Tyska SPD:s grundare

Idag är det Ferdinand Lassalles dödsdag. Det är med honom lite som med prinsen av Wellington, som är känd enbart genom Napoleon. Lassalle är mest känd för taskiga saker som Marx sa om honom.

Men efter hans död uttryckte sig i alla fall Engels mycket uppskattande.

Han betraktas numera allmänt som en förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen, framför allt inom den tyska socialdemokratin.

Det var han som myntade bland annat begreppen "nattväktarstat” och "järnhårda lönelagen”.

Lassalle dog i en duell(!) 1864 bara 39 år gammal. Han var född i Breslau, då i Tyskland, numera heter staden Wroclaw och ligger i Polen.

Skingrar personliga dimmor genom historiens fasor

Huset med de två tornen

Maciej Zaremba

Weyler

Alla liv är värda att berätta. Men det går inte att komma ifrån att en del liv är intressantare än andra. När Maciej Zaremba, välkänd skribent och författare, väljer att skriva om sin bakgrund är det ingen tvekan att den tillhör de mer spännande. Fascinationen blir desto större då han själv länge, långt in i vuxen ålder, var okunnig om den, i större eller mindre utsträckning.

Föräldrarnas förtegenhet är av det monumentala slaget, det är en bedövande tystnad, och som Zaremba skriver ”/../jag är gjord av denna tystnad.”

Hans mor förtiger för sonen sitt judiska ursprung (!) och de traumatiska upplevelserna under krigsåren när hon mot alla odds lyckades överleva och klara sig undan Förintelsen.

Fadern, av stolt adelssläkt med anor tillbaka till minst 1400-talet, är mycket fåordig om sina år i tyskt fångläger, och döljer att han redan har haft en familj och barn i ett tidigare äktenskap – en historia i sig för övrigt – och att Maciej faktiskt har syskon, det som så elegant kallas för ”halvsyskon”.

Hemlighetsmakeriet är för otroligt nog för barnens bästa, och det hör till saken att båda föräldrar är framstående psykiatriker. Och visst, skomakarens barn går alltid barfota, men det är ändå alldeles oerhört att två experter, yrkesmänniskor, kan bete sig så otroligt enfaldigt destruktivt.

Och trots det i alla fall fullt förståeligt. Det finns smärta som ingen orkar med.

Zaremba lägger samman skärvor och fragment av minnen, samtal, brev, vittnesmål och kompletterar det med egna omfattande efterforskningar, och får fram en fascinerande bild av två människoöden under exceptionella omständigheter.

Fadern tillbringar krigsåren i ett krigsfångeläger. Hans historia blir till ett högst intressant resonemang kring en närmast feodal kvarleva i form av ridderlighet officerare emellan, också dem från fiendesidan. Mitt under pågående hänsynslöst krig blev de tillfångatagna polska officerarna väl behandlade, kunde bedriva en extensiv social, kulturell och pedagogisk verksamhet, och kunde påräkna materiella fördelar som i en del fall överträffade den tyska civilbefolkningens.

Dessa förhållanden gällde inte konsekvent för alla och överallt, sovjetiska krigsfångar utsattes för en helt annan sorts behandling, det förekom också övergrepp mot de polska och västallierade officerarna.

Men på det stora hela var den en oas av relativ trygghet och säkerhet.

Märkligt nog omfattade denna kastsolidaritet också judarna.  Zaremba berättar om fall då det i de läger där tyskarna skiljde de polska och judiska officerarna åt protesterade polackerna, vilket också gav resultat.

Men han missar de fall då motsatsen inträffade och polska officerare krävde att judarna skulle separeras.

Det ändrar inte det faktum att medan Förintelsens mordiska maskineri rasade obevekligt runt om i Europa var ett krigsfångläger, mitt i stormens öga, den säkraste platsen för en jude.

Det Polen där Zarembas mor vistades under kriget var däremot den mest otrygga platsen för en jude, och sannolikhet att överleva var minimal. Det som krävdes var förutom ”bra utseende” och felfri polska, goda kontakter på den ”ariska” sidan, driftighet, fräckhet, och så tur, tur, och ännu mera tur. 

Många gånger räckte det ändå inte.

Zarembas mamma tillhörde den lilla, exklusiva grupp av polska judar som klarade sig i det ockuperade Polen. Hennes historia är som ett gatlopp där hon möter människor i både deras bästa och sämsta stunder. Giriga hyenor, hatiska antisemiter men också hyggliga och modiga människor beredda att riskera mycket för att hjälpa en medmänniska i nöd.

Berättelsen formar sig inte desto mindre till en skoningslös uppgörelse med den polska antisemitismen (bestämd form!), Zaremba hävdar rent av att den var en viktig, ja avgörande, nationsskapande faktor under och efter Polens delningar på 1800- och 1900-talen.

Moderns och faderns öden, men också Zarembas egen resa, är som en kör i ett antikt ödesdrama, men som berättar ett stycke europeisk historia.

Höga Kusten Filmfestival växer och mår bra

Efter tre år håller Höga kusten-filmfestival att hitta sitt format – och sin publik. Den tredje upplagan av festivalen bjöd på ett brett urval av film och lockade många till Folkets hus i Lunde i två dagar under helgen. På programmet fanns ett generöst utbud av kortfilmer, dokumentärer och långfilmer av varierande längd och med skiftande innehåll av filmskapare från både när och fjärran.

Festivalens dubbla ambition är att sätta Kramfors, Höga kusten och Västernorrland på kartan för filmare världen över, och samtidigt att erbjuda och inhemsk och internationell independentfilm till publiken i regionen och en festival värd att minnas. Ett festivalbesök ska helst lämna ett bestående avtryck och skapa en längtan att komma tillbaka.

Festivalen satsar på ”riktig” independentfilm, kortfilmer och dokumentärer med låg budget, eller ingen budget alls, liksom på större långfilmsproduktioner, oftast också de av lågbudgetkaraktär. Det viktiga är filmskaparnas strävan efter ett kvalitativt konstnärligt uttryck.

Läs hela texten i Allehanda.se

Välkommen Herr Wallenberg !

Idag är det Raoul Wallenberg-dagen.

Raoul Wallenberg. En biografi
Bengt Jangfeldt
W & W, 2012

Bengt Jangfeldt är utan tvekan svensk mästare i biografiskrivande. Jag kan tänka mig att han också står sig ganska bra i internationell konkurrens. Efter att ha berättat historier om den egensinnige Axel Munthe och den ryske stjärnpoeten Majakovskij – den boken måste ligga nära ett världsrekord – har turen kommit till Raoul Wallenberg. Tajmingen är perfekt, i augusti är det 100 år sedan Wallenberg föddes.

Det har hittills saknats en heltäckande levnadsteckning av Raoul Wallenberg, vilket kan tyckas märkligt, då han ända sedan andra världskrigets slut är ständigt närvarande i den svenska offentligheten.

Den starka närvaron kan i sin tur förklaras av flera faktorer: hans insats i Budapest, som kontrasterar så tydligt mot den allmänna passiviteten inför Förintelsen, inte minst i Sverige, och i andra länder kunde det rent av handla om direkt inblandning i den nazistiska utrotningen av judarna, hans tragiska öde, som är inte slutgiltigt klarlagt än idag, och sist men inte minst den svenska regeringens agerande som ses som symboliskt och signifikativt för den svenska undfallenheten inför stormakter, framför allt när det kan vara i vägen för lönsamma affärer.

Jangfeldt tecknar ett porträtt av Wallenberg i helfigur från vaggan till graven, ja till och med bortom den. Skildringen av ungdomsåren ger om inte annat spännande inblickar i den tidens överklassuppfostran. Den var starkt kosmopolitisk, bred men ändå tydligt målinriktad. Raoul studerar i USA, hinner arbeta längre perioder i både Sydafrika och Palestina, han reser mycket, är otroligt språkbegåvad, och knyter värdefulla sociala kontakter lite varstans i världen. Bland annat i Ungern, där han blir bekant med riksföreståndare Horthys son.

En myt om Raoul som kommer på skam i Jangfeldts levnadsteckning är den att han skulle vara ett fiasko, en obetydlig och misslyckad Wallenberg. Han var en ung man med ett rörligt och öppet intellekt, nyfiken och engagerad, socialt mycket begåvad, med en rad framgångar inom affärslivet bakom sig, och med visserligen oklara men ändå hyfsat lovande utsikter framför sig. Han var klart medveten om sin ställning som en Wallenberg, och även om han var inte intresserad av en karriär inom banken, diskuterades hans medverkan i andra Wallenbergprojekt, trots en tydlig avoghet, troligen grundad på rädsla för konkurrens, från hans fars kusiners – Jacob och Marcus – sida.

Raoul Wallenberg tycks i mångt och mycket vara ett barn av sin tid, han ger uttryck för tämligen konventionella rasistiska åsikter när han vistas i USA, och han är imponerad av utvecklingen i det ”nya” Tyskland. Däremot verkar han vara fri från antisemitism, vilket möjligen kan förklaras av att han har judiska rötter på mödernet, ett faktum som han både betonar och överdriver.

När Wallenberg skickas till Budapest kan omvärlden inte längre blunda för Förintelsens fasor, samtidigt som det i Ungern finns en i stort sett intakt judisk befolkning på närmare en miljon människor. Tanken är att närvaro av utländska observatörer ska ha en hämmande effekt på nazisternas framfart. Ingen räknar med att Wallenberg ska gå utanför sitt uppdrag på det sätt som han gjorde och genom sitt engagemang rädda så många liv.

Bakom hans mission står USA, nämligen det så kallade War Refugee Board, med kontakter inom den amerikanska underrättelsetjänsten, och till stor del finansierad av judiska organisationer. Wallenberg reser dock till Ungern som svensk diplomat, något som senare måste ha tett sig ytterst suspekt för ryssarna, som genom sina utmärkta spionnät hade någorlunda koll på läget.

Anledningen till den svenska regeringen tillmötesgående för detta okonventionella upplägg var reaktionen på USA:s skarpa kritik av den svenska exporten till Tyskland, inte minst av kullager, levererade av SKF – ett Wallenbergföretag.

Det som skapar förutsättningar för Wallenbergs agerande i Ungern är det faktum att Rumänien byter sida och vänder sig mot Tyskland, vilket väcker stor oro i Berlin att Ungern ska gå samma väg, en oro som inte var helt oberättigad, då den inrikespolitiska situationen i Ungern var ytterst komplicerad, och där insikten att kriget var snart förlorat och att man befann sig på fel sida och att det skulle kräva ett högt pris blev allt större.

Också bland tyskarna var det bara de mest förblindade fanatikerna som vägrade att se vad som var på gång, och allt fler var angelägna att två sina, ofta blodbesudlade, händer. Och gärna skaffa medel som kunde trygga framtiden efter kriget i något fjärran land. Den ursprungliga tanken med Wallenbergs uppdrag var just att använda sig av mutor och löften om ”positiv inställning” efter kriget som påtryckningsmedel. Det sista desperata hoppet för många var en separatfred mellan Tyskland och dess satellitstater och de västallierade, något som den sovjetiska ledningen hyste en paranoid skräck för (medan i Väst var man länge orolig för en ny uppgörelse mellan Tyskland och Sovjet). Tyska fredstrevare gick genom olika förslag om förhandlingar om ”blod mot pengar”, att utväxla judar mot betalning i pengar eller varor, som lastbilar. Den sovjetiska ledningen var därför en kategorisk motståndare till alla former av kontakt med nazisterna, något som Wallenberg självfallet hade kontinuerligt under sin tid i Budapest.

Jangfeldt skildrar förtjänstfullt Wallenbergs aktiviteter i Ungern, och den politiska och militära fond mot vilken det sker. Det mest spännande är naturligtvis slutet, hur Wallenberg korsar frontlinjen, arresteras så småningom av ryssarna och skickas till Moskva. Bengt Jangfeldt är mycket försiktig med att dra några kategoriska slutsatser, men ställer ändå upp några, som det förefaller mycket välgrundade, hypoteser.

Beslutet att häkta Wallenberg, i uppenbar strid med internationell rätt, fattades på högsta ort. Den sovjetiska ledningen misstänkte att Wallenberg var amerikansk spion, som möjligen förhandlade om separatfred, att den svenska beskickningen utfärdade skyddspass åt icke-judar, i syfte att låta ungerska nazister komma undan, och då man påträffade stora mängder smycken och andra värdesaker hos Wallenberg då han arresterades trodde man att han försökte smuggla ut ”nazistiskt guld”.

När man i Moskva upptäcker sitt misstag vet man till en början inte vad man ska göra och avvaktar. Frågan om Wallenbergs öde hade dessutom inte någon högre prioritet. När den svenska regeringen inte nappar på de försiktiga trevare som ryssarna skickar ut, samtidigt som familjen Wallenberg intar en frapperande tystnad, beslutar man sig 1947 för att lösa problemet på ett radikalt sätt genom att döda Wallenberg, troligen med en giftinjektion.

Därefter ägnar man sig åt att lika envist som enfaldigt förneka kännedom om Wallenberg, vilket med stor säkerhet gör större skada än nytta för sovjetisk del.

Någon absolut visshet om vad som hände Raoul Wallenberg kommer vi nog aldrig att få. Men Bengt Jangfeldt kommer en bra bit på väg, samtidigt som han skriver ett stycke levande nutidshistoria.

Politik, litteratur och musik med Sven Wollter

Folkkär, framgångsrik, rättfram och inte sällan med skarp politisk udd. Sven Wollters besök i Kramfors blev en berättelse om honom själv och ett stycke brinnande aktuell samhällshistoria, avrundad med musik.

Sven Wollter presenterade inledningsvis sin senaste roman ”Britas resa” på Kramfors bokhandeln, och på kvällen blev det ett politiskt möte på torget tillsammans med klassiska proggbandet Nynningen.

Wollter är inte någon nybörjare på den litterära banan, ”Britas resa” är hans fjärde bok, men han föredrar fortfarande att kalla sig för ”nöjesförfattare”, till skillnad från en yrkesförfattare. Han började skriva när han bestämde sig för att trappa ner sitt skådespelande.

Läs hela texten i Allehanda.se

Justitiemord och förrädiska pakter

Idag är det 91 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Samma dag är det 79 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet. Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Världshistorien är fylld av upprörande skandaler.

Den första fria svarta republiken

Den 21 augusti är årsdagen av utbrottet av den haitiska revolutionen. Den är litterärt skildrad av bland annat Alejo Carpentier.

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Mannaminne måste bevaras – stor enighet vid nationell diskussion i Stockholm

Arbetet med att säkra Mannaminnets framtid fortsätter. Kramfors kommun, Region Västernorrland och Länsstyrelsen bjöd in politiker, akademiker och företrädare för myndigheter och intresseorganisationer till en workshop i Stockholm. Det blev bra och intressanta diskussioner som flera av deltagarna ser som ett första steg mot att nå konkreta resultat.

-          Det var en inledning av en dialog på nationell nivå, och naturligtvis måste den fortsätta, det kom många kunniga inspel, och det var verkligen ett fall i rätt riktning, säger kommunalrådet (S) Jan Sahlén.

Kramfors kommun, i likhet med regionen och länsstyrelsen, ser ett stort värde i Mannaminne, både som konstnärlig installation och som besöksmål. Därför är det viktigt att beskriva och definiera, och att värdera konstnärskapet, för att kunna ta ställning till Mannaminnes karaktär och bestämma om det har ett nationellt intresse.

Läs hela texten i Allehanda.se

Den konsekvente fredskämpen

Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har avlidit 94 år gammal. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

Början till slutet

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer. 

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. 

Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer. 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. 

Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades. 

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten. 

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan. 

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. 

Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen. 

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt. 

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som visserligen var så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexander Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.

Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer. 

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa. 

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989. 

Från Djingis Khans rike

Idag är det Djingis khans dödsdag. Han skapade på 1200-talet världens största sammanhängande imperium. Det var länge okänt och mytologiserat i Europa, tills en ung venetianare skrev den första någorlunda tillförlitliga skildringen av Fjärran östern och mongolernas rike. Hans namn var Marco Polo

Marco Polo. Från Venedig till Xanadu

Laurence Bergreen

Övers: Camilla Jacobsson

Leopard förlag, 2016

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europisk historia.

Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

Varken här eller där

Den ryska frågan

Anatolij Krym

Övers: Nils Håkanson

Ruin, 2011

I Sovjetunionens skymningstid på 80-talet var det viktigt att bevisa att man inte var jude, särskilt om man hade ett germanskt klingande namn och fel sorts näsa. Det var den judiska frågan. När väldiga grupper av sovjetiska judar emigrerade till Israel blev det där viktigt att bevisa att man var jude, särskilt om man saknade ett germanskt klingande namn och rätt sorts näsa. Den var den ryska frågan.

På båda ställena är det samma typ av byråkrater, översittare och karriärister som har beslutanderätten över din identitet – och ditt öde. Frågan är om det ibland rent av inte är samma personer både här och där.

Med ett övertygande komiskt grepp, fast förankrad i den ryska litterära humortraditionen, skildrar Krym vardagens absurditeter och maktens surrealism. Där vill man inte bo, här går det inte att leva.

Det enda som tycks återstå är den gamla judiska vitsens sensmoral att lycka är att resa utan att komma fram. Men det är bara en dålig vits.

Vägen är inget BB – utställning om skräck och förnedring när kvinnor tvingas föda i bil

”Vägen är inget BB.” Ett påstående som kan tyckas självklart, rent av banalt. Men dessvärre helt felaktigt. För 17 år sedan stängdes BB i Kiruna, det är tolv mil enkel väg till närmaste förlossningsavdelning i Gällivare, och det har fötts åtskilliga barn längs med vägen dit. Liknande fall inträffade nyligen i Ådalen, på vägen från Kramfors till Örnsköldsvik, och det var inte heller första gången.

De långa avstånden till BB har skapat oro och fruktan bland gravida kvinnor i Kiruna och numera också Ådalen, och nya och exceptionella erfarenheter av fasa och förnedring i samband med bilförlossningar.

Dessa känslor och erfarenheter har nu gestaltats konstnärligt av Carina Kero Esberg och Lina Maria Viitala. De är två konstnärer från Kiruna, båda tvåbarnsmammor, Carina är dessutom utbildad sjuksköterska. Deras utställning visades i mars i Stadshuset i Kiruna, och nu har turen kommit till Sollefteå och Orrenhuset.

Läs hela texten i Allehanda.se

Avskalad Wagner imponerade i Ytterlännäs kyrka

Vad gör man om man leder en operasångkurs med flera lärare som är duktiga Wagner-uttolkare? Man sätter naturligtvis upp en opera av Wagner. Och det är precis vad Jean-Ronald LaFond har gjort. En uppsättning av ”Valkyrien” blev till ett maffigt efterspel till sommarens sångkurs på Tingshuset.

Wagners operor är en utmaning i sig i vanliga fall, den första föreställningen i Ytterlännes kyrka på måndag kväll blev det ännu en smula svårare. Wagner strävade efter att skapa gränsöverskridande allkonstverk som förenade de olika konstarterna i en harmonisk enhet. Sången backades upp av en mäktig orkester, ofta av modell större med mängder av blås och slagverk.

Här består ackompanjemangen enbart av piano, vilket ofrånkomligen ledde till att sången fick en betydligt mer framträdande roll. Det var förmodligen meningen, men blev så mycket mer krävande för både de agerande och publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Samhällets oförmåga att ta hand om sina olycksbarn

Boys

Anna Ringberg

Ordfront, 2010

Trots allt tal om den tryckta bokens kris ges det ut fler böcker än någonsin. Det är lätt hänt att man i denna väldiga utgivningsvåg missar flera pärlor. Men ibland har man tur och ur högen med olästa böcker, den där som bara växer okontrollerat hela tiden, fiskar man upp mer eller mindre på måfå en bok och den visar sig vara en oväntad fullträff.

Jag missade helt Anna Ringborgs debutroman när den kom för åtta år sedan. Jag ser nu att den har fått positiva recensioner, också i de stora tidningarna. Det är mycket välförtjänt, tycker nog att hon borde ha fått ännu mer uppmärksamhet.

”Boys” har ett litet annorlunda perspektiv, det är en hund som står i centrum, och det är genom honom som personerna runt honom och deras inbördes relationer skildras. Det handlar framför allt om husse, den snart 65-årige Lasse, och hans son Matti.

Lasse har genom livet varit det som förr kallades för diversearbetare, flyttade aldrig hemifrån, och fastnade så småningom i alkoholmissbruk. Nu när han är på väg mot pensionering har han kommit på fötter igen, i alla fall nästan, han super åtminstone mindre och inte lika ofta, och han har en praktikplats på ett center för unga människor på drift med drogproblem.

Lasse kommer bra överens med ungdomarna, men betydligt sämre med socialtjänstens byråkrater. En sorglig historia rullas upp om samhällets oförmåga att ta hand om sina olycksbarn, hur de utstötta blir än mer diskriminerade, misstolkade och utsatta för regelrätta övergrepp från myndigheternas sida.

Också omgivningen, förskansad bakom höga staket, materialistiskt välmående och individualistiska ideal, visar oförståelse och reagerar med en aggressiv fientlighet.

Inte alldeles överraskande får det allvarliga återverkningar på relationen mellan far och son.

Det är en skrämmande bild av ett Sverige som inte är till för alla.

Anna Ringbergs roman har jämförts med Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, och det är inte utan att, men själv kommer jag istället att tänka på PC Jersilds ”Stumpen” från 1973, historien om uteliggaren och alkoholisten Sture som slutar sina dagar för egen hand.

Likheterna är uppenbara, men det kanske är skillnaderna som är mest intressanta. Där Jersilds protagonist söker sin räddning hos kollektiv, det må vara frikyrkan eller den radikala storfamiljen, kämpar Lasse för att knyta an till Matti. Det misslyckas i samtliga fall, men visar på olika strategier att lösa problem. Svårt att inte se skillnaderna som tidens tecken.

En förutsägbar och platt "Poet"

Poeten

Michael Connolly

Övers: David Nessle

Norstedts, 2010

För första gången på mycket, mycket länge har jag läst en deckare. Tanken var att ”lättare” litteratur är lämpligt som reselektyr. Vilket också visade sig stämma.

Boken var av Michael Connolly, en författare som jag hört en del gott om från vanligen ganska omdömesgilla personer, då framför allt om hans böcker om polisen Harry Bosch.

Boken hade dessutom den lockande titeln ”Poeten”.

Jag kan redan nu avslöja att det kommer att dröja mycket, mycket länge till innan jag läser en kriminalroman igen.

Visst är det lättläst, om det nu ska ses som något positivt. Språket flyter på bra, även om jag önskar att författaren lät bli att skriva ut precis allt, och vågade lämna något litet också åt läsarens egen föreställningsförmåga.

Romanen bygger på en utomordentlig bakgrundundersökning och faktainsamling, det är tydligt att författaren är bekant med miljöerna, polisens arbete och åtskillig psykologisk teori. Det ger onekligen en stark känsla av trovärdighet.

Men särskilt spännande är det inte. Det tar mindre än en tredjedel av boken för att enkelt lista ut vad som kommer att hända. Det är helt förutsägbart till och med för en ovan deckarläsare som jag.

Romanens personer är lika platta som pappfigurer. Huvudpersonen är en begåvad men velig journalist med författardrömmar, lite lämpligt vek och känslosam, men givetvis manligt hård när det så krävs. Han ”tvingas” samarbeta med en framgångsrik kvinnlig FBI-agent, hon har en tuff fasad, men den döljer ett mjukt inre.

Ni får räkna ut själva vad som tilldrar sig mellan de tu.

Den envise journalisten upptäcker gång på gång något avgörande som de smarta men ändå inte så smarta snutarna missar hela tiden. De är visserligen till en början skeptiska till hans upptäckter men blir ständigt överbevisade av lämpligt uppdykande fakta.

En gång slår dock journalistens instinkter fel, vilket verkar ödesdigert och det blir ganska rörigt men vår man fixar det också. I alla fall nästan, i privatlivet uppstår en smärtsam cliffhanger – som eventuellt hotar med en fortsättning.

Mycket citat av Edgar Allan Poe, och till och med får Nietzsche vara med på ett hörn. Det lyfter inte romanen nämnvärt.

Det finns bättre tidsfördriv.

Med en fabriksbyggnad som utgångspunkt – andra konstsommaren i Vännersta

2017 startade konstprojekt Fabriken som ett samarbete mellan Myller kultur & händelser och Nordingrå Konstnärsverkstad. Det resulterade i en första utställning och det nya Galleri Lokal 1. Byggnaden där galleriet ligger, kallas för fabriken i folkmun och finns bakom den gamla butiken i Vännersta, Nordingrå. Nu är det dags för projektet Fabriken; andra sommaren.

Det är fortfarande själva byggnaden som utgångspunkten. Genom att förhålla sig till huset, dess form och utformning, dess historia och dess innehåll, bevarar och utvecklar konstnärerna ett kulturarv.

Förhållningssätten är högst individuella och lika många som utställande konstnärer. Det som går igen hos alla, är att man använder sig av byggnaden och delar av dess innehåll som en del av de konstverk som presenteras.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vid Dragspelsälven: musikträff och invigning av en unik samling

Sommarens årligen återkommande evenemang Vid Dragspelsälven är en mäktig hyllning till dragspelets Mekka i Norden. Dragspelare från när och fjärran uppträdde på hembygdsgården i Kramfors. I år förgylldes musikträffen av invigningen av Sven Bergvall-samlingen i Dragspelsmuseet.

Det är en ovärderlig skatt som har skänkts till museet. Sven Bergvall från Österås utanför Sollefteå var en inbiten samlare, och hade genom årtionden fått ihop en skivsamling av LP, EP och gamla stenkakor som omfattar mer än två tusen exemplar, kanske så många som tre tusen. Kommunalrådet Jan Sahlén (S) som invigde samlingens övertagande uppskattade skivsamlingen till minst 20 löpmeter!

Här finns inspelningar av samtliga Sveriges främsta dragspelsartister. Men även internationella storheter från Norge, Finland och USA.

-          Det är nära nog en komplett samling av legendarerna Frosini, bröderna Deiro, Galla-Rini och Magnante, säger Jörgen Sundeqvist, Kramfors egen Mr Dragspel.

Där finns också noter, tidningsurklipp om dragspel och inte minst hela årgångar av Accordionjournalen, en svensk specialtidskrift för dragspel som utkom under åren 1949-61.

Sven Bergvall gick bort 2012 och samlingen har förvaltats av hans bröder Tord och Helge. Nu har det donerats till Dragspelsmuseet. Kramfors Dragspelsklubb, med Jörgen Sundeqvist och Päivi Mettälä i spetsen, har lagt ner ett kopiöst arbete på att ordna upp och sortera skivorna och allt annat material.

Med samlingen har Dragspelsmuseet växt ytterligare och utgör med båda sina utställningsrum en unik kulturskatt i Kramfors, och bör kunna locka dragspelspelsentusiaster både från Sverige och utomlands.

Kramfors dragspelsklubbs internationella kontakter märktes inte minst under musikträffen där gäster från Finland och Norge fick tillfälle att visa upp sig.

Det var också mycket uppskattat att man vågade korsa genregränserna. Multiartisten Klas Norberg bjöd på några mäktiga operaarior ackompanjerad av mäster Sundeqvist på dragspel. Det blev både toreadorarian ur Carmen och bravurnumret Till havs.

-          Det måste vi göra om, säger en påtagligt trött men nöjd Jörgen Sundeqvist.

Det är tydligt att kombinationen dragspel och opera blir allt mer etablerad i Ångermanland.

Dagens konferencier var Fredrik Högberg, och han bevisade en gång för alla att dragspel och dåliga vitsar hör definitivt ihop.

Antinazister vilse i samtiden

Oostende 1936

Volker Weidermann

Övers: Per Lennart Månsson

Lind & Co

Det är sommaren 1936 och två vänner, båda tyskspråkiga författare i exil, träffas på en fashionabel semesterort i Belgien. De två är varandras motsatser i så gott som allt. Den ene berömd och uppskattad, välbärgad, rikt gift, fast förankrad i en assimilerad judisk högreståndsmiljö i Wien, den andre försupen, slösaktigt och ständigt utan pengar, med rötter i östjudendomens traditionsbundna miljöer i Donaumonarkins yttersta periferi.

Stefan Zweig och Joseph Roth skilde sig också åt ideologiskt. Zweig var ”opolitiskt”, med hjärtat vagt till vänster, Roth var nostalgisk monarkist, och var rent av inblandad i en bisarr plan att återinföra kejsardömet i Österrike för att rädda landet ur nazismens klor, med Otto von Habsburg på tronen.

Trots skillnaderna – eller kanske tack vare dem – förenades Zweig och Roth i nära vänskap som också innefattade en arbetsgemenskap. Relationen var dessutom mer än vänskap, den kan även beskrivas som förhållande mellan far och son, och mecenat-supplikant, Zweig försökte ständigt – och utan framgång – att hålla efter Roths supande, och det var han som mer eller mindre under längre perioder säkrade hans försörjning.

Zweig och Roth får sällskap på stranden vid Nordsjön av hela den tyskspråkiga exilparnassen. De umgås med Hermann Kesten, Lion Feuchtwanger, Irmgard Keun, syskonen Erika och Klaus Mann, Egon Erwin Kisch, Arthur Koestler, Ernst Toller. Det är en imponerande samling kulturellt och intellektuellt kapital – som är helt vilse i samtiden.

De diskuterar flitigt och hoppas förtvivlat att slutet ska vara nära för nazistväldet som Irmgard Keun beskriver som: ”ett Tyskland där kolonialhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzsches filosofi./../Ett Tyskland fullt av berusade kälkborgare.”

Men de anar ändå att mörkret håller på att sänka sig över deras tillvaro. Världen beundrar det nya Tyskland, västmakterna fortsätter sin eftergiftspolitik, och restriktionerna mot flyktingarna blir allt hårdare. Ernst Toller packar alltid ner ett rep i resväskan för alla eventualiteter.

Kan man se på en mörk värld med en ljus blick?

De antinazistiska författarna grälar häftigt om hur man ska förhålla sig till nazismen. Totalt avståndstagande eller kanske ändå en öppning för kompromiss där det är möjligt? Eller om ni så vill – ta debatten eller inte ta debatten?

Det visar sig snart med smärtsam tydlighet att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Barbariet rycker fram och världen står i lågor. Flera av de semesterfirande författarna tar livet av sig. Zweig i Brasilien. Toller får användning för sitt rep. Roth super ihjäl sig i Paris 1939. Hans fru som lider av en mental sjukdom mördas av nazisterna.

Historien upprepar sig aldrig, men ibland är den sig förbannat lik.

75 år sedan upproret i Treblinka bröt ut

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vilse i sin egen upptäckt

Idag är det årsdagen av Columbus avresa från Sevilla. Han seglade iväg från Spanien den 3 augusti 1492 för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Kontroversiellt om tabubelagda ämnen

Idag är det James Baldwins födelsedag.

Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg

Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar upp tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.

Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand. 

En blodig hekatomb på storpolitikens altare

Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:

Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.

”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten. Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.

En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.

Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.

Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande. Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.

Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)

Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.