Nyanserat och överraskande om människorollen

Var man

Torbjörn Flygt

Norstedts

I sin senaste roman tar Torbjörn Flygt mansrollen under lupp. Utan tvekan ett ämne i tiden. Upplägget är enkelt, men samtidigt litterärt komplicerat och krävande, och lite av ett styrkeprov för en författare.

Två män är instängda i en trång lägenhet, hela situationen är högst oväntad för de båda, vilket gör att de tvingas agera och reagera spontant, på gehör, och får man förmoda, i enlighet med sitt sanna jag.

Bägge männen gör anspråk, för det är just vad de gör, på samma kvinna. Inte nog med det, de hävdar också sin rätt till samma barn, enligt den moderna familjens alla komplicerade principer, där inte ens tomten kan vara riktig säker på fadersrollen. ”Kärlek för två är sorg för tre.”

De två männen är varandras motsatser i de flesta avseende. Den ene framgångsrik, självsäker, van att ta för sig. Nu har han kommit för att kräva sin rätt. Den som är nu hans motståndare är en vekare figur. Hans liv består av tillfälliga lösningar, som i vanlig ordning har en tendens att permanentas. Den moderna, fördomsfria fasad som han vill visa utåt rämnar snart inför den andres genomskådande cynism.

Men det finns ändå en sak som de har gemensam, deras liv blev inte som de har tänkt sig, drömmarna är oförverkligade, och risken är nog stor att det förblir så. ”Jag har inte tid”, den moderna människans förbannelse, ständigt upptagen, hinner aldrig få någonting gjort.

De dras in i en verbal, och stundtals också fysisk, duell, där skillnaderna successivt bleknar, och till och med försvinner helt.

Flygt skapar en klaustrofobisk stämning, där ytorna tycks krympa och luften hotar att ta slut. Maktspelet med skiftande över- och underläge tätnar allt mer. Det är svårt att inte associera till en parningslek, med två hannar som bröstar upp sig mot varandra, och honan helt utom synhåll men ändå påtagligt närvarande. Jag kan tänka mig att Strindberg hade kunnat skriva just ett sådant drama om han hade levt idag.

Flygt har en säker känsla för stämningarnas nyanser, det sociala samspelet mellan människor är levande och trovärdigt, dialogen vass och äkta. Ibland kunde jag reta mig på hur språket pendlar helt omotiverat mellan moderna anglicismer som ”peakar” och malplacerade anakronismer med byråkratisk klang som ”förhandenvarande”. Annars är det bra driv i språket, med verbala kaskader som skickligt undviker klyschor.

Lite överraskande formar sig romanen till en inte helt uppmuntrande bild av vår kultur med dess dödsångest, ungdomskult och förakt för svaghet.

Till syvende och sist handlar det alltid om människorollen.