En av de största poeterna i vår tid

 

Idag är det Czeslaw Milosz födelsedag.

"Utan tvekan vill jag hävda att Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid.

Joseph Brodsky

Den 30 juni 1911 föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz. Han kom till världen i Deteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bönder och poloniserad lantadel, och som fortfarande präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Milosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen Issadalen är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.

Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Milosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv. 

Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Efter studentexamen 1929 ger sig Milosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris.

Här kommer Milosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer.

 "Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar".

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd kryptokommunism, och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Milosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Eliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.

Litterärt genomgår Milosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Milosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna En stackars kristen ser på ghettot och Campo di Fiori, skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Milosz i den nya kommunistiska maktens tjänst och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses vara en tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare villfarelser.

Han skriver Själar i fångenskap, en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Milosz, utan det hegelska stinget, en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet – och författarna! – i högsätet.

Romanen Maktövertagandet tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i Till en politiker:

"Vem är du männska – brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda".

1960 bjuds Milosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, "med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter".

Samtidigt plågas Milosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czeslaw Milosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel".

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren

Under tvång - och på eget initiativ. Den polska polisen under den tyska ockupationen

 

I takt med att tidigare stängda arkiv öppnades och forskningsklimatet blev friare, framför allt i Central- och Östeuropa, kunde kunskapen om Förintelsen breddas, fördjupas och nyanseras. Även om det är fortfarande ett fastslaget faktum att huvudansvaret för massmordet på judarna ligger hos de tyska nazisterna och deras allierade, har man successivt också kunnat belägga att också delar av befolkningen i de ockuperade länderna medverkade i Förintelsen och kan på goda grunder anses vara medskyldiga.

Ett frapperande outforskat ämne är den polska polisens verksamhet under den tyska ockupationen. De polska poliserna, populärt kallade ”de mörkblåa” (granatowi), efter färgen på deras uniformer, tjänstgjorde under tyskt befäl under så gott som alla år som ockupationen varade.

Redan i oktober 1939 kallade ockupationsmakten in nästan alla tidigare poliser, utom de högsta befälen, och efter en verifieringsprocess kom fler än 10 000 polska poliser att tjänstgöra i det så kallade Generalguvernementet.

Den tyska inkallelsen ställde dem i en uppenbar tvångssituation, och också från den polska exilregeringens sida uttryckte man sin acceptans, i synnerhet som man såg den polska polisstyrkan kunde bidra aktivt till att skydda polska medborgare.

Däremot var man starkt kritisk till de nyrekryteringar som gjordes sedermera.

Efter kriget har man från officiellt håll betonat de mörkblåa stod under tvång, deras roll har tonats ner, och inte minst har man framhållit att många av dem var aktiva i motståndsrörelsen.

Den beskrivningen har snarare förstärkts efter kommunismens fall, då den passar utomordentligt väl i det dominerande högernationalistiska narrativet om det lidande polska folket, offret för ockupationsmaktens brutala framfart.

Men nu har det kommit en bok som kompletterar – och ändrar – den tidigare bilden av den polska polisen på ett radikalt sätt. Historieprofessorn Jan Grabowskis verk ”Na posterunku” (ung. ”På vakt”; Czarne 2020) går systematiskt genom den mörkblåa polisens flera verksamhetsområden som hade anknytning till Förintelsen.

Det är en mycket deprimerande läsning. Grabowski visar övertygande att den polska polisen deltog aktivt i Förintelsemaskineriet mordiska verksamhet, mord, våldtäkter, utpressning och rån på judar förekom i stor skala, och långt ifrån enbart på tysk order.

Tyskarna saknade personella resurser och tillräcklig lokalkännedom för att kunna hålla reda på alla de judar som vägrade att infinna sig i getton, och de var ganska många till att börja med, dessutom var många getton på mindre orter inte stängda, en del hade överhuvudtaget inga avspärrningar alls. Samma situation gällde också efter gettons likvidering då en del judar försökte fly och gömma sig undan en säker död.

Ockupationsmakten var för sin mordiska gärning i hög grad beroende av den polska polisen. Och många mörkblåa hade utvecklat och förfinat tekniker för att spåra upp och ”avslöja” judar på flykt. Om judar som försökte komma undan Förintelsen behövde så gott som alltid hjälp från polacker, var också det största hotet mot deras överlevnad deras ”ariska” landsmän.

De polska poliserna handlade förvånansvärt ofta på eget initiativ. Så var fallet inte minst på landsbygden och på mindre orter, där den tyska närvaron var liten eller många gånger ingen alls. Här förekom både spontana aktioner och en mer organiserad jakt, som när man patrullerade regelbundet längs med järnvägsspåren efter judar som flydde från transporter, eller i extrema fall då man arrangerade regelrätta tävlingar i vem som kunde fånga flest judar.

Det var också utanför storstäderna som det var vanligast att de polska poliserna mördade sina offer och underlät att rapportera till sina tyska överordnade. På det sättet undvek man allt byråkratiskt pappersarbete, och framför allt behövde inte lämna ifrån sig bytet som man hade stulit. Tyskarna ansåg att allt beslagtagen judisk egendom tillhörde Tredje riket, och såg ganska allvarligt på sina polska medarbetares underlåtenhet, men det var tydligt att i det avseende var de mörkblåa inte främmande att trotsa sina tyska herrar.

Den polska polisen stod naturligtvis under tvång. Men när de anlitades i aktioner mot den etniskt polska befolkningen, som när de skulle hämta människor till tvångsarbete eller genomföra rekvireringar av livsmedel, bedömdes deras patriotiska attityd utifrån hur lite iver och noggrannhet som uppvisade i sitt värv.

Och mycket riktigt, ofta lät de nåd gå före rätt, blundade eller tittade bort, underlät att rapportera till tyskarna.

Mot judarna förhöll det sig precis tvärtom.

Det fanns naturligtvis poliser som uppförde sig anständigt, anonyma hjältar, då de inte gärna skyltade med sin anständighet, det kunde få allvarliga konsekvenser för dem om det kom till kollegornas kännedom.

Många poliser var aktiva inom motståndsrörelsen, och de såg ingen motsättning mellan sin underjordiska, patriotiska verksamhet och sin medverkan i Förintelsen. Grabowski nämner till och med ett extremt fall av en polis som på samma gång mördade och hjälpte judar.

Man kan vara både förövare och offer.

Samtal med ett svårslaget rekord i bortförklaringar, rationaliseringar, halvsanningar och rena lögner

 

2015 publicerade den polske filosofen och författaren Mirosław Tryczyk boken ”Dödens städer” (Miasta śmierci). Det är en plågsam skildring av den våg av våldsamma pogromer som svepte genom delar av nordöstra Polen sommaren 1941 i kölvattnet av det tyska angreppet på Sovjet.

När tyska trupper drar snabbt vidare österut uppstår ett maktvakuum innan det upprättas en ny administration under den tyska ockupationen, vilket dröjer ofta flera veckor eller rent av månader, fram till sensommaren eller hösten. Kontrollen tas under tiden snabbt över av polsk milis, som så gott helt och hållet består av aktivister från högernationalistiska partier, som var mycket starka i dessa områden före kriget.

Det dröjer inte länge förrän dessa ”patrioter” sätter igång att göra upp räkningen med sina judiska grannar. Förevändningen är judarnas påstådda samarbete med den sovjetiska ockupationsmakten, ett påstående som till största delen bottnar i den högerradikala myten om judebolsjevismen.

Tryczyk låter vittnesmål av både förövare och det fåtal offer som klarade sig undan att stå för större delen av skildringen av händelseförloppet.

Fram träder ett skrämmande mönster. Pogromerna är välplanerade och koordinerade, det börjar med enstaka övergrepp nattetid, för att snabbt eskalera till ett massdödande.

I ett enda fall, i samhället Brańsk, som det finns invånare som säger ifrån, och även den lokala prästen fördömer våldet, och här får dödandet mycket mindre omfattning.

På övriga platser förekommer ingen opposition, och de lokala eliterna är antingen passiva eller i de flesta fall pådrivande.

Frapperande är den tyska frånvaron, tyskarna är ofta få, ibland saknas deras närvaro helt.

/../

Läs hela texten i Dixikon

"Jag är en syltmunk"

Idag är det 58 år sedan president Kennedy under ett besök i Västberlin fällde de berömda orden ”Ich bin ein Berliner”, vilket är rätt kul då det betyder ”Jag är en syltmunk”. 

Å andra sidan det kunde ha varit värre. Tänk om han var i Hamburg istället, ”Ich bin ein Hamburger”. Eller i Frankfurt, ”Ich bin ein Frankfurter”. 

Nej, det var bättre med en syltmunk.

Den svenskaste av alla årstider

 

Efter en elak vår kom sommarvärmen äntligen till Norrland.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige.

Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig midsommar

Fotboll under hakkorset

Bollen är rund, och idrott och politik hör visst ihop. 

Den tyske historikern Nils Havermann har skrivit en bok om samarbetet mellan det tyska fotbollförbundet och nazisterna. Boken heter ”Fotboll under hakkorset” (Fussball unterm Hakenkreuz; Campus Verlag), är på 400 sidor, och bygger på tre års omfattande forskning, där författaren hade tillgång till tidigare okänt material – ämnet var länge tabubelagt i Tyskland. 

Omslaget pryds av en bild på det tyska landslaget där spelarna gör Hitlerhälsning. Än värre är skildringen av den systematiska judeförföljelsen som det tyska fotbollförbundet ägnade sig åt. Den drabbade i alla led – spelare, klubbledare och sponsorer. En av de bästa tyska fotbollsspelarna Julis Hirsch dödades i Auschwitz. ”Från en dag till en annan blev han från nationalhjälte till ohyra” säger professor Havermann.

Det är naturligtvis som allt annat förknippat med nazismen en tragisk historia, men kan inte låta bli att imponeras av tyskarnas föredömliga vilja att dra fram också mindre smickrande inslag i sin historia, och att göra upp med sitt mörka förflutna.

I rättvisans namn bör påpekas att även andra landslag än det tyska gjorde Hitlerhälsningen, bland annat det engelska 1935. De är emellertid inte lika villiga att dra fram det i ljuset.

Och det finns andra.

Midsommarkrisen 1941

Midsommaren för 80 år sedan var vädret det minsta problemet för den svenska regeringen (dessutom var det för ovanlighets skull varmt och vackert):

Den 22 juni 1941 gick närmare fyra miljoner tyska soldater, understödda av pansar, flyg och artilleri, över den sovjetiska gränsen. Lite senare samman morgon ställdes den svenska samlingsregeringen inför en rad tyska krav, det mest långtgående att en division skulle få transporteras från Norge till Finland genom Sverige.

Midsommarkrisen tar sin början, och pågår under de närmaste fyra dagarna. De socialdemokratiska statsråden är benägna att avslå de tyska kraven, de borgerliga lutar åt bifall. Statsministern och utrikesministern träffar kungen, och efter mötet antyder Per Albin Hansson att kungen hotar med abdikation vis avslag, ett påstående som senare har ivrigt diskuterats och ofta ifrågasatts. 

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutar med stor majoritet att säga nej till de tyska kraven, och uppmana de borgerliga partierna att göra detsamma, men bestämmer också att om de borgerliga inte vill medverka i enighetens namn ändå bifalla Tyskland begäran. Och eftersom de borgerliga inte medverkar går den svenska regeringen med på de tyska kraven. Sveriges visserligen långt ifrån den enda, mest den absolut mest flagranta eftergiften för Nazityskland under andra världskriget var ett faktum.

Midsommarkrisen är en mycket omdebatterad händelse. Häftiga fördömanden har utslungats, oftast från vänsterhåll, försvar har framförts, oftast från andra hållet.

För mig som är uppvuxen i andra världskrigets skugga, där de vuxnas berättelser, skolundervisningen, alla böcker och filmer var fyllda av krigets ofattbara fasor, är det lite svårt att stämma in i kritikerkören. Den svenska regeringens uppdrag var att hålla landet utanför kriget och bespara sin befolkning död och förintelse.

Frågan blir då inte så mycket upprätthållande av neutralitetspolitiken och moraliska principer utan för det första hur långt var det rimligt att gå för att uppnå sitt mål, och för det andra vilka åtgärder var nödvändiga.

Trodde verkligen Per Albin och de andra att Sveriges skulle bli anfallet om man vägrade tillmötesgå tyskarnas krav på transitering? Men framför allt: var det verkligen nödvändigt för att hålla Sverige utanför kriget med internering av kommunister, bland annat riksdagsledamöter, flyktingpolitiken, hemliga polisens samarbete med Gestapo, transportförbudet mot antinazistiska tidningar? Lite svårt att tro att ens nazisterna skulle gå i kriget om Karl Gerhard fortsatte med sina revyer.

Så hur man än ser på det inträffade finns det här åtskilligt att skämmas för. Och som alla historiska händelser av vikt ställer också midsommarkrisen väsentliga frågor för vår samtid.

För Stalin och fosterlandet!

Idag är det årsdagen av Operation Barbarossa, Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen 1941. 

Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media, 2010

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.

Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.

En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig. Det gäller också den materiella förstörelsen.

Mentaliteten hos flera generationer ryssar har formats genom minnet av dessa fruktansvärda år. Dessutom påverkas utan tvekan mycket av det politiska tänkandet också av dessa erfarenheter, eller rättare sagt av hur man tolkar dem.

Vad Merridale däremot missar, något märkligt med tanke på hennes omfattande kunskaper, är att också i Sovjet fanns det en mer nyanserad bild av kriget. Det fanns romaner av Simonov och Nekrasov, och filmer som *Balladen om en soldat*, enligt min mening kanske den bästa krigsfilm som någonsin har gjorts.

Cathrine Merridales svårigheter att navigera rätt i den sovjetiska historien om andra världskriget kan hänga ihop med dess sammansatta och ibland motsägelsefulla karaktär. En del av det kommer också fram i *Ivans krig*. Hon beskriver å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar, som tidigare av bolsjevikerna har betraktats som den tsaristiska imperialismens företrädare.

Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.

Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.

Kriget avslöjade stalinismens starka och svaga sidor. Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.

Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.

Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut. För att därefter flytta det igen åt andra hållet. Utan denna ansträngning kunde kriget aldrig ha vunnits.

Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.

Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.

Keynes föregångare och överman

 

Idag är det Michał Kaleckis födelsedag.

Trots att han har kallats för ”en av 1900-talets mest bemärkta nationalekonomer” och för vänsterns Keynes, är han så gott som helt okänd, också i vänsterkretsar.

Michał Kalecki föddes 1899 i Lódz, den polska industrialismens vagga. Mellan åren 1933-35 medan han arbetade med ekonomisk forskning i Warszawa, publicerade han flera arbeten som tangerar Keynes teorier. Keynes General Theory utkommer först 1936, och Kalecki var utan tvekan först på banan.

Eftersom han publicerar på polska, och i den mån hans arbeten översätts är det i första hand till franska, får han aldrig det erkännande som rätteligen borde ha tillkommit honom. 1936 flyttar Kalecki till England och arbetar först på London School of Economics, senare i Cambridge och Oxford. Han skriver i början av sin engelska vistelse en artikel där han leder i bevis att han var Keynes föregångare. 

Dessvärre är texten skriven på polska, och ingen lägger märke till den.

Kalecki använde sig av både klassiska och marxistiska ekonomiska begrepp, och var inte bara Keynes föregångare, han var också denne överlägsen i flera avseenden. Kalecki försökte till att börja med förklara konjunkturcyklerna, något som Keynes helt enkelt tog för givet. Kalecki pekar framför allt på den globala efterfrågans betydelse för nationalinkomsternas storlek och struktur, där han poängterar investeringarnas viktiga roll.

Den stora skillnaden gentemot Keynes ligger i Kaleckis användning av klassbegreppet. Staten är inte neutral, utan representerar vissa bestämda intressen. Därför har de mått och steg som vidtas i den ekonomiska politiken, i synnerhet under lågkonjunktur, klara begränsningar. Kalecki har också utvecklat en teori om den imperfekta konkurrensen.

Efter kriget verkade Kalecki som ekonomisk rådgivare åt regeringar i Israel, Mexiko, Indien och Kuba.

Från Israel berättade han följande anekdot: han håller en föredragning för premiärminister Ben-Gurion och finansministern. När han är klar vänder sig Ben-Gurion till finansministern och säger, ”Har ni hört ordentligt vad professor Kalecki sa? Bra, gör då allting precis tvärtom!”

Det gick nog inte bättre på andra ställen. Inte heller i Polen, dit han återvände 1946, tog man i tillräcklig utsträckning vara på hans forskning kring planekonomins metodologi. Efter den antisemitiska vågen 1968 ställdes han helt åt sidan. Han dog 1970.

Kalecki har influerat viktiga nationalekonomer som Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Richard M. Goodwin.

Han saknade helt formell högre utbildning.

Ljust och vackert

 

Idag inträffar sommarsolståndet. Det är den tidpunkt på året då solen antar sin största deklination, det vill säga står som högst på himlen på norra halvklotet. Solen står då i zenit över Kräftans vändkrets. Det riktigt intressanta är att det vid sommarsolståndet inträffar årets längsta dag och kortaste natt. Då är det ljust och vackert, och inte bara i Kramfors. Och sedan vänder det.

"Författat" - ångermanländska miljöer i litteraturen

 

Det är inte orimligt att fråga en ångermanländsk författare om hens miljöer från landskapet – det är en tumregel för skrivande att skildra sådant man är bekant med.

Men för mig finns en ännu viktigare regel – att skriva om det man brinner för.

Därför har jag i mina romaner och berättelser ständigt hamnat i ukrainsk shtetl, i Warszawas getto, på en semesteranläggning vid de masuriska sjöarna, och någon gång till och med på flykt i Albanien.

Det är möjligt att mitt skrivande kan någon gång föra mig till det Ångermanland. Då behöver jag inte söka långt, det räcker att titta ut genom fönstret: Ångermanälvens djupa vatten i Svanösundet, det hjärtformade Svanö som pulserar mitt i världen, Klockestrands kvällsljus i vinternatten, den fjälliknande granskogshorisonten.

Hem helt enkelt.

Texten finns att läsa i Magasin Höga kusten sommar 2021

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren

En röst åt det arbetarkollektiv som byggde Sverige som industrination

 

De kom till skiljet i älven
Bo R Holmberg
Ord & visor förlag

Sandslån ligger naturskönt där Ångermanälven blir till en havsvik, mitt emot Nyland, en bit norr om Kramfors. Här är betagande vackert, stilla och smått idylliskt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig att den här platsen sjöd en gång i tiden av liv, det såg ut som en väldig myrstack på vatten, ”Älven här var inte vatten,/den var timmer”. I Sandslån låg i drygt 100 år, mellan 1872 och 1982, världens största timmersortering.

Här byggdes Sveriges som industrination, och de som byggde var många, tusentals människor, länge framför allt män har arbetat vid timmerskiljet, som mest jobbade 700–800 arbetare här samtidigt. De kom från närområdet och fjärran ifrån, och de var alla sorter.

Eller som Bo R Holmberg uttrycker det i sin bok: ”/../De kom från byar/skogar och utmarker./ De kom från avlägsna/orter och tillhåll/från utsatthet/och från skolbänk./I mer än hundra år kom de.”

Bo R är uppvuxen på Loön, inte långt ifrån Sandslån, och har själv erfarenhet av arbetet vid skiljet, ett tema som ofta återkommer i hans författarskap. I sin senaste bok ger hans röst åt några ur arbetarkollektivet från timmersorteringen i Sandslån.

 I korta dikter, enkla till formen, kärva till innehållet, med humor, sympati och framföra allt solidaritet, tecknas ett galleri av arbetarporträtt. I den anspråkslösa anda som präglar Ådalens proletära samhällen vill inte Bo R Holmberg kalla sitt verk för poesi, utan föredrar att i Nicke Sjödins efterföljd säga ”text med ojämn högermarginal”.

Men nog är det poesi alltid, rytmen pendlar mellan slagkraftig och finstämd, bildspråket är enkelt men suggestivt. I korta, summariska rader skildras skiftande människoöden.

Här finns kämparna, de som slogs i Sandökravallerna 1907, gick med i Hungermarschen i Nyland 1917, fanns i ledet i demonstrationståget mot Lunde 1931, de som organiserade fackföreningar, som fick skrivet med stor stil på arbetskortet: ”Röd som fan!”

Men även om andra, de arbetsvilliga, de fogliga, som berömdes av cheferna med ”Prima bit. Religiös och socialistfri.”

Arbetsgemenskap skildras fint, liksom arbetets stolthet. Ett helt mikrouniversum träder fram, med spirande ungdomskärlek, vardaglig lycka, små och stora glädjeämnen. Allt är förstås inte frid och fröjd, inte minst kvinnornas situation kan vara mycket utsatt, superiet är allmänt förekommande och det gäller att lägga beslag på löningen snabbt innan den försvinner i spritångorna på närmaste krog.

”/../och när han fick kuvertet/tog hon hand om det,/valde ut några slantar åt honom,/resten tog hon./Det var därför man sa ragata./Men vad skulle hon göra?”

Det vimlar av original, en spelhaj som kallades Greven och blir lönnmördad, en arbetare ”/../som inte godtog/att kontrollanten/kom med felsorterat./../” och går till angrepp mot basen med båtshaken, några som skriver – poesi? - under rasterna, och under senare tid till och med ”/../En ung sommarvikarie/antecknade/i telefon./../Håret var/draget tillbaka/i hästsvans./Han var gitarrist/och tonsättare/och hade/fått en rad utmärkelser/under sitt liv./../”

En del längtar bort, många flyttar också, sorteringen i Sandslån läggas ner 1982, sågverk läggs ner, skogsbruket rationaliseras kraftigt och hela skogsindustrin tappar i betydelse för samhällsekonomin. Ådalen blir en avfolkningsbygd, och det industriella Sandslån förvandlas till en idyllisk turistattraktion.

Kvar är bara det gamla kontrolltornet mitt i älven, ett vakande öga över det förflutna, en påminnelse om allt det som har varit här en gång. Och så förstås de som i likhet med Bo R Holmberg har valt att stanna när flyttlassen rullade söderut.

”/../Å själv kan jag/int tänke mej/en vackrare plats å bo på.”

”De kom till skiljet i älven” är arbetarlitteratur när den är som bäst.

 

En musikalisk revolutionär

 

Idag är det Igor Stravinskijs födelsedag. 1913 hade hans Våroffer premiär i Paris, och efter det skulle musiken aldrig bli sig lik igen.

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913. Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv.

Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.

Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.

IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

Istället för nationaldag

Fotbolls-EM, vilken tidstjuv! Det blir mycket fotboll, två, tre matcher om dagen, även om jag inte ser alla, blir det långt mer tid framför tv:n än vanligt. Så är det nog för många just nu. Fotboll engagerar.

Naturligtvis handlar det till en del om fascination för själva spelet. Och inget ont i det. Leken är en självklar del av människans existens. Viktig och oumbärlig, just därför at den inte betyder ett dugg, den är ett mål i sig, med egna regler, och ett högst specifikt ramverk.

Men det handlar så klart om så mycket mer också. Det går säkerligen att göra en lång och djupsinnig analys om vilka frustrationer som fotbollens är ett sublimerat substitut för.

Att det rör sig i hög grad om nationell självhävdelse är uppenbart. Jämför bara den svenska publikens beteende under en landskamp som förloras med firandet av nationaldagen. Intensiteten, känsloutbrotten, engagemanget, lidelsen, det är som två olika folk.

Det kanske vore en bra idé för nationaldagsfirandet? Istället för tjafset med kungligheterna på Skansen, låt Sverige möta en blåbärsnation, Lichtenstein eller San Marino, då skulle ni få se på inlevelse i klass med norrmännens av oss så avundade Syttende Mai.

Att fotboll också är politik kan ingen på allvar tvivla på. Ett bra exempel är matchen mellan värdnationen Polen och ärkerivalen Ryssland under EM 2012 . Det blev ett rejält bråk i centrala Warszawa, kravallpolisen fick ingripa, 180 anhölls, ett tiotal skadades. Egentligen får det betraktas som relativt lugnt och snällt. Många, jag med dem, befarade att det skulle bli mycket värre.

Matchen slutade med oavgjort 1-1, och det var nog lika bra det.

Före matchen skrev tidningar spaltmeter om just den politiska aspekten, fiendskapen genom historien mellan länderna, levande än – tyvärr – och de som höll ryssarna som favoriter i matchen skrev mycket om att det behövdes ett nytt under vid Wisła.

För er som inte har så bra koll, här en recension av en bok i ämnet som kom för ett par år sedan:

Warszawa 1920
Adam Zamoyski
Övers: Andreas Wadensjö
Dialogos, 2010

En historisk händelse av nästan mytiska dimensioner i polsk mellankrigshistoria, som dagens polska höger gärna vill anknyta till. Samtidigt tämligen okänt i Västeuropa, trots att det enligt det polska synsättet räddade nämnda Europa från att förslavas av bolsjevikiska horder.

Det handlar om det polsk-ryska kriget 1920. Den pånyttfödda polska staten utnyttjar svagheten hos ett Ryssland som fortfarande är sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, och etablerar ”fakta på marken” genom att ockupera stora delar av Ukraina och Vitryssland. Ryssarna lyckas dock att driva tillbaka polackerna, och de desperata bolsjevikerna ser här sin chans att slinka ut ur sin isolering och efterblivenhet genom att exportera revolutionen till Väst med hjälp av Röda Arméns bajonetter.

Det blev stopp utanför Warszawas portar, mest beroende på utdragna försörjningslinjer, oklar befälsordning, och inte minst polsk beslutsamhet. Händelsen kallas ”undret vid Wisła”.

Därmed besvarades frågan om det går att bygga socialismen i ett land. Visst går det, men resultatet blir därefter.

För Västeuropas del är konsekvenserna uppenbara, genom vad som inte hände.

Men visst är det en spännande fråga hur den reellt existerande socialismen hade kunnat se ut om den kom att inbegripa det industrialiserade Västeuropa.

Zamoyskis bok, trots uppenbara försök till objektivitet, riktigt dryper av traditionell polsk russofobi. Inte minst får den sovjetiske befälhavaren, Michail Tuchatjevskij, den unge marskalken som formulerar ett antal moderna militärdoktriner som sedermera används framgångsrikt av framför allt tyskarna, och som 1937 i likhet med så många andra sovjetiska officerare faller offer för Stalins utrensningar, en behandling som är allt annat än rättvis. 

Den är dessutom ganska rörig, och förlorar sig alldeles för mycket i detaljerade beskrivningar av alla militära rörelser och förflyttningar hit och dit. Men den ger en ganska hygglig översikt av händelseförloppet, och framför allt bjuder på ett slösande generöst bildmaterial.