Missriktad "patriotism"

”Judarna har vapen”. Upproret i Warszawa 1943

Artur Szulc

Norstedts

Det är med blandade känslor som jag läser Artur Szulc bok om upproret i Warszawas getto. Å ena sidan är det en förtjänstfull skildring av en heroisk händelse under andra världskriget, som har fått en så stark symbolisk betydelse. Det är dessutom den första sammanhängande berättelsen om upproret i gettot på svenska.

Det är vederhäftigt och välskrivet, och Szulc skildrar sakligt och kunnigt hur en liten grupp på några hundra judar, de som är kvar av nästan en halv miljon som var instängda i det största gettot i det naziockuperade Europa, tar till vapen i en sista desperat handling, och för en ojämn och utsiktslös kamp i nästan en månad.

Det handlar om att göra världen uppmärksam på judarnas öde, och att ”dö värdigt”. Det sistnämnda är inte oproblematiskt, eftersom det antyder att de andra dog ovärdigt, och Szulc berör ämnet, även om jag önskar att han gick mer på djupet.

En bonus är att Szulc tack vare sina kunskaper i polska lyfter fram flera intressanta böcker som förhoppningsvis kommer att översättas till svenska. Framför allt tänker jag på Moczarskis fascinerande samtal med gettots bödel Jürgen Stroop, och en av de överlevande upprorsledarna Zuckermans memoarbok, den sistnämnda finns dock på engelska.

Problemet med Szulc bok är att han inte nöjer sig med att skildra upproret utan i missriktad patriotisk nit vill också försvara Polens goda namn, och rätta till ”missförstånden” kring polackernas likgiltiga eller fientliga reaktioner på gettoupproret och motståndsrörelsens passivitet. Och det blir ack så fel. Szulc trampar in i ett träsk där han för varje steg sjunker allt djupare i antisemitisk dy.

I sin bakgrundsteckning beskriver Szulc mellankrigstiden i Polen som en ”tid av blomstring” för judarna. Man tror inte sina ögon. Visserligen tar han upp antisemitismen, men bagatelliserar den konsekvent. Diskriminerande lagstiftning genomfördes inte ”fullt ut”. De flesta antijudiska incidenter slutar bara med misshandel och förstörelse.

Direkt upprörande blir det när Szulc skyller en ”pogrom” (han använder anföringstecken) på hur en jude knivhögg två poliser (sammanhanget framgår inte)!

Kristian Gerner skriver i ”Centraleuropas historia (N & K, 2004) att ”samtida iakttagare uppfattade Polen som det mest antisemitiska landet i Europa.”

Den underjordiska Hemarmén (AK) var obenägen att sälja vapen till judarna. Det förekom ingen koordinering med Judiska kamporganisationen (ZOB). AK:s befälhavare vägrade träffa Zuckerman, och ZOB får ingen plan över avloppssystemet som skulle underlätta evakueringen från gettot.

Under hela upproret uttrycker den underjordiska högerpressen antingen likgiltighet eller direkt fientlig antisemitism. Tyskarnas metoder är fel men målsättningen är korrekt, var andemeningen.

Samtliga judiska överlevande som levde under falsk identitet på den polska sidan vittnar samstämmigt om de förbipasserande Warszawabornas hånfulla, föraktfulla och fientliga kommentarer.

För en gedigen genomgång av de polsk-judiska relationerna, med tonvikt på åren under andra världskriget, rekommenderar jag varmt Kazimiera Ingdahls nyligen utkomna ”Icke helt och hållet skall jag dö” (Carlssons, 2012).

Det kan vara på sin plats att betona att det finns ingen anledning att särskilt peka finger mot polackerna. Ingen har egentligen bestått provet inför Förintelsen. Det är odiskutabelt att det är de tyska nazisterna har bar ansvaret och huvudskulden, men det är numera alltmer uppenbart att flera, för att inte säga alla, var medansvariga och medskyldiga.

En insikt som det är viktigt att ta till sig idag, när rasism, främlingsfientlighet och högerextremism i krisens kölvatten åter visar upp sitt fula tryne.