Veckan från hyllan 2013-7

Sent omsider, den senaste krönikan före semestern:

Det nya arbetarpartiet vill också bli det nya Rasistpartiet. Med sitt sedvanliga nyspråk föreslår man nu att invandringen ska öka genom att minska den. Tanken är förstås att ta väljare från Rasistdemokraterna. Resultatet blir förstås istället att rasisterna stärker sin ställning. Att de aldrig lär sig.

Men vad vet jag, det kanske finns ingenting att lära, det kanske tycker och tänker precis så där.

Är det kris så är det, då är det bara att gilla läget, eller som S-ledaren Stefan Löfvén så djupsinnigt uttryckte det: ”Det är som det är med det.”

Och så är det ju.

Nu är det här med kriser ingenting nytt. Har hänt förut, även i en mer avlägsen tid. Nyligen var det ett tveksamt jubileum i vårt södra grannland. Kan vara värt att påminna om.

Finanskriser är inget nytt i historien. Nyligen var det 200 år sedan den så kallade statsbankrutten (statsbankerotten) i Danmark.

Danmark finansierade sina krig mot Napoleons Frankrike genom att låta sedelpressarna gå varma. Krig och sunda statsfinanser bor sällan granne med varandra. Inflationen skenade, och penningvärdet sjönk till sex procent av dess uppgivna värde i silver.

Situationen blev ohållbar och därför tvingades man till en valutareform, som innebar att de gamla sedlarna – något charmigt och totalt missvisande kallade för kurantrigsdaler – växlades mot ny valuta som hette rigsbankdaler. Relationen var 6:1, vilket säger en hel del om hur stora förluster som åsamkades den danska befolkningen.

Att kalla det reform är inte heller rättvisande, då det egentligen var en realisation eller nedskrivning.

Detsamma gällde för inlösen av statsobligationer, och det i sin tur innebar att den danska staten i alla fall delvis inte kunde uppfylla sina förpliktelser.

Därför kallas det för statsbankrutt, trots att det aldrig var tal om att helt ställa in betalningarna.

Reformens verkningar var inte helt övertygande, och än idag träter de lärde om hur den bör bedömas.

Och Danmark lärde lika mycket av sina krigsäventyr som världen av sina kapitalistiska äventyrligheter. Ingenting.

Veckan från hyllan 2013-6

Det finns en scen i dokumentärfilmen om Palme som jag inte kan släppa. En aggressiv journalist frågar Palme om arbetslösheten. Han säger att i partiprogrammet talas det om full sysselsättning men varför finns det då så många som 75 000 arbetslösa. Den slipade polemikern och skicklige debattören Palme lyckas snacka sig ur situationen, men helt övertygande är det verkligen inte.

Tar man hänsyn till befolkningsökningen sedan dess skulle det idag motsvara en arbetslöshet på cirka 100 000. Det är bara det att dagens arbetslöshetssiffra är mer än fyra gånger så hög. Dessutom stiger den ständigt, och ser ut att fortsätta göra det framöver. Snart är vi uppe i tvåsiffrigt, det är närmare en halv miljon människor.

Så var är alla aggressiva journalister?

Absurt nog kallas regeringens politik för ”arbetslinjen”, vilket måste vara ett svårslaget rekord i nyspråk. ”Jobbpolitiken” anses av ”experter” vara regeringens starkaste gren. Samhället förvandlas alltmer till en bisarr mardröm.

Och värre kan det bli. I onsdags var det 80 år sedan Hitler utnämndes till rikskansler och det nazistiska maktövertagandet påbörjades. Kriser som inte löses får alltid förr eller senare förödande konsekvenser.

Hitlers Tredje rike skulle vara i tusen år. Tolv år blev det, och det var illa nog. Sorgligt nog hade det egentligen kunnat sluta än snabbare, men så blev det inte.

Den engelske historikern Ian Kershaw utreder varför, samtidigt som han belyser på ett förtjänstfullt sätt hur det nazistiska Tyskland fungerade. Hans bok är också en skarp och välbehövlig varning för hatets politik, som vi ser alltmer breda ut sig idag.

Slutet

Ian Kershaw

Övers: Thomas Engström

Bonniers, 2012

Andra världskriget är ett märkligt historiskt fenomen på många sätt. Inte minst är det ett ovanligt krig som förs till det bittra slutet, till priset av ofattbara förluster, trots att utgången är given långt innan det är över. I ”Slutet” ställer den brittiske historikern Ian Kershaw frågan hur det var möjligt att tyskarna fortsatte att kämpa trots att det var uppenbart för de flesta att kriget var förlorat.

In i det sista fortsatte trupperna att slåss, deserteringar var få. Det förekom nästan inga fall av organiserat motstånd, nazisterna hade en plan hur man skulle bekämpa ett eventuellt uppror av krigsfångar och tvångsarbetare, som uppgick till två respektive sex miljoner i Tyskland, men inga för en revolt från den tyska civilbefolkningen. Lönerna betalades ut så sent som i april 1945, samhällsservicen fungerade någorlunda trots de oerhört svåra omständigheterna med omfattande bombningar, den statliga byråkratin arbetade för högtryck in i det sista, även om deras åtgärder var allt mer verklighetsfrämmande.

Imponerande på ett sätt, men priset som det tyska folket fick betala var fruktansvärt. 2,6 miljoner dödade soldater under krigets sista tio månader, nästan en halv miljon civila omkom i de allierades bombningar, närmare två miljoner bostäder förstördes, fem miljoner människor tvingades till evakuering.

Kershaw, som är expert på Tredje riket, presenterar flera samverkande faktorer som ska förklara den tyska oviljan att avsluta kriget innan man drabbas av den slutgiltiga katastrofen. Nazistisk terror, rädsla för Röda armén, oron för hämnd för framfarten i Östeuropa, officerskårens pliktkänsla, en strävan att undvika ockupation och rädda vad som räddas kunde.

Åratal av nazistisk propaganda eldade på dessa verklighetsfrämmande illusioner, och det var inte bara de mest hårdföra nazisterna som närde groteska förhoppningar om nya mirakelvapen, eller en spricka i den allierade fronten.

Men den främsta orsaken enligt Kershaw är det han kallar för karismatiskt ledarskap. All makt i nazityskland utgick från Hitler personligen och var beroende av hans välvilja. Det fanns inga kollektiva beslutscentra, all maktutövning var fragmentiserad, överlappande, och oförmögen att sätta sig upp mot Hitlers vilja. Och hans vilja var att gå under.

Men kanske är frågan helt enkelt felställd. Det var vanvett att börja kriget, det var vansinnigt med terror i de ockuperade områden, hela Förintelsen var högst irrationell, att inte kapitulera trots hotande undergång var bara en logisk fortsättning på en rakt genom ologisk ideologi. Krig, terror, död och självdestruktiv ödeläggelse är ofrånkomliga beståndsdelar i en brottslig världsbild. Irrationaliteten var (är) inbyggd i nazismen, utan den är nazismen inte längre nazism.