Ett dystert ställe

 

   "Ödet log plötsligt mot honom, han såg en skylt ”Hotell” precis där han gick på sin planlösa vandring, det verkade enkelt men anständigt, han gick in, fyllde i registreringsformuläret, betalade för en natt, rummet låg en trappa upp, det var ganska torftigt men rent, det dröjde inte länge förrän han låg avklädd i sängen och snarkade ljudligt i en tung men drömlös sömn.

   Nästa dag åkte han tidigt till Katowice och tog sig därifrån till Mysłowice. Myslowitz.

   Lägret var inte stort, allt som allt sex hus, tre i skamfilat tegel, lika många i grånat trä, de var mer som baracker. En bit bort låg en liten bunkerliknande byggnad i smutsgrå betong. Området var inhägnat med en låg mur, med taggtråd som låg som en törnekrona hela vägen runt. Bilden dominerades av vakttorn i trä med kulspruteställningar och en vaktsoldat på varje som förgäves försökte se alert ut.

   Hela stället gav ett intryck av hotfull dysterhet som ville det tala om för de stackare som inträdde där att låta allt hopp fara. För många blev det också sista anhalten i livet, och för än fler den näst sista före transporten till huvudlägret i Auschwitz.

   Som ett utslag av nazistiskt sinne för humor hade stället döpts till Rosengarten, trots att denna ofruktbara plats aldrig någonsin skulle få se skymten av en ros. Grushögen hade varit ett betydligt lämpligare namn."

Med döden åt alla håll

 

   "Terrorn tilltog för varje dag, razziorna blev fler och fler, och deportationerna började ta fart. Det gällde att se upp oavsett om man var hemma eller ute. Den nazistiska uppfinningsrikedomen att hitta på förevändningar att arrestera folk var beundransvärt stor. Tvångsarbete, epidemikontroll, smuggelgranskning…Hus blockerades, som det hette, och alla skulle ut, allt som oftast för vidarebefordran till Umschlagplatz där man packades in i godståg med en destination som var oklar från början men tämligen uppenbar så småningom.

   Blockaderna utförde av den judiska polisen, med eller utan tysk uppbackning. De judiska poliserna var som galna, de var ålagda att leverera ett visst antal personer, om de inte kom upp i det bestämda antalet hämtade man medlemmar av deras familjer, och i nödfall även poliserna själva om matematiken fortfarande inte gick ihop.

   Enda sättet att undgå att bli en av ”skallarna” var att muta någon av poliserna, eller ja, alla poliserna på plats. Rädslan för deportation kunde bara övervinnas med mutor. Det var en allmän uppfattning, och den saknade inte logik, fast förankrad i en långvarig historisk erfarenhet som den var, att pengar och värdesaker kunde garantera överlevnad.

   Alla mutade alla, judarna den judiska polisen, den judiska polisen den polska polisen, den polska polisen Gestapomännen, det enda som inte kunde mutas var ödet. Och nazisternas fulländat klasslösa Förintelsemaskineri. Vilket då var det samma sak.

   Efter en tid brydde man sig inte längre om några förevändningar, man slog till med razzior, struntade i kvoter, föste ihop alla man fick tag på och drev iväg dem till Umschlagplatz. Rykten spreds ständigt om var razziorna var på gång. ”Det började på Smoczagatan för en timme sedan”, ”Undvik Twardagatan!”, ”De tog min kusin i korsningen Lesznogatan och Karmelickagatan”. Bekanta bland judiska poliser frågades ut men de visste inte mer än någon annan.

   Alla dessa varningar tjänade naturligtvis ingenting till. Terrorn härjade gettots gator, den judiska polisen slet i sitt anletes svett dag och natt, trängseln tilltog på Umschlagplatz, tågen tuffade iväg österut med sin mänskliga last.

   Jag promenerade hem i sakta mak från jobbet. Det var eftermiddag, en härlig sommardag, solen värmde med tröstande strålar de magra och hungriga. Jag gick Zamenhofgatan fram försjunken i mina egna tankar när det plötsligt small av ett skott, först uppfattade jag inte varifrån det kom. Jävlar! Om det skjuts betyder det att det tyskarna i farten. Jag hann inte tänka färdigt den tanken när det från hörnet av Pawiagatan dök upp en grupp SS-soldater, med skjutklara vapen, åtföljda av judiska poliser med sina batonger i högsta hugg, och kolonnen avslutades av beväpnade soldater i svarta uniformer. Ukrainare. Fan, det var allvar.

   Jag vände instinktivt om och började gå i motsatt riktning. Jag försökte att inte springa men det var svårt att hålla igen på stegen och jag var längst fram i den lilla grupp som desperat sökte undvika faran.

   Vi hann inte särskilt långt när det från hörnet av Dzikagatan kom fram en likadan grupp av SS-män, judiska poliser och ukrainare, och spärrade vägen för oss. Satan, satan! Vi var fångade som råttor i en fälla, och det var säkert så tyskarna såg oss.

   Än en gång gick det på ren instinkt. Jag vände om och höll inte igen på något sätt nu längre utan sprang för allt vad jag var värd. Att säga att jag sprang för livet skulle vara grovt missvisande eftersom jag rörde mig mot den första gruppen som hade dykt upp från Pawiagatan. Döden lurade åt alla håll, både framför och bakom mig."

En anrik och arisk klubb

 

   ”Vi är som namnet antyder en anrik klubb. Den är faktiskt bildad 1860! Inte illa, va? Vi satsar hårt, och i år har det betalat sig, vi vann våran Gauliga, tämligen överlägset om jag får säga det själv, och sedan gick vi hela vägen till Reichsendrunde, och tro mig på mitt ord att vi var så här nära, så här”, han visade med vänsterhandens tumme och pekfinger ett minimalt avstånd, ”att vi skulle ta de där smygbolsjevikerna i Rapid Wien. Det gick inte den gången, men som vi brukar säga i Bayern, skrattar bäst som skrattar sist. Vi satsar hårt igen inför nästa säsong, men tyvärr har några av våra spelare varit tvungna att lämna oss. Ja, det är sådana tider”, han slog ut med händerna i en gest av hopplöshet, ”fosterlandet och Führern kallar, alla tyskar måste göra sin plikt. Det gäller självklart även oss som är kvar på hemmafronten. Och vad klubben just nu behöver mest av allt är en duktig anfallare, en skarpskytt, en målgörare som ni Herr Willimowski.”

”Det är en fantastisk utbildning” – elever hyllar Järnakademien i Kramfors

 

Järnakademins årliga examen- och gesällutställning på konsthallen i Kramfors bjuder i år på fyra gesäll- och två examensarbeten. Som vanligt ligger tyngdpunkten på brukssmide och konsthantverk, men det finns även ett mer konstnärligt inriktat arbete. Kvalitén är som alltid mycket hög, med en frapperande lätthet i uttrycket trots det tunga materialet, och det är ingen överdrift att påstå att tack vare Järnakademin har Kramfors blivit smidets Mekka i Sverige och Skandinavien.

-          Det är en fantastisk utbildning, man lär sig lika mycket om hantverket som om sig själv, säger Kasper Pedersen från Danmark.

Han får medhåll av Ebba Zan Gandsjö från Stockholm:

-          Utbildningen handlar mycket om utveckling av personligheten, jag är en helt annan person idag än när jag började här för tre och ett halvt år sedan.

Ebbas gesällarbete är en altarlykta. Hon är mycket inspirerad av kyrkor och katedraler, och tänker fortsätta att arbeta inom det kyrkliga gebitet. Dessutom planerar hon att bosätta sig någonstans i Ådalen.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Föremål för utredning

 

   ”Jag vill poängtera”, sa Radke, ”att vår utredning syftar till att i främsta rummet tjäna Rikets intressen, men är också till för ert eget bästa. Därför förväntar vi oss självklart samarbete och ett öppet sinne från er sida. Jag ska inte undanhålla er informationen att ert rykte som sportutövare”, sista ordet uttalade han med tydlig avsmak, ”har väckt intresse på högre ort. Det ska inte spela någon roll emellertid för utredningens gång och givetvis inte heller dess resultat. Den ska bedrivas på objektiv och vetenskaplig grund i sann tysk anda. Därvidlag är det lämpligast att vi avstår från vår lilla pratstund”, det såg nästan ut som att en liten gnista av ironi sprakade till i hans stickande ögon, ”och sköter ärendet enlig föreskrivna regler, fastslagna av vår organisations unika kompetens. Här, var så god.”, och han räckte fram ett färdigtryckt frågeformulär. Det inledande samtalet skulle tydligen bara tjäna som en liten maktdemonstration och visa vem det var som bestämde. Även om ingen tvivlade på den saken från början."

Fullsatt på Härnösands teater – men nog var Olof Wretlings kaffe lite svagt

 

Bild: Pressfoto

Berättarstandupföreställningen ”Kaffet” med Olof Wretling ensam på scen handlar om ljud, dess betydelse, mångfald och skönhet. Föreställningen har en löftesrik ramberättelse, men som inte infrias fullt ut. Lördag kväll spelades ”Kaffet” på ett fullsatt Härnösands Teater. Och jag kan, än en gång, konstatera att humor, det är svårt det.

Idén som berättelsen bygger på är lovande i all sin geniala enkelhet. Olof Wretling ska ta nattåget från Umeå till Stockholm för en undersökning av problem som han har med rösten, och just rösten, hans egen och andras, kommer att spela en huvudroll. I kupén får han sällskap av Torgny Lindgren, i Vännäs ansluter Sara Lidman, och i Ånge kliver på ingen mindre än P O Enquist.

Västerbottens tre mest framstående författare, landskapets stora berättare, samlade på ett enda ställe. Tillsammans med västerbottningen Olof Wretling. Alla tre, eller ja, alla fyra, kommer från landskapets olika hörn, och följaktligen skiljer sig deras dialekter åt.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Alla vet sin plats

 

Mellan två världar
Regissör: Emmanuel Carrère
Originaltitel: Ouistreham
Land: Frankrike
År: 2021
Medverkande: Juliette Binoche, Louis-Do de Lencquesaing, Hélène Lambert, med flera
Distributör: Edge Entertainment

 

Marianne är framgångsrik författare i Paris. Under antagen identitet ”wallraffar” hon i städbranschen i en annan stad för att avslöja gigekonomins avigsidor. Och nog finns det åtskilligt att uppröras över. Ovissheten, stressen, den usla lönen, alltid ”minimum”, och osynligheten, de ska skötas jobbet, men inte synas, det är som om de inte fanns, eller rent av inte borde finnas. Icke-existenser i en skuggvärld.

Hurtfriska försäkringar från arbetsförmedlingens själlösa tjänstemän att det är en framtidsbransch låter bara som utstuderat hån.

Marianne upptäcker samtidigt att det finns starka band mellan kvinnorna som kämpar för att hålla sig och sina familjer, oftast är de ensamstående mödrar, flytande i en hänsynslös tillvaro. Kvinnorna delar en varm vänskap och en spontan känsla av solidaritet.

Också Marianne utvecklar en nära vänskapsrelation med en av kvinnorna. Trots allt slit och otrygghet lyckas de skapa både glädje och hopp i tillvaron med drömmar, stora och små, om ett annat, bättre liv.

Men så en dag blir Mariannes identitet av en slump avslöjad för kamraterna. Att det sker i en udda situation där de av omständigheter hamnar i ett sammanhang där de inte borde finnas, är nog ingen tillfällighet.

Chocken är total, och följs förståeligt nog av upprörda anklagelser om falskhet och hyckleri. Marianne värjer sig och vill inte ta till sig av kritiken. Hennes avsikter är ju ädla! Hon gör det för deras skull! Inte ens när hon har återvänt till sin traditionella miljö och publicerat sin succébok om städbranschen vill hon acceptera att något har varit fel.

Det är en synnerligen intressant problematik som filmen lyfter fram på ett nyanserat sätt. Konsten oavsett form handlar – förhoppningsvis för det mesta – inte bara om en själv, utan skildrar andra. Det handlar alltid om någon. Sedan är det förstås upp till regissören eller författaren att vara empatisk och inkännande, och inte objektifiera de skildrade.

Alternativet till wallraffande är att många missförhållanden i samhället förblir höljda i dunkel, och det kan knappast vara önskvärt.

Sedan är det en helt annan sak att utveckla vänskap på falska premisser och tro att klassamhällets skrankor är nedbrutna bara för att man själv är en hygglig prick som vill alla väl.

En mycket sevärd film med bland annat Juliette Binoche och Hélène Lambert i fantastiska roller.

En skräckinjagande kallelse

 

   "En kallelse att inställa sig levererades hem av brevbäraren personligen. Det var nästan lite trevligt. Det ringde på dörren, och när man öppnade stod en äldre man där, iklädd Deutsche Reichsposts mörkblåa uniform med glänsande guldknappar, han gjorde käckt honnör och sa med officiell stämma att han hade en viktig myndighetsförsändelse som skull kvitteras. Sedan följde en noga förberedd procedur. Brevbäraren räckte fram ett kvittensblock och en reservoarpenna, pekade på stället där underskriften skulle skrivas, och när det var gjort, stoppade han tillbaka blocket i sin rymliga väska, och ur dess djup drog han fram utan att sväva på målet ett kuvert, från vars övre hörn örnen med en svastika i klorna stirrade med hotfull blick. Kuvertet överlämnades med en viss högtidlighet, varpå brevbäraren hälsade med en energisk honnör och gjorde militäriskt helt om och fortsatte sin runda.

   Kuvertet innehöll en kallelse att inställa sig hos SS-Hauptamt Volksdeutsche Mittelstelle, allt som oftast förkortat VoMi, och inte sällan i folkmun kallat Vomit. Dess kontor i Katowice låg vid Herman Göring strasse, som dessförinnan hette Järnvägsgatan, men nu hade hyllningen av tågförbindelser fått ge vika för att ära marskalken och flygarässet.

   Myndighetens officiella uppgift var att säkra välfärden för etniska tyskar utanför Das Reich, men inte ens ett förblindat folk som det tyska kunde undgå att se att i själva verket sysslade VoMi med germanisering av ockuperade områden och en expansion av Tysklands Lebensraum. Med allt vad det innebar."

Läsvärt om när vita portugiser drevs i exil

 

Återvändarna
Dulce Maria Cardoso
Övers: Irene Anderberg
Tranan

Med tidsavståndet växer möjligheterna att nyansera skildringen av historien. Fler aspekter kan lyftas fram, breddas och fördjupas. Även om så är säkert fallet med diktaturens fall i Portugal och avkoloniseringen, som ju ligger 50 år tillbaka i tiden, så väckte Dulce Maria Cardosos roman ”Återvändarna” många kontroverser när den publicerades i Portugal.

Vi var säkert åtskilliga som gladde oss åt Salazar-diktaturens fall och Portugals tillbakadragande från de afrikanska kolonierna. Att utvecklingen där, framför allt Angola, inte gick som vi hade hoppats på, ändrade inte grundinställningen att det som hade skett var rätt och riktigt.

Inte heller den länge turbulenta samhällsutvecklingen i Portugal ändrade den uppfattningen.

En förbisedd aspekt av skeendet och som fick mycket litet uppmärksamhet var de många vita portugiserna, bara i Angola uppgick deras antal till omkring en halv miljon, som under tämligen panikartade förhållanden lämnade de forna kolonierna för att återvända till Portugal.

/../

Läs hela recensionen i Opulens

Ett sekel i Mongoliet

 

Det Gyllene Huvudet
Jáchym Topol
Övers: Sofie Sköld
Rámus. 2008

Det finns något högst beundransvärt när en författare lyckas berätta en historia med ett rikt och väsentligt innehåll – utan att det ens känns kortfattat och komprimerat. Den tjeckiske författaren Jàchym Topol genomför det konststycket i ”Det gyllene huvudet”. Den är varken en långnovell eller en kortroman, utan den framstår som sig egen form. Bara en sådan sak.

På runt 50 sidor berättar Topol Mongoliets 1900-tals historia. Den börjar med den sovjetiska erövringen, utrotandet av alla dem som man uppfattar som fiender, tvångsinförandet av den sovjetiska varianten av modernisering, vilket i sin tur kräver att nya eliter skapas, och det sker lämpligast vid lärosäten i det socialistiska fosterlandet.

Berättaren lär sig av sin far hur man lever ett dubbelliv för att överleva, med allt vad det innebär av dubbelmoral, hyckleri, förställning och förljugenhet. Han blir en framstående ungkommunist som skickas för att studera i Moskva. Här möter han ingen mindre än Stalin, och det får oanade konsekvenser för honom, då Den Store Ledaren tror att han är jakut, och han kan inte ha fel, förvandlas berättaren från mongol till en person från Jakutien.

Slutet blir allt annat än gott, och ändar i ett svartsjukedrama med rasistiska förtecken. Och berättaren är numera en blind och försupen tiggare i ett slitet Mongoliet i kapitalismens bakvatten.

Allt berättat med ett jämt, bitvis bisarrt, flöde, både slängigt och slangigt.

Det är en suggestiv berättelse om ett våldtaget land, men lika mycket en reflektion kring modernitetens väsen, som ställer viktiga frågor om vad som är framsteg, och förhållandet mellan tradition och det vi kallar för utveckling.

På bara 50 sidor. Det är lätt att bli avundsjuk.

Ett barn av ett förlorat folkhem

 

En man som heter Ove
I rollen som Ove: Johan Rheborg
Regi: Emma Bucht
Manus: Marie Persson Hedenius
Scenografi: Erlend Birkeland
Scen: Idunteatern, Umeå

Det kan inte ha varit helt lätt att överföra karaktären Ove från Fredrik Backmans succéroman ”En man som heter Ove” till teaterscenen. Det är som många bitar som måste falla på plats, själva karaktären, den tragiska bakgrundshistorien, och inte minst den mödosamma vägen tillbaka till livet. Det är ingen tvekan om att Johan Rheborg som Ove i Emma Buchts regi lyckas över förväntan i sin enmansteaterföreställning.

Det är framför allt ett enormt kraftprov av Johan Rheborg. Han är på scen i nära en och en halv timme utan avbrott och tempot är hyfsat högt. Hans Ove är lite lagom rigid, han blir aldrig en karikatyr, och behåller ständigt åtminstone en smula mänsklig värme.

Och vid närmare eftertanke, är han verkligen så helt fel ute? En förening är en frivillig sammanslutning som hålls ihop av gemensamma intressen och överenskomna regler. Om det bryts mot reglerna hotas gemenskapen, och det är just det som Ove håller efter. Låt gå att han gör det alltför stelt själlöst och i auktoritärt polisiär stil.

Bakgrundshistorien skildras enkelt och skickligt, och hans förlust framstår i all sin tragik, liksom hans oförmåga att frigöra sig från det förflutnas traumatiska bojor.

Inte nog med det, det finns också i fonden ett samhälle som sviker. Ove är på sitt sätt ett barn av ett förlorat folkhem, på gott och ont.

Oves livströtthet och misantropi bryts ner långsamt i samspelet med ett antal mer eller mindre udda karaktärer, också de i utkanten av samhällets gemenskap. De spelar Rheborg fram på ett utsökt nyanserat sätt, där han använder både röst och kropp med små medel, för att plötsligt explodera i en träffsäker överdrift.

Här visas verkligen teaterns rika möjligheter och närmast oändliga mångfald för att gestalta och berätta.

Och bakom allt anas en stillsam humanism, en tro på människan och ett liv före döden.

Kultbandet från Kramfors fyller 20 – Nylands Järn i högform: ”Inga planer på att sluta”

 

Kultbandet från Kramfors Nylands Järn firar i år sitt 20-årsjubileum. Det började mest på skoj, men har genom åren blivit riktigt på allvar. Men skoj har man fortfarande. Och så länge man har kul tänker man fortsätta. Minst 20 år till.

-          Jag har alltid spelat i band, för mig är det heligt, jag behöver det som kontrast till min verksamhet som kompositör av modern konstmusik, säger Fredrik Högberg, Nylands Järns grundare och frontman.

Bandet bildades 2002, men för Fredriks del började det redan några år tidigare då han fortfarande bodde i Härnösand och träffade gitarristen Per Egland. Efter att han förvärvat Tingshuset gick flyttlasset till Nyland. Fredrik erkänner utan omsvep att han hade sina fördomar om trakten musikaliska potential, ”Vem ska jag spela med här?”

Då träffade han Peo Axelsson och Sture Norberg.

Peo, som än idag är basist i bandet, minns första mötet med Fredrik:

-          Det var en konfirmation i Ytterlännes kyrka. Jag skulle spela tillsammans med några andra. Då gick strömmen, och jag tänkte att jag måste fixa det. Åkte hem till Nyland och hämtade min kontrabas och lite andra grejer, och vi kunde fortsätta spela. Fredrik blev mäkta imponerad att vi hade sådana instrument, och dessutom kunde spela på dem.

Att bandet kom att heta Nylands Järn har också en historia.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Tvetydiga svar i tvetydiga tider

 

   "Innan de återvände hem till Katowice gick de en promenad längs med floden Wisła som flyter med en elegant böj genom centrala Kraków. De flanerade i sakta mak, under tystnad, var och en försjunken i sina egna tankar. Framför den gamla kungaborgen Wawel mötte de två unga tyska soldater. De var glada och uppspelta, och den ene av dem hade en Leicakamera. Med den gick han fram och frågade om någon av dem kunde ta en bild på honom och kamraten med slottet i bakgrunden. Han talade tyska med en omisskännlig sachsisk accent, långsamt och tydligt, han artikulerade varje ord med överdriven betoning, som när man vänder sig till barn eller efterblivna.

   När Willimowski svarade honom på klockren tyska blev den unge soldaten glatt överraskad och utbrast förtjust: ”Ni är tysk, härligt!” Willimowski skrattade förläget, hela situationen höll på att bli totalt absurd, och han svarade med en kompromisslösning: ”Vi är från Oberschlesien”. ”Genau”, frustade soldaten vidare, ”det är ju det jag säger. En glädje att träffa landsmän.”

   De ställde upp sig med armarna om varandras axlar och Willimowski knäppte två bilder. När det var klart lutade sig den andra tysken mot sin kompis och viskade något i hans öra. Denne sken upp som en soluppgång över Elbe, slog ut med armarna i en gest som skulle markera både förvåning och förtjusning, och sa entusiastiskt snubblande på orden: ”Men Herr Willimowski! Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte kände igen er. Vilken ära! Jag, och min kompis Robert här, vi är stora fotbollssupportrar och har sett er spela flera gånger. Å vad vi önskade att ni spelade för oss! Men nu blir det väl av?”

   Han skakade Willimowskis hand med en sådan kraft att man kunde tro att han ville slita av honom armen. Nyc och Dytko ignorerades fullständigt, som om de inte ens var där. Den andre tysken fick fram ett litet anteckningsblock och bad om autograf. Willimowski skrev, och räckte sedan blocket till Nyc. ”Vi ska inte glömma kollegorna här, de är bägge framstående fotbollsspelare. Nästan lika bra som jag.” Han flinade hånfullt, tillbaka i gammalt fint slag.

   Soldaterna skruvade generat på sig och bad om ursäkt, men det var helt uppenbart att de hade ingen aning om vilka Willimowskis sällskap var. Nyc och Dytko skrev sina autografer, tyskarna tackade översvallande och låtsades att det nu hade gått upp ett ljus för dem. Inte för det spelade någon roll, både Nyc och Dytko var i likhet med alla andra fotbollsspelare i Polen vana vid att vara i Willimowskis skugga.

   Willimowski log sedan ett snett leende, han bugade överdrivet djupt och sa med en teatralisk röst: ”Tackar! Ett sant nöje att få träffa två äkta supportrar. Jag hoppas i all ödmjukhet att snart kunna underhålla er på fotbollsplanen.”

   De tog avsked. Trion gick tillbaka mot bilen. Nyc tittade upp på Willimowski och sa: ”Det där var verkligen tvetydligt.” Willimowski svarade: ”Tvetydiga tider, tvetydiga situationer, tvetydiga svar.”

I historiens återvändsgränd

 

   "På hösten inträffade så Kristallnatten. Nu kunde inte längre någon hysa några som helst illusioner om den nazistiska regimens brottsliga karaktär. Utom antisemiterna förstås, och sådana gick det tretton på dussinet i Polen. De mest rabiata visade öppet sin glädje över de mordiska händelserna i Tyskland, andra åter tyckte – så klart! – att judarna hade sig själva att skylla, de mer sansade, om man nu kan kalla dem så, ryckte bara på axlarna och anklagade ”judepressen” för överdrifter.

   För judarna var det en skräckens tid. Oron ökade i takt med att de polsk-tyska relationerna försämrades. Jag var inte helt övertygad om att när den dagen kom skulle vårt kavalleri räcka till mot deras pansar. Våra ledares teatraliska arrogans till trots. Hur är det man säger? Högmod går före fall.

   Det var som en återvändsgränd. Det fanns ingenting man kunde göra åt hela situationen. Jag var gammal nog att ha fått mitt elddop i det förra stora kriget, jag stred också mot bolsjevikerna 1920, och visste mycket väl att krig är allt annat än ädelt, att det är bara lidande, sorg och elände.

   Det var visserligen självklart att ställa upp igen om det behövdes, men min egen situation var nu helt annorlunda mot tidigare, jag var gift och framför allt hade jag ansvar för ett barn, vår dotter. Hon var förvisso född av en katolsk mor, och var döpt i den Heliga romersk-katolska kyrkan, men jag visste ju att för nazisterna spelade det absolut ingen roll. Nürnberglagarna var alltför välbekanta."

”En helt otrolig siffra” – långt över förväntan för ny festival på Hullsta Gård

 

Då Mittlitts andra vecka sammanföll med läslovet bjöds det på mängder av programpunkter riktade till barn. Responsen från Sollefteås barnfamiljer blev långt över förväntan. Länets nya litteraturfestival avslutades på lördagen med en stor familjefest på Hullsta gård med massor av aktiviteter för barn och ungdomar i olika åldrar.

Det var mycket spring, stoj och skoj på Hullsta när många barn skulle ta del av Bokcirkus, Alfons-kalas, teater, workshops, sagolek på både svenska och arabiska och tillfälle att provspela datorspel skapade av elever vid Hola folkhögskola.

En välbesökt programpunkt var mötet med tre författare som har skrivit böcker om tjejer och sport. Helena Eriksson från Sundsvall senaste bok heter ”Sweet dreams, Elina” handlar om tioåriga Elina som drömmer om att bli fotbollsproffs. Men drömmer riskerar att gå i kras när det visar sig att hon lider av diabetes.

-          Bokens tema är att våga följa sina drömmar, inte bara se hinder, vägen framåt kan se olika ut, säger Helena Eriksson.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Direktrapport från katastrofens tid

 

Oppermanns
Lion Feuchtwanger
Övers: Karl Fägersten
Nilsson förlag/Absint

 

Lion Feuchtwangers roman ”Oppermanns” publicerades redan i slutet av 1933, alltså samma år som Hitler och nazistpartiet tog makten i Tyskland. Romanen är därför ett levande ögonvittnesbörd av en skarpsinnig iakttagare som finns på plats medan det som han skildrar pågår som bäst. Eller som värst snarare.

Handlingen börjar någon gång i november 1932 och sträcker sig ungefär ett halvår framåt i tiden.

Den första tiden andas en hel del optimism. Nazistpartiet har backat stort i valet, många initierade bedömare tror att de är slut, deras roll är överspelad, demokratin kommer att segra. Det kommer som en chock när Hitler utses till rikskansler, men inte ens det väcker större farhågor. Förutom den österrikiske gaphalsen har NSDAP blott två ministerposter, och alla räknar man att extremisterna enkelt kan kontrolleras av högern.

Det kan möjligen vara ett världsrekord i självbedrägeri.

För oss nutida läsare som sitter med facit är det fullständigt häpnadsväckande, hur kunde de vara så naiva och så länge sitta still i båten, trots att det inte saknades varningstecken och röster som påtalade faran?

Men kanske det ändå inte är särskilt överraskande. Det bildade medelklassen, inte minst de med judisk härkomst, resonerar rationellt och logiskt, medan motståndaren beter sig synnerligen irrationellt och styrs av en egen logik.

Bröderna Oppermann och deras gelikar är hederliga och ärliga, nazisterna spelar fult. Demokraterna tror på det tyska folkets andliga styrka och den tyska kulturens motståndskraft mot barbariet. Det visar sig att en och samma person kan mycket väl både lyssna på Beethoven och tortera politiska motståndare.

Bildade borgare må göra sig lustiga över nazisternas torftiga vokabulär och Hitlers grammatikaliska vurpor, skrattet fastnar snart i halsen.

Stora delar av folket dras med i den nationalistiska yran och Führerkulten. De som inte gör det skräms enkelt till tystnad. Utlandet bryr sig inte, om det rent av inte applåderar nazisternas verkliga eller inbillade framgångar.

De judar som känner sig som tyskar och identifierar sig starkt med landet, och därför tror sig vara oumbärliga för Tyskland överskattar paradoxalt nog sin egen betydelse och styrka, framför allt underskattar de nazisternas irrationella hat och beslutsamhet.

Med små steg som kombinerar politisk list med brutalt våld har Hitler och nazisterna manövrerat sig fram till en odiskutabel maktposition, och väl där raserar de i ilfart Weimarrepubliken och etablerar en hänsynslös nazistisk diktatur. Och vi vet vad som väntar snart.

Vi som vet vad som hände sedan kan inte heller undra över huvudpersonernas öde? Hur många hann sätta sig i säkerhet och undgå döden i nazisternas dödsläger?

Bokens protagonister är förstås välbärgad övre medelklass, med finansiella medel och ett brett kontaktnät, även utomlands, som kunde göra det möjligt för dem att lämna Tyskland och finna en fristad i ett annat land. Så var inte fallet för de mindre bemedlade.

Feuchtwangers roman är inget litterärt mästerverk, långt därifrån. Många uttryck och vändningar känns mycket mossbelupna, karaktärerna är ganska tillrättalagda, det flyttas mycket text. Men det är länge bra nerv i berättelsen, men framför allt är det ett oumbärligt tidsdokument och en nödvändig påminnelse om faran med nynazism, men också en aggressiv nationalism och populistiska krav på hårda tag.

Det gäller inte minst i våra dagar. Hur kommer vår egen samtid att bedömas i framtiden? Kommer de också att häpna och förundras över vår godtrogenhet?

Romanen består av tre delar: Igår, idag och imorgon. Andra delen inleds med ett Nietzschecitat: ”Tyskarna har den kulturvidrigaste sjukdom och oförnuft som tänkas kan på sitt samvete: nationalismen, denna névrose nationale av vilken Europa lider; de har berövat Europa dess mening och förnuft.”

Nietzsche har naturligtvis fel, det är långt ifrån bara tyskarna som lider av denna ”kulturvidrigaste sjukdom”, den är mycket utbredd i stora delar av världen, där den mycket riktigt har berövat oss ”dess mening och förnuft”.

Roadmovie på räls

 

Kupé nr 6
Juho Kuosmanen, Finland
Distribution: Folkets bio

Juho Kuosmanens ”Kupé nr 6” är en filmatisering av en berättelse av finska författaren Rosa Liksom. Handlingen i hennes verk är alltid starkt skruvad, och persongalleriet består oftast av udda existenser i samhällets periferi. ”Kupé nr 6” är inget undantag, och Juho Kuosmanen arbetar i samma anda som sin landsmaninna.

Det börjar dock i en betydligt mer mondän miljö i akademikerkretsar i Moskva. Det är intellektuellt pretentiöst men ytligt, och betydligt mindre tolerant än man vill gärna vill ge sken av.

Finska Laura, suveränt spelad av Seidi Haarla, bedriver arkeologistudier Ryssland, och har ett förhållande med Irina. De planerar att resa till Murmansk, där Laura vill förverkliga en gammal dröm om att se de tiotusen år gamla hällristningarna. Irina får förhinder, mest troligt för att kunna dumpa Laura, som får lov att resa ensam.

I tågkupén får Laura sällskap med Ljoha, lika suveränt spelad av Yuri Borisov, och han är ingen svärmorsdröm precis. Han super, han är påträngande, ohövlig, grov i mun och ganska inskränkt.

Under den långa resan uppstår en märklig vänskap mellan de två. De färdas genom ett landskap av förfall och misär, befolkat av Ljohas likar, men som genomgående är hyggliga och hjälpsamma, och gör ingen skillnad på folk.

Enda undantaget är mötet med Lauras bohemiske landsman, som tackar för sig genom att stjäla hennes kamera. Representanter för det officiella Ryssland i Murmansk är inte heller en stolthet för sitt land. Men deras själlösa tröghet kompenseras av lokalbefolkningens öppenhet och hjälpsamma sinnelag.

Tempot är långsamt utan att vara långdraget. Foto är mörkt, murket och lite suddigt, kongenialt med de filmade miljöerna.

Det är en ovanligt varm och humanistisk film, med ett öppet slut, helt utan hurtfriska pekpinnar.

Idrott och politik

 

   "Som vanligt kom det korkade påstående om att idrott och politik inte hör ihop på skam. Inte heller årets VM var fredat från politikens mörka skuggor. De hade fått veta att samma dag som deras första match skulle Sverige möta Österrike. Svenskarna blev segrare på förhand, resultatet hade redan skrivits till w.o. walkover, Österrike skulle utebli av den enkla anledningen att landet inte existerade längre, genom Anschluss hade det uppslukats av Tyskland, och var nu en provins, Ostmark, i det nazistiska Stortyskland.

   Österrike hade varit en framstående fotbollsnation och flera av deras jätteduktiga spelare förstärkte nu det tyska landslaget. Här var kopplingen mellan idrott och politik rak och direkt, tack vare övergreppet på Österrike framstod Tysklands fotbollslandslag som storfavoriter inför VM."

Människor och djur

 

Tiken
Pilar Quintana
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus.

40-åriga Damaris lever i en liten colombiansk by vid kusten. Hennes äktenskap är kärlekslöst, hon lider svårt av sin barnlöshet, hon och maken stretar på och klarar sig hyfsat men under små omständigheter. Det är en värld till hälften modern, med tv, telefon och elektricitet, i alla fall hos grannen, och då går det att dra en förlängningssladd. Då slipper man missa alla såpoperor på tv, största och enda nöjet för byborna.

Det är ett starkt skiktat samhälle där klass och ursprung hänger nära ihop. De bättre bemedlade är vita, de fattiga är svarta, i olika grad och nyans, och så finns det ursprungsbefolkningen, indianerna, i en värld för sig.

Byn ligger långt ifrån närmaste storstad, vid det lynniga Stilla havet, med en hotfull och ogenomtränglig djungel bakom ryggen. Det är fjärran från Macondo.

En dag mer eller mindre av en slump blir Damaris ägare till en valptik. Det uppstår ett starkt band mellan de två, och förhållandet ändrar på djupet Damaris liv. Hon tvingas omprövar sina relationer, med maken, med familjen, med sina vänner och grannar.

Inte minst konfronteras hon med sin kvinnoroll och barnlösheten. Valpen växer upp och deras relation kompliceras alltmer, och det blir så småningom till en riktig krock då tiken får egna valpar.

Ingen happy end här inte.

Pilar Quintana skriver en återhållsam, precis prosa, språket är enkelt och opretentiöst, kongenialt med sina karaktärer och sin miljö. Romanen är på bara strax över hundra sidor, men laddad med innehåll som väcker tankar och associationer och ställer oroande frågor kring existensens komplexa natur.

Det krävs inte nödvändigtvis 1300 sidor för att – försöka – säga något väsentligt.

Obekväma personer dumpas i Norrland – författarna skildrar framtiden: ”Förfärande”

 

Västernorrlands nya litteraturfestival Mittlitt fortsätter med intressanta aktiviteter varje dag på olika platser i Sollefteå kommun. På fredag kväll bjöds i Apotekshusets Tornrum till ett spännande samtal med tre författare om ”Möjliga världar i Norrland?” Det framkom med all önskvärd tydlighet att de är inte bara möjliga, de är i allra högsta grad verkliga också.

De tre författarna, Elisabeth Rynell, Mikael Berglund och Jonas Gren, har alla i en roman skrivit fram Norrland som fond för litterära framtidsvisioner. Kring det samtalade de, tyvärr var för sig, med Cecilia Dahlbäck, litteraturutvecklare vid regionen, och skrivpedagogen Mina Widding.

Utgångspunkten för framför allt Rynell och Gren är människor som blir överflödiga i ett dystopiskt samhälle och hamnar, eller snarare dumpas, någonstans på en bakgård som föga överraskande ligger i Norrland.

/../
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland