Det är ekonomi, dumbom

Det finns en anekdot om den tyske socialdemokratiske ledaren August Bebel. Han åker tåg på väg till en partikongress, och stöter ihop med en arbetare, som är kongressombud. Den socialdemokratiske arbetaren vill gärna hälsa på kamrat Bebel, och de utbyter artigheter en stund. Sedan säger arbetaren bekymrat att han vill fråga kamraten en sak: det är nämligen så att de har organiserat en studiecirkel i marxism i hans klubb, de läser Kapitalet, men de finner boken mycket svår, för att säga som det är begriper de just ingenting. Bebel svarar glatt: det är ingenting att bry sig om kamrat, jag har inte heller orkat läsa längre än till första ekvationen.
Och vid den ekvationen är vi än idag. Ekonomin är inte vänsterns paradgren helt enkelt.

Vi genomlever just nu den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Den borgerliga regeringens hantering av denna kris har varit närmast surrealistiskt undermålig. Och samma regerings förtroende växer – tack vare deras ekonomiska politik.
För någon månad sedan kom det en rapport om att den obetalda övertiden har exploderat senaste året. Det betyder rimligen att arbetslösheten i själva verket är långt högre än vad statistiken visar. Svensk arbetslöshet, också officiellt, är nu i nivå med EU-genomsnittet, när den tidigare var långt under. Då ältas det statsministerns absurda siffror om antalet sysselsatta, och vänsterledaren blandar ihop antalet arbetslösa med antalet lagda varsel.

Försämringar i sjukförsäkringen har genomförts utifrån felaktiga uppgifter – avslöjas i en akademisk avhandling.
Medan hela eurosamarbetet hotar att kollapsa totalt, kommer det propåer från borgerligt håll att Sverige ska gå med – för ekonomins skull. Jag skulle bedöma risken som överhängande.
Det saknas förvisso inte helt motröster. Kollegorna Ehrenberg och Ljunggren på ETC, Martin Lindblom på LO-Tidningen, Björn Elmbrant på Dagens Arena, för att nämna några, det har startats en blogg för ”vänsterekonomi”.
Men det är bara spridda rop. Det saknas en mäktig kör som kan skingra de borgerliga dimmorna, och presentera klara och konkreta alternativ inom den ekonomiska politiken.
Till en viss del beror naturligtvis tystnaden på att det saknas vänsterfora – den evigt sorgliga historien om bristen på vänstermedia.
Men det är långt ifrån hela sanningen. Vänster måste bli bättre på ekonomi. Det krävs både fördjupad kunskap och pedagogisk förmåga att förmedla den.
Det är dags att lösa ekvationen.

Publicerat i Flamman 2010-8

Han visade lögnens Sverige

Gellert Tamas, journalist och författare, blev mycket uppmärksammad i höstas för sin bok ”De apatiska”. På torsdag kväll var han på Sambiblioteket i Härnösand och berättade om boken och sitt arbete med den.

Det började med en undersökning av hur utvisningshotade barn behandlas, först för TV4:s ”Kalla fakta” och senare för SVT:s ”Uppdrag granskning”. Under tiden kom frågan om de apatiska barnen alltmer att hamna i den politiska debattens centrum. Ansvariga statsråd, statens utredare, högt uppsatta poliser och ett antal läkare och psykiater hävdade att det förkom simulering och förgiftning, vars syfte var att ordna uppehållstillstånd för familjerna i Sverige.

Gellert Tamas föresatte sig att undersöka hur många sådana fall det fanns. Till sin häpnad upptäckte han att det inte fanns ett enda dokumenterat fall av vare sig simulering eller förgiftning. Myndighetspersonerna for helt enkelt med osanning.
Det var en skrämmande bild av ett lögnens Sverige som Tamas målade upp. Den från högsta håll sanktionerade politiken baserades på lösa rykten, förutfattade meningar, fördomar och rasistiska och högerextremistiska sidor på Internet.

Gellert Tamas visade upp sekvenser från sina tv-program där vi fick se hur högt uppsatta poliser och medicinska experter först hävdar med emfas att barnens sjukdom egentligen är bara fejkad, för att senare erkänna att de har inte träffat några apatiska barn, att de bara gissar, har en ”intuitiv känsla”, och att det är bara ”sånt som alla vet”.

Mötet på Sambiblioteket var välbesökt, och efter föredraget vidtog en mycket livlig diskussion.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)

Vilse i livet

TEATER
Glada änkans röv
av Staffan Westerberg.
Regi: Staffan Westerberg

Medverkande: Sara Arnia, Staffan Westerberg, Lars Paulin, Karin Paulin Ek, Anna Brixter, Harry Friedländer, Alexandra Pallfy, Victor Wigardt

Norrbottensteatern, Luleå

Det känns mycket speciellt att vara i Luleå bara en kort tid före 70-årsdagen av attentatet mot Norrskensflamman. Det är en händelse som mycket väl hade kunnat vara med i Staffan Westerbergs senaste pjäs Glada änkans röv, som hade urpremiär i lördags på Norrbottensteatern i Luleå.
Staffan Westerberg är känd för att genom barnprogrammet Vilse i pannkakan vara ”mannen som förstörde en hel generation.” Han har också fått stå som symbol för 70-talets kulturradikalism, inte nödvändigtvis på ett positivt sätt, vem minns inte skylten ”Det är ditt fel Staffan Westerberg!” vid Hultsfredsfestivalen 1998.

Det är ett rykte som är säkerligen betydligt överdrivet. Staffan Westerberg har däremot en mycket omfattande teaterproduktion under flera decennier. Han har nu hunnit bli 75 år, och i sin pjäs Glada änkans röv gör han ett tappert försök att summera.
Att han gör det på en teater i sin barndoms Luleå är förstås ingen tillfällighet. Pjäsen innehåller också många referenser till staden Luleå, till stor glädje för infödingar bland publiken, men helt obegripliga för oss utbölingar.
Scenen föreställer den legendariska biografen ”Saga”. Det var Luleås första riktiga biografteatersalong, som invigdes 1914 och revs 1963 för att ge plats åt Åhléns parkeringshus, också det en sorts symbolik.

Det är fullt med diverse filmattiraljer och mycket annat bråte, precis som det kan tänkas vara i en människas minne. Genom ett antal korta scener, monologer och inte minst sånger – inte för inte kallas föreställningen för en ”sorglustig kabaré” – gestaltas den grundläggande existentiella motsättningen mellan livets smärta och glädje.
Flera av sångnumren är klassiska schlager från tiden det begav sig. Känsloregistret är brett, det är mycket hjärta och smärta, och inte så lite humor.
Den stora världen är hela tiden hotfullt närvarande, det är folkhemsbygge, det är tyska bombplan på väg mot Norge, och plötsligt hämtas hela familjer i Budapest för deportation. Alexandra Pallfys monolog berör djupt, trots att det faktiskt hålls på ungerska, och ingen begriper förmodligen ett ord. Det är teater när det är som bäst det!
Pallfy är en av fyra förstaårselever från Teaterhögskolan i Luleå som är med i uppsättningen. De överraskar med stor mognad som skådespelare redan nu.

Staffan Westerberg själv stapplar charmigt tafatt genom hela pjäsen. Han är som en clown som rotar genom sitt liv på en cirkusscen, och försöker övertyga publiken – och kanske också sig själv – att det var ganska så roligt, och att vi gärna får skratta.
Den stora rollprestationen gör dock Karin Paulin Ek som Ava (gissa efter vem! särskilt som de andra heter namn som ”Charlie” och ”Errol”) Lundbäck. Inte minst har hon en fantastisk sångröst.
Andra akten har vi förflyttat oss till Abisko turiststation. Det är påvrare och mörkare, precis som innehållet. Det blir mycket dödsångest. Krafterna tryter, clownen är en sliten och åldrad fjällturist, ensam i en ojämn kamp mot livets element. Det ackompanjeras av dystra diktrader av Aspenström och Ulla Billquists självmord. Det är synd om människorna!
Finns det då ingen ljusning? Ja, vars longa, vita brevis, konsten är lång, livet är kort, det är i skapandet vi kan finna mening och tröst. Livet är motsägelsefullt, och våra inre och yttre motsättningar är olösliga, men konsten kan kanske skapa en försoning, som gör det inte bara uthärdligt utan också värt att leva.
Westerberg blandar högt och lågt, personligt och politiskt. Det är teater när den är som bäst. Det var fullsatt i salongen premiärkvällen, och publiken belönade ensemblen med stående ovationer.
Det var de verkligen värda.

Publicerat i Flamman 2010-8

Utanför mitt köksfönster i går eftermiddag

Kommer långt med goda avsikter

TIDSKRIFT
Avsikter

Tidskriften Avsikter har funnits i tolv år och kommit ut med 30 nummer.
– Det gör oss unika, säger Niklas Mossberg, ordförande i Tidskriftsföreningen Avsikter, som ger ut Avsikter.
Trots det lever tidskriften ganska mycket i skymundan. Prenumerantstocken är liten, och ekonomin bygger till stor del på ABF:s stödköp. Niklas Mossberg sticker inte under stol med att tidskriften i mångt och mycket är ett hobbyprojekt.
– Men vi kämpar på och tänker fortsätta med vår utgivning, säger han.
Avsikter står på två ben. Det ena är arbetarlitteratur, och tidskriften har sedan gammalt en koppling till föreningen Arbetarskrivare. Det andra benet är skrivarrörelsen, ett fenomen som har vuxit lavinartat de senaste åren.

Tidskriften publicerar noveller, dikter, reportage och litterära porträtt. Man har också tävlingar. Stående inslag är satirteckningar av Robert Nyberg och faktiskt en schackruta.
Utgivningens frekvens kan halta ibland, det ”aktuella” numret är daterat mars 2009. Här finns en kort text av den nyligen avlidne litteraturprofessorn och specialisten på arbetarlitteratur Lars Furuland, som sammanfattar sina memoarer. Titeln lockar verkligen till läsning: ”En frilansande vänsterskribents äventyr”.

Numret innehåller också dikter och noveller, som handlar mest om vardagliga saker, en snabbild från ett sjukhuslaboratorium, några strofer om en anhörigs död, en poetisk fundering kring ”smaken av asfalt”, två dialoger vid postlådan.
Vinnaren av Hasselbladsstiftelsens internationella pris den mexikanska fotografen Graciela Iturbide presenteras. Dessutom några spridda bokrecensioner.
– Det är viktigt för oss att inte vara antikvariska, och bara hela tiden se bakåt mot arbetarlitteraturens storhetstid, säger Niklas Mossberg.
– Det finns ett ständigt behov av förnyelse.
Niklas har ingen bra förklaring till tidskriftens namn. Han försöker skämta om att det börjar på bokstaven A, och då kommer man alltid först. Men han tror att det har mer att göra med mänskliga avsikter som litterärt tema, med betoning på pluralformen. Det finns en vildvuxen rikedom inom det oklara och vida begreppet arbetarlitteratur, och det är det man vill spegla.

Mer kan läsas på tidskriftens hemsida http://www.avsikter.panatet.se/

Publicerat i Flamman 2010-7

Veckan som kommer Vecka 8 2010

Det som norrmännen benämner med det gulliga begreppet Olympiske lekerne har börjat i kanadensiska Vancouver. Det har inte gått något vidare bra för de svenske de första dagarna, och så klart berodde det på dåliga skidor, vädret, missvisande markeringar inne på stadion, funktionärsmissar... När Charlotte Kalla så äntligen tog guld tänkte jag att det måste bero på bra skidor, fint väder eller duktiga funktionärer. Men icke. Hon vann tack vare - sitt leende. Sportjournalistiken är ett fenomen för sig. Inte minst rubriksättningen. Jag kan till nöds förlika mig med "Iskalla Kalla", men "Ferrymenalt"?!

På tal om Björn Ferry, han är inte släkt med Brian. Däremot är han gift med Armbryterskan från Ensamheten. Det ni.

Nu till det som komma skall. Det börjar på måndag med årsdagen av februarirevolutionen 1848, den som tvingade bort Bourbonerna från Frankrikes tron. Det stannade tyvärr vid det, och på andra håll i Europa slogs revolutionerna - det som kallades för Folkens vår - blodigt ner. Och så sitter vi i skiten än idag.

På tisdag är det 32 år sedan sossarna och LO la fram förslaget om löntagarfonder. Arkitekten bakom var ekonomen Rudolf Meidner, och tanken var att det var dags att också den ekonomiska sfären skulle underställas demokratisk kontroll. Efter våldsamma protester urvattnades förslaget alltmer, vilket inte tog udden ur protesterna. En uppretad och aggressiv borgerlighet ställde upp med allt vad man hade, och det var inte lite, utan att ta minsta notis om petitesser som "gatans parlament" eller "pöbelvälde". En högst intressant uppvisning i borgerlighetens föga diskreta charm. Sossarna flydde fältet med svansen mellan benen, och av det hele bidde det inte en tumme. Förutom stiftelsen Framtidens kultur, som avsomnade nyligen för övrigt.

Löntagarfondsdebatten skänkte Sverige en poetisk begåvning. Det var dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (efter oljekrisen också känd som Shell-Olje Fält) som skaldade på temat: "Löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit." Karln hade uppenbarligen missat sitt kall.

På onsdag är det årsdagen av att norska biskopar la ner sina ämbeten 1942 i protest mot den tyska ockupationen. En beundransvärd akt av civilkurage, något helt annat än påvens fega tystnad. Kom ihåg de norska biskoparna, inte minst nu när Pacelli (Pius XII) ska helgonförklaras. I expressfart.

På torsdag är det 54 år sedan Nikita Chrusjtjov höll det så kallade "hemliga referatet" på 20:e partikongressen, då han kritiserade Stalinterrorn. Det var ett djärvt steg, tyvärr blev det inga fler, utan det blev på stället marsch, ända fram till Gorby. För konsekvenser se ovan om februarirevolutionen.

På tal om vilket. En anekdot berättar att under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till den kraftigt senile Brezjnev och säger: Leonid Ilijtj, kommer ni inte ihåg mig? Det är ju jag, Nadezjda Krupskaja. Varpå Brezjnev svarar värdigt: Naturligtvis kommer jag ihåg er kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg.

På fredag är det Krupskajas födelsedag. Hon föddes 1869, och dog 1939 - varför anekdoten med Brezjnev kan omöjligen vara sann. Nadezjda betyder "hopp".

På lördag är det Dominikanska republikens nationaldag. Några vänner är på semester där just nu, så jag sträcker på mig och hälsar den dominikanska flaggan, och utropar: "Dios, patria, libertad! Framför allt Libertad.

Och gläds med dominikanerna (är inte det en orden? Vad säger den helige Thomas?) att de slapp grannlandet Haitis öde.

Och så söndag. Ett viktigt datum i modern svensk historia. Dagen för 24 år sedan då Sveriges sades ha förlorat sin oskuld. Dagen för Palmemordet påstås alla komma ihåg var de befann sig och vad de gjorde. Själv var jag i Warszawa när jag hörde den osannolika nyheten i polsk radio. Därmed borde mitt alibi vara vattentätt. Inte är jag särskilt lik Krille från Rotebro heller.

På söndag är det också Kalevaladagen i Finland. Det är allmän flaggdag, och man firar den finska kulturen. Respekt!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-21

En kamp mot missbruk och orättvisor

ROMAN

Håpas du trifs bra i fengelset
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag, 2010

Det är alltid ”den andra boken” som är författarnas akilleshäl. Det gäller framför allt succéförfattare. Har någon gjort en uppmärksammad debut, skruvas förväntningarna upp på det som komma skall, ofta till helt orimliga nivåer. Resultatet blir förstås allt som oftast en besvikelse. Ibland bestående, ibland övergående.

Susanna Alakoskis debut 2006 med Svinalängorna höjdes – med rätta – till skyarna. Sedan dess har hon redigerat några antologier: om klassresenärer, våld mot kvinnor, kvinnlig sexualitet.
Och nu var det dags för en ny roman. Förväntningarna var givetvis mycket högt ställda. Det blev för mig snabbt tydligt att här var det inte fråga om något ”andra-boken-syndrom”. Alakoskis nya lever väl upp till förväntningarna, och jag undrar om inte hon snarare överträffar dem. Svinalängorna har fått en värdig uppföljare.

Håpas du trifs bra i fengelset är historien om syskonen Anni och Sami. Barn till finska invandrare. Uppvuxna i ett hem med missbruk och våld, i en nästan ofattbar misär, med allt vad det innebär och för med sig i det mentala bagaget. Anni, bokens berättare, har klarat sig bra. Hon har en ”hjälputbildning”, en lätt ironisk omskrivning för socialarbetare, hon har en fungerande familj, med en fin dotter och en omtänksam man.
För brodern Sami har det gått sämre. Han sjunker allt djupare i missbruk och kriminalitet.

Banden mellan syskonen är starka, men genom Samis missbruk utsätts de för svåra påfrestningar. I synnerhet som Sami är en mycket charmig och manipulativ person, inte helt ovanligt bland missbrukare, han luras och bedrar, sviker och stjäl. Och återkommer ständigt med de mest osannolika bortförklaringar och nya löften.
Det är en mycket stark skildring av vad missbruk gör med människor och vad det utsätter mänskliga relationer för.
Vid sidan om det mänskliga planet finns en politisk nivå. Romanen är ett plågsamt åskådliggörande av klassamhällets konkreta innebörd. Det formar sig ett en våldsam protest mot orättvisor och den likgiltighen som de leder till. Det har skett en ideologisk förskjutning i människosynen, skriver Alakoski, och visar på ett närmast brutalt sätt vad det betyder i verkligheten bortom orden.

Det finns en episod som handlar om tandvärk, och om ni inte visste det så behöver man i det nya Sverige inte alla tänder. Bara de som är nödvändiga för att man ska kunna äta. I alla fall om man inte kan pröjsa notan själv.
Håpas du trifs bra i fengelset är en bok som inte gör sig till, inte en enda rad är inställsam, den fjäskar aldrig för läsaren. Tvärtom, romanen språk är uppfordrande, det kräver din uppmärksamhet och ditt engagemang, det säger: allt är på allvar! Allt det här är på riktigt!
Alakoskis språk är som en diamant som skär rakt genom fördumningens och förljugenhetens tjocka glas.
Det här är också en bok om kamp. En kamp mot sig själv, mot en oförstående omgivning, mot själlösa byråkrater. Det är lika mycket en kamp för någonting, för att överleva, för människovärdighet, för broderns liv.

Boken slutar ljust, trots allt. Det har jag inget problem med. Det är alltid värt att kämpa, hur eländigt det än är. Och visst inträffar mirakel ibland. Tyvärr inträffar tragedier ännu oftare.
Vilket är skäl nog att fortsätta kämpa.

Publicerat i Flamman 2010-7

Knapp seger ger hopp för Ukraina

KOMMENTAR

Presidentvalet innebär revansch och upprättelse för Viktor Janukovytj, som under valet 2004 utpekades som fuskare, Putins lakej, och anklagades för att ha förgiftat sin rival Jusjtjenko. Samtidigt är det med tanke på Ukraina katastrofala ekonomi anmärkningsvärt att den sittande premiärministern Tymosjenko ändå gör ett så starkt val.

Janukovytj har naturligtvis gynnats av att ha varit i opposition och slipper ta ansvar för den ekonomiska situationen. Trots den knappa vinsten tror bedömare att det kan vara möjligt för Janukovytj att skapa en större stabilitet i landet. Ukraina har starka ekonomiska band med Ryssland, och lösningen på landets problem är att vårda och fördjupa dem. Detsamma gäller den utrikespolitiska säkerhetssituationen.

Janukovytj säger sig för övrigt vara för ett ukrainskt medlemskap i EU. Han och Tymosjenko står inte för olika system, de representerar bara olika intressen.

Wall Street Journal skriver att Janukovytj har förvandlats till en modern och demokratisk politiker, som har förstått att i ett kapitalistiskt system innebär inte förlust av den politiska makten att man förlorar sin ekonomiska makt.

Publicerat i Flamman 2010-6

Från Hamnvikens Höjder

På förekommen anledning meddelas härmed att Sverige ligger mellan 55:e och 69:e breddgraden (på ett ungefär).

Det betyder att södra Sverige ligger på samma breddgrader som den ryska staden Novosibirsk, ett ställe inte direkt känt för värmebölja. Stockholm ligger ungefär som Grönlands sydspets, Hamnvikens höjder, strategiskt beläget i centrala Sverige ligger på samma breddgrad som norra Alaska – huga! - och Nordsverige ska vi bara inte prata om.

Meddelandet riktar sig särskilt till Statens Järnvägar.

Veckan som kommer Vecka 7 2010

Melodifestivalen har dragit igång. Spektaklet kan bästa sammanfattas med salig Lars Ekborgs ord ur monologen "Bunta ihop dem!": Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann.

För övrigt anser jag att sjunga är Silver. Att tiga är guld.

Veckan börjar med Internationella geléhallondagen, något som bör firas ordentligt. Vad vore livet utan geléhallon?

Annars är det årsdagen av att Sovjet officiellt tillkännagav 1989 att man ska lämna Afghanistan. Vilket bevisar än en gång att människor lär ingenting av erfarenhet. I varje fall inte andras.

På tisdag är det Fettisdagen, vilket en gång i tiden betydde att det var fritt fram att äta semlor. Vår narcissistiska tid med omedelbar behovstillfredsställelse som främsta mål känner inte av sådana begränsningar.

Samma dag är dödsdagen för en viss Giosuè Carducci. Aldrig hört talas om? Du är säkert i gott sällskap. Den gode Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, barmhärtigt nog bortglömd, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.

På onsdag är det Askonsdagen, som inleder fastan. Se ovan kommentar om narcissistisk tid.

Den 17 februari har en särskild ställning i den svenska almanackan, eftersom en gång, året var 1753, följds det av 1 mars. Då gick nämligen Sverige över från den julianska till den gregorianska kalendern. Nu väntar vi bara på en övergång till den gregorianska sången.

På torsdag firar Gambia sin nationaldag. Undrar just vad de har för nationalsång? "Du Gambia, du fria"? (Med ett särskilt tack till Risken finns)

Det är också Toni Morrisons födelsedag. I höstas kom en ny roman av henne på svenska, "En välsignelse" (Forum, Övers: Kerstin Hallén). Så skrev jag om den i en recension:

Toni Morrisons roman skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Vartannat kapitel berättas av Florens, vartannat av någon annan av de andra personerna.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter - åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Det gamla klassamhället har brutit samman, nya rikedomar byggs upp, och följs av nya hierarkier i samhället. Och grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren. Samtidigt som en trångsynt religiositet gör våld på den kristna etiken.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. Vid den tiden är en kvinna utan en mans beskydd mer eller mindre helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap. Och Florens som desperat söker förstå varför hennes mor lämnade henne, får till slut ett sorts svar, som blir till en välsignelse i livet.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.

På fredag är det 58 år sedan Knut Hamsun dog. Om honom har det sagts åtskilligt. Hans roman "Svält" är fortfarande ett mästerverk. 2007 kom den i svensk nyöversättning på förlaget Skri, med översättning, efterord och kommentar av Henrik Petersen. Jag skrev följande i min anmälan:

"Svält" som först publicerades 1890 är Knut Hamsuns debutroman. Handlingen är enkel: ett namnlöst jag driver omkring i Kristiania - den tidens namn för Oslo. Han försörjer sig som fri skribent, han bor tillfälligt än här, än där, och han lever ständigt på svältgränsen. Hamsuns uttalade ambition var att beskriva svält som ett psykologiskt tillstånd. Det är ingen tvekan att han har lyckat, hela romanen är som en lång febrig dröm, där gränserna mellan det yttre och det inre stundtals suddas helt ut.

Det är uppenbart att "Svält" är kronan på verket i den tradition som vänder sig emot 1870 - och 80-talens litteratur som såg som sin främsta uppgift att ta upp samhällsproblem till debatt. En författares föresats står inte alltid i samklang med resultatet av hans arbete, och det går faktiskt att göra en politisk läsning av Hamsuns roman.

Det hör till saken att Hamsun var välbekant med tillvaron som frilansskribent, och han hade själv levt under vissa perioder på svältgränsen. Inte heller var svält ett okänt fenomen i den tidens Skandinavien. Samhället i de nordiska länderna genomgår en omdaning, industrialiseringen tar fart, och den kapitalistiska ekonomin, och med den marknadsrelationerna, börjar gälla.

Den namnlösa berättaren lever som i ett socialt vakuum, han tycks sakna sociala band, och alla hans bekantskaper är helt tillfälliga eller slumpmässiga. Mänskliga relationer är krassa, och präglas av beräkning och elakhet. Det är en skrämmande bild av alienationen i ett atomiserat samhälle.

Här finns också en inträngande skildring av fattigdomens förnedringsmekanismer. Kampen för stoltheten och människovärdet är minst lika viktig som jakten på brödfödan.

För den som vill leta redan här efter tecken på Hamsuns senare nazistsympatier, finns här ett och annat. Och samtidigt finns det minst lika mycket som motsäger det. Här finns ingen enkel utvecklingslinje, och Hamsuns ideologiska förvillelser står att finna mer hos författaren själv än i hans verk.

På lördag är det årsdagen av att Axel Oxenstierna 1636 beslutade att inrätta ett postverk. Oxenstierna är en man som har gått till historien. Under 1990-talet beslutade en idiot (flera idioter?) att omvandla postverket till ett affärsdrivande företag, och numera fungerar knappast posten alls. Må hans (hennes? deras?) namn är alltid vara glömt!

Veckan avslutas med Unesco:s internationella dag för modersmålet. Jag har skrivit följande anspråkslösa förslag i frågan:

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång. Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-14

En självutnämnd frälsare i djävulens tjänst

Jag har varit och lyssnat på Augustvinnaren Steve Sem-Sandberg. Han berättade om sin roman De fattiga i Łódź, Den handlar om gettot i Łódź. Sem-Sandberg kunde inte riktigt förklara varför han skrev den här romanen, förutom att det är en fascinerande historia, där etiska och existentiella frågor ställs på sin spets.
Historien är i korthet följande: På en yta av fyra kvadratkilometer i Łódź,tränger man ihop en kvarts miljon människor. Judar från Tyskland och Tjeckoslovakien deporteras hit, bland annat Kafkas två äldre systrar slutar sina dagar här.
Gettot placeras i de gamla arbetarkvarteren Baùuty. Här fanns varken avlopps- och vattensystem.

Som på alla andra ställen utser nazisterna ett Judenrat, och i spetsen för det ställs en viss Chaim Rumkowski, en tvivelaktig figur, småhandlare i välgörenhet och karriärist. Han skaffar sig snabbt en oinskränkt makt i gettot som han utnyttjar för att berika och skaffa privilegier åt sin familj och sina protegéer. I förmånerna ingår bland annat sexuellt utnyttjande av mindreåriga.
Rumkowski har också en vision om hur han, likt en Messias, ska rädda det judiska folket. Tyskarna behöver arbetskraft, därför ska gettot göras produktivt. Łódźgettot blir en betydelsefull leverantör åt Wehrmacht. Nazisterna tvingar Rumkowski att samla ihop och deportera alla hans politiska motståndare, vilket han gör mer än gärna. Sedan begär de alla barn under tio år. Han lyder. Sedan kommer turen till de gamla.
Vid det laget är mer än 90 procent av gettots befolkning sysselsatt i industrin som arbetar för den tyska krigsmakten. Det är arbetslinjen det!

Men på trots mot all logik fortsätter tyskarna att deportera allt fler till förintelselägren. I september 1944 likvideras slutligen gettot. Rumkowski med familj åker med sista tåget.
Han blev ingen Messias, tvärtom har eftervärldens dom var hård, han betraktas som en förbrytare och psykopat. Men han var nära att lyckas, och hur skulle domen ha lytt då? Röda armén stod inte långt därifrån.
Sem-Sandberg sa att han ville ställa läsaren inför frågan: Vad skulle jag själv ha gjort? Jag har inget svar, men jag vill med emfas hävda vi har ett ansvar att se till att människor aldrig ska behöva ställas inför sådana val.
Till det bästa i romanen hör skildringar av närmast ofattbar gemenskap och solidaritet mellan människor under dessa totalt inhumana omständigheter. De upphör aldrig att hålla på sin värdighet – in i det sista hävdar de judiska arbetarna rätten att strejka.

Publicerat i Flamman 2010-6

Ljuset i livet före Döden

Augustprisvinnaren Steve Sem-Sandberg drog fullt hus när han besökte Sambiblioteket i Härnösand på onsdag kväll.

På ett lågmält men ändå intensivt och engagerat sätt berättade han om sin prisbelönta roman ” De fattiga i Łódź”.

Romanen har översatts till drygt 20 olika språk.

- Det viktigaste för mig var översättningar i tre länder: Tyskland, Polen och Israel, sa Sem-Sandberg.

Han hade ingen bra förklaring till varför han skrev den här boken, mer än att det är en fascinerande historia, som ställer viktiga etiska frågor på sin spets.

Łódź är Polens näst största stad, den polska industrialismens vagga, och känt som ”Polens Manchester”. Han trängde nazisterna ihop omkring en kvarts miljon judar på fyra kvadratkilometer. Det specifika med gettot i Łódź var dels att det var närmast hermetiskt tillslutet, dels gettots stora personlighet, juderådets ordförande, Chaim Rumkowski, som likt en oinskränkt härskare över liv och död skötte nazisternas smutsiga utrotningsbyk – i akt och mening för att rädda så många som möjligt.

Han misslyckades, och betraktas av många idag som en förbrytare och en psykopat. Men han var nära att lyckas, och hur skulle domen ha lytt då?

- Det är en fråga som var och en får besvara själv: Gjorde han rätt? sa Steve Sem-Sandberg.

I sin framställning använde Sem-Sandberg unika fotografier från gettot. Dessa hade tagits av den nazistiske kamrer, vars uppgift enkelt uttryckt var att stjäla judarnas egendom. Dessutom var han en begeistrad amatörfotograf, och en icke oäven sådan. Bilderna var länge okända, tills änkan efter kamreren sålde dem till en antikvarie i Wien.

Sem-Sandberg berättade att mottagandet av romanen har varierat mycket starkt, inte minst bland de överlevande från Förintelsen som han har varit i kontakt med. Han betonade att litteraturen hittills har varit alltför inriktad på dem som har överlevt, trots att de utgör ett absolut undantag. Han ville skildra ljuset i livet före döden, och den ofattbara solidaritet som kunde komma till uttryck.

- Framför allt ville jag ställa läsaren inför frågan: Vad skulle jag själv ha gjort? Avslutade Steve Sem-Sandberg.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehnda (Allehanda media) 2010-02-04

Folkmordet som glömdes bort

FILM

The Women and the Generals
Regi: Maj Wechselmann
Distr: NRK/SVT

1965 har Indonesien världens största kommunistparti utanför östblocket. Spänningarna i det indonesiska samhället växer, inte minst på grund av att den vänsterpopulistiske presidenten och nationalistikonen Sukarno tycks gå kraven på en jordreform tillmötes. En liten grupp vänstersinnade officerare befarar – på goda grunder som det snart visar sig – att militären, med stöd av högerkrafterna och CIA, ska slå till mot kommunisterna. De genomför ett kuppförsök, genom att kidnappa och mörda sex generaler.

Kuppförsöket misslyckas, och blir till en förevändning för en klappjakt på kommunister, som slutar i en veritabel massaker. Omkring en miljon människor, kanske fler, mister livet.
Sukarno tvingas så småningom att avgå, och Suhartos repressiva och genomkorrumperade militärdiktatur tar över de kommande 30 åren.
Blodbadet i Indonesien är inte okänt, men med tanke på dess omfattning är det förvånansvärt lite omtalat och uppmärksammat. Det är tydligen skillnad på folkmord och folkmord.
Maj Wechselmanns senaste film lyfter fram på ett förtjänstfullt sätt den indonesiska människoslakten. Hon använder sig av sin vanliga teknik att klippa ihop gamla arkivklipp, journalfilmer, den indonesiska militärens gamla propagandafilmer, utdrag ur amerikanska NBC:s nyheter – mycket avslöjande! – intervjuer och egna kommentarer.

Som titeln antyder handlar det mycket om de kvinnor som blev fängslade efter kuppen, de blev torterade, många blev våldtagna, flera miljoner hölls i fängelse under många år. Idag kämpar de överlevande för upprättelse.
Men Wechselmann tar upp flera andra teman, bland annat försöker hon att teckna en historisk och politisk bakgrund. Resultatet blir inte helt lyckat. Det blir alldeles för rörigt och utan sammanhang. Den oinvigde riskerar att inte begripa någonting alls ungefär fram till mitten av filmen.

Alldeles för mycket fokus hamnar på Suharto som enskild person, det är lätt att förledas att tro att det stora problemet helt enkelt var att han var korrumperad och manipulativ.
I sitt brinnande engagemang tar Wechselmann upp alldeles för många trådar och har svårt att sätta punkt. Samtidigt är det just hennes engagemang som är filmens drivkraft.
Sina brister till trots är filmen en viktig röst som bryter den selektiva tystnaden.

Publicerat i Flamman 2010-6

Förlorarnas café

ROMAN

Sista beställningen på Balto
Faïza Guène.
Övers: Lotta Riad.

Norstedts, 2010

Efter dundersuccén med debuten Kiffe kiffe imorgon, och uppföljaren Drömmar för dårar återkommer den blott 25-åriga Faïza Guène med sin tredje roman. Också här förblir hon förorten trogen.
Handlingen utspelar sig i en förstad till Paris, i slutet av pendeltågslinjen, en och en halv timme från stadens centrum. Här finns alla förortens nackdelar, men få av storstadens fördelar. Guène presenterar ett persongalleri av olika människor vars relationer hänger intrikat samman, och som har den lokala kvartersbaren som en gemensam referens.

Det lilla samhället är inte helt homogent, här finns också sociala skillnader, framför allt mellan dem som bor i småhus och de som bor i höghus. Gemensamt för dem är i alla fall att ingen av dem räknas till den grupp i samhället som kallas för ”vinnare”. Trots storslagna drömmar om kändisliv eller väl tilltagna spelvinster är Guènes hjältar, eller snarare antihjältar, obevekligt dömda till att vara underklass. De flesta är redan där, resten kommer att ofelbart ansluta inom en snar framtid. Det är en miljö som regeras av begreppet ”kris” i alla dess former: tonårskris, skolkris, arbetslöshetskris, kris, kris.

Guène skriver en korthuggen, osentimental prosa som tonsäkert fångar på kornet de olika idiomen, det är ett fantastiskt rikt språk som återger lika bra ungdomsslang, grovt sexistiskt mummel, förtäckt rasismsvammel som pretentiösa försök att tala ”fint”.
Det som inte övertygar är kriminalhistorien som utgör berättelsens ramverk. Den skapar visserligen en bra struktur som driver skildringen framåt, men i sin mångbottnade ovisshet riskerar den att bagatellisera – allt beror bara på slumpen. En alternativ tolkning är förstås att den istället framhäver alltings meningslöshet.

Romanens styrka är gestaltningen av människorna. Samtidigt visar Guène mycket åskådligt hur socialt utsatt situationer förstör mänskliga relationer. Förorten som geografisk och social enhet framträder på riktigt, bortom rubrikernas fördomsfulla generaliseringar.

Veckan som kommer Vecka 6 2010

Liza Marklund har anklagats för plagiat. Lite förvånande, jag som tyckte att allting hon skriver påminner om något som redan har skrivits. Flera gånger om. Förvånande är också att hon läser Östergrens romaner. Men som den ständigt elake Crister Enander har påpekat finns det talböcker. Nu tycks saken utagerad, Bonniers och Östergren har accepterat Lizas förklaring att det bara rör sig om en slump. Bonniers jurist konstaterar att texterna är märkligt lika till innehållet, men "formuleringarna skiljer sig åt". Tror jag det.

Veckan börjar med Jules Vernes födelsedag. För några år sedan var det 100 årsdag av hans frånfälle, och då skrev jag följande:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

På tisdag är det 117 år sedan Verdis opera Falstaff hade urpremiär på La Scala i Milano.

På onsdag är 752 år sedan mongolerna erövrade Bagdad och anställde ett blodbad på befolkningen. Nihil sub sole novum est.

På torsdag är det Leo Szilards födelsedag. Han var en av dem som utvecklade atombomben, men försökte stoppa användningen av den. I ett famöst möte med James Byrnes (tror jag att det var) fick den ungerske juden Szilard en lektion i amerikansk demokrati. Byrnes berättade för den häpne vetenskapsmannen att politiker i USA hade ett ansvar inför sina väljare. Och hur skulle man förklara för dem att man hade använt en jädrans massa miljoner av deras skattepengar på en manick, som man sedan inte skulle ha till någonting alls, förutom att skrämmas lite. Nej, sånt trams passerar inte i en sann demokrati.

På fredag är det Abraham Lincolns födelsedag. Samma dag, den 12 februari 1809, föddes också Charles Darwin. Ingen dålig dag! Själv är jag född samma dag som Ted Gärdestad, men antar att det inte smäller lika högt (förlåt Ted!).

På lördag är det årsdagen - jämt i år, 65 år - av den mest förödande bombningen av Dresden. Åtskilligt har sagts i ämnet, det här skrev jag i en recension av boken "Dresden. Tisdag den 13 februari 1945" av den brittiske historikern Frederick Taylor (Övers. Ulf Gyllenhak, Fahrenheit, 2005):

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, senast Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Boken om Dresden utkommer den 26 januari, dagen efter den 27 är det 60-årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika Förintelsens minnesdag. Samtidigheten är säkerligen bara en tillfällighet, men visst ser det ut som en tanke. Åtminstone borde det göra det.

På söndag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.

Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.

Publicerat i Tidningen KUlturen 2010-02-07

Hundra år av klasskamp och författarskap

ROMAN

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag, 2009

Det var länge sedan man hörde något från Sven Wernström. Annat var det förr. En jämn ström av böcker sedan debuten 1945, minst en om året, ibland ett par. Som det anstår en arbetarförfattare inget romantiskt dravel om inspiration, utan ett disciplinerat arbete, vid behov också på beställning. Fram till 1964 var dessutom författarskapet en bisyssla, då Wernström arbetade heltid som sättare.

Men åldern tar ut sin rätt. Sven har hunnit bli 85 år. Och förståeligt nog har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt. Det gör han i romanen Ett författarliv, enligt honom själv hans ”bästa och sannolikt sista roman”.
Upplägget är enkelt. Året är 2025, och Författaren, som har hunnit bli 100 år, berättar om sitt liv. I förordet skriver Sven Wernström att boken inte är självbiografisk, med hänvisning till några detaljer ur sitt eget liv som inte stämmer med bokens huvudperson.
Romanen är i första hand en skildring av svenskt 1900-tal, med början någon gång under 30-talet, över millennieskiftet fram till en dystopisk framtid om 15 år. Det är inte vilken skildring som helst, utan från ett tydligt vänsterperspektiv. Flera historier löper parallellt. Dels är det en rak historisk berättelse, som markerar viktiga händelser i främst Sverige, men också i världen.

Det är samtidigt den svenska arbetarrörelsens historia under några decennier. Den ser inte Sven Wernström som någon jubelföreställning. Snarare är det en lång räcka svek, även om Wernström är lite motsägelsefull på den punkten. Han skriver varmt och med sympati om Wigforss, och senare Palme, även om han anser att ”Efter Wigforss har ingen ledande socialdemokrat skrivit något som helst av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.” Efter Den Store har ”halvtänkarna och tompratarna” tagit över. Wernström är bland annat mycket kritisk till förre kulturministern Bengt Göransson, som ju annars idag anses representera socialdemokratins vänsterflygel. Det säger en hel del.

Vietnamrörelsen och den nya vänstern, framför allt kulturvänstern, berörs en del. Sven Wernström är också ute och reser mycket, och inte särskilt förvånande uppskattar han Kuba bättre än Mexiko.
Framför allt är boken en klassisk bildningsroman. Sven Wernström gör en lång, lång klassresa, med början i sin uppväxt i en arbetarfamilj under 30-talet på Söder, ”livets universitet”, självstudier, en kort och inte alltför meningsfull tid på en folkhögskola, de första stapplande stegen på den litterära banan, och så det stora språnget när han förverkligade sin dröm och blev författare på heltid.
Sven hatar av hela sitt hjärta allt vad skolor, undervisning och lärare heter. Och i motsvarande grad älskar han bibliotek och bibliotekarier. Han påtalar intill tjatighet sin brist på bildning, och på ett sätt som är ganska ovanligt bland de flesta arbetarintellektuella koketterar han nästan med sin obildning. Vilket inte hindrar honom från att citera Chomsky när han ska säga något djupsinnigt om idrott.
Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy, Harry Martinsson, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Per Wahlöö, Gunnar Ohrlander, med flera.
Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, något som enligt Författaren själv, har tagit honom lång tid att våga utveckla. Det tror jag säkert, och kan inte annat än att vara avundsjuk på hans mod.
Tyvärr har Sven Wernström också en tendens att ibland istället för att gestalta börja predika.

Romanen avrundas på ett äldreboende i ett Sverige som ser alldeles förfärligt ut. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall. Också Författaren kan ge uttryck för märkliga främlingsfientliga tankar.
Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

Publicerat i Flamman 2010-5

Arma Lettland!

Det är ingen ände på det lettiska folkets olyckor. Finanskris, tillväxten rasar, arbetslösheten skenar. Just som alla trodde att det inte kan bli värre dyker Stockholm School of Economics in Riga upp som gubben ur lådan och meddelar att nu ska vi minsann lära letterna hur man bedriver rationell sjukvård efter svensk modell.

Lettland har 156 sjukhus för en befolkning på 2,3 miljoner. Det är ett arv från Sovjettiden, och då fattar man direkt att det kan inte vara bra.

- Man lägger in folk och låter dem ligga där, och det kostar fruktansvärt med pengar, säger Gunnar Ljungdahl från den ekonomiska skolan.

Att sjuka människor ska ligga på sjukhus är helt oförenligt med svenskt rationellt tänkande. Och att det kostar pengar, fruktansvärt med pengar, är totalt oacceptabelt.

Nej, nu ska letterna få lära sig hur man i ett rikt land minskar antalet sjukhusplatser till u-landsnivå, låter folk vänta absurt länge på vård, och hur man minskar vårdpersonal på det att de som är kvar får jobba häcken av sig utan att få något för det.

Sedan ska vi lära ut innebörden i rationella svenska begrepp, som till exempel ”dagoperation”. Det innebär helt enkelt att alla som överlever operationen får åka hem samma dag. Resten får stanna, vi är inte omänskliga!

Sist men inte minst ska letterna få lära sig hur man rationellt minskar antalet sjuka genom att tvinga cancerpatienter att söka jobb som inte finns. Och jag vill påpeka att det är faktiskt för deras eget bästa!

När höjningen av den lettiska vårdkvaliteten har nått rationell svensk nivå kan vi privatisera hela klabbet. Vårt stolta motto är ”Dyrt men dåligt”. Det ska ingraveras ovanför entrén på alla lettiska sjukhus som blir kvar.

Socialminister Göran Hägglund är tillfrågad, och då borde risken att projektet ska genomföras bedömas vara överhängande stor.

Publicerat i Flamman 2010-5

Vinterfest med underhållning på Kombis i Bjärtrå

För fjärde året i rad bjöds det på vinterfest på Kombis i Bjärtrå. Och för andra gången stod Holas musikallinje för underhållningen.

Kombis ägs och drivs av Bjärtrå byalag. Förutom permanenta gäster i huset, som står av stor del av intäkterna, ordnar man också olika aktiviteter. Det är yoga, film, teater, musik, kurser och cirklar.

- Det går inte runt av sig självt, säger Gun Larsson från byalaget.

Vinterfesten har blivit en återkommande tradition. I centrum står gemenskapen i byn, det är ett sätt att träffas och umgås. En värmande tacobuffé kunde intas, vilket uppskattades inte minst på grund av den bistra kylan ute.

Sedan förra året förgylls vinterfesten av underhållning från Hola folkhögskolas musikallinje. Eleverna har övat under hela hösten, och showen på Kombis i Bjärtrå är en säsongsfinal.
Holaeleverna framförde en varierad repertoar med några musikalnummer, lite rock och också blues. Alla inslag var mycket genomarbetade, inte minst koreografin. De snabba klädbyten imponerade.

Musikallinjen på Hola är mycket populär i hela landet. Av tolv elever är bara tre från Ådalen, resten kommer från södra Sverige. Och samtliga var flickor, inte en enda kille i sikte.

- Ja, musikal är nog en tjejgrej, medger skrattande musikläraren Hans-Olov Furberg.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-02-01

Konsten brinner – eldskulpturtävling i Nordingrå

Den lilla pigga Järnsta kulturförening i Nordingrå fortsätter att bjuda på spännande kulturupplevelser av högsta kvalitet. På lördag kväll arrangerade man en eldskulpturtävling på Hållsjöns is.

Eld har haft en betydelsefull och oumbärlig roll i människans historia. Den har stått för värme, belysning, men också kommunikation, och just där har elden en förbindelse med konsten. Eldskulpturen skapar en estetisk upplevelse som förmedlar känslor och tankar.

- Att tävla i eldskulptur är både effektfullt och publikvänligt, sa Mikael Arvidsson, en av arrangörerna.

Två lag ställdes mot varandra. Hemmafärgerna representerades av Lag Nordingrå (även om en av deltagarna var från Ramvik), med det fantasifulla namnet ”Drutten och glödskalen”, och bestod av Petter Mozard, Tor Holmlund, Cecilia Germain och Ove Grandics.
De var debutanter i sammanhanget. Deras skulptur ”Shivas kretslopp” var den första de har byggd. Den skulle representera förhållandet mellan sanning och förändring.

- Vi ser möjligheterna, det ska bli spännande, sa Cecilia Germain.

För motståndet stod det rutinerade Lag Strängnäs, med namnet ”Svart själ”. Det var Sture Söberg, Lennart Ström och Bosse Lindholm, och de är svenska, nordiska och europeiska mästare i eldskulptur. De startade också eldskulpturförbundet 1993.

Deras konstverk hette ”Utmärkt”, och handlade om, ja, riktning.

Denna gång segrade den gedigna rutinen och erfarenheten överlägset över den entusiastiska men kanske inte tillräckligt genomarbetade nybörjarandan.

Tävlingen var en del av Järnsta Kulturförenings så kallade Midvinterhändelser. Prisutdelning i Vännersta följdes av ett musikprogram med Stefan Sundström.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2010-02-01