Livet går vidare

Generation 55+

Mats Berggren

Lindelöws

Åldern 55+ är att befinna sig mitt i livet. Ofta har man åtminstone en förälder i livet och barnen räknas fortfarande till den nya kategorin ”unga vuxna”. Man är i hyfsad fysisk form och fullt kapabel att döva dödsångesten med motion och kanske ett nytt förhållande.

För innerst inne vet man att mitten har passerats, nu är man på den övre halvan av livet, med mer bakom sig än framför sig, och behovet att sammanfatta, och helst lämna något spår efter sig, blir allt mer pockande. I alla fall för en författare.

Mats Berggren är 58 år gammal, med många böcker, framför allt barn- och ungdomsböcker, på sitt författarkonto. *Generation 55+* kallar han för en dokumentärroman där han blandar självbiografiska fakta med fiktiva personer och händelser. Det är rakt genom trovärdigt, inte minst tack vare författarens direkta tilltal med en vardaglig, resonerande stil, utan politiska eller moraliska pekpinnar, men också utan att han avstår från att ta ställning.

Det är författarens samtal med läsaren, som de vore de gamla vänner.

Samtalet rör sig kring 1900-talets samhällsutveckling. Mats Berggrens föräldrar kämpade sig upp ur fattigdom, han själv drabbades av klassresans prestationsångest och valde att arbeta inom industrin, välfärdssamhällets ekonomiska bas gör sådana val möjliga, samtidigt som det skapar en mental ambivalens för klassresenärerna. Och Berggrens dotter orkar knappt planera bortom nästa sms.

Den samhällsutveckling som Berggren skildrar är närmast cyklisk. Från föräldragenerationens kamp mot arbetslöshet, bostadsbrist och sociala och ekonomiska klyftor, över välfärdsbyggets fulla sysselsättning, miljonprogram och jämlikhetspolitik, tillbaka till vår tids arbetslöshet, osäkra anställningar, bostadsmarknadens hopplöshet och skenande ojämlikhet.

Var det bättre eller sämre förr? Det kanske var likadant, fast på ett annat sätt. Det är lätt att tycka så, men Berggren menar nog ändå att mycket har trots allt blivit bättre.

Poängen är att inte ta något för givet, varje generation måste kämpa för sin rätt. Kampen fortsätter och livet går vidare. Också efter 55.

Öppen för lösningar

Favorit i repris:

Nyligen avslutades Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.
Något att begrunda nu i juletider.

God Jul!

Litteratur från shtetlns universum

Han räknas som en av den moderna jiddischlitteraturens grundare. I år är det 100 år sedan Isaak Leib Peretz gick bort.

Han var född 1852 i den polska staden Zamość, som då var en del av det ryska tsardömet. Familjen hade sefardiska rötter och var mycket from. Isaak Leib fick en gedigen judisk utbildning, men redan i unga år längtade han ut till den stora världen, och började läsa litteratur på polska, ryska, tyska och franska.

Han började skriva poesi på hebreiska, och även sagor och berättelser. Han debuterade på jiddisch 1888 med långdikten Monisch, en romantiskt färgad ballad om en ung chassid som inte kan motstå den yttre världens frestelser. Dikten ingick i antologin ”Folksbibliotek”, med Sholem Aleichem som redaktör.

Isaak Leib Peretz litterära verksamhet omfattade poesi, prosa, drama och publicistik. Hans dramer och även hans teaterkritik anses ha bidragit till utvecklingen av den moderna jiddischteatern i Central – och Östeuropa.

Störst avtryck har Isaak Leib Peretz lämnat som novellförfattare. Så upplysningsman han var skildrar han i sina noveller framför shtetlns chassidiska universum. Och även om hans verk präglas av social kritik – politiskt sympatiserade han med socialdemokratiska Bund – finns där samtidigt en djupgående förståelse, lojalitet och rent av sympati, för den fromhetens säregna värld som han själv hade tagit avstånd ifrån i sitt eget liv.

På svenska finns av Isaak Leib Peretz novellsamlingen ”Två världar”. Titelnovellen beskriver ganska väl den grundläggande dialektiken i hans litteratur. Berättelserna rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan två krafter på kollisionskurs med varandra: det är chassidism mot den traditionella judendomen, innerlighet mot bokstavstro, läsning av Talmud mot skönlitteratur, män mot kvinnor, den lilla människans ödmjukhet i kontrast till världslig framgångsjakt.

Också stilistiskt pendlar Peretz mellan folklig realism och romantikens mer exalterade uttryck.

Isaak Leib Peretz skildrar en förlorad värld, vilket givetvis har ett stort värde i sig. Men det är framför allt hans förmåga att levandegöra konflikten mellan tradition och modernitet som gör honom aktuell än idag.

I svensk språkdräkt finns av Isaak Leib Peretz förutom två berättelser i Judisk Tidskrift: 1928/51 ”Åtalet mot vinden” och 1930 ”Kabbalisterna”, och några noveller i”Shtetl”, en samling berättelser av Peretz och Sholem Aleichem från 1996, bara nämnda novellsamlingen ”Två världar”. Den är från 1926, i översättning från ”jiddiskan” (sic!). Jiddischlitteraturen har genom åren varit synnerligen styvmoderligt behandlad i Sverige, och jag hoppas verkligen att det finns bokförlag som vågar anta utmaningen.

En berättelse om övergrepp som berörde

Det var mer än fullsatt när Robert Andersson presenterade sin bok Jag ska döda er alla i konsthallen på Kramfors bibliotek. Robert kommer ursprungligen från Kramfors, och hans bok är en berättelse om utsatthet, våld och sexuella övergrepp, om hur hanhamnade i kriminalitet och missbruk, för att till slut hitta tillbaka till livet. Han är idag chef för ett behandlingshem utanför Norrköping.

Det var en berättelse som berörde. Robert Andersson växte upp i ett hem med alkohol- och drogmissbruk, det förekom ofta häftiga bråk mellan föräldrarna, och både Robert och flera av hans närmaste utsattes regelbundet för våld.

Han fann tillflykt hos sin stora förebild, sin farfar, men det var han som utsatte honom för sexuella övergrepp när pojken inte var mer än sju-åtta år gammal. Robert plågades av skuldkänslor, och den som han hade svårast att förlåta för farmor, även om han än idag är inte säker på om hon kände till övergreppen.

-          Jag tyckte det var viktigt att våga berätta om det här för att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp mot barn, säger Robert Andersson.

Redan tidigt blev Robert bråkig och ägnade sig åt vandalism. 15 år gammal hamnade han i ett problemområde i Uppsala, där hans frånskilda mamma bodde, och här blev det raka vägen in i gängkriminalitet och missbruk. Robert levde ett destruktivt liv fram tills han var 28 är, då han fick komma på behandling på Korpberget.

-          Det var jobbigt att bryta mönster, samtidigt som det var smärtsamt att komma hem, säger Robert.

På samma sätt upplevde han att föredraget i Kramfors var mycket känslomässigt, trots att han är en van och professionell föreläsare. Det fanns ju släkt, vänner och bekanta i publiken.

Robert Andersson trodde att många kanske uppfattade bokens titel Jag ska döda er alla som tuff och hård.

-          Men det var de orden som ekade i mitt inre som barn, att ge igen med kraft.

Tiden, historien och rötterna

”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.

Dragspelsvirtuos tillbaka på mammas gata

Jörgen Sundeqvist är visserligen född i Nyköping, hans föräldrar råkade vara där på jobb, men det var en betydelselös parantes som var över redan efter två månader. Uppväxten var i Rossön, Jämtlands län, men landskapet är Ångermanland. Här fick han sitt första dragspel sju år gammal, och numera är han dragspelskung med hela världen som sitt arbetsfält. Men hemma det är Kramfors, och det är här han vill bo och leva.

I Jörgens familj spelade alla något instrument, hans barndom var fylld av musik. Inte minst viktiga för honom var morföräldrarna som båda spelade dragspel. Jörgens första dragspel fick han av sin mamma, hon var då elev på Hola folkhögskola och köpte instrumentet billigt av en klasskamrat. Han minns att det var av märket Hohner.

Familjen flyttade till Kramfors när Jörgen var åtta år gammal.

-          Här började det rulla på ordentligt, säger Jörgen Sundeqvist.

Kramfors var dragspelets Mekka, och här träffade han Stig Eriksson, legendaren Hans-Erik Nääs, som tog honom under sitt beskydds vingar, och Andrew Walter.

-          Det var som att träffa Gud, minns Jörgen.

Vid 16-årsåldern kom Jörgen till Framnäs musikskola utanför Piteå, och ett år senare drog han på egen hand till USA. Här sökte han sig till den mytomspunne dragspelaren Anthony Galla-Rini, och stannade med honom i San Diego i tre år. De hann med en sexmånadersturné genom Nordamerika och Europa. Då var Anthony närmare 80 år gammal.

-          Han älskade konjak och rödvin, och levde tills han blev 102 år gammal, skrattar Jörgen.

Av Galla-Rini lärde sig Jörgen Sundeqvist inte bara att spela dragspel och musik i allmänhet utan lika mycket komposition, musikteori, arrangemang och även att dirigera en smula.

-          Men framför allt öppnade han mina ögon och öron för klassisk musik, säger Jörgen.

Han lyssnar fortfarande mest på klassiskt, mycket opera, och är inte heller främmande för jazz – där är Lars Gullin kungen. Dessutom är Jörgen sedan sina år i det stora landet i väster också en fanatisk skivsamlare, och äger säkert över tusen skivor.

Idag är Jörgen en världsartist som uppträder både solo och med olika orkesterkombinationer på all världens scener. Hans absolut favoritplats är Prag, dit kommer han fyra gånger per år, han undervisar på konservatoriet och här har han många vänner.

En av dem är professor Eduard Douša som just nu håller på med ett variationsverk med en svensk folkvisa för dragspel och kyrkoorgel. Verket är än så länge hemligt och ska framföras av Jörgen och Håkan Dahlén.

Jörgen Sundeqvist har även många internationella juryuppdrag. Och sist men inte minst är han road av stämning och reperationer av dragspel.

Efter åtta år i Norge han Jörgen än en gång återvänt till Kramfors.

-          Jag är ingen storstadsmänniska. Jag är social och gillar att umgås otvunget med folk. Jag har dessutom blivit farfar, Jörgen räknar upp alla sina skäl för hemkomsten.

-          Och Ådalen har en sådan fantastisk dragspelhistoria, jag tror inte att alla förstår hur stort det har varit.

Givetvis hoppas han på en renässans för dragspelet. För honom är det ett optimalt instrument som är helt komplett, det är som en liten orkester eller som en bärbar orgel, som man kan ha med sig överallt. Det är också ett socialt instrument, som knyter ihop traditioner och olika slags folk.

-          Men det är viktigt att vi vågar modernisera dragspelsmusiken, också den gamla repertoaren, avslutar Jörgen Sundeqvist.

"Det går att bli fri det förflutna"

Författaren Doris Dahlin har fått stor uppmärksamhet för sina uppväxtskildringar från Härnösand. I början av veckan var hon tillbaka i hemstaden för att på Sambiblioteket berätta om sin senaste roman.

Den heter Himlen bar inga moln, och är sista delen i en serie om fyra böcker, som inleddes med succéromanen Skammens boning. De fyra romanerna hänger löst ihop, och de behandlar samma teman, unga människors utsatthet med trasslig uppväxt och problematiken kring sexuella övergrepp.

-          Unga flickor är mycket utsatta idag, det finns en stark utseendefixering, och så har vi internet och annan modern teknik, som videokameror, många mår riktigt dåligt, det är ett stort problem, säger Doris Dahlin.

Karaktärerna i Doris Dahlins romaner brottas alltid med ouppklarade problem från det förflutna. Våra tidigare erfarenheter kastar en lång skugga över nuet. Många gånger på ett negativt sätt, de skapar ett upprepningstvång och mer eller mindre motiverade rädslor, men det går också att vända trista upplevelser till något positivt, det finns exempel på människor som har kompenserat onda gärningar tidigt i livet med att uträtta mycket gott senare.

-          Man behöver inte vara slav under det negativa som har hänt, det går att bli fri från det förflutna, säger Doris Dahlin.

-          Livet är mycket skört, det gäller att ta det tillvara.

Härnösand är en återkommande plats i Doris Dahlins romaner, och igenkänningsfaktorn kan vara ganska hög. Men det är viktigt att även andra kan identifiera sig med platsen, och därför blandar hon verkliga platser och personer med fiktiva.

-          Det står en författare fritt att hitta på och knycka från andra, säger Doris Dahlin.

Dans och kung fu

Han är världsmästare i kung fu, och upptagen i Hall of Fame. Han driver en egen studio i New Jersey där många kändisar är regelbundna deltagare. Han har varit gäst hos Oprah. Och under en veckas tid tränade Sifu Romain danselever från Härnösands folkhögskola.

Det är inte första gången som Sifu Romain gästar Härnösand. Han var här första gången för tre år sedan, hitlockad för Operafestivalen av tenoren, sångläraren och numera Nylandsbon Jean-Ronald LaFond. I år i augusti när Sifu höll sin kung fu- och taichiklass smög folkhögskolans danslärare Danielle Dietz dit nyfiken på vad en kampsporttränare kan möjligen lära ut till sångare.

Hon kikade försiktigt in, blev inbjuden att vara med och insåg med en gång att hon vill få Sifu Romain att undervisa hennes dansklasser. Sagt och gjort, det blev en dryg vecka på folkhögskolan nu i slutet av november.

-          Det är ett sätt att utveckla dansen genom att befria sitt inre och att lära känna sin kropp och dess relation till rummet, säger Danielle Dietz.

Enligt Sifu Romain innebär hans metod traditionell undervisning i kung fu och tai chi, men med en ”twist”. Och den handlar om att kommunicera, att förstå sina känslor, att bättre förstå sig själv och sin värld, och lära sig hur man tillämpar dessa insikter på sitt eget liv, och därmed växa som människa.

-          Alla människor konfronteras någon gång i livet med valet att antingen ge upp eller fortsätta kämpa. Vi arbetar med att våga förverkliga sina drömmar – att ha modet att förvandlas från larv till fjäril, säger Sifu Romain.

Undervisningen sker på tre plan: det mentala, det emotionella och det fysiska, men både Sifu och Danielle är snabba med att poängtera att de tre nivåerna hänger ihop.

Eleverna är entusiastiska.

-          Veckan har varit som en känslomässig berg-och dalbana, jag har öppnat upp, börjar förstå mina egna känslor, och känner mig nu mycket starkare, med ett bättre självförtroende, säger förstaårseleven Louise Dursjö.

Maria Löfskog som går andra året instämmer helhjärtat.

-          Genom att se till det inre kan jag uppfatta helheter, framför allt kan jag se min egen kropp som en helhet, och det gör mig till en bättre dansare, säger Maria.

Redan nu smids det planer för nästa år. Danielle Dietz vision är undervisning för hela skolan. Dessutom har det tagits en del kontakter med Norrdans som har visat stort intresse.

Sifu Romain vill gärna komma tillbaka.

-          Det har varit helt fantastiskt och mycket inspirerande.

Han gav dialekten revansch och upprättelse

Han var oemotståndligt rolig. Jag kunde skratta åt samma monolog gång på gång tills tårarna rann och magmusklerna knappt kunde uthärda längre. Men det var inte underhållningsvärdet som jag fann mest tilltalande hos Nicke Sjödin, utan det var hans allvar.

Humorn det vara bara – och inte så bara – ett vapen för att hålla den finkulturella överklassmobben stången, och en nyckel till en tillvaro där man kunde gå genom livet med högburet huvud utan att behöva förneka sig själv.

Nicke, eller Nils Erik som han är döpt till, föddes i Röån utanför Junsele. Året var 1934, Per Albin Hansson var statsminister, Helsingborg blev svenska mästare i fotboll, och Nobelpriset i litteratur tilldelades den italienske dramatikern Luigi Pirandello. Hans främsta tema är identitetens relativitet.

Nicke ansågs ha ett gott läshuvud, som det hette på den tiden, och fick fortsätta studera vid realskolan i Sollefteå. Här börjar hans klassresa och den vanskligaDialketens identitetsfärd som kom att utgöra stommen i hans författarskap.

Jag minns när Nicke berättade hur han råkade yttra sig första gången i den nya skolan i något ämne, hur det väckte hånfull munterhet bland det bildade borgerskapets söner, de begrep förstås inte vad han sa. Läraren var inte sen att spä på föraktet och uppmana Sjödin att lägga av med den breda och fula dialekten.

Det blev sedan ett uppskattat nöje bland pojkarna att knuffa till Nicke och kräva: ”Säg nå´t, bondjävel!”. Han förblev tyst under hela skoltiden, yttrade sig bara när han blev tilltalad.

Det goda läshuvudet förde honom till universitetsstudier i Uppsala och sedan vidare till en bana som språklärare i Sollefteå. Det händer då och då att jag träffar Nickes forna elever, vilkas håg inte direkt stod till Shakespeares sonetter, som med värme berättar hur Nicke ingöt självförtroende i deras unga sinnen och gav dem mod att uttrycka sig i tal och skrift.

Vändpunkten för Nicke kom under studietiden i Uppsala när han i BLM läste tre dikter av Birger Norman på mål – som dessutom var hans eget mål! Från den stunden blev Nicke tvåspråkig, och skrev dikter, noveller, kåserier, psalmer, monologer, med mera, på Röå-mål.

Det var hans revansch och hans upprättelse.

Idag bär inte längre dialekterna skammens stämpel. Tvärtom har de blivit trendiga. Men Nickes arv har inte förlorat sin aktualitet. Det visar på rikedomen att ha flera språk med sig. Och förhoppningsvis lär oss att människor som inte kan korrekt uttala ”sju” är inte dumma i huvudet.

En liten roman om stora frågor

Arons bok

Jim Shepard

Övers: Boo Cassel

Brombergs

Alla liv är lika mycket värda, men en del är mer värda. I rapporter från krigsskådeplatser och terrordåd understryks det med upprört tonfall att bland de dödade fanns barn, kvinnor och gamla. Precis som om det var åtminstone lite OK att döda vuxna män. Värsta anses det att döda barn.

Och vad är det som dödas då? Oskulden? Framtiden? Eller finns här en rättviseaspekt som menar att barn har svårare att värja sig mot krigets ohyggligheter?

Barn som far illa upprör och berör, och deras utsatthet ger en större skärpa och tydlighet åt våldets oförsonliga grymhet.

Aron i Jim Shepards roman är tio år gammal när han hamnar i Warszawas getto. Här blir situationen snabbt outhärdlig för de hundratusentals judar som trängs ihop på en minimal yta under förnedrande former och svåra umbäranden. Epidemier rasar och skördar ständigt nya offer, människor riskerar att bli godtyckligt dödade när som helst, men värst av allt är hungern.

Rivaliserande ungdomsgäng drar runt i gettot och ägnar sig åt stölder och smuggel. Våld hotar från alla håll. Från tyskarna, från polska utpressare som lurar utanför gettots murar, från den judiska ordningspolisen, från andra gäng. Oftast slutar det med misshandel men ett människoliv är inte värt mycket och döden är ständigt närvarande.

Hur reagerar en tioåring när hans vän blir kallblodigt skjuten för en säck rovor?

Vuxenvärlden är splittrad och ambivalent. Föräldrar oroar sig för barnen, men än större bekymmer är hungern och hotet om svältdöd. Normlösheten och apatin tilltar och sprider sig i allt vidare kretsar.

Amerikanen Jim Shepard har gjort sig ett namn som författare till romaner med historiska motiv som bygger på minutiös research. I Arons bok har han gjort sin läxa med den äran, så mycket mer imponerande då han tydligen inte läser polska. Hans skildring av gettobarnens skoningslösa tillvaro är mästerligt levande.

Och det är ingen tvekan att hans fokusering på barnen förmår att skapa en bild av gettolivet som är skarp som en glasskärva.

Hur än komplicerade relationer mellan barn och föräldrar kunde te sig fanns det ett öde som var än värre för barnen och det var att bli ensam kvar. Romanens Aron råkar ut för just det, mamman avlider i tyfus, pappan och äldre bröder tas ut till tvångsarbete och kommer aldrig tillbaka. Aron driver omkring hemlös, hungrig, och förnedrad. Tills han träffar Janusz Korczak och får plats på hans barnhem.

Janusz Korczak var barnläkare och världsberömd pedagog. Hans idéer om barnuppfostran bygger på kärlek, respekt och demokrati och är i allra högsta grad gällande än idag. Han drev flera hem för föräldralösa barn före kriget och fortsatte med det i gettot. Korczaks hem var en oas av humanism mitt i det nazistiska vansinnets öken. Man fortsatte att tillämpa de demokratiska principerna med barnens fulla deltagande, det spelades musik och teater, det fanns en kör. Korczak lyckades också att hålla den värsta hungern borta genom att oförtröttligt vädja och tigga om hjälp för barnen.

Trots upprepade förslag att lämna gettot valde han att stanna hos sina barn, och tillsammans med dem deporterades han i augusti 1942 till Treblinka där alla gasades direkt efter ankomst. Barnhemmets marsch genom gettot på väg till Umschlagplatz varifrån tågen avgick har blivit emblematisk för Korczaks hela gärning. Den är också starkt skildrar i Shepards roman.

Den delen av romanen bygger i stor utsträckning på Korczaks egen dagbok, med autentiska citat och repliker. Dagboken är för övrigt INTE översatt till svenska, vilket får betraktas som en veritabel kulturskandal.

Avsnitten om Korczak är dessvärre litterärt svagare än resten av romanen. Gestaltningen förlorar liv och det känns mest som om författaren använder romanen som en förevändning för att skriva om Korczak.

Inte desto mindre är Arons bok en liten roman om stora frågor, lika angelägen som aktuell.

En sång som är ingenting annat än svärta

Hon kallades för Lilla sparven men hon var Den Stora Rösten. Edith Piaf tog populärmusiken till helt nya nivåer. Än idag får hennes oefterhärmliga framföranden miljoner människor världen över att rysa.

Hon föddes 1915 i Paris som Edith Giovanna Gassion. Tidigt blev hon övergiven av sina föräldrar, och växte till en början upp hos sin mormor, innan hennes far lämnade henne hos sin mor som drev en bordell i Normandie. Edith uppfostrades av kvinnorna som arbetade där.

Redan som 14-åring uppträdde hon tillsammans med sin far, som var gatuakrobat och diversearbetare inom teatern. Också Piafs mor var sångerska, så man kan konstatera att hon hade ett rejält artistiskt påbrå. Hon försörjde sig under några år som gatusångerska i Paris tillsammans med sin halvsyster Simone Berteaut.

Vid 16-årsålder blev hon förälskad i en viss Louis Dupont och fick med honom en dotter. Hon tog aldrig hand om flickan, som dog två år gammal av hjärnhinneinflammation. Nästa pojkvän var en hallick som la beslag på en del av hennes inkomster mot att hon slapp att prostituera sig.

Det är ingen överdrift att påstå att Edith Piafs tuffa barndom kom att prägla hennes vuxna liv. När rampljuset slocknade och hyllningskören hade tystnat kastade istället missbruket sina mörka skuggor över hennes tillvaro. Hon hade svåra problem med både alkohol och droger.

Hon hade många relationer genom åren, och hon främjade karriärer åt flera av sina män, bland annat den store skådespelaren Yves Montand och sångaren Charles Aznavour.

Piaf fick sitt stora genombrott när hon upptäcktes av nattklubbsägaren Louis Laplée. Det var han som gav hennes artistnamn Piaf – Sparvunge, det var han som lärde henne grunderna i scenframträdande, och det var han som bestämde att hon skulle alltid uppträda i svart.

Det var ett veritabelt genidrag. Piafs sång är just ingenting annat än svärta. Hennes röst är hes och rå, man frestas säga naken, och den ger bara uttryck åt känslor. Rena och oförfalskade känslor, men också svåra, tragiska känslor. När hon sjunger vet vi att det kommer ur djupet av hennes sargade själ, det är självupplevt, äkta intill minsta trauma och sår.

Samtidigt ingår hon i en tradition, den i Frankrike så starka och levande traditionen av chansons. Hon anses som Frankrikes största artist inom populärmusiken, och ingen har sedan hennes förtidiga död i levercancer 1963 47 år gammal gjort henne rangen stridig.

Fortfarande är det många som ryser när de hör Non, je ne regrette rien – nej, jag ångrar ingenting. För så säger väl bara någon som ångrar allting?

Om amerikansk identitet ur Newarks perspektiv

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 82 år fyllda lär han aldrig få det heller.

Han debuterade 1959 med "Farväl, Columbus" 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 "Portnoys besvär" (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller "Sabbaths teater" med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. "Gift med en kommunist" skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. "Amerikansk pastoral" tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

"Skamfläcken" är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen "Konspirationen mot Amerika". Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman "Nemesis" utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.

Fundamentalismens återkomst

Underkastelse

Michel Houellebecq

Översättning: Kristoffer Leandoer

Bonniers

Michel Houellebecq är en lika framgångsrik som kontroversiell författare. Hans författarskap befinner sig ständigt mitt i samhällsdebattens korsdrag, och han räds inte att ta upp känsliga ämnen, som prostitution, sexturism och religion, på ett utmanande sätt. Och man får ett bestämt intryck av att hans ofta provocerande uttalanden är uttryck för en genuin övertygelse och inte bara ett PR-trick.

Ideologiskt står han på en stadig reaktionär grund, även om en del uppfattar hans skoningslösa kritik av kapitalismens krämarmentalitet som tränger in i och ödelägger alla mänskliga relationer som ”radikal”, eller rent av ”marxistisk”.

I likhet med de reaktionära kretsarna i västvärlden har Houellebecq länge uttryckt sig kritiskt om islam. I romanen Plattform är islamkritiken explicit, och i en intervju har författaren sagt att islam är den dummaste religionen av alla.

I Houellebecqs senaste, och kanske mest skandalomsusade roman hittills, har islam en central roll.

Men någonting tycks ha hänt, och även om meningarna är delade, anser jag att man kan utan vidare konstatera att gossen Ruda har bytt front.

Romanens handling utspelar sig år 2022, och det är upp till var och en att bestämma om man tycker att det är en utopi eller en dystopi. Själv tvekar jag inte att det är det sistnämnda.

Det är presidentval i Frankrike. Houellebecqs skidring av den demokratiska processen riktigt dryper av förakt, även om han ofrånkomligen har sina poänger. Ideologisk nivellering och det växandet gapet mellan folket och den styrande eliten är inga litterära fiktioner. Och det franska samhälle som han beskriver befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall, med våld som ständigt blossar upp i de segregerade förorterna, det liknar allt mer ett inbördeskrig, som i all välmening tigs ihjäl av media.

Inför utsikten att Nationella frontens Marine Le Pen kan ta hem segern, NF är landets i särklass största parti, stöder den moderata vänstern, läs Socialistpartiet, Det Muslimska broderskapets kandidat Mohammed Ben Abbes, och plötsligt står Frankrike där med en muslimsk president. Och snart får han också den moderata högerns, läs gaullisternas, förtroende.

Det som sker är inte ett dugg våldsamt, inte på något sätt drastiskt eller dramatiskt. Tvärtom, allt är lugnt, stilla och fredligt. Samhällsutvecklingen kan snabbt notera flera framgångar. Kriminaliteten sjunker kraftigt, arbetslösheten minskar ordentligt, framför allt tack vare att kvinnorna försvinner från arbetsmarknaden. Barnbidraget höjs kraftigt, men på villkor att mammorna slutar lönearbeta. Helt enkelt en form av vårdnadsbidrag.

En lång rad reformer, som ofta bygger på frivillighet, hur än skenbar den i själva verket är, förändrar långsamt Frankrike. Som det verkar till mångas belåtenhet, åtminstone männens. Det förblir oklart om Houellebecq anser att det också gynnar kvinnorna eller om han inte bryr sig.

Det kanske mest skrämmande med ”Underkastelsen” är romanens trovärdighet. Inte bara för att Houellebecq skriver flyhänt och suggestivt, men framför allt därför att han övertygande pekar på de många gemensamma tankebanorna som finns hos islamismen och den konservativa, företrädesvis kristna, högern i västvärlden.

Men Houellebecq vill mer än så min sin roman. Han skildrar ett samhälle där demokratin, individualismen med den romantiska kärleken, sekulariseringen, och för all del också den fria marknaden, har förlorat sitt berättigande. Religionen är tillbaka eftersom människor behöver andlighet, hierarkisk (=patriarkal) ordning och kollektiv framtidstro. Katolicismen, för att inte tala om annan kristendom, är överspelad, och bara islam kan uppfylla denna vision.

Skrämmande. Och läsvärt.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgaskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

Friheten är aldrig självklar

När man skjuter arbetare

Teater Västernorrland

Manus: Kjell Sundstedt

Regi: Åsa Ekberg

Scenografi: Ulla Dahlström

Medverkande: Ingemar Virta, Bodil Granlid, Camilla Eriksson och Peter Mörlin

Spelades på Svanö 27/10

När man skjuter arbetare är berättelsen om Kerstin Thorvalls föräldrar.  Hon uppträder faktiskt själv i pjäsen, otäckt porträttlikt gestaltad av Bodil Granlid. Men har man inte läst boken fungerar pjäsen alldeles utmärkt ändå. Det här är ingen roman, det är teater, i Kjell Sundstedts känsliga bearbetning, och Teater Västernorrland i samarbete med Estrad Norr från Jämtland skapar sin egen berättelse.

Regissören Åsa Ekberg låter skådespelarna ta till vara teaterns alla uttrycksmöjligheter, och med hjälp av kropp och rörelse, ljud och sång, skapar man ett universum som är 20- och 30-talens Sverige, lika mycket som dagens. Scenografin är enkel och funktionell, här talar vi om stor dramatik på liten scen.

Spelet behärskas av starka känslor, även om de allt som oftast är undertryckta och inte kommer till uttryck. Om de inte uttrycks i fel sammanhang, och på fel sätt.

Den unga Hilma, spelad med nyanserad auktoritet av Camilla Eriksson, är den unga skoghuggardottern med gott läshuvud som får en chans att lyfta sig upp ur sin lilla trånga värld och studera till lärarinna. Hemma träffar hon den charmige adjunkten, som Peter Mörlin sätter i centrum på ett självklart sätt, och som med sina tjusiga manér och sin fina familjebakgrund, imponerar på den unga flickan, och som ger henne en biljett ut i stora världen.

Tror hon. Vad den färgstarke charmörens familj undviker att berätta för Hilma är att han är psykiskt sjuk, med bland annat en våldsam sexualitet som ett av symptomen.

Bröllopsnatten blir till ett blodigt övergrepp, den nyblivne maken hamnar på mentalsjukhus, medan bruden tas med söndertrasat underliv till kvinnokliniken.

Men trots att äktenskapet går att ogiltigförklara väljer Hilma att stanna. Eller väljer? Hon är fånge i samhällets normer och konventioner, och vad kan man väntas sig av ett samhälle som skjuter fredligt demonstrerande arbetare?

Det är en brytningstid som skildras. Hilmas gudfruktige och strävsamme småbrukare till far, som vanligt kongenialt spelad av Ingmar Virta, förfasar sig över latoxar och uppviglare som strejkar för bättre villkor istället för att göra rätt för sitt genom hårt slit och acceptera sin lott.

Men är inte alla tider brytningstider?  Det är samma tongångar då som nu, det är mest ordvalet som skiljer. Friheten är aldrig självklar, Kerstin Thorvall om någon visste det.

Än en gång placerar sig Teater Västernorrland, med benägen hjälp från Jämtland, mitt i den samtida debatten utan att väja för det svåra och kontroversiella.

Kvinnlig konstpionjär Nolaskogs 100 år

Hon var en kvinnlig konstpionjär Nolaskogs. Idag är Runa Giller nästan helt bortglömd. Därför vill Arnäs Hantverk och Kultur uppmärksamma henne som det föredöme hon var för generationer av kvinnor som ville satsa på en konstnärlig bana, och ordnar med anledning av att det är 100 år sedan Runa Giller föddes, en utställning på Spinnrocken i Arnäs.

Runa Giller föddes 1915 i Örnsköldsvik som så kallat oäkta barn, vilket säkert var tufft för både henne och hennes mor på den tiden. Når Runa var 16 år gammal gick hennes mamma plötsligt bort, och Runa fick dra ett tungt lass i hushållet och med sina småsyskon.

Redan som 15-åring skrev hon under pseudonym följetonger i Nord-Sverige, som då var en dagstidning. Sedermera blev det flera romaner med bygdemotiv.

Men hennes håg stod framför allt till konsten. Tecknandet och måleriet tog över, och 1946 hade hon sin första utställning. Hon hade inte en särskilt hög uppfattning om sin egen konst från den tiden, och kallar den oförblommerat för hötorgskonst.

Året därpå fick hon chansen att börja på Otte Skölds målarskola i Stockholm, vilket fortfarande var högst ovanligt för kvinnor då. Konststudierna förlöste henne som konstnär. 1952 far hon iväg på en målarresa till Frankrike, och så småningom blir det fler utländska konstbesök, bland annat i Italien och Ryssland. 1972 går Runa Giller en sommarkurs i grafik på Hola folkhögskola.

Hon har också varit aktiv som miljöaktivist, och kämpat för bevarande av gamla byggnader i Örnsköldsvik.

Utställningen omfattar drygt 20-tal verk från olika tidsperioder. Anna Andersson som är ordförande i Arnäs Hantverk och Kultur har samlat dem från en mängd olika personer runt om i bygderna.

Målningarna är genomgående inte särskilt originella, men avslöjar en djup förtrogenhet med sin tids modernistiska strömningar, som till exempel kubism, och kontrasterar på ett nästan lustigt sätt med de tidiga verkens rörande realism.

Mest spännande är ändå den textila konsten med sina djärvt kraftfulla färger.

Ung kompositör flyttar hem till Ådalen

Han är visserligen född i småländska Värnamo men det är Docksta som är hemma. Efter långväga bortavaro både i norr och söder är Jonas Olofsson tillbaka i hembygden. Han är nu utbildad kompositör och ska nu fortsätta sin musikaliska bana med Docksta som bas. Den stora drömmen är att komponera musikteater med sågverk som tema.

Åtta år gammal flyttade 1995 Jonas Olofsson från Värnamo till Herrskog och senare till Berg i Docksta. Det var redan välbekanta trakter för honom, hans mamma är från Kramfors och familjen hade varit och hälsat på motföräldrarna i Ådalen åtskilliga gånger.

-          Docksta känns hemma, det finns en speciell stämning i Höga kusten med berg och dalar som passar mig och som inspirerar, säger Jonas Olofsson.

Efter Herrskogsskolan blev det gymnasium i Örnsköldsvik. Och sedan bar det av ut i världen. Jonas hamnade på folkhögskola utanför Linköping, där han gick en musikutbildning. Här lärde han känna många likasinnade och var med att bilda ett metalband. För att dryga ut den magra studentkassan arbetade han extra på ett sågverk.

Musikintresset väcktes tidigt. Pappa var trummis och det fanns ett trumset hemma i källaren. Och en vacker dag satt han bara där och spelade.

-          Jag bara kunde, det funkade på en gång, säger Jonas.

Hans äldre bror hade en gitarr och tillsammans spelade de Metallica-covers. Och det blev skolorkester och popband. Intresset för komposition kommer från film och tv-spel. Jonas hörde på musiken när hans storebror spelade dataspel, och han plankade den sedan på en synt.

-          Det var orkestral musik, och det var klanger som växte in, säger Jonas Olofsson.

Efter Linköping blev det åter en sväng hemma i Docksta. Han arbetade ett tag på ett sågverk i Ullånger, och bestämde sig att söka till musik- och ljudtekniklinjen på Hola folkhögskola.

-          Det bästa valet i mitt liv, säger Jonas.

Här fick han tillfälle att skriva mycket musik, och så småningom vågade han ta steget att söka till musikhögskolan i Piteå. Han fick hjälp att skriva partitur av Hans-Olov Furberg, och till sin egen förvåning kom han in. Att det var just Piteå berodde mest på att där finns en kompositionslinje utan någon särskild musikinriktning som på andra ställen.

Här upplevde Jonas en bra miljö med duktiga lärare och stora resurser, och med stor frihet i skapandet. Här fick han också chansen att samarbeta med professionella orkestrar, bland annat Norrlandsoperan.

Under sitt andra år i Piteå komponerade Jonas sitt första orkesterstycke, Luci and the garden – baserad på Luciferlegenden – och skickade in det till Uppsala tonsättartävling 2012. Han blev en av de sex finalisterna, kammade hem ett tredjepris, och dessutom publikens- och radiolyssnarnas pris – musiken direktsändes i radions P2.

-          Att skapa, att komponera, är det roligaste som finns, helst för en orkester som har en så stor palett med så många färger, säger Jonas.

Han vill gärna skriva musik för dans, för musikteater – särskilt musikalen ligger honom varmt om hjärtat – och dataspelspel, en gammal vurm. Men framför allt vill han gå sin egen väg.

-          Jag vill gärna kliva mellan skilda världar, jag skulle bli galen om jag inte fick göra olika saker, säger Jonas.

Och nu har han flyttat hem till Docksta. Här hoppas han hitta människor att samarbeta med, han har redan en del krokar ute, har kontaktat flera orkestrar.

Jonas har funderingar kring musik knuten till Höga kusten, att musikaliskt gestalta landhöjningen. Men framför allt skulle han vilja skriva musik om sågverkens historia.

Höger mot höger i polskt val

Imorgon söndag är det parlamentsval i Polen. De flesta opinionsundersökningar pekar på ett regimskifte. Det blir i så fall andra gången i år som högerliberala Platforma Obywatelska (Medborgarplattformen) får se sig besegrat av nationalistiskt-klerikala Prawo i Sprawiedliwosc (Lag och rättvisa). Det skulle ge PiS samma dominerande ställning inom polsk politik med både presidentposten och regeringsmakten som partiet hade under andra hälften av 2000-talet. Det kan tyckas förvånande med tanke på att polsk ekonomi har hittills klarat sig hyfsat genom den ekonomiska krisen.

Dariusz Zalega är polsk journalist och tidigare chefredaktör för den numera nedlagda tidningen Trybuna Robotnicza”, utgiven av fackföreningen ”Sierpien (Augusti) 80”, närstående Polska Partia Pracy (Polska arbetarpartiet).

-          Mot bakgrund av att närmare två miljoner människor har lämnat landet och sökt sig utomlands i jakt efter arbete ter sig PO:s framgångspropaganda inte särskilt trovärdig, säger Dariusz Zalega.

Arbetslösheten i Polen låg i augusti i år på tio procent, en siffra som är den lägsta på mycket länge. Men de regionala skillnaderna är mycket stora, och i en del områden, framför allt i nordöstra Polen kan arbetslösheten uppgå till 35 procent eller mer. Dessutom finns en dold arbetslöshet som inte kommer med i den officiella statistiken.

-          Det finns en stor grupp människor som uppfattar sig som systemskiftets förlorare. Det räcker att komma en liten bit utanför storstäderna för att konstatera att baksmällan efter systemskiftet 1989 kommer att pågå länge än, säger Dariusz Zalega.

-          Fondmedel från EU har möjliggjort förverkligande av stora infrastrukturprojekt, men har inte bidragit till utvecklingen av den industriella basen i Polen, och framför allt inte till lönehöjningar. Och det är just låga löner och brist på framtidsperspektiv som är den främsta orsaken till massutvandringen.

I parlamentsvalet står liksom i presidenvalet två högerpartier mot varandra. Postkommunistiska Sojusz Lewicy Demokratycznej (Demokratiska vänsteralliansen, SLD) har sedan valet 2001 då partiet fick över 40 procent av rösterna rasat ner till att kretsa kring femprocentsspärren. I valet på söndag ingår SLD i en koalition tillsammans med kulturliberala Twój Ruch, och några mindre vänster- och miljöorganisationer, och fackförbund. Opinionsundersökningar visar på skiftande stöd för koalitionen och dess möjlighet att klara åttaprocentspärren för koalitioner.

Dariusz Zalega ser SLD som ett parti för aktivister från den gamla tiden, ett parti för opportunister som är beredda att sälja sina ideal för makten. Dariusz påminner att SLD-ledare Leszek Miller tillät som premiärminister CIA:s hemliga fängelser i Polen, försvarade invasionen i Irak och förespråkade platt skatt.

Han vill ändå hyfsa bilden av Polen som ”ett land utan vänster”

-          Någon vänster finns det ju, i akademiska kretsar och i fackföreningsrörelsen. Ett spännande fenomen är det nya partiet RAZEM (Tillsammans). Det består av unga vänsteraktivister från främst storstäder. De lyckades samla 100 000 underskrifter för att kunna delta i valet, och det är i sig en stor framgång.

Men det är högerns idéer som dominerar den politiska arenan. Det gäller inte minst inom den unga generationen som hyser nyliberala åsikter om ekonomin, trots att många arbetar på osäkra kontrakt (så kallade ”skräpavtal”), och nationalistiska och främlingsfientliga uppfattningar är mycket starka, vilket visades tydligt i den senaste tidens stora demonstrationer mot flyktingmottagning.

-          Paradoxalt i ett land med massutvandring, avslutar Dariusz Zalega.

När internationell solidaritet fungerade

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

Den sanningsenlige storljugaren från Å

Erik Nyhlén föddes den 16 oktober 1915 i den lilla byn med det kortast möjliga namnet Å, strax söder om Kramfors.

Efter folkskolan arbetade Erik Nyhlén precis som de flesta andra i Ådalen på sågverk och i skogen. Men det var svåra tider med djup ekonomisk depression och hög arbetslöshet. Ett tag gick Erik på luffen. Sedan slet han ont som AK-arbetare på vägbyggen långt hemifrån i södra Sverige.

Erik Nyhlén gick i demonstrationståget till Lunde 1931, han såg liken och de sårade, och det minnet satte outplånliga spår i hans medvetande. Det var en klasskänsla och en misstro mot allt vad överhet hette som följde honom resten av livet.

1950 blev Erik Nyhlén frilansskribent på heltid, och han kom att tillhöra den legendariska skara som går under namnet Klarabohemerna.

Novellen, eller kortberättelsen, var en genre som passade Erik Nyhlén alldeles perfekt. Hans förråd av skrönor och historier av alla det slag var närmast outtömligt. Han var stolt över tillnamnet ”Den sanningsenlige storljugaren”. Och han citerade gärna sin mormor som sa om dottersonen: ”Pojken lög aldrig, han bare hitte på”.

Han kallades också ”Ådalens Piraten”.

Nyhléns mest kända novellsamling är ”Rosas kafé” från 1969. Berättelserna befolkas av ett galleri udda och färgstarka existenser med namn som Gris-Jonsson, Mordbrännar-Frasse, Orm-Johan, Mandarinen och Finn-Johanna.

Nyhléns porträtt är, liksom hans miljöskildringar, präglade av mycket humor. Det klassiska greppet är underdriften, och det främsta medlet är ironin – som ibland kan gränsa farligt nära cynism, men han är alltid obrottsligt solidarisk med sina karaktärer, de udda, de inte så framgångsrika, och han visar i alla lägen förståelse och empati för mänsklig svaghet och ofullkomlighet. Han förenar i bästa humanistiska anda det kristna kärleksbudskapet med den socialistiska solidaritetstanken.

Miljön för Erik Nyhléns berättelser är allt som oftast Ådalen, inte alltid, det finns en hel del historier som utspelar sig i Stockholm, och andra orter, eller som i ”Det vilsegångna tåget” i en surrealistisk fantasi, men som författaren skriver i ”Sågverket vid Ångermanälven”: ”Någonstans inom mig bär jag på en bild från en hemort dit jag ibland återvänder”. Hemorten det är Kramfors, i berättelserna ibland förklätt till det fiktiva Erlingsfors.

Det betyder inte att Erik Nyhléns författarskap har bara sitt värde som lokal hembygdsnostalgi och saknar aktualitet. Många av de samhällsproblem som han skildrar, som arbetslöshet, kommunal byråkrati, bostadsbrist, och mer allmänmänskliga fenomen som ojämlikhet mellan könen och spänningen mellan individ och kollektiv är lika aktuella idag som de var på hans tid.

Också Erik Nyhléns språk har inte förlorat sin vitalitet. Med hjälp av humorn, som byggs upp med halsbrytande eufemismer, inte sällan med en biblisk underton, uppnår Nyhlén en dialektisk verkan som skingrar det officiella språkets dimslöjor och pekar hän mot en humanistisk syn präglad av solidaritet och gemenskap.

Gränsöverskridande möten som imponerar

Månmors gästabud

Bothnia Rhytm Orchestra & Ulvens döttrar

Bothnia Rhytm Orchestra är ett storband med svenska och finska musiker från framför allt Väster- och Österbotten. En av medlemmarna är Örnsköldsviksbördige saxofonisten Peter Nordwall. Ulvens döttrar är en trio bestående av tre systrar från Åland, som sjunger folkmusik med influenser från både öst och väst.

Deras gemensamma skiva Månmors gästabud är en imponerande uppvisning i hur fruktbart det kan bli med gränsöverskridande möten. Det blir en fin blandning av jazz, rock och folkmusik, som skapar ett helt eget sound.

Skickliga professionella musiker, det bjuds på flera härliga solon, med bland annat Peter Nordwall, och sång som verkligen tar vara på rösten som ett instrument.

Ambitiöst om uppväxt i Nazityskland

En värld att vinna

Anna Fröding

Visto förlag

Hur var nazismen möjlig, är en fråga som ofta ställs. Även om Anna Fröding inte har ambitionen att ge något uttömmande svar, lämnar hon ändå ett litet bidrag genom sin skildring av Karls uppväxtår i Tyskland under 1920- och 30-talen.

Karl föds 1919 till en värld där tyskarna lider svårt av nederlagets trauma efter första världskriget, ekonomins sammanbrott och politikens kaos. Hans föräldrar är arbetare och kommunister, de har det fattigt och besvärligt, arbetslöshetens mörka skugga hotar hela tiden, pengarna räcker inte till, barnen får ofta gå hungriga. Samtidigt pågår det en politisk kamp, med våld på gatorna, ständiga trakasserier mot kommunister, och arresteringar.

Det är Karls mamma som i heroisk undanskymdhet, som så ofta var kvinnornas lott, håller ihop familjen. Ända tills nazisterna tar makten 1933.

Också Karl dras med i den kommunistiska ungdomsrörelsen, en verksamhet som blir allt farligare, och vid 16 års ålder hamnar Karl i koncentrationsläger, och där tillbringar han hela sin ungdom. Han överlever, mirakulöst nog, och kommer efter kriget till Sverige.

Det är en levande bildningsroman, men Anna Frödings hjälte skiljer sig åtskilligt från de flesta huvudpersonerna i vår tids individualistiska litteratur. Han är besjälad av ett ideal, kämpar för en bättre värld, i gemenskap med likasinnade.

Titeln ”En värld att vinna” är hämtad ur Kommunistiska manifestet. Frågan är vad Karl vinner och vad han förlorar. Men kampen i sig ger livet mening. Och den upphör inte utan fortsätter att vara nödvändig. För också i det fredliga Sverige flera decennier efter andra världskrigets slut börjar nazismens hydra åter visa sitt otäcka anlete.

Och hur är det möjligt?

Det är en oerhört ambitiöst upplagd roman, med ingående kunskaper i tysk nutidshistoria, vänsterns alla komplicerade turer under den perioden, och inte minst imponerande insikter i tidens vardagsliv.

Det är som en inifrånskildring av en som varit med. Bättre betyg än så kan knappast ges åt en författare.

Romanen är första delen i en planerad trilogi. Det finns all anledning att se fram emot fortsättningen.