Efterfrågad konstnär med världen som arbetsplats – Anders Lidén från Härnösand i juryn på Biennalen i Buenos Aires

Anders Lidén är en internationellt efterfrågad konstnär. Tack hans vidsträckta globala nätverk bär det ofta av från lilla hembyn Öje utanför Härnösand till de mest avlägsna platser. Nu senast deltog han som jurymedlem i den stora Biennalen i Buenos Aires.

Det började med att han hade en utställning i Chile i Antofagasta år 2012. Genom kontakter där blev han inbjuden till att ställa ut på Biennalen i Argentinas huvudstad två år senare. 2016 bjöds ha in som medlem i juryn, och i år var det dags igen.

-          För mig som jurymedlem var det självklart att inte ställa ut själv, men de andra var inte lika nogräknade, skrattar Anders.

Biennalen i Buenos Aires är ett stort och viktigt forum för modern samtidskonst. De flesta utställare kommer förstås från Latinamerika, framför allt Argentina, men även från grannländerna Chile, Peru och Brasilien. Också Karibien är starkt representerat.

Läs hela texten i Allehanda.se

Han kämpar mot förtryck och militarism

Seyda är en konstnär från syriska Kurdistan men sedan 2002 bosatt i Sverige. Han har utvecklat en alldeles egen stil för politisk satir. Nu ställer han ut på Konstsalongen på Storgatan i Sollefteå.

Seyda har en konstutbildning från Aleppo i Syrien. Men på grund av hans kurdiska bakgrund och ovilja att gå med i det styrande Baathpartiet vägrades han inträde i det syriska konstnärsförbundet.

Han berättar att han kommer från en politisk familj med en stark tradition av samhällskritik.

Den traditionen för Seyda vidare i sin konst. Samtidigt har han en vana av att verka inom en diktaturs trånga ramar. Det ställer stora krav på det konstnärliga uttrycket, inte bara försiktighet, vilket är självklart, men än mer av finess, mångtydighet, och inte minst en fingertoppskänsla för hur långt man kan pressa gränserna.

Läs hela texten i Allehanda.se

Berättelser från Ådalen

"Händelserna skildras genom olika människors ögon. En åldrande kvinna, unga män, barn och deras mödrar ger liv åt skeendet som formar dagens Sverige. Genom berättandets kraft länkas det förflutna till nutiden och ger nytt liv till strökajer, missionshus och andra spår i landskapet."

Stor kulturfest när Svanö var värd för årets kulturhelg – Anders Åbergs skulptur avtäcktes på Folkets Hus

Ideell Kulturallians Västernorrland är en kulturförening för länets kulturföreningar. IKA-V har nio medlemsorganisationer och arbetar för hela länets ideella kultursektor med att bygga nätverk, ordna mötesplatser, temadagar, och även stärka och synliggöra det ideella kulturlivet. En gång om året ordnar man en Kulturhelg, och i år hölls den på Svanö.

Arrangemanget roterar mellan länets kommuner och i år stod Kramfors på tur.

-          Det bestämdes att Kulturhelgen skulle hållas på Svanö för att uppmärksamma det mycket livliga kulturlivet här på ön, säger Fredrik Larsson från Svanö Folkets husförening.

Läs hela texten i Allehanda.se

Förödande konsekvenser när vetenskap och nationalism möts

Årets Nobelpriser inom naturvetenskapen är utdelade. Gedigna forskningsinsatser har belönats, alla viktiga, men kanske inte så spektakulära och definitivt inte kontroversiella. Annat var det för 100 år sedan när Nobelpriset i kemi tilldelades en omstridd forskare och en tragisk personlighet.

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en rejäl vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Det sociala arvet i bruksmiljö

Den osynliga nåden

Bernt-Olov Andersson

Reptil

70 år fyllda, efter 40 år som yrkesförfattare, trettiotalet böcker och en stroke senare, ger arbetarförfattaren Bernt-Olov Andersson ut sina memoarer. Benämningen ”arbetarförfattare” är synnerligen viktig, även om Andersson vid mer än ett tillfälle förbannar den trångsynta nedlåtenhet som alltför ofta förknippas med begreppet.

Det gäller förstås inte enbart författare utan lika mycket alla arbetare. Och det är vad Bernt-Olov Anderssons bok egentligen handlar om från början till slut. Eller som han själv skriver: ”Den här boken handlar alltså inte, i första hand, om mitt författarskap utan om mitt liv, mitt sociala arv och den komplicerade vägen fram till författarskapet”.

”Det sociala arvet” är ett centralt begrepp hos Andersson, mer så än ”klass”. Det är ingen tillfällighet att det har myntats av den radikale barnpedagogen Gustav ”Skå” Jonsson. Barnuppfostran med ömhet och värme är mycket viktig för Bernt-Olov Andersson, förmodligen därför att hans egen uppväxt var så kärlekslös och torftig.

Familjen på både mors och fars sida kom från mycket enkla omständigheter och Bernt-Olov och hans bröder växte upp i fattigdom, med en försupen tyrann till far som misshandlade mamman och trakasserade sina barn. Det ligger något djupt sorgligt i Anderssons torra konstaterande att enda tillfället som han och pappan kramades var den gången då de slogs.

På ett tidigt stadium i Bernt-Olov Anderssons liv blir det klart att han ska börja arbeta på järnverket i Sandviken. Det är inte ett beslut som på något sätt diskuteras fram efter olika överväganden, det är bara är så. Fullständigt självklart, den enda vägen. Och givetvis förväntas han hålla fast vid den fina anställningen fram till pension.

Nu blir det inte så, ett första steg mot ett nytt liv blir att utbilda sig till byggnadssnickare, för att så småningom bli författare/kulturarbetare på heltid. Det är inte alldeles solklart hur den processen gick till, Bernt-Olov läste ingenting som ung och hade dåliga betyg i svenska. Hans håg stod till musiken, och han skildrar förtjänstfullt vilken betydelse rockmusiken hade för arbetarungdomens frigörelse på 60-talet.

Andersson hänvisar till den stora roll som tidigare arbetarförfattare spelade för hans utveckling, framför allt Stig Sjödin. Bokens titel är för övrigt hämtad från dennes Sotfragment.

Bernt-Olov Anderssons romaner utspelar sig ofta i bruksmiljö, och med sig har han en konsekvent lojalitet med de svaga och utsatta, han skildrar människor som sällan eller aldrig blir sedda, gestaltade och bekräftade i litteraturen.

Samtidigt är han medveten om ett dilemma som han delar med så många andra arbetarförfattare: de han skriver om läser i allmänhet inga böcker.

Åter igen lägger det sociala arvet, ”starkt som härdat stål”, hinder i vägen. Hoppet står till den möjlighet att bryta den onda cirkeln, åtminstone delvis, som Bernt-Olov Andersson själv är ett bevis på.

Allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet

Idag är det fem år sedan Doris Lessing gick bort 94 år gammal. Hon räknas till samtidens största författare, och fick Nobelpriset 2007.

Valet var inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina nästan 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing gladde många inte minst därför att det gick till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara 13 av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet. 

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet. 

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi. I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet.

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. 

Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Den metaforiska fantasins store mästare

Idag är det José Saramagos födelsedag. 

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparetparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

Norrländsk feelgood-drottning på besök i Örnsköldsvik

Poesi- och berättarfestivalen i Örnsköldsvik bjuder också i år på ett digert program under en dryg vecka. Lite av en höjdpunkt var ett gästspel av Solja Krapu från Umeå på Arkenbiblioteket på tisdag kväll.

Solja har en gedigen meritlista, poet, estradpoet, romanförfattare, barnboksförfattare. Numera också norrländsk feelgood-drottning.

Mest uppmärksamhet har hon nog fått för sina framträdanden som estradpoet, inte för inte är hon tvåfaldig vinnare av SM i Poetry Slam. Hon har också varit stilbildande när det gäller att uppträda med läsning av poesi.

Kvällen på Arken inleddes dock av några lokala poeter, ett slags ”förband”, som under en rockkonsert, med uppgift att ”värma upp” publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Oduglig rörmokare kokar spagetti i kulinariskt lustmord

En spagettiopera är en föreställning sammansatt av en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter i en mer eller mindre lös ramberättelse. I årets upplaga av Operastudion Kapellsbergs spagettiopera spelar dessutom själva spagettin faktiskt en viktig roll.

Även denna gång är det Märit Bergvall som har skrivit manus och står för regin. Om hon vid de två tidigare tillfällena skapade fina föreställningar, är det i år helt fantastiskt, ja rent av genialiskt.

Berättelsen handlar om Thelma som ärver restaurang Galna kocken efter sin moster. Hon kan inte branschen, har inte heller något intresse av den, och snart visar det sig att allt inte står rätt till på restaurangen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Brahms dödsmässa ett ljust bejakande av livet:

Inför en fullsatt Härnösands domkyrka framfördes på söndag kväll Johannes Brahms dödsmässa, Ein deutsches Requiem. Det är ett verk med sublim musik, och ett trösterikt budskap till människor inför dödens oundvikliga majestät.

November börjar med Allhelgonadagen då vi minns våra döda. Det tycks vara en månad som är särdeles väl lämpad att minnas våra nära och kära som har gått bort. Vad det beror på är inte gott att veta, det kan vara det dunkla ljuset, den glåmiga, något eftertänksamma, stämningen, eller kanske det faktum att naturen lägger sig till vila, ännu ett år har gått, och vi alla har kommit en liten bit närmare livets slut.

Då kan det vara på sin plats att minnas de döda. Även om vi samtidigt längtar efter våren, då allt lever upp igen.

Brahms rekviem har ett drag av årstidernas växlingar. Just genom den starka känsla som den förmedlar av att döden är en oupplöslig del av livet. Och inte minst genom kompositörens orubbliga tro på att livet fortsätter också efter döden, då människans odödliga själ för alltid ”få vila ut efter sina mödor” (Upp. 14. 13) hos sin Herre.

Läs hela texten i Allehanda.se

Berättelser från Ådalen

"Fem författare med rötterna i trakten lyfter var sin del av Ådalens historia. De speglar en tid som känns fjärran men som på många sätt dröjer sig kvar, som en klangbotten, referensram. Det är berättelser som slingrar sig fram genom Ådalens kuperade landskap, genom tid och rum.”

Kurt och Carlos

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev några fina böcker också.

Berättelser från Ådalen

"Landskapet i Ådalen är en upplevelse i sig, med älven, bergen och den taggiga granskogshorisonten. Här har några av Sveriges mest dramatiska skeenden utspelat sig, från 1600-talets häxprocesser till skotten i Ådalen 1931."

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender. 

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också. 

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld. 

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Tre japanska systrar med glädje och lust – Fujita Piano Trio förtrollar sin publik: "En ensemble i världsklass"

För några år sedan gav de en bejublad konsert under Musik- och konstveckan i Junsele. Nu är Fujita Piano Trio tillbaka i Västernorrland. De japanska systrarnas miniturné om tre konserter började på tisdag i Härnösand på St Petri Logen.

Var och en av trions medlemmar är en prisbelönt och efterfrågad solist. Tillsammans bildar de en kammarensemble i världsklass. Deras framförande har en unik egenskap i att de alltid spelar utantill. Det ger ett mycket friare intryck när de inte vänder blad med noter hela tiden, och förmedlar en omedelbar känsla av att spelglädjen och lusten till musiken är lika viktiga som någonsin teknisk skicklighet.

Det ställer stora krav på tillit och samspel, vilket i sin tur kräver en lång tid av gemensamma övningar och frekvent uppträdande tillsammans. Här gynnas systrarna Fujita av släktbanden, de har spelat med varandra mer eller mindre hela livet.

Läs hela texten i Allehanda.se

En skildrare av ångest och vilsenhet

Idag är det Albert Camus födelse. "Främlingen" är ett av hans främsta verk.

Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil. 

Berättelser från Ådalen

Ni som ännu inte har läst: boken finns att köpa i Kramfors, Sollefteå, Härnösand, Sundsvall och Aspuddens bokhandel i Stockholm. Och naturligtvis går det också bra att låna på bibliotek.

Om Kalman Segal

Även om Förintelsen utplånade Polens judiska värld och hela dess kultur upphörde inte jiddischlitteraturen i Polen efter kriget. Flera av dem som lyckades överleva katastrofen – huvudsakligen i Sovjetunionen – fortsätta att skriva skönlitteratur, både poesi och prosa, i den nya verkligheten som var efterkrigstidens kommunistiska Polen.

En av dem var Kalman Segal. Nyligen firades 100-årsdagen av hans födelse, och dagen till ära återpublicerades två av hans verk på polska. Segal var nämligen en tvåspråkig författare, han skrev på både jiddisch och polska. Intressant nog skrev han prosa på bägge språken, medan däremot poesi skrev han enbart på jiddisch.

Kalman Segal föddes den 29 december 1917 i Sanok, då fortfarande en del av den redan döende habsburgska dubbelmonarkin, numera i sydöstra Polen. Den lilla staden hade en blandad befolkning, med polacker, judar och ukrainare. Segal växte upp under ganska enkla omständigheter, hans föräldrar drev ett litet jordbruk strax utanför staden, farfar var krögare i en närbelägen by.

Läs hela texten i Dixikon.se

Bild: Kalman Segal (från kalmansegal.pl)

Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja – varför allt hemlighetsmakeri?

Det förhandlas om en ny regering i Sverige. Partiledare träffar riksdagens talman, de träffar varandra, det skickas epost och sms, samtal förs på olika nivåer inom partierna. Och allt detta sker i hemlighet.

Ingen politiker yttrar mer än några fullkomliga trivialiteter och de vanliga intetsägande flosklerna så länge något av intresse pågår. Det senaste är, enligt svt, att det är ”Fortfarande knäpptyst från Löfven om regeringsbildningen”.

Experter och gemene man spekulerar och gissar hejvilt utifrån det lilla som politikerna nådigt låter meddela.

Det är inte annorlunda på lokalplanet. I Kramfors ”briserade en bomb” när valets två förlorare i S och M hade snackat ihop sig i en historiskt ohelig allians. Givetvis i hemlighet, samtalen var så hemliga att inte ens M:s kompisar i L visste om dem, trots att deras enda mandat var direkt avgörande för att kunna bilda majoritet.

Och när L hoppade av från en konstellation som inte ens fanns, förvandlades den uppseendeväckande bomben till en skrattretande blindgångare.

Nu har nya förhandlingar inletts, men föga förvånande är det ”locket på”.

Sådant hysch-hysch förekommer lite varstans i landets kommuner och regioner.

Så vitt jag kan se har ingen ställt frågan: varför allt detta hemlighetsmakeri? Vad är det man döljer och för vem?

Läs hela texten i Allehanda.se

"En värdig hyllning till Barbro Lundqvist" – lysande skådespeleri i berättelsen om mötet mellan Eivor och Abdu

"När vi träffade varann"

Riksteatern/Kramfors Teatern

Av: Joakim Rindå och Ninna Tersman

Medverkande:

Gunilla Larsson som Eivor och Robert Hannouch som Abdu

I mötet mellan människor skapas en möjlighet att passera en eller flera gränser. Där kan vi kliva över skillnader i ålder, kultur, kön, social ställning. Och då får vi också chansen att upptäcka något nytt, om världen, om andra, om oss själva. Så blir det för Eivor och Abdu i pjäsen ”När vi träffade varann”.

Han lever i asylansökans olidliga väntrum, med en traumatisk flykt över Medelhavet i bagaget, skild från sin familj, plågad av hemlängtan, med en förundrad blick på det nya landet och de som bebor det. Det visar sig också att han är homosexuell, vilket ytterligare komplicerar hans redan besvärliga tillvaro.

Hon är en äldre kvinna, frånskild och ensamstående, med distanserad kontakt med sin familj, aktiv i lokalpolitiken, inte alltför empatisk, klok men inte särskilt reflekterande.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Pressbild

"Egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara"

Idag är det Edward Saids födelsedag. Hans sista verk som översattes till svenska var essäsamlingen "Från exilen".

Från exilen. Essäer 1976-2000
Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006

Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.

Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.

Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.

Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.

En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.

I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.