En bortglömd Singer

Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua som ett viktigt personligt föredöme och litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua Singer en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen.

Hans mest kända verk romanen ”Bröderna Aschkenazi” är översatt till svenska i en översättning 1937 från engelskan men numera antagligen läst av mycket få. Vore det inte för Isaac Bashevis varma ord skulle Israel Joshua vara helt bortglömd idag, men tack vare sin framgångsrika lillebrors devota hyllningar lever Israel Joshuas minne kvar, också i litteraturens annaler.

Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)

I Jewish Daily Forward (Forverts) från juni 1965 berömmer visserligen Isaac Bashevis sin syster som ganska begåvad och konstaterar att några av hennes böcker är inte alls illa, i ett annat sammanhang går han så långt som att utnämna henne till den bästa kvinnliga jiddischförfattaren. Men faktum är att Esther Kreitman, som hon hette som gift, recenserade aldrig i Forward, den ledande judiska tidningen i USA, och efter kriget ett viktigt forum för jiddischkulturen, trots att bägge hennes bröder var tidningens medarbetare.

I sina självbiografiska skrifter nämner Isaac Bashevis ingenting om Esthers litterära verksamhet, bara hennes spirituella brev. Det är för övrigt ett klassiskt sätt att förminska kvinnliga författare såsom duktiga på förment kvinnliga litterära genrer som brev- och dagboksrivande.

Bashevis som var författare ut i fingerspetsarna använde allt som kom i hans väg som litterärt stoff, systern var inget undantag. Hon anses allmänt vara förebilden för huvudpersonen i novellen ”Yentl” (filmatiserad av och med Barbara Streisand), där hon ändå framställs i ett positivt ljus. Det är möjligt att Esther har stått modell åt fler kvinnliga Singerfigurer.

Hon förekommer också, avgjort mindre positivt, hos storebror Singer i hans roman ”Di mishpokhe Karnovski” (”Familjen Karnovski”) i egenskap av en patetisk ungmö utan verklighetskontakt som kompenserar för sin ensamhet med läsning av romantiska berättelser vars hjältinnor hon identifierar sig totalt med.

Det är ganska naturligt att Isaac Bashevis såg upp till den nio år äldre brodern, i synnerhet som denne tidigt visade vägen till en litterär karriär. Det är svårare att förstå Nobelpristagarens beundran för Israel Joshua som författare senare i livet, och hans ständiga behov av att framhålla brodern som litterär förebild.

De två spelar i helt olika divisioner. Om Isaac Bashevis är den store berättaren, kanske en av de största någonsin, med ett stort litterärt register med både bredd och djup, har inte Israel Joshuas böcker stått sig inför tidens tand. Han är en högst medioker författare, förutsägbar och med grova verktyg, hans personer är fyrkantigt tillyxade, text transporteras och handlingen är inte alltid helt trovärdig. Hans styrka ligger i gestaltningen av konkreta historiska skeenden, som i ”Bröderna Aschkenazi” som skildrar de drastiska förändringar som det judiska samhället i Östeuropa genomgår under 1900-talet, eller i ”Familjen Karnovski” som berättar om den tyska judenhetens tragiska öden.

Om Isaac Bashevis är den känslige konstnären är Israel Joshua en ordinär hantverkare.

Israel Joshua står sig också slätt mot sin storasyster, hon må ha varit mobbad, nonchalerad och förminskad av sina bröder, hennes litterära arv har ett bestående värde, och även om hon fortfarande är ganska okänd för den breda läsande allmänheten har hon inte desto mindre fått lite av en renässans de senaste decennierna.

Hinde Esther, som var hennes fulla namn, var äldsta barnet till ett omaka par. Fadern var chassidisk skriftlärd, en bortkommen och ganska världsfrånvänd person, synnerligen opraktisk och med ständiga problem att försörja sin familj.

Modern, Basheve (Isaac la sig till med hennes namn som sitt andra) kom från en prominent rabbinsläkt, hon hade fått möjlighet att utbilda sig, något som var högst ovanligt bland religiösa judar, hon var intelligent och den som trots klen hälsa såg till att familjen klarade vardagens vedermödor.

Äktenskapet var olyckligt, något som fadern, reb Pinkhas Mendl, skyllde på hennes bildning. Att låta kvinnor utbilda sig ledde bara till olycka, det var ett misstag han var fast besluten att inte upprepa med sin egen dotter.

Esther var ett efterlängtat barn, efter tre var äktenskapet fortfarande barnlöst och oron började sprida sig i familjen. Men det barn de längtade efter skulle förstås vara en son, och besvikelsen var enorm när det blev en flicka.

Modern vägrade att ta hand om henne, och hon lämnades bort till en amma, en fattig kvinna med många egna barn, familjen var så trångbodd att lilla Esthers vagga fick bara plats under bordet. Där tillbringade hon sina första tre år. Modern kom då och då för att titta på dottern men hon undvek helt alla former av kroppskontakt.

Hela sin uppväxt upplevde sig Esther åsidosatt och orättvist behandlad, hennes bröder, framför allt Israel Joshua, favoriserades, medan hon utnyttjades som gratis hemhjälp.

Vid något tillfälle när fadern utmålade fantastiska framtidsutsikter för sin förstfödde son dristade sig Esther att fråga vad det skulle bli av henne, svaret kom direkt och utan minsta tvekan: ingenting, så klart!

Hon läser, oftast i hemlighet för fadern, allt hon kommer över, religiösa skrifter, en rysk grammatik, politiska pamfletter och romaner. Böcker fanns det gott om hemma, också modern litteratur, då modern tillbringade den mesta av sin tid med läsning.

Familjen flyttade från ort till ort, Bilgoraj, Radzymin, Leoncin, småstäder med stor judisk befolkning, för att så småningom hamna i de judiska fattigkvarteren i Warszawa.

21 år gammal går hon med på att gifta sig med Abraham Kreitman, en diamantslipare som bodde i Antwerpen, dit han flyttat för att undvika värnplikten i Ryssland.

Giftermålet var en uppenbar flykt från hennes olyckliga liv, men hon upptäckte snart nog att hon hade hamnat ur askan i elden. Abraham Kreitman var och förblev en främling för henne, och dessutom visade han sig lika oförmögen att dra försorg om sin familj och hantera livets motgångar som någonsin hennes far.

Sonen Maurice Carr, som blev sin mors redaktör och översättare, kallade en gång sig själv med en drabbande klarsyn för ”ett olyckligt resultat av en olycklig förening”.

Ett liv som verkligen inte var någon solskenshistoria, men som det anstår en sann författare använde Esther Kreitman sitt olyckliga liv som stoff av vilket hon skapade litteratur.

Hon började skriva mycket tidigt, det var något som hon ”alltid” hade gjort. På väg till sitt bröllop, på tåget, visade hon sina litterära alster för sin mor, som tvingade henne att riva sönder alla pappersarken och slänga ut genom fönstret, men den långsökta förklaringen att de ryska gränsvakterna kunde misstänka det för subversiv propaganda.

Sanningen var snarare att det inte anstod en anständig flicka från en from familj att ägna sig åt dylika syndiga sysslor som skrivande.

Esther Kreitman fortsatte dock att synda. Klen hälsa, både fysisk och psykisk, och den ständiga kampen för att klara vardagens krav, tog mycket av hennes tid i anspråk. Hennes litterära kvarlåtenskap är relativt liten, två romaner och en novellsamling.

Dessutom har hon översatt till jiddisch Dickens ”A Christmas Carol” och George Bernhard Shaws ”Intelligent Woman´s Guide to Socialism and Capitalism”.

Som Esther Kreitmans främsta verk räknas romanen ”Der Sheydim-Tants” (”Demonernas dans”), som i engelsk översättning har fått titeln ”Deborah”.

Den drastiska ändringen av titeln beror förmodligen på en strävan att förskjuta fokus från en förlorad värld till ett individuellt öde – låt gå i ett socialt sammanhang. Romanen publicerades ursprungligen 1936 i Warszawa och den engelska översättningen kom tio år senare i London, med Förintelsen emellan.

Det är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Deboras väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.

Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.

Läsaren får följa Deborah och hennes familj från shtetln till den något större staden och sedermera metropolen Warszawa. Det är en begränsad värld, hierarkisk, trångsynt, vidskeplig och fördomsfull, befolkad av Luftmenschen som slösar bort livet med fruktlösa studier av de religiösa urkunderna och meningslösa diskussioner om obegripliga hårklyverier.

Kreitman ger en synnerligen ironisk skildring av en sådan Talmuddiskussion, humoristisk men inte utan en vass udd. Hennes personteckningar är överlag mycket träffsäkra och hon har en skarp blick för människornas svagheter utan att förfalla till cynism. Krass realism kryddas med krass humor.

Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Deborah kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.

I Warszawa möter hon en annan sorts judar än shtetlns inskränkta chassidim, här i storstaden finns det judar som är orakade och klär sig modernt, en del helgar inte ens sabbaten. Det är en öppning mot en annan möjlig värld bortom traditionernas religiösa skranker.

Här gör Deborah nya bekantskaper, inte minst bland unga, självständiga judiska flickor ur arbetarklassen, men framför allt möter hon i en socialistisk organisation den karismatiske Simon. Men också kärleken blir en besvikelse, och än en gång är Deborah lämnad utanför och övergiven.

Lika förbittrad som förtvivlad accepterar Deborah giftermål med en diamantslipare från Antwerpen. Det blir, inte helt oväntat, ett fullständigt fiasko, och hennes liv förvandlas till en mardröm av misär och främlingskap.

I en sista desperat ansträngning flyr Deborah tillbaka till Warszawa, bara för att finna en tom lägenhet, föräldrarna har flyttat, ingen vet vart.

Och hela resan var bara en ond dröm.

Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Deborahs inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.

Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.

Romanen är uppenbart en nödtorftigt förtäckt självbiografi, och den följer ganska väl Kreitmans eget liv. Det gäller också de avslutande partierna då hon återvänder till Warszawa. I romanen utspelas det i en hallucinatorisk mardröm, i verkligheten reste Kreitman tillbaka till Polen 1926, tydligen i syfte att stanna för gott och åter bli upptagen i familjens sköte. Hon mottogs mycket kyligt, inte minst sonens livliga vittnesmål berättar om distans och avståndstagande. Föräldrarna fruktade en skandal, brodern Israel Joshua var direkt avvisande. Efter några månader återvände hon till London, dit familjen Kreitman hade flyttat undan första världskrigets stormar.

Men romanen kan naturligtvis inte enbart reduceras till självbiografiskt skvaller. Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.

Här är Esther Kreitman tydligt besläktad med författare som till exempel Virginia Woolf. På ett sätt är hon mer modern – och radikal - än sin mer namnkunniga kollega då hon gör en tydlig koppling mellan genus och klass.

Just klassperspektivet står ofta i förgrunden i hennes novellsamling ”Blitz” (”Yikhes” i original). Den är indelad i två avdelningar: ”Shtetl stories” och ”London stories”. Den första skildrar mycket av den traditionella judendomens hyckleri och dubbelmoral, medan den andra ägnar sig mer åt integrationsproblematiken i East Ends ruffiga kvarter.

Kreitmans andra roman ”Brilyantn” (”Diamonds”) är en familjekrönika om en rik diamanthandlares uppgång och fall, och utspelar sig i Antwerpen och London. Det är inte svårt att se självbiografiska spår även här.

Jiddischlitteraturen är kraftigt manligt dominerad, vilket för all del är ingalunda unikt. Förutom Kreitman finns det flera kvinnliga namn, som Kadya Molodowsky, Rachel Korn, Celia Dropkin och Yente Serdatzky, för att nämna några. En ansenlig del av deras verk finns tillgänglig i engelsk översättning. Framför allt är det frågan om lyrik, prosan är betydligt ovanligare.

En anledning till att Esther Kreitman så länge förblev ouppmärksammad är förmodligen att hon lämnade Polen så tidigt, och fick aldrig vara en del av det vitala kulturlivet som jiddischlitterturen upplevde under 20- och 30-talen. Hon kom inte heller till USA efter kriget, där ju jiddischkulturen fortsatte att blomstra i ytterligare något decennium, och i viss mån även senare.

Det finns uppgifter om att hon 1947 bad Isaac Bashevis om hjälp att få komma till USA men att han vägrade. Brödernas roll i förminskningen av Esther Kreitmans författargärning är allt annat än hedersam.

Vilket inte kan ändra det faktum att det finns, inte som den amerikanske-judiske författaren och kritikern Irving Howe påstod två, utan tre Singer i jiddischlitteraturen.

Ursprungligen publicerad i Dixikon

En svensk översättning av "Demonernas dans" lär vara på gång på bokförlaget Tranan av Salomon Schulman.

Tät spänning och välbekanta miljöer – Ulrika Rolfsdotter från Bjärtrå skriver in sig i Ådalens deckartradition

Rovhjärta
Ulrika Rolfsdotter
Bazar förlag

Det våras för litteraturen i Ångermanland. Förra året kom Tove Alsterdals finstämda deckare om trakterna kring Nyland, och i år återkommer samma miljöer i Ulrika Rolfsdotters debut ”Rovhjärta”.

Rolfsdotter är född och uppvuxen i Bjärtrå utanför Kramfors och hon kan sitt Ådalen. Vilket givetvis inte hindrar hennes litterära frihet när hon skapar sitt eget Lockne. Igenkänningsfaktorn är ändå ganska hög, många orter och platser är äkta, precist skildrade.

Läsaren kastas rakt in i handlingen, och det råder ingen tvekan om vilket slags ställe vi befinner oss på: ”Granskog och svarta vatten. Grusvägar, nerlagda sågverk. Skygga ansikten bakom fördragna gardiner. Avställda bilar. Bottenlös älv. Milsvida skogar att gå vilse i.”

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Thron Ullberg

I tider av uppror

Idag är det den tyske författaren Uwe Timms födelsedag. 

Ett par recensioner av hans romaner:

I skuggan av min bror

Uwe Timm

Övers: Jörn Lindskog

Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2010/2012

Den tyske författaren Uwe Timm är född 1940. Han var ett så kallat sladdbarn. Hans 16 år äldre bror gick 1942 ut i kriget som frivillig i Waffen-SS, och stupade ett år senare i Ukraina. Även om Timm har inga minnen av brodern är denne ständigt närvarande under hela hans uppväxt, och egentligen längre än så. Han finns där som moderns aldrig läkta sorg, men framför allt som ett objekt för den extravagante faderns oförlösta förhoppningar och förväntningar.

Med hjälp av egna och andras minnesfragment, och broderns knapphändiga dagbok från östfronten, försöker författaren att återskapa en bild av sin bror och förstå hans bevekelsegrunder för att gå ut i kriget, liksom hans uppträdande och mentalitet i det ockuperade Sovjet.

Så värst långt kommer inte Timm i sina efterforskningar, konturerna av brodern förblir mycket vaga. Det mest utmärkande för Waffen-SS-soldaten Karl-Heinz Timm var nog ändå hans pliktkänsla, och hans förmåga att betrakta kriget som något fullständigt normalt.

Det är förvisso inte demoniskt på något sätt, men inte desto mindre djupt skrämmande, även om författaren inte hittar några som helst bevis för det som är hans stora fasa när han påbörjar sitt projekt – nämligen att brodern skulle ha deltagit i judeutrotningen eller övergrepp mot civilbefolkningen.

Timms sökande efter de bakomliggande orsakerna till nazismen blir istället till en grundlig uppgörelse med fadern. Han var visserligen inte nazist, men hans nationalism och konservatism, med plikt, fosterland, lydnad, auktoritetstro och ”manlig” tapperhet” som främsta ideal och värden, banade väg för nazismen, som bara omsatte dessa värderingar i praktiken och drog dem till deras absurda konsekvenser.

Timms uppgörelse mynnar ut i ett brinnande antiauktoritärt manifest, som slår lika hårt mot höger som mot vänster.

Uwe Timm har ett underbart sätt att vara personligen mycket närvarande i texten, utan att för ett ögonblick förlora det allmängiltiga ur sikte.

Vännen och främlingen
Uwe Timm
Övers: Jörn Lindskog
Thorén & Lindskog, 2012

Uwe Timms *Vännen och främlingen* är en lågmäld och mycket personlig berättelse om författarens vänskap med Benno Ohnesorg i början av 60-talet. Några år efter att deras vägar skiljs blir Benno skjuten till döds under en demonstration mot shahens besök i Berlin. Trots att det blir snabbt uppenbart att det rörde sig om ett kallblodigt mord, blir polismannen som sköt friad, och ingen ställs till svars. Händelsen kom att radikalisera delar av den västtyska studentrörelsen.

Det tidiga 60-talets Västtyskland präglas av demokratiska former men med ett föga demokratiskt innehåll. Gamla nazister sitter överallt på höga poster, lydnadsidealet och auktoritära mönster lever vidare, och föräldragenerationen antingen tiger eller kommer med klena ursäkter. Vägen från plikttrogen nazist till ansvarskännande konservativ var för många inte särskilt lång.

Det är en tid av kärlek och politik, frigörelse och uppror. Allt detta fångar Timm på kornet genom sin raka men ändå poetiska skildring av vänskapen med Benno Ohnesorg, han som kanske var nazismens sista offer.

Nu uppmärksammas arbetarlitteratur i länet – nytt residens i Kramfors: "En stolt tradition"

I tre år har Region Västernorrland kunnat erbjuda ett författarresidens på Österåsen. Verksamheten fortsätter också i år, men från och med nu är vistelsen förlagd till Hola folkhögskola. Dessutom har man nu en ny inriktning mot arbetarlitteratur.

- Det finns en stolt tradition av arbetarlitteratur i Västernorrland, säger Cecilia Dahlbäck, litteraturkonsulent på regionen.

Förutom det historiska perspektivet har arbetarlitteraturen en uppenbar koppling till dagens samhällsdebatt. Dessutom har den litterära strömningen upplevt något av en renässans under senare år, och präglas av stor bredd och stark förnyelse.

Det finns en stark berättartradition i Västernorrland, och Cecilia Dahlbäck tror att författarresidenset på Hola kan stimulera fler människor att skriva om sina liv, inte minst genom att skapas nya platser för möten och samtal, och nya nätverk bildas, och att länets egna författare synliggörs i större grad.

- Västerbotten kallar sig för berättarnas län men egentligen är det Västernorrland som är ett berättarlän, säger Cecilia Dahlbäck, och tillägger med ett skratt att hon har sina rötter i Västerbotten.

Läs hela texten i Allehanda.se

Den odrägliga besserwisserns litterära talang

 

Idag fyller Mario Vargas Llosa år. Min relation till honom präglas av ambivalens, han är en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap mot bakgrund av Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummans storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. 

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Varför dör man på sjukhus

 

I min bok "Familjealbum" finns en berättelse om hur mormors far insjuknade i tyfus. Här ett kort utdrag, lämpligt i dessa pandemitider:

   ’Min pappa insjuknade i tyfus. Då hade mamma redan dött i den där hemska sjukdomen. Det gick alla möjliga epidemier då under kriget. Egentligen var det bara en fortsättning på det stora kriget. Leib var ju soldat då, och när han kom hem blev han sjuk i tyfus, men han klarade sig. Det kanske var han som smittade alla de andra.

   Pappa plågades av hög feber, svullnade upp, och fick hemska utslag. Redan andra dagen förstod vi att det var mycket allvarligt. Motl sprang till Schodnica och hämtade den polske fältskären, som höll till vid den lilla sjukstugan där. Han tog bara en snabb titt på pappa där han låg och yrade i sin säng, och gick ut nästan med en gång.

   Han skakade på huvudet. ”Det är tyfus. Ser illa ut. Han måste iväg fort som bara den.”

   ”Iväg? Vart då?” frågade Motl oroligt på sin brutna polska. ”Till sjukhuset i Boryslav. Annars har han ingen chans. Och smittorisken! Vill ni bli sjuka allihop? Det här är ingenting att leka med. Han måste bort, fattar ni?” Han nästan skrek nu. ”Och en sak till. Han får absolut inte äta någonting. Hör nu på vad jag säger: ingenting! Då blir det tarmvred, och då dör han på en gång.”

   Han hoppade upp på träsitsen på sin hästkärra och åkte iväg muttrandes argt om skitiga judar.

   Motl spände för hästen. Han och Manes bar ut pappa, la honom på kärran med ett täcke över. Han fortsatte att yra frånvarande, det gick inte att uppfatta vad han sa.

   På sjukhuset rådde det kaos. Det låg sårade soldater överallt, och det kom in nya hela tiden. Sjukvårdspersonalen sprang från det ena stället till det andra för att ta hand om patienter som höll på att dö. Flera präster var på plats, tröstade de sårade soldaterna, läste böner och gav sista smörjelsen. Motl påstod efteråt att han såg en rabbin där också. En frän stank av desinfektionsmedel, svett, var och blod låg över hela sjukhuset, och där vibrerade en kakafoni av mänskliga röster, skrik, jämmer, stön, viskningar och anrop. Här var yttersta domen nära."

"Familjebilder" som kom förra året är en fristående fortsättning på Familjealbum". Båda kan beställas direkt från författaren.

Kramforsprofilen Ralph Nordlander lämnar ett rikt kulturarv efter sig: "En ny värld öppnades"

Ralph Nordlander har gått bort. Han blev nästan 90 år, och hela hans liv handlade om musik. Han lämnar ett rikt kulturarv efter sig.

Han föddes i Ramvik 1931. Den musikaliska banan påbörjas när han 1934 får ett pianodragspel och redan som sexåring spelar i riksradion hos ”Farbror Sven” 1937.

Han utbildar sig till folkskolelärare vid seminariet i Härnösand, där han träffar sin fru Ellen, de flyttar till Frånö, och Ralph får sina första lärartjänster, först i Björknäs, sedan i Frånö skola.

Hans lärargärning har lämnat outplånliga spår hos många av hans elever. Tidningens förra kulturredaktör Lars Landström berättade för mig hur Ralph en gång kom till klassen med en skiva. ”Det här ska ni lyssna på, det är bra musik”. Det var Miriam Makeba, och Lasse kom ihåg hur ”en ny värld öppnade sig”.

Redan 1955 får Ralph erbjudande att bli ledare för Frånö Manskör och där börjar hans sceniska bana. Kören framför bland annat musikalen ”Teaterbåten” med hjälp av inlånade damröster från Svanökören och Körsällskapet. Ur detta formas en trio med Mona Lundholm, Åke Eriksson och Ralph (Trio MÅR) som 1966 får vara med i direktsändning i ”Frukostklubben”.

Läs hela texten i Allehanda.se

Romaner och berättelser

 

Kan beställas direkt från författaren.

En vit värld i Härnösand – laddat lugn när Johan Andersson ställer ut

Konstnären Johan Andersson fäster inte så stor vikt vid titlar på enskilda verk. Han ser dem istället som delar i ett tema som präglar hela utställningen. Just nu visar han upp sina målningar i Härnösands konsthall med rubriken ”Vita huset”. Den röda tråden, som han själv tror är genomgående i hela hans skapande, är kontrasten mellan tillhörighet och avstånd.

Det är olja på duk, vilket är Johan Andersson vanliga teknik. Jag utgår tydligen från digitalt foto, och rensar sedan mycket i bilden, skalar av, tonar bort skärpan, och med hjälp av finstämda nyanser strävar han efter en balans som skapar ett sammanhang för kontrasterna.

Det är en helhet där betraktaren utifrån sina egna erfarenheter och minnen pusslar ihop hur konsten hänger ihop.

Utställningen på Härnösands konsthall pågår fram till den 17 april. Givetvis digitalt.

Läs hela texten i Allehanda.se

Heltäckande men kontroversiellt om andra världskriget

 

För fyra år sedan öppnade i Gdansk museet om andra världskriget.

Ett väldigt rödfärgat betongblock som lutar och ser ut som ett utbombat hus dränkt i blod syns på långt håll i den tomma, nästan ödsliga och sterila miljön som omger museet om andra världskriget i Gdansk som öppnade i mars 2017.

5000 kvadratmeter utställningsyta har placerats flera våningar ner i underjorden, vilket äger sin egen symbolik.

Museets uttalade ambition är att skildra andra världskriget i dess helhet, här ska presenteras både förövare och offer, militärer och civila, greppet är globalt med utställningar från länder och fronter i flera världsdelar, även om mycket oundvikligen handlar om Polen.

Bakgrund tecknas till krigsutbrottet, och även efterspelet får en del utrymme.

Tyngdpunkten ska ligga inte så mycket på militära slag och det politiska spelet utan mer på civilbefolkningens svåra vardag och lidande.

Utställningen innehåller förvisso en hel del militaria, en äkta Sherman stridsvagn och en sovjetisk T-34, bomber, vapen och uniformer, men det finns så mycket mer. Skakande bilder från koncentrationsläger, en exakt kopia av ett skyddsrum i London, porträtt av mördade människor, vardagsföremål, propagandaaffischer och bisarra kuriositeter som tyska julgransprydnader med hakkors på.

Många av utställningsföremålen är helt unika och har skänkts till museet av privatpersoner.

Stora delar av utställningen är interaktiva, det är mycket professionellt rakt genom, berörande och informativt.

Sedan museet öppnade den 23 mars har publiktillströmningen varit mycket god, med besökare från hela Polen men även från utlandet. Mottagandet har varit genomgående mycket positivt.

Men historien handlar alltid om nutiden. Den högernationalistiska polska regeringen är inte nöjd med museets utformning, det är inte tillräckligt patriotiskt, och lägger alltför lite vikt vid det polska folkets heroiska motstånd och martyrium. Med sin vanliga klåfingrighet har regeringen redan bytt ut museichefen mot en föga meriterad men partitrogen person.

Han har rivstartat med att låta meddela att flera ändringar av museets innehåll är på gång, än så länge oklart vilka, men det finns anledning att befara det värsta.

En fingervisning ges av det faktum att andra världskriget-museet har slagits ihop med det så kallade Westerplatte-museet. Kruxet är bara att det museet inte finns ännu, det befinner sig fortfarande på planeringsstadiet. Syftet med det är att hylla försvararna av den lilla polska militärgarnisonen på udden Westerplatte strax utanför hamnen i Gdansk precis i början av kriget i september 1939 där de höll stånd i en vecka mot överlägsna tyska styrkor.

Det är en ikonisk händelse i polsk historia från andra världskriget, det ståndaktiga hjältemodet mot övermakten.

Protesterna har inte låtit vänta på sig, och flera av de personer som har skänkt föremål till museet hotar nu att ta tillbaka dem.

Innehållet kan naturligtvis alltid diskuteras. Själv störde jag mig på att Nazityskland och Sovjet jämställdes, och att Sovjets roll för att vinna kriget tonades ner.

Men det går inte att förneka museets ambition att ta ett helhetsgrepp på kriget, vilket gör det till en tämligen unik institution. Man väjer inte heller för kontroversiella ämnen som polsk antisemitism och den tyska civilbefolkningens lidande.

Förmodligen är det en del av problemet. Till och med det lilla som tas upp i utställningen blir alldeles för mycket och kränker å det djupaste den polska chauvinismens ack så känsliga själ.

Regeringen angrepp på andra världskriget-museet är en del av de reaktionära försöken att kontrollera det fria kulturlivet, och ett led i den process som urholkar demokratin i Polen.

"Non omnis moriar"

 

Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag. För fyra år sedan, på 100 årsdagen, publicerade jag nedanstående text om henne i tidskriften Dixikon:

Dixikon.se

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,

to cherish, to sip them like wine —

to hold, to lift them up, to view in a light divine).

/…/

Here are simple tables and hard wooden benches,

here is gentle dew and summer rain that drenches,

here is a red church with its heaven-bound dart,

and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:

”Rubbing against each other, rhymed verses rattling

— don't let dull thoughts posses you with prattling

— do not trust your hands like the blind,

nor your eyes like owls grappling —

I now call on all passions and wisdom

joined at the hips by battling

like a centaur. —

I admire the grace of the male chest and head

to a stallion body and its slim legs wed —

— for to cool female cheeks

and the swelling mares,

grand centaurs come galloping

with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods

med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar

med lakansfält och linneskåpets vakttorn

och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.

Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.

I judisk egendom ska dina händer gräva

fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig

Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan

– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.

Mina grannar – fjärran från min sångarlyra

ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.

Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.

Må dessa vänner höja nu en bägare

till minne – och för rikedomen som blir synlig

för karotter, kandelabrar, gobelänger.

De festar hela natten fram till soluppgången

och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken

i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.

Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.

Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun

och fjädermoln från kuddarna som rivs isär

klibbar fast på deras armar, som blir vingar.

Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun

så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.