Levandegör människorna som förintades

"Det är en värld som stiger fram i boken, det judiska Polen, det judiska Europa. Vi glömmer så lätt att Förintelsen också var ett kulturmord."

Adolf Eichmann - den lille mannen i historiens malström

För 56 år sedan avrättades en av historiens värsta massmördare.

Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att tågtrafiken till förintelseläger som Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Treblinka fungerade. 1944 fick Eichmann det direkta befälet över utrotningen av judarna i Ungern, en uppgift som han trots dess väldiga omfattning, det rörde sig om drygt en halv miljon människor, och den för tyskarna mycket svåra krigssituationen, genomförde med en hänsynslös effektivitet.

Vid den ökända Wannseekonferensen i januari 1942 då "den slutliga lösningen" beslutades förde han protokoll för Himmlers räkning.

Eichmann gäckade länge rättvisan. Efter att ha flytt från Ungern till Österrike inför den annalkande Röda Armén blev han tillfångatagen av amerikanerna. Han uppgav ett falskt namn, och hans riktiga identitet upptäcktes inte. Så småningom flydde han, och gömde sig på landet i norra Tyskland. 1950 lyckades han att med hjälp av Röda Korset (!) ta sig till Argentina, och hans familj kom efter.

Här levde han på diverse arbeten under falskt namn. Hans familj däremot behöll sitt riktiga namn, och hans söner var snara till att inför andra skryta med faderns betydelse i Nazityskland.

I slutet av 1950-talet fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad flera ledtrådar om Eichmanns liv i Argentina, som snabbt kunde bekräftas. Mossad genomförde en spektakulär kidnappningsaktion, och förde Eichmann till Israel (hela handlingen finns beskriven i Isser Harels bok "Huset vid Garibaldigatan").

Argentina protesterade kraftfullt mot kidnappningen, och högerradikala rörelser ställde till med pogromer i Buenos Aires. Israel förnekade till en början inblandning. Det internationella samfundet ansåg dock att de oerhörda brott som Eichmann var skyldig till gjorde att man trots allt var beredd att bortse från kränkningen av ett lands suveränitet, som det faktiskt var.

Samtidigt väckte Eichmanns tillfångatagande panik i Västtyskland, där man var rädd att flera av hans tidigare nära medarbetare som nu hade höga positioner i förbundsrepubliken skulle hamna i rampljuset. Inofficiella möten med den israeliska regeringen ägde rum. Vid samma tid pågick förhandlingar om inköp av vapensystem från Tyskland. Något år senare beviljade Västtyskland ett stort militärstöd till Israel.

Inga komprometterande uppgifter om forna nazister verksamma i Västtyskland togs upp under Eichmanns rättegång.

Senare har det avslöjats att den tyska underrättelsetjänsten redan 1952 kände till Eichmanns uppehållsort, och att man informerade CIA. Inga åtgärder vidtogs emellertid, då man befarade att det kunde leda till generande avslöjande för både Västtysklands och USA:s regeringar när det gällde hanteringen av forna nazister efter kriget.

Rättegången mot Adolf Eichmann inleddes i Jerusalem den 11 april 1961, och pågick i 14 veckor. Eichmanns förvar gick ut på att han bara lydde order. Rätten var av en annan uppfattning och i december 1961 avkunnade den en dödsdom mot Eichmann. Flera överklagande och en nådeansökan avslogs och Eichmann avrättades natten mellan 31 maj och 1 juni genom hängning.

Rättegången följdes naturligtvis med stort intresse över hela världen. En av åskådarna i rättegångssalen i Jerusalem var den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som bevakade rättegången för tidskriften "The New Yorkers" räkning. Hennes iakttagelser resulterade i den numera smått legendariska boken "Ondskans banalitet".

Arendts tes är att Eichmann inte var någon hängiven nazist vars handlingar motiverades av en stark antisemitisk övertygelse, utan en själlös byråkrat som bara eftersträvade effektivitet, att hålla sina överordnade på gott humör och att befrämja sin egen karriär.

Med sin intellektuella skärpa, sitt personliga mod och sin integritet, drog sig Arendt inte heller för att anklaga både domstolen och staten Israel för att politisera rättegången.

Arendts teser har sedermera blivit ifrågasatta på flera punkter, se till exempel historikern David Cesaranis bok "Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare". Men bilden på den lille medelålders mannen i en säkerhetsbur under rättegången i Jerusalem, kamrerstypen som ser totalt vilse ut, som en person som genom omständigheternas makt har hamnat på helt fel plats i historiens malström tvingar ändå fram en fråga om vad var och en av oss kan vara kapabel till.

I historiens malström

"Under läsningen av boken kommer jag flera gånger att tänka på just Rosa Liksom. Egentligen inte för att de är särskilt lika: i Liksoms kortberättelser får udda existenser berätta om vad de gjort under dagen (ofta supit och slagits) i flödande monologer. I Flakierskis är det ett och samma jag som på ett lite småputtrigt sätt berättar om sin släkt i Polen, människor som på olika sätt hamnat i historiens malström. Men det som båda författarna har gemensamt är att de med språkets hjälp lyckas ge anekdoternas mikrouniversum densitet."

Bortglömd kompositör förgyllde årets kammarmusikfestival

"Årets upplaga av kammarmusikfestival bjöd på bredd och överraskningar. Och även om festivalen fortfarande kallar sig för ”Härnösands” inleddes den i grannkommunen.

På fredag kväll var det Afterwork med Friis och Bania i Ytterlännes kyrka i Bollstabruk. Konserten inleddes med en pianosonat av Arvo Pärt som riktigt andades senvår, maj månads sprittande liv.

Sedan blev det Debussy, en av hans sonater för piano och fiol, och här fick de båda musikerna tillfälle att blomma ut för fullt i Debussys alla tempobyten och stämningsskiften."

Läs hela texten i Allehanda.se

Svåra moraliska frågor

"Den polsk-judiske boxaren Szapnel Rotholc (1913–1966) är huvudperson i Grzegorz Flakierskis roman Knockout (Alyasiri förlag, 2014). Han var berömd i boxningskretsar på sin tid, ingick i landslaget, tog medaljer i EM. Idag vet inte många vem han är, men han har blivit den som Flakierski valt till huvudperson i sin skildring av de nazistiska förbrytelserna mot judarna på 1940-talet."

Musiken skulle aldrig bli sig lik igen

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913. Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv. Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.

Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.

IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

Familjebilder med ohygglig bakgrund

"När Flakierski öppnar sitt familjealbum visar det sig, att det som var motstånd i går var anpassning dagen därpå och vice versa."

Avrättning i humanitär anda

För snart 37 år sedan avskaffades giljotinen i Frankrike. Avrättningsmaskinen har fått sitt namn från doktor Joseph Guillotin, en fransk läkare och politiker, född 28 maj 1738.

Under en debatt i franska nationalförsamlingen 1789 föreslog Guillotin att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Själva konstruktionen har gjorts av andra.

Guillotins förslag var besjälat av en humanitär anda, och han såg det som ett steg mot avskaffande av dödsstraffet. Med tanke på att hans namn länge har varit symbol för avrättning är det onekligen ganska ironiskt att han var motståndare till dödsstraff.

Den mest kända giljotineringen är förmodligen avrättningen av kung Ludvig XVI 1793. Den sista offentliga avrättningen i Frankrike ägde rum 1939. 1977 giljotinerades den siste dödsdömde i Frankrike, och 1981 avskaffades dödsstraffet och därmed också giljotinen.

I Sverige har giljotinen använts en enda gång. Det var när Alfred Ander avrättades 1910 på Långholmen, vilket för övrigt var den sista avrättningen i Sverige.

Realism och äkthet om judisk boxare

"Boxaren Rothol var beundrad av många polska judar för att han, en jude, var den bäste polske boxaren. Boxaren Rothol är huvudperson i Gregor Flakierskis roman "Knockout"."

Kärvt och tydligt

"Jag har också lite invändningar mot ordrikedomen. Som läsare får jag värja mig mot en viss pratighet för att nå fram till den strama skönheten i mormors avslutande ord i berättelsen om den tyfussjuke: Nej, för hemma fanns ingenting att äta. Det är nästan isländskt i sin kärvhet som tydligare än alla övriga ord i blixtbelysning visar upp fattigdomen."

Insiktsfullt om boxardoldis

"Hört talas om Szapsel Rotholc, polskjudisk boxare på 1930-talet?

Viktklass: fjäder. Främsta merit: bronsmedalj vid EM i Budapest 1934.

Inte?

Inte jag heller förrän jag läste Grzegorz Flakierskis roman Knockout."

"Det är historier vi aldrig får sluta att berätta"

"Det var mycket det aldrig talades om. Mormodern ville inte gärna tala om sin barndom, trots att hon av egen kraft lyft sig ur den största misär och fattigdom. "Varför ska man tala om det där hemska?" brukade hon säga. "Det finns tillräckligt mycket olycka i världen! Låt det vara en gång för alla, ingenting blir ändå bättre av att älta det gamla."

En roman om idrott, fördomar och omöjliga livsval

"Grzegorz Flakierski är en utmärkt författare som förtjänar all den uppmärksamhet han kan få."

Dans och dundrande rytmer – nu laddar Härnösands slagverksensemble för konsert

Det är inte ofta man behöver använda hörselskydd för ett reportage, men när slagverksensemblen i Härnösand repeterar inför sin stora konsert är det ett absolut måste.

Repetitionen sker i en liten lokal på Landgrenskolan, och volymen är stundtals inte nådig.

-          Det blir mycket vänligare för öronen när vi spelar på Teatern på lördag, säger Johan Bodin Eriksson.

Läs hela texten i Allehanda.se

Philip Roth in memoriam

Philip Roth är död.

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset.

Han debuterade 1959 med *Farväl, Columbus* 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 *Portnoys besvär* (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller *Sabbaths teater* med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. *Gift med en kommunist* skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. *Amerikansk pastoral* tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

*Skamfläcken* är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen *Konspirationen mot Amerika*. Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman *Nemesis* utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukade med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Nu är det slut, men hans författarskap lever.

Philip Roth på svenska:

Farväl, Columbus och fem noveller (Goodbye, Colombus and five short stories (översättning Nils Petter Sundgren, 1963)

Hon ville så väl (When she was good) (översättning Erik Sandin, 1970)

Vårat gäng (Our gang) (översättning Erik Sandin, Aldus/Bonnier, 1972)

Portnoys besvär (Portnoy's complaint) (översättning Erik Sandin, 1974)

Mitt liv som man (My life as a man) (översättning Caj Lundgren, 1975)

Lustans professor (The professor of desire) (översättning Caj Lundgren, 1978)

Spökskrivaren (The ghost writer) (översättning Otto Mannheimer, 1980)

Zuckerman fri (Zuckerman unbound) (översättning Cai Melin, 1982)

Anatomilektionen (The anatomy lesson) (översättning Thomas Preis, 1985)

Motliv (The counterlife) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1988)

Klartext: en författares självbiografi (The facts: a novelist's autobiography) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1990)

Dubbelspel (Deception) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1991)

Amerikansk pastoral (American pastoral) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 1999)

Gift med en kommunist (I married a communist) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2000)

Skamfläcken (The human stain) (översättning Sam J. Lundwall, 2001)

Operation Shylock (Operation Shylock) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2003)

Konspirationen mot Amerika (The plot against America) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2005)

Envar (Everyman) (översättning Hans-Jacob Nilsson, 2007)

Vålnaden försvinner (Exit ghost) (översättning Nancy Westman, 2009)

Indignation (Indignation) (översättning Nancy Westman, 2011)

Sabbaths teater (Sabbath's Theater) (översättning Nancy Westman, 2014)

Nemesis (Nemesis) (översättning Nancy Westman, 2015)

Speciella personer i historiens malström

"En väldigt speciell person i boken är Gregors mormors svåger. Gregor beskriver honom som en fascinerande berättare som bland annat på egen hand lärde sig fyra språk flytande, trots nästan ingen formell utbildning i bagaget. Samtidigt minns Gregor honom som självupptagen, arrogant och som gärna förminskade andra människor."

Förklädda gudar vandrar på jorden – Höga Kusten Opera imponerade med Lars-Erik Larssons älskade verk

Musiken har tagit plats i Nordingrå konstrunda. Tack vare ett konstartsöverskridande samarbete kunde Höga kusten Opera på lördag kväll bjuda på en föreställning av Förklädd gud i Nordingrå kyrka. Inte för inte är pingsten en helg som firar att språkförbistringen i världen upphörde.

Förklädd gud är förvisso inte mitt val av musik, jag har lite svårt för den svenska nyromantikens storvulet nationalistiska övertoner, men Lars-Erik Larssons verk är allmänt mycket uppskattat och en favorit för många. Och pingsten är också hänryckningens helg.

Läs hela texten i Allehanda.se

Konstrundan i Nordingrå – en medveten manifestation av mångfald och lokal skaparkraft

Konstrundan i Nordingrå är en kollektiv uppvisning av lokal skaparkraft. Men den är också en medveten manifestation av mångfald, en mötesplats för olika konstnärstemperament, varierande stilar och skiftande tekniker. Och jo, även kvalitén varierar.

Men det är bredden i konstutbudet som är den stora styrkan, och som år efter år, rundan är nu inne på elfte varvet, lockar storpublik till hjärtat av Höga kusten.

Läs hela texten i Allehanda.se

Den mångröstade bilden av en judisk boxare och gettopolis

"Jag önskar den många läsare"

Färgstark familjebakgrund

Ed Miliband blev inte Storbritanniens premiärminister. Han har en synnerligen färgstark familjebakgrund, förmodligen högst ovanlig för en brittisk toppolitiker.

Hans farfar föddes i en fattig familj i judekvarteren i Warszawa 1895 i det Polen som då var fortfarande en del av Ryssland. Enligt ett envist rykte tog han värvning i Röda armén, och stred med bolsjevikerna i polsk-ryska kriget 1920, men det är högst troligen just bara ett rykte, som bottnar i den gamla seglivade myten om judebolsjevismen.

Sant är däremot att han var aktiv i socialdemokratiska Bund, och att han 1920, eller möjligen 1922, emigrerade till Belgien. Till yrket var han körsnär.

I Belgien i Bryssel föddes Eds pappa Adolph (Adolf?). 1940 flydde han till Storbritannien, där han ändrade sitt förnamn till Ralph – Adolf var nog en smula komprometterat vid den tiden. Här blev han en ledande marxistisk teoretiker, och brukar nämnas jämte namn som E P Thompson, Eric Hobsbawm och Perry Anderson.

Ed Milibands mamma är Marion Kozak, född i en förmögen judisk familj i polska Czestochowa, annars mest känt för pilgrimsfärder till Svarta Madonnan i klostret på Jasna Gora. Hon tillhör den lilla exklusiva skara judar som överlevde Förintelsen i Polen.

På 50-talet emigrerade hon till Storbritannien, och här träffade hon sin blivande man Ralph Miliband. Marion har gjort sig känd som människorättsaktivist och drivande i olika solidaritetsorganisationer för Palestina. Hon anses vara den som har påverkat mest Ed – och hans bror David – politiskt, mer än deras långt radikalare far.

Ralph Miliband gick bort 21 maj 1994.

Med opassande frenesi

"Inbakat i berättelserna om familjen finns också intressanta inlägg som berör Polens historia och politiska utveckling efter andra världskrigets slut och kommunisternas maktövertagande, djupt uppskattat av flera medlemmar av familjen Flakierski som gick in för att älska Ryssland, ryssar och det ryska språket med en för många andra polacker opassande frenesi."

Upptäcktsresande på irrvägar

Idag är det Columbus dödsdag. Han seglade iväg från Spanien 1492 för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien överhuvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Columbus avled 20 maj 1506 i Valladolid.

Gripande om en judisk boxares uppgång och fall

"Vad gör man med sin begåvning och sin längtan efter framgång – i detta fall boxning – när samhället som man lever i blir allt mer fientligt och till slut mordiskt? Det var den polska judiska boxarens, Rotholz, problem i 1930-talets Polen."

Den bortglömda förloraren

Han var min favoritboxare. Idag är det fyra år sedan han gick bort.

Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa.

Muhammad Ali har gått ur tiden.Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.

Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskotts affär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.

Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.

Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa.

Med känsla för de moraliskt klandervärda

"Historien bakom denna polskjudiska efterkrigscyniker berättas på ett gripande och avslöjande sätt. Man möter traumat inom en människa, man får se lite mer och tappar fotfästet, det är bra gjort."

Postkommunismens förlorare

Polsk-ryskt krig under rödvit flagga

Dorota Masłowska

Övers: Tomas Håkansson

Bonniers

Kommunismens sammanbrott och övergången till en rövarkapitalism har skakat om litteraturen i Central- och Östeuropa. En hel generation unga författare har trätt fram och skildrar det nya samhällets baksidor.

En av dem är Dorota Masłowska, vars debut från 2002 ”Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” slog ner som en bomb i det polska kulturlivet. Det berodde till stor del på författarens ringa ålder, hon var 19 när romanen publicerades, och hon skrev boken samtidigt som hon förberedde sig för sin studentexamen. Men lika viktig för uppskattningen var naturligtvis hennes fenomenala språkbehandling.

Hon fångar på kornet subkulturens verbala universum, med dess märkliga blandning av ungdomsslang, kvasiintellektuell frasmakeri och bisarr byråkratpolska.

Översättaren Tomas Håkansson har gjort ett fantastiskt jobb med att överföra Masłowskas säregna idiom till läsbar svenska.

Den enda funderingen som jag har är om det inte hade varit lämpligt att översätta en del namn.  Huvudpersonen är ”Silny”, vilket är inte bara ett namn vilket som helst, utan betyder stark, kraftig, möjligen mäktig. Det finns flera sådana namn i romanen.

Masłowskas antihjältar är transformationens förlorare. De är dömda till arbetslöshet och försörjningsstöd, deras liv är en lång räcka slentrianmässiga dagar vars tristess bryts högst tillfälligt av småbrott och droger. Det är en hopplöshet utan ände, och som bara kan sluta i en katastrof.

Det enda i deras liv som kan skänka en antydan till mening är den brinnande patriotismen, som tycks ha som sin viktigaste – och kanske enda – grundval ett rabiat rysshat. Det inte bara definierar deras överlägsna polskhet, det förklarar också allt som är fel i Polen. Lika ”rationellt” som bekvämt. Och på sikt förmodligen helt förödande.

Romanen mynnar ut i en surrealistisk mardrömstripp.

Det är fascinerande på många plan. Men det finns också en hermetisk slutenhet i romanen som suger ut allt berättarsyre och lämnar läsaren om inte utanför så i varje fall starkt distanserad.

Roman om en mörk tid

”Knockout” är inte bara en roman om en boxares uppgång, fall och … ja vadå? Huvudperson, om man säger så, är snarare tiden, en mörk sådan, och vad den förde med sig och hur den påverkade människorna som levde då. För många handlade det om att bara försöka överleva, helt enkelt rädda sig själva. Det fanns inte tid att finna “mina stämningars bästa längtan”, för att citera Werner Aspenström."

Att ifrågasätta en nationell självbild

Idag är det 17 maj, syttende mai, Norges nationaldag som firas med en entusiasm som många svenskar avundar norrmännen.
Men mitt i denna patriotiska yra kan det vara på sin plats att påminna om att allt var inte frid och fröjd genom den norska historien.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbild. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Minnesbilder från en familjs historia

"Omslaget till Familjealbum är gjort av Dag Wallin, konstnär från Nordingrå."

En stark och berörande roman

"Knockout är en roman som skildrar den polsk-judiske boxaren i fjädervikt Szapsel Rotholc liv. Vi får följa hans liv och karriär genom tre olika perspektiv. Dels genom att han själv berätta. Dels också genom två olika judiska överlevare som berättar sina historier där Rotholc utgör en stor del av deras historia."

Berättelser om drabbande händelser

"Detta är samtliga anekdoters mörka gravitationspunkt – de berättar om en färgstark värld vid randen av utplåning."

Den bortglömde trumpetaren

14 maj - årsdagen av skotten i Ådalen.

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande. 

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet.

Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet.

Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har gått 87 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat. Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Levandegör människorna som förintades

"Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte."