Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 31 mars 2012

Vilda västern - på tyska


Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Den 30 mars var det 100 år sedan Karl May gick bort.

Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.

Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.

Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.

May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.

Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Där­emot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.

Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelmins­ka Tyskland.

Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereo­typa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.

Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss.

fredag 30 mars 2012

En lysande stjärna får taket att lyfta


Det förpliktar att bli kallad ”världens främsta jazzsångerska”. Det vilade en tung stämning av förväntningar över ett fullsatt Metropol på onsdag kväll. Men så fort Deborah Brown äntrade scenen lättade atmosfären, och fylldes av ljus och glädje.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna musiker, förmodligen inte ens önskvärt, men det råder ingen tvekan om att Deborah Brown tillhör den yppersta världseliten inom den klassiska jazztraditionen som hon själv beskrev för mig som ”traditionell bebop med modern twist”. Deborah kommer från Kansas City i staten Missouri, där också Charlie Parker var född, och hon nämner honom som en inspirationskälla.

Den sångerska som Deborah Brown brukar jämföras med är ingen mindre än den stora Ella Fitzgerald. Det är en smickrande jämförelse, och visst har Deborah mycket av den stora stjärnans breda vokala register, med rena toner, klar diktion, och den där speciella fraseringen och intonationen. Och naturligtvis den unika improvisationsförmågan.

Brown utstrålar en smittsam glädje över att få sjunga för oss, och hon upprättar från första början en direkt kontakt med publiken, det är som om hon sa hela tiden ”det är så roligt att vara här, och jätteroligt också att ni ville komma!”

Deborah Browns röst är varm och personlig, och den ger ett oefterhärmligt uttryck åt magisk stämning, ren rytm och medryckande känsla. Det är lätt att uppleva hennes röst som ett instrument bland alla andra. Hon fyller upp hela scenen, men utan att för ett ögonblick skymma sina musiker.

För visst är det lätt att inför anblicken av denna starkt lysande stjärna glömma bort det eminenta bandet bakom – eller rättare sagt vid sidan om – henne.
Andreas Pettersson kvartett förtjänar bättre än så. Det tillhör Sveriges förnämsta jazzband, och det vore närmast helgerån att säga att de ackompanjerar Deborah Brown, nej, de spelar ihop med henne, på jämställd fot.

Gitarristen Andreas Pettersson säger sig vara mer inspirerad av blåsare än gitarrister, och visst har hans virtuosa solon något av saxofon över sig. Martin Sjöstedt rankas som Sveriges bästa kontrabasist. Den relativt unge Daniel Tilling tillhör de främsta pianisterna i den så kallade postpoptraditionen. Sist men inte minst Charlie Normans gamle trummis Ronnie Gardiner, som har hunnit bli 80 år ung, och som spelar med en självsäker rytmkänsla som bara erfarenhet kan ge, men också med lika mycket energi som en 18-åring.

Det här var tredje gången Deborah Brown var i Härnösand, andra gången på Metropol. Vid förra besöket reste sig publiken för stående ovationer mitt under spelningen, något som veteranen Claes Ahlin sägs sig aldrig ha upplevt tidigare. Den här gången lyfte inte bara publiken, utan också taket. Vilken konsert!

Händels Messias uppförs i Kramfors


Det anses av många som världens förnämsta musikverk. Genom ett unikt samarbete ska Händels ”Messias” uppföras på två ställen i Kramfors.
- Det har varit min dröm ända sedan jag studerade musik att få framföra detta verk, säger Anna Larsson , organist i Gudmundrå kyrka.

De två konserterna är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Svenska Kyrkan, Scenkonstbolaget och Körakademin. Projektet har pågått i ett helt år, och man har repeterat flitigt under hela hösten och vintern.

Inte mindre än fyra körer är inblandade: de tre kyrkokörerna från Nordingrå, Bjärtrå och Gudmundrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören. Den sistnämnda består av musiklärare och kantorer, eller med andra ord av personer som är särskilt duktiga på att läsa noter. Solister blir Anna Larsson, sopran, Lena Bagge Lindström, alt, Hans Olov Furberg, tenor, och Klas Norberg, bas.
För musiken står Nordiska Kammarorkestern med Jonas Nyström som dirigent.
Det är ett mycket stort arrangemang, i orkestern ingår närmare 20 musiker, och i kören finns drygt 50 personer.

Händels Messias består av tre delar. Den första sattes upp för två år sedan, och då var det
Gudmundrå kyrkokör och Svanökören plus en mindre ensemble.
- Nu är det en annan konstellation. Man samarbetar med dem som hoppar på tåget så att säga. Det är en fantastisk musik och vi har fantastiskt roligt när vi övar, säger Anna Larsson.

Nu ska del två och tre framföras, dock inte alla satser, det skulle man helt enkelt inte orka. Hela föreställningen tar två timmar, och det blir en paus för att inte ensemblen och publiken skulle bli alldeles utmattade.

De flesta har säkert någon gång hört den pampiga Halleluja-kören, som är oratoriets höjdpunkt. Nu kan dessa underbara toner avnjutas på lördag i Gudmundrå kyrka och i Nordingrå kyrka på söndag. Båda föreställningarna börjar klockan 18.

tisdag 27 mars 2012

Okunskap för kunskap


POESI
Okunskapens arkeologi
Naima Chahboun
Norstedts/Lyrik, 2011

”I begynnelsen var ordet/../men vilket ord?” är en i all sin påhittiga enkelhet en totalt avväpnande fråga. Den är också mycket typisk för Naima Chahbouns diktsamling, det är genom att ifrågasätta det självklara, det allmänt vedertagna, som kunskap överhuvudtaget är möjlig. Det är först den som inte vet, inte förstår, som kan komma till insikt. Vilket är förmodligen vad titeln ”Okunskapens arkeologi” syftar på.
Det finns fler frågor, som: ”brinner böcker i ett givet/samhälle alltid av samma orsak som/de skrivs?” Det är inga lättviktiga ämnen som tas upp, Chahboun räds inte att vara allvarlig, hon står med bägge fötterna på jorden, här och nu, och hon vågar ge sig på både stort och smått, allt som kan förklara samhället och människan plats i det är av intresse.

Hennes allvar matchas också av en överväldigande språkkänsla och smittsam ordglädje. Chahboun arbetar med till synes blixtsnabba associationer och de mest kreativa alliterationer, det är som en jämn ström av ord och meningar som sveper med läsaren i ett språkligt flöde av politiska och existentiella undersökningar av oanade djup och vidsträckta breddgrader.

Kontraster spelar också en viktig roll, lögnen är vit men sanningen svart, och siffrorna är röda, och det är inte så bra. Ett bombnedslag är inte alls bra, men används som bild för sexuellt attraktiva personer. Och varför är det fint med fågelperspektiv men nedlåtande när det sker von oben?

Naima Chahboun är mycket förtjust i ordlekar och det kan bli riktigt dråpligt: ”planeten/kretsar ändå kring sin egen axelryck-/ning”. Mot likgiltighetens förlamande gift ställer hon upp en radikal samhällskritik och en kompromisslös humanism: ”avstånd är/hur svårt det är att föreställa sig/en människa”.

Chahbouns metod med ordflöden lämnar stort utrymme för utvikningar och tankesprång, och därmed också för kaos och misslyckanden, men det är samtidigt ett nödvändigt inslag i en arkeologisk undersökning. Och det krävs mycket mod att våga misslyckas.
Det finns emellertid en stor medvetenhet i diktsamlingens skapandeprocess. Den sammanhållande organisationsprincipen är historien om makarna Rosenberg i USA som under kalla krigets höjdpunkt avrättades för spioneri, troligen till en stor del på falska grunder. Boken är indelad i korta avsnitt från 0 till 5, för att sedan trappa ner till 0 igen. Peripetin utgörs av en parafras på Prometeusmyten, själva arketypen för kunskapens dialektik.

Det här är dikter att återvända till gång på gång.

Naima Chahboun har tidigare varit aktiv som scenpoet, och ”Okunskapens arkeologi” är hennes bokdebut. Inte särskilt överraskande fick hon 2012 års Katapultpris för bästa svenska skönlitterära debut. Det finns all anledning att se fram emot hennes nästa verk.

måndag 26 mars 2012

Kultur över alla gränser


Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.
Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån.

söndag 25 mars 2012

Veckan från hyllan 13-2012


Han var mannen som gav opportunismen i världshistorien ett ansikte. Hånad av Tom Lehrer i de oförglömliga sångraderna ”Once the rockets are up, who cares where they come down? /That's not my department', says Wernher von Braun."

Infernaliskt satiriserad i Kubricks filmmästerverk “Strangelove” av Peter Sellers i högform, som den rullstolsbundne atombombsexperten dr Wunderliebe, som kallar USA:s president för “Mein Führer”, och lider av nervösa ticks som påminner obehagligt om Hitlerhälsning.

Den 23 mars i år skulle Wernher von Braun ha fyllt 100 år. Han var något av ett tekniskt geni, redan i sin ungdom experimenterade han med raketer, och skrev på 1920-talet en avhandling om bemannade rymdfärder. Han gjorde en snabb karriär i det nazistiska Tyskland, och kom att ansvara för utvecklingen av V-2-rakterna, det Wunderwaffe, mirakelvapnet, som var ett av Hitlers sista hopp.

von Braun gick med i nazistpartiet 1937, något som han senare påstod att han tvingades till. Ett inte helt ovanligt öde, efter kriget visade det sig ganska snabbt att det fanns inga nazister, mer än ledargardet, alla andra var tvångsrekryterade.

1940 enrollerades von Braun i SS, och avancerade så småningom till Sturmbannführer (motsvarande major). Inte alldeles överraskande hävdade von Braun att medlemskapet i SS var så illa tvunget, med hänvisning till de arbetsuppgifter som han hade.

Han blev flerfaldigt dekorerad med höga ordnar, kanhända det också mot hans vilja.

I produktionen av V-2 användes tvångsarbetskraft i stor skala, bland annat fångar hämtade från koncentrationsläger. Wernher von Braun har förnekat kännedom om saken, en tämligen uppenbar lögn.

Omkring 12 000 tvångsarbetare miste livet i samband med tillverkningen av V-2-raketer. Vapnet krävde 8 000 offer när det sattes in, huvudsakligen rörde det sig om civilbefolkning. V-2 var det enda vapen vars produktion krävde mer offer än dess användning.

I mars 1944 arresterade von Braun på initiativ av självaste Himmler, anklagad för förberedelse av flykt till England, något som mycket väl kan ha varit sant. Von Braun såg tydligt hur kriget var på väg att sluta, och försökte rädda sitt eget skinn. Tack vare Speers intervention hos Hitler släpptes dock von Braun, som annars riskerade dödsstraff.

Bara några veckor före krigsslutet, i april 1945, överlämnade sig Wernher von Braun till amerikanerna, och tillsammans med ett hundratal andra tyska vetenskapsmän fördes han över till USA, i vad som kallades för ”Operation Overcast”.

Flera personer har antytt att det inte var rädsla för ryssarna, som han själv påstod, som fick von Braun att gå över till amerikanerna, utan medvetenheten om att de feta checkarna fanns att hämta i väster.

I USA ledde von Braun utvecklingen av raketer för rymdprogrammet, framför allt Saturn. Han anses också ha lämnat avgörande bidrag till de framgångsrika programmen Mercury, Gemini och Apollo.

Han var en omåttligt populär person i sitt nya hemland, och medverkade bland annat i tre kortfilmer av Walt Disney om rymden.

Han dog 1977 i njurcancer.

Och för den som undrar vart världshistorien är på väg, ger Tom Lehrer en fingervisning i sin sångtext: "In German oder English I know how to count down/Und I'm learning Chinese, says Wernher von Braun”.

Några böcker om Wernher von Braun:

Wernher von Braun, Crusader for Space, Stuhlinger, Ernst

The Dark Side of the Moon: Werner von Braun, the Third Reich and the Space Race, Biddle, Wayne

Von Braun: Dreamer of Space, Engineer of War, Neufeld, Michael J

Dr. Space: The Life of Wernher von Braun, Ward, Bob

lördag 24 mars 2012

På tvärs mot kvantfysiken


Ljusets hastighet
Teater Västernorrland
Manus/regi: Rasmus Lindberg
Scenografi/kostym: Lena Lindgren
Medverkande: Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Anders Öhrström, Johanna Rane, Eva Millberg
Babelsberg, Kramfors; torsdag kväll

Den moderna fysikens grundpelare är att det finns ingenting snabbare än ljusets hastighet. I den triviala och ovetenskapliga världen finns det emellertid ett fenomen som är rör sig betydligt fortare, och det är tanken.

Teater Västernorrland tar oss med till en plats som förmodas vara en norrländsk håla. Scenografin är skickligt uppbyggd med miniatyrhus och en dekor tydligt inspirerad av Pistvaktestetik. Den kitschiga caféinredningen strävar efter att vara exotisk, och är precis hur slentrianmässigt vanlig som helst.

Och vi kan faktiskt vara precis var som helst. Överallt finns det människor med drömmar, problem och glädjeämnen, människor som har stannat för länge, och människor som har flytt undan sig själva i jakt på… någonting annat. Den största skillnaden mellan olika orter här på jorden är trots allt antalet rondeller.

Föreställningen är uppbyggt som, ja en rondell kanske, skådespelarna skiftar roller hela tiden, replikerna hakar in i varandra i ett rasande tempo, och ibland riskerar karaktärerna rent av att möta sig själva vid olika skeden i livet. Dialogen präglas av en vardagens poesi, med en verbal kraft som kanske inte är realistisk hela vägen, men det blir utan tvekan bra teater.

Schablonerna skruvas varv efter varv, och det är lätt att känna igen sig i den befriande rest som finns kvar. Skådespelarna får ett enormt utrymme att spela ut.
Ingmar Virta får än en gång agera berusad desperado, men är också suverän som hämndlysten, kvasirasistisk rätthaverist. Gisela Nilssons roller går knappt att hålla reda på, hon är lika mycket filosofisk katt, förvirrad präst, som krigstraumatiserad invandrare som driver byn café. Anders Öhrströms trumpet hämmade yngling kontrasteras förtjänstfullt av Johanna Ranes eruptivt utlevande unga kvinna med en verbal förmåga som räcker för dem båda. Och Eva Millberg är helt enkelt Tanten.

Om man färdas med ljusets hastighet kan man – nästan – leva ett evigt liv. Det är bara det att det gör vi inte. Det går betydligt långsammare – utom i tanken! – och därför lever vi här och nu.

fredag 23 mars 2012

Samspel, smoking och soulfunk


Det var riktiga grejer på Metropol på onsdag kväll, som vanligt i regi av Öbacka Jazz & Blues. Norska jazzgruppen The Real Thing var på besök för första gången i Härnösand. De turnerar sällan på grund av den tunga Hammondorgeln de måste ha med sig.

Den väldiga pjäsen kunde till slut baxas in bakvägen, och det var redo för konsert. The Real Thing är baserad i Norge, närmare bestämt i Oslo, men gruppen är inte helt norsk. Gitarristen Staffan-William Olsson är svensk, och Dave Edge på saxofon och flöjt är engelsman. Det är Paul Wagnberg på orgel och Torstein Ellingsen på trummor som representerar de norska färgerna.

The Real Thing uppträder alltid i smoking, och kvällen på Metropol var inget undantag. Gruppen har varit med länge, de har hållit på i över 20 år, har ett eget skivbolag, på vilket de släppt åtta album, som har sålt i över 50 000 exemplar.
Gruppens historia saknar inte djup tragik, då den förre saxofonisten omkom i tsunamin i Thailand. The Real Thing hade ett uppehåll på några år efter det, men har på senare år fått en riktig nytändning.

Gruppen skriver själva det mesta av musiken som de framför. Man kombinerar inflytelser från amerikansk blue note jazz, som till exempel Jimmy Smith, George Benson och Wes Montgomery, med element från modern populärmusik. Resultatet blir ett eget sound, som kan närmast liknas vid soul- och funkjazz.

Det svänger alldeles fantastiskt. Gruppen är otroligt samspelt, soundet är kompakt, och skapar trygghet för individuella prestationer utöver det vanliga.

torsdag 22 mars 2012

Kråkan och Skatan fick klara sig utan Räven


Det bjöds på viscafé på Svanö Folkets hus på tisdag kväll. Det var gruppen Räven, Kråkan & Skatan som skulle uppträda med sitt musikprogram.

Tyvärr blev Räven sjuk, och publiken fick nöja sig med Kråkan och Skatan. I vanliga fall heter de Lars Ramström och Rebecca Brattlin, och går på Nordiska folkhögskolan i Kungälv utanför Göteborg, där de studerar just visor.

Gruppen framför mest egna låtar, men också visor av andra elever vid skolan, och dessutom en och annan sång av Allan Edwall och Ola Magnell. Man säger sig vilja utmana fördomarna om hur en visa ska låta. Särskilt rebelliskt blir det ändå inte.
Musiken, med komp av gitarr, bas, slagverk och munspel, är relativt traditionell visa, även om det svänger bra. Texterna är underfundiga, genomgående politiska utan att vara plakatmässiga. Det handlar mycket om könsroller, olycklig kärlek, och då inte minst homosexuell sådan, karriärism, en form av rockig socialrealism. Framfört med stillsam ironi och humor, utan att väja för det känslosamma, samtidigt som det är lågmält och vardagligt poetiskt.

Man upprättar en nära kontakt med publiken, det är tacksamt i den lilla lokalen på Svanö, särskilt med cafémöbleringen.

Ännu ett lyckat arrangemang av Svanö Kulturförening.

tisdag 20 mars 2012

Tjuvsamhället slår tillbaka


TEATER
Regi: Gunvor Jonsson
Producent: Sarita Sandström
Scenografi: Leo von Euler
Kostym: Angelica Frank

När Höga Kusten Teaterförening för första gången spelar inomhus på vintern, och en pjäs som inte är skriven av Bo R Holmberg, föll valet på Dario Fos ”Sjunde budet”, med undertiteln ”Du skall icke stjäla... så mycket”. På lördagen begick man premiär inför fullsatt salong på Centrumhuset i Ullånger.

Dario Fos folkliga dramatik passar på ett sätt för amatörer. Men det finns åtminstone två fällor som ett oerfaret gäng lätt kan fastna i. Dels finns det en risk att det folkliga förvandlas till buskis. Den fällan lyckas man undvika i Sjunde budet, även om scenerna på mentalsjukhuset tenderar att snarare förstärka än blotta fördomar.

Dels kräver det folkliga uttrycket ett spel med kraftfull kroppsnärvaro, och det brukar sällan vara amatörernas starka sida. Nu klarar de det alldeles galant, de vågar spela ut, tempot är högt – även om det sjunker i andra akten, och replikerna sitter i stort sett som de ska.

I en jämn ensemble känns ändå motiverat att lyfta fram Satu Eriksson som Enea, hon har pjäsens stora roll, och bär upp den med självklar och naturlig humor och distans. Robert Sandström är stark som affärsman med ett kraftfullt utspel. Ulla Dahlin och Lill Holmberg är roliga att se som tvillingnunnor, och Bo R Holmberg avslöjar än en gång en slumrande talang.

Pjäsens budskap om att vi lever i ett tjuvsamhälle är onekligen högst aktuellt, även om det är svårt att ta till sig att vi är alla lika goda kålsupare. Dario Fos samhällskritik har blivit alldeles för mycket populism.
Pjäsen spelas också nästa lördag och söndag.

måndag 19 mars 2012

Litteratur och festival i Umeå


Littfest i Umeå är Norrlands största litterära händelse. Från början ordnades den mest för att det skulle också finnas något i Norrland, och som någon slags protest mot att litteraturintresserade i norr måste åka ända till Bokmässan i Göteborg för att kunna ta del av litteraturupplevelser av hög kvalitet.

Den sjätte upplagan av Littfest i år visar på en stor mognad, både organisatoriskt, hela arrangemanget är mycket professionellt skött, och inte minst till innehållet. Festivalen håller genomgående en mycket hög kvalitet, med en oemotståndlig mångfald och bredd. Det är många kända namn som programmet ståtar med. Dessutom är det utländska inslaget påfallande stort, och man kunde njuta av framträdande av Kateryna Babkina och Lev Hruytsuyk från Ukraina, Bostjan Basa och Dusan Sarotar från Slovenien, Anja Utler från Tyskland, Eirikur Örn Nordahl från Island, och de engelska superstjärnorna Simon Armitage och Aidan Chambers.

Det saknades inte heller deltagande från Ångermanland. Serietecknaren Mats Jonsson var naturligtvis där, dessutom Jan K Persson från Härnösand med konstpoesiboken ”Mobila anteckningar”.

Årets tema var enligt programmet poesi, men uppriktigt sagt märkte jag inte så mycket av det. Med hjälp av korta referat från några seminarier som jag besökte tänkte jag åskådliggöra Littfests höga kvalitet och stora bredd och mångfald. Jag lämnar åt läsaren att bedöma om det finns någon röd tråd här.

M A Numminen är den finske sångaren och musikern med den säregna rösten. Han är mest känd för sin inspelning av Gummiboll, för att ha sjungit Schubert i falsett och sina tonsättningar av Wittgensteins filosofiska texter. Men han är också författare, och på Littfest presenterade han sin roman ”Till Helsingfors”. Den utspelar sig i början av 60-talet, en tidsepok som enligt Numminen är mycket litet skildrad, vilket han finner märkligt, eftersom han hävdar att det var just då som alla konstformerna förnyades på ett nästan revolutionerade sätt. Därefter, påstår Numminen, händer innehållsmässigt absolut ingenting.

Horace Engdahl, Akademien förre ständige sekreterare, berättade om sin senaste bok ”Cigaretten efteråt”. Han är en sann intellektuell, och man kan inte annat än beundra en person som är alltid beredd att utkämpa en djuplodande strid med sig själva och sina egna uppfattningar. Nu berättade han om sin kamp på 80-talet mot de stora berättelserna, och konstaterade med ett nöjt leende att ”vi förlorade”.

Författaren Klas Östergren försvarade författarens rätt att inte alltid vara så lättillgänglig i sitt skrivande. Romanen som är den mest tillåtande och generösa berättarformen komplicerar oftast en enkel berättelse, och tvingar både författaren och läsaren att genomgå en kunskapsprocess och därigenom också att förstå sig själv och sin egen historia.

Sist men inte minst debatten om hen. Förläggaren Karin Salmson konstaterade att detta nya pronomen inte ska ersätta han och hon, utan vara ett komplement, eller snarare en möjlighet, dels i situationen där kön inte spelar någon roll, dels när könsroller kan vara problematiska och behöver mjukas upp.

söndag 18 mars 2012

Veckan från hyllan 12-2012


Veckans heta debattämne är hår. Ska man ha eller inte ha, raka eller inte raka, visa eller dölja. Nya spännande ord som ”hårhatare” dyker upp i spalterna. Kommer frisör att bli Årets Yrke? Och är det verkligen en debatt för flintskalliga? Eller rent av mot flintskalliga? Argumenten böljar fram och tillbaka.

Eftersom debattens intellektuella djup och bred övergår min begränsade horisont, väljer jag att ägna mig åt något mer lättviktigt.

Det har fortfarande med kroppsfunktioner att göra och handlar om att Nordens första barn har fötts efter att man fryst och sparat ett obefruktat ägg. ” Födseln skedde för en vecka sedan och kan följas av fler. På Fertilitetscentrum i Göteborg prövas nämligen en ny frysmetod och den har lett till fyra graviditeter.

Metoden att bevara redan befruktade ägg är vanlig och mer etablerad. Här sker befruktningen efteråt. Den förstfödde i Göteborg är en pojke.”

Vad skulle samen säga, han som sa till prästen att ”Man måste knull`lit´också”. Det måste man inte alls! Det blir bebisar ändå. Spännande fast tråkigt.

Det är kanske så framtiden ser ut? Spännande men tråkig. Framtidsskildringar är legio, och ofta ser de ut precis så där.

En som inte gör det är Kazuo Ishiguros ”Never let me go” – OBS! recensionen är från 2005.

Never let me go
Kazuo Ishiguro
Övers: Rose-Marie Nielsen
W & W, 2005

På senare år har det trätt fram en rad författare i England som har sina rötter utanför de brittiska öarna. Många av dem kommer från forna brittiska kolonier, och beskrivs ibland med ett vagt begrepp som den ”postkoloniala generationen”. Pionjären här är naturligtvis V. S. Naipaul – med ursprung på Trinidad- och senare indiern S. Rushdie, av de yngre var Hanif Kureishi bland de första att göra sig ett namn. Det finns emellertid också i England verksamma författare med engelska språket som verktyg som kommer från platser bortanför det brittiska imperiets gränser.

Kazuo Ishiguro är född i Japan och kom till England när han var fem år gammal. Han har sedan 80-talets början skrivit många romaner, varav den mest uppmärksammade är utan tvekan ”Återstoden av dagen” (W & W 1989), som blev framgångsrikt filmad med Anthony Hopkins i huvudrollen. Hans senaste bok heter ”Never let me go” och om någon retar sig på titeln, så gör inte det, den har en poäng.

Romanens handling utspelar sig någonstans i England i slutet av 1990-talet på en ”internatskola”, och berättas av Kathy som numera är ”vårdare”. Berättelsens motor är vänskapen mellan Kathy, Ruth och Tommy, hur den uppstår, utvecklas för att sedan upplösas. Sakta förs vi in i en alldeles egen värld där saker och ting är inte vad de först verkar vara. Internatet är ingen vanlig skola, ”eleverna” är i själva verket kloner, med biologiskt ursprung ur individer på samhällets botten, de har vistats på skolan sedan spädbarnsåldern, deras förutbestämda uppgift i livet är att vara organdonatorer, tills de ”fullbordar”.

Episoderna är skickligt sammanvävda, och alla karaktärer är psykologiskt trovärdiga och intimt tecknade. Överlag är just trovärdighet genomgående för hela romanen. Det här är ingen science fiction, åtminstone inte av det vanliga slaget. Atmosfären är mystisk utan att vara det minsta långsökt, språket är enkelt och självklart. Ishiguro tvekar inte att ge sig ut på minerad mark. Boken kan läsas som ett inlägg i debatten om djurförsök, som en skildring av slaveriet, men lika mycket ställer den frågor om livets värde. Hur långt är vi beredda att gå för att bekämpa sjukdomar, vad är framstegets pris, är vi på väg att skapa en värld utan död och smärta, där gott och ont följaktligen upphör att gälla? Ishiguros bok har ett väsentligt innehåll som skildras på ett litterärt högtstående sätt.

Även om jag värjer mig mot liknelsen kan jag inte låta bli att tänka på en lyckad förening av en välgjord engelsk deckare och en japansk miniatyrmålning. Rekommenderas!

lördag 17 mars 2012

Gammaldags skönhet och politisk skärpa


ROMAN
Sågspån och eld
Vibeke Olsson
Libris förlag, 2011

Vibeke Olssons hjältinna Bricken Eriksson på Svartvik sågverk utanför Sundsvall stretar vidare. Den tredje romanen i serien – som planeras att gå fram till 1939, de två tidigare är ”Sågverkskungen” och ”Bricken på Svartvik” – utspelar sig i slutet av 1880-talet. Sundsvall brinner ner, emmigrationen till Brasilien tar fart, rösträttskampen fortsätter och Saxon Lindströms populärpress tar ställning för det arbetande folket.

Nu har Bricken tagit klivet ut i vuxenlivet, och det blir svårt och komplicerat, inte minst det där med karlar. Män är notoriskt opålitliga, super och slåss, tar inget ansvar och smiter när det gäller. Det är det ”svaga könet” som står för styrka och håller ihop familjerna, och i förlängningen också samhället. ”Sågspån och eld” är i alla avseenden en riktig kvinnoroman.

Det är också en högst politisk bok, dock utan att det står ”politik” skrivet någonstans, med vare sig små eller stora bokstäver. Vibeke Olsson låter de stora frågorna lyftas fram av vardagens bekymmer och konflikter. Så syr hon skickligt ihop sina två stora käpphästar, frikyrkans och arbetarrörelsens gemensamma kamp, Vibeke är själv som bekant både socialist och baptistpastor.

Hon lyckas också skildra en av arbetarrörelsens stora identitetsfrågor i skarp relief: innebär kampen för jämställdhet och lika möjligheter, där också människor ur arbetarklassen får chansen att studera och bli ”herrskapsfolk” att man sviker sin klass, och är i själva verket en nedvärdering av arbetet och arbetaren? Se där en fråga som fortfarande väntar på sitt svar.

Olsson måste ha lagt ner en oerhört stor möda på research, hennes kunskaper är imponerande, oavsett om det gäller timmerhantering, tidens politiska spörsmål och enskilda historiska händelser, bostadsförhållanden, matvanor eller språkliga uttryck och vändningar längs med sågverkskusten. Det skapar en stark känsla av äkthet.
Vibeke Olsson skriver en levande prosa, läsaren hör maskinerna och larmet i hamnen, känner dofterna från sågverken, förnimmer Brickens sorg och längtan. Det är också vackert på ett anspråkslöst sätt, inte minst om kärlekens kraft. Stilen är arkaiserande, nästan biblisk i anslaget, vilket för en inpiskad hedning som undertecknad kan bli en smula tröttsamt i längden. Men visst är det vackert på ett gammaldags vis.

1890-talet bryter in, sekelskiftet närmar sig, det finns trots allt mycket optimism, ”Detta är vår tid”, säger Bricken. Jag ser fram emot att följa hennes vidare öden.

torsdag 15 mars 2012

På förortsfronten allting nytt


ROMAN
Ingenbarnsland
Eija Hetekivi Olsson
Norstedts, 2012

Den 1 november 1969 flyttade vi in på Sandeslätt 33 i Hammarkullen. Lägenheten var stor och fin, vi tyckte att det var bra standard, trevliga hus, vackra omgivningar med nära till naturen. Balkongerna i trä såg lite konstiga ut, men smaken är som bekant olika. Alla husen i Hammarkullen var precis nybyggda, det fanns fortfarande nästan ingen infrastruktur, och den enda affären var en liten Konsumbutik. Gårdsten höll på att byggas, jag tror att det kanske var tre-fyra hus dit folk redan hade flyttat in. De flesta som bodde ute i Angered var så kallat vanligt folk, det vill säga svenskar, det fanns en del invandrare, förmodligen fler än på många andra håll, men det var vi också, så vi uppfattade inte det som ett problem.

Fem år senare var jag tillbaka på samma gata en sväng till. Nu höll hela Angered på att bli färdigbyggt, med centrum och allt. Andelen invandrare var nu påtagligt högre, och de sociala problemen fullt synliga, men fortfarande var det ett hyggligt område att bo i.
Det har flutit mycket vatten under många broar sedan dess, och numera går det inte en dag utan att man kan läsa nya skräckrapporter i tidningen från någon förort, Rinkeby, Angered, Rosengård. Verkligheten är naturligtvis mycket mer nyanserad, men det får på inget sätt problemen att försvinna. Isolering, ghettoisering, förslumning, missbruk och kriminalitet. Klassklyftor som blir oöverstigliga, samtidigt som sociala problem etnifieras.
Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför det hände. Det som gör mig betydligt mer fundersam är hur vi kunde låta det ske. Det är i sådana lägen man önskar att man hade samma problem som Bengt Ohlsson.

En som definitivt inte har det är Eija Hetekivi Olsson. Hon är arg, och det finns inget bättre sätt att bearbeta sin ilska än att skriva en roman. Hetikivi Olssons debut handlar om en flickas uppväxt i Gårdsten. Vi får följa Miira genom hela grundskolan. Hennes föräldrar kommer från Finland, mamma sliter ut sig med att städa trappor, pappa arbetar på Volvo. Trots att Miira är född i Sverige räknas hon som invandrare. Varifrån har hon invandrat, frågar man sig.
Däremot råder det ingen tvekan om vad hon har vandrat in i. Gårdsten är en hänsynslös värld, där faror lurar överallt, och med en sexism som är närmast ofattbar. Miira har en stark känsla för rättvisa, och vägrar att acceptera att bli taskigt behandlad av någon, vare sig hemma, i skolan eller bland kompisarna. Hon bjuder motstånd med alla medel som står henne till buds, en del förstås tveksamma, och det uppskattas inte, dessutom leder det till nya konflikter, bestraffning, sämre betyg. Och det i sin tur väcker rebellen i henne till liv än mer.

Framför allt vägrar Miira att finna sig i rollen som förlorare. I Gårdsten är alla förutbestämda att misslyckas, ”i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes.” När alla flickor väljer allmän kurs tar hon särskild, alla tjejkompisar ska läsa barn- och fritid på gymnasiet, hon satsar på naturvetenskaplig linje, hon tänker inte bli utsliten i förtid och förnedrad som sina föräldrar, hon ska bli proffs – i något viktigt, något stort.
Miira är ett kreativt barn, och hon tänker inte låta någon kväva hennes begåvning. Hon är också utrustad med mycket livlig fantasi, och det är till stor hjälp i den osannolikt torftiga miljö, som är Gårdsten. När hon går på mellanstadiet har Miira varit på bio en enda gång i sitt liv, hennes familj åker alltid på semester till fritidsstugan i Finland, de flesta i Gårdsten åker ingenstans. När de ska in till centrala Göteborg, är det som om de skulle färdas till en annan planet, vilket det förmodligen i viss mån också är.
Hetekivi Olsson förmår att omvandla sin ilska till ett fungerande språk, rikt, äkta och nyskapande. Här finns ingen inställsamhet, inga eftergifter för att göra läsaren på gott humör, men inte heller någon idyllisering. Det är en rakt igenom mörk berättelse, rösten är vass som rakblad, och tillvaron som den skildrar ett gränslöst elände på samhällets botten.
Trots allt finns det en öppning. Det är Miiras styrka, hennes fantasi, kreativitet och empati. Hon kämpar vidare, världen vidgas, kärleken är möjlig och det finns en framtid.

onsdag 14 mars 2012

Ett inte helt lyckat projekt


ROMAN
ABC-staden
Måns Wadensjö
Bonniers, 2011

Vällingby i Stockholm är en mycket speciell förort. När det invigdes på hösten 1954 väckte det internationell uppmärksamhet över hela världen. Uppbyggt från noll, planerat in i minsta detalj, med en förening av funktion och estetik, skulle den nya förorten vara en modern mönsterstad, ett perfekt Sverige i miniatyr. Det kallades ABC-staden, där A står för arbete, B för bostad, och C för centrum.

”ABC-staden” heter också Måns Wadensjös roman.
En speciell förort, en speciell roman.

”ABC-staden” består egentligen av två delar, som hänger väl ihop. Dels en detaljerad och djuplodande beskrivning av hela projektets idé, och funderingar kring det, av både vardaglig och filosofisk art. Går det över huvudtaget att planera mänsklig tillvaro på det här sättet? Förmodligen inte, men det behöver faktiskt inte betyda att det inte är önskvärt. Motsatsen, i det här fallet oplanerade stadsdelar, utan någon bärande idé bakom, är nog bästa beviset för det.

Men Wadensjö går ett steg längre. Han kontrasterar stadsdelen som idé mot det konkreta livet där. Han skildrar ett år i sin huvudpersons liv i en lägenhet i Grimsta strax utanför Vällingby.

En av idéerna bakom Vällingby var att det skulle vara mer eller mindre självtillräckligt, oberoende av resten av Stockholm. Det var förmodligen en av de absolut mest absurda tankarna som styrde bygget av förorten. Dels för att det är helt poänglöst med en stadsdel som inte tar vara på allt det som storstaden har att erbjuda, dels av den enkla anledningen att Vällingby de facto är totalt beroende av sin omgivning, då inte minst tunnelbanan.

Den stora fråga är emellertid: går det att bygga upp en miljö som är planerad, kollektiv, demokratisk och av hög och bestående kvalitet i ett samhälle som i mångt och mycket är raka motsatsen, i romanen illustrerat av huvudpersonens bisarra jobb på ett call-center, hans osäkra och tvekande relation till en kvinna, en tid av kommersialisering av livets alla aspekter och en anda av extrem och ohejdad individualism.
Svaret på den frågan är ett obetingat nej.

Under läsningen av romanen kommer jag på att vår tids stora problem är att det inte byggs några nya förorter alls – utom förstås lyxiga och svindyra bostadsrättsområden.

tisdag 13 mars 2012

Publiksuccé för Stenskolans musikcafé


Premiärkvällen för Stenskolans musikcafé blev en stor succé. Närmare hundra personer hade kommit, och extra bord fick ställas in. För underhållningen stod det nygamla Holmsten band, som bjöd på en bred repertoar med olika musikstilar såsom evergreens, dansmusik, visor, jazz och rock.

Föreningen Stenskolan, som är en ideell förening, startades för 15 år sedan för att bevara den 120-åriga stenskolan. Huset är ett allaktivitetshus där olika föreningar och intresseorganisationer bedriver verksamhet, men man söker ständigt nya aktiviteter, och nu ville man prova idén med ett musikcafé.

Publiktillströmningen överträffade alla förväntningar till arrangörernas stora glädje.
- Himla roligt, det blir säkert fler gånger, säger Svea Larsson, en av eldsjälarna bakom Stenskolan.

Att det just Holmsten band som spelade premiärkvällen var ingen tillfällighet. Det var här som Bert Holmsten spelade sista gången före sin hastiga och oväntade bortgång. Bert var en välkänd musikprofil i Ådalen, och när han gick bort bestämde sig hans brorson Mikael – vars far Ulf har spelat trummor i bandet - att musikgruppen skulle upphöra, men att man skulle fortsätta under ett nytt namn, som ändå anknöt till det gamla.

Under musikcaféet spelade bandet populära låtar, och efter pausen då det var fika och lotteri, var det dags för önskelåtar, något som man inom bandet var en smula orolig för.
- Det är som slak lina modell XL, sa Mikael Holmsten.
Men det gick alldeles utmärkt till allas belåtenhet, och kvällen blev en stor framgång.

måndag 12 mars 2012

Veckan från hyllan 11-2012


Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa utan har ett annat namn. I Finland heter partiet Samlingspartiet. Det är ändå bättre än de svenska Moderaterna – de sansade, de måttfulla?!

Niinistös motkandidat heter Pekka Haavisto. Han kommer från Miljöpartiet, och är inte bara grön utan också homosexuell. Vilket enligt en opinionsundersökning gjord efter valet bidrog till att han förlorade.

Inte mindre än 35 procent röstade på Niinistö för att de inte ville ha en homosexuell president.

Nu kan man tycka att presidentämbetet inte är av sexuell natur, men det är inte helt säkert, det finns statsöverhuvuden som har visat på motsatsen – tänk på bara på svenske kungen.

Dessutom är alla män i Finland riktigt karlakarlar – utom Pekka då - och då är det klart att de inte vill ha en fjolla till president. Mycket riktigt består de 35 procenten av män, mest äldre.

Å andra sidan, om kvinnorna föredrar Pekka Haavisto, så undrar man förstås vad det är för fel på finska män.

Nu ska jag inte fortsätta att göra mig lustig över våra östra grannar. Dels för att de faktiskt får välja sitt statsöverhuvud, en demokratisk rättighet som vi är berövade i Sverige, dels därför att det faktum att en öppet homosexuell person kom tvåa i presidentvalet ändå tyder på att Finland är ett civiliserat samhälle.

I många andra länder skulle en öppet homosexuell person inte ens överleva, än mindre kunna skörda framgångar i ett val, oftast har de inte ens val i sådana länder. Ett bra exempel är Sverige främsta militära handelspartner.

De homosexuella är förtrycka på många håll i världen. Inom litteraturen har homosexuella skildringar länge varit tabu, och är det säkert fortfarande. Det lilla förlaget Ruin har nyligen gett ut en modern klassiker inom genren, James Baldwins kontroversiella ”Giovannis rum”, en alldeles utmärkt roman:

Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg
Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.

Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand.

söndag 11 mars 2012

Dario Fo intar Höga kusten


Det är tisdag eftermiddag på Centrumhuset i Ullånger, och stämningen är lätt kaotisk. Några ställer upp dekor på scenen, texter studeras, personer passerar fram och tillbaka – nunnor, poliser, dödgrävare. Det är Höga Kusten Teaterförening som repeterar Dario Fo´s komedi ”Sjunde budet”.

Tidigare har amatörgänget från Höga kusten alltid spelat sommartid ute vid Skuleberget. Det är första gången nu som man spelar en annan årstid, och inne. Dessutom är det första gången som man inte spelar en pjäs skriven av föreningens egen ”privatförfattare” Bo R Holmberg. Och vad tycker Bo själv – som har en liten roll också i denna uppsättning – om det?
- En Nobelpristagare och jag, det känns bara bra med så fint sällskap, svarar han med ett illmarigt leende.

Produktionen sker i samarbete med Scenkonstbolaget i Sundsvall. Det är Teater Västernorrlands Ingmar Virta som har föreslagit pjäsen för ensemblen.
- De ville ha en komedi, och Dario Fo målar med breda penseldrag som passar ett amatörsällskap, säger Ingmar.

Han berättar också att det ingår faktiskt i Scenkonstbolagets uppdrag att stötta amatörverksamheten, och att bygga samarbeten över hela länet. Samma pjäs har tidigare spelats av amatörteatern i Svartvik utanför Sundsvall, och därför kan gänget från Ullånger låna en del rekvisita därifrån, vilket är mycket tacksamt i en ändå ganska dyr produktion.

Dessutom lånar man ljusanläggningen och en scenmatta från länsteatern i Sundsvall.
- Vi får hjälp så fort vi ringer, säger Robert Sandström, en av skådespelarna.
Ingmar Virta är på plats under tisdagens repetition, han bistår med råd, anvisningar och konstruktiv kritik.

Pjäsen ”Sjunde budet” har undertiteln ”Du skall icke stjäla… så mycket”, och är liksom Dario Fo´s andra verk en samhällssatir. Det handlar om ett tjuvsamhälle där alla skor sig allt vad de orkar, och där rättvisan inte segrar till slut. Utan tvekan ett tema i tiden, och Höga Kusten-ensemblen har gjort lite lokalanpassning. Det blir säkert en hel del igenkänningssituationer och många skratt utlovas.

Det är premiär för pjäsen den 17 mars, och man har bara tre-fyra gånger kvar att repetera.
- Kan ni inte replikerna ska jag slita öronen av er, säger regissören Gunvor Jonsson hotfullt när repetitionen börjar.
När kvällen går mot sitt slut har alla sina öron i behåll.

Det är planerat för fyra föreställningar sammanlagt, åtminstone till att börja med. Det finns funderingar kring att spela också på andra ställen. Och eventuellt ska en föreställning ges på teaterföreningens traditionella utescen vid Skulebergets fot.

fredag 9 mars 2012

Omläsning moderna klassiker 3


ROMAN
Den omoraliske
André Gide
Övers: Harald Heyman
Brombergs, 2011

André Gides ”Den omoraliske” ingår i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som huvudredaktör. Gide fick Nobelpriset i litteratur 1947, han räknas som existentialismens föregångare, och har inspirerat författare som Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

”Den omoraliske” är en roman om frigörelse från samhällets (borgerliga) normer och värderingar, något som tycks ske mycket lättare utanför hemlandets trygga gränser. Större delen av handlingen utspelar sig i Nordafrika och Italien, och det är tydligt att synfältet vidgas och blicken skärps när småpojkar som man beundrar är unga araber, i synnerhet om dessa är fattiga.

Det är svårt att tro att dagens läsare uppfattar den intellektuella stofilens inre resa som särskilt frigörande. Tvärtom är han stolta proklamationer till trots mycket fast i småborgerliga konventioner och tänkesätt.

I nyutgåvan har översättaren valt att behålla ursprungstextens något omständliga och ålderdomliga stil, förmodligen i syfte att ge uttryck för autencitet. Nu blir det istället att romanen är till formen tämligen mossig. Och dessvärre lika mycket till innehållet.

torsdag 8 mars 2012

Omläsning moderna klassiker 2


ROMAN
Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg
Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.
Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand.

onsdag 7 mars 2012

Omläsning moderna klassiker 1


ROMAN
Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen. Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuellt utnyttjande betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

tisdag 6 mars 2012

125 år i folknykterhetens tjänst


IOGT-NTO föreningen i Kramfors firade 125-årsjubileum. På Gretastorpet i Brunne hölls det på lördagen årsmöte, följt av festtal och samkväm, då man berättade ”gamla goda historier”. För underhållningen stod Sylvia Sandin och Gunnar Eklöf.

Föreningen Friskt mod bildades den 8 februari 1887 i Sandviken. Trots att de flesta medlemmar då var kvinnor dominerade männen på de ledande positionerna. I ett tidigt protokoll kan man läsa om val till en kommitté, där männen räknas upp med namn och titel, för att sedan avrunda: ”och samtliga till föreningen hörande fruntimmer”.

Medlemsutveckling har varit skiftande, efter motbokens avskaffande 1955 kom det en nedgång, och som minst var man tre medlemmar 1973.
– Numera har vi 57 medlemmar och en livaktig verksamhet, säger föreningens ordförande Sven-Åke Sjödin.

Åren från 70-talets mitt fram till omkring 1990 betraktas också som mycket framgångsrika för nykterhetsrörelsen, då alkoholkonsumtionen sjönk med 22 procent. Sedan har den gått upp med en topp år 2004, för att därefter stabiliseras, även om man inom IOGT-NTO givetvis anser att nivån är alldeles för hög, en uppfattning som man tror delas av många i Sverige.

– Det finns en nykter tanke kvar i folksjälen, säger Kjell-Ove Oscarsson, förbundets viceordförande från Stockholm.

söndag 4 mars 2012

Veckan från hyllan 10-2012


Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till 75 gäller att ta rejäla raster ofta och vila ut ordentligt.

Skönt också att komma ut och se sig om i världen. Om man nu egentligen ser så värst mycket på sina resor. Särskilt solsemestrar. Oftast blir det i bästa fall en ytlig turistversion av landet där man råkan befinna sig.


Så länge man inte förväxlar det med äkta vara är det ingen större skada skedd. Och något litet får man sig väl ändå till livs.

Och det finns alltid reseguider att ta till. En av de mer originella minns jag från 2006. Här kommer en liten presentation:

Molvanien. Ett land bortom modern dentalvård
S.Cilauro, T.Gleisner & R.Sitch
Övers. Johan Tell
Forum

För den hågade resenären som vill prova något nytt bortom de slentrianmässiga turistfällorna, varför inte ta en tripp till MOLVANIEN? Detta land har hittills varit en väl bevarad hemlighet, men tack vare en nyutkommen reseguide – i serien Jetlag, med den stolta devisen ”Tar dig till platser du helst vill slippa…” – har oanade turistmöjligheter öppnats för alla dem som våga satsa på det okända och annorlunda. Ytterligare fördelar är att det ligger så otroligt nära, faktiskt inte längre än till närmaste bokhandel eller bibliotek.

Den potentielle resenären erbjuds en fullständig bild av detta spännande land, som är världens största producent av rödbetor, och kikhostans födelseplats. Det finns en utförlig historisk översikt, och en levande presentation av landets geografi, liksom av dess rika kulturliv. Matkulturen verkar inte bara intressant utan också mycket annorlunda, den molvanska nationalrätten är hästsvål i ättikslag! Kan avnjutas med lokalt producerad vitlökskonjak. I Molvanien finns lite av varje för alla smaker, storstadspuls i huvudstaden Lutenblag, sol och bad, vintersport i de Molvanska Alperna, med nedfarter som är inte bara professionellt pistade utan också minsvepta. Kommunikationerna är över lag utmärkta, bland annat har man Europas – och kanske världens – enda kullerstensmotorväg.

Bildmaterialet i boken är helt fenomenalt. Hela reseguiden är skriven med en närmast dödsföraktande konsekvens och hejdlös humor. Efter att ha läst den här boken kommer ditt resande aldrig att vara detsamma.

fredag 2 mars 2012

Henrietta Lacks tredubbla bördor



BOK
Den odödliga Henrietta Lacks
Rebecca Skloot.
Övers: Göran Grip.
Leopard, 2012.

Det talas mycket om kunskapssamhälle, men betydligt mindre om kunskap. Vad är kunskap, vad ska vi ha den till, och inte minst, var kommer den ifrån, på vilket sätt har den blivit vår egendom – om det inte ägs av någon annan förstås. En hel rad viktiga frågor om politik, ideologi, etik.
Till en del kan avsaknaden av en mer djupgående diskussion i offentligheten kring dessa frågor bero på att avståndet mellan forskningens verklighet och vardagen är så ofantligt stort. Det är inte helt lätt för en vanlig dödlig lekman utan naturvetenskaplig utbildning att förstå vad de håller på med. Elaka tungor kanske också skulle göra gällande att den bildade medelklassen inte längre finns som kunskaps- och kulturbärande samhällsskikt.

Det skänker vetenskapsjournalisterna och populärvetenskapsförfattarna en särskilt viktig roll. De blir till en förmedlande länk mellan vetenskapsvärldens enigmatiska värld och den intresserade allmänhetens legitima behov att få veta vad som försiggår i laboratoriernas slutna universum. Man brukar ibland säga att modern vetenskap är ren ”science fiction”. Det är just precis vad den inte är. Vetenskap är en högst påtaglig verksamhet, här och nu.
1999 får den unga vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot upp ett intressant spår kring en fascinerande historia som rör cellforskning. Hon ringer upp en forskare som hon tror kan lämna viktiga upplysningar i ämnet, och efter en stunds samtal frågar han: ”Rätta mig om jag har fel, men du är vit, va?” Frågan återkommer i flera samtal med andra personer.
Berodde det bara på hennes ärende och hur hon formulerar det, eller kan man verkligen känna igen en persons hudfärg på rösten? I ett rasistiskt samhälle kan man förmodligen det. Och vad har ras med cellforskning att göra? En hel del, faktiskt. Ras och klass.
1951 diagnostiseras Henrietta Lacks, en 30-årig afroamerikansk flerbarnsmor, på John Hopkins-sjukhuset i Baltimore med livmodercancer. I samband med en behandling på sjukhuset tar en läkare ett vävnadsprov från livmoderhalsen, utan vare sig hennes vetskap eller medgivande. Nio månader senare avlider den svårt plågade Henrietta. Hon begravs bredvid sin mor i en omärkt grav. Familjen har inte råd med en gravsten.

Men det visade sig att Henriettas celler lever vidare. De delar sig oavbrutet, och innebär ett enastående vetenskapligt genombrott. Det är de första odödliga mänskliga celler att odlas i ett laboratorium. Det är visserligen cancerceller, men de har kvar de flesta normala egenskaper. Den nytta som forskningen kan dra av Henrietta Lacks cellinje är ovärderlig.
För att förtydliga: tack vare hennes celler har minst tre Nobelpris delats ut, de var avgörande i framtagande av vaccin mot polio, en gång i tiden en pandemisk sjukdom med död och förlamning i sina spår, de har varit på månen, de var delaktiga i kalla kriget genom undersökningar av hur celler förstörs av atombomber. De har haft en ofantlig betydelse för läkemedels- och kosmetikaindustrin. De har också varit mycket viktiga för utvecklingen av flera nya forskningsområden som virologi, och nya metoder – standardisering av tekniken vid vävnadsodling, nedfrysning av celler, kloning. Och mycket mer.
Länge var Henrietta helt okänd, också inom vetenskapliga kretsar. Ett tag förvrängdes till och med hennes namn, och upphovskvinna till cellinjen påstods vara Helen Lane eller Helen Larson - vilket onekligen låter mer ”kaukasiskt”.

Rasismen är central för att förstå Henrietta Lacks öde. Det är till att börja med ingen tillfällighet att hon hamnar på John Hopkins, det var nämligen det enda sjukhuset som tog emot svarta. Att afroamerikanska patienter fick sämre vård var närmast en självklarhet. Det bedrevs forskning på fattiga, huvudsakligen svarta, patienter utan deras vetskap, och det ansågs vara ett sätt för dem att betala för sig.
Varken hon eller hennes familj har fått en cent i ersättning. Henrietta dog som sagt utfattig, efter hennes död hade maken Day, trots att han hade två jobb, inte råd att behålla barnen, som placerades hos olika släktingar. Barnen gick olika öden till mötes, några har klarat sig hyfsat, trots att de förblev på botten av samhällspyramiden, minstingen Joe fick grava problem med missbruk och kriminalitet. Dottern Deborah, som vid sidan om sin mamma, är lite av bokens huvudperson, fullföljde familjetraditionen med flera jobb och fattigdom. 2006 är hennes månadsinkomst 732 dollar från socialbidragets invaliditetsförsäkring, plus tio dollar i matkuponger. Det blir en summa motsvarande knappt fem tusen kronor per månad. Alla är inte rika i världens rikaste land.
Eller som en av bröderna utbrister på tal om den oerhört stora betydelse mammans celler har för medicinsk forskning: ”hur kan det då komma sig att hennes egen familj inte har råd att gå till doktorn?”

Familjen är högst misstänksam mot snokande vitingar, inte utan skäl. Några av dem vill stämma sjukhus, forskningsinstitut, läkemedelsföretag, på pengar som de anser att dessa har tjänat på deras mammas celler. Vilket de mycket riktigt har, och inte så lite heller.
Deborah å sin sida vill få veta sanningen om sin mamma, som hon aldrig lärde känna, och dessutom, inte minst, att mamman får den uppmärksamhet som hon förtjänar genom sin insats för forskningen.
Rebecca Skloot lyckas efter sju sorger och åtta bedrövelser att bryta genom familjens misstänksamhet, och etablerar bra relationer, ja rent av vänskap, med Henriettas barn.
Några pengar till familjen blir det inte. Det var nämligen inte olagligt att ta hennes celler. Inte heller kan man som enskild individ göra kommersiella anspråk på det som anses vara en del av kroppen som man avstår, frivilligt numera. Den främsta motiveringen till det är att enskildas ersättningskrav skulle hämma forskningen.
Här föreligger en uppenbar motsättning, eftersom samtidigt påstås marknadsmekanismerna och läkemedelsindustrins vinstintresse driva fram utvecklingen. Din girighet är ett hinder för utvecklingen, medan storföretagens främjar lycka och framsteg. Eller?
Författaren redogör mycket ingående för det juridiska läget i USA. Vad jag däremot saknar är en motsvarande lägesorientering när det gäller Sverige.

Det Skloot framför allt lyckas med är att teckna ett levande porträtt av Henrietta Lacks, den tid hon levde i, och i viss mån också hennes familj. Det är ett stycke lysande populärvetenskap, samtidigt spännande som en deckare och
gastkramande som en thriller. Och viktigast av allt – det ger röst åt dem som ingen har, och skildrar en människas tredubbla bördor: att vara kvinna, fattig och svart.