Antimilitaristisk Valborg

Valborgsmässoafton är en märklig historia, som på ett intressant sätt visar hur den kristna kyrkan har förmått att inkorporera hedniska helger och riter, och göra de tämligen oförargliga. I ett liknande sammanhang har Marcuse myntat termen ”repressiv tolerans”. Det är en märklig teori visserligen, på mer än ett sätt, men det ska jag inte gå in på nu. Och faktum är att jag misstänker att det är som vanligt, svenskarna kan inte bara kröka till, de måste uppfinna en anledning, som dessutom har något av kultur över sig.

Idag är det dessutom Jaroslav Haseks födelsedag. Han var född 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks födelsedag firas lämpligen med tjeckiskt öl.

Kulturtorget vecka 17

1. Veckans bästa personliga kulturupplevelse?

Jag började läsa på en roman på nästan tusen sidor. Gammaldags hederlig episk berättelse, det ser ut att arta sig till en riktig läsefest. Hoppas få återkomma mer om detta.

2. Arrangören och orkesterledaren Duke Ellington (född 29 april 1899) myntade ”It dont mean a thing if it ain´t got that swing”. Ligger det något det kanske? Eller kan musiken vara bra utan att den svänger?

Jag känner folk som lyssnar på dansbandsmusik. Den svänger också. Allt beror på vart det svänger. Även om jag för egen del anser nog att det kan lika gärna gå rakt fram utan svängar.

3. Mer musik. Mannen bakom cd-skivan dog häromdagen, en chef på japanska Sony. Men nu börjar de gamla vinylskivorna bli populära igen. Cd eller vinyl? Har ni sålt/skänkt/kastat era gamla vinylplattor?

Jag kastar aldrig någonting, kan alltid vara bra att ha. Lämnade en back med vinylskivor på en inglasad altan, där de förstördes först av solen, och sedan av kylan. Men det är synd att kasta, kan säkert vara bra att ha...

Från den djupa sorgens folk och land

ROMAN
Jord och aska
Atiq Rahimi
Övers: Kristina Ekelund
Leopard förlag, 2011

Den afghanske författaren Atiq Rahimi blev känd för den svenska publiken med sin Goncourt-belönade roman ”Tålamodets sten”. Nu finns också hans debutroman tillgänglig på svenska. Det är ”Jord och aska”, senare filmatiserad och prisbelönad i Cannes. Rahimi lever sedan 1985 i Frankrike, efter att hans familj flydde landet efter den sovjetiska invasionen.

”Jord och aska” är skriven strax efter att talibanerna tog makten i Afghanistan. Handlingen utspelar sig visserligen under den sovjetiska ockupationen, men inbegriper tre generationer, och öppnar sig därmed mot både framtiden och det förflutna.

Rahimi har ett mycket säreget sätt att skriva, texten består av korta, abrupta meningar och stycken, med en ständigt undertryckt förtvivlan. Det är avbrutna meningar, antydningar och associationer som snärjer läsarens medvetande. Det är en stil som ligger tydligt den muntliga traditionen nära.

Romanen är skriven i andra person, med ett direkt tilltal till de agerande. Små betydelsefulla detaljer berättar om väsentligheter i skeendet runt om. Olika tidsplan flyter ihop, liksom dröm, mardröm och verklighet. Fram träder en gripande bild av ett land och ett folk i djup sorg.

Genom hela texter löper paralleller och referenser till en, eller möjligen flera, klassiska persiska litterära verk. Det kan vara svårt för den oinvigde västerländske läsaren att uppfatta alla hänsyftningar, jämförelser och metaforer. Men de djupa rötterna anas hela tiden, samtidigt som skönheten är uppenbar.

Fel hegemoni

Idag är det 74 år sedan Antonio Gramsci dog i Rom i sviterna efter sjukdomar som han ådrog sig i Mussolinis fängelse. Gramsci var det italienska komministpartiets ledare, filosof och marxistisk teoretiker.

Han har myntat begreppet ”kulturell hegemoni”, som är mäkta populär bland intellektuella, förmodligen därför att det tilldelar dem en viktig roll i den historiska processen.

Det problematiska är som vanligt verkligheten. Det italienska kommunistpartiet, som har haft Gramsci som husgud länge, lyckades i stor utsträckning förverkliga den kulturella hegemonin. Och partiet är i stort sett utplånat.

Gramsci hade inte förutsett, och det är svårt att klandra honom för det, utvecklingen inom populärkulturen. Enter Berlusconi.

Konst och politik

Idag är det 74 år sedan tyska nazister på initiativ av general Franco terrorbombade den baskiska staden Guernica under spanska inbördeskriget.

Händelsen inspirerade Pablo Picasso till den berömda målningen "Guernica".

Konst och politik hör nära ihop, och det är först när konsten tillåter sig att vara politisk som stora mästerverk skapas.

Mellan förtryck och uppror

ROMAN
Indignation
Philip Roth
Övers: Nancy Westman
Bonniers, 2011

Det sägs att författare egentligen skriver samma bok om och om igen. Det är ett påstående som stämmer mycket väl in på den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Det började en gång i tiden med några romaner om en ung man på väg ut i livet, och fortsatte sedan med en bred målning av det moderna amerikanska samhället.

I den senaste romanen på svenska förenar han de två teman. Men Roth förmår alltid att överraska, och den unge judiske mannen som är bokens huvudperson plågas denna gång inte av den annars klassiska judiska mamman, utan av en hysteriskt överbeskyddande fader. Den förvirrade Oidipus flyr fältet, och lämnar det välbekanta New Jersey för ett collage mitt ute på landsbygden i Ohio, antagligen ett slags symbol för den tysta majoritetens Amerika.

Vår huvudperson må vara en odrägligt egocentrisk och halsstarrig besserwisser – vilken ung man är inte det? – men han möts av ett rigid och intolerant system, som under ett sken av tillmötesgående präglas av dubbelmoral, bigotteri, etnisk och annan diskriminering.

Den hänsynslöst blodiga slakt som samtidigt pågår i Korea är bara en logisk förlängning av allt det som den tidens USA står för.

En ny era kan vagt skönjas, symboliserad av snabbköp och sekularisering, och en ansats till ungdomsrevolt, men än så länge kvävs den utvecklingen i sin linda, och det tar en ände med förskräckelse, både på det individuella och på det samhälliga planet.

Litteraturens styrka är att också de döda kan tala.

Roth har ett otroligt effektivt sätt att berätta, hans text är sprängfylld av fakta och information, och genom ett enskilt öde kan han skildra ett helt samhälle under en viss epok, i det fallet USA under det begynnande 50-talet.

Och nej, det var inte bättre förr. Roths roman är en knivskarp anklagelse mot ett själlöst samhällssystem, samtidigt som det pekar hän mot 60-talets uppror och frigörelse.

Veckan från hyllan 14

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den började någon gång i tisdags, lite oklart, det är nåt tjafs om solnedgång, och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Sen ska man läsa ur en konstig bok, där det inte går att fatta från vilket håll man ska läsa, vilket inte spelar så stor roll, för det går ändå inte att fatta innehållet heller.
Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten förra året på grund av ett vulkan utbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. Vi förlåter Alliansen och den obefintliga oppositionen, vi förlåter Barack Obama och Sarah Pallin, talibaner och amerikaner, Kaddafi och rebellerna, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

För er som är intresserade av frågor om just Skuld och Försoning, och har en stund över under helgen rekommenderar jag gärna Leo Tolstoys "Uppståndelsen". En präktig tegelsten med en massa folk som har många olika konstiga namn men ändå är samma person, och där huvudpersonen är en "furst". Det måste ha funnits en förfärlig massa furstar i Ryssland en gång i tiden.

Tolstoys roman är i alla fall en mäktig berättelse om en människa som vågar ompröva sig själv och ta konsekvenser av det han tror är rätt och riktigt, även om priset är högt. Det är kristendom när den är som bäst, Bergspredikan i praktiken.

Mer om gamle Leo en annan gång, när mina ögon är i bättre skick.

Lycklig Pesach, Glad Påsk och allt annat trevligt önskas alla läsare.

Världsbokdagen

Idag är det egentligen Världsbokdagen. Den ska firas den 23 april, men eftersom det i år kolliderar med den kristna påsken, har den flyttats till den 13 istället. Barbari och vidskepelse! Den ska firas idag, punkt slut. Vilket jag härmed gör:

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år f. Kr. utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktigen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet e.Kr. når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Innan boktryckarkonsten är varje bok en unik enhet. Hela arméer av skrivare, oftast munkar, vid kloster och regelrätta kopistverkstäder sitter dag och natt och med gåspenna i handen utför en gigantisk kulturgärning. Tryckning med lösa typer är först känd, föga förvånande, från Kina, redan ca 1045. Den slår dock aldrig rot, kanske beroende på kinesernas förtjusning i kalligrafi, möjligen också därför att de kinesiska tecknen är alltför krångliga att arbeta med. Större framgång får tekniken i Korea i början av 1400-talet.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och ca 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”…en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo m.fl. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

En anständig begravning

Idag är det Lenins födelsedag. Bör uppmärksammas, om inte annat så för att karln inte ens har fått en anständig begravning. En tidigare text med anknytning till ämnet:

Säg mig vem du reser statyer åt, och jag ska säga dig vem du är.

En staty av Otto von Bismarck hittas i en polsk by i Ostpreussen. Ska den resas upp på nytt som en vittnesbörd om gemensam historia eller grävas ner igen då järnkanslern förföljde polacker och den katolska kyrkan?

Roman Dmowski, polsk högerradikal, rabiat antisemit, beundrare av den italienska fascismen – och stor polsk patriot – får ett fem meter högt bronsmonument rest i centrala Warszawa. Samtidigt rensar man ut alla namn på gator eller institutioner har döpts till något som på minsta lilla vis kan andas någon anknytning till vänstern, och diskuterar att riva statyer över fallna sovjetiska soldater.

Stepan Bandera, ukrainsk fascist, nazistkollaboratör, skyldig till folkmord på polacker, ryssar och judar – och självständighetshjälte och offer för en kommunistisk mördare – en staty av honom har nyligen avtäckts i Lwów/Lviv/Lemberg (namn är inte neutrala!).

Benny Holmberg åker i sin roman ”Nu var det 1968” tåg genom Sovjet och begrundar alla dessa otaliga Leninstatyer. I Kina tar Maomonumenten aldrig slut. Han söker desperat efter bortförklaringar. Sedan tänker han sig oändliga rader av statyer av Erlander hemma i Sverige, och inser det fullständigt orimliga i det.

Statyer handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Och kanske allra mest om nuet.

Det var inte bättre förr!

Jag läser romaner om tre generationers kvinnoliv.

SKÖNLITTERATUR
Kärleken i Julia Anderssons liv
Åsa Moberg
Natur & Kultur, 2011

Att föda ett barn
Kristina Sandberg
Norstedts, 2010

Stannfåglarna
Inger Henricson
Bokverket, 2010

Debatten kring kvinnofrågor kan många gånger göra mig mycket fundersam. Kan det verkligen fortfarande vara så illa ställt? Har det inte hänt någonting de senaste trettio eller mer åren, står allting still? Eller har det rent av – hemska tanke – blivit sämre? Nostalgivarning är förstås på sin plats, det är ofta en illusion att det var bättre förr.
En som vet hur det var förr är Åsa Moberg. Åren 1973-74 skrev hon romanen Kärleken i Julia Anderssons liv, men det är först nu som den publiceras. Anledningen till dröjsmålet får man förmoda berodde på hänsyn till flera mer eller mindre kända personer som förekommer i boken. Att Åsa Moberg själv är romanens huvudperson går inte att ta miste på. Jag vill gärna tro att valet av namn ”Julia Andersson” inte är någon tillfällighet. ”Julia” som symbol för den stora romantiska kärleken, och ”Andersson” som vem som helst.

Nu är Åsa Moberg/Julia Andersson inte vem som helst precis. Allt hon rör vid blir till stor succé, hon blir en uppmärksammad konstnär, efterfrågad debattör, kontroversiell skribent. Ett inte helt ovanligt öde bland vänstern, där det fanns många duktiga människor, som kunde göra framgångsrika karriärer och nå höga positioner, en utveckling som utan tvekan fjärmade de från så kallat vanligt folk. En del hade till och med valt det som en medveten politisk strategi, med en maoistisk anstrykning benämndes det för ”den långa marschen genom institutionerna”, givetvis då med tanken att förändra dessa institutioner. I de flesta fall verkar det som att det blev tvärtom.
Åsa Moberg skiljer sig också från den tidens vänster i ett viktigt avseende, hon är nämligen socialdemokrat, låt gå av den radikala typen, och inte så lite kritisk mot Rörelsen.
Men det kanske mest avvikande med henne är hon lever i ett monogamt förhållande i en tid då många skiljer sig till höger och vänster, har relationer lite hur som helst och med vem som helst, och det som gäller är ”fri kärlek”. Sex är för Åsa/Julia ett uttryck för äkta och djupa känslor och inte något som man gör på skoj för vänskaps skull. Hon vägrar också att vara otrogen, något som annars tycks vara de flestas vanligaste fritidssysselsättning.

Däremot lider hon ingen brist på erotiska drömmar, och är också ofta fylld av undran och längtan efter olika män. Än en gång kontrasteras Julia mot tidens anda. Ungdomsrevolten och 68 beskrivs vanligen som ”vänster”, men den hade utan tvekan starka individualistiska och hedonistiska inslag som efter att det rigida borgerliga samhällets första indignation väl hade lagt sig enkelt kunde uppfångas av konsumism och ideologiskt snömos om att förverkliga sig själv.
Och ändå fanns det mycket positivt under slutet av 60- och början av 70-talen. En anda av solidaritet och gemenskap, och en självklarhet att ställa upp för varandra. Mest frapperande är hur naturligt och utan rädsla som många umgås med kriminella och missbrukare. Det fanns tydligt mindre rädsla då, och det kan jag inte tolka på något annat sätt än att det sociala förtroendekapitalet var långt större innan samhället började slitas sönder av budgetsaneringar och skattesänkningar.
Det är inget litterärt mästerverk som Åsa Moberg har skrivit, inte minst irriterande är de möjligen välmenande men definitivt nödtorftiga förklädnader bakom vilka verkliga personer förväntas dölja sig. Det tar ungefär en halv mening för att lista ut att personen Hubert Meyer är Harry Schein.

Men det finns så mycket spännande och fruktbart som hon tar upp att boken är ändå en högintressant läsning. Inte minst den inre konflikten mellan politiska ideal och inlärda normer, så påtaglig i en tid som kvinnor uppfostrade till att kliva åt sidan börjar ta plats. Den manliga attityden präglas i motsvarande grad av dubbelmoral: gärna frigörelse, men ta hand om marktjänsten först!
Romanens styrka ligger i skildringen av hur det personliga och det politiska nära hör samman.
En helt annan sorts bok är Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Utgångspunkten är en relativt banal historia. Året är 1938 och unga Maj har flyttat från landsbygden i Jämtland till det expanderande Örnsköldsvik där hon arbetar på kondis. Hon ”råkar i olycka” men den överklassige Tomas, en hygglig prick, dock alltför begiven på starka drycker, ”tar sitt ansvar”, och de gifter sig.
Vi får följa tiden för graviditeten och strax efter, och Majs inre kamp, mot den egna osäkerheten, den egna kroppen som kan vara så besvärlig, barnet som ska komma till världen, den snorkiga svärmodern, ja hela omgivningen, och den hela tiden förkvävande känslan av att inte räcka till. På en tät, smärtsamt klaustrofobisk prosa skildrar Sandberg den kvinnliga erfarenhetens slutna rum och dess fysiska och mentala geografi.
Med små medel lyckas Sandberg skickligt förmedla klassamhällets inte alltid så diskreta charm. Däremot lyser världen med sin frånvaro. Ådalen är trots allt blott bortom skogen och nazismens mörka moln tornar upp sig över horisonten. Om det inte många rader. Att föda ett barn är dock tänkt som första delen i en trilogi, så det kanske kommer i nästa roman.

Går vi ytterligare en generation tillbaka hamnar vi i Inger Henricsons roman Stannfåglarna. Det är en enkel och realistisk skildring av fattigfolkets kamp för överlevnad och värdighet och mot misär, förnedring och förtryck. Överheten tar förutom ekonomiska påtryckningsmedel, rå våld och ideologisk dominans, mest i form av religion, också till diverse fula knep för att småfolket ska veta sin plats.
Det är framför allt kvinnorna som håller ihop familjerna mot denna väldiga övermakt. Men det blåser också nya vindar. Det bildas fackföreningar och de socialistiska idéerna vinner mark. Nya ord som strejk, solidaritet och kooperativ blir en del av folkets språkbruk.
Sakta, sakta sker det en utveckling till det bättre, men Stannfåglarna är en nyttig påminnelse om att det krävs kamp, ingenting blir till av sig själv, än mindre får man det gratis.

Och trots att handlingen utspelar sig under en period för omkring 100 år sedan slås man vid läsning av dess aktualitet idag. Det är arbetslinjen, de fattiga ska slita tills de stupar om inte deras barn ska svälta ihjäl, det är konkurrensutsatt offentlig sektor och anbudsförfarande, barn till medellösa familjer som inte klarar deras försörjning utauktioneras till lägstbjudande, sunda offentliga finanser prioriteras,
om det så sker till priset av människoliv. Och vem tror ni betalade för Kreugerkraschen?

Det var inte bättre förr. Men i vissa avseenden är det lika illa nu.

Skoningslöst om ett rasistiskt klassamhälle

ROMAN
I den fallande snön
Caryl Phillips
Övers: Hans Berggren
W & W, 2011

Människor söker förbättra sin lott, och det blir inte alltid som de har tänkt sig. Varje år har det sedan decennier strömmat in människor till England, framför allt från forna brittiska kolonier, i jakt på ett bättre liv. Författaren Caryl Phillips är född på Saint Kitts i Västindien, och hans författarskap behandlar teman som ras, kön och klass. I den senaste romanen ”I den fallande snön” rör det sig mest om ras.

Huvudpersonen Keith är en svart man med rötter i Västindien, medelålders, välutbildad socialarbetare i mellanchefsposition, som givetvis arbetar med ras- och integrationsfrågor, medelklass med radhus och anlag för raskonspirationsteorier.

Hans tonårsson, vars mamma är vit engelska och som kallas ”halvblod” av sina egna morföräldrar, är upprorisk, vilket är inte alldeles oväntat. Värre är at han föredrar att umgås med enbart andra svarta ungdomar och tar avstånd från faderns hela medelklassiga kultur och bildning.

Sonens problem tvingar fram en självrannsakan hos Keith. När det sedan inträffar en djupgående kris i hans liv, både på det personliga och på det yrkesmässiga planet, tvingas han att konfrontera sitt förflutna. Det sker genom mötet med hans åldrande far, med vilken han har haft dålig och sporadisk kontakt.

Faderns berättelse om hopplösheten som han flydde från, alla de förhoppningar som han hade för sin tillvaro i England, och om hur dessa obarmhärtigt kom på skam, blir till en skoningslös anklagelse mot ett rasistiskt klassamhälle.

Monologformen som han använder sig av är kanske inte det optimala litterära greppet, och det är inte heller helt fritt från klichéer, men Phillips är en alldeles för god berättare och säker stilist för att det ska gå helt fel.

”I den fallande snön” är ännu en fullträff från Caryl Phillips.

Upproret i Warszawas ghetto

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. Några anteckningar sedan tidigare:

Det är 65 år sedan upproret i Warszawas ghetto bröt ut. En handfull män och kvinnor, kanske ett tusental, beväpnade med ett litet antal pistoler, några gevär och hemmagjorda bensinbomber, tog upp kampen med världens mäktigaste militärmakt. Den ojämna kampen pågick i en månad. De flesta av kämparna dog. Deras minne lever.

På måndag är det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. Det är en händelse som alltid har berört mig djupt. En handfull människor, dömda till undergång, som trotsigt reser sig, och bjuder motstånd in i det sista mot den bestialiska övermakten. Det återkommande motivet för deras handling sägs vara att de ville ”dö med värdighet”. Och det har jag svårt med. Betyder det att alla de andra dog utan värdighet?

Småbrukarnas kampdag på Kombis i Bjärtrå

Internationella Småbondedagen firades på söndagen på Kombis i Bjärtrå. Det var föredrag om situationen för lantarbetare på vingårdar i Sydafrika, och det visades en film från Brasilien om en alternativ jordbruksmodell.

Småbondedagen instiftades 1996 till minne av de 19 arbetare som mördades i Brasilien när de ockuperade mark. La via campesina, en internationell rörelse av ”små och medelstora producenter, jordbruksarbetare, landsbygdskvinnor och ursprungsbefolkningar” utlyste då den 17 april till småbrukarnas kampdag. Man kämpar för rätten till egen jord, men också rätt till eget utsäde, ett stort problem i många länder där bönderna tvingas att använda genmanipulerade grödor. Man vänder sig mot monokultur och industrialiserade jordbruk, och vill istället satsa ekologiskt.

- Det finns även en politisk och social dimension i småbrukarnas kamp, som handlar till exempel om rätt till utbildning, säger Hans Nolén från Latinamerikagrupperna, och själv småbonde.

Emy Åstrand och Filippa Bergström från Stockholm, som har varit flera gånger i Sydafrika, och har kontinuerlig kontakt med lantarbetarfacket där, visade film och berättade om kampanjen Rättvis vinhandel.

Det är tredje gången som Internationella småbondedagen ordnas på Kombis.

Arrangemanget var ett samarbete mellan Ådalens Afrikagrupp, Latinamerikagrupperna, LRF Västernorrland och NBV.

Aktion för rättvis vinhandel

Ådalens Afrikagrupp demonstrerade på lördag utanför Systembolaget i Kramfors, Sollefteå och Härnösand med krav på bättre villkor för lantarbetarna i producentländerna. Demonstrationen är ett led i en landsomfattande kampanj under namnet Rättvis vinhandel i hela Sverige.

- Lantarbetare på vingårdar i Sydafrika arbetar för dåliga löner och under usla villkor, och är ofta helt beroende av sina arbetsgivare, säger Eva Tånneryd från Ådalens Afrikagrupp.

Systembolaget arbetar just nu fram en uppförandekod för att ställa krav på drägliga arbetsförhållanden i vinbranschen. Afrikagrupperna, i samarbete med Latinamerikagrupperna ett sydafrikanskt fack och syndikalisterna, anser att de krav som ställs är alldeles för allmänna och vaga, och att Systembolaget förlitar sig alltför mycket på stickprovskontroller.

Istället vill man att det ska formuleras mer konkreta och specifika krav, och att Systembolaget börjar ett systematiskt samarbete med fackföreningar i de berörda länderna. Detta är desto viktigare som facklig verksamhet är många gånger förbjuden eller begränsad.

- Systembolaget är en av världens största aktörer på vinmarknaden, och dess agerande gör skillnad, säger Eva Tånneryd.

De demonstrerande utanför Systembolaget var noga med att påpeka att aktionen inte riktades sig mot enskilda Systembutiker, framför allt inte den i Kramfors.

Mångfald i skogen från när och fjärran

Mor och dotter, Eva och Sara Nordangård, visade film, utställning och höll föredrag på Naturum i lördags. Temat var Skogen, och arrangemanget hölls med anledning av att
FN har utnämnt år 2011 till det Internationellt skogsåret.
- Jag ville med min film visa hur kulturer förändras när regnskogen huggs ner, säger Sara Nordangård.
- För mig handlar det om att ta tillvara den snart bortglömda kunskapen om skogen och träden innan det är för sent, säger Eva Nordangård.

Unga Sara, född och uppvuxen på Svanö, har varit flera gånger i Latinamerika, Peru, Bolivia, Ecuador. Hennes film, som heter ”Vägen” är en skildring av hur en väg byggs genom regnskogen i Ecuador. Det är skogsbolag som vill anlägga vägen för att där kunna transportera virke och olja. Bygget väcker starka känslor bland indianbefolkningen, som befarar drastiska förändringar till det sämre i sina livsvillkor.

Sara började med att läsa ett brev som hon skrev från Ecuador första gången hon var där 1995. Sedan knöt hon ihop berättelsen om regnskogen med sina nuvarande erfarenheter från renskogen i Jämtland, där hon bor idag.

Jag undrar om Saras intresse för skogen har påverkats av att hon är uppvuxen i ett skogslän.

- Det enda som har påverkat mig är uppväxten i en familj där jag tilläts att ha drömmar, och där en tro förmedlades att dessa kan förverkligas, svarar Sara.

Eva Nordangårds slöjdutställning vill visa vad träden betydde i folktron, medicinen och det praktiska hantverket. Hon berättade om hur hon använder material från skogen och hur den inspirerar henne tillsammans med gammal folktro.

- Mycket i den gamla kunskapen är förstås hokus-pokus, men ännu mer är både intressant och användbart, och kan vara till stor nytta, inte minst i medicinen, säger Eva.

Veckan från hyllan 13

Finansministern strålar av lycka och självgodhet, ekonomin går som tåget (hoppsan!?) och det bästa är att arbetslösheten väntas sjunka. Det talas om en ljusnande arbetsmarknad. Hurra! Nu är Sverige världsbäst igen.

I själva verket handlar det om en ofattbar cynism och propagandistiska dimridåer som får de gamla sovjetiska politrukerna att framstå som en bunt beskedliga amatörer. Arbetslösheten är uppe i nästan tvåsiffrigt, det är närmare 400 000 människor som är utan jobb, ungdomsarbetslösheten är permanent, långtidsarbetslösheten ökar, förtidspensionärer under 30 blir allt fler, samtidigt som utbetalningar av socialbidrag (det finns en eufemism för det också, vad det nu heter) skenar, liksom barnfattigdomen, och antalet vräkta växer också.
Detta kallas för framgångsrik ekonomi. Hmmm. När arbetslösheten på Göran Perssons tid år 2006 låg på sex procent kallades det för "massarbetslöshet". Nu suggererar vår finansminister livligt påhejad av så kallade politiska kommentatorer att fem procent är nära "full sysselsättning". Avståndet är tydligen försumbart.

Och är det någon som minns hur Alliansens företrädare med autistisk envishet upprepade mellan sammanbitna tänder: "en miljon i utanförskap"? Ingen som talar om utanförskap idag inte. Och vart tog den där miljonen vägen?

Anders Borg med vänner är dock inte helt främmande för problemet och de är inte sämre människor och dummare politiker än att de presenterar lösningar. Hela grejen är ju att det inte lönar sig tillräckligt att arbeta, och då blir människor lata och föredrar att leva på bidrag. Då sänker vi skatten för dem som har jobb, och då får de en massa kulor mer, och då kommer latmaskarna fatta läget och ta sig samman och söka jobb. Enkelt, va?

En del är tyvärr så hopplösa och fast i bidragsträsket att det inte ens räcker att locka med mer i plånboken. Då har vi minsann andra åtgärder! Jobbcoacher, bara en sån sak. Och räcker inte det heller kan man alltid köra patrasket genom en rejäl förnedringsprocess i fas tre.

Sedan väntar "välfärdsjobb". Inte helt oväntat har de mycket lite med välfärd att göra, i alla fall för dem som ska utföra jobben. Det handlar om att jobba gratis som "motprestation" för det stöd som man uppbär (där kom eufemismen för socialbidrag).

Det kallas att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett. Och visst är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att i samma veva som vårbudgeten presenteras är det Becketts födelsedag. Som ett brev på posten (hoppsan igen!) kommer här en liten text skriven för fem år sedan till Becketts hundraårsdag:

För hundra år sedan, den 13 april 1906, föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytesrika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket. I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska. Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.

Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.

Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld. Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.

1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.

Ett sovjetiskt Panta rei

ROMAN
Allting flyter
Vasilij Grossman
Övers: Lars Erik Blomqvist
Historiska Media, 2010

Den ryske författaren Vasilij Grossman är mest känd för sitt monumentala verk ”Liv och öde”. I början av 60-talet skrev han romanen ”Allting flyter”, den kom ut på svenska första gången 1977, och finns nu i nyutgåva.

Det är historien om Ivan, detta det mest typiska av alla typiska ryska namn, som i någon gång efter 20:e partikongressen 1956 och det så kallade tövädret kommer ut från Gulag, efter närmare 30 år som oppositionell lägerfånge. Han möter människor som förrådde honom genom falska och påhittade angivelser, andra som valde att titta bort och låtsas som ingenting, än andra som försökte uppträda rakryggat men skrämdes till tystnad. Upp rullas Stalintidens absurda tillvaro med hänsynslös och totalt godtycklig terror som drabbade blint. Men Ivan Grigorjevitj är alltför luttrad, han har sett och upplevt alltför mycket för att sätta sig till doms över någon. Det var själva systemet som korrumperade människorna, och gjorda alla till medskyldiga till avskyvärda brott i en högre saks tjänst.

Romanen är litterärt sett inte helt lyckad, den urartar till en filosofiskt traktat, och stundtals rent av en regelrätt predikan, om varför det gick så, varför revolutionens löfte sveks så grundligt. Det är en fråga som också återspeglar Grossmans egen personliga utveckling, från hängiven kommunist till skeptiker i samhällsmarginalen.

Även om ”Allting flyter” haltar som roman är den en viktig vittnesbörd från en grym tid, med skakande skildringar av kollektiviseringen 1929 och den påföljande svälten. Det är också en anklagelseakt mot ett omänskligt system. Boken utmynnar i en kompromisslös hyllning till friheten och en kraftfull humanism.

Kulturtorget vecka 15

1. Kinas mest berömda konstnär, Ai Weiwei, har fängslats/anhållits av myndigheterna för att ha stött Nobelpristagaren Liu. Kinas myndigheter verkar säkra nu på att omvärlden ändå inte gör något?

Den demokratiska världens omsorg om demokratin verkar inte alltid överdrivet stor. Andra hänsyn tycks styra viljan att agera och reagera. Kinesernas lugn är säkert välgrundad.

2. Greta Garbo, Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Evert Taube, Birgit Nilsson, Dag Hammarskjöld kommer på våra nya sedlar. Något namn du saknar, och till vilken sedel i så fall?

Alltså, det jag framför allt saknar är sedlar, helst sådana av höga valörer. Vad det är för gubbar och gummor på dem spelar ingen roll. Men eftersom du ändå frågar, hyser jag en viss socialrealistisk vurm. Varför inte en arbetare på sedlarna?

3. Nordamerikanska inbördeskriget bröt ut den här veckan för 150 år sedan. Går det överhuvudtaget att förstå att människor för inte så länge sedan var anhängare av slaveri?

Slaveriet behöver inte alltid se ut som i sydstaterna. Det finns många moderna varianter, som har nog så många anhängare. Vilket i och för sig är obegripligt, men inte desto mindre ett faktum.

För full hals

Idag är det årsdagen av Majakovskijs död. Dagen till ära:

BOK
Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets.
Bengt Jangfeldt
W&W

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.
Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij.
Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.
Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

"En av de betydelsefullaste personerna i Tyskland"

Idag är det Ferdinad Lassalles födelsedag. Det är med honom lite som med prinsen av Wellington, som är känd enbart genom Napoleon. Lassalle är mest känd för taskiga saker som Marx sa om honom. Men efter hans död uttryckte sig i alla fall Engels mycket uppskattande.

Lassalle dog i en duell(!) 1864 bara 39 år gammal. Han var född i Breslau,då i Tyskland, numera heter staden Wroclaw och ligger i Polen.

Den polske författaren Marek Krajewski har skrivit en serie deckare som utspelar sig i staden, under den tyska tiden, precis efter första världskriget. En av böckerna är översatt till svenska.

Här en recension, som är del av en större text:

Handlingen i “Lubiewo” utspelar sig till stor del i Wrocław i sydvästra Polen. Fram till 1945 hette den Breslau och var en tysk stad. Många tyska kultur-och vetenskapspersonligheter kommer härifrån, och faktiskt en svensk också, visserligen av tyskt ursprung, nämligen löntagarfondernas fader, ekonomen Rudolf Meidner.

Det är just i det tyska Breslau som den polske deckarförfattaren Marek Krajewski har placerat en serie kriminalromaner. Den första heter ”Vålnader i Breslau” (övers: Lisa Mendoza Åsberg, Weyler) och utspelar sig bara ett år efter första världskrigets slut.

Krajewskis hjälte heter kriminalassistent Eberhard Mock, och han är en försupen ungkarl med svaghet för rödhåriga damer, han är begåvad och bildad, deklamerar gärna antika författare, han är också ganska korrumperad, och naturligtvis har han traumatiska minnen från kriget, som plågar honom svårt. Med andra ord, mycket stereotypt.

Det blir inte bättre av att intrigen har ett starkt inslag av hemliga konspirationer och mystiska orden. Upplösningen är tyvärr också en klar antiklimax.

I Polen har Krajewskis böcker kultstatus. Kanske bero det på förtjusningen i att läsa en skildring av något välbekant men som bara tills nyligen var något helt annat. Den aspekten finns inte för den svenska läsaren. Men böckerna är välskrivna, med en stark Mankell-känsla.

Styrkan ligger framför allt i Krajewskis förmåga att minutiöst återskapa det gamla tyska Breslau, en bedrift i sig av en författare född 1966.

Dessutom finns här en intressant historisk bakgrund. Såren efter kriget är fortfarande färska, många är vilsna, arbetslösheten och misären är stor, prostitution och brottslighet tillhör vardagen, samtidigt som det börjar höras krav på revansch och en stark man. Tendenserna är ännu ganska svaga, men antyder redan då för de klarsynta vad som komma skulle.

Det är faktiskt mycket skickligt.

USA:s blodigaste krig

Inbördeskrig tenderar alltid att bli utdragna, ovanligt blodiga och lämna oläkta sår för lång tid framöver. Amerikanska inbördeskriget är inget undantag. Kriget som startade den 12 april för 150 år sedan med sydstaternas attack mot Fort Sumter kom att vara i fyra år, bli det blodigaste kriget i Amerikas historia – om vi bortser från utrotningen av indianerna förstås – och de förlorades bitterhet försvinner först med presidentvalet 1980, om ens då.

Kriget har gått till historien som en kamp mellan slaveriets motståndare och anhängare. Verkligheten bakom var nog mer sammansatt än så, det handlade ytterst om USA skulle förbli ett sammanhållet land med en uniform inre marknad. Nordstaterna, ”Unionen”, ansåg det, sydstaterna, ”De konfedererade”, däremot föredrog en lösare konfederation.

En intressant fråga är om en stat har rätt att utträda ur unionen. Juridiken är säkerligen nog så snårig på den punkten, men sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet säger förmodligen att det borde vara helt OK. Har man anslutit sig frivilligt, ska man kunna lämna också. Men när det kommer till krass makt- och intressepolitik väger sådana hänsyn lätt.

Slaveriet kom hur som helst att bli en viktig symbolfråga för hela kriget, och resultatet av krigsutgången blir också att slaveriet avskaffas. Därmed inte sagt att diskrimineringen av afroamerikaner upphör, den fortsätter i själva verket in i våra dagar.

Många sydstatsbor sörjde – och idealiserade - säkert också de paternalistiska förhållanden som rådde under slaveriet, och hade svårt att se hur den moderna tidens själlösa slit inom industrin kunde anses vara en förbättring. I en mycket talande scen i filmernas film ”Borta med vinden” utbrister en förfärad Scarlett O´Hara under ett besök i en fabrik där det arbetar svarta: ”Så skulle vi aldrig behandla våra niggrer!”

Amerikanska inbördeskriget betraktas som det första industriella kriget. Järnvägar, pansarbåtar, telegraf och framför allt massproducerade vapen, kom att spela en avgörande roll. Nordsidans vinst var därför lätt att förutsäga, nordstaterna var inte bara numerärt överlägsna, utan först och främst hade en överväldigande industrikapacitet.

Mark Twain hävdade på fullt allvar – han hade en sådan sida också – att Syd förlorade, trots att deras militära härförare, framför allt Lee, var mycket skickligare än sina kollegor på motståndarsidan, därför att de var en bondearmé, och stora delar av den brukade helt enkelt försvinna när det var skördedags.

När Nordstatsarméerna rycker in i Söder går de fram med en hänsynslös brutalitet. Man bränner ner allt i sin väg, vilket tillsammans med den allt mer effektiva sjöblockaden, leder till svåra umbärande, och rent av svält, för civilbefolkningen.
När krutröken äntligen lägger sig, och sydstatsarméns befälhavare Lee kapitulerar den 9 april 1865 i Appomattox, har mer än 600 000 soldater mist livet. Till det får man lägga ett okänt, och inte så litet, antal civila offer. Som en jämförelse kan nämnas att i andra världskriget förlorade USA drygt 400 000 man.

Tio procent av nordstaternas manliga befolkning mellan 20 och 45 år fick sätta livet till. För sydstaterna är motsvarande siffra ofattbara 30 procent.

Inbördeskriget följdes av en period som i officiell historieskrivning kallas ”Rekonstruktion”, och som var ingenting annat än en militär ockupation av Södern. Den kom att vara i tolv år.

Sydstatarna förlät aldrig republikanen Lincoln, och politiken i sydstaterna dominerades länge av det demokratiska partiet. Ronald Reagan var den förste republikan sedan inbördeskrigets dagar som lyckas vinna i Södern i valet 1980.

Omkring 3000 svenskar deltog i det amerikanska inbördeskriget, den överväldigande majoriteten på nordstatssidan.

Lokala litterära sällskap på Sambiblioteket

De litterära sällskapen i Västernorrland höll ett seminarium i lördags på Sambiblioteket i Härnösand. Det var svårt att inte imponeras av både bredden och den höga klassen på de författare som fanns representerade. Åtminstone en kvinna, nämligen Laura Fitinghoff, Alfhild Agrell saknar än så länge ett eget sällskap, det fanns dramatiker, poeter och prosaister. Påtagligt många var arbetarförfattare, eller folkliga i största allmänhet som J R Sundström. Författare med anknytning till Ångermanland var i kraftig majoritet, även om den del är både och, som till exempel Karl Östman, född i Ångermanland men verksam i Sundsvall.

Några av författarna har blivit ”utlokaliserade”, Härnösandsonen Bertil Malmbergs litterära sällskap har sitt säte i Stockholm, inte heller Erik Beckman-sällskapet håller till i länet, trots att han tillbringade det mesta av sin produktiva författartid i Prästmon, där han var lärare på Hola folkhögskola.

Efter inledningsanföranden av kommunalrådet Fred Nilsson och Bo G Hall från Dels, De litterära sällskapens samarbetsnämnd, höll varje sällskap en ganska kort programpunkt med både presentation av de enskilda författarna och deras författarskap och högläsning ur deras verk. Det kändes nästan högtidligt och med en känsla av historiens vingslag när man visste att det bland de närvarande fanns sonsöner till J R Sundström och Karl Östman, och Hervor Sjödin och Örjan Torell, vars mormors mor Elin var Laura Fitinghoffs älsklingssyster.

Det fanns flera olika teman under seminariet, Kärlek, Arbete, men det genomgående och ständigt återkommande var Skogen. Dels som natur, men också – och kanske framför allt – som skildringar av sågverksepoken. En smula förenklat skulle man kunna säga att länets ekonomiska storhetstid åtföljs av en motsvarande litterär blomstring. Sågverksindustrins nedgång för också med sig en litterär tillbakagång.

De litterära sällskapen ägnar sig åt klassiker, och är i den meningen tillbakablickande. Men vilka är de författare som skildrar dagens Västernorrland? Torgny Åström gav en del av svaret i sitt livfulla och engagerade föredrag ”Strövtåg i länets litterära landskap” genom att avslutningsvis peka på författare som Jan Wolf-Watz, Annika Sjögren, Doris Dahlin och Carina Kågström. I vimlet syntes också Bo R Holmberg.
Torgny framhöll dessutom den unga poesi från länet som nu finns samlad i antologin ”Ung Poesy”.

Flitiga bin i Bollsta belönades

Bollstabruk Intresseförening (Bi) höll en galamiddag i lördagskväll på Folkets Hus i Bollsta då Årets Bin 2010 utsågs. Dessa bin är flitiga medlemmar som på ett förtjänstfullt sätt verkat för att samhället Bollstabruk börjat rustas upp förra året.

Utmärkelserna delades ut i två kategorier: dels till den projektgrupp som verkat för att den yttre miljön i de centrala delarna av Bollstabruk rustats upp, och dels till den projektgrupp som verkat för att rekreationsmöjligheter i Bollstabruk vidareutvecklats.

Vinnare i den första kategorin var en projektgrupp bestående av Toivo Nylander, Svante Näsman, Rolf Edlund, Rune Jonsson, Sören Strindlund, Bertil Hedin, Stefan Granlöf och Kjell Sjölander. Med ideella insatser, hjälp från lokala entreprenörer och företag samt ekonomiskt stöd från kommunen har gruppen under hösten 2010 restaurerat gång- och cykelvägen och träbron mellan Kejsarstan och Bollstahallen.
Vinnare i den andra kategorin var en projektgrupp bestående av Rune Jonsson, Björn Östblom, Toivo Nylander, Bernt Eriksson och PG Wallin. Denna projektgrupp återuppförde en gammal vandringsled mellan Svedjebergets topp och Röåsen.

- Det är tack vare det fantastiska engagemanget från våra projektgrupper som vi börjat få saker och ting att hända i Bollstabruk, säger Roger A Åkerblom, ordförande i Intresseföreningen, som delade ut ett diplom till varje projektdeltagare.

Lars T Johansson och trubaduren Patrik Eriksson från Kramfors underhöll de närmare hundra medlemmar och gäster som samlats till denna gala som gick i engagemangets anda.

Veckan från hyllan 12

En kvinna fick rätt i reklamationsnämnden mot en kursgård utanför Härnösand. Hon deltog i en kurs i hawaiiansk tarmrening, och eftersom det inte fanns tillräckligt med toaletter var hon tvungen att uträtta sina behov ute i det fria inför andra människor.

Kvinnan krävde att få tillbaka 3 900 kronor av kursavgiften. Det kostar nämligen 7 800, alltså nästan åtta tusen spänn, att lära sig skita under åtta dagar. Samtidigt får man sig till livs kvasifilosofiskt snömos, som av någon outgrundlig anledning är hawaiiansk. Kanske att det är exotiskt, och förknippas med sol, avspändhet och allmän lycka.
Ett lavemang på apoteket kostar runt en femtiolapp. Dock ingår ej hawaiianskt dravel.
Eftersom kuren fungerade uppenbarligen, åtminstone att döma av kvinnans nöd, rekommenderar Allmänna reklamationsnämnden att hon får tillbaka tusen kronor.

Det är lätt att förfasa sig över att människor inte är riktigt kloka. Det är de väl inte heller. Men visst handlar det om mer än så. Många upplever säkert tomhet, söker efter något mer i sina liv, det finns en utbred dödsångest i våra samhällen, och dessutom krav på ungdomlighet, hälsa och styrka.

Tyska Juli Zeh har skrivit en roman om saken, nyligen publicerad på svenska, "Corpus Delicti" (Weyler: övers: Christine Bredenkamp). Annars kommer jag osökt att tänka på Mark Twain. Han har skrivit minst en berättelse om just hälsohysteri, som hos den store humoristen naturligtvis slutar i tragiskt förtida död. Om jag minns rätt.

Tyvärr kan jag för mitt liv inte hitta vad berättelsen heter, inte heller i vilken bok som den ingår. Enda lösningen för den intresserade läsaren är att ta sig an hela Twains produktion, en förvisso gigantisk, men ingalunda oangenäm, uppgift.

Och som Hemingway sa: "All amerikansk litteratur kommer från en enda bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finns äventyr".

Premiär för ”Nära dig” nära publiken

Sara Öhlén och Pelle Nordlander hade skivsläpp fredag kväll i Bystugan i Nyadal. Paret har samarbetet i elva år, och det är deras tredje skiva tillsammans. Den nya skivan heter ”Nära dig”, och tanken att hålla till i den lilla lokalen var just att komma publiken nära.

Det lyckades till fullo, här fanns ingen egentlig scen, utan artisterna var som mest ett par meter från sina åhörare. Det var intimt och personligt.

Duo framförde musik från skivan, det var både Saras sång till Pelles ackompanjemang och pianosolo. Man tog också hjälp av den digitala tekniken och tack vare den kunde publiken höra andra musiker och Norakören, som ju är med på flera av skivans spår.
Trevligt också med en lagom volym, som lät Saras stämningsfulla röst komma till sin fulla rätt.

Sångernas innehåll berörde livets jäkt och stress, om att stanna upp och tänka efter vad livet egentligen handlar om, och framför allt om att ge sig tid för varandra.

Sara och Pelle hoppas att upprepa fredagens succé även på lördag kväll, samma tid, samma plats.

Modelejon på Kramm

Lions stora modevisning på hotell Kramm på torsdag kväll samlade inte mindre än 17 olika klädföretag som visade upp sina kollektioner.

- Det är fantastiskt att vi kan få till en så stor tillställning, trots situationen för klädaffärer i Kramfors, sa Monica Breitholtz, president för Lions i Kramfors, och kvällens konferencier.

Hon kunde också berätta att imorgon (läs idag) öppnar en ny butik i Klippoteket, som har tagit över Emalias varumärken.

Mer än 100 supébiljetter var sålda, det var hög stämning i restaurangen på Kramm, och hela behållningen, som brukar uppgå till omkring 20 000 kronor, går till Lions fond för cancerforskning i Umeå.

Mycket var nytt under modevisningen igår, bland annat hade man för första gången en hårshow.

Sömnlös i Transsylvanien

Att Emil Ciorans födelsedag infaller samma dag som romernas nationaldag är en tillfällighet, men fullt stilenligt.

Den 8 april är det hundra år sedan den rumänske filosofen och författaren Emil Cioran föddes. Det kan vara värt att uppmärksamma. Dels därför att rumänska tänkare av rang står inte precis som spön i backen, dels därför att Cioran faktiskt var en betydande filosof, och bland annat räknas som föregångare till både Jean-Paul Sartre och Albert Camus.

Cioran föddes i byn Rasinari, i det som då var det numera tämligen bortglömda Siebenbürgen, en medeltida kvarleva inom Österrike-Ungern, som efter 1918 blev en del av Rumänien.

Under sina universitetsstudier i Bukarest blev han vän för livet med den blivande dramatikern Eugène Ionesco och religionshistorikern Mircea Eliade.

Med den sistnämnde delade Cioran vurmen för Hitler och den italienska fascismen, liksom för diverse totalitära och nationalistiska ideologier, som under 30-talet höll på att spridas över Europa. Det enda problematiska för de bägge herrar var dessa strömningars traditionalism, medan de själva var starka förespråkare för modernismen i dess olika former.

De förstod inte – ville inte, kunde inte - att den unkna Blut-und-Bodenmysticismen, den löjeväckande storrumänska nationalismen och den rabiata antisemitismen var i själva verket en konsekvens av Rumäniens efterblivenhet, och ett substitut för moderniteten.

Vilket visar med all önskvärd tydlighet att också kloka människor kan samtidigt vara tämligen dumma i huvudet.

Efter andra världskrigets slut tog Cioran avstånd från sina tidigare ideologiska sympatier. Det gjorde många andra också.

Cioran flyttade till Frankrike, liksom sina vänner Ionesco och Eliade, och i likhet med dem började han skriva på franska. Det gjorde det lättare att slå genom i den intellektuella världen.

Cioran förblev sin läromästare Nietzsche trogen, trots att denne råkade i vanrykte efter kriget. Precis som han skrev han aforistiskt, det var äktheten i uttrycket, mer än intellektuella resonemang, som skulle drabba och övertyga läsaren.
Hans tänkande präglas av djup pessimism, och det är ur den han hämtar näring till sin existentialism. Livet innebär smärta, lidande, meningslöshet, och dödslängtan, men för den som orkar är det ändå värt att leva.

Den polske författaren Andrzej Stasiuk beskriver i sin bok ”På väg till Babadag” från 2004 (Jadac do Babadag, tyvärr inte översatt till svenska), som är en reseskildring från Central- och Östeuropa, och samtidigt en inre resa i det glömda Europas mentalitet och seder, ett besök i Ciorans födelseby Rasinari.
Han möts av ett landskap av en urgammal hopplöshet och en tidlös förtvivlan som han inser kan hos ett känsligt och intelligent sinne väcka en oemotståndlig längtan efter storslagenhet.

Bara ett fåtal av Ciorans verk är tillgängliga på svenska. ”På förtvivlans krön”; övers: Dan Shafran och Åke Nylinder, ”Historia och utopi”; övers: Jon Milos, ”Om olägenheten i att vara född”; övers: Lasse Söderberg, ”Bitterhetens syllogismer”; övers: Jon Milos.

En oväntad teaterupplevelse

Teckenspråkstolkning förekommer ibland på tv, någon står i utkanten av bilden och arbetar frenetiskt med händerna, utan att vi hörande behöver bry oss särskilt mycket. I Riksteaterns Tyst Teaters uppsättning av Dario Fos klassiker ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” är det tvärtom. Pjäsen spelas på teckenspråk – av både hörande och döva skådespelare – samtidigt som det tolkas till talad svenska.
Lite ovant i början, men efter en stund fungerar det utmärkt, och man tänker knappt på det.

Teater som uttrycksform lämpar sig sällsynt bra för just teckenspråk. Mimiken, gestiken, det kraftfulla utspelet, hela kroppsspråket är minst lika viktiga, om inte viktigare, än det verbala. Och just Dario Fo burleska teater som hämtar så mycket från medeltida folkliga teaterformer är ännu mer tacksamt.

Det är faktiskt tredje gången jag ser ”Vi betalar inte!”, jag har sett Pistolteaterns nu legendariska uppsättning, och dessutom Lilla teaterns i Helsingfors fenomenala version. Det vore naturligtvis inte rättvist att jämföra, varje uppsättning måste bedömas i sin egen rätt.

I Ulf Montans regi har pjäsen fått en viss aktualitetsanpassning, med referenser till Saab, Fredrik Reinfeldt och vår monark. En aning förvånande har man däremot behållit en del av det ursprungliga sammanhanget. Dario Fo är en komikens mästare, och stundtals är pjäsen hysteriskt rolig, men samtidigt kändes den bitvis 70-talsaktigt fyrkantig och propagandistisk. Kritiken mot italienska kommunistpartiet var tämligen malplacerad för en svensk publik, och dessutom numera fullständigt inaktuell.

Men det finns ett konsekvent underifrånperspektiv hos Fo som är mycket tilltalande, inte minst i denna pjäs om vad som skulle kunna hända när människor får nog av dyrtid, arbetslöshet och förmynderi.

Skådespelarna firar stora triumfer i sina respektive paradroller.

En oväntad, ovanlig och definitivt positiv teaterupplevelse.

Kulturtorget vecka 14

1. Partiet Sannfinnländarna ser ut att få framgångar i valet i Finland (15 april) med en kampanj mot ”tvångssvenskan” (språket är obligatoriskt i skolan). Får svenskar tycka till om svenskan i Finland, eller är det något som bara angår finländare?

Svenskar är så klart inte finländare. Och finns det sanna finnar, borde det rimligen finnas falska också. Tyvärr är det så världen ser allt mer ut i krisens spår. Rasism och främlingsfientlighet breder ut sig, delar upp människor i "vi" och "de", och tar hem billiga poänger på en populistisk politik, med förenklade analyser och enkla lösningar.

2. Byggherren Sven-Harry Karlsson byggde ett helt eget konstmuseum i Stockholm (invigdes förra helgen, med en utställning med Lars Kleen, konstnär med sommarateljé i Nordingrå). Storhetsvansinne eller bra att kulturen får lite av stålarna som näringslivet jobbar in?

Jag låter vara osagt vem som har jobbat in de pengarna. Och så klart är det storhetsvansinne. Kulturen ska helst i så liten utsträckning som möjligt vara beroende av enskilda mecenaters egotrippar, men visst är det bättre att det blir ett konsthus än att det skulle slösas bort på något annat.

3. Betyder våren något speciellt för kulturen? Är det något du vill ska få en ”ny vår”?

Jag är inte särskilt känslig för årstider, våren betyder inte så mycket, om jag nu har en favorit är det snarare hösten. Om något skulle behöva en "ny vår"? Det är i så fall Folkets hus-rörelsen. Det vore fantastsikt om den kunde återupprätta sin ställning som mötesplats och ett självklart forum för kulturen.

Regeringen satsar på tidiga elitklasser

Elitklasser på högstadiet kommer att införas höstterminen 2012, enligt ett regeringsbeslut. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har sedan länge velat ha ”spetsutbildningar” på högstadiet, med ett antagningssystem baserad på kunskapstester. Tidigare har skollagen satt stopp för det, men den nya lagen, som träder i kraft den 1 juli, gör det däremot möjligt.

Om det finns särskilda skäl, och Skolinspektionen ger sitt godkännande, kan sådana tester användas redan från årskurs fyra.

– Alla elever i skolan, även de allra mest studiebegåvade, har rätt att få utvecklas och lära sig mer. Det har i decennier funnits en socialdemokratisk jantelag i svenskt skolväsende, som dragit en våt filt över den här typen av initiativ. Det är dags att bryta med det, säger Jan Björklund, enligt svd.se.

Björklund hoppas att satsningarna på elitklasser ska vara permanenta. Socialdemokraterna är emellertid mycket kritiska. Den utbildningspolitiske talesmannen Mikael Damberg anser att det är ”fel väg” att börja sortera elever så tidigt som på högstadiet, och han befarar att utslagningen och segregeringen, som redan är ett stort problem inom skolan, kommer att öka ytterligare.

Vänsterpartiet har tidigare tagit kraftigt avstånd från satsningen på elitklasser.

Miljöpartiet ställer sig avvaktande.

- Spetsklasser är inte lösningen för att höja ett sjunkande medelvärde i matematik i den svenska skolan. Svenska elever blir inte bättre i matte av att det finns en spetsklass för några få som är extra talangfulla, säger partiets talesman Jabar Amin.

Trots det är MP inte helt avvisande, men man vill först utvärdera försöket, innan det permanentas.

Fler småföretag utan kollektivavtal

Allt fler småföretag väljer att inte teckna kollektivavtal, enligt en rapport från intresseorganisationen Företagarna. Nästan 60 procent av de minsta företagen, med upp till 50 anställda, har idag inget avtal. Det motsvarar omkring en halv miljon löntagare inom den privata sektorn.

Ju mindre företag desto vanligare är det att det saknas kollektivavtal. Det finns också påtagliga geografiska skillnader, vanligast med avtal är det i norr och på Gotland, medan Stockholmsregionen är mest avtalslöst. Högst anslutningsgrad finns inom samfärdseln, medan den är lägst inom finanssektorn. Mest problematiska anses kollektivavtal vara inom bygg- och uppdragsbranschen.

Enligt Företagarnas undersökning anser många att kollektivavtalen är framförhandlade med storföretag som utgångspunkt, och därför dåligt anpassade till småföretagens verklighet. Man betonar att företag inte väljer bort kollektivavtal därför att man vill ge sina anställda sämre villkor, utan därför att avtalen inte är tillräckligt ”flexibla”, och blir ”otympliga” att hantera.

”Med anledning av detta måste företag som inte har kollektivavtal betraktas som lika seriösa som andra företag.”, skriver man i en kommentar till rapporten på organisationens hemsida.

Istället förespråkar man att det ska vara frivilligt att teckna kollektivavtal.

– Företag som har bra villkor för personalen ska inte tvingas att teckna kollektivavtal. Och rätten att sätta företag i blockad måste begränsas, säger Christina Linderholm, tillförordnad vd för Företagarna.

Undersökningen pekar samtidigt på att många av de företag som har kollektivavtal är mycket positiva, och ser avtalen som ett stöd i verksamheten.

Inrikesnotiser

Utredning om USA:s
övervakning läggs ner

Åklagaren beslutade att lägga ner undersökningen om den amerikanska ambassadens olovliga underrättelseverksamhet. Utredningen inleddes i november då det framkommit att ambassaden övervakat och registrerat svenska medborgare.
Från amerikanskt håll bekräftades verksamheten och man hävdade att den skedde med de svenska myndigheternas vetskap och godkännande. Både Säpo och justitieminister Beatrice Ask förnekade all kännedom om saken.
USA:s ambassad hade tidigare sagt att det rör sig inte om någon hemlig verksamhet, att man välkomnar utredningen, och att man ska bistå den.
Nu lägger emellertid åklagaren ner undersökningen bland annat därför att han inte kunnat förhöra ambassadens personal, och inte heller haft tillgång till deras arkiv. Därmed kan brott inte bevisas.

Fler arbetslösa

Antalet öppet arbetslösa uppgick förra veckan till 210 439 personer, enligt statistik från Arbetsförmedlingen. Det är en ökning från föregående vecka med 1203 personer, men innebär en minskning med 36 174 jämfört med samma vecka förra året.
Antalet sökande som har fått arbete ökade från drygt 5 000 till mer än 16 000.
Sökande med aktivitetsstöd är nu 178 066 personer, en minskning med 3 553 och 6 479 färre än i fjol. Samtidigt har antalet personer som har arbete med stöd ökat med 117 till 75 579, vilket är 4 681 fler än i fjol.
Antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingarna minskade med 1 306 platser till 15 137.

M i Stockholm förhalar sprutbyte

Moderaterna i Stockholm säger nej till sprutbyte för missbrukare. Förslaget kommer ändå att gå genom eftersom det stöds av samtliga andra partier.
Stockholmsmoderaterna anser att det inte finns tillräckliga bevis att sprutbyten minskar smittspridningen. Dessutom befarar man att lokaler för sprutbyten kan bli centra för langning, och öka otryggheten för stadens invånare. Istället vill partiet satsa mer resurser på förebyggande åtgärder.
Sverige är det enda landet i EU förutom Grekland som saknar ett nationellt sprutbytesprogram.
Sprutbyte rekommenderas av WHO, FN, EU:s narkotikaorgan, Internationella röda korset, Världsbanken samt generaldirektörerna för Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet.
– Det räcker inte, och WHO-rapporten har blivit ifrågasatt, säger socialborgarrådet Anna König Jerlmyr (M), enligt dn.se.

Fler anmälningar
mot kärnkraftverk

Antalet anmälningar mot svenska kärnkraftverk har ökat från fem per år för tio år sedan till 20 de senaste åren. Varje kärnkraftverk inspekteras en gång i veckan, och förelägganden utfärdas om det upptäcks brister.
På strålsäkerhetsmyndigheten tror man att ökningen beror främst på man har fått större resurser för inspektioner. Men en annan anledning kan också vara att de svenska anläggningarna blir allt äldre.
Den allvarligaste formen av anmälning är åtalsanmälning. Det är när Strålsäkerhetsmyndigheten misstänker att ett kärnkraftsbolag med uppsåt eller av oaktsamhet åsidosatt bestämmelser i kärnteknik- eller strålskyddslagen.
Under de senaste tio åren har det gjorts nio sådana anmälningar, men hittills har ingen lett till åtal.

Han fick Folkets pris

August Strindberg tillhör den långa listan av stora författare som aldrig fick Nobelpriset. Men han fick istället svenska folkets kärlek och uppskattning. Det tog sig rent konkret uttryck i den insamling till ett ”folkets Nobelpris” som startade för exakt 100 år sedan.

Strindberg är en jätte utan motstycke i svensk litteratur, en veritable kung Midas, allt han rör vid blir till guld. Han skriver ”Röda rummet”, och det är den första moderna svenska romanen, han skriver en dikt, ”Esplanadsystemet”, och den blir inledningen till en förnyelse av den svenska poesin.

Inte helt oväntat är han en föregångare och en viktig inspirationskälla för arbetarlitteraturen. Strindberg var en i högsta grad politisk författare, och det går inte att ta fel på hans skarpa kritik av överheten. ”Nya riket” från 1882 står sig än idag som politisk satir och som ett hänsynslöst angrepp på makten. Något, eller möjligen ett par, år senare skrev han ”Lilla katekes för underklassen”, men den publicerades först 1913 efter hans död. Titeln talar för sig själv. Och inte för inte kallade den liberala tidskriften Strindberg för ”sinnesrubbad”, medan det publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (vilket förmodligen som vanligt fick motsatt verkan!), och biskop John Personne publicerade 1887 boken "Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen".
Störst betydelse för arbetarlitteraturen hade dock det delvis självbiografiska ”Tjänstekvinnans son” från 1886. Den har dels ett tilltal som inger självförtroende, den tar sig rätten att uttrycka den personliga erfarenhetens direkta betydelse. Så skriver Lars Furuland om Strindbergs betydelse för arbetardiktningen: ”Strindberg betydde mer än någon annan för utformningen av språket som ett redskap för en kritisk-realistisk diktning.”

Dels handlar det förstås om Strindbergs betoning av klassaspekten i sin uppväxt, alldeles oavsett att han – i vanlig ordning, frestas man säga – överdrev och diktade lite som det passade.

Även om Strindberg till hela sin karaktär var en bildstormande radikal förhöll han sig länge skeptisk till den framväxande arbetarrörelsen. Enligt honom själv berodde det på att han uppfattade socialismen som ”gudlös”. På äldre dagar kom dock Strindberg i kontakt med flera kristna socialdemokrater, vilket kom honom att ändra uppfattningen, och han kallade sig även offentligt för ”kristen och socialist”.
Arbetarrörelsen och den store författaren kom att dra ömsesidig nytta av varandra, och för Strindbergs del visade det sig mycket värdefullt inte minst när den så kallade Strindbergsfejden bröt ut 1910. Titanen i Blå Tornet gick till frontalangrepp på sitt gamla favorithatobjekt Karl XII, och genom honom på hans samtida beundrare, av vilka flera var den tidens främsta namn inom den intellektuella eliten. Strindberg förlöjligade Oscar Levertin, hånade Heidenstam och förringade Sven Hedin. Det var samtidigt tydligt för alla att målet för angreppet var överheten, militären, kungahuset och det konservativa etablissemanget.
När det blev uppenbart att Strindberg aldrig skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, föreslog en måleriarbetare och socialdemokratisk agitator, Adolf Lundgrehn, en insamling till ett anti-Nobelpris, eller ”Folkets Nobelpris”. Det blev förstås bråk och väldiga diskussioner, men i januari 1911 tog ordföranden i det socialdemokratiska ungdomsförbundet Zäta Höglund ett initiativ till en nationalinsamling. Ett upprop författades och publicerades i flera tidningar den 6 april 1911.

217 kända personer hade undertecknat, bland annat biskopen Nathan Söderblom, som fick en massiv kritik för detta.

På Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912, som för övrigt blev hans sista födelsedag, redovisades insamlingens resultat: 45 000 kronor, som var en betydande summa på den tiden, det motsvarar drygt två miljoner i dagens penningvärde. Prins Eugen hade skänkt ett större belopp – det var på den tiden då kungligheter kunde ägna sig åt annat än att vända blad – men de flesta bidragen var små, de kom förmodligen från arbetare och så kallat ”vanligt folk”. Inte mindre än 40 000 personer hade bidragit.

För Strindbergs del kom pengarna i senaste laget. Han skänkte också bort det mesta, bland annat till arbetslöshetskassor.

Samma dag som pengarna överlämnades hyllades författaren genom ett fackeltåg med 15 000 deltagare längs med Drottninggatan som organiserades av Stockholms arbetarekommun. Uppslutningen var ännu större vid Strindbergs död samma år, då många tusen arbetare och andra följde honom till den sista vilan med fackföreningarnas fanor i spetsen.

Nästa år är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. För många är det ett utmärkt tillfälle att fira Sveriges störste författare. Regeringen har efter stor vånda och lång tvekan anslagit 200 000 kronor till firandet. Det är tio gånger mindre än vad det enkla folket samlade ihop för 100 år sedan.
Dags för en ny Strindberginsamling?

Turistens klagan

Vintern är en fin årstid, men här i Norrland kan den vara i längsta laget. Vilken tur då att pappa på gamla dagar har blivit Floridapensionär, och tillbringar de tre vintermånaderna utanför West Palm Beach.

Nio timmar på ett flygplan är ganska segt, och det är en lättnad att landa i Newark, i New Jersey. Flygplatsen här heter med sedvanlig amerikansk känsla för svulstigt patos ”Liberty”. Det tar nästan två timmar att passera gränskontrollen, och amerikanernas totala oförmåga att organisera en kö får en att undra hur det kan vara möjligt att de är en världsmakt. Jag antar att det är därför världen ser ut som den gör.

De amerikanska gränspoliserna är lika charmiga som en gång deras kollegor i forna DDR.

Väl framme i Florida upptäcker vi snart det som jag har redan tidigare sett med en sådan upprörande tydlighet i sydstaterna, det amerikanska samhällets rassegregering. Semesterfirare är vita, de som arbetar är svarta. I Florida tillkommer dessutom en etnisk och språklig dimension, arbetarna här är ofta från Centralamerika och talar spanska.

Vi gör en utflykt till Miami, och där talar inte serveringspersonalen på flera ställen någon engelska alls.

Jag träffar en gammal klasskompis från grundskolan. Vi har inte setts på över 40 år. Han har bott i Florida sedan 1985, och vi hittade varandra genom internet.
Han driver en målerifirma och verkar framgångsrik. Fint hus, flott bil garaget, jo då, han tjänar bra. ”Men det blir ändå inte mycket över”, säger han. Och hur är det möjligt? Jo, avgifter för sjukförsäkringar, pensionsfonder, och andra försäkringar kostar en mindre förmögenhet. Och så är det rejält dyrt med sonens universitetsstudier.

Jag försöker leka djävulens advokat: ”Men i Sverige betalar vi mycket skatt”. Han replikerar blixtsnabbt, ”Ni förstår inte hur bra ni har det!”
Och lägger till, ”Om det inte vore för klimatet förstås”.

När man är i Nordamerika är det lätt att få en känsla av att Europa inte finns. Än mer Sverige. Nyhetsrapporteringen i media dominerades medan vi var där av två saker: revolten i Egypten, och senare också i Libyen, och den politiska kampen i Wisconsin.
Där har den republikanske guvernören föreslagit att facket ska berövas rätten till kollektivavtalsförhandlingar för de offentligt anställda. ”Det finns inga pengar att förhandla om”, säger guvernör Scott Walker.

Till saken hör att Wisconsin hade sina finanser i ordning. Sedan föreslog Walker skattesänkningar, mest för de rika så klart, och kan ni förstå – underskottet i delstatens budget motsvarar ganska precis storleken på sänkningarna.

Det är också uppenbart att det handlar om något annat än balans i budgeten. Facken har erbjudit att avstå lönehöjningar, mot att förhandlingsrätten inte rörs. Walker sa nej. Det är förhandlingsrätten han är ute efter. Utan den är facket, som komikern Jon Stewart sa i The daily show, ”ett gäng som har rätt att bära samma t-shirt”.
Rubriksättarna har högtidsdagar: ”Revolten i Mellanöstern och Mellanvästern”.
Plötsligt är Sverige inte så avlägset längre. Och två veckor går ju så fort.

Romskt från Näsåker på jubilerande Svanö

Svanö Kulturförening fyller 25 år, och man firar jubileumsåret med ett starkt program. På lördag kväll gästades Svanö Folkets hus av Mustat Silmät, en grupp från Näsåker som spelar finsk-romsk musik.

Det började 1986 när ett gäng inflyttade och besjälade av en ”nybyggaranda” efterfrågade ett annat kulturutbud än dåtidens Kramfors kunde erbjuda.

- Vi ville ha något annat än Lasse Lönndahl på Parken, säger Inga-Britt Sparring, som var med ända från början.

Mycket viktigt för föreningens verksamhet var tillgången till Folkets hus, en levande mötesplats på ön. I-B Sparring vill också lyfta fram den betydelse som ABF:s Rolf Eriksson hade.

- Han tog emot oss nykomlingar med öppen famn, och sa ja till i stort sett alla våra förslag.

Föreningen fick bra respons från början. I-B Sparring tror att det delvis berodde på att det då bodde fler människor på Svanö, delvis gav närheten till Sandöskolans dåvarande u-landsutbildning ett bra tillskott av potentiella besökare.

Tittar man på programmet från premiäråret är det svårt att inte imponeras. Teater av högsta kvalitet, filmvisningar, konst, musik, fester och danskvällar. Det finns mycket minnesvärt från de gångna åren, men en konsert med Ahmadu Jarr har lämnat de starkaste avtrycken.

- Det var jättemycket folk, hela lokalen gungade, vi trodde inte att golvet skulle hålla, säger I-B.

Föreningens verksamhet har haft en inriktning mot världsmusik, och lördagens konsert var helt i linje med det. Mustat Silmät betyder ”svarta ögon”, en melodi som är mest känd som rysk folkmusik, men är i själva verket en zigenarromans från början. Gruppen framförde mest romsk musik från Finland, men också några finska sånger, dock med svensk text. Det var mycket hjärta och smärta, och alla låtar, också de glada, gick i moll, frejdigt framförda av gruppen från Näsåker
.
Nästa program på Svanö är en Vysotskijkonsert med Dan Fägerquist på söndag.
Operaföreställningen med gruppen ConVoce som planerades till maj är tyvärr flyttad till hösten.

Veckan från hyllan 11

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ett gäng pojkar kom åkandes på skidor där de definitivt inte borde.

Björnen väcktes, vilket man ska som bekant inte göra, och när en av pojkarna körde rakt över skallen på nallen, surnade hon till på riktigt, drog ner grabben i idet, bet honom, måttade in ett par rejäla slag och drog iväg från eländet.

Jag klandrar inte henne, jag skulle ta mig fan ha gjort likadant.
Tyvärr blev det tre små björnungar kvar i idet. Beslutet att vänta på björnmamman innan man gjorde något var väl klokt, chansen var säkert stor att hon skulle komma tillbaka. Men varför avlivades de små sedan, trots att Orsa björnpark var beredd att ta emot dem, och enligt flera experter skulle det vara möjligt att transportera dem fram till parken även om de var i dåligt skick? Luktar byråkratiskt själlöst krångel och tröghet lång väg. Synd på de små.

Hela händelsen får mig att tänka på "Djungelboken". Kiplings bok alltså, inte den filmatiserade Disneysmeten. Trots sin moraliserande ton förmedlar "Djungelboken" en bred kunskap om djurens värld, och en djup känsla av både respekt och förundran. Att människor framställs i tämligen ofördelaktigt dager är bara logiskt.

Kipling är annars mest känd som det brittiska imperiets främste skald och besjungare. Men visste ni att han också arbetade för den brittiska krigspropagandan under första världskriget?
Här en text i ämnet från 2005:

Rudyard Kipling var en man med många strängar på sin litterära lyra: sin tids mest läste engelske författare, imperiets hovskald, Nobelpristagare (1907), skapare av en de mest populära barnböckerna någonsin. Dessutom tycks han ha arbetat i den brittiska krigspropagandans tjänst under första världskriget. Det finns egentligen ingenting förvånande i det, många intellektuella har genom historien vässat sina pennor i maktens tjänst. Vad beträffar första världskriget läs gärna Svante Nordins "Filosofernas krig" (Nya Doxa 1998).

I Times Literary Supplement (13/1-2005) publicerades, tydligen för första gången, ett PM som Kipling har skrivit till lord Beaverbrook, chefen för informationsministeriet. Problemet som behandlas i skrivelsen är att de anställda i fabriker som tillverkar vapen, flygplan och andra krigsförnödenheter inte förstår användningen för och nyttan av det de producerar. "Okunnighet och misstänksamhet är ett bekymmer som utnyttjas." Lösningen är informationskampanjer främst med hjälp av filmer, och dessutom föreläsningar, helst av personer utan direkt regeringsanknytning.

Det som är lite anmärkningsvärt i Kiplings aktstycke är frånvaron av förslag till "upplysningsåtgärder" medelst det skriva ordet, något som borde falla sig naturligt för en författare. Det öppnar onekligen mycket intressanta perspektiv på vilka medier lämpar sig bäst för propaganda, och vilka som inbjuder till kritisk eftertanke.

Vid poolkanten

Hälsar på min far som på gamla dagar har blivit Floridapensionär utanför West Palm Beach. Här ser man med all önskvärd tydlighet hur sol och semester har färg. Alla som ligger vid poolen är vita, ingen är svart, det är däremot flera av dem som arbetar där.

Den behagliga tillvaron har också språk och etnicitet. De vid poolen talar engelska, de som arbetar, och inte är svarta, talar spanska och kommer från Centralamerika.

Och jag kan höra Maud Olofsson mästra: ”Det är ingen mänsklig rättighet att ligga vid poolen”. Nej, de som ligger där är förstås smarta och företagsamma medan de som sköter ruljansen runt om är dumma och oföretagsamma.

Och en hel kör borgerliga röster mässar: ”Det är i alla fall bättre att de har ett jobb”.

Ja, det är definitivt bättre för dem vid poolen.