Mot strömmen - gemenskap i olikhet

 

Idag är det årsdagen av bildandet av Bund - Algemeyner Yidisher Arbeter Bund.

I sitt monumentalverk om Förintelsen ”Tredje riket och judarna” nämner Saul Friedländer det som det mest orealistiska och verklighetsfrämmande judiska partiet i mellankrigstidens Central- och Östeuropa. Det är ett omdöme som inte bara är orättvist och en smula anakronistiskt utan direkt felaktigt. Bund, eller Algemeyner Yidisher Arbeter Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet) som det heter på originalspråket jiddisch, var fast förankrat i sin tids socioekonomiska och politiska verklighet, och med ett spännande program som inte saknar aktualitet i vår egen samtid.

Partiet bildades 1897 i Vilnius, och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet. Att det socialdemokratiska partiet kom att heta ”Rysslands” och inte ”Ryska”, kan förmodligen till en del tillskrivas Bunds inflytande.

Bund deltog aktivt i revolutionen 1905, och de händelserna la också grunden till en heroisk historieskrivning som i hög grad präglade partiets självbild. Från 1912 var Bund en autonom del av mensjevikpartiet. Självklart var partiet också medlem i Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna. 1921 upplöstes partiet i Ryssland.

Men Bund fortsatte att existera i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade här ett bestående avtryck i historien.

Partiets historia i Ryssland är väldokumenterad och flitigt skildrad. Bunds öden i Polen under mellankrigstiden är däremot inte alls lika väl genomlysta. Till en del kan det förklaras med dålig tillgång till källor, bland annat har Bunds centrala partiarkiv förstörts under den nazistiska ockupationen.

En ännu viktigare anledning är emellertid ideologiska skygglappar gentemot Bund, både i det kommunistiska Polen och i Israel, där partiets starka antisionism har varit föga uppskattad.

Men nu finns det på polska en gedigen monografi om Bunds historia i Polen. Det är Gertrud Pickhans ”Mot strömmen. Allmänna judiska Arbetarförbundet Bund i Polen under åren 1918–1939” (Pod Prąd. Powszechny Żydowski Związek Robotniczy Bund w Polsce w latach 1918–1939; Wydawnictwo Neriton, 2017).

Bund verkade i Ryssland som en del av en riksomfattande socialdemokrati, i ett land med en mycket stor mångfald av nationaliteter, kulturer, språk och religioner. Bunds mål var ett demokratiskt, socialistiskt Ryssland, som respekterade allas nationella och kulturella rättigheter. Däremot ställde de sig kallsinniga till de polska socialisternas självständighetssträvanden.

Den återuppståndna polska staten erbjöd en helt annan politisk verklighet, och Bund misstroddes ända från början av sina naturliga allierade i det stora polska socialistpartiet PPS, som rutinmässigt anklagade Bund för otillräcklig patriotism.

Bund å sin sida misstänkte PPS för latent antisemitism, en misstanke som lite då och då visade sig inte vara totalt grundlös. Särskilt under 20-talet under de första åren av självständigheten är kontakterna mycket spända, framför allt centralt på riksnivå, medan 30-talet innebär ett närmande, främst till PPS:s vänsterflygel, inte minst inför hotet från den polska statens allt mer auktoritära karaktär, med en tydlig högervridning av politiken. Och givetvis en rabiat antisemitism.

1929 beslutar Bund dessutom att bli medlem i Socialistinternationalen. Tidigare hade man avböjt medlemskap i det kommunistiska, Moskvakontrollerade, Komintern.

Relationen till det lilla, mestadels illegala, polska kommunistpartiet KPP är också mycket riktigt spänt och direkt fientligt, med ständigt återkommande öppna konfrontationer. När Bund grundar sin milis, är det till en början som en försvarsstyrka mot kommunistiska bråkmakare och huliganer.

Den välorganiserade milisens främsta syfte blev dock att agera i samband med pogromer, som blev allt vanligare under 30-talet, också med dödsoffer, som strejkvakter, och som skydd vid demonstrationer och massmöten.

Även om Bund är starkt Sovjetkritiskt och samarbetar med socialdemokratiska partier ser man sig inte som reformistiskt. Visserligen arbetar man parlamentariskt, och har en hel del framgångar på lokal och kommunal nivå, främst i storstäder i centrala Polen som med sina industrier är militanta vänsterfästen.

Bund är ett socialistiskt arbetarparti, och mycket av dess styrka hämtas från det mycket nära samarbetet med judiska fackföreningar (som i sin tur är en integrerad del av den polska fackföreningsrörelsen).

Partiets bas utgjordes av arbetare, men Bund var inte ett strikt klassparti. Det berodde på att det fanns få judiska arbetare inom den tunga industrin, de flesta arbetade inom konsumtionsindustrin, vilket var naturligt för folk som tidigare hade ägnat sig åt hantverk, och gränserna inom den judiska befolkningen mellan arbetare, hantverkare och anställda inom hemindustrin var högst flytande.

Den ekonomiska depressionen i världen pauperiserade stora delar av medelklassen och många intellektuella inom fria yrken, vilket drabbade den judiska befolkningen särskilt svårt, och det var därför naturligt för Bund att söka stöd bland dessa grupper.

Dessutom förekom en långt gången diskriminering mot judar. Den var systematisk inom offentlig sektor och statligt ägda företag, det var mer fragmentarisk bland privata företagare, också judiska, som ofta föredrog etniska polacker som arbetare, de var oftast nyinflyttade i städerna från landsbygden, och mindre benägna att strejka eller ens gå med i facket.

Bund blev den främsta organisationen, i konkurrens med vänstersionister, som försvarade den judiska arbetande befolkningens intressen på bred front.

Men Bund drevs också av ett positivt program, ett hägrande mål om en bättre morgondag. Här lämnade Bund sitt viktigaste teoretiska bidrag, som samtidigt gav partiet dess historiska särprägel.

Det var programmet för nationell och kulturell autonomi. Idén var inte helt och hållet originell, den gick tillbaka på vissa tankegångar hos den tyske marxisten Karl Kautsky, och utarbetades mer fullständigt av de så kallade austromarxisterna.

Det är knappast förvånande med ett sådant program i det mångnationella habsburgska väldet, inte heller att det också kunde slå rot i det än mer multietniska ryska imperiet. Tanken att rättigheter tillkommer folkgrupper inte utifrån territorium utan språklig och kulturell gemenskap var som klippt och skuren för de judiska socialisterna.

Den självklara utgångspunkten för denna gemenskap för en sekulär, antielitistisk, folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna. Bund utarbetade ett helt program för nationell och kulturell autonomi.

Minoriteter ska ha rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, det ska finnas offentligt finansierad utbildningsväsen på de nationella språken, om möjligt på alla nivåer, stöd åt media på minoritetsspråk, det ska med andra ord vara möjligt för varje medborgare att fullt ut kunna leva och förverkliga sig inom sin egen kultur- och språksfär.

Bund levde som de lärde, och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ungdomsförbundet ”Cukunft” (Framtid) ger man ut en mångfald av tidningar (också en daglig) och tidskrifter, spelar in propagandafilm, driver skolor på samtliga nivåer, en omfattande studieverksamhet med kvällskurser, yrkesutbildningar, föreläsningar och föredrag.

Man driver bibliotek, ordnar utflykter och kultur- och utbildningsresor, sommarkolonier, och till och med ett sanatorium för barn.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att Bund la stor vikt vid att judiska arbetare skulle förkovra sig i polska språket, tillgodogöra sig polsk kultur och etablera goda kontakter med sina polska klassbröder (och systrar).

Bunds politik syftar inte till isolering, tvärtom, kravet på kulturpolitik för olikhet kombineras med krav på politik för jämlikhet. Man bejakar och erkänner att vara annorlunda, men ser inte det som att hinder för tillhörighet. Det är av godo att vara både-och, dubbla lojaliteter är inte ett hot, utan tvärtom berikande.

Bund i Polen gick under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948), lejonparten av dess medlemmar mördades av nazisterna. Två av partiets ledare Wiktor Alter och Henryk Erlich föll offer för Stalins terror i sovjetiska fängelser. Szmul Zygelbojm, som var Bunds representant i den polska exilregeringen i London, begick självmord i protest inför världens tystnad och likgiltighet för den judiska tragedin.

Kvar är ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.

Tidigare publicerad i Dixikon

Lasse Lucidor, den olycklige

 

Idag är det Lasse Lucidors födelsedag. Han var en egensinnig poet och visdiktare, sin tids Cornelis Vreeswijk. Han föddes 6 oktober 1638, och efter ett kort och stormigt liv dödades han 1674  i en duell blott 35 år gammal.

Hans baneman var för övrigt löjtnant Arvid Christian Storm, anfader till Edvard Munch.

Lucidors kanske mest kända visa är "Skulle jag sörja då vore jag tokot", här i sin helhet dagen till ära:

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot;

vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All världen älskar ju vad som är brokot,

mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,

allt, vad begynsel har, ändas en gång;

druckin man haver ej allestäds hickan,

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga

samma, när yxen ens har inte skaft?

Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;

mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,

intill jag ser, ho som vinner för mej

Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,

tröttar du honom, förtreter han dej;

Fast om en måste förföljelse lida,

modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,

Lasse räds varken hat, avund ell` tvång.

Ingen tårs göra mer än han kan svara,

rätt måst (trots orätten) hava sin gång.

Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;

vadan hon kom i går , går hon i dag.

Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,

att I, olycklig, är lustig som jag.

Svensk mästare i reportage

 

Idag är det Stig Dagermans födelsedag. För några år sedan kom hans reportagebok "Tysk höst" ut i nyutgåva.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning.

Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt misären och nöden, bitterheten bland de besegrade och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Det börjar med att Dagerman åker tåg genom Tyskland, och märker till sin stora förvåning att ingen av hans tyska medresenärer tittar ut genom fönstret. Det är som om det förödda ruinlandskapet utanför inte existerade. Tystnad och förträngning präglar tyskarnas beteende i många år under efterkrigstiden.

Men framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Även om Birger Normans ”Ådalen 31” är nästan lika bra.

Ett folkligt helgon

 

Idag firas Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära.

Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med.

Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen.

Dramatikern Dario Fo är den som i modern tid sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Röster från Irak

 

Idag är det Iraks nationaldag. I år är det särskilt viktigt att fira då USA för åtminstone andra gången har lämnat landet. Dagen till ära några irakiska röster:

En kontinent av aria

Issa Hassan Alyasiri

Övers: Anne Marie Nilsson och Hassan Alyasiri

Alyasiri bokförlag

Det finns en kliché om den arabiska litteraturen som säger att Egypten skriver, Libanon publicerar och Irak läser. Det är säkerligen bara en klyscha, och nog skrivs det mycket i Irak. Men trots den stora invandringen från Irak till Sverige under senaste decennier är den irakiska litteraturen som gott som okänd här.

Ett viktigt bidrag för att sprida kunskap om irakisk litteratur lämnas av Hassan Alyasiri, invandrare från Irak boende i Kramfors, som tillsammans med Anne Marie Nilsson, pensionerad bibliotekarie, har översatt från arabiska till svenska ett urval av sin fars dikter.

Issa Hassan Alyasiri är en uppburen irakisk poet, som har drivits i exil, och bor numera i Kanada.

Många av dikterna handlar också om en längtan tillbaka och en smärtsam känsla av förlust, och rör sig i fältet mellan glädje och sorg, mellan förväntan och förtvivlan. I minnet återvänder poeten till sin barndoms by som ligger vid ”två floder älskade av Gud”, han minns släkt och vänner, ungdomskärlekar och älskade lärare. Det är lantligt och ganska idylliskt.

Minnet är centralt, ”Allt jag äger är några minnen”, det är det som håller ihop livet genom tidens obevekliga gång. ”Dagarna går så fort” och ”Åren emigrerar som fåglarna”, men ”Det är som kvar, är ditt minnes torkade grässtrån” när ”Höstens vind tar bort barndomens löv”.

I dikterna finns ett starkt diktarjag som tilltalar läsaren på ett direkt och nästan personligt sätt. Språket är på motsvarande sätt utmejslat personligt, det är metaforrikt, med kraftfulla symboler, med företrädesvis lantliga referenser.

Mest tilltalad blev jag av de korta diktraderna i ”Ögonblicksbilder” och ”Små dikter”, drabbande aforismer med finurliga vändningar, som den här om ett hjärta: ”När jag dör…kommer det inte som en överraskning./Det kämpade till sista slaget.”

Det är påtagligt hur lika uttryckssätten är dem vi är vana vid från västerländsk poesi, alla olikheter till trots. Och den allmänmänskliga cirkeln sluts på ett uppfordrande sätt när namnet Kramfors dyker upp i en arabisk dikt skriven långt härifrån, i några rader där poeten uppmanar sin son ”Ta dina drömmar och res iväg”:

”Men när vinden bär en fågelsång,/som kommer från Kramfors,/är det nog/för att jag skall/känna mig mindre rädd.”

Presidentens apelsiner

Abbas Khider

Övers: Ingrid Viktoria Kampås

Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

Möte med Rasha al-Qasim

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:

 - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen

 

Idag är det Folke Fridells födelsedag.

Folke Fridell och arbetets ofrihet

Jan-Ewert Strömbäck

h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 85 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

 

En av de bortglömda

 

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 18 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris. Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. 

Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.

Europeiska språkdagen - till mångfaldens försvar

 

Idag är det europeiska språkdagen. Syftet med dagen är öka medvetenheten om Europas många språk, uppmuntra till flerspråkighet och livslång språkinlärning.

Bidrar med ett blygsamt förslag i frågan:

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald.