karlsson har ett spektakulärt och teatraliskt sätt att spela, på ett sätt publikfriande i ordets bästa bemärkelse, han är mycket rörlig och arbetar med hela kroppen. Spännande att lyssna till, härligt att titta på.

Konserten inleddes med en sonat av Vivaldi, och hans fantastiskt stämningsfulla musikberättelser med ett brett register. Som alltid hos honom får blåsinstrumenten stort utrymme, just i det stycket i g-moll är det framför allt flöjten, och det blev ett tacksamt tillfälle för Patrik Wendel att briljera.

Det blev mera Vivaldi efter pausen, först med en annan sonat i g-moll, nu med fagott och Maria Hellström i huvudrollen, och sedan med en aria ur den kanske inte alltför kända operan Farnace, där Vivaldis vanligen enkla och lättillgängliga musik får en lågmält dramatisk underton, med en återhållen förtvivlan, föredömligt framförd av Helena Ek.

Hon har ett enastående djup i sin röst, den liksom sträcker ut och famnar musikens hela vokala rikedom. I en aria ur Händels opera Julius Caesar visade hon också att hon kan drilla fram höga toner med en häpnadsväckande lätthet och lika mycket charm.

Det blev också blandad musik ur barockens outtömliga skatt med en känslosamt sentimental sonat av Louis-Antoine Dornel, en aria ur Jean-Phillippe Rameaus Pygmalion, piggt och lättsamt med mycket glädje och kärlek, och ett kaxigt stycke av Georg Phillip Telemann med energiska stråkar i rasande tempo.

Nordiska kammarensemblen imponerar med sitt sätt att spela barock troget originalet men som ändå förmedlar en känsla av populärmusik, vilket ju barockmusiken var på sin tid. 1700-talets rock n ´roll!

Konserten avslutades helt stilenligt med disco, jo jo, en medley av schvungfulla dansmelodier av kompositören med det missvisande namnet Rebel (han var hovmusiker hos Ludvig XIV).

Det blev ett extranummer också. Händels fina Lascia ch'io pianga skruvade konsertens fantastiska stämning upp ytterligare ett par toner.

Ekonomins falska profeter

"Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.” profeterar ekonomidoktorn och managmentgurun Kjell A. Nordström. Den bästa kommentaren till hans så spektakulära – och spekulativa – profetia om landsbygdens undergång fälldes av min vän Per Kjellqvist: ” De värsta knäppgökarna har lämnat landsbygden och återfinnes i tätorterna framför allt i form av ekonomer.”

Mitt i prick. Problemet är bara att vår tids gurun och profeter ofta är just nationalekonomer. Med ett obegränsat starkt självförtroende och på det mest löjeväckande pretentiösa sätt strör de omkring sig dimmiga begrepp och kategoriska påståenden som utmynnar i häpnadsväckande trivialiteter kamouflerade till förment vetenskapliga sanningar.

Hur många gånger på sistone har jag inte hört en nationalekonom med allvarlig stämma förkunna att Donald Trumps valseger skapar osäkerhet som kan leda till att börsen går ner. Men det kan också leda till att den går upp!

Om nationalekonomen dessutom råkar vara konsult tingar denna djupsinnighet åtskilliga tusenlappar.

Marknaden har alltid rätt konstateras det, för att i samma andetag citera Thatcher att samhället inte finns.

I helsike, säger jag, marknaden ”har” ingenting, samhället finns visst.

Här blir nationalekonomins ideologiska slagsida alldeles uppenbar.

För även om de låtsas att nationalekonomin är en exakt naturvetenskap är den ingenting annat än 90 procent ideologi och tio procent astrologi.

Redan på 30-talet försökte sig den unge Gunnar Myrdal på att rensa bort allt ideologiskt bråte (borgerligt enligt honom) ur nationalekonomin, men fick snart ge upp – det blev ingenting kvar.

Han hade bara missat astrologin.

Efter den senaste finanskrisen kom det fram att de tjusiga och ack så komplicerade matematiska modeller som hade använts i analyserna av ekonomin hade man missat en liten detalj. Pengarna.

Inte undrat på att man ingenting förstod och missade totalt vad som komma skulle.

Det finns en anekdot om J.K. Galbraith, ekonomisk rådgivare åt bland annat president Kennedy. På en middag får han Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som bordsgranne. Kreisky frågar: professorn, hur förklarar ni Österrikes ekonomiska framgångar efter kriget? Det är mycket enkelt, svarar Galbraith, alla ekonomer lämnade landet före kriget.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Det är ingen exakt vetenskap som styrs av orubbliga naturlagar. Det handlar om samhället (och som sagt, jo, det finns) och de människor som lever och verkar här. Utvecklingen bestäms av politiska beslut. Beslut som vi själva fattar.

Oavsett vad knäppgökar i storstan påstår.

Ett kunskapslyft med Mammas nya kille

Vi sägs leva i ett kunskapssamhälle och skolan debatteras av alla med stor hetta. Åsikterna är många och alla tror sig förstås veta vad som är rätt och fel. Då ligger det verkligen i tiden att genomföra ett kunskapslyft, givetvis utifrån sina egna förutsättningar och intressen.

Det är precis vad Mammas nya kille har gjort.

När den omåttligt populära radioshowen flyttar över till teaterscenen är det ett stort och synnerligen riskabelt steg. Det är olika medier som arbetar med tyngdpunkt på olika uttryck. I radion är det naturligt nog rösten som dominerar, och även manuset, själva innehållet, är av stor betydelse.

På scenen tar kroppen över som det centrala uttryckssättet, men också här får rösten en framträdande roll.

Mammas nya kille klarar den omställningen utan problem, och som det verkar utan någon större ansträngning. Föreställningen är mycket kroppslig, och scennärvaron är det verkligen inget fel på.

Det är mycket ryckigt och knyckigt, det haltas och det hasas, det skuttas och det ramlas, det böjs och det kryps. Kanske lite väl nära lyteskomik, men det kan å andra sidan just vara meningen.

Rösterna bygger på dialekter, och det är alltid roligt, oavsett om det är värmländska eller Pitemål går det hem hos publiken.

Sedan är det förstås en annan fråga varför vissa dialekter är roligare än andra.

Innehållet då? Mammas nya kille fortsätter med sin skruvade anarkism, och deras Kunskapslyft är uppbyggd i denna anda.

Vänner av ordning kan säkert ha invändningar mot ämnesvalet, men hur vet man vilken kunskap är mest relevant och användbar? Ämnen som Social desorientering och bordellorientering kan vara nog så viktiga för unga människor på väg ut i livet.

Även om jag är klart skeptisk till Tyst tyska.

Dessutom tror jag att själva ämnesvalet är av underordnad betydelse. Innehållet tycks genomgående bygga på lösa hugskott, idéer man plockar upp lite här och där, och sedan vrider man dem några varv, driver dem till sin spets, och ibland vänder dem glatt till deras egen motsats.

Skådespelarna firar stora triumfer, oavsett om det är en osannolikt pinsam förälder eller en smula egotrippad Gudrun Schyman på scenen.

Humor är en svår sak, framför allt är den mycket individuell, det som är fantastiskt roligt för en person kan vara helt obegripligt för en annan. Tydligt är att Mammas nya kille har sin trogna publik, och att den uppskattar till fullo lärdomarna som förmedlas i Kunskapslyftet.

Foto: Andreas Nilsson

Magisk kväll på Box när Chip Taylor inledde sin Nordenturné

Efter ett drygt år kom världsartisten Chip Taylor tillbaka till Ådalen. Och än en gång bjöd han på en magisk kväll.

Förra gången gästade han Tingshuset i Nyland, den här gången var platsen Box whiskydestilleri och dess besökscenter. I båda fallen små, intima ställen, något som Chip Taylor säger sig trivas bra med.

Han berättade också att han gillar whisky, och just Box känner han särskilt mycket för.

- Den tillverkas med passion, och just den starka känslan, passionen, är vad som också skapar stor musik, säger Chip Taylor.

Han om någon borde veta. Få har komponerat så många stora hits som just han. Han har skrivit låtar för bland annat Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Även om han är lite av en doldis, står han bakom megahits som Wild Thing och Angel of the Morning.

Chip spelade både gamla och nya låtar, och efter 50 år i branschen har han en del att välja på. Men han håller på än, och han spelade ett par låtar ur sitt nya album The Song I Can Live with, bland annat en sorgesamt finstämd hyllning till vännerna David Bowie och Lou Reed.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som skapar storheten i hans musik, men jag tror att det handlar mycket om hans unika förmåga att skapa stämning.

Dels med musiken, oftast ganska enkla låtar som ligger någonstans mellan country och blues, den sortens musik han lyssnade på som barn på familjens Motorola radio. Det är lågmält och finkänsligt, han vågar gå ner i volym, tar inte i, med stort tålamod låter han publiken njuta av musiken.

Texterna får dessutom en chans att komma till sin fulla rätt.

Rösten är lätt skrovlig, med en antydan till livserfarenhet och levnadsvisdom. Hans mellansnack bidrar mycket till att skapa stämningar. Han berättar avspänt om sitt liv, och det finns en hel del att berätta. Chip Taylor har förutom sin remarkabla musikkarriär sysslat med en hel del annat. Han har varit golfproffs, och dessutom professionell gambler, spelat framgångsrikt på hästkapplöpningar, och även haft en framgångsrik bana som kortspelare.

Enligt en skröna blev han portförbjuden på samtliga kasinon i Atlantic City.

Han berättar också gärna om sin familj, han heter egentligen James Wesley Voight, och hans äldste bror Barry är världsberöm geolog, medan den andre brodern Jon är en Oscarbelönad skådespelare, och far till Angelina Jolie.

Med sig hade Chip liksom förra gången sin norske pianokompositör Göran Grini. De två är sällsynt samspelta och följsamma, och det blev en fantastisk konsert.

Det är första gången som Box besökscenter arrangerar en musikkonsert, men enligt uppgift finns det långt framskridna planer på fler evenemang.

Kluriga berättelser om livet och samhället

Anna Erlandssons utställning på galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik bjuder på en rad kluriga berättelser om livet och samhället. Hon använder många olika tekniker, men det är teckningen som är grunden för alla hennes uttryckssätt och som på ett spännande sätt går igen i så gott som alla verken.

Det mesta är serigrafier, sedan finns det blandteknik, torrnål, tuschteckningar, lite mer udda tekniker som sytråd på möbeltyg, och så de definitivt ovanliga som overheadpenna på arvgods och död ekorre på siden.

Sist men inte minst visas det animerad film, Anna Erlandsson har tunga meriter som filmare med en Guldbagge 2004 för kortfilmen Glenn, the Great Runner.

Anna berättar att ilska är en viktig drivkraft, när hon blir arg på olika företeelser sätter det igång en kreativ process. Av det märks sanningen att säga inte mycket. Hennes verk saknar förvisso inte en vass udd, men det som talar till betraktaren är snarare humor, låt gå en bitsk sådan.

Det finns inget genomgående tema för utställningen, i varje fall inte direkt iögonfallande, utan vi får följa olika ämnen och motiv. Miljöfrågan återkommer flera gånger, som i serigrafin The very last week, en av favoriterna, med giraffer som riskerar att hamna under stigande vattennivåer.

Djur har en framträdande plats i många av verken. Inte allegoriskt utan som självständiga subjekt i sin egen rätt. Vid betraktelsen är alla eventuella likheter en ren tillfällighet.

Anna Erlandsson väjer inte för det klara och entydiga i en tid då mångtydighet i konsten har blivit till en ny konformism – och tenderar att bli till otydlighet.

Istället utvecklar hon en påhittighet, som i sin fantasifullhet öppnar upp mot just det mångtydiga utan att förlora sin skärpa och klarhet.

Ett utmärkt exempel är Flickstreck (overheadpenna på arvgods), som på ett rakt men synnerligen subtilt sätt berättar om den upprörande orättvisan med pojkstreck som något man bara rycker på axlarna åt, medan flickstreck inte ens finns, flickorna får alltid ta sitt ansvar.

En existentialistisk enkelhet som med drabbande insikt är den döda ekorren på siden som på sitt makabra sätt talar om för oss att Jakten på ungdom och skönhet slutar alltid med döden. Amen.

Det finns också en befriande lekfullhet i Anna Erlandssons skapande, som i verket När skaru´sluta glo på tv, något som hon själv kallar för en ”kortnovell i betong”, och där hon använder kitschiga porslinsdockor.

Så vidgas gränsernas för det konstnärliga skapandet. Och blir till en konstnärlig berättelse om livet som pågår – här och nu.

Utställningen pågår till den 11 februari.

Konstlotteri för en framtid på Kiörningsgården

Det anrika pensionatet Kiörningsgårdens förvandling till vitalt konstnärshus har tagit ett stort kliv framåt. Arbetet för att skapa en plats som erbjuder tid och rum för kulturarbetare kräver mycket – inte minst pengar. Ett rejält tillskott ordnades genom lördagens konstlotteri.

16 konstnärer har skänkt verk, 15 tavlor och en skulptur, till lotteriet. De flesta är från Nordingrå, många välkända från den årliga Konstrundan, utan två från Härnösand. Ett särskilt konstverk var en tavla av Thage Nordholm, donerad av hans änka Margareta, en fin erkänsla från hennes sida av Kiörningsgårdens kulturgärning.

-          Det har varit kul att ringa konstnärer för att få loss konstverk till lotteriet, det är så många som tror stenhårt på den här idén, säger Matteus Westin från föreningen Kiörningsgårdens vänner, som äger det bolag som ska driva pensionatet.

Varje lott kostade tusen kronor, om man inte köpte flera för då rabatterades priset. Målet var att sälja för 50 000, och det uppnåddes med råge. 102 lotter såldes till ett sammanlagt värde av 62 500 kronor.

Knappt 50 personer köpte lotter, dessutom några lokala företag, och kommunens största politiska parti.

Evenemanget började med vernissage för de skänkta verken, sedan blev det fika, pysselhörna för barnen, husesyn och underhållning av Nordingråbon Andreas Franzén.

Förväntningarna var höga när det blev dags för utlottningen, oddsen var mycket goda, ungefär en på sex, och det blev många glada vinnare.

Hela behållningen från lotteriet går till en grundplåt för nödvändiga reparationer och renoveringar. Närmast är det en pelletsbrännare som ska betalas.

Kulturens villkor är förvisso tämligen krassa ibland.

Renoveringen syftar inte till någon lyxstandard, den unika pensionatskänslan ska bevaras så långt som möjligt, och huset ska få lov att berätta sin egen historia.

I maj drar säsongen igång, och då hoppas man kunna fylla huset med fullt betalande turister, givetvis till rimliga priser.

Samtidigt ska Kiörningsgården utvecklas till ett konstnärshus som erbjuder arbetsro för olika kategorier av kulturskapare.

Birgit Dahlgren som har drivit pensionatet i drygt 40 år, och nu donerat sitt livsverk till konsten, kunde tyvärr inte vara med men hennes närvaro kändes inte desto mindre högst påtagligt under hela kvällen.

Sjostakovitij, Beethoven och turkisk yoghurt

Härnösands Musiksällskap inledde sitt 175-årsjubileum på lördag med en konsert med Weberkvartetten på St. Petri Logen. Det blev en minnesvärd upplevelse med gränsöverskridande, eller kanske snarare brobyggande, musik.

Weberkvartetten är välkänd för Härnösandspubliken, om inte annat så för sina år som Quartet in Residence på Murberget 2005-2010.

Konserten inleddes med ett verk av den unge turkiske kompositören Erberk Eryilmaz med den lättsamma titeln Dances of the Yogurt Maker. Eryilmaz strävar i sin musik att föra fram musik från Östeuropa och Mellanöstern, inte minst för att påvisa de kulturella kopplingar som finns mellan öst och väst.

Yoghurtmakarens danser är fria improvisationer över folkliga danser från Turkiet, och kvartetten fick imitera turkiska folkinstrument.

Jag vet ingenting om hur en yoghurtmakare arbetar, inte heller hur de dansar, rent spontant förknippar jag nog yoghurt med lugn och stillhet, men här blev det glada toner i virvlande danstempo med en omisskännlig doft av Orienten.

Sedan blev det betydligt allvarligare. Sjostakovitjs stråkkvartett nr 3 är ett episkt verk som enligt honom själv handlar om det ryska folkets kamp och lidande under andra världskriget. De fem satserna beskriver först tiden före kriget, den relativa idyllen kläs i glad, folkliga toner, med kontrasterande klassiska inslag. Sedan kommer oron för krigets närhet, men också vantro, så typiskt för oss människor, ”det händer inte här”.

Då exploderar plötsligt fasan i hela sin vassa skärpa, bedövande högljutt, som en ångvält som krossar obarmhärtigt allt i sin väg. Den sorg som beskrivs kommer ur folksjälens djupaste vrår, dess outhärdliga svärta är lika vidsträckt och oöverblickbara som stäppen.

Den avslutande satsen frågar med irriterande envishet ”varför?” Men den uttrycker också en glädje att mardrömmen är över, även om den inte är ogrumlad, det hemska som har hänt är en ständig påminnelse och en varning.

En Guernica i toner.

Konsertens absoluta höjdpunkt, och det var tur att det följdes av en paus så att inte Beethovens klassiska stråkkvartett nr 1, hamnade helt i skymundan.

Det är en av de så kallade Razumovskij-stråkkvartetten, beställda av den ryske fursten Andrej Razumovskij. I beställning ingick en begäran om ryska teman, som givetvis tillgodosågs.

Det är ett mycket krävande verk, som fordrar lika mycket individuell virtuositet som harmoniskt samspel. Musiken pendlar mellan en sorts instrumentens stafett och förtroligt samtal mellan stråkarna.

Tredje satsens adagio framhäver så få andra stycken stråkmusikens fyllighet.

Och som alltid hos Beethoven en gnistrande intensitet, med ett tempo som ständigt riskerar att tangera det svulstiga, och med (k)luriga musikaliska cliffhangers.

Öst och väst, tradition och modernism, tyskt och ryskt, en konsert som byggde broar. Men det gör väl musik alltid?

Jubileumsfirandet fortsätter med ett fantastiskt program under våren. Se Härnösands musiksällskaps hemsida: http://harnosandsmusiksallskap.se/

En liten roman med stort innehåll

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Tidigare publicerat i Flamman.

Lokalproducerad musik firade Sollefteås 100 år

Sollefteå fyller i år hundra. Firandet inleddes på nyårsafton med ett pampigt fyrverkeri, och jubileumsårets andra evenemang var en galakonsert på Hullsta under Trettonhelgen. Det blev en sprudlande fest i musikalisk kulturrikedom.

Tanken bakom konserten var genial i all sin enkelhet. Nordiska kammarorkestern – den klassiska musikens stomme i länet – på scen och framför den solister med Sollefteåanknytning.

Lokalproducerat är inte bara miljövänligt, det brukar också vara den bästa kvalitén.

Och nog var det nivå som nådde högt ovanför Sollefteås höga kuster. Ribban sattes redan av Sara Sandström Korp, en sopran med rötter i Multrå, och en fantastisk röst som kombineras med lika mycket charm och utstrålning.

Hon sekunderades av sin syster Anna, också hon sopran, välkänd för Sollefteåpubliken med sin imponerande värme och allvar i stämman. Tillsammans bjöd de på en sublim vokal skönhet i Blomsterduetten ur Lacmé.

Kvällen gick mycket i syskonens tecken. Familjen Fröst mönstrade inte mindre än tre bröder, violinisten Johan, Göran vid flygeln och världsartisten Martin med sin klarinett.

Helt allena, utan några syskon, uppträdde Ulrika Bodén, ursprungligen från Helgum. Hon sjöng två psalmer på dialekt i Nicke Sjödins kongeniala översättningar till ångermanländska. Hon förenar på ett oemotståndligt sätt dialektens uppkäftiga trotsighet med psalmens frikyrkliga stridbarhet och folkvisans välljudande enkelhet.

Mitt under konserten genomförde konferencieren Jacke Sjödin en liten kupp då han lät meddela att Ulrika har tilldelats årets Nicke Sjödin-stipendium. Det delades ut på plats och ställe av mamma Hervor.

Nordiska kammarorkestern leddes för kvällen av Alexander Hanson, nyss hemkommen från Wien. Han dirigerade distinkt och med en självklar auktoritet genom Strauss den yngre, operaarior av Puccini, Delibes och Rossini, Hugo Alvén och Sjostakovitj, med mera.

Inte utan en viss antydan till teatralisk yvighet.

En som definitivt inte drar sig för det teatraliska är Martin Fröst. Under andra akten efter pausen tog han över ledning för orkestern och dirigerade med den äran ouvertyren till Mozarts Figaros bröllop.

Sedan tog han fram sin klarinett, och tillsammans med Nordiska kammarorkestern lekte han fram en egen Rhapsody in Clarinet. Med musikalisk virtuositet och sceniskt artisteri framförde de en blandning av klezmer, Brahms och Artie Shaw.

Och det hängde ihop alldeles utmärkt. Inte nog med det, med Martins lågmälda berättelse om musikens ursprung och utveckling kom denna osannolika mix att framhäva musiken som humanismens Höga visa.

Martin var iklädd en skogsvaktargrön kostym, i kontrast till alla andra herrar skräddade i svart, och han såg ut som Robin Hood. Som tar det bästa av musiken och delar ut till oss alla.

Jacke Sjödin roade publiken med sina humoristiskt tafatta försök att skriva en hyllningssång till Sollefteå. Inte lätt att rimma på ett ord med fyra stavelser. Tills han förstås kom på det. Det är fyra stavelser också i New York, New York!

Tillsammans med solisterna och orkestern tog de i ända från tårna och sången bar mäktigt förbi Långsele, Forsmo och Näsåker, ända bort till Ramsele och Junsele.

Kanske ännu längre.

Foto: Robbin Norgren

Föryngrad Orevy fortsätter O-rubbligt

För 17:e året i rad spelas Orevyn i Västansjö. Det är en nyårsrevy som traditionsenligt har premiär under Trettonhelgen. Men i år blev det inte som brukligt Trettondagsafton utan Trettondagen.

Det var inte den enda nyheten för i år. Revyn har också genomgått en mycket kraftig föryngring. Många av de som har varit med tidigare år bestämde sig i höstas för att hoppa av. Ett tag var det rent av risk att revyn överhuvudtaget inte skulle bli kunna spelas.

Men de som var kvar gav inte upp. De valde istället att se den nyuppkomna situationen som en möjlighet att växa in i sina roller som både skådespelare och manusförfattare. Och så har många nya unga förmågor kommit in.

Ambitionen är fortfarande att fortsätta i samma anda, men naturligtvis går inte så stora förändringar helt obemärkt förbi.

Även i orkestern är det idel nya ansikten, det är bara den evige Bo Wallgren som hänger med än.

Några av de stående karaktärerna är borta, Margot försvann redan för ett par år sedan, nu är Britta också borta, och så den ständige vaktmästaren Algot.

Han har ersatt av sitt barnbarn, Lill-Algot, den snart tioårige Lorentz Zart, ensemblens minsta och yngsta medlem. Han sköter sig med den äran, det finns en stor potential som säkert kan blomma ut de kommande åren.

Den föga gudaktige Prästen finns kvar, och det är fortfarande Uno Walther som spelar den figuren.

Repertoaren är också den lite annorlunda, det är, kanske en smula förvånande, betydligt mindre sketcher som behandlar ämnen från den stora världen, utan man håller sig mest hemmavid.

Det blir så klart en rejäl känga åt landstinget, man driver med arbetsförmedlingen, det skojas en del om den nya digitala teknikens gåtfulla värld, och det blir många skämt om generationsklyftor.

Lite av en höjdpunkt är sketchen om vindkraften, med en mycket oväntad användning av fas tre. Här firar Mario Trümper stora komiska triumfer.

De flesta sketcherna och korta och rappa, och tempot är genomgående hyfsat högt.

Orevyn vägrar att ge upp, och de gör verkligen skäl för årets namn O-rubbligt (det ska alltid vara ett namn som börjar på O-).

Föreställningen spelas den 13, 14, 27, 28 januari, 3, 4 och 11 februari.