Tingshuset i Nyland invaderas av opera

Det har varit operainvasion i Nyland. Under två intensiva veckor drillas på Tingshuset studenter från hela världen i sångens sköna konst.

Det är första gången som det hålls en sommarkurs för operastudenter i Nyland. Tidigare tog Operafestivalen i Härnösand alltför mycket tid och energi i anspråk.

-          Den hade växt ordentligt på senare år, och förutom att den var mycket tidskrävande, kände vi också att vi saknade nya idéer, berättar Jean-Ronald ”Ron” LaFond, kursledare och internationellt välrenommerad sångpedagog, med hemmabas i Tingshuset i Nyland.

Han utesluter emellertid inte att Operafestivalen i Härnösand får en fortsättning så småningom.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med orubblig tro på det skrivna ordet

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Aldrig mera krig

Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till första världskrigets utbrott.

Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.

Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.

Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.

Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.

Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.

Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.

För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. 

Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.

De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.

Första världskriget kallas ibland också för Det Stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.

Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.

Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.

Orrenhuset kulturhus värt namnet – nu med permanent Höglund-utställning

Orrenhuset i Sollefteå börjar alltmer få rangen av ett kulturhus värt namnet. På övervåningen finns numera en permanentutställning med konst ur Göthe Höglunds samlingar.

Kärnan i utställningen utgörs av konstverk av Helmer Osslund. Han har fått ett eget rum, och där finns representerade både hans magnifika skildringar av norrländsk natur och utmejslat uttrycksfulla personporträtt.

I förrummet möts besökarna av en bild på konstnärens själv, och delar av hans gamla ateljé.

Göthe Höglunds samlingar är mycket omfattande, och allt får givetvis inte plats. Det gäller inte minst Helmer Osslunds verk, som kommer att till en del bytas ut kontinuerligt under en femårsperiod.

Läs hela texten i Allehanda.se

New Orleans-värme på Mannaminne – Plura lockade storpublik

Årets New Orleans-festival på Mannaminne kunde för ovanlighetens skull bjuda på New Orleans-temperaturer. Dessutom mycket värme från flera scener, och en härlig musikalisk mix som allt mer blir festivalens kännemärke.

Inne på restaurangen spelade Lena Stompers den sortens tradjazz som ligger närmast festivalens ursprungskoncept. Det bjöds på en skön atmosfär, som fick lov att kompensera för den närmast totala syrebristen.

Utanför det gamla dieselloket som i programmet av någon outgrundlig anledning kallades för ”Spårvagnen” spelade Johan Eliasson, mer känd som Bottleneck John, riktigt blå, fingerfärdig 20-, 30- och 40-tals blues.

I Dragspelshuset, även där med tämligen snålt med syre, lirade The Ol´Rugs från Stockholm svängig visinspirerad rock, med inte minst låtar av Ulf Peder Olrog.

Och i Önlogen fick man se steppdans (!) till Tom Eddye´s trios sköna swing. Det fungerade faktiskt ganska bra.

På stora scenen mitt emot Kinesiska paviljongen inleddes programmet av Ellen Sundberg från Östersund och hennes band. De spelar låtar av den legendariske Kjell Höglund, det svenska vemodets store bard och uttolkare.

Det är kompakt visrock med underfundiga, ibland gåtfulla och mångtydiga, texter, som blandar humor, vardag och en filosofisk dimension. I Ellen Sundbergs tolkning fick Höglunds lyrik en överraskande klarhet, som ytterligare fördjupade hans vemodiga humanism och gav ny skärpa åt mycket av den vardag mystik som ät så ofta förekommande i hans låttexter.

Och sedan intogs scenen av den ljusa kvällens klarast lysande stjärna, Plura Jonsson.

Med akustiskt komp är han så mycket mindre rockartist och så mycket mer trubadur. Jämförelsen med Cornelis Vreeswijk ligger inte långt borta, inte minst nu när de går i nästan samma viktklass. 

Som sångare tycker jag att Plura kan mäta sig med Mäster, han äger också en alldeles egen frasering i framförandet, ett personligt tilltal som får var och en i publiken att känna att han sjunger just för honom, en avmätt känsla i rösten som förmedlar längtan, och en whiskyindränkt heshet som talar om för oss att det är en man med erfarenhet av livet, en som vet vad han talar om.

Att han verkar ha roligt på scenen gör inte saken sämre.

Däremot föredrar jag Cornelis som låtskrivare, men det är naturligtvis helt subjektivt, Cornelis självironiska, ordekvilibristik med dess inslag av lätt cynism, passar mig helt enkelt bättre än Pluras känslomässiga stämningar och poetiska vändningar.

Festivalen fortsatte på lördag med ett fullspäckat program, och med Amanda Ginsburg, kallad för nya Monica Z, på stora scenen.

Från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder

Idag är det Vladimir Vysotskijs dödsdag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro. 

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Sommarutställningar med något för alla

Galleri Orsta i Nordingrå har byggt ut med en ny utställningslokal, och i år ställer fler än någonsin ut i de tre lokalerna. Under sex intensiva sommarveckor kan man ta del av inte mindre än 20 konstnärers verk. Utställningarna saknar röd tråd, och det är precis så galleristen Carin Hedlund vill ha det.

 - Det ska finnas något för alla. Från början hade vi mycket textil, men det har jag försökt att gå ifrån, jag vill inte fastna i någon genre och begränsas till några särskilda material och tekniker, säger Carin.

Under hela juli och fram till den 10 augusti byts utställningarna ut varje vecka med början på lördagar. Representerat finns måleri, teckning, textil, keramik och foto. Bland utställarna finns både lokala konstnärer och mer långväga gäster, från Västerbotten, Östhammar, Mölndal, Blekinge. En del ställer ut i Orsta för första gången, några, bland annat Johan ”med skägget” Holmlund och Mona Lindström-Zittra, har varit här förut.

Hela årets sommarprogram för galleri Orsta finns på www.ateljeorsta.se.

Läs hela texten i Allehanda.se

"Varje barn är ett mål i sig"

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Verklighet varvad med fiction

"Som betonar att det är verklighet varvad med fiction, men utan att ta ut svängarna utanför de realistiska ramarna."

(Finns att köpa på Öbacka Bokhandel i Härnösand)

Samma vindar, samma dofter

Tredje riket och judarna, första delen

Förföljelsens år, 1933-1939

Saul Friedländer

Övers: Hans Dahlberg

Natur & Kultur, 2011

Några reflektioner kring Saul Friedländers monumentala verk om Tredje riket och judarna.

Nazisterna skaffade nästan tvångsmässigt en laglig grund för alla sina åtgärder, oavsett hur brutala, omänskliga och rasistiska de var. Lagen är aldrig ett tillräckligt skydd mot diktatorisk och rasistisk politik. Ingen kan någonsin frånsäga sig sitt ansvar, i synnerhet inte med hänvisning till att det är lagligt.

Politiken genomfördes med en häpnadsväckande hastighet, men ändå stegvis. Det gäller alltid att se vart politiska förslag syftar till och vilka konsekvenser de kan få.

Den nazistiska politiken bygger på den tar sig rätten att definiera individers nationella (rasmässiga, etniska etc) tillhörighet. Det tänkandet går igen idag hos flera högerextrema partier, som Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, med flera, även om rasbegreppet har ersatts med ”kultur”, essens”, eller liknande. Rätten att definiera en individ tillkommer enbart individen själv.

Nazisternas maktövertagande var möjligt enbart tack vare stöd från de konservativa. Den traditionella högern var i viss mån en hämmande faktor gentemot nazistpartiets radikala falanger, men de delade inte desto mindre nazismens allmänna antisemitism, de rasistiska åtgärder som diskriminerade judarna och ställde dem utanför majoritetssamhället. Dessutom grundade sig högerns stöd till Hitler på vänsterskräck, och dess antikommunism var ofta direkt antisemitisk. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot högerns demokratiska trovärdighet.

Nazisterna hade ett brett stöd hos olika befolkningsgrupper. Inte minst bland de intellektuella, vid universiteten, var stödet kompakt. Varken bildning eller utbildning är ett tillräckligt skydd mot diktatur och barbari.

Kyrkornas passivitet, och direkt stöd åt nazistregimen, visar att inte heller det kristna budskapet, förmodligen lika lite som någon annan religiös övertygelse, hindrar stöd för omänskliga regimer och ideologier.

Judarna utgjorde aldrig mer än en procent av Tysklands befolkning, även om de var koncentrerade till några få storstäder, framför allt Berlin och dominerade några yrken. Som det snabbt visade sig var de ett lätt byte för statsmakten, de var en svag grupp enkel att krossa. Det är inte det verkliga inflytandet som avgör om en grupp uppfattas som ett hot, utan föreställning(ar) om gruppen. Fakta skadar inte.

För många tyska berodde stöd åt nazisternas anitjudiska åtgärder mer eller mindre på att de faktiskt drog fördel av dem, ekonomiskt, karriärmässigt osv. En osäker ekonomisk och social situation är ingen bra grund för solidaritet i ett samhälle, för det krävs en omfattande välfärdspolitik och full sysselsättning.

En majoritet av tyskarna var emot anarki på gatorna, okontrollerat våld och godtyckliga övergrepp riktade mot judarna, men de accepterade mer eller mindre passivt att judarna diskriminerades och utstöttes ur samhällsgemenskapen. Detta trots att många av de tyska judarna hade levt i landet i århundraden och var väl assimilerade.

Många såg det som en rättighet för judarna att leva eget liv med egen kultur osv, utan att inse vilka hot en sådan situation kunde föra med sig.

Det är påtagligt hur känsliga nazisterna var för reaktioner i utlandet, länge beredda att bromsa eller rent av backa sin politik. Uttryck för solidaritet är viktiga, men ännu viktigar är förstås handling. Västmakterna, främst USA, höjde rösten mot behandlingen av judarna, men ingen var beredd att ta emot något större antal flyktingar, snarare tvärtom skärptes invandringspolitiken i många länder.

Jag bävar inför läsningen av den andra delen.

Brett urval i Kulturfabriken i Mjällom - men var är skorna?

Den traditionella sommarutställningen i Kulturfabriken i Mjällom invigdes med en välbesökt vernissage. Som vanligt erbjuder man ett brett urval av konst och konsthantverk.

I år är det fem konstnärer som ställer ut. Kent Royson Karlsson är så klart med, det har han varit i många år nu. Förutom sina vanliga ljusdunkla landskapsoljor har han i årets utställning även några andra spännande målningar. Bland annat en bild på demonregissören Ingmar Bergman som en bricka i spelet. Definitivt öppet för tolkningar.

Michael Sandström studerar vid Träakademin, vilket tydligt återspeglades i hans konst. Han ställde ut ett schackspel i lönn, valnöt och körsbär, flera intarsiaverk, en favorit var en pastisch på Zorns badande kulla. Också några intressanta målningar i olja och olja med sand, drömskt, lite mystiskt, med överraskande färgsättning.

Bland de övriga tre dominerar akvarell stort. Monica Bohman är numera tekniskt mycket driven, och fortsätter att måla lokala motiv. Också Bo Lidgren håller sig mest hemmavid i Ådalen, några är hans bilder med motiv från Ångermanälven är riktigt suggestiva med stilsäker färgkänsla. Vivianne Perbos poetiska naivism är aningen för rund i formen och sött till innehållet för min smak. Men den tilltalar förmodligen mångas nostalgi.

Liksom föregående år bjuds det på fint foto, dels med ”hobbyfotografen” Anton Sundströms utmejslade naturbilder, dels med den ständige Tony Rundströms professionella djurbilder.

I avdelningen för konsthantverk verkade det finnas mindre smycken än vanligt. Istället var det som vanligt mest vävt av alla de slag, på gott och ont, kvalitén är definitivt ganska ojämn.

För övrigt visas det en del träslöjd, stearinljus, smide. Allt givetvis lokalproducerat, det är en bärande tanke i Kulturfabrikens sommarutställningar.

Eftersom lokalen är en gammal skofabrik undrar jag varför skor lyser så totalt med sin frånvaro. Visst förstår jag att det inte tillverkas skor längre i våra bygder – och väl ingen annanstans i Sverige heller? – men tycker att det vore spännande med skor som konstnärligt motiv.

Utställningen pågår fram till den 12 augusti.

Ett verkligt historiskt öde

"Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte."

Med distanserad ton

"Flakierski har skrivit om Förintelsen förut; i sin senaste bok Knockout berättade han om en judisk elitboxare under andra världskriget. Men om tonen där var intim så är den här mera distanserad, karaktärerna är betraktade snett underifrån, på samma gång med det allvarliga barnets och den roade vuxnes blick."

(Finns att köpa på Öbacka Bokhandel i Härnösand)

”Sånger och lockrop från skog och hjärta” – Ulrika Bodén på sommarturné

Folksångerskan Ulrika Bodén är på turné i Västernorrland. I flera år har hon gjort en sommarresa genom länet.

-          Jag är tacksam att få spela så mycket i mitt eget hemlän, visst är det roligt att åka långt bort också, men inte för ofta, särskilt sedan jag har fått barn, säger Ulrika.

Med på turnén är gitarristen Daniel Ek. De två har spelat med varandra i olika konstellationer under ganska lång tid. Men det var när de bodde grannar i Selånger och det blev åtskilliga jamsessions i varandras kök som de upptäckte hur ”grymt” det kunde låta med en duo.

Läs hela texten i Allehanda.se

För full hals en gång till

För alla som missade Majakovskijs första födelsedag i år:

Ryssar födda före 1918 är lyckligt lottade i åtminstone ett avseende - de kan fira sin födelsedag två gånger, efter både den julianska och den gregorianska kalendern. Det gäller också poeten Vladimir Majakovskij, född den 7 juli efter den gamla kalendern, men den 19 efter den nya.

Hur som helst värt att fira.

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 
Bengt Jangfeldt
W&W

Den 14 april 1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.

Hela Majakovskijs liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”

.
Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Idrottskarriär med fördelar

"I det civila var Rotholc typograf, men hans stora intresse var boxningen, och idrottskarriären gav honom vissa fördelar som andra judar i Centraleuropa under mellankrigstiden inte kunde räkna med. Nazismens växande betydelse blev tydlig när han skulle tävla i OS i Berlin."

Motstånd eller anpassning

"Ändå är bakgrunden ohygglig: den historiska malström av antisemitism, nazism och stalinism som Polens judar fångades i. Och som de, om de nu hade turen att överleva, måste förhålla sig till.
Göra motstånd eller anpassa sig?"

(Finns att köpa hos Öbacka Bokhandel i Härnösand)

"En skrivande gorilla"

Idag är det tolv år sedan Mickey Spillane, som är en av världens absolut mest lästa författare, dog av cancer i sitt hem i South Carolina, 88 år gammal.

Man uppskattar att hans böcker har sålt i 200 miljoner exemplar. På USA:s lista över alla tiders bästsäljare hade Spillane sju titlar av 15. Ett flertal av hans böcker filmatiserades för både bio och tv.
Mickey Spillanes böcker rönte aldrig någon större uppskattning bland litteraturkritiker. Han skrev mest deckare i den hårdkokta traditionen, även om han hade föga gemensamt med dess främsta företrädare såsom Raymond Chandler som avfärdade Spillane som en ”skrivande gorilla”, och framför allt Dashiell Hammett som var medlem i kommunistpartiet och vars radikala engagemang renderade honom sex månader i fängelse.

Spillanes enkla och grovhuggna språk hade sin motsvarighet i hans simpla och grovhuggna karaktärer. 

Hans mest kända hjälte, Mike Hammer, är inte så mycket en deckare som en gammaltestamentlig hämnare, som skipar sin rättvisa med revolver och två hårda nävar, utan hänsyn till sådana subtiliteter som lag och rätt. 

Kulmen i alla romaner om Hammer utgörs alltid oundvikligen av en utdragen sadistisk avrättning. 

Kvinnorna är bifigurer, alltid lika välsvarvade som korkade, och duger bara till sex. 

Fenomenet Mickey Spillane kan förklaras mot bakgrund av marknadsgenombrott för billiga pocketböcker, kalla krigets antikommunism och manssamhällets försök i efterkrigstiden att ta igen förlorad mark. Spillane förknippades med den ökände senatorn McCarthy, och många av skurkarna i hans böcker är ”röda”. För sin antikommunism fick Spillane en Jaguar i gåva av ingen mindre än John Wayne. Han framhölls som ett föredöme både till form och till innehåll av ultraliberalismens bisarra portalfigur Ayn Rand.

Trots den tuffa framtoningen hade Mickey Spillane – vars egentliga förnamn var Frank Morrison – en del överraskande sidor. En av dem var hans medlemskap i Jehovas vittnen, där han gick med redan 1952. Dessutom hade han på äldre dagar publicerat två barnböcker, som blev relativt väl mottagna.

Överlevnad till vilket pris som helst

"När Tyskland ockuperade Polen och tvingade in polackerna i getton i Warzawa och Lodz betydde Rotholcs ställning lika mycket. Det har inte skrivits mycket skönlitteratur om de judiska motståndsmännen i gettot, de som skickade andra till döden för att överleva så länge som möjligt själv. Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz" berättade den historien mycket bra."

Mellan framtiden och det förflutna

Idag är det Heinrich Bölls dödsdag. Firar honom med en recension av det senaste som gavs ut på svenska:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.

Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

Vill veta mer

"Särskilt mormor fängslar – hon växte upp i en fattig by i Polen, flyttade till storstaden, skaffade sig ett yrke, tog studentexamen och engagerade sig i politik. Här vill jag veta mer: hur kom det sig och hur gick det till?"

(Finns att köpa på Öbacka Bokhandel i Härnösand)

Konstutställning ger en fördjupad bild av Lubbe Nordström

Ludvig ”Lubbe” Nordström är mest känd för sin omvälvande reportagebok ”Lort-Sverige”, han har också lämnat avtryck som skönlitterär författare, ofta med motiv hämtade från hans barndoms stad Härnösand. Men i likhet med många andra författare under det 1900-talet skiftade han gärna uttryckssätt till konst. Ett tjugotal av hans verk ställs nu ut i Härnösands konsthall.

Lubbe själv beskrev sin konstnärliga verksamhet lite nedlåtande som förströelse och avkoppling. Men det var nog inte hela sanningen. Han hade bland annat planer på att gå en konstutbildning, och hans verk bär tydliga spår av konstnärliga ambitioner.

Läs hela texten i Allehanda.se

Stormigt på Mannaminne

Det är turbulens i Stiftelsen Mannaminne. En artikel som jag skrev i april, och som inte publicerades av olika skäl, kan ge en del av bakgrunden till konflikten:

"Det kan dra ihop sig till storm på Mannaminne. Den ekonomiska situationen är fortfarande oklar, och det finns ett missnöje med styrelsens arbete. Framför allt gäller det stiftelsens ordförande Karin Skoglund. Hon själv är oförstående till kritiken.

Den 16 maj är det dags för ett styrelsemöte i stiftelsen som sedan 2012 driver Mannaminne. Den fristående föreningen Mannaminnes vänner har inför mötet, enligt egen uppgift, fått uppdraget att agera valberedning. I ett utskick som tidningen har fått ta del av uppmanas intresserade personer med önskad kompetens att anmäla sitt intresse.

Enligt vänföreningens ordförande Annika Wångby Stattin vill man arbeta brett och få fram så många lämpliga kandidater som möjligt. Alla de ska få en möjlighet att presentera sig och berätta dels om sina kunskaper och erfarenheter, dels om sina visioner för Mannaminne.

-          Vi vill satsa på nya krafter, säger Annika.

Hon är sedan tidigare starkt kritisk till Karin Skoglund, men vill inte diskutera några namn. Istället förklarar hon lite kryptiskt att människor har olika begåvningar som passar på olika platser i en organisation, och att det är viktigt att vara på rätt plats.

Hon försöker förtydliga med en bild:

-          Om alla fiskarna dör i ett akvarium kan man skaffa nya fiskar, eller så kan man byta ut vattnet.

En person som är inte lika kryptisk är Joje von Boisman. Han är tvärtom mycket rak på sak.

-          Pengarna är slut och Mannaminne riskerar att gå under, Karin Skoglund missköter sitt uppdrag, säger Joje.

Han har tidigare varit ansvarig för New Orleans-festivalen, och varit aktiv i verksamheten fram tills den övertogs av stiftelsen. Nu säger han sig vara beredd att gå in som ordförande under en tvåårsperiod.

Trots att han använder så hårda ord som ”oegentligheter” är han inte särskilt konkret i sin kritik. Han nämner mest att Karin Skoglund satsar på alltför många projekt, och att det saknas medel för finansiering.

Mindre än ett dygn efter vårt samtal meddelar Joje von Boisman att han ” efter kvällens efterforskningar beslutat att hoppa av min idé att gå in som ordförande”. Motiveringen är att Mannaminne är så ”kört i botten” att det inte ens går att driva en enda säsong.

Karin Skoglund blir helt överrumplad när hon konfronteras med uppgifterna. Hon påpekar att Mannaminne har haft likviditetsproblem så länge hon kan minnas. Just nu har hon fullt upp med slutspurten av sommarsäsongens planering och arbetet med att ordna med långsiktig finansiering. Bland annat är en workshop med Kulturrådet och Konstrådet på gång.

Hon säger sig inte ha funderat på sin framtid som ordförande för stiftelsen och vill inte kommentera det alls. Hon påpekar också att enligt de säregna regler som gäller för stiftelsen tillsätter styrelsen sig själv.

Uppgiften om att Joje von Boisman siktar på att ersätta henne som ordförande bemöter hon med ett skratt. Valberedningens arbete – hon tvekar lite med att kalla den för valberedning – kommenterar hon motsägelsefullt:

-          De gör som de vill, det är jättebra att de söker brett efter nya krafter.

-          Det är märkligt att de riktar in sig på det här istället för att hjälpa till att ordna med finansiering.

Samtidigt berättar Karin Skoglund att det finns nytt folk som är på väg in i styrelsen, men hon vill absolut inte avslöja några namn.

Stiftelsens viceordförande Jonny Lundin uttrycker sitt förtroende för Karin Skoglund. Han tror att mycket av kritiken mot henne beror på att hon har dubbla roller.

-          Hon är både stiftelsens ordförande och verksamhetsledare, det är en olycklig sammanblandning, dessutom ger det en orimlig arbetsbörda. Förhoppningsvis kan vi skapa en bra helhetslösning med den nya styrelsen, säger Jonny Lundin."

I lättare viktklass

"Att jämföra Flakierskis roman med Sem-Sandbergs låter sig inte göras. De går i olika litterära viktklasser. Vilket inte hindrar att Knockout, i sitt mindre format, är mycket läsvärd. Det visar sig nämligen att berättelsen om Szapsel Rotholcs uppgång och fall rymmer samma tunga frågor om politik och moral, om motstånd och samarbete, om omöjliga val som den mer kända historien om Rumkowski."

Konst som erövrar färg och ljus – 50-års jubileumsutställning med Margareta Petré

Det måste vara smått unikt. Margareta Petré hade sin första utställning i Nordingrå sommaren 1968. 

Då var det i gamla kommunalhuset vid Vallen, i år håller hon sin 50-års jubileumsutställning i ateljén i Bäckland, hennes fasta punkt i tillvaron under lång tid nu. Samtidigt släpper hon boken ”Livslinjen – en bok om mitt skapande”, en fascinerande skildring av hennes resa genom livet och konsten.

Liv och konst är ett för Margareta Petré. De påverkar och befruktar varandra ömsesidigt, det är som två sidor av samma sak, eller kanske snarare olika aspekter av samma fenomen.

Det är en holistisk syn på världen, men som på samma gång bygger på en dialektik av motsatsernas spel. Margareta har starka lokala rötter i Nordingrå, så här skriver hon i sin bok: ”Därifrån emanerar allt. Där bor mitt hjärta och lever min själ. Där är mitt fotfäste – min hemhörighet i universum.”

/../

Vernissage i Bäckland, Nordingrå, lördagen den 14 juli, klockan tolv. Bokrealese, musik av Astrid och William Wahlberg. Öppet sedan alla helger fram till den 19 augusti.

Läs hela texten i Allehanda.se

Kafkaartade konstruktioner

"Som barn hette Gregor Flakierski något annat; hans namn är en konstruktion, gjord för att låta så polsk som möjligt och dölja det judiska. I berättelserna heter personerna "moster J", "farbror S" eller "faster G", kafkaartade konstruktioner som understryker den absurda tillvaro de tvingades leva i."

(Finns att köpa på Öbacka Bokhandel i Härnösand)

Opera i ovanlig kombination – klassiker i Dragspelshuset på Mannaminne

Höga kusten Operafestival söker ständigt nya vägar för att presentera och popularisera operakonsten. Inte så sällan lyckas man också att överraska. På onsdag var det dags för Dragspelsopera.

Dragspel och opera är nog inte den kombination man först tänker på. Men kvällens dragspelsartist David Wahlén visste att berätta att för hans del är det ganska hemtamt och vant.

-          Jag har spelat dragspel i både Tosca och Rigoletto, och några fler operor, säger David. Det finns kanske inte så många nyskrivna operor för dragspel, men det spelas desto fler äldre som arrangerats om.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med hjälteglorian på sned

"Populariteten nådde sin kulmen under 1935 då Rotholc tillsammans med flera andra polska boxare skickades över till Chicago och vann sitt lands enda medalj. Efter återkomsten från USA var han mer populär än någonsin, men hjälteglorian åkte ordentligt på sned då han 1936 gick med på att delta i Olympiska Spelen i Berlin. Trots att han aldrig deltog i själva tävlingarna räckte det med att han gått med på att resa till nazityskland och han uteslöts ur den judiska sports förbundet."

Tuff textil teknik visas på Järnsta Kafé i Nordingrå

Det är tufft att tufta. Tina Frausin utställning på galleri Andra Våningen i Järnsta kafé visar på alla spännande möjligheter med denna textilteknik.

-          Tuftning är som att måla med garn, säger Tina Frausin.

      Hon är från början utbildad som glaskonstnär och keramiker men har bytt bana och arbetar nu med textil, och då främst tuftning. Hon räknar upp de fördelar som finns med tekniken: man kan arbeta med stora format, konstverken är tredimensionella, och det finns stora möjligheter att kombinera färger.

Läs hela texten i Allehanda.se

Lokalproducerat

"Boken är utgiven av Kramforsförläggaren Hasan Al-Yasiri på förlaget Alyasiri och omslaget har gjorts av konstnären Dag Wallin från Nordingrå."

(Finns att köpa på Öbacka Bokhandel i Härnösand)

Massakern i Volynien

De trista årsdagarna tar aldrig slut.

Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.

Kattbergen

Sabrina Janesch

Övers: Victoria Johansson Ramirez

Thorén & Lindskog, 2012

Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte gjorde.

Några av dessa människor var min mors familj, den lilla skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów, då spelar det mig ingen roll var jag bor”.

De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.

Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder.

Massakern kulminerade under den så kallade blodiga söndagen den 11 juli 1943 med ett koordinerat angrepp på hundra polska samhällen.

Pogromerna fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000 döda. Drygt 300 000 flydde till andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på att få återvända hem.

Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw (Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen. Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.

Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa områdens framtida status.

Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele, författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars egen berättelse.

Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet med stillsam humor.

Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett djupare plan.