Näringslivet är överskattat – här är professorns bästa tips för ökad inflyttning: "Framgångsrika regioner välkomnar alla"

 

Från 2019, fortfarande aktuellt.

Närmare hälften av Sveriges kommuner brottas med avfolkning, vikande skatteunderlag, åldrande befolkning och urholkad välfärd. Den andra hälften får istället ta sig an problem med bostadsbrist, skenande fastighetspriser, trängsel, segregering och utanförskap. Dessa frågor behandlades ingående med föredrag, samtal och seminarier under Landsbygdskonferensen, vars tionde upplaga hölls onsdag och torsdag i Örnsköldsvik. En av de intressantare föreläsningarna hölls av Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings universitet.

Hennes föredrag hade rubriken ”Lyckliga platser – hur valet av boendeort påverkar hela ditt liv”, och enkelt uttryckt handlade om vad är det som får en människa att välja platsen där man vilja leva sitt liv.

Eller så här: varför flyttar framför allt ungdomar till storstäderna, hur kan vi få dem att stanna, alternativt flytta tillbaka, och hur får vi andra att flytta till just vår kommun? Det är tiotusenkronorsfrågan (utan hänsyn till inflationen, men den är ju så låg) för kommunalpolitiker i avfolkningsbygder, och då inte minst i Ångermanland.

Det kan knappast råda någon tvekan om att för många kommuner är samhällsservicen i fara på sikt.

-          Redan idag i 45 procent av Sveriges kommuner arbetar fler på Systembolaget än inom polisen, säger Mellander med ett drastiskt exempel.

Det klassiska tillvägagångssättet i kriskommunerna är att ”stärka näringslivet”. Alla som har upplevt med vilken sakrosankt attityd Svenskt näringslivs ranking av företagsklimatet studeras på näringslivskontoren förstår vad som menas.

Charlotta Mellander ställer sig skeptisk, ”Jag flyttade till X för att det är så starkt näringslivsklimat där”? Knappast. Visst är jobb viktiga, men räcker inte som isolerad faktor, mycket mer måste till.

Satsningar på att locka till sig barnfamiljer är en annan favorit. Trots att barnfamiljer flyttar i mycket liten utsträckning. Den överlägset största gruppen som rör på sig är personer mellan 18 och 35 år, och de borde rimligen vara den främsta målgruppen.

Det är möjligt, framför allt de som har en anknytning till platsen.

-          De som bestämmer är oftast vita personer i kostym i 50-årsåldern (inget fel på dem!), men vi kanske borde lyssna av fler grupper, och ta dem på allvar, säger Charlotta Mellander.

Enligt hennes och andras forskning förväntar sig, människor, inte minst unga, följande av en attraktiv plats: variation, skönhet, god offentlig service, hastighet/densitet, det vill säga att det händer mycket, och sist men inte minst höga löner.

Det är som ett charterpaket, allt måste ingå, även om vissa delar kan uppfattas som viktigare än andra. Det gäller i hög grad den första punkten, variation, ett rikt konsumtionsmönster i form av bra shopping, ett rikt kultur- och nöjesutbud, många mötesplatser.

Det är viktigt att se att det är en helhet, ett kretslopp där de enskilda delarna inte bara samverkar utan också förstärker varandra.

Och i sin tur skapar nya kretslopp där flera talanger attraheras, fler företag etableras, tillväxten ökar, fler resurser bildas, livskvalitet blir större.

Intressant nog är också platsens skönhet och en tolerant atmosfär viktiga aspekter som får människor att stanna, flytta till, och dessutom att rekommendera, en plats.

-          Framgångsrika regioner välkomnar alla! säger Charlotta Mellander.

Talare före Mellander var landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) som i sitt korta anförande visade på ett högst avslöjande sätt att det från högre håll saknas förståelse för problematikens hela komplexitet. Att hon inte en enda gång använde ordet ”utjämning” gjorde inte saken bättre.

Förhoppningsvis finns det på lokal nivå en bättre insikt och förmåga att tänka nytt. Det skulle kunna leda till spännande samarbeten.

Ursprungligen publicerad i Allehanda.se

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 80 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

 

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

En av de bortglömda

 

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 14 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris.Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. 

Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klar.

Örjan Torell in memoriam

Har nåtts av nyheten att den fine litteraturvetaren Örjan Torell har gått bort. Han var också en icke oäven författare, och som en hyllning till hans minne kommer här recensionerna av de två skönlitterära böcker som han publicerade under pseudonymen Chagall Eriksson.. Vila i frid!

Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja
Chagall Eriksson (pseudonym)
Alyasiri Bokförlag

Varje plats är unik, men också en del av universum. Och hur mycket unik den än är, påminner den inte desto mindre, och har stora likheter med en mängd andra platser i världen. Det gäller i allra högsta grad det Sollefteå i början av 60-talet som skildras i Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja.

Nu är det inte ens Sollefteå i hela sin totalitet, något sådant vore omöjligt, utan det handlar om staden sedd genom några pojkar, på väg att ta studentexamen, alltså 18-19 år gamla, och helklassiker, det vill säga elever som läser språklinje med både latin och grekiska. Finns det för resten en sådan linje fortfarande på gymnasiet?

De kan flera språk, citerar Vergilius på klingande latin, och fördjupar sig i filosofiska diskussioner kring karaktärerna i Dostojevskijs Bröderna Karamazov.

De är unga och vältaliga, självrättfärdiga och tvärsäkra på ungdomarnas vis, föraktar pengar och det materiella som bara den som har växt i välstånd har råd med, de förkastar konventionerna trots att de själva är djupt rotade i dem, de lider av Weltschmerz på det sätt som unga ofta gör innan de har hittat en riktning i livet.

Centrum i deras tillvaro är Berggrens konditori. Om lördagarna frekventerar de dansen på T3:s exercishus, visserligen har de aldrig någonsin haft roligt där, men det är stället där man kan träffa flickor, unga kvinnor, vilket bortom allt filosoferande är pojkarnas egentliga och starkaste intresse.

Författarnamnet Chagall Eriksson är förstås en pseudonym. Enligt uppgift ska man kunna räkna ut vem författaren är genom att läsa mellan raderna. För mig som är tämligen obekant med 60-talets Sollefteå är det inte lätt, så gott som omöjligt, även om jag har mina aningar. Men jag avstår från att spekulera, det är inte viktigt på något sätt att veta.

Det väsentliga är att boken är mycket välskriven, med en konsekvent torr akademisk humor kongenial med stilen. Oavsett vem författaren är har vi säkerligen att göra med en språkmänniska med äkta känsla för språkets skiftande innebörder och olika ljudvalörer.

Det är lite som Sollefteås svar på Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, även om Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja stilistiskt är mer präglad av ett klassiskt bildningsarv, men i båda fallen är det en samling löst sammanhållna skrönor som genom dråpliga berättelser skildrar en tid och en plats, samtidigt som det uttrycker något universellt och allmänmänskligt.

Boken är rikt illustrerad. Bildernas eventuella släktskap med Marc Chagall känns dock tämligen avlägsen.

Palmströmarnas död
Chagall Eriksson
Alyasiri Bokförlag

Efter en gnistrande skildring av en uppväxt i 60-talets Sollefteå i skrönan ”Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja” återkommer Chagall Eriksson med en versberättelse (!) om kulturarv och bildning i sin nya bok ”Palmströmarnas död”.

De flesta har nog redan gissat sig till att Chagall Eriksson är en pseudonym, och det är knappast en hemlighet längre att bakom den återfinner vi litteraturvetaren Örjan Torell. Född och uppvuxen i Sollefteå, numera sedan länge bosatt i Sundsvall.

Och för dem som är roade av kulturens hänt-i-veckan kan också berättas att han är bror till Hervor Sjödin.

Allt med den här boken är klurigt och med fast förankring i en klassisk bildningstradition.

Bokens titel anspelar på ett verk av den tyske skalden Christian Morgenstern, mycket inflytelserik i sin samtid, numera tämligen bortglömd, något som jag misstänker är symboliskt i sig.

Bokens undertitel är ”En tragikomisk tvåtimmarsbagatell på vers med fem illustrationer och sju slutackord”.

Två timmar stämmer ganska bra, tragikomiskt är det utan tvekan, däremot är jag mer tveksam om det är bara en bagatell.

Bokens ambition är om jag har förstått det rätt dubbel. Dels vill Chagall/Örjan återupprätta dikt på vers, en högst hedervärd avsikt. Han utgår från sin (och min!) favoritpoet Gustaf Fröding och hans egenkonstruerade versmått i ”Ur Anabasis” (i ”Gitarr och harmonika”).

Konsekvensen är imponerande, och för det mesta sitter rimmen klockrent, inte minst när författaren i Morgensterns efterföljd blandar högt och lågt, finstämt och tarvligt, som när han rimmar på ”förstoppning” och ”förhoppning”. Eller ”dotterdotter” och ”klotter”, och ”tv-subkulturens bottenskreva” och ”överleva”.

Den andra ambitionen är att lyfta fram bildningens bestående värde, bortom nyttotänkande och ”tidens konjunkturer”, som det förnämsta uttrycket för människans andliga utveckling.

Det är lätt att instämma. Även om det bitvis blir lite väl gnälligt, på det där gammaldags hederliga sättet när man klagar på ”dagens ungdom”, populärkulturens fördummande förflackning och sedernas förfall.

Språket tenderar att bli därefter, en smula affekterat akademiskt, vad sägs om ”approchera” eller ”calmera sig”?

Men på det stora hela är det mycket lyckat, spänstigt skrivet, vittert, humoristiskt, med ett allvar i tilltalet.

”Med sånger ville Palmströms skruva sig

En aning högre uppåt mitt i vardagslivet.

En aning skulle allt förljuva sig.

Så var det tänkt, versifierat, skrivet.”

Med reservation att jag med min bristande bildning har missförstått allting från början till slut.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Europeiska språkdagen - till mångfaldens försvar

Idag är det europeiska språkdagen. Bidrar med ett blygsamt förslag i frågan:

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Publiken jublade på Bryggeriet i Härnösand: "Det var verkligen ett mästarprov"

 

Ale Möller spelar folkmusik. Norrbotten Big Band (NBB) spelar storbandsjazz. Och vad händer och man sammanför dem på samma scen, med musik skriven av Ale? Jo, jazzig folkmusik i storbandstakt. Och ni kan lita på att det svängde rejält på Bryggeriet i Härnösand där de möttes härom kvällen.

Folkmusikern Ale Möller är lekfull och påhittig som få, och tycks kunna spela hur många instrument som helst. Blåsinstrumenten han trakterar går knappt att hålla redan på, och han hänger lika gärna på sig en gitarr eller en mandola.

Mötet med NBB blir ett ett sprakande musikaliskt fyrverkeri. De flesta nummer började lite försynt med folkmusik, sedan kom storbandet in med sin kraftfulla rytm, och cirkeln slöts med en avrundning i folkmusikton.

Det var verkligen ett mästerprov av Ale Möller att inte försvinna i storbandets köttigt maffiga sound med alla dessa virtuosa solon. Istället skapades en egen variant av folkmusikjazz. Det är musik som dialog, eller snarare samtal. Mellan musikerna men även med publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

En viktig inspirationskälla för många författare

 

Idag är det William Faulkners födelsedag. En fantastisk författare och ett litterärt föredöme. 2007 kom hans "Absalom, Absalom" i nyutgåva.

Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. 

Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. 

Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

Guinea-Bissau behöver sina vänner

Idag är det nationaldag i Guinea-Bissau då de firar frigörelse från Portugal. 

Guinea-Bissau hade en självständighetsrörelse som hette PAIGC, och som jag minns att jag stödde helhjärtat i början av 70-talet. 

Sedan gick det åt skogen, som det dessvärre ofta brukar göra. Men det är i nödens stund som ens vänner prövas. 

Guinea-Bissau är ett av världens tio fattigaste länder, och behöver allt stöd det kan få. Alltså kamrater och kära läsare: stöd Guinea-Bissau!

Statyer för olika tider

Borgmästaren i den franska staden Rouen vill ersätta statyn av Napoleon med en av feministprofilen Giséle Halimi.

En staty av Otto von Bismarck hittas i en polsk by i Ostpreussen. Ska den resas upp på nytt som en vittnesbörd om gemensam historia eller grävas ner igen då järnkanslern förföljde polacker och den katolska kyrkan?

Roman Dmowski, polsk högerradikal, rabiat antisemit, beundrare av den italienska fascismen – och stor polsk patriot – får ett fem meter högt bronsmonument rest i centrala Warszawa. Samtidigt rensar man ut alla namn på gator eller institutioner har döpts till något som på minsta lilla vis kan andas någon anknytning till vänstern, och diskuterar att riva statyer över fallna sovjetiska soldater.

Stepan Bandera, ukrainsk fascist, nazistkollaboratör, skyldig till folkmord på polacker, ryssar och judar – och självständighetshjälte och offer för en kommunistisk mördare – en staty av honom har nyligen avtäckts i Lwów/Lviv/Lemberg (namn är inte neutrala!).

Benny Holmberg åker i sin roman ”Nu var det 1968” tåg genom Sovjet och begrundar alla dessa otaliga Leninstatyer. I Kina tar Maomonumenten aldrig slut. Han söker desperat efter bortförklaringar. Sedan tänker han sig oändliga rader av statyer av Erlander hemma i Sverige, och inser det fullständigt orimliga i det.

Statyer handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Och kanske allra mest om nuet.

En av våra största författare

 

Idag är det P O Enquists födelsedag. Dagen till ära:

Liknelseboken

Per Olov Enquist

Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.

Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.

Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!

Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.

Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.

Disney möter djävulen i Sollefteå – Erika jobbar med glas på nytt sätt: "Brutalt och provokativt"

 

Erika Kristofersson Bredbergs utställning av glaskonst ”Leftovers” på Apotekshuset i Sollefteå präglas av lika delar lekfullhet och ambivalens. Det gäller både form och innehåll, men också själva materialet.

Glas är hårt men samtidigt högst formbart. Erika, som är uppvuxen i Örnsköldsvik men bor numera i Bro utanför Stockholm, där hon har en egen glashytta, har en alldeles speciell teknik att bearbeta glas. Hon blåser och formar olika former på traditionellt sätt till en början , men sedan deformerar hon det nyss skapade, eller som hon själv säger, hon ”låter det kollapsa”.

Därmed uppstår nya former som inbjuder till nya perspektiv.

Erika har ett stort samhällsengagemang, som också sätter synliga avtryck i hennes konst. Men hon strävar efter att förmedla sina tankar om samhället på ett lättsamt sätt, och inte minst vill hon skapa nya sammanhang för att innehållet ska få betraktaren att tänka och fundera, snarare än att bara föra fram ett budskap.

Läs hela texten i Allehanda.se

Dags för ranking i arbetarvänlighet

 

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Vi går mot mörkare tider

På onsdag är det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. 

Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

Det handlar inte bara om hockey

 

Det är  snart premiärdags för HockeyAllsvenskan.

MoDo Hockey gjorde det omöjliga för fem år sedan och mot alla odds spelade sig ut ur SHL. De förtvivlade supportrarna tog till överord, vilket är förståeligt, men får tas för vad det är i nederlagets bittra stund. Någon katastrof eller tragedi var det förstås inte, men utan tvekan ett praktfiasko.

Frågan är om det är enbart ishockeyns.

MoDo har totalt saknat långsiktighet, och bytt tränare oftare än en renlighetspedant byter skjortor.

Det som en gång var berömt för att vara en plantskola för unga hockeytalanger har satsat på att värva nordamerikanska föredettingar från NHL, och haft en osannolik omsättning av spelare.

Ekonomin har försämrats för varje år.

Klubben har inte haft någon genomtänkt strategi för framtiden, inte heller någon kontinuitet att tala om.

De enda som fanns kvar under hela återtåget de senaste tio åren är den inkompetenta ledningen. Helt utan insikt och tar inget som helst ansvar.

Det är tydligt att MoDos problem är Ångermanlands.

Nu verkar man vara på rätt köl igen, och inför säsongen gäller MoDo som favoriter att åtminstone gå till slutspel.

Det kanske ändå finns hopp. Också för Ångermanland.

Foto: Anders Henriksson (anders-h-foto)