Upproret i Treblinka - Om Samuel Willenbergs ögonvittnesskildring

 

Idag är det Samuel Willenebrgs födelsedag. Han var fånge i Treblinka och efter ett uppror flydde han tillsammans med drygt 800 desperata fångar, samtidigt som de försökte sätta eld på gaskamrarna. Få lyckades nå friheten, än färre överlevde fram till krigsslutet. Det finns flera ögonvittnesskildringar av upproret, men endast en, Chil Rajchmans ”Jag är den siste juden” (Norstedts, 2010), är översatt till svenska. Det gäller däremot inte det bästa och mest utförliga vittnesmålet författat av Samuel Willenberg, ”Uppror i Treblinka” (Bunt w Treblince, 1986).

Boken bygger på Willenbergs minnesanteckningar som han skrev ner direkt efter kriget, och hans vittnesmål 1947 inför Judiska historiska huvudkommissionen som dokumenterade Förintelsen i Polen. Boken är ursprungligen skriven på polska, men utgiven första gången i hebreisk översättning i Israel 1986.

Willenberg var en färgstark person. Född 1923 i Częstochowa, hans far var en begåvad konstnär och undervisade i det judiska gymnasiet i staden, mamman däremot var ryska, och konverterade till judendomen efter bröllopet. Samuel ärvde mycket av sitt utseende efter modern, något som kom så småningom att visa sig högst betydelsefullt, liksom det faktum att vardagsspråket hemma var polska.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

I fåglarnas spår

 

Idag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.

Sankt Valentin har rensats ut ur katolska kyrkans helgonförteckning. Det där med kärlek just den 14 februari går tillbaka på den folkliga föreställningen från medeltiden att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Bara så ni vet.

Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.

Pizzeriadrama med extra allt: ”Skruvad komedi”

 

Sollefteå Amatörteaterns vintersatsning är en enaktare av gruppens ständige författare Håkan Rudehill. Det är en skruvad komedi med många förvecklingar, och temat är högst aktuellt: pengar! För många ett mål i sig, och i bästa – eller värsta? – fall ett medel till frihet och lycka.

Platsen för handlingen är en pizzeria, en gång i tiden själva sinnebilden för prålig nyrikedom. Den i pjäsen har det stolta, och en smula pretentiösa, namnet ”Gloriosa”. Ägaren heter givetvis Tony.

Genom hela föreställningen dyker det för övrigt upp liknande blinkningar till diverse fenomen inom både populärkulturen och dagspolitiken. Det är kul.

Kul är det också med alla förvecklingar, vem vet vad, vem är med vem och inte minst vem är vem. Ödesdigra hemligheter är ständigt på väg att avslöjas, för att sista stund ändå förbli fördolda. Fram till den grandiosa finalen.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

László Krasznahorkai är en säregen berättare

 

Herscht 07769
László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Sverige, samerna och mångfalden

 

Med anledning av samernas nationaldag.

Sverige har aldrig varit homogent. Det äkta och oförstörda ursvenska förflutna som åberopas av många idag har aldrig funnits.

Under större delen av sin historia har Kungariket Sverige bebotts av två stora folk, svenskar och finnar.

Finnarna har ett eget språk, egen kultur, egna seder och bruk, som skiljer sig på åtskilliga sätt från de svenska. Religionerna är ganska lika, även om det i Finland finns en hel del ortodoxa.

Den svenskspråkiga minoriteten i Finland har vidsträckta rättigheter, och finlandssvenskarna är lojala medborgare i sitt land.

Sverige har återgäldat finnarna med förakt och diskriminering gentemot den stora finska minoriteten här.

Genom århundraden har många olika nationaliteter sökt sig till Sverige. Tyskar, holländare, skottar och valloner. Med flera. I den nybildade stadsstyrelse i 1600-talets Göteborg fick ledamöterna använda tyska, holländska, och svenska – vilket lär ha varit en eftergift åt svenskarna.

Vi får ofta höra att språket är nyckeln till integration, och det stämmer säkert. Fast med en viss modifikation. Jag känner flera engelskspråkiga personer som har bott länge i Sverige och inte kan ett ord svenska, men verkar välintegrerade, med välbetalda jobb, svenska fruar respektive män, svenska vänner, dyra bostadsrätter.

På 1700-talet fick judarna bosätta sig i Sverige. De tog inte seden dit de kom, och åt inte fläsk.

Så även om Sverige inte har varit lika utpräglat mångnationellt som andra länder i Europa, har det inte desto mindre aldrig varit enhetligt. Det är en myt.

Fortfarande är det mer regel än undantag med flernationella stater. Storbritannien, Spanien, Belgien, Rumänien, för att nämna några.

Hela idén med ”Ein Reich, ein Volk” är av relativt sent datum, definitivt av dubiös karaktär och otvivelaktigt korkad. Dessvärre ofta med ödesdigra konsekvenser.

Sverige är inget undantag. Landets egen ursprungsbefolkning, samerna, har alltid varit ett bidrag till mångfalden. Tyvärr också den svenska enfalden. Och den svenska girigheten, rasismen, kolonialismen och kulturförtrycket.

Uställningen "Maadtoe” vintern 2017 med Anders Sunna och Michiel Brouwer på Murberget är ett svidande vittnesmål om alla dessa övergrepp på samer.

Något som upprörande nog fortsätter än idag.

Små, små steg för att förbättra situationen har tagit på senare tid. Svenska kyrkan har bett om ursäkt för övergreppen. Och Murberget fortsätter med sina insatser för försoning.

En timrad kåta från Malå som flyttade till Murberg 1922 har återförts till sin ursprungsplats. Flytten är en del i en process för att samiska byggnader och andra samiska föremål ska återbördas till sina rätta platser och rättmätiga ägare.

Rätt tänkt. ”This land is your land, this land is my land”. Och land ska med respekt byggas.