Hur hamnade vi här?

 

 

Trots att invandringen är just nu på historiskt låga nivåer, finns det inte en politisk fråga eller ett samhällsproblem som inte kopplas ihop med just invandring. Partier ägnar sig åt en populistisk kapplöpning mot botten där mest restriktiv vinner.

De enda som håller emot är Centerpartiet och Vänsterpartiet, vilket hedrar dem. Och för all del, Miljöpartiet också, särskilt nu när de är inte bakbundna av sin regeringsmedverkan.

Dumheterna duggar tätt, det ena enfaldiga och kontraproduktiva förslaget kommer efter det andra.

Tillfälliga uppehållstillstånd blir nu regel trots att det bevisligen motarbetar integration. Orimliga krav ställs på familjeåterförening. Humanistisk grund kan bli skäl att fälla regeringen.

De så kallade Liberalerna fortsätter sin ökenvandring ut i antiliberalismens mörker, nu med nya krav för medborgaskap, med fikonlövet att det ska ”höja medborgarskapets status”.

Språktest ska införas, trots att krav på sådant har alltid fungerat som uteslutningsmekanism, och enligt en enig expertis främjar inte integration – inte heller språkinlärning. Dunkla krav framförs på respekt för svenska värderingar, ”man tar seden dit man kommer”, vad det nu konkret betyder i praktiken.

Den politiska debattens språkbruk låter alltmer som ett otäckt eko av paroller som ”bevara Sverige svenskt”

Särskilda uppsamlingscenter ska inrättas för dem som ska utvisas..

Och toppar man det med lagen som kräver att arbetskraftsinvandrare ska ha en månadslön på minst 27 360 kronor. Det bedöms som tröskeln till egen försörjning, trots att det är faktiskt mer än vad närmare halva Sveriges befolkning tjänar. Enfaldigt och skadligt för landet, men det spelar ingen roll när det kommer till att hålla utlänningar borta.

”Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!” Hur hamnade vi här?

Batterifabriken hånas av SM-vinnaren från Härnösand

 

I fem års tid har Jens W Nilsson varje fredag i P4 Västernorrland kommenterat nyheter, givetvis med en humoristisk vinkel. Nu har Jens tillsammans med pianisten Leif Högberg satt ihop en liten föreställning med ett axplock av dessa kommentarer. Resultatet är en liten satirisk pärla till text och musik.

Dagens nyhetsflöde är en veritabel störtflod av information i olika medier, och det kan vara nog så svårt för en enkel medborgare att orientera sig och skilja vetet och agnarna, sanning och bluff, eller fejk (fake?) som det heter numera. Då kan det vara till stor hjälp med en alert nyhetskonsument, som dessutom är lite av en nyhetskonsulent, och besitter en sann satirisk ådra.

Satir är enligt den allvetande Wikipedia: ”en litterär uttrycksform vars syfte är att förlöjliga eller håna någon eller något, ofta på ett "elegant och träffande sätt”. Nyckelorden är för mig ”elegant och träffande”, och Jens och Leif förmår verkligen att framföra sitt material med finess.

Och det är inte undra på, förutom texter som de två har skrivit själva, har de haft benägen hjälp av revytexternas okrönte konung, Nils-Gunnar Nilsson. Hans gamla parhäst från Ullånger Leif Mattisson är också med på ett hörn.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

Rätt roman för rätt årstid

 

Nobelpristagaren J.M.Coetzee har skrivit en roman som heter "Sommartid". Den är helt klart att föredra framför det enfaldiga tricksandet med klockan som vi tvingas till varje år. Bort det! Läs romanen istället!

Sommartid
J.M. Coetzee
Övers: Ulla Danielsson
Brombergs

Även om Nobelpristagaren från 2003 J.M.Coetzee sedan länge har lämnat Sydafrika och bor numera i Australien, och har rent av blivit australiensisk medborgare, bör han genom sin bakgrund och sin tematik räknas till den afrikanska litteraturen.

Hans senaste roman utgör tredje delen i hans självbiografiska svit Scener ur ett liv i provinsen, där Pojkår och Ungdomsår var de två första. Coetzee visar upp ett prov på att han fortfarande är en författare att räkna med, med en förmåga att överraska sina läsare.

Han vänder på perspektivet, och istället för en rak berättelse om den 30–årige Coetzee får vi följa mödan hos en ung litteraturforskare som skriver en biografi över den numera avlidne Coetzee. Han intervjuar en rad personer, de flesta kvinnor, av vilka några hade en kärleksrelation med författaren. Fram träder en bild av en introvert, blyg och osäker, och socialt ganska handikappad ung man. Med varsam hand presenteras en del av de influenser som formade honom. Ingen av de närmast sörjande tycks uppfatta hans litterära storhet, vilket blir mer sorgligt än komiskt, som jag tror att det var avsett.

Det viktigaste är nog skildringen av 70-talets Sydafrika, där apartheid upplever sin storhetstid, samtidigt som de första sprickorna i systemet börjar bli synliga.

Coetzee har ett högst komplicerat förhållande till sitt land. Där är han född och uppvuxen, han tillhör en gammal boersläkt, en stark kärlek till den sydafrikanska naturen, kulturen och människorna kommer till uttryck, på samma gång som han avskyr politiken och mentaliteten.

Njutbar läsning, och ett nyanserat porträtt, som inte helt överraskande säger mer om människorna och samhället i 70-talets Sydafrika än om J.M. Coetzee.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

Om nödvändigheten att gå vidare i livet

 

Filmen ”Natten till den 12” är till det yttre ett kriminaldrama med ett olöst mordfall. Men filmen har också mer långtgående existentiella implikationer.

Ett synnerligen brutalt mord begås i ett litet samhälle utanför Grenoble. Ett utredningsteam tar sig an fallet. Gruppen består av helt vanliga snutar, inga kluriga original, inga skarpsinniga detektiver, bara ordinära poliser som jobbar med traditionella utredningsmetoder.

Trist men ofta effektivt.

Polisernas karaktärer har så klart kryddats med diverse personliga problem. De är som folk är mest, de är också som poliser är mest. Eller kanske lite bättre, som den kvinnliga kollegan som ansluter till gruppen efter några år konstaterar: ni är i alla fall mindre rasistiska.

Alltid något.

Teamet följer upp olika spår, och varje gång som det verkar nära en lösning spricker fallet. De genomför ett stort antal förhör med misstänkta män, men kommer inte närmare en lösning.

Det frapperande, och på sätt och vis tragiska, är att var och en av männen kan ha varit mördaren. Det är förvisso inte ett obekant, men inte desto mindre ett ofta förbisett faktum att de flesta, så gott som alla, brott begås av män, företrädesvis unga män.

Gruppens unge ledare Yohan blir helt besatt av fallet och kan inte släppa det mentalt, i en sorts fixering vid det förflutna, här förstärkt av en mans skam över det manliga våldet.

Filmen är mycket välgjord, duktiga skådespelare, bra driv och balans i berättelsen, välanpassad musik, och inte minst fint foto från omgivningarna i det som kallas för franska Alpernas huvudstad. Antingen betagande vackert eller skrämmande hotfullt, beroende på betraktarens perspektiv.

Kriminalhistorien är också ett sätt att berätta om nödvändigheten att gå vidare i livet, även om man bär det förflutna med sig får det aldrig lov att förlama. Det illustreras mycket åskådligt av Yohans cykelintresse. Till att börja med cyklar han runt, runt på en velodrom utan att någonsin komma fram. När han väl släpper det mentala bagage som har paralyserat så länge ger han sig ut på en tuff tur upp i bergen med ett löfte att nå toppen.

Det kommer nog att gå.

 

Natten till den 12
Regissör: Dominik Moll
Originaltitel: La Nuit du 12
Land: Frankrike, Belgien
År: 2022
Skådespelare / Medverkande: Bastien Bouillon, Bouli Lanners, Théo Cholbi, med flera
Distributör: Njutafilms

”Flytten till Härnösand blev väldigt lyckad”

 

Trots den höstliga årstiden våras det Weberkvartetten. De ska genomföra en turné med sex konserter i tre Norrlandslän. Första anhalten är på hemmaplan i Härnösand, där de länge har varit en stor tillgång för det lokala musiklivet. Men det började långt därifrån och för många år sedan.

-          Vi började spela ihop redan 1997 under studietiden vid Musikhögskolan i Malmö, då hette vi Knifkvartetten, berättar Ronnie Weber.

När Patrik Eriksson som var med från början gjorde ett uppehåll under några år bytte man namn till Weberkvartetten. Ronnie och Ellinor Weber har varit med hela vägen, Patrik har kommit tillbaka, kvartetten har haft olika cellister, just nu är det Bekhbat Tsagaanchuluun.

Efter avslutade studier i Malmö tillbringade paret Weber två år i London, stråkkvartettsmusikens Mekka dit alla stora kommer. Under tiden där förhörde sig Ronnie och Ellinor bland kollegorna om bästa stället i Sverige för stråkkvartettmusiker. Flera nämnde Härnösand och Kappelsberg, dessutom som av en händelse arbetade Patrik Eriksson där som stråklärare.

-          Ingen av hade någon som helst anknytning till Härnösand men flytten hit blev mycket lyckad, vi blev otroligt väl omhändertagna, musiklivet i stan var spännande och vitalt, och det är det fortfarande, och det fanns då ett enormt stort sug efter stråkkvartettmusik i Härnösand, säger Ronnie Weber.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Obekväma personer dumpas i Norrland – författarna skildrar framtiden: ”Förfärande”

 

Från förra årets Mittlitt:

Västernorrlands nya litteraturfestival Mittlitt fortsätter med intressanta aktiviteter varje dag på olika platser i Sollefteå kommun. På fredag kväll bjöds i Apotekshusets Tornrum till ett spännande samtal med tre författare om ”Möjliga världar i Norrland?” Det framkom med all önskvärd tydlighet att de är inte bara möjliga, de är i allra högsta grad verkliga också.

De tre författarna, Elisabeth Rynell, Mikael Berglund och Jonas Gren, har alla i en roman skrivit fram Norrland som fond för litterära framtidsvisioner. Kring det samtalade de, tyvärr var för sig, med Cecilia Dahlbäck, litteraturutvecklare vid regionen, och skrivpedagogen Mina Widding.

Utgångspunkten för framför allt Rynell och Gren är människor som blir överflödiga i ett dystopiskt samhälle och hamnar, eller snarare dumpas, någonstans på en bakgård som föga överraskande ligger i Norrland.

/../
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Lasse Berghagen in memoriam

 

Till och med jag har skrivit om Lasse Berghagen. En text från 2011.

Lasse Berghagen

Plats: Kramfors teater, i går fredag.

Publik: 500

Längd: 2,5 timmar inklusive paus

Bäst: Publikkontakten

Sämst: Scenbelysningen med grälla, disiga färger

Han hade inte sin blå kavaj, men med sina två meter över havet gjorde svärmorsdrömmen och rikscharmören Lasse Berghagen ingen besviken.

Fredag kväll stod han på scen i Kramfors i ett nästan fullsatt Folkets Park.

Redan från första stund etablerar han en nära kontakt med sin publik. Han utstrålar en öppenhet och glädje som smittar. Föreställningen går under namnet Från ballad till burlesk, och är en musikalisk resa genom Berghagens eget liv. Det finns rika källor att ösa ur, han har bakom sig närmare 50 år som artist, och han har hållit på med lite av varje. Förutom karriären som sångare har han varit revyartist, skådespelare, poet, ståuppkomiker och författare.

Han bjuder på lite av varje. Han sjunger både kända succéer och mindre bekanta melodier, han varvar med diktuppläsningar, småfräcka vitsar, personliga berättelser ur sitt eget liv och anekdoter om både stort och smått.

Den historia som jag fastnade mest för var den om Cornelis, när Lasse Berghagen bor på hans husbåt, efter skilsmässan från Lill-Babs, och Cornelis tycker att Lasse är alldeles för deppig, och slänger därför hans gitarr i sjön med orden "man måste alltid gå vidare grabben".

Och då slår det mig att i grund i botten är Lasse Berghagen en vissångare, med ett brett register i sina visor, som tangerar schlager, country, boogie woogie, med mera. Känsloskalan pendlar mellan vemod och humor, längtan och glädje.

Hans utstrålning är oemotståndlig, han lyckades till och med att få med sig publiken i "Stockholm i mitt hjärta", som så väl sammanfattar essensen hos estradören Lasse Berghagen, en blandning av sött och salt.

Med en jak i klassrummet

 

”Skolan vid världen ände” är en film från och om det lilla asiatiska bergslandet Bhutan vilket inte precis tillhör vanligheterna på våra biografer. Filmen är en vacker och stämningsfull skildring av mötet mellan modernitet och tradition, där det inte är alldeles självklart vilken av dem som har företräde, däremot att det finns en uppenbar motsättning, som kanske inte går att lösa.

Bhutan är ett märkligt land, tills nyligen en absolut monarki, numera mest känt för att ha ersatt BNP-måttet med BNL – Bruttonationallycka. Tydligen har man haft en hel del framgångar med en hållbar ekonomisk utveckling som kommit många till del.

Men det finns fortfarande mycket fattigdom och många lever under synnerligen enkla förhållanden, inte minst i avlägsna byar långt ifrån huvudstaden högt uppe i Himalaya. I en sådan by hamnar den unge och motvillige läraren Ugyen.

Han har utbildat sig till lärare mest för att göra sin mormor tillfreds, och istället för att ägna sig åt lärarkallet föredrar han att festa med sina lika mondäna kompisar som gärna vill se ut som Brad Pitt och blandar ohämmat in engelska ord i sitt språk. Hans dröm är att flytta till Australien och satsa på en karriär som popsångare.

Men han tvingas av landets regler att fortsätta åtminstone ett år till, och som en form av sanktion för att ha misskött sitt arbete omplaceras han till byn Lunana. För att ta sig dit från huvudstaden måste man göra en ganska lång bussresa till en provinsstad och därifrån krävs det en åtta dagars vandring (!) till fots genom oländig bergsterräng.

Där ligger skolan vid världens ände och där vill han absolut inte vara!

Byborna däremot välkomnar honom med öppna armar. De lever ett traditionellt liv med lågintensivt jordbruk och jakskötsel, under mycket enkla förhållanden, men är angelägna att ge sina barn en bra utbildning för att ge dem möjlighet att kunna skapa sig ett annat – och bättre – liv.

Läraren visas stor respekt – den är han som ”formar framtiden”, det är ju han som tar hand om barnen, deras utbildning och fostran. (Något att begrunda för våra makthavare!). Sakta dras han in i byns liv och han engagerar sig alltmer i barnens undervisning.

Sedan finns där en vacker ung flicka, och genom henne kommer han i kontakt med den uråldriga kulturen.

Men nej, han stannar inte gifter sig med flickan och lever lycklig i alla sina dagar. Han lämnar byn och förverkligar sina drömmar om Australien och sångkarriären. Eller gör han verkligen det?

Det är lätt att dras med de betagande vyerna, det enkla livet, den förnöjsamma lyckan. Dessutom är det uppfriskande med ett ifrågasättande till den västerländska, huvudsakligen nordamerikanska, kulturimperialismen. Men riktigt så enkelt är det nog ändå inte. Bybornas tillvaro är inte bara kärv, där finns problem med bland annat superi och skilsmässor. Och det är svårt att ersätta elektricitet med böner och offergåvor.

Och vad händer med barnen som får undervisning, blir bekanta med yttre värld och nya begrepp och fenomen som bil, film och biograf? De kanske också vill lämna, söka sig ett annat liv långt bort från bergens traditionella kultur.

Det är viktiga frågor, också i vår del av världen.

 

Skolan vid världen ände
Regi och manus:  Pawo Choyning Dorji
Skådespelare: Ugyen Dorji, Michen, Saldon, Pem Zam, Kencho, Pema, med flera
Foto: Jigme Tenzing

Är alla som tiger och accepterar ondskan skyldiga?

 

Med anledning av allt det som händer runt omkring nu.

Rättegången från 1959 mot en nazist har mycket att lära oss om rättsprinciper, skuld och ansvar

En bekant kulturredaktör, som numera är pensionerad, kom förbi med ett gammal nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM), salig i åminnelse, från 1959. Han hade hittat en artikel av Jörn Donner som han trodde kunde intressera mig. Vilket det mycket riktigt gjorde.

Ni som händelsevis undrar vad pensionerade kulturredaktörer sysslar med under dagarna har därmed fått frågan besvarad.

Donners artikel i BLM, nr 5/1959, maj-juni, handlar om rättegången mot Erich Koch, en högt uppsatt nazistisk krigsförbrytare, Gauleiter för Ostpreussen och så kallad rikskommissarie för det ockuperade Ukraina. Han kan ha varit ansvarig för så många som fyra miljoner människors död.

Han greps 1950 av engelsmännen i Tyskland, och utlämnades till Polen, där han nio år senare ställdes inför rätta för sina brott.

Den då unge Jörn Donner bevittna delar av rättegången på plats i Warszawa. Hans reportage är inte bara en skildring av rättegången, utan lika mycket en filosofisk betraktelse kring frågor om skuld och ansvar, om ondskans karaktär, och hur den bäst kan bekämpas och förebyggas.

 Två frågor i Donners text har en brännande aktualitet än idag.

Dels konstaterar han att nazismens brott är ingenting typiskt för tyskar.

"Grymheten och intoleransen kan ha sina nationella karakteristika, men erfarenheterna borde lära oss att de flesta européer under vissa betingelser är kapabla till samma våldsdåd som nazisterna utförde i Polen."

Alltså är det självklart att motarbeta dessa "betingelser", och Donner sammanfattar:

"Uppgiften under dessa omständigheter blir inte bara att döma brottet och straffa dess upphovsmän, utan i ännu högre grad att skapa sociala betingelser som hejdar brottet innan det är gjort."

Kan tyckas självklart, men att döma av hur dagens politik ser ut, i Sverige, Europa, andra delar av världen, gör man precis tvärtom. Inkomstklyftorna skenar iväg, de sociala skyddssystemen urholkas, konflikten mellan stad och land växer.

I en växande ekonomi, med högkonjunktur och mycket hög sysselsättningsgrad fattas det pengar till det mesta inom välfärden, och nedläggningshoten står som spön i backen. Vart tar pengarna vägen?

Och då står han där (det är nästan alltid en han), numera välskräddad, och viskar: Det är invandraren, det är juden, muslimen...

Den andra aspekten är juridisk och moralisk, i det här faller två sidor av samma mynt.

Rättegången mot Koch är minutiöst förberedd, det har tagit fem år att samla in all dokumentation och alla tillgängliga vittnesbörd. Många vittnen, de flesta, är döda - genom Kochs försorg.

Koch försvaras av två av Polens främsta jurister. Stor hänsyn tas till hans hälsotillstånd, han har ständig läkartillsyn, den dagliga tiden för rättegången inskränks till fem timmar, med många pauser.

Den omänsklige bödeln behandlas högst humanitärt, den avskyvärde förbrytaren döms i enlighet med rättvisans principer.

Så ska det naturligtvis vara, men så är det inte. Man skickar in kavalleriet, som kallblodigt avrättar en skurk - gärna i direktsändning. Det är ingenting annat än statsterrorism.

Människor fängslas under lång tid utan rättegång, andra stämplas som terrorister och utvisas utan möjlighet till försvar. Andra åter släpps inte in i landet där de är medborgare. Ibland drabbar det till och med småbarn!

Det är illa när man ersätter rättsstaten med arvsynden.

Frågan om skuld och ansvar ställs på sin spets. Koch själv visste förstås ingenting om någonting, även om han i sin slutplädering erkände en "historisk" men inte personlig skuld. (Han dömdes till döden, men det omvandlades till en livstidsdom.)

Att det finns skuld och ansvar att utkräva av dem som stod över Koch i hierarkin är helt uppenbart. Men gäller det åt andra hållet också? Hur långt ner sträcker det sig? Till enskilda soldater? Vakter? Lokförare som körde tågen till Treblinka? Lägre statstjänstemän?

Jörn Donner ställer frågan: "Hur långt bakåt måste man gå för att finna de ansvariga för Tysklands öde, för Hitlers masshypnos och seger? Är alla, som stillatigande accepterat Hitler på samma sätt skyldiga?"

Det är vanskligt att uttala sig om juridisk skuld, den får i varje enskilt fall ett oberoende rättsväsen avgöra.

Men ansvar har alla. Alltid. Även vi.

Medan bomberna faller

 

Den här texten har visserligen publicerats för bara två veckor sedan men känns nu än mer angelägen och aktuell.

Netanyahus
Joshua Cohen
Övers: Gabriel Itker-Sznap
Tranan

Det börjar med den unge författaren Joshua Cohens besök hos den legendariske litteraturkritikern Harald Bloom. Den store skribenten berättar om sina många möten med litterära och politiska personligheter. Ett av dessa möten fastnar av någon anledning särskilt mycket hos Cohen. Det är Blooms berättelse om hur han en gång tog hand om en israelisk historiker vid namn Netanyahu, på besök i USA med fru och sina tre söner, av vilka en hette Benjamin och var Israels blivande premiärminister.

Berättelsen resulterade i romanen ”Netanyahus”.

Ruben Blum får anställning som historiker på ett mindre universitet som det vimlar av i USA i allmänhet och i trakten av New York i synnerhet. Han är den ende juden vid lärosätet, det är 50-tal och antisemitismen är fortfarande högst levande, för att inte tala om rasism. Universiteten har precis börjat anta kvinnor – och har noll icke-vita.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

En opera för försoning och förståelse

 

Norrlandsoperans val av höstsatsning har en nästan kuslig timing. Föreställningar av ”The Death of Klinghoffer” spelas mot en bakgrund av brutala massakrer och accelererande våldsspiral i Israel/Palestina-konflikten. John Adams opera är ett försök att konstnärligt förhålla sig till den uppenbarligen så svårlösta situationen och de starka känslor som den väcker.

”The Death of Klinghoffer” har också mycket riktigt frammanat kraftfulla reaktioner på båda sidor. Operan har anklagats för att vara antisemitisk, bland annat av Klinghoffers döttrar, och i Libanon har en planerad uppsättning av operan ställts in då man ansåg att den var alltför kritisk mot palestinierna.

Det kan därför ses som ett djärvt beslut av Norrlandsoperan att vara det första operahuset i Sverige som sätter upp den kontroversiella föreställningen. Sedan kom Hamas attack och Israels bombningar…Men än så länge har det gått lugnt och städat till i Umeå, och operan har varit uppskattad av både kritiker och publik.

Med all rätt.

Men en repetition av bakgrunden först: 1985 kapas kryssningsfartyget Achille Lauro av fyra medlemmar i Palestinska befrielsefronten. De krävde frigivning av 50 palestinier från israeliska fängelser, ett krav de inte fick genom. Innan hela dramat avslutades att de lämnade fartyget mot löfte om fri lejd, mördade de den judisk-amerikanske och rullstolsbundne Leon Klinghoffer och slängde hans lik i havet.

Operan hade sin urpremiär 1991 i Bryssel – där den inte väckte några kontroverser, det kom senare. Den är enskildring om den tragiska händelsen, berättad av flera personer, besättningsmän, passagerare men också de palestinska kaparna.

Ouvertyren, om man nu kan kalla det så, är en körsång av palestinska och judiska röster som belyser den historiska bakgrunden, längtan efter ett eget land och fördrivning av palestinier. Här är musiken melodiös och längtansfull, sången vemodig.

Men snart blir det andra toner. Musiken får en nervig grundton, något som behölls genom nästan hela föreställningen. Den pendlar mellan ilska och upprördhet, sorg och kärlek. Och den är kongenial med den dramatiska handlingen.

Librettot är ovanligt poetiskt, vilken är ingen slump, librettisten Alice Goodman är författare och poet. Det poetiska draget i hennes text fördjupar och nyanserar, och ger en starkt mänsklig relief åt de agerande.

Mer än så, genom de bibliska referenserna ur Gamla Testamentet skapas en allmängiltighet som går långt utöver den enskilda händelsen. Fördrivning av Hagar ut i öknen talar för sig själv. Historien om Esau och Jakob pekar på ”förstfödslorättens oklara karaktär. Och hänvisning till Genesis och kunskapens träd med dess frukt av ambivalent natur är kanske viktigast.

Kunskapens är om både gott och ont, människor är komplexa varelser, och alla har också en mörk sida, det är en av föreställningens bärande tankar.

Greppet med att låta de agerande sitta i en tv-studio fungerar hyggligt, media är en integrerad del av det som händer i världen. Den eftersträvade dubbelexponeringen kommer kanske inte riktigt till sin rätt, däremot vidgar stor skärmarna möjligheterna att skildra händelseförloppet på flera plan.

Även om jag tycker att det gott kunde reduceras i första akten, i andra fungerar det däremot alldeles utmärkt.

Det är inte mindre än elva sångare som står på scenen. Det är Norrlandsoperans egen Susanna Levonen, Olle Persson är tillbaka i Umeå, tenor, precis som Härnösandssonen Per Lindström.

Kvällens vokala behållning är emellertid Luthando Qave som en av terroristerna. Han har en fin scennärvaro, och hans varma baryton fångar in lika mycket aggressivitet och hämndlystnad som tvekan och förtvivlan. Spännande ny bekantskap.

Föreställningen avslutas med en scen där alla, både terroristerna och passagerarna, sitter i samma båt. Övertydligt? Ja. Banalt? Kanske. Sant? Önskar att det var det.

 

The Death of Klinghoffer
Norrlandsoperan
Tonsättare: John Adams
Libretto: Alice Goodman

Konstnärligt team:

Regissör: Verena Stoiber
Scenograf: Sophia Schneider
Kostymdesigner och verkställande scenograf: Clara Hertel
Videodesigner: Jonas Dahl
Ljusdesigner: Jonas Nimrodsson
Kormästare: Anders Lundström

Medverkande

The Captain: Linus Flogell
The First Officer: Antoin HL Kessel
Leon Klinghoffer: Olle Persson
Marilyn Klinghoffer: Charlotte Hellekant
Swiss Grandmother: Ulrika Tenstam
Austrian Woman: Susanna Levonen
British Dancing Girl: Saga Fribyter
Mamoud: Luthando Qave
Rambo: Mårten Wåhlström
Omar: Amie Foon
Molqi: Per Lindström

Statister: Hannele Hognert Oja, Fernando Altamirano, Aaron Bong & Jacob McGarth

Norrlandsoperans symfoniorkester

Korister ur operakören

 

Foto: Micke Sandström/Norrlandsoperan

Möten i Levanten

 

Levanten. Mellanöstern utan gränser

Tomas Andersson & Stefan Foconi

Dialogos, 2016

Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.

Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger. 

Reseskildringar kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler blev ”ökenskepp”.

Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att tro att de förblir så heller.

Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande stort.

Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder, nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade, de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de som är ”som oss”.

Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny, bild av Mellanöstern.

Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på byråkratin i Sverige.)

Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de inga viljelösa offer.

Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen framstår i skrämmande tragisk relief.

Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken, och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens på minsta lilla vis förstå den andra sidan.

I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång och komplicerad historia.

Några smärre saker som jag har retat mig på är dels användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår tideräkning”. 

Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets rasbiologi.

Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.

Vila i frid Louise Glück

 

Med anledning av Louise Glücks bortgång.

Marigold och Rose
Louise Glück
Övers: Jonas Brun
Rámus.

Efter 15 diktsamlingar och ett Nobelpris har Louise Glück släppt sin första prosabok. Det är en kort berättelse om tvillingarna Marigolds och Roses första år i livet. Kort, skenbart enkelt och synnerligen säreget.

På ett sätt är det en ”poetisk” bok. Inte i den triviala, vanliga betydelsen, utan genom den komprimerade formen och det förtätade uttrycket.

Jag tycker mig kunna urskilja två möjliga läsningar. Tvillingarna är mycket olika, den ena är social och utåtriktad, den andra eftertänksam och introvert. Glück kanske vill lyfta fram människans sammansatta natur, hur våra olika sidor kompletterar varandra.

Läser mig till att rosor som odlas i samma jord riskerar att angripas av skademaskar, men det kan motverkas genom att plantera marigoldblommor (mer kända under namnet tagetes) i närheten.

Vad sägs om den metaforen?

En annan möjlig läsning är att skildra en nyfödds förundran över vår underliga värld. Det är genom de enkla, ”barnsliga” frågorna som tillvarons logiska kullerbyttor och samhällets tillkortakommanden kan bli synliga och lyftas fram i en skarp relief.

De två läsningarna utesluter givetvis inte varandra.

Tvillingarna är en sympatisk bekantskap som man gärna återvänder till och läser om, gärna flera gånger.

Skönt också med en bok som inte behöver tusen sidor för att berätta något av intresse. Därför blir det också en kort recension.

Den underliga vuxenvärlden

 

Avgrunderna
Pilar Quintana
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus. 2023

Åttaåriga Claudia bor med sina föräldrar, och en hushjälp som det anstår en medelklassfamilj, i flermiljonstaden Cali i Colombia, nära till Stillahavskusten och med Anderna i bakgrunden. Hon försöker att förstå och hantera den märkliga vuxenvärld som omger henne. Och den världen är full av farliga avgrunder.

Det är avgrunden hemma, som djupnar när det blir ett jättebråk mellan föräldrarna och som nästan slutar i skilsmässa, efter att mamma har blivit alltför nära vän med fasters unga make.

Det är avgrunden hos hennes pappa som tidigt förlorade sin mamma och misshandlades svårt av sin far. Han är snäll men mycket tystlåten, säger knappt något alls, och förlorar sig i sitt arbete.

Också mamma har en avgrund efter alla ungdomsdrömmar som inte slog in, och också efter en väninna som körde ner sig i en ravin, en bokstavlig avgrund. Mamman är tidvis svårt deprimerad och helt apatisk, hon tillbringar det mesta av sin tid i sängen läsande kolorerad veckopress och dricker alldeles för mycket whisky.

Det finns fler avgrunder, men den mest hotfulla är den som många bär inom sig, och det är något som starkt påverkar lilla Claudia, och som hon har svårt att förhålla sig till.

Det är en fantastisk barndomsskildring på en ovanligt hög empatinivå.

Till skillnad från Quintanas förra roman på svenska, ”Tiken”, som var full av symbolik, är ”Avgrunderna” rak och realistisk. Men språket är fortfarande ”en återhållsam, precis prosa, språket är enkelt och opretentiöst, kongenialt med sina karaktärer och sin miljö.”. som jag skrev i recensionen av ”Tiken” (Tiken).

Ett spännande författarskap, och förhoppningsvis kommer det förträffliga lilla förlaget Rámus låta översätta fler av Pilar Quintanas verk.

 

Vardagsskildring i ett hoppfullt Paris

 

”Passagerare i natten” är ett vardagsdrama om att våga gå vidare och att vi behöver varandra. Filmen börjar valnatten 1981 då jublande vänsteranhängare firar socialisten Francois Mitterrands seger i presidentvalet. Många uppfattar hans valvinst som början på en tid av förändring och framtidsoptimism.

Inte riktigt så för Elisabeth, lysande spelad av Charlotte Gainsbourg. Hon har just blivit lämnad av sin man efter många års äktenskap, som det antyds för en yngre kvinna, och där står hon, medelålders, utan utbildning eller yrkeserfarenhet, hon har ägnat de senaste åren av sitt liv att uppfostra sina två barn.

Ett stillsamt inlägg i feministdebatten.

Barnen, som båda är i övre tonåren, har det också lite struligt. Dottern på väg ut i vuxenvärlden, en vänsteraktivist i ett samhälle som sakta och nästan omärkligt börjar glida åt höger.

Sonen vantrivs i skolan, skolkar, och drömmer om att bli poet.

Och så råkar de av en ren slump träffa en hemlös artonårig flicka som har svåra drogproblem. De tar sig an henne, och hon bildar lite av en kontrastbild för deras trots allt ordnade småborgerliga familjetillvaro.

Filmen utspelar sig i Paris, men det är inte på de breda boulevarderna i centrum, längs med Seines vänstra strand, eller charmiga kvarter i Montmartre, inte heller på pittoreska gator Quartier Latin, utan i en modernistisk närförort med väldiga skyskrapor som gör anspråk på arkitektonisk originalitet, men andas bara isolering och social segregation.

Tempot är lagom avvägt, som det passar en vardagsskildring, och man har inte tråkigt en endast stund. Ett gott betyg om något.

Och allt ordnar sig, åtminstone ser utsikterna för att det ska bli så riktigt lovande ut.

Lite av ett ”Tillsammans” i en kärnfamilj.

 

Passagerare i natten, 2022
Svensk premiär: 31 mar, 2023
Språk: Franska
Originaltitel: Les Passagers de la nuit
Regissör: Mikhaël Hers
Medverkande: Charlotte Gainsbourg, Emmanuelle Béart, Noée Abita, Quito Rayon Richter

 

Ett liv och ett land - författaren och fredskämpen Amos Oz

 

I dessa dagar kan det vara värt att påminna om en viktig israelisk fredsaktivist som dessutom var en stor författare, Amos Oz (1939-2018).

En berättelse om kärlek och mörker

Amos Oz

Övers: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.

De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag. 

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman. 

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken.
 
Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå. 

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. Oz är mycket klartsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop. 

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.