En pappersbrigad mot Förintelsen

Igår var det Förintelsens minnesdag. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk men också av dess historia och kultur. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Boken The Book Smugglers berättar om pappersbrigaden i Vilnius och hur medlemmarna lyckades bevara i alla fall delar av världens då främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen.

Den nazistiska folkmordspolitiken mot judarna var allomfattande på ett fullständigt radikalt sätt. Judarna skulle inte bara förintas fysiskt, också deras kultur skulle raderas ut för alltid. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk, dess historia och kultur.

En plats där kulturförstörelsen blev särskilt omfattande var Vilnius i nuvarande Litauen. Att det var just här var ingen tillfällighet. Vilnius judiska befolkning hade en lång historia i staden, här hade etablerats flera berömda lärdomssäten, museer och bibliotek med imponerande samlingar.

Här låg framför allt Yivo:s huvudkontor, världens främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen. Den hade ett enastående forskningsbibliotek och en unik samling av judaica, här verkade många av den tidens mest framstående judiska intellektuella i Östeuropa.

Inte för inte kallades Vilnius för Litauens, eller rent av Östeuropas, Jerusalem.

Läs hela texten i Dixikon.se

Självklart kan Förintelsens fasor hända igen – frågan är om vi vill lära oss av historien

Den 27 januari, dagen för Auschwitz befrielse, är också Förintelsens minnesdag. Även om historien upprepar sig, gestaltar den sig ständigt annorlunda. Många frågar sig om nazismens fasor är möjliga igen?

Den 27 januari 1945 nådde sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför.

I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA.

Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördades, närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under för undernäring, slavarbete och brutal behandling. Många slet i de tyska industrier som var förlagda i anslutning till lägret, flera av dessa företag kom för övrigt i omdöpt och omvandlad – och givetvis ”avnazifierad” – form att verka framgångsrikt också efter kriget.

Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna skulle blott utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle elimineras.

Läs hela texten i Allehanda.se

Bild: Av Bundesarchiv, B 285 Bild-04413 / Stanislaw Mucha / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5337694

Från bittert hat till gränslös kärlek

Idag är det Vladimir Vysotskijs födelsedag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. 

Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Gramsci lever!

Idag är det Antonio Gramscis födelsedag.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag, 2014

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, var bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten. 

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Han gör konst av Ådalens historia: Mats de Vahl ställer ut på hemmaplan i Kramfors för första gången på 18 år

Mats de Vahl har av olika skäl inte haft en separatutställning sedan 2001. När han nu äntligen ställer ut, sker det på hemmaplan i Kramfors konsthall, och stor fokus riktas mot relationen till hembygden.

Till en början var ambitionen att bara ha med nytt material till utställningen. Men under arbetets gång kom Mats successivt fram till att det fanns åtskilligt bland den tidigare skapade konsten som höll fortfarande.

-        Grunden är ändå densamma, jag gräver i samma mylla, det finns mer att göra, jag är inte färdig än, säger Mats de Vahl.

När jag påpekar att han snarare än gräva i en mylla fiskar eller möjligen trålar i samma vatten, instämmer Mats skrattande. Visst är Ångermanälven central, för Ådalens och dess folk, och inte minst för konstnären själv.

Läs hela texten i Allehanda.se

Mellan paradox och inkonsekvens

Idag är det Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Följande är en text med anledning av hans 200-årsdag för tio år sedan:

Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina ”paradoxer”, men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade ”mutualismen”, en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?

Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

Vem tillhör världen?

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy. Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en(1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Gustav III:s koloniala ambitioner var inspirerade av Danmark, och det är vårt södra grannland som var Nordens koloniala stormakt.

Det är inte mer än 100 år sedan, den 17 januari 1917, som Danmark sålde Jungfruöarna till USA för den nätta summan av 25 miljoner dollar. Detta var slutackorden för det danska kolonialväldet. I Indien och Afrika hade det upphört redan ett drygt halvsekel tidigare. Kvar var nu bara Färöarna och det lika vidsträckta som folktomma Grönland. De blev likställda delar av Danmark först 1948 respektive 1953.

Den danska kolonialhistorien i Västindien börjar 1666-72 när ön Saint Thomas koloniseras. Den ligger i ögruppen Jungfruöarna som ”upptäcktes” av Columbus under hans andra resa 1493. 

Områdets östra del tillhör fortfarande Storbritannien under namnet Brittiska Jungfruöarna.

1684 koloniserade danskarna ön Saint John, och 1733 köptes Saint Croix från Frankrike.

Kolonisationen skedde genom Danska Västindiska kompaniet, grundat 1671 av danska handelsmän, och där kungen föga överraskande var stor delägare. Att kompaniet hade monopol på handel med Västindien är inte heller särskilt överraskande.

Huvudstaden Charlotte Amalie är döpt efter Kristian V:s gemål, den danske monarken var tydligen mer romantiskt lagd, och mindre egocentriskt, än Gustav III.

Jungfruöarna blev dansk kronkoloni 1754. Ekonomin byggde på det så kallade triangelhandeln. Slavar från Afrika skeppades till Västindien, härifrån exporterades till Europa tobak, bomull och framför allt sockerrör, som odlades på slavplantager, och från Europa gick det ”handelsvaror” – förmodligen diverse krimskrams - till Afrika.

Verksamheten var långt ifrån friktionsfri. 1733 fick slavarbetarna på Saint John nog av det mördande slitet på sockerplantagerna och ett uppror bröt ut. De numerärt överlägsna och desperata slavarna övermannande och dödade den danska garnisonen, och var öns herrar i över i sex månader, då de underkuvades med hjälp av franska trupper från Martinique.

Det var det första större kända slavupproret i Västindien.

Ekonomin på Jungfruöarna utvecklades positivt- för kolonisatörerna - under större delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Sedan följde en nedgång, och slaveriets avskaffande 1848 blev dödsstöten för plantageekonomin på öarna.

Det var Jungfruöarnas guvernör var ensidigt beslutade om slaveriets avskaffande, utan att förankra det i Köpenhamn, och trots vilda protester från plantageägarnas sida.

Jungfruöarna blev i fortsättning en tung ekonomisk belastning för Danmark, och det tärde hårt på den redan ansträngda ekonomin, inte minst efter statsbankrutten 1813.

Ett par försök gjordes att sälja ögruppen till USA men det gick om intet. Kring första världskrigets utbrott lämnades Jungfruöarna helt åt sitt öde.

Situationen förändrades dock 1916 då USA befarade att Tyskland skulle invadera öarna och upprätta en ubåtsbas där. Nya förhandlingar inleddes och man kunde komma överens till ömsesidig belåtenhet. Avtalet ratificerades den 17 januari 1917.

Numera är öarna ett så kallat autonomt territorium under namnet US Virgin Island men utan att vara en del av USA. Invånarna är dock amerikanska medborgare.

Turismen är huvudnäringen, dessutom finns en ganska stor romtillverkning, och lite jordbruk. På Systembolaget finns två sorters öl från Jungfruöarna. En kuriositet är att det råder vänstertrafik på ögruppen.

Öarna har en stark amerikansk prägel. Spår från den danska tiden finns framför allt på kyrkogården, förutom namnet på huvudstaden.

Genom historien har Jungfruöarna haft en påtagligt kosmopolitisk karaktär. Här finns både protestantiska och katolska kyrkor, och en praktfull synagoga.

Den franske impressionistmästaren Camille Pissarro var född på Saint Thomas. Hans mor var fransk judinna, hans far en sefardisk köpman med franskt medborgarskap som kom till ön i affärer.

Till syvende och sist tillhör världen oss alla.

Varken snille eller smak när Frostenson vill ha livslångt underhåll från Svenska Akademien

Följetongen om Svenska Akademien fortsätter, och den präglas av föga snille och ännu mindre smak. Det senaste inslaget är Katarina Frostensons bud – framfört stilenligt genom en kändisadvokat - att hon är beredd att avgå frivilligt, men på villkoret att hon "kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”. Vilket i klartext betyder att för att slippa hennes illustra närvaro i sina led måste Akademien pröjsa ett fett underhåll till henne resten av hennes liv.

Inte helt otippat dröjde det inte länge förrän upprörda röster höjdes, inte minst i sociala medier.

Frostenson anklagades för utpressning, bristande moral, girighet, hyckleri, brott lönar sig, med mera.

Det är lätt att instämma i upprördheten och dela indignationen. Även om hon bedyrar sin oskuld har hon uppenbarligen varit jävig när hon deltog i beslut som beviljade ekonomiskt stöd åt kulturföreningen Forum som drevs av hennes make, hon har högst sannolikt känt till den äkta mannens eskapader, och det är tämligen troligt att hon har läckt Nobelpristagare.

När hon i det läget kräver ersättning för att avgå ”frivilligt” är det ganska magstarkt. I synnerhet som hon står inte på bar backe precis. Förra året fick hon 240 000 från Författarfonden, hon lär hon blivit erbjuden 13 000 i månaden av Akademien, tillsammans med övriga intäkter som hon ju rimligen har blir det en anständig inkomst, inget sus och dus förvisso, men ungefär i nivå med vad folk tjänar i genomsnitt i Sverige.

Och kanske mer därtill. Hennes taxerade inkomst för 2017 var 729 200. Dessutom kan hon snart gå i pension.

Läs hela texten i Allehanda.se

Röda drömmar

Idag är det 100 år sedan morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.

Drömmen om det röda

Nina Björk

W & W

Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.

Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.

Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.

–       Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.

Han vågade stå upp för sanningen

Den 13 januari 1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Zola tog ställning för den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin under åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Zolas rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

Skriet från underklassen

Idag är det Jack Londons födelsedag.

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

Historien om finanskrisernas hantering upprepar sig

Finanskriser är inget nytt i historien. Den 5 januari 2013 var det 200 år sedan den så kallade statsbankrutten (statsbankerotten) i Danmark.

Danmark finansierade sina krig mot Napoleons Frankrike genom att låta sedelpressarna gå varma.

Krig och sunda statsfinanser bor sällan granne med varandra. Inflationen skenade, och penningvärdet sjönk till sex procent av dess uppgivna värde i silver.

Situationen blev ohållbar och därför tvingades man till en valutareform, som innebar att de gamla sedlarna – något charmigt och totalt missvisande kallade för kurantrigsdaler – växlades mot ny valuta som hette rigsbankdaler. Relationen var 6:1, vilket säger en hel del om hur stora förluster som åsamkades den danska befolkningen.

Att kalla det reform är inte heller rättvisande, då det egentligen var en realisation eller nedskrivning.

Detsamma gällde för inlösen av statsobligationer, och det i sin tur innebar att den danska staten i alla fall delvis inte kunde uppfylla sina förpliktelser.

Därför kallas det för statsbankrutt, trots att det aldrig var tal om att helt ställa in betalningarna.

Reformens verkningar var inte helt övertygande, och än idag träter de lärde om hur den bör bedömas.

Och Danmark lärde lika mycket av sina krigsäventyr som världen av sina kapitalistiska äventyrligheter.

Ingenting.

Vilse i livet

Idag är det årsdagen av Albert Camus död i en bilolycka. Dagen till ära en recension av hans mästerverk "Främlingen":

Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt.

Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Den tappre författaren Hasek

Idag är det 96 år sedan Jaroslav Hasek gick bort. Han var född 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks dödsdag uppmärksammas lämpligen med tjeckiskt öl.

Främlingsfientliga fågelskådare och stormaktsdrömmar – vasst och fyndigt när Mittrevyn sammanfattar året som gick

Än en gång har Mittrevyn sammanfattat året som gått. Med frejdig humor, fyndiga vitsar och halsbrytande ordlekar kommenterar man det gångna årets händelser. Ibland kärleksfullt, oftast mindre ömt, alltid vasst och genomskådande.

Tempot är som vanligt högt, agerandet professionellt rakt genom. Annat är inte att vänta av scenrävar som Lars T Johansson och Jens Nilsson, det gäller också revyveteraner som Leif Mattisson – tröttnar han aldrig efter alla dessa år? - Maria Büstedt Svanholm och Tony Könberg.

För förnyelsen står Stina Joza, en erkänt duktig skådespelerska och sångerska, och Sandra Näslund, som med sitt fräcka och uppkäftiga utspel är ett välkommet bidrag i Mittrevygänget.

Tematiskt håller man sig i år huvudsakligen till händelser i Sverige, även om Putins stormaktsdrömmar även denna gång blir vederbörligen hånade till de mäktiga tonerna av den ryska nationalsången.

Inledningsnumret anger tonen, inte minst genom den enkla klädseln med jeans och vit skjorta, hela föreställningen präglas av anspråkslöshet och glimten i ögat. Och ett nära samspel med publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se