Veckan som kommer Vecka 44

Det var i januari 1992. I en tidningskiosk i Santiago i Chile stavade jag mig genom rubriken i ett sensationsblad: "Galen mördare i Sverige dödar chilenare!" Jag var förvånad, förvirrad och förbryllad. Försökte bringa klarhet i vad som egentligen hände. Men det var först vid hemkomsten som bilden klarnade. Det handlade om Lasermannen, vars offer ingalunda inskränkte sig till chilenare.
Vänner berättade också roat om den stora tilldragelsen ute i Rinkeby som jag hade missat, när en desperat Birgit Friggebo (FP) ville sjunga We shall overcame.
Lite guilt by association: Birgit är gift med nationalekonomen och socialdemokratiske politikern Bo Södersten, som alldeles oombedd hade räknat ut att kostnaderna för invandringen låg på mellan 40-50 miljarder per år. Beräkningsmetoden var befriande enkel: det var bara att addera alla eventuella kostnader.
Det var 90-tal, det var ekonomisk kris, Ny Demokrati tog plats i riksdagen, och invandringen var ett problem högt upp på den politiska agendan. Medan Lasermannen sköt omkring sig på chilenare och andra mörkhyade.
20 år senare är det åter ekonomisk kris, ett rasistiskt parti sitter igen i riksdagen, och än en gång är invandrare, företrädesvis från muslimska länder, ett problem "som måste få diskuteras". Och jo då, det räknas på kostnader nu också.
Samtidigt som någon i Malmö skjuter hej vilt på mörkhyade.
Det kan vara en slump.
Men visst ser det ut som ett mönster.

På måndag är det årsdagen av den stora jordbävningen i Lissabon 1755, som krävde omkring 70 000 dödsoffer. En stor händelse på sin tid, som till på köpet gjorde pessimist av ingen mindre än Voltaire.

På tisdag så är det prick 200 år sedan en viss Jean Baptiste Bernadotte gjorde sitt intåg i Stockholm som svensk kronprins. Idag hade det varit omöjligt. Sverigedemokraterna hade protesterat vilt, och förmodligen fått tyst stöd från de flesta av riksdagens partier. Den där klarar väl inte ens språktestet? Är han bekant med svenska värderingar? Nya protester mot anhöriginvandring, som dock snabbt ebbade ut, eftersom Desideria var inget vidare sugen att flytta till avkroken i norr. Vissa saker var bättre förr.

På onsdag är det årsdagen av uppskjutning av den sovjetiska rymdfarkosten Sputnik II, den andra som sköts upp i jordens omloppsbana, och den första med en levande varelse ombord. Det var hunden Lajka, en herrelös tik av blandras som hittades på Moskvas gator. Alltså, utveckling och framsteg och allt det där, men jag kan inte låta bli att känna med denna varelse. Vilken ångest det måste ha varit! Nej, inga hundar i rymden, låt dem stanna på jorden, och ta väl hand om dem.

På torsdag är det 88 år sedan den brittiske egyptologen Howard Carter upptäckte ingången till farao Tutankhamuns grav i Konungarnas dal i Egypten. Återigen, det upptäcktes säkert viktiga historiska rön, många pusselbitar föll på plats om människans historia, vår kunskap ökade, och bla bla. Men är inte det ett brott mot griftefriden? Alltså på ren svenska, gravskändning! Jag är inte alls övertygad om att jag tycker det är rätt.
Nej, tacka vet Tutan Khamun från NoN.

På fredag är det årsdagen av Krutkonspirationen 1605. En engelsk legosoldat vid namn Guy Hawkes försökte att lönnmörda kung Jakob I av England (Jakob VI av Skottland) och medlemmar av Englands båda parlamentshus genom att spränga det brittiska parlamentshuset vid en högtidlig öppningssession. Hans aktiviteter upptäcktes dock innan planens fullbordande. Efter ett hårt förhör med tortyr avrättades Fawkes och hans medkonspiratörer för högförräderi och mordförsök. Minnet av Guy Fawkes firas varje år genom Guy Fawkes Night den 5 november i Storbritannien och Nya Zeeland. Det sades att Guy Fawkes var "den ende mannen någonsin som gått in i parlamentet med ärliga avsikter". Tala om politikerförakt!

På lördag är det fem år sedan Perus förre president Alberto Fujimori greps i Santiago i Chile. Han utlämnades till Peru, där han dömdes till 25 års fängelse för brott mot mänsklighet och kidnappning. Fujimori är dock mest känd för, och kommer kanske att gå till historien som, att han besegrade i ett val en blivande Nobelpristagare i litteratur. Det var tur för pristagaren, det var tur för Peru, men var det tur för Fujimori?

På söndag är det årsdagen av Oktoberrevolutionen. Eftersom ryssarna gjort allting lite tvärtom och på sitt eget vis firas alltså oktoberrevolutionen i november. En gång i tiden firades den med enorm pompa och ståt, numera uppmärksammas den knappt alls, men en sak är säker, det var verkligen tio dagar som förändrade världen.

En trött författares småporriga och gubbsjuka rackartyg - en recension från 2007

Den stygga flickans rackartyg
Mario Vargas Llosa
Övers. Peter Landelius
Norstedts

Mario Vargas Llosa är ett av de främsta namnen inom den latinamerikanska litteraturens El Boom. Sedan 60-talet har han skrivit en rad uppmärksammade böcker, som har präglats av formexperiment men förblivit ändå relativt lättillgängliga för den breda publiken. Med stort socialt patos men också en stor dos humor skildrar han klassamhällets orubbliga hierarkiska karaktär, manschauvinismens tvångströja, de sydamerikanska samhällenas skendemokrati med armén som en stat i staten, moderniseringens pris och de små stammarnas undergång i Amazonas. I sin kanske bästa bok ”Kriget vid världens ände” levandegör han ett messianskt inspirerat uppror i Brasilien som krossas obevekligt av statsmaktens järnhårda näve. Det väckte därför stor uppmärksamhet när Vargas Llosa under 80-talet engagerade sig i politiken, förde fram nyliberala idéer, och ställde upp i valet 1990, som han förlorade knappt i andra omgången mot den senare skandalomsusade Alberto Fujimori. Många ansåg att det var tur både för författaren och landet.

Hans senaste bok är en pikareskroman som börjar på 50-talet i Limas överklasskvarter i Miraflores. Där förälskar sig huvudpersonen Ricardo i den exotiska chilenska flickan Lily. Det visar sig att hon varken från Chile eller heter Lily, för att därefter dyka upp i Ricardos liv på olika platser i världen i flera årtionden under de mest oväntade skepnader som en femme fatale som ödelägger hans liv.

Ett historiskt panorama passerar med 60-talets Paris med ”…det egendomliga nät av relationer, intressen och förväxlingar som hade uppstått med revolutionen…” Revolutionen är den på Kuba naturligtvis, och inte ens den reserverade Ricardo kan undgå att notera dess enorma betydelse och den ”entusiasm, idealism, osjälviskhet och järnhård rättskänsla” som den väckte hos många då. Vi kommer till det swinging London med hippiekulturen på topp, det främmande och svårbegripliga Japan, åter till Paris, och en sista sväng till ett Madrid befolkat av ett närmast oändligt antal folkslag. Gerillan i Peru krossas, vänner dör i AIDS, främlingsfientligheten tilltar i Europa, men vår huvudperson står alltid vid sidan om. Vi kan förlåta honom hans opportunism, han anpassar sig efter de politiska trendernas växlingar, men hans attityd som distanserad iakttagare gör honom till en avslagen person. Tyvärr smittar sig hans inställning på romanen som sina intressanta ämnen till trots är ganska trött hela tiden. Också språket lyfter aldrig, det är mycket schabloner, och texttransport istället för gestaltning.

Historien om Ricardos olyckliga kärlek till den stygga flickan hade kunnat bli en berättelse om besatthet, men den är alltför blek, det slår aldrig gnistor om den. Det är bara småporrigt och gubbsjukt. I skildringen av den stygga flickan, som dyker upp på ett sätt som inte alltid är helt trovärdigt, skymtar det stundtals en fattig kvinnas kamp att fly fattigdom, hopplöshet och förnedring, där hon är beredd att ta till vilka medel som helst, och som är dömd till undergång som vore hon huvudperson i ett antikt ödesdrama. Men den historien tar inte heller fart, utan kör fast och blir till några uppgivna filosofiska betraktelser.

Återstår Ricardos existentiella drama, som är inte mycket till vare sig det ena eller det andra. Han känner sig som en främling både i sitt älskade Paris och i sitt gamla hemland Peru, men Vargas Llosa förmår inte förmedla någonting nytt i ämnet, han varken fördjupar eller berör.

Här finns några goda idéer, där man känner igen den gamle – eller rättare sagt den unge – Vargas Llosa, sinne för humor, framför allt i det inledande kapitlet om ungdomsåren i Miraflores, där också språket får spänst och lyster, men det håller inte särskilt länge.

En trött bok av en trött författare.

Lovande lift från Ångermanland

Hanna Wikman, med rötter i Kramfors , gör det inte lätt för sig i sin debutroman. Lift är en roadbok, det som förr kallades pikareskroman.

Berättelsens struktur består av huvudpersonen Jonnis liftresa från Ångermanland ner till Spanien och tillbaka.

En del av resan sker visserligen genom att planka på tåg, men just det tillhör inte romanens starkare sidor. Jack London har redan täckt in den nischen.

Själva liftandet är en metafor för Livet, där vi ständigt befinner oss i skärningspunkten mellan det planerade och det oförutsedda, trygghet och äventyr, tradition och uppbrott.

Mycket handlar givetvis om möten, man färdas ett tag tillsammans, det är nya människor, och det är inte minst nya berättelser.

Liftandet understryker också på ett alldeles särskilt tydligt sätt könsmaktsordningen, män och kvinnor behandlas synnerligen olika medan de liftar, och kan råka ut för vitt skilda problem. Hela boken genom förekommer det mycket erotik mellan kvinnor, ömsint skildrat av Wikman, men så fort det dyker upp män vid horisonten, hotar det våld. Över lag är kvinnor starka, och män bara jobbiga. Det skulle kunna bli tämligen stereotypt, men är det faktiskt inte.

En viktig roll spelas av Jonnis reskamrat, som inte för inte heter Liv. Hon tillhör Lucindasläktet, som sedan urminnes tider har ägnat sig åt liftandet som hantverk. Liv blir en katalysator för Jonnis känslomässiga utveckling.

Som synes är det inget fel på fantasin. Stundtals påminner det ganska mycket om en Almodóvar-film. Men här finns också tung samhällskritik. Dels kontrasteras själva liftandet mot det etablerade samhällets våld, övergrepp och kontroll, men det finns lika mycket kritik mot den senaste tidens samhällsutveckling med privatiseringar – här finns bland annat en fullständigt bisarr men lysande berättelse om hur äldreomsorgen läggs ner, för att ersättas av ett allmänt RUT – och företagnedläggelser. Wikman gillar inte heller vapenexport och radioprogrammet Karlavagnen.

Liksom livet är liftandet en kretsgång, varje resa har en början och ett slut, och nya resor väntar alltid. Det finns liv och det finns död, och allt hänger ihop.

Det är ingen liten bedrift av Hanna Wikman att få fram det på ett så åskådligt och läsvärt sätt. Hon skriver dessutom bra, med ett språk som inte kompromissar och väjer för att skildra det svåra och komplicerade på ett adekvat sätt.

En lovande debut med mersmak.

Otäcka mönster går igen

Det var i januari 1992. I en tidningskiosk i Santiago i Chile stavade jag mig genom rubriken i ett sensationsblad: ”Galen mördare i Sverige dödar chilenare!” Jag var förvånad, förvirrad och förbryllad. Försökte bringa klarhet i vad som egentligen hände. Men det var först vid hemkomsten som bilden klarnade. Det handlade om Lasermannen, vars offer ingalunda inskränkte sig till chilenare.

Vänner berättade också roat om den stora tilldragelsen ute i Rinkeby som jag hade missat, när en desperat Birgit Friggebo (FP) ville sjunga We shall overcame.

Lite guilt by association: Birgit är gift med nationalekonomen och socialdemokratiske politikern Bo Södersten, som alldeles oombedd hade räknat ut att kostnaderna för invandringen låg på mellan 40-50 miljarder per år. Beräkningsmetoden var befriande enkel: det var bara att addera alla eventuella kostnader.

Det var 90-tal, det var ekonomisk kris, Ny Demokrati tog plats i riksdagen, och invandringen var ett problem högt upp på den politiska agendan. Medan Lasermannen sköt omkring sig på chilenare och andra mörkhyade.

20 år senare är det åter ekonomisk kris, ett rasistiskt parti sitter igen i riksdagen, och än en gång är invandrare, företrädesvis från muslimska länder, ett problem ”som måste få diskuteras”. Och jo då, det räknas på kostnader nu också.
Samtidigt som någon i Malmö skjuter hej vilt på mörkhyade.

Det kan vara en slump.

Men visst ser det ut som ett mönster.

Starkt stöd till de strejkande i Frankrike

Protesterna mot höjningen av pensionsåldern i Frankrike fortsätter.

- Det slutgiltiga beslutet tas troligen den 16 november, men ingenting är klart innan dess, och vi fortsätter protestera, säger Anne-Emmanuelle Kervella, fransk frilansjournalist från Paris, och aktiv inom Parti de Gauche (Vänsterpartiet).

Nya demonstrationer planeras de närmaste dagarna både lokalt och nationellt. Enligt Anne-Emmanuelle finns det tre problem förknippade med den planerade höjningen av minimiåldern för pension:

- För det första var pensionsåldern aldrig uppe i Sarkozys valkampanj, och han saknar därför demokratiskt mandat att genomföra den förändringen, något han för övrigt har erkänt.

- Vidare är det så att Frankrike har procentuellt flest rika i hela västvärlden. De betalar mycket lite i skatt. Om statskassan behöver förstärkas vore det enklast att höja skatterna för de förmögna.

- Slutligen har vi redan nu problem med sysselsättning för de äldre över 50. Att höja pensionsåldern löser ingenting, utan tvärtom bara förvärrar problemet.

Stödet till de strejkande är mycket starkt, samtidigt som Sarkozy blir allt mer impopulär. Anne-Emmanuelle gläder sig åt att kampviljan idag är mycket större än bara för något år sedan.

- Vi kommer inte att ge upp. Det handlar om jämlikhet och rättvisa.

Samma krigshetsare då som nu

Wikileaks fortsätter att läcka obehagliga fakta, nu senast om kriget i Irak.
Övergrepp och systematisk tortyr har varit standardförfarande. Antal civila dödsoffer långt större än vad man har vetat hittills. Vilket gör att uppåt 80 procent av alla dödsoffer i Irak har varit civila.

Det är bara att instämma med Helle Klein på SVT-Debatt, ” Bombhögern har mycket att skämmas över.”

Folkpartiets Jan Björklund ville skicka svensk trupp till Irak. Nu hetsar han för kriget i Afghanistan.

Vissa lär sig aldrig.

Angeläget och vackert av Kajsa Grytt

Artist: Kajsa Grytt
Plats: Svanö Folkets hus

Publik: 50

Längd: 1,5 timme

Bäst: Stämningen/Kontakten med publiken

Sämst: Ljudanläggningen

Hon presenteras i programmet som 80-talets punkdrottning, de som har åldern inne minns henne säkert som frontfigur i det legendariska bandet Tant Strul.


RelateratPå lördag kväll stod Kajsa Grytt ensam på scenen i Svanö Folkets hus med sin gitarr, och vid första anblicken kändes det allt annat än punkigt. Den forna punkikonen var stramt klädd i svart, med det blonda håret i prydliga flätor.

Men såg man bortom det första intryckets bedrägliga sken fanns där gitarrackompanjemangets skarpa ljud, och en röst som lätt och ofta låg nära desperation.

Hon skiftar mellan akustisk och elgitarr, och sjunger angelägna sånger som blandar högt och lågt, glädje och sorg. Flera av låtarna är hämtade från plattan Brott och straff, med sånger skrivna av kvinnliga fångar från Hinsebergfängelset. Också flera andra texter handlar om utsatta kvinnor som kämpar för sin värdighet, väl medvetna om att man måste välja livet. En konsekvent och obrottslig kvinnosolidaritet är konsertens röda tråd.

Det tas mycket väl emot även av den manliga delen av den lilla men entusiastiska publiken. Kajsa Grytt är mycket duktig på att upprätta kontakt med sin publik. Hon är avspänd och utstrålar öppenhet, som inbjuder till dialog. Responsen var mycket tacksam hela kvällen, och Kajsa Grytt fick avsluta konserten med inte mindre än tre extranummer. Det finns bara ett ord för det, och det är succé.

Veckan som kommer Vecka 43

För en dryg månad sedan invigdes Botniabanan. I alla fall en del av den, sträckan mellan Örnsköldsvik och Umeå. Botniabanan är den största infrastruktursatsningen i Sverige i modern tid. Ända från början har det varit strul och problem. Först var det signalsystemet som inte fungerade. Sedan pajade loket. Vart femte tåg har varit inställt, och de förhoppningsfulla tågresenärerna har vackert fått buss. Precis som förut. Någon ljusning tycks inte finnas i sikte. Och nu går vi mot vinter.
Sverige, ett u-land?

Veckan börjar med årsdagen av slaget vid Azincourt 1415, då en numerärt mycket underlägsen engelsk styrka under Henry V besegrade den franska hären. Den främsta anledningen till den engelska segern var långbågskyttarna, som bokstavligen massakrerade det franska tunga kavalleriet.

När så småningom motsvarigheten till engelska krigsministeriet gjorde en utförlig utredning om vilka vapen som man skulle satsa på, långbågen eller musköten, kom man fram till ett synnerligen kuriöst svar. Man konstaterade att långbågen var i alla avseende överlägsen musköten, träffsäkrare, exploderade inte i händerna, gick mycket snabbare att ladda om. Dessutom var den mycket billigare. Den hade emellertid en nackdel, det tog minst ett par, tre år att utbilda en långbågsskytt. Att lära sig hantera en musköt tog på sin höjd några timmar. Därför beslöt man att trots allt satsa på eldvapen. Utvecklingens vägar äro outgrundliga.

På tisdag är det födelsedag för Isaac Merritt Singer. Han föddes 1811, och det var han som uppfann den moderna symaskinen. Singer är förmodligen fortfarande ett av världens mest kända varumärken.

På onsdag är det födelsedag för Erasmus av Rotterdam. En stor humanist, som skrev "Dårskapens lov". Dagens Europa väntar på sin Erasmus.

På torsdag är det årsdagen av Columbus landstigning på Kuba. Intressant nog tar Kubakrisen slut på dagen 470 år senare.

På fredag firar Turkiet sin nationaldag, med anledning av den moderna republikens födelse 1923. Så där väldigt modernt var det inte då, och inte är det det nu heller. Senaste skamfläcken på den turkiska republikens fana är rättegångarna i Diyarbakir mot människorättsaktivister, där de åtalade har förbjudits att tala kurdiska.

På lördag är det årsdagen av att Sovjetunionen detonerar vätebomben Tsar Bomba på ön Novaja Zemlja i Norra Ishavet 1961. Även om jag förstår att namnet anspelar på Tsar-Pusjka (kanon) och Tsar-Kolokol (kyrkklocka), är det något perverst med att döpa massförstörlsevapen till sådana gulliga namn. Jämför Little boy - som sprängdes över Hiroshima, och Fat man över Nagasaki.
Men det är klart, problemet är inte namnen, det är vår djävulska uppfinningsförmåga, inte minst när det gäller attt förstöra och döda.

Veckan avslutas med årsdagen av att Martin Luther anslår 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg 1517, vilket blir inledningen till reformationen. Luther och den tidigare nämnde Erasmus brevväxlade flitigt med varandra, och Erasmus stödde inledningsvis Luthers krav på reformer. Det var många som gjorde, i synnerhet bland de upplysta. Erasmus ville dock inte bryta helt med katolska kyrkan, framför allt ville han kunna förbli en fri intellektuell, något som Luther uppfattade som feghet.
Det fanns också en grundläggande skillnad i dessa tvås uppfattning om den fria viljan. Luther var determinist, medan Erasmus hävdade den fria viljans primat.
Intet nytt under solen.

Den odrägliga besserwisserns litterära talang

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummepengarnas storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.
Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.
Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.
Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen åldersstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.
De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.
Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.
Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.
Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.
När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.
Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.
Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.
En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.
Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.
Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.
Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.
Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Poesifestival med kvalitet och variation

Poesifestivalens final som avrundar veckan på lördag kväll är alltid en högtidsstund. Årets upplaga, den tolfte i rad, satsade på kvalitet framför kvantitet. Sex poeter är precis lagom, och ungefär vad en inbiten poesiälskare förmår att ta in under en koncentrerad kväll.

Årets finalpoeter representerade ett intressant och brett register av olika åldrar, stilar och temperament.

Först ut var legendaren Lennart Helsing, 91 år ung. Vant och rutinerat bjöd han på en lärd och underfundig bärsärkagång genom världslitteraturen. Det var mycket Hamlet och lite Krakel Spektakel.

Ida Linde, som efterträdde Helsing på scenen, är en av de mest egensinniga unga poeterna, alltid full och överraskningar och oväntade referenser, henne vet man aldrig var man har, inte heller vart hon är på väg. En av dikterna hon läste var ett ”samtal”, där så vitt skilda författare som Jenny Disky, Mare Kandre, Olga Tokarczuk och Ryszard Kapuscinski, fick komma till tals.

Också Tom Malmquist tillhör den yngre generationen diktare som arbetar med ämnen som är föga vedertagna inom poesin. Hans debutsamling handlade om ishockey, både konkret och metaforiskt. Han fortsätter sin skärskådning av manligheten i ”Fadersmjölken” från förra året. Han arbetar mycket med ljud, assonanser och alliterationer. Bildspråket är ofta djärvt, inte utan ett visst effektsökeri. Han är dessutom en duktig uppläsare, vilket är inte allom poeter förunnat.

Efter en välbehövlig paus äntrades scenen av det senaste stjärnskottet på den svenska poesihimlen Jenny Wrangborg. Hon skriver realistisk dikt, med direkt tilltal, som berör starkt. Det handlar mycket om längtan, och kanske framför allt om att ett annat, förhoppningsvis bättre, liv och samhälle är möjligt. Mycket klasskamp, men också ett gripande farväl till en saknad vän.

Därefter var det tur för den mångfaldigt belönade Akademieledamoten Jesper Svenbro. Modernistisk ironi blandades med klassiska referenser och intellektuella lekar, som stundtals kunde fånga förtätade ögonblick, som gav vidare över- och inblickar. Mycket akademiskt.

Kvällens avslutades av Anna Hallberg, som läste ur sin senaste diktsamling ”Colosseum, Kolosseum”. Det är ett försök att fånga in galenskapens väsen. Snabba associationer staplas på varandra, och kunde man bara släppa taget till den hallbergska diktens musik, fungerade det förvånansvärt väl.

PoesYfestivalen regerar i Västernorrland!

Mäktiga vibbar när Härnösands kulturliv kraftsamlade

Under hela lördagen vibrerade Härnösand av allehanda kulturaktiviteter. Under namnet ”Härnösand vibrerar” kraftsamlade kulturlivet i kommunen för en manifestation av den lokala kulturens mångfald, rikedom och vitalitet.

Tidningen hälsade på hos konstnären Jan K Persson i hans ateljé i Östanbäck, där han hade öppet hus, tillsammans med inbjudna konstnärskollegorna Anki Källström från Sundsvall och Christer Carlstedt från Övik.

- Fullt med folk hela tiden, och vi fick faktiskt också sålt en del, sa Jan.

Också på Metropol, där det spelades jazz och närbesläktat hela dagen lång, var det bra publiktillströmning.

Norrdans hade nypremiär på sina två kortföreställningar ”I kväll eller aldrig” och ”Ring of fire”. Det var fullsatt i salongen på Fyren, och ovationerna ville aldrig ta slut.

Över hela stan, i Prismahuset, Sambiblioteket, Konsthallen, Murberget, var det konstutställningar, målarverkstad, visningar på Technicus, musik, dans, teater, sång. Även Poesifestivalen ingick som en del. Det var inte att tänka på att kunna hinna med allt, i synnerhet som många programpunkter kolliderade med varandra. Ett angenämt problem, som bara ytterligare underströk kulturutbudets enorma rikedom i Härnösand.

Elisabet Jonsson, som tillsammans med kulturchefen Jan Wolf-Watz, var general för ”Härnösand vibrerar”, var trött och lycklig:

- På de ställen där jag har varit var det en fantastisk respons. Det ser ut som att arrangemanget har varit en stor succé.
- Nu ska vi utvärdera och lära av det här året för att gå vidare. Jag tror och hoppas på en fortsättning.

Veckan som kommer Vecka 42

33 gruvarbetare har mirakulöst räddats i Chile och glädjen är stor. Tur att det inte var i Uruguay där siffran 33 är närmast magisk. Den kanske den också blir i Chile nu. Genom landet går en mäktig våg av patriotism. Lite märkligt, vad är det de är så stolta över? Undermåliga och misskötta gruvor med eftersatt arbetarskydd?
Jag har faktiskt varit i Copiapó, som är centralorten i gruvområdet, där bland annat den numera beryktade San José-gruvan ligger. En bekant från Sverige, som hade tröttnat både på politikens futtighet och exilens förödmjukelser, hade återvänt och drev en gruva som hans fru hade ärvt. Vi åkte ut till gruvan, som låg ute i öknen, och det visade sig i stort sett vara ett stort hål i marken, dit man firade ner gruvarbetare, som tog upp koppar om inte hinkvis, så nära på. Bekantingen från Rinkeby hade ett tjugotal anställda, som bodde i ett primitivt läger där i öknen, och åkte in till stan bara vid löning, enligt uppgift för att "supa och gå på bordell". Den stolte gruvägaren tjänade sisådär tio gånger genomsnittslönen, och hans största problem var den stora kostnaden för transporten av malmen från gruvan till raffinaderiet, som för övrigt skedde genom öknen, på vad chilenarna envisades med att kalla "vägar", och som jag aldrig såg tillstymmelse av.
Jag hoppas att han och hans fru är kvar där och har det bra. Det var fina människor.
Jag gillade öknen också. Det fanns en sådan stillhet där, en eftertänksamhet och en stark jagnärvaro. Jag tror att vi har för lite öken i Sverige.

Nu drog jag visst iväg lite. Dags att återvända till vårt ämne, det som komma skall under nästa vecka. Det börjar med en sorglig årsdag av återkallandet av Nantesediktet 1685 av Ludvig XIV. Det blev förbjudet att utöva någon annan religion än katolicismen, alla protestantiska och hugenottiska kyrkor revs eller stängdes. 200 000 hugenotter lämnade Frankrike. Återkallande av Nantesediktet och det påföljande ediktet i Fontainebleu var förmodligen det mest enfaldiga beslutet som någonsin har fattats i fransk historia. Men ingen kan anklaga president Sarkozy för att inte anstränga sig.

På tisdag har vi en liten fin svensk årsdag. Det är 31 år sedan socialstyrelsen tog bort homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar. Året var alltså 1979.

På onsdag fyller Elfriede Jelinek år. Dagen till äran återger jag här en tidigare text om hennes författarskap:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990; Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.

På torsdag är det årsdagen av en viktig geografisk upptäck. Ferdinand Magellan, den portugisiske sjöfararen och upptäcktsresanden, som dock seglade för både Portugal och Spanien, upptäcker ett sund som skiljer Eldslandet från fastlandet i Sydamerika. Sundet tillhör de viktigaste naturliga passagerna mellan Stilla havet och Atlanten, och fram till att Panamakanalen blev klar år 1914 var ofta sundet det enda säkra sättet att ta sig mellan Atlanten och Stilla havet. När Magellan seglade för första gången genom sundet 1520 kallades det för "Alla helgons sund", numera heter det så klart Magellans sund.

Fredagen är ett märkligt datum i den kristna frikyrkohistorien. Då börjar nämligen "den stora besvikelsens tid". Året är 1844, och ett flertal frikyrkoförsamlingar i USA hade räknat ut att Jesus skulle återkomma. Egentligen sattes från början datum till mellan 21 mars 1843 och samma datum ett år senare. Sedan ändrade man sig till 22 oktober 1844. Men fortfarande ingen Jesus. Man kan bli besviken för mindre.

På lördag är det årsdagen av inledningen av Ungernrevolten 1956. Ett solidaritetsmöte hölls med Polen i Budapest. Sedan rullade utvecklingen obevekligt vidare, tills det dränktes i blod av Röda armén. Den ungerska frihetsdrömmen var krossad, och den första spiken hade slagits in i den "reellt existerande socialismens" kista.

På söndag är vi på sätt och vis tillbaka där vi började. Återkallandet av ediktet i Nantes hängde nämligen ihop med Westfaliska freden, som undertecknades den 24 oktober 1648. Den innebar slut på 30-åriga kriget, som hade förött stora delar av Europa, och stärkte avsevärt Frankrikes stormaktsställning. Och människor som agerar utifrån en styrkeposition gör det sällan med måtta och förnuft.

Holländska vänstern ignorerar rasismen

Socialistiska partiet i Nederländerna har haft en ovanlig strategi: att inte gå i verbal konflikt med det rasistiska budskapet.
 Istället vill man få en konfrontation kring det som man själv är bäst på: ekonomisk politik och social rättvisa.

Nederländernas nya regering stödjer sig på ett av Europas mest extrema partier, Geert Wilders Partij voor de Vrijheid (PVV). Wilders, som just genom detta samarbete fått igenom ett nationellt burkaförbud vill stoppa bygge av moskéer och till och med förbjuda Koranen. Han har också gjort den grovt antiislamska filmen Fitna och står nu åtalad för uppmaning till hat och diskriminering i en domstol i Amsterdam. Geert Wilders förbjöds 2009 att resa in i Storbritannien för att han ansågs vara ”ett allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen”.
Ändå är det inte Wilders våldsamma antiislamism som det nederländska vänsterpartiet SP valt att kritisera. Och det beror inte på att man inte ser vad Wilders står för. Partisekreterare Hans van Heijningen beskriver Geert Wilders och hans parti som högerextremt. Van Heijningen preciserar sig: Wilders undviker, som alla moderna högerextrema politiker begreppet ”ras”. Och han är inte generellt kritisk till invandring. Hans måltavla är uteslutande islam, som han inte betraktar som en religion, utan en fascistisk ideologi som hotar demokratin. Om vi inte ser upp kommer islam att ta över Europa, det är hans budskap.
– Men man måste komma ihåg att den överväldiga majoriteten av invandrare i Nederländerna kommer från muslimska länder, framför allt Marocko och Turkiet, anmärker van Heijningen.
– I den nederländska kontexten att vara mot ”islam” är detsamma som motstånd till invandring i största allmänhet. Så visst finns det en underliggande främlingsfientlighet och rasism i Wilders budskap.


Wilders exploaterar de problem som finns bland främst marockanska ungdomar i Holland, med gatuvåld, gängbråk och narkotika. Men i Geert Wilders version förvandlas sociala problem till något som har helt andra rötter, gatu-terror.
– De här ungdomarna är alla födda i Holland, och det är i grund och botten ett integrationsproblem, medan Wilders länkar det till internationell terrorism!
Wilders är alltså en högerextrem politiker som spelar på underliggande rasism och hetsar mot islam. Partisekreterare Hans van Heijningen menar att man måste inse att framgångarna för Geert Wilders bara handlar om rädsla och hat mot islam.
– Antiislamismen är en viktig faktor, men inte avgörande. Finns det verkligen 1,5 miljoner rasister i Nederländerna? Mitt svar är ett obetingat nej! Nederländerna är inte ett islamofobt land.
Nyckeln till Wilders framgångar är lika mycket att vara mot etablissemanget. Antielitismen har blivit en av de viktigaste politiska tillgångarna, eftersom många ser ett förfall av samhället och upplever att eliten svikit dem. Nyliberalismen i Holand har haft långtgående konsekvenser, mer än i Skandinavien, säger van Heijningen. Det har skett en kraftig försämring av det sociala förmånssystemet, stora privatiseringar har genomförts, löneklyftorna har växt. Det finns en berättigad oro bland många.
– Samtidigt har avståndet mellan eliten och ”vanligt folk” ökat allt mer. Strukturerna bland de politiska partierna och fackföreningarna har blivit mer elitistiska, de styrande har förlorat kontakten med verkligheten. Det är stämningar som Wilders har skickligt fångat upp och exploaterat.
Antietablissemangskortet gör konfrontationen med Wilders svår, menar van Heijningen.
– Wilders dominerar totalt det offentliga samtalet idag. Det är debatter med honom och om honom varje dag i alla media. Alla försök hittills att bemöta honom har varit helt kontraproduktiva. Tvärtom har de stärkt hans antietablissemangsposition.

Svårigheten består av att SP och Wilders är rivaler om vem som skall kanalisera den antielitistiska strömningen. Och där har SP valt en annan strategi.
– SP:s attityd har varit att inte gå in i diskussioner om islam, utan att diskutera konkreta politiska frågor. Vi tänker inte dansa till deras musik.
Att Wilders också är en högerpolitiker råder det inte något tvivel om, även om Wilders distanserat sig från sin nyliberal bakgrund och tagit över stora delar av SP:s sociala program, tydligast på området äldrevård. SP förbehåller sig rätten att bestämma vad man vill diskutera med Wilders. Då framgår också att Wilders företräder överheten.
– Vårt fokus är att den ekonomiska krisen betalas av arbetare och medelklass. Efter valet har vi fått en ny regering, med stöd av Wilders. Deras politik kommer att drabba de som tjänar minst mycket hårt. Det kommer att bli högre avgifter för sjukvården, program för rörelsehindrade ska avskaffas, och dessa människor skickas därmed ut i arbetslöshet. Det är dessa frågor vi ska diskutera. Vi ska bemöta Wilders politiskt.

Ett annat skäl till SP:s strategi är att man redan har vissa positioner i integrationspolitiken som är gemensamma med Wilders. Herman Beekers, informationschef på Socialistiska Partiet pekar på att SP:s själva har hård kritik mot integrationspolitiken, och att den formulerades redan på 1980-talet, alltså långt innan Pim Forteuyn och Geert Wilders.
– Vi hade arbetskraftsinvandring redan under 60- och 70-talen, sedan kom familjeåterföreningarna under 80-talet. Det finns en miljon immigranter i detta land. Varken regeringen eller arbetsgivarorganisationerna har gjort någonting för att integrera dessa människor in i samhället. Resultatet blev bostadsghetton, där det bor kanske så många som 90 procent invandrare. Det finns flera hundra tusen människor i Nederländerna som inte kan nederländska. Redan på 80-talet, jag tror att det var 1983, la SP fram en rapport där vi pekade på problemen. Rapporten konstaterade att det var viktigt med bättre språkundervisning och mer jämlika chanser för invandrare.

Inte mycket har hänt sedan dess, säger Beekers. Det finns nu kurser i nederländska, men den som invandrat får bekosta dem själv och det är långa väntetider. Men för att SP delar en del av kritiken mot integrationspolitiken med Wilders betyder inte att man har samma mål. Wilders är, med sin kritik, ute efter att öka segregationen. SP vill minska den.
– Det viktigaste är en ny bostadspolitik, med ”blandade” grannskap, som förhindrar ghettobildning. För det andra bättre möjligheter att lära språket, kurserna bör vara gratis. Sedan vill vi ha ett åtgärdsprogram för att undvika segregerade skolor. Det finns skolor där det bara går invandrarbarn. Risken är då stor att man ärver problemen från generation till generation.
Paradoxalt nog för ett parti som av strategiska skäl inte vill ta konflikt med islamofobin är integrationspolitik högprioriterat. I det förra parlamentsvalet var huvudparollen ”Leva tillsammans” – en slogan som skulle förstås både som brygga över etniska och sociala klyftor.
– Integrationen ligger inte etta på listan, men definitivt topp fem. Den är en del av en bättre politik som vi vill föra. Vi vill lägga fokus på sådant som förenar, istället för det som skiljer människor åt. Stora invandrargrupper har gemensamma intressen med delar av det nederländska samhället, och därför är det viktigt att de förenas.
SP-strategin har haft framgångar på lokalplanet, säger Beekers.
– En städstrejk, där en stor del av dem som deltog var invandrare, varade i tre månader, möttes med stor sympati av många, och slutade mycket framgångsrikt. Strejkledaren var en av våra medlemmar.
Också i Rotterdam, där inte mindre än 50 procent av invånarna är invandrare, och där borgmästaren har sina rötter i Marocko har SP lyckats med att stoppa rivningar av billiga bostadsområden, som skulle ge plats för dyra skrytbyggen. Men på riksnivå, säger Beekers, kan man inte tala om en framgångslinje mot högerextremismen.
– Jag är personligen ganska pessimistisk. Sådana idéer som Wilders står för får spridning över hela Europa, nu senast hos er i Sverige, med Sverigedemokraterna, och Sarrazin i Tyskland.
Vänstern har hittills inte lyckats hitta ett bra svar för att bemöta rasism och islamofobi. Vi behöver bra idéer. De senaste valen i Sverige och Nederländerna visar att det finns skäl till oro. Det gäller att lägga ner ett hårt arbete för att komma på bra lösningar.
Det är ett arbete som angår oss alla.

Också Hans van Heijningen säger att det är mörka skuggor som nu fallit över Europa.
– Det finns en klar skillnad mellan hur äldre och yngre ser på dagens kris och de otäcka strömningar som den har fört med sig. Bland de äldre, som har 30- och 40-talet som referensram finns det en stor oro. Unga människor däremot är inte lika rädda. Vår inställning står någonstans mitt i mellan.
Ändå måste vänstern hålla huvudet kallt, och fokusera på strategier som gör att man kan vinna denna fajt.
– Visst leker Wilders med leden, och det i närheten av en bensinstation. Det kan vara farligt på lång sikt. Men det viktiga för oss är att inte låta oss provoceras. Vi ska göra det vi är bra på. Mobilisera för en kraftfull välfärdspolitik, och återta vår rebellposition.

Aron Etzler/Gregor Flakierski

En mycket lyckad roman

Norrlands svårmod
Therése Söderlind
W & W

”Norrlands svårmod” är ingen lyckad titel på en mycket lyckad roman. Svårmod betyder ju svår sorg eller depression, en djup långvarig nedstämdhet, och så långt stämmer det. Handlingen utspelar sig förvisso till stor del i Norrland, närmare bestämt i Ångermanland, men det svårmod som drabbar huvudpersonen Anna är knappast ”Norrlands”.

Intrigen är ganska enkel. Anna får som litet barn i ett samhälle mellan Docksta och Bredbyn uppleva en rad traumatiska händelser i sin familj, som sätter outplånliga spår i hennes psyke, och för med sig komplicerade relationer, mental oberäknelighet och en oförmåga att knyta an emotionellt.

Så långt ett konventionellt drama som det går tretton på dussinet i dagens litterära landskap. Men romanen vinner i längden. Framför allt därför att Söderlind vågar lita på läsaren och på sitt eget språk. Hon vågar ge sig själv och läsarna tid, genom att långsamt, mycket långsamt, utveckla handlingen, och låta personerna träda fram och växa.

Det blir aldrig tråkigt, tvärtom spänningen stiger för varje sida. Mycket tack vare språket. Också det långsamt, eftertänksamt, varje ord, varje fras, är noga avvägd, här finns inget onödigt bråte som skymmer sikten, och språket är levande och spänstigt, det sprakar och gnistrar om det.

Systematiskt, lager för lager, klarlägger Söderlind det mänskliga psykets alla motsägelsefulla skikt. Hon skärskådar familjen och de roller som dess olika medlemmar tvingas in i, ofta omedvetet, eller mot sin vilja. Hennes tonårsskildring är helt lysande, liksom sättet att visa hur en vuxen person är så olik sig själv som barn och tonåring, men är ändå i grund och botten densamma.

När dramat går mot sin upplösning förmår Söderlind att överraska. Det som länge såg ut som en ordinär, låt gå välskriven, relationsroman, vågar ställa väsentliga existentiella frågor. Vet vi alltid vad som är rätt och fel? Kan man bara strunta i konsekvenserna av sitt handlande med hänvisning till högre etiska principer? Svåra frågor, och här ges inga enkla svar.

Söderlind drar sig inte heller för att ifrågasätta dagens hela terapisväng. Ska allt verkligen upp till ytan? Bör man rota i alla trauman, och mår man bättre av att ”bearbeta” dem? Det är kanske i själva verket bättre att låta en del saker från det förflutna vara, och bara gå vidare. Jag kan mycket väl tänka mig att själva förmågan att förtränga är en viktig evolutionistisk fördel och en del av den mänskliga existensen.

Så växer romanen och dess huvudpersoner. För oss som bor i Ångermanland bjuds det dessutom på en extra krydda med alla initierade skildringar av landsbygden norr om Docksta, Härnösand och Höga kusten. Det märks tydligt att Therése Söderlind har sina rötter i Nordingråtrakten.

”Norrlands svårmod” är hennes skönlitterära debut. Den är en riktig fullträff, och lovar mycket mer. Jag bryr mig inte ens om titeln längre.

100 år med Nordingrå kyrkokör firades med jubileumskonsert

Nordingrå kyrkokör firade sitt 100 årsjubileum. Dagen till ära höll man en konsert på lördagen i sin egen kyrka. På programmet stod pärlor ur gångna tiders repertoar.
- Vi är en mycket aktiv kör, berättade Marianne Nilsson, medförfattare tillsammans med Christina Norlander till boken om Nordingrå kyrkokörs historia.

Kören repeterar minst en gång i veckan, och så håller man konserter med jämna mellanrum. Så gott som alla 25 körmedlemmarna kommer från Nordingråbygden. Åldersspridningen inom kören är mycket jämn.

Till jubileumskonserten hade man bemödat sig om en klädsel som skulle ge ett intryck av gamla tider. Särskilt damerna hade plockat fram svarta klänningar, sjalar och hattar ut garderobsgömmorna.

Kvällens program inleddes med en sång ur Hulda Nordlanders notbok. Hulda var Nordingråbo och en av de ursprungliga körmedlemmarna. Hennes notbok har återfunnits på länsarkivet.

Under konsertens inledning höll kören till på sin vanliga plats uppe på orgelläktaren. Efter några sånger flyttade man med anledning av dagens jubileum ner till koret.

Konserten fortsatte med sånger av Beethoven, Mozart och Faure, men också med psalmer och mer folkliga inslag som Alf Hambe och gospel. Kören dirigerades av sin ledare Lena Bagge Lindström. Kvällens musiker var Marianne Nilsson som spelade orgel på läktaren, medan Anita Henriksson hanterade flygeln och kororgeln, Cecilia Parkman och Paulina Westerlund spelade violin, och Thomas Lindström spelade bas.

Innan avslutningen sjöngs ut avtackades flera av veteranerna för lång och trogen tjänst, den längsta faktiskt inte mindre än 48 år.

Veckan som kommer Vecka 41

Diskussionerna kring Nobelpristagaren i litteratur är i full gång, och som vanligt ältas som ovidkommande saker. Det är för sent, borde ha fått för tio år sedan, fel genusperspektiv, alldeles åt helvete fel politisk inställning. Det är tur att karln skriver romaner också, annars kunde man tro att han belönades för gubbsjuk, ofeministisk nyliberalism. Och så tänker jag, vilken tur att Borges aldrig fick det där priset, tänk vad vi hade fått höra då!

Allting är egentligen Columbus fel. På tisdag är det årsdagen av hans "upptäckt" av Amerika, och hade han inte gjort det, behövde vi inte heller bekymra oss nämnvärt om peruvianska författares politiska korrekthet.

Tillbaka till ordningen, och veckans början. På måndag är det 64 år sedan Tage Erlander blev statsminister. Det var ett överraskande val, i en tid då socialdemokratin fortfarande kunde överraska. 192 cm lång och med 23 år i sträck som demokratiskt tillsatt regeringschef har Erlander kallats för "Sveriges längste statsminister".
På onsdag så är det 61 år sedan Vilhelm Mobergs roman "Utvandrarna" kom ut. Dags för en nyutgåva? Som då givetvis borde skänkas till Jimmie Åkesson och de andra Sverigedemokraterna i riksdagen. På skattebetalarnas bekostnad! From svenska folket with love.

På torsdag är det årsdagen av slaget vid Hastings. En omvälvande historisk händelse, eftersom det från denna tidpunkt blir helt omöjligt att stava engelska.
En annan kuriositet, så länge jag kan minnas, och det börjar bli ganska länge nu, har det alltid hetat att slaget vid Hastings stod "tusensextiosex". Ju närmare vi kom millennieskiftet, desto oftare fick man höra att man visst kan säga "tiohundrasextiosex". Det kanske man kan, men det låter fullständigt vedervärdigt.

På fredag är det 75 år sedan trafikkarusellen invigdes. Det har flutit mycket vatten i både Mälaren och Saltsjön sen dess, och visst är det dags för något nytt som möter tidens krav. Ska bli spännande att se om man kan bygga något som ens kommer i närheten av den gamla Slussens fiffighet. Jag tillåter mig att tvivla. Och risken är stor att också detta bygge kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Dessvärre på motsatt sätt.

På lördag är det 32 år sedan Karol Wojtyla valdes till påve som Johannes Paulus II. En både sportig och filosofiskt lagd man, som dessutom skrev dikter och dramer. Under sin tid som påve kanoniserade Johannes Paulus 483 helgon, vilket gjorde honom till den påve som helgonförklarat flest personer, och han saligförklarade 1 340. Det tyder på en viss tro på människan, i ett yrke som annars utmärks av professionell pessimism beträffande den mänskliga naturen. Det är väl ett gott betyg åt Wojtyla, om något.

Veckan avslutas med årsdagen av Karl II av England säljer Dunkerque till Frankrike för 40 000 pund. Redan på den tiden ansågs det viktigt att koncentrera sig på verksamhetens "kärna".

Träffsäkra jabbar och uppercuts mot makten

Statskuppen i Norrland
Grzegorz Flakierski
Mandatus bokproduktion

Vi är som en koloni här uppe, kunde min pappa upprört säga med ojämna mellanrum.
Det kunde vara när kampanjen "Hela Sverige ska leva" enligt honom mest bara var prat som slogs sönder av en konkret dagspolitik som han menade gick i motsatt riktning.
Och med en allt glesare befolkad glesbygd fick han under sin levnad vatten på sin kvarn.
Men att gå från upprördhet över sakernas tillstånd till konkret politisk aktivitet specifikt för Norrland var en helt annan sak. Så var det då och så är det nu.
Grzegorz Flakierski, kulturskribent med bas i Kramfors, känner till hur pratet kan gå i stugorna om Norrland visavi Stockholm och "stockholmarna". Och Flakierski har troligen länge burit idén som nu omvandlats till en sorts skröna med satirisk udd om dagen när "norrlänningarna" fick nog.

Den tändande gnistan för vad som komma skall är ett tal av regeringens tillväxtmininster Sven Luser. Talet, som är en presskonferens, är ett betänkande under temat: Tillväxt och konkurenskraft i en globaliserad värld - Strategi för ett framgångsrikt svenskt näringsliv.
Och allt sker ganska förväntat ända tills Luser förklarar att det finns "ett problem" för att Sverige ska kunna fortsätta vara i topp i tillväxtligan.
Det problemet heter Norrland. En tärande och ganska sjuk del som drar ner Sveriges renomé och försvårar målsättningen att vara en framåtriktande nation.
Om Sven Luser, statsminister Axel Oxenstjärnas favoritstatsråd, visste vilken björn han väckte med sitt tal skulle han nog ha hållit tand för tunga. I alla fall det där om att kanske sälja skiten till Finland.

Jag roas av Flakierskis gisslande av dumdryghet, opportunism, korruption, inkompetens och inte minst av storsvensk hybris i olika former.
Där är han bra, med träffsäkra jabbar och uppercuts mot en politisk makt som alltmer är kringsnärjd av en ekonomisk dito. En oftast självförvållad eller rent av ideologiskt motiverad utveckling.
Och i en globaliserad värld är frihet lika med valfrihet och demokrati bara ett grekiskt ord. Eller?
Statskuppen i Norrland skulle säkert kunna viftas bort med "det är bara en sån där 70-talsbok som alltid ska vara så allvarlig och skriva om problem". Jovisst, men varför "sån rädsla för allvar", för att låna ett citat från bok av Roy Andersson.

Flakierskis bok har ett intressant men något streotypt persongalleri där norrlänningarna i regel är rejäla, medan maktens män och kvinnor besitter mindre trivsamma drag.
Och det blir lite av de goda mot de onda när dramat stramas åt och vägbommen en dag fälls ner vid Dalälven för att sedan mynna ut i..., ja? Revolution, förhandlingar eller tillsättande av en utredning?

Så mycket kan i alla fall sägas att Statskuppen i Norrland hade tjänat på att tuktas, prosan men framför allt bokens redigering. Romanen är inte tjock, men sidornas många gånger täta textsjok hade gladeligen kunnat luckrats upp för att skapa aptitligare läsning.
Grzegorz Flakierskis första roman visar på en språklig lyhördhet och ett gediget intresse för samhällets stora frågor. Det är en nisch att spinna vidare på för den i Polen födda, men sedan sextiotalets slut i Sverige boende författaren.

Ingemar Nilsson

Norrländska Socialdemokraten 2010-10-07

Utmärkt val av Akademien

Årets val av Nobelpristagare i litteratur kommer säkerligen att framkalla en del missnöjda reaktioner bland vänstern. Vargas Llosa har under flera decennier varit en intellektuell portalfigur för latinamerikansk höger, och en närmast rabiat förespråkare för nyliberal politik. Att han dessutom är en avfälling, med ett för sydamerikanska intellektuella obligatoriskt vänsterförflutet, gör inte saken bättre.
Inte heller att hans senaste litterära produktion har känts trött, med ett omisskännligt drag av gubbsjuka.

Vargas Llosa har emellertid 50 år av litterärt skapande bakom sig, och många av hans verk räknas till den latinamerikanska litteraturens främsta. Numera också världslitteraturens. Svenska Akademiens motivering talar sitt tydliga språk: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Mario Vargas Llosa är en i högsta grad politisk författare, som inte väjer för det svåra, komplicerade och kontroversiella. Perspektivet är alltid tydligt humanistiskt, och tack vare en konstnärlig konsekvens ställer han sig alltid på de förtrycktas sida. Han är en gudabenådad berättare, med en otrolig blick för klasskonflikter, förtryck, byråkratisk enfald och trångsynt konventionalism och sexism. Han kan vara otroligt rolig också.

Jag kan inte låta bli att utbrista: Äntligen! Det är ett val som jag har väntat länge på. Vargas Llosa är en stor romanförfattare, och välförtjänt pristagare.
Bara han håller sig borta från politiken.

Arbetarklassen finns i höstens utgivning

Skarpt läge
Red. Victor Estby.
Föreningen Arbetarskrivare, 2010.

Fadevår, tack för ljuset!
Fredrik Ekelund.
Bonniers, 2010.

Bricken på Svartvik
Vibeke Olsson.
Libris förlag, 2010.

Hjärtblad
Aino Trosell.
Norstedts, 2010.

Arbetarklassen finns inte längre, och moderaterna är det nya arbetarpartiet, ja till och med det enda. Eller som Andreas Svanberg skriver i förordet till Föreningen Arbetarskrivares nya antologi: ”Arbetare är ett ifrågasatt uttryck, en nedtonad grupp.” Arbetarlitteraturen lever dock, och den är en kraftfull motståndshandling.
I antologin samsas, som brukligt är, en blandad skara. Medelåldern är ganska hög, 50-talister dominerar, följda av 40- och 60-talister. Den äldste är född 1925, bara en är född på 70-, och en på 80-talet.
Här finns kända namn som veteranen Sven Wernström, Aino Trosell, och det senaste stjärnskottet på poesins himmel Jenny Wrangborg. En del är etablerade författare som Torgny Karnstedt, Micke Evhammar, Pelle Olsson, Maria Hamberg och Richard Jändel.

Stilen är genomgående realistisk, vilket är inte direkt överraskande, men ändå lite av en besvikelse. Jag önskar att det fanns mer av experimentlust och vilja till förnyelse, inte minst bland de yngre arbetarförfattarna.
Nivån skiftar förstås. Novellen, och/eller kortberättelsen, är en svår form, som inte passar alla.
Här finns emellertid flera pärlor. Oscar Garcías överraskande berättelse om en man utan röst som plötsligt börjar höras med besked tillhör de bästa. Många bidrag handlar om just detta, att ge röst åt dem som ingen har. Inte oväntat dyker de papperslösa, den nya underklassen, upp vid ett par tillfällen.

Annat handlar om det allt mer urholkade människovärdet, om kampen för vardagen, som blir allt svårare att få ihop för många.
Jenny Wrangborg skriver en fantastisk episk dikt om kontrasten mellan det som är och det som kunde vara, en annan värld är möjlig, ett tema som återkommer i flera av bidragen.
Sven Wernström, still going strong, avslutar och sammanfattar med en klurig berättelse om Livet, det som är så hopplöst rörigt men samtidigt så ohjälpligt spännande.
Fredrik Ekelund räknas oftast till de moderna arbetarförfattarna. Förra året fick han Ivar Lo-priset för M/s Tiden. Nu är han tillbaka med en ny roman. Det är knappast en arbetarroman, utan en barndomsskildring, väl förankrad i författarens egna erfarenheter, då han som nioåring flyttade med sin familj från Uppsala till Malmö.
En resa inom samma land, men inte desto mindre mellan olika världar, referenssystem och rent av olika språk.
Några år senare gjorde jag själv en liknande resa, även om den var mer drastisk – faktiskt från ett land till ett annat – och igenkänningsfaktorn är mycket hög. Det är en hård värld där det gäller att inte bli ”Skrattad åt som en annorlunding”, så fort som möjligt komma underfund med koderna, och inte hamna utanför. Den unge Fredrik får sin beskärda del av mobbning, men det här är ingen skräckskildring, långt därifrån, och vår hjälte klarar sig hyggligt bra.
Mycket bättre än vad jag själv gjorde.
Varsamt och kärleksfullt tecknar Ekelund bilden av en ung människa som tar sina första trevande steg mot vuxenlivet. Det märks att han har åkt in och ut ur olika språk (och dialekter), han har ett väldigt fritt och lekfullt förhållande till språket, och sätter gärna pricken över i:et med att dra till med en utländsk fras – engelska, franska, tyska, spanska, portugisiska, You name it – i en suverän Verfremdungseffekt.

Ekelund har behållit mycket av barnets språkliga kreativitet, språket är fyndigt och uppfinningsrikt, det är aldrig inställsamt, respekten för läsaren är hela tiden stor.
Romanen är inte minst en mycket politisk bok. Den skildrar en värld som har blivit ”modärn”, det är 60-tal och rekordår med dess tillväxt och optimism, en trygg ”värld utan krig och ondska”. Ekelund fångar mycket skickligt in det tidstypiska utan att förfalla åt stereotyper. Sprickor i fasaden börjar anas, författaren faller aldrig i idealiseringsfällan, vilket är inte helt ovanligt i mången barndomsskildring, och på ett sätt är romanen ett farväl till ett välmående och oskuldsfullt samhälle.
Ur minnets trassliga väv har Ekelund skapat en bejakande och djuplodande existentiell berättelse.
En helt annan barndomsskildring är Vibeke Olssons fortsättning på sin förra roman Sågverkskungen. Handlingen utspelar sig några år efter Sundsvallsstrejken 1879, som fortfarande kastar sin skugga över sågverkssamhället Svartvik. I centrum står flickan Bricken, snart 15 år, dotter till sågverksarbetare med rötter i Västerbotten. Under ett par år får vi följa hennes väg ut i vuxenlivet, en resa som kantas av några tragiska händelser.
Den historiska miljön, framför allt de arbetandes vardag, återges levande och realistiskt. Språket är följsamt, arkaiserande och stundtals nästan bibliskt. Bakgrunden bildas av Vibeke Olssons vanliga käpphästar – folkrörelser som formade det moderna Sverige: arbetarrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen.
Huvudtemat är arbetets värde, det är genom arbetet som arbetaren får sitt människovärde och blir delaktig i gemenskapen. Trots all sin högstämda idealism är det en mycket materialistisk roman. Här ligger också några av invändningarna. Bricken och hennes föräldrar är alldeles för präktiga, det blir bitvis nästan romantiserande. Hennes religiösa grubblerier förblir dessutom högst privata och likgiltiga för läsaren.
Det kompenseras mer än väl av författarens obrottsliga lojalitet med sina romanfigurer, som omfamnas av en ljus humanistisk människosyn. Samtidigt finns här ett konsekvent klassperspektiv.
Det är frapperande hur aktuell en bra historisk roman kan vara.

Aino Trosell har precis som Fredrik Ekelund fått Ivar Lo-priset (2006). Hjärtblad är hennes tjugonde bok. Den tar sin början något decennium tidigare än Vibeke Olssons roman, för att så småningom tangera brytningstiden med industrialismens genombrott och det moderna Sveriges framväxt. Den tidsresan berättas genom Huldas livsöde, från ett brådmoget barn i fattigdomens och svältens Malung till vuxen kvinna och fin fru i det fjärran Stockholm.
Även om också här finns ett klassperspektiv är det kvinnoperspektivet som dominerar. Romanen är ett tydligt bidrag till en feministisk historieskrivning. Den är ett äreminne över alla arbetande kvinnor, starka som svaga, framgångsrika och de mindre lyckade i livet.
Det är också kvinnorna som bär på berättelserna. Ofta drastiska, med hemska, skräckinjagande ämnen. Språket har en tonsäker och njutbar allmogeprägel.
Enda risken är att alla berättelser och skrönor skymmer Huldas person.
Men Aino Trosell vet att en bra historia är alltid värd att berättas. Och en bra historia är alltid sann.

Skådespelarinsatser räddar Russelpjäs

Färdknäpp
Av: Willy Russel
Regi: Fransesca Quartey
Scenografi/kostym: Kirsten Thomsen
Mask: Birgitta Rasmusson
Ljussättning: Claes Hilding
Ljud: Håkan Esbjörnsson
Medverkande: Lena Carlsson, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic
Teater Västernorrland, turné
Svanö Folkets hus

Ju äldre man blir desto större anledning att fundera över vad det har blivit av ens liv. I de flesta fall är det ingen vågad gissning att det inte blev som man har tänkt sig, att många drömmar aldrig blev förverkligade, att åtskilliga djärva planer inte blev av. Frustration är säkerligen ett existentiellt villkor i vårt samhälle.

Vi verkar inte trivas något vidare, jämt och ständigt och överallt får man höra om denna längtan till fredagen, till semestern och om att bara få komma bort, bara komma härifrån.

Här finns naturligtvis mycket dramatiskt stoff, tacksamt att gestalta litterärt. Teater Västernorrlands uppsättning av "Färdknäpp" handlar just om medelklassidyllens förljugenhet och falskhet, där allt är fasad och ingenting är äkta, och där själva stagnationen är en grundförutsättning för att orka gå vidare.

Det hade kunnat vara hur spännande som helst, men tyvärr håller inte Willy Russels pjäs måttet. Det är en smula förvånande med tanke på att han har skapat pärlor som "Timmarna med Rita" och "Shirley Valentine", men tydligen kan också duktiga dramatiker ha en dålig dag. Det är fyrkantigt, konstruerat och förutsägbart. Inte minst kvinnogestalterna riktigt dryper av stereotyper. På ett övergripande plan blir det mest ett slags pinsam 50-årskris. Livet är ingen Ulf Lundell-låt. Och Uffe själv mår inte heller riktigt bra.

Det som räddar föreställningen är skådespelarinsatserna. Ingmar Virta är en erkänd komisk begåvning och hans lyhörda spel klarar rollfiguren Daniel från en överårig krisklyscha. Iso Porovic vågar spela ut och det finns nog inte en gest som han inte har i sitt register. Gisela Nilsson använder små medel och vinner i trovärdighet trots ett hopplöst stereotypt utgångsläge. Det gäller också Lena Carlsson som imponerar med vältalig mimik. Pjäsen är dessutom varsamt anpassad till svenska förhållande. Det är bra tempo, och dialogen saknar inte komiska poänger.
Om man i likhet med undertecknad tycker illa om IKEA och Peter Jöback får man, trots allt, en trivsam kväll.

Nätverk dygnet runt i Ådalshallen

Under hela helgen fylldes Ådalshallen i Kramfors med dataintresserade ungdomar. Det var dags för den nionde upplagan av K-Lan. Mer än tre hundra mötte upp för att dygnet runt spela dataspel och träffa likasinnade.
- Det är det största drogfria evenemanget för ungdomar i Kramfors, efter Jesusrock, säger Örjan Karlsson-Gädda från arrangörsföreningen.

K-Lan står för Kramfors Lan, där Lan utläses Local Area Network, det vill säga helt enkelt lokalt nätverk. Och det är just ett brinnande intresse för nätverk som förenar deltagarna. Markus Nordlander, som är eldsjäl i föreningen, berättar att från början handlade det mycket om fildelning, och många kom för att få bandbredd, alltså en snabb uppkoppling. Så är det inte längre.

- De flesta har snabbare internet hemma, säger Markus.

Istället handlar det om att träffas. Många av dem som deltar i K-Lan brukar spela med varandra också i vanliga fall.

Träffen i Ådalshallen pågår från fredag eftermiddag till söndag mitt på dagen. Det är mycket få som väljer att gå hem och sova. För dem som vill finns det sovplatser i Ådalshallens matsal. Även om de flesta kommer från Kramfors med omnejd, finns det också deltagare från Skellefteå, Umeå, Sundsvall, och naturligtvis Härnösand och Sollefteå.

Linus Larsson är 17 år och kommer från Sollefteå. Det är andra gången som han deltar i K-Lan. Med sig har han jämngamla kompisen Johan Sawander, som är där för första gången.

– Självklart blir det fler gånger, säger Johan.

Medelåldern bland deltagarna ligger på 15-16 år, berättar Örjan Karlsson-Gädda, som med sina 37 år är i särklass äldst i hallen. Förutom de 230 som har datorplats kommer det runt ett hundratal för att hälsa på. Så gott som alla är killar. Men det finns undantag. Marielle Olofsson från Kramfors hälsar på en kompis, något som hon brukar göra varje år. Hon tror att nästa år kommer det fler tjejer.

– Vi får hoppas det, säger hon.

Höstmarknad i Bjärtrå

Det var höstmarknad på lördag på Kombis i Bjärtrå utanför Kramfors. Som vanligt var det Bjärtrå byalag som stod som värd för arrangemanget.
- Vi vill samla människor från närområdet för en säsongsavslutning, säger Gun Larsson från byalaget.

Lokala hantverkare och odlare hade försäljning inne. Där fanns också loppis, servering och fiskdamm för de minsta. Dragspelaren Ove Hedberg från Köja stod för underhållningen. Utanför kunde besökarna värma sig med nylagade kolbullar, som spred en inbjudande doft runt om i bygden.

- Det är mycket folk här idag, säger Gun Larsson, förmodligen fler än förra året, som var lite av ett rekord.

Det fanns ett stort utbud av hantverkarprodukter. Kläder, varma strumpor inför den kommande kalla årstiden, mössor och vantar, smycken, keramik och diverse attiraljer gjorda i näver.

Lokalt odlade produkter fanns det gott om. Bröd och bakverk av alla de slag, sylt och honung, svamp, och naturligtvis också grönsaker. Afrikagrupperna var där med rättvisemärkta produkter mer långväga ifrån.

Inger Holmberg från Allsta gård säljer ekologiskt odlade grönsaker. Det mesta av hennes försäljning brukar annars ske på gården, och hon åker inte runt på marknader så mycket.

- Men marknaden i Bjärtrå vill jag inte missa. Det är hemmaplan, och det är extra roligt när grannarna kommer och handlar, säger Inger Holmberg.

Veckan som kommer Vecka 40

Våra politiker har det svårt just nu. Hur göra för att kunna regera effektivt, utan att befläckas av kontakter med Sverigedemokraterna? Det kan väl inte vara så svårt. För en anständig politik i folkflertalets intresse så finns det säkert stöd att hämta från vettigt håll. Och inte vill rasisterna befatta sig med sådant heller. En liten revolution på svenska helt enkelt.
Vilket för oss direkt till den kommande veckans begivenheter. Det börjar med någon slags årsdag av demonstrationerna mot löntagarfonderna, under ledning av den så kallade 4 oktober-rörelsen. Demonstrationerna pågick mellan åren 1983-91, och ni som är gamla nog minns säkert den hätska stämningen. En retad borgerlighet är inte att leka med, och då var den rejält förbannad.

Sossarna hade fått för sig att efter alla decennier av maktinnehav skulle man också kapa åt sig lite av den verkliga, det vill säga, ekonomiska makten, och efter diverse kompromisser la man fram ett tämligen urvattnat förslag om att tre procent av börsföretagens vinst skulle överföras till fonder kontrollerade av fackföreningsrörelsen. Ni minns kanske den store skalden från dessa dagar, Kjell-Olof Feldt, "löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit".
Förslaget var inte det minsta populärt, åtminstone inte bland dem som skulle drabbas, och just de råkade sitta inne med stora resurser, som bland annat kunde användas till opinionsbildning. Sossarna fegade och tog aldrig striden. Var och en får avgöra själv om de har lärt sin läxa eller inte.

På tisdag är det årsdagen av kvinnotåget 1789 till Versailles som tvingade kungafamiljen tillbaka till Paris. Där öppnades brödförråden för det svältande folket. Det är kvinnokraft, det. Skulle behövas mer av den varan idag.

På onsdag är det Le Corbusiers födelsedag. Han hette egentligen Charles-Édouard Jeanneret, och var född 1887. Han anses vara en av modernismens främsta teoretiker, han revolutionerade arkitekturen, och har bland annat ritat en utopisk stadsplan för Paris.

På torsdag är det årsdagen av slaget vid Lepanto 1571. En allierad flotta från Spanien, Kyrkostaten, Venedig och Malteserorden, Genua och Savojen besegrade en numerärt överlägsen ottomansk flotta, och säkrade därmed den kristna kontrollen över vattenvägarna i Medelhavet.

På fredag är det 43 år sedan Clement Atlee gick bort. Han måste vara en av de mest underskattade politikerna i vår tid. Karln vann ju trots allt en jordskredsseger över legenden Winston Churchill, och var brittisk premiärminister 1945-51. Han var med om att avveckla delar av det brittiska imperiet, och la grunden till det välfärdssamhället som kunde byggas upp under 60-talet.

På lördag är det årsdagen av att slaveriet avskaffades i Sverige. 595 slavar på den svenska kolonin Saint-Barthélemy blir fria. Året var 1847. Alltså 163 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

På söndag är det allmän flaggdag i Finland. Det är nämligen Aleksis Kividagen, och då firar man den finska litteraturens dag. Att flagga för litteraturen är en sant revolutionär handling. Ni som kan, flagga ni också!

Främlingsfientlighetsmemoarer

Det Sverige som jag kom till för mer än 40 år sedan var ett välfärdssamhälle, som flöt av mjölk och honung. Det var också ett ganska inskränkt samhälle, präglat av självgodhet och främlingsfientlighet.

Jag kan fortfarande inte glömma, året var 1970, kanske 71, den äldre damen i skoaffären som lämnade butiken utan ett ord när de inte hade ”svenska skor”.

Mina landsmän som började sin bana i Sverige på flyktingförläggningar på Marstrand eller Alvesta berättade om konflikter med lokalbefolkningen, inget allvarligt, mest gliringar och förolämpningar.

Under de två år som jag bodde i Blekinge i början av 70-talet mötte jag lika mycket eller mer främlingsfientlighet än under resten av min tid i Sverige.

Samtidigt var den parlamentariska situationen stabil, socialdemokraterna det dominerande partiet, och högerextremisterna bara ett dåligt skämt.

Läget är ett annat idag. Främlingsfientligheten har tagit sig organiserade politiska uttryck, som firade stora framgångar i valet.

Det beror inte på att svensken har blivit rasist, alla opinionsundersökningar bekräftar mina egna erfarenheter. Det beror knappast heller på om ”man har tagit debatten” eller inte.

Jag tror snarare att orsaken står att finna i att landet av mjölk och honung alltför länge har fört en orättfärdig politik som splittrar och skapar klyftor. Blir det ingen ändring på det, är Sverigedemokraternas senaste framgångar bara början.

Alla tiders politiska floppar

När jag skriver dessa rader är det en vecka kvar till valet. När ni läser dem är det redan två veckor efter, ni vet resultatet och har hunnit vänja er vid det. Det är lätt att vara efterklok, men jag ska istället försöka att vara förklok. Vilket är egentligen inte särskilt svårt då det redan nu går att konstatera en del saker.

Under de gångna fyra åren har världen drabbats av en ekonomisk kris, som innebär ett totalt sammanbrott för den nyliberala ideologi som har varit förhärskande ganska länge. Trots det går de partier som predikat denna ideologi starkt framåt. I Sverige som annorstädes.

Det som kallas för ”arbetslinjen” har lett till skenande arbetslöshet, som i praktiken är närapå tvåsiffrig, och som tycks bita sig fast. Ungdomsarbetslösheten har ökat, långtidsarbetslösheten har ökat, också det omtalade ”utanförskapet” har stigit. En miljon var siffran som upprepades till leda av de borgerliga 2006. Varför är det ingen som talar om det nu?

”Arbetslinjen” kontrasteras mot oppositionens påstådda ”bidragslinjen. Detta trots att det som gemenligen kallas socialbidrag har ökat drastiskt, och fortsätter fortfarande att göra det. Regeringen har dessutom delat ut frikostiga bidrag som gått till skyhöga profiter från skolverksamhet som hamnar hos riskkapitalister i skatteparadis, ombyggnad av punschverandor och barnvakt åt överklass som vill slippa sina barn några timmar efter jobbet.

Bidragen till banker och finansinstitut ska vi bara inte tala om.

Skatterna för de rikaste har sänkts och klyftorna i samhället växer. Sverige har numera ungefär samma förmögenhetsfördelning som USA. Angreppen på arbetstagarnas organisationer och rättigheter fortsätter.

Lägg därtill flera fuskande ministrar som har tvingats avgå, Totto Littorin drog sitt färde när marken började bränna under fötterna, och Carl Bildt kan möjligen vara inblandad i folkmord.

Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning är en gigantisk flopp, förmodligen den mest misslyckade regering Sverige någonsin har haft. Och då borde det vara klart, en opposition som bara orkade trycka upp valsedlar skulle gå mot en överlägsen promenadseger.

Så är det inte. Överlägset blir det inte, frågan är om det blir någon seger alls.
Hur är det möjligt?

Sant är att tack vare jobbskatteavdraget har många, även arbetare, fått betydligt mer i plånboken, åtminstone så länge de inte blir sjuka eller arbetslösa.

Sant är också att de borgerliga partierna, först och främst moderaterna, varit otroligt skickliga i sin mediala framtoning. Alla som har hört Per Schlingmann säga ”Enda arbetarpartiet” 17 gånger under tre minuter, förstår vad jag menar.

Men framför allt beror den ovissa valutgången på den rödgröna oppositionens tafatta oförmåga att mobilisera och formulera ett slagkraftigt alternativ som skulle punktera de borgerliga luftbubblorna och ange riktningen mot ett rättvisare och fungerande samhälle.

Först efter valnatten får svaret på frågan om inte de rödgröna är den mest misslyckade oppositionen någonsin i svensk historia.