Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 27 augusti 2019

Det var inte bättre förr





Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om.

Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver inte betyda att alla är det.

Såg på Rapport vid något tillfälle två mycket spännande inslag, de kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökade bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.

Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det var tydligen ont om pengar…

På 70-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, idag kör det i 40. 

Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.

Ungdomar idag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.

Tillbaka till 70-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 70-talet allt mer förhistoriskt.

I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte vad dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.

För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.

Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje-, och till och med fjärde-. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.

Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudier och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.

Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.

Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.

Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1700-1800 per månad efter skatt, vilket var egentligen inget vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.

90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa idag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?

Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.

Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.


Här är konstnären från Svanö som ägnar sig åt hejdlös återvinning – "själbiografisk" konst för miljön och en bättre värld





Inga-Britt Sparring, för de flesta känd bara som I-B, kallar sin utställning på Kramfors konsthall för ”Själbiografi”. Alltså inte ”Självbiografi” utan ”Själ-”. Det är en finurlig ordlek, men med ett underliggande allvar. Utställningen är ett försök att åskådliggöra en själslig, men delvis också intellektuell, utveckling.

Lite självbiografi är det också förstås, och kanske inte så lite. Det finns en antydan till en kronologi, framför allt i början av utställningen. Med gamla foton av I-B:s föräldrar, och flera generationer av föregående släkten, markeras en tydlig förankring i tiden.

Med en medelbar fortsättning, ett porträtt, svart-vita foton på I-B, hennes syskon, och även hennes barn, de på jorden, och det i himlen.

I samma sammanhang hänger konstnärens första målning, med kraftfulla färger för starka känslor, och en symbolik som förmår uttrycka sorg.

Läs hela texten i Allehanda.se

måndag 26 augusti 2019

Den stolta internationalen





Det är i början av förra seklet. Platsen är Ellis Island, den ö i New Yorks hamn från vilken immigranter slussades in i USA. En grupp judiska invandrare väntar på att få komma in i det förlovade landet. En dag dyker det upp en man och genom tolk frågar han om det finns några som är intresserade av arbete. Det är ganska tungt men inte särskilt komplicerat, det gäller lossning av fartyg i hamnen. Han nämner en summa pengar, som de snabbt räknar om till rubel, och får fram att det blir en mindre förmögenhet.

Ivern vet inga gränser. Äntligen! Ett arbete, tjäna pengar, bygga upp en framtid. Männen trängs och trampar nästan ner varandra för att komma med bland de utvalda. En lycklig skara åker iväg. Men vid infarten till hamnen möts de av en stor grupp uppretade män som skriker upprört åt dem, på ett språk som inte liknar engelska, spottar efter dem och kastar stenar.

Historien upprepas några gånger tills en av de judiska männen lyckas smyga iväg och möta de uppretade utanför hamnporten. Smockan hänger i luften men på halvdan engelska och med teckenspråk lyckas de kommunicera och männen som är italienare förklarar att de strejkar för högre lön och att judarna är avskyvärda strejkbrytare – svartfötter.

Mannen återvänder till Ellis Island och förklarar läget för sina kamrater. Diskussionen är kort och beslutet enhälligt: vi har inte kommit hit för att trampa på andra, vi är inga strejkbrytare, ingen jobbar längre.

Det är en sann historia, och ett uppbyggligt och nästan idylliskt exempel på internationell solidaritet i praktiken.

Trots en högstämd retorik har solidaritet över gränserna inte varit arbetarrörelsens starkaste gren. Andra Internationalens ambition att förhindra ett storkrig i Europa begravdes i första världskrigets skyttegravar. Och inte har det varit så värst mycket bättre efter det.

Som idéhistorikern George Lichtheim syrligt har uttryckt det med referens till Kommunistiska manifestet: Det är möjligt att proletärerna har inget fosterland, men det är en annan historia att proletärerna är av en annan uppfattning.

I dagens globaliserade värld agerar kapitalet obehindrat över gränserna. Det har också skapats institutioner som till exempel EU som ska underlätta kapitalismens friktionsfria funktionsflöde. Inför den utvecklingen står vi tämligen handfallna.

För att förhindra att världens arbetare spelas ut mot varandra i en accelererande kapplöpning mot botten måste arbetarrörelsen skapa fungerande former för arbete över gränserna.

Alternativet är ökade klyftor och ett samhälle som går sönder och leder till någon slags fascism light (om den nu blir så light), och i värsta fall ett nytt storkrig.

Hur globala arbetsformer skapas? Det har jag ingen aning om. Men det finns tillräckligt många kloka människor, ge dem bara chansen.

En bra början är den enkla tanken att vi inte har kommit hit för att trampa på andra.


söndag 25 augusti 2019

Mallorca - kulturens ö





Det var här det började. I april 1955 gick det första charterflyget från Stockholm till Palma de Mallorca. Resan kostade en tusenlapp, vilket motsvarar 15 000 i dagens penningvärde, och det blev fyra mellanlandningar innan man nådde slutmålet. Dessutom tvingades man övernatta i Marseille eftersom flygplanet saknade tillstånd för nattflygning.

Än idag utgör Mallorca en synonym för svenskt charterresande, och den baleariska ön har till och fått ett eget smeknamn, ”Mallis”, med en klang som förenar kärleksfull längtan med nedlåtande hån.

Men bortom playorna, familjehotellen, ungdomsfyllorna och grisfesterna har Mallorca en spännande kulturhistoria.

Byn Valldemossa på öns nordvästra kust är väl värt ett besök. Med en smått dramatisk omgivning med höga berg och djupa dalar, smala slingrande gränder, gammaldags charmiga stenhus, utstrålar byn något av genuin sydeuropeisk, Medelhavsaktig atmosfär från det förflutna.

Framför allt har byn vunnit världsberömmelse genom ett vinterbesök här 1838-39 av kärleksparet George Sand och Frédéric Chopin. De hade två syften med sin resa. Dels vill man komma ifrån det illvilliga förtalet som florerade i Parissocieteten med en intensitet som var sällsynt till och med för denna skvallermetropol.

George Sand, som egentligen hette Aurore Dudevant, var visserligen sin tids okrönta skandaldrottning. Frånskild, ensamstående mor, som förkastade samtidens könsrollskonventioner, klädda sig i manskläder, rökte cigaretter, och tog sig älskare efter behag. Hon var därtill en flitig författare av starkt samhällskritiska romaner, hon var vid sidan av Victor Hugo den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på kontroversiella ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor över olika samhällsklasser.

Hennes relation med den betydligt yngre kompositören och pianisten blev livligt avhandlat av elaka tungor som det förvisso inte rådde någon brist på i Paris. Den sjukligen, känslige och tämligen konventionelle Chopin tog mycket illa vid sig, och önskade att dra sig undan sladdertackornas hätskhet.

Tanken var dessutom att Medelhavets värme och den hälsosamma havsluften skulle ha en välgörande effekt på Chopins tuberkulos och den reumatism som Sands son Maurices led av.



Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Hela resan kan inte beskrivas som något annat än fiasko. 

Det årets vinter var ovanligt kylig, regnigt och blåsig, vilket hade rakt motsatt effekt på sjuklingarna än den avsedda.

Vistelsen på Mallorca började illa från första stund. Det var svårt att hitta ett boende, och det första stället där de kom att stanna, med det olycksbådande namnet Vindarnas hus, visade sig snabbt vara totalt olämpligt när Chopin drabbades av luftrörskatarr. Hyresvärden fick panik då han insåg att den klene utlänningen bar på tbc, och han vräkte sällskapet utan vidare diskussioner.

Lyckligtvis lyckades man snart hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa. Men också här var vädret fortfarande lika ogynnsamt.

George Sand betraktades som en främmande fågel av Mallorcaborna, som blev än mer chockade av hennes frigjorda stil än moralisterna i Paris. Många visade även öppet rädsla för den lungsiktige Chopin. Dessutom gick de inte ens i kyrkan på söndagarna!

Sand gav igen med råge i sin roman ”En vinter på Mallorca” som utkom 1842. Där beskriver hon öborna som inskränkta, giriga, tjuvaktiga och missunnsamma.

Kvar efter det udda parets fyra månader långa vistelse i Valldemossa finns ett litet museum där man bland annat kan beskåda Chopins piano. Här komponerade han det kända ”Regndroppspreludiet”, ett antal andra preludier, en ballad i F-dur, två polonäser, en mazurka och två nocturner.

Den historien är välkänd. Mindre känd är Robert Graves många år på Mallorca. Graves såg sig själv främst som poet, men han skrev romaner också, och är mest bekant för den breda publiken för sina böcker om den romerska kejsaren Claudius, och som blev omåttligt populära som tv-serien Jag, Claudius.



Graves blev mycket illa sårad i första världskriget i slaget vid Somme 1916. Han led av posttraumatisk stressyndrom och plågades svårt av sviterna av sina skador. 1929, efter ett tips från Gertrude Stein, flyttade Graves till Mallorca. Han köpte ett hus i byn Deiá, en och en halv mil norr om Valldemossa.

Med undantag för åren 1936-46, då han höll sig undan från det spanska inbördeskriget och senare världskriget, kom han att bo i Deiá fram till sin död 1985. Många celebriteter gästade hans hem, bland annat Picasso, Garcia Marquez, och en rad kända skådespelare.

Huset och trädgården är numera ett museum.

Så visst är Mallorca värt en resa. Även en charterresa.

lördag 24 augusti 2019

Paris "vita" befrielse





Idag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Dagen är skamligt fläckad av rasism.

När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen.

Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade, bland annat senegaleser och araber. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.

I nödfall ”lånades” soldater från andra nationaliteter.

Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.

fredag 23 augusti 2019

Justitiemord och förrädiska pakter




Idag är det 92 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Samma dag är det 80 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet. Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Världshistorien är fylld av upprörande skandaler.

torsdag 22 augusti 2019

Ska man alltid ta strid mot folkets opium?





Under mellankrigstiden tog det polska kommunistpartiet Marx ord om religionen som folkets opium på största allvar. Religionen, alldeles oavsett om det var den katolska, den judiska eller den ortodoxa, var en del av den härskande klassens förtryckarapparat. En på det stora hela korrekt analys.

Uppfinningsrikedomen i kampen mot den religiösa vidskepelsen var stor. Vi åtminstone ett tillfälle som jag känner till släpptes en griskulting, dekorerad med ett rött rosettband runt halsen (?), in i en synagoga mitt under sabbaten.

Denna revolutionära handling utfördes av kamrater av judisk börd, som av någon anledning ansågs vara bättre lämpade att bekämpa just judendomen. Deras polska, ukrainska och vitryska kamrater i det då mångnationella Polen skulle ägna sig åt upptåg riktade mot katolska och ortodoxa kyrkor.

Vilket de nog aldrig gjorde.

Visserligen ligger det en Förintelse mellan då och nu, men jag kan inte desto mindre låta bli att tycka att tilltaget med grisen var bara dumt och barnsligt.

Efter kriget i Polen hamnade kommunistpartiet och kyrkan i ett permanent konflikttillstånd, vars intensitet varierade över tid. Trots sitt maktmonopol gick kommunist partiet aldrig ut i ett öppet totalkrig mot kyrkan på samma sätt som bolsjevikerna hade gjort på sin tid i Sovjet. Det var säkert mycket klokt.

Däremot upprätthöll man en mycket skarp åtskillnad mellan kyrkan och staten, i bästa borgerligt liberala anda. Det är för övrigt något som man önskar att dagens liberaler kunde förmå sig till i det borgerliga samhället.

Religion är en privatsak, och det handlar om att i alla lägen liera sig med progressiva krafter, oavsett bekännelse, etnicitet och så vidare, mot bakåtsträvare, hur dessa än motiverar sin reaktionära politik.

”Man måste kunna diskutera allt” hävdas det ofta med emfas. Det är lätt att instämma, och självklart ska den rätten finnas i ett demokratiskt samhälle. Men är det verkligen så enkelt? Om någon med stor iver ville diskutera judendomens kvinnosyn någon gång under säg år 1938, finns det all anledning att ifrågasätta vederbörandes motiv. Och om personen verkligen – mot all förmodan – ville bekämpa kvinnoförtryck så var det enbart enfaldigt i sin totala brist på insikt i vilken konsekvenser det faktiskt skulle få.

Det finns alltid en kontext, en historisk kontext, och den bygger på en maktordning.

”Självcensur” kommer säkert en och annan att ropa. Ja absolut. All mänsklig samvaro bygger dock på just självcensur.

Foto: Chenspec/Wikipedia


onsdag 21 augusti 2019

Början till slutet - invasionen av Tjeckoslovakien




”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer. 

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. 

Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer. 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. 

Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.



Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades. 

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten. 

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan. 

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. 

Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen. 

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt. 

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som visserligen var så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexander Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.



Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer. 

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa. 

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

tisdag 20 augusti 2019

Rumänien, tiggarna och kapitalismen




Det finns säkert flera olika orsaker till att de romska tiggarna från Rumänien väcker så starka negativa känslor. En förbisedd anledning tror jag är att åsynen av tiggare slår så drastiskt hål på myten om kapitalismens välsignelser.

Den förhatlige Ceaușescu störtades, kommunismen avskaffades, och nu skulle det bli frid och fröjd, frihet och demokrati, och marknadsekonomin skulle skänka välstånd och rikedom åt alla. Och här ser vi utanför Ica på det mest upprörande sätt att det gick så där med den kapitalistiska drömmen. Det gick tydligen riktigt riktigt dåligt.

Ceaușescus Rumänien var förvisso inte heller någon framgångssaga. Kombinationen av ekonomisk isolering och satsning på självtillräcklighet (modell Nordkorea light) och extrem nyliberal idioti när hela statsskulden skulle forcerat snabbt betalas av (Ceaușescu och Anders Borg som andliga bröder!) skapade usla livsvillkor och fattigdom för stora skikt av befolkningen.

Maktskiftet i Rumänien var till skillnad från andra länder inom östblocket mycket våldsamt, med den summariska avrättningen av makarna Ceaușescu som kulmen, vilket har kraftigt försvagat det nya systemets demokratiska trovärdighet.

Revolutionen var ingenting annat än en statskupp och allt fler rumäner tror att demokratin i deras land skapades genom konspirationer och/eller rå våldsstyrka.

Övergången till en kapitalistisk ekonomi präglades av ett korrumperat klientsystem där statens tillgångar såldes ut för en spottstyver till de nya makthavarnas stöttepelare. Chockterapins privatiseringar har lett till nedgång i industriproduktionen, och rent allmänt deindustrialisering, vilket har framför allt drabbat små och medelstora städer särskilt hårt, med enorma regionala klyftor som följd.
45 procent av Rumäniens befolkning bor fortfarande på landsbygden, och står för 30 procent av sysselsättningen, 70 procent beräknas leva i fattigdom.

2004 blev Rumänien medlem i Nato, och USA har en militärbas i landet.

EU-inträdet 2007 skapade stora förhoppningar men som snabbt förbyttes i bitter besvikelse.
Unionens ekonomiska ramverk ledde till kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och de sociala försäkringssystemen. Man uppskattar att närmare hälften av dem som räknas till fattiga, många är förstås romer, söker aldrig sjukvård.

Medel från EU:s fonder har mest spätt på den redan monumentala korruptionen.

Rumänien har ändå haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med undantag för åren kring finanskrisen 2009, men gigantiska inkomstklyftor har gjort att den bara har kommit ett fåtal till godo.

Arbetslösheten har skenat från blygsamma två procent 1990 till drygt tolv tio år senare. Numera har den kommit ner till sex-sju procent, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Så nästa gång ni ser en tiggare – hen är inte ett arv från kommunisttiden utan resultatet av en korrumperad rövarkapitalism.

Foto:Dator66

måndag 19 augusti 2019

Tiden, historien och rötterna





”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.


söndag 18 augusti 2019

Vad kostar en familj?





I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen från oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. Pionjär på området var professor Södersten på 90-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går, och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthåll, jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes många bostäder. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

Idag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på Sfi fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.


lördag 17 augusti 2019

Ett inte helt opolitiskt beslut


Idag är det Herta Müllers födelsedag. 2009 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Stor och betydelsefull vetenskap, konst och litteratur skapas alltid i ett gränsland, av människor som befinner sig både inne och ute, på samma gång fast förankrade i en tradition och med förmågan att ställa sig utanför som oberoende iakttagare.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har sina rötter i den banatschwabiska, tysktalande, folkgruppen i Rumänien. Hon är född 1953 i den lilla byn Nitzkydorf utanför Timisoara. Efter många år av förföljelse i Ceausescus polisstat fick hon 1987 möjlighet att emigrera till Tyskland.

Rent tematiskt rör sig Müllers författarskap kring två ämnen. Dels kring förtryckets mekanismer, och Ceausescus Rumänien var utan tvekan en tacksam miljö för att studera och skildra alienationen och klaustrofobin som är diktaturens grundval och dess livsluft. 

Dels handlar det om det utanförskap som hon upplever som medlem av en minoritet, men samtidigt formar sig det temat till en uppgörelse med tyskrumänernas, och framför allt Herta Müllers fars, nazistiska förflutna. Det har framkommit tydligt att han tjänstgjorde i SS, men i övrigt har de flesta skribenter, som kommenterat Müllers författarskap, nöjt sig med att i vaga ordalag skriva om ”förtryck mot den tyska minoriteten” under Ceausescu.

Det finns emellertid en historisk bakgrund, och den är att Rumänien under 1930-talet är en fascistisk diktatur med Järngardet och dess politiska organisationer som framträdande krafter. Landet var en av Nazitysklands viktigaste allierade, och den rumänska militära insatsen ett betydelsefullt bidrag till nazisternas krigsföring.
Antijudiska lagar stiftades, och man beräknar att närmare 300.000 judar mördades.

När Rumänien efter kriget hamnade under kommunistiskt styre koncentrerades uppgörelsen med nazismen på den tyska minoriteten. Detta var så mycket enklare då tyskvänlighet och nazistsympatier var allmänt förhärskande bland tyskrumänerna, och många låtit sig värvas till både armén och SS.

Samtidigt drabbades många oskyldiga, som alltid vid kollektivbestraffningar.

En pikant och numera bortglömd detalj är att Ceausescus Rumänien länge var västvärldens gunstling på grund av landets självständiga och antisovjetiska politik.

En författare är naturligtvis mycket mer än sin bakgrund. Herta Müller är en värdig Nobelpristagare, och det förminskas inte på något sätt av misstanken att det faktum att det är 20 år sedan murens fall har påverkat Akademiens beslut.

fredag 16 augusti 2019

Schymbergsstiftelsens Masterclass 2019 bjöd på elevkonsert: Jämn och hög nivå i en helgjuten operaföreställning





Under fem dagar hördes det på Schymbergsgården vackra sångtoner från morgon till kväll. Det var elever på Schymbergsstiftelsens årliga Masterclass som drillades i operasångens sköna konst.

- Nivån har som alltid varit hög, och i dessutom jämnare än tidigare år, säger operasångerskan och sångpedagogen Anna Hanning Häggström och regissören Märit Bergvall.

På den femte dagens kväll flyttade Masterclass till centrala Sundsvall, för att ge en avslutande elevkonsert i Kyrkans hus.

Sju sångare stod på scenen, fyra av dem är studenter vid Operastudion vid Kapellsberg i Härnösand, de tre andra var tillresta från Stockholm.

Elever som antas till Schymbergsstiftelsens Masterclass håller mycket hög klass redan när de kommer till kursen, de är alla noga utvalda efter att ha passerat auditionens kritiska nålsöga.

Var och en fick sjunga två arior, men det var inte bara att kliva upp och riva av sin sång. Hela konserten var fint regisserat, precis som man kunde vänta sig av Märit Bergvall.

Det var tydligt att eleverna drillades inte enbart i sång , utan lika mycket i sceniskt framträdande, opera är faktiskt musikteater!

Varje enskilt sångnummer hängde intrikat ihop med föregående och nästa, rekvisitan användes skickligt, det är mycket man kan göra på scenen med en papperslapp, en blomma eller en stol.

Det blev till en fin, helgjuten föreställning.

Läs hela texten i St.nu

onsdag 14 augusti 2019

Jan Hammarlund hyllar sin vän och lärare Hjördis Schymberg





Schymbergsgårdens sommarprogram avslutas på söndag med en konsert med Jan Hammarlund.

Jan Hammarlund är mest känd som trubadur och visförfattare, men han har en gång i tiden också tagit sånglektioner av ingen mindre än Hjördis Schymberg.

De två blev med tiden mycket goda vänner.

Redan som 13-åring hade Jan Hammarlund hört Schymbergs inspelningar och fascinerats av hennes röst.

När Hjördis Schymberg fyllde 70 år 1979 ringde Jan Hammarlund henne och frågade om han fick komma för att provsjunga.

Svaret blev tydligen negativt eftersom han ringde och tjatade flera gånger senare. Till slut fick han komma för att provsjunga en sommardag i början av 1980-talet på Alnö.

Läs hela texten i St.nu



Ny feelgoodroman inspirerad av kungahuset - "Det är inte bara glamour"





Jessica Storbjörk har nyligen kommit ut med romanen "Josefine och kronprinsen". Det är hennes fjärde bok. Och allting började med att hon var hemma på en föräldraledighet. 

- Jag har alltid skrivit mycket, och med min situation då, som nybliven förälder, var det naturligt att skriva en barnbok, säger Jessica Storbjörk.

Året var 2015, och boken hette "Lelle kickar boll: nästan som Zlatan". Samma år kom "Alicia & Elixiret", en ungdomsfantasyroman.

Sedan dröjde det några år fram till 2018 innan det var dags för nästa bok.

Det blev "Rosenträdgården", en novellsamling kring olika kvinnoöden i en feelgoodanda.

Dessa tre böcker är utgivna på eget förlag, medan den senaste har publicerats på det hyfsat stora förlaget Saga Egmont.

- Det känns onekligen som ett avancemang i mitt författarskap, säger Jessica.

"Josefin och kronprinsen" är en modern prins- och prinsessa-historia, inspirerad av det svenska kungahuset, som Jessica tycker gör ett bra jobb och är en bra förebild.

Läs hela texten i St.nu

tisdag 13 augusti 2019

Historien i bilder berättar om ett kraftverk mitt i stan





Kraftverken präglar i hög grad bilden av Sollefteå kommun. Inte för inte kallar sig kommunen för "kraftfull". En central plats, inte bara geografiskt, intas av Sollefteåforsen. På Sollefteå kraftverk visas nu arkivbilder som aldrig visats tidigare – från bygget av ett kraftverk mitt i stan.

Det är ett stycke historia, både lokal och nationell, som har förevigats i några ögonblicksbilder. 18 svartvita foton och två i färg, visar de byggets historia från första början fram till den stolta stunden då det då supermoderna kontrollrummet förevisas av självmedvetna män i kostym.

Annars lyser finkläder med sin frånvaro. Vi ser arbetsklädda män, ibland med bar överkropp, som utför ett tungt och slitsamt arbete.

Inga kvinnor syns till, det här är männens värld, starkt präglad av traditionell, stereotyp manlighet som utstrålar uthållig styrka och ansvarsfull beslutsamhet.

Bilderna speglar också en tid av framtidstro, besjälad av teknikoptimism. Med hjälp av modern teknologi skulle samhället bli bättre för alla.

Nu är det inte hela sanningen som visas upp. Beslutet att bygga ett kraftverk mitt i stan väckte kraftiga protester från flera grupper. Det var fiskare, miljövänner och besöksnäringen.

Även åtskilliga Sollefteåbor fann det föga tilltalande med ett kraftverk så centralt i staden.

Men som så många gånger både tidigare och senare fick "framsteget" sista ordet.

Jag antar att Sollefteåborna har sedan dess vant sig, och ser kraftverket som ett självklart inslag i stadsbilden. Och så är man säkert tacksam för intäkterna som genereras av turbinerna i Sollefteåforsen.

Efter den 24 juni visas bildutställningen på kraftverket.



Birger Norman-dagen firades på Svanö med prisutdelning till diktare från Gällivare





För ovanlighetens skull hade inte Birger Norman-dagen tur med vädret. Istället som brukligt hålla till på hamnplan på Svanö, flyttades arrangemanget till Svanö Folkets hus. Det skrämde inte publiken, lokalen fylldes till brädden och det blev rent av brist på sittplatser.

Birger Norman-dagen hålls varje år sedan ett tiotal år tillbaka på diktarens födelseplats Svanö, i så nära anslutning till hans födelsedag den 30 juli som möjligt.

Dagen är en hyllning till en av Ådalens största författare, och ett tillfälle att dela ut Birger Norman-priset.

I år har priset tilldelats David Väyrynen från Gällivare. Det är framför allt hans relativt nyutgivna diktsamling "Marken" som har väckt juryns, som utgörs av Birger Norman-sällskapets styrelse, starka gillande.

Med sitt framträdande i Svanö Folkets hus visade David Väyrynen övertygande varför han är en värdig pristagare, som verkar i Birger Normans anda.

Läs hela texten i Allehanda.se


måndag 12 augusti 2019

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen





Idag är det 34 år sedan Folke Friell gick bort.

Folke Fridell och arbetets ofrihet
Jan-Ewert Strömbäck
h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.

söndag 11 augusti 2019

Det behövs krafttag inom kulturen – stor obalans trots att många deltar i kulturlivet





Myndigheten för kulturanalys har publicerat en ny rapport om våra kulturvanor. Som vanligt är det ömsom vin ömsom vatten (med eller utan alkoholfria alternativ).

Glädjande är att kulturdeltagandet i Sverige är fortsatt högt, mindre glädjande är att skillnaderna mellan olika grupper i samhället och olika delar av landet består.

För den som undrar vad vi ägnar oss åt:

"De vanligaste kulturaktiviteterna är att ha sett på film, läst bok, gått på bio, besökt historisk sevärdhet/byggnad, fotograferat/filmat, besökt naturreservat eller gått på museum. Ser man i stället på regelbundna (minst en gång i månaden) aktiviteter är de vanligaste; sett på film, läst bok, fotograferat/filmat eller sysslat med handarbete/hantverk."

Allt gnäll, alarmism och det-var-bättre-förr-kverulans till trots är våra kulturvanor ganska stabila. 

Läsa böcker är tämligen oförändrat, det stämmer inte att ingen läser böcker längre, som en del hävdar, uppenbarligen utan något som helst stöd i empirin.

Vissa kulturaktiviteter ökar något, som till exempel att gå på bio - biografdöden, någon? - medan andra minskar sakta, dit hör (tyvärr) teaterbesök.

So far so good. Dessvärre är stabiliteten inte enbart av godo. Skillnader i kulturdeltagande består och verkar lika orubbliga som urberget.

Läs hela texten i Allehanda.se

lördag 10 augusti 2019

Sundsvalls kammarmusikfestival: Spännande musikresa i tiden med olika instrumentkonstellationer





Sundsvalls kammarmusikfestival närmar sig obevekligt sitt slut, men fortsätter att leverera musik av bästa kvalitet in i det sista. Veckans konsert var en spännande musikalisk resa i tiden med rubriken "Genom tre sekel för fyra instrument".

För framförandet stod Trio gånger tre, bestående av Charlotte Häggström på violin, Åke Hedman cello, och Otto Ratz piano och cembalo (och inte orgel som det felaktigt stod i programmet).

Varför "gånger tre"? Jo, musiken framfördes förutom när alla tre spelade tillsammans i alla möjliga konstellationer: cembalo och cello, violin och piano, violin och cello.

Musikens kombinationsmöjligheter är närmast oändliga.

Läs hela texten i St.nu



Brasiliens litterära gigant





Idag är det årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt.

1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare.

Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf.. 

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."