Upprördheten är stor över mordet på en äldre kvinna i Landskrona. En person är anhållen, och upprörande nog har han och hans familj hängts ut på Internet. Men särskilt förvånande är det inte. Om vår egen justitieminister kan på fullt allvar föreslå att misstänka ska hängas ut, varför ska inte kreti och pleti från Skåne vara sämre?
Det kanske är ett sätt att avläsa det politiska läget, vida överlägset alla opinionsmätningar. Ju fler populistiska utspel, desto större desperation. Om det stämmer, ligger de borgerliga partierna riktigt risigt till.
Veckan inleds med årsdagen av Jurij Gagarins första bemannade rymdfärd 1961 i rymdfarkosten med det symboliska namnet ”Vostok” (Öster). Här hjälpte inte amerikanernas svammel om att John Glenn var den första FRIA människan i rymden, det var uppenbart för alla att det var ryssarna som ledde rymdkapplöpningen. Nikita Chrusjtjov hade förklarat att ni skulle man ”hinna ikapp och förbi”, och ingen hade då kunnat ana att en generation senare skulle Sovjetunionen och hela den reellt existerande socialismen, som det så vackert heter, ligga i ruiner. Gagarin behövde inte uppleva det, han omkom i en flygolycka 1968.
På tisdag är det 405 år sedan Boris Godunov dog. Han var tsar i Ryssland, med en något tveksam legitimitet. Efter hans död efterträddes han av sin son Fjodor II, som störtades snart av den missnöjda adeln. Det inleder den period i rysk historia som kallas för ”den stora oredan”, och man kan vara säker på att om ryssarna kallar något för oreda, det var säkert mycket, mycket oredigt.
På onsdag är det 80 år sedan den ryske poeten Vladimir Majakovskij begick självmord. Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).
Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.
Om Majakovskij har Bengt Jangfeldt skrivit en fantastisk bok, ”Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets” (W&W), här följer min recension av boken när den kom:
1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.
Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”
Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.
Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.
Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.
Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.
I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.
Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.
För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.
Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.
Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.
Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.
Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.
Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.
På torsdag är det 326 år sedan Katarina I av Ryssland föddes. Hon är på långa vägar inte lika berömd som Katarina med nummer två, kallad den stora, men för att vara en enkel baltisk köpmansdotter har hon ändå gjort ganska så väl ifrån sig. Först Peter den stores medregent, senare efter hans död den första kvinnan på den ryska tronen, det är inte illa.
På fredag är det årsdagen av inledningen av den sovjetiska slutoffensiven mot Berlin 1945. Den förberedande artilleribeskjutningen av Seelowhöjderna, det sista hindret på vägen mot Berlin, lär vara världshistoriens största artilleribeskjutning. Ryssarna förfogade över mer än tre tusen stridsvagnar och nästan 17 000 artilleripjäser. 45 000 soldater stupade vid slaget där under tre dagar, tills Röda Armén kunde bryta genom och fortsätta mot Berlin för att få slut på galenskapen.
På lördag är det 192 år sedan Alexander II av Ryssland föddes. Han har ett oförtjänt rykte som liberal och reformvänlig. Även om med den tidens ryska mått mätt hade han en del positiva sidor. Och hans efterträdare Alexander III var ett reaktionärt stolpskott, som i sin tur efterträddes av den odugliga katastrofen Nikolai II.
Och sedan var det inga fler tsarer.
På söndag är det Världsarvsdagen. Det ska jag fira dubbelt upp. För det första bor jag i ett världsarv. Och just den här dagen kommer jag att befinna mig inte långt från ett annat.
Publicerat i Tidningen Kulturen
