Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 29 juni 2010

Midsommarnattsdröm får liv i Döda fallet


TEATER
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Spelplats: Döda fallet, Ragunda kommun
Regi: Karl Seldahl
I rollerna: Sven Wollter, Anita Nyman, Victor Ström, Anders Öhrström, Kajsa Linderholm, Maria Granhagen, Yngve Dahlberg, Dag Norgård, Kim Anderzon, Ingmar Virta, med flera

Det moderna midsommarfirandet är högst förutsägbart, både ifråga om meny och om firandets innehåll. I forna tider däremot ansågs midsommaren vara magisk och vad som helst kunde då hända.


Det var lite som under karnevalen då världen vändes upp och ner. Midsommarnattens magiska karaktär påminde om en drömsekvens i vilken våra innersta önskemål och begär, vår "sanna natur" kom upp till yta, något som Shakespeare insåg mer än 300 år före Freud.

Naturtemat har regissören Karl Seldahl tagit vara på i sin uppsättning av Shakespeares klassiker En midsommarnattsdröm. Vi är en del av naturen, säger han i sin programförklaring, men vi har också natur inom oss. Vi är naiva, nyfikna varelser, som styrs av våra instinkter, och det är något fantastiskt bra med det, säger Seldahl.

Att spela En midsommarnattsdröm på en friluftsteater ute under bar himmel är naturligtvis kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.
Premiären begicks stilenligt på midsommarafton. Man hade verkligen vädrets makter med sig, då regnet som länge hade vräkt ner upphörde ganska precis som föreställningen började, och förhindrade därmed att midsommarnattsdrömmen skulle förvandlas till en blöt mardröm.

Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden. Teseus har blivit markisinnan Alicia, Lysander, Demetrius, Helena och Hermia lystrar i pjäsen till betydligt mer hemvävda namn som Per-Anders, Lennart, Lena och Ing-Marie. Hantverkarna som sätter upp pjäsen i pjäsen är här så klart skogshuggare. En helt ny bekantskap är den thailändske ädlingen Tjo-la-long - spelplatsen ligger inte långt ifrån Thailändska paviljongen i Utanede.

Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.

Skådespelarensemblen består av proffs och lokala amatörer. De flesta amatörerna gör mycket väl ifrån sig, så när som på att röstvolymen behöver skruvas upp ett par steg.

Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.

Ingmar Virta är lysande som den misslyckade skådespelaren, som förvandlas till åsna och drabbas av drottning Titanias osannolika förälskelse. Det krävs stor skådespelarkonst för att trovärdigt framställa dåligt skådespeleri.
Kim Anderzons Titania kommer bättre till sin rätt som liderlig häxa än majestätisk drottning, Dag Norgård som Oberon och Anita Nyman som Alicia gör gedigna roller utan att överraska. Också de fyra förälskade ungdomarna sköter sig med den äran. Mest förtjust var jag i Kajsa Linderholms kraftfulla utspel som Sköna Lena, och Yngve Dahlbergs vingliga sprätt som Per-Anders.

En midsommarnattsdröm tillhör Shakespeares mest spelade pjäser, och den tar på ett effektivt sätt död på alla meningslösa diskussioner om högt och lågt inom kulturen. Teatern är i grund och botten en folklig uttrycksform, vilket inte på något sätt står i motsättning till dess sublima eller intellektuella nivåer. I Seldahls uppsättning tar man också ut svängarna ordentligt, Shakespeares blankvers blandas med grötrim, och man räds inte att tangera buskis ("Come along Tjo-la-long"!).

Resultatet blir en välbalanserad komedi som med glimten i ögat hyllar människans sammansatta natur, samtidigt som den ger en liten känga åt den romantiska kärleken.

En av teatersommarens absoluta höjdpunkter i Norrland.

söndag 27 juni 2010

Vecka 26. Sommaren som kommer


Sommaren hittills har inte varit något vidare (fast inte i Stockholm), vilket har närmast lett till landssorg. Som vanligt. Det är samma visa i stort sett varje år. Dessa enorma förväntningar kommer nästan alltid på skam, och det blir en väldig besvikelse och frustration. Och då menar man naturligtvis vädret.

I rättvisans namn måste det ändå medges att det bästa med sommaren tilldrar sig utomhus. Hela sommaren riktigt sjuder av kulturaktiviteter under bar himmel.

Friluftsteater tillhör sommarens höjdpunkter. Själv ska jag till Döda fallet i Jämtland och se "En midsommarnattsdröm" med bland annat Sven Wollter, i sonens Karls regi.

Parkteatern i Stockholm är en av sommarens höjdpunkter, missa inte det. Det spelas utomhusteater lite varstans, kolla bara upp det, ta vara på möjligheten.

Musikfestivaler är också trevliga så här års. Vi som bor på dessa breddgrader satsar framför allt på Skulefestivalen i juli, och så naturligtvis Urkult i Näsåker första helgen i augusti. Det finns säkert en musikfestival nära dig.

Vad finns det mer för kulturaktiviteter under sommaren? Utomhusbio är ingen höjdare i Sverige. Alldeles för osäkert. Och visst, man behöver inte vara ute hela tiden. En bok kan

fördel läsas både inne och/eller ute. Ni som följer Tidningen Kulturens eminenta recensionsavdelning är knappast i behov av lästips.

Ska någon resa utomlands rekommenderar jag varmt operafestivalen i Verona. På närmare håll finns den förträffliga Nyslotts operafestival, på finska Savonlinnan oopperajuhlat, och stannar man hemma i Svedala bjuder Ystad på en operafestival första helgen i juli, och dessutom finns operafestivalen på Ljusterö varje sommar till minne av Jussi Björling.

Nu tänker jag själv ta mig en välbehövlig sommarvila. Så klart med massor av kulturaktiviteter.

Nu tar jag ledigt och återkommer i början av augusti.

Trevlig kultursommar!

lördag 26 juni 2010

Wernström sätter punkt


ROMAN

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag

Sven Wernström är en av våra mest produktiva författare. Sedan debuten 1945 har han publicerat minst en bok om året, ibland faktiskt fler. Hans romaner är öppet politiska, med ett tydligt vänsterperspektiv. Som mest var han i ropet under det radikala 70-talet, då framför allt hans ungdomsromaner, med serien om ”Trälarna” i spetsen.

Nu har Sven Wernström hunnit bli 85 år, och föga förvånande har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt.

Det gör han i romanen ”Ett författarliv”, som skildrar ett Sverige under 100 år, från uppväxten i en arbetarfamilj på Söder under 30-talet fram till en tillvaro på ett äldreboende i en dystopisk framtid 2035. Skildringen av Författarens liv – Sven Wernström försäkrar i ett förord att boken inte är självbiografisk - löper parallellt med beskrivningen av samhällsutvecklingen i Sverige, och delvis också i världen.

Perspektivet är också här konsekvent från vänster, och det är ingen vacker bild av tillståndet i Sverige som Wernström målar fram. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall.

Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, som tyvärr någon gång då och då slår över i predikan. Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy.

Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

fredag 25 juni 2010

Kungen och kapitalet sitter i samma båt


Det kungliga bröllopet är avklarat. Mitt i all denna rojalistiska yra var kanske det mest intressanta den undersökning som publicerade bara någon dag innan, och som visade klart och tydligt att stödet för monarkin och kungahuset minskar kraftigt.
Egentligen är inte det särskilt överraskande. Det finns, och har alltid funnits, en kompakt majoritet för republik bland våra folkvalda. Vänstern är självklart mot monarkin, socialdemokraterna har republikkravet inskrivet i partiprogrammet sedan tidernas begynnelse, även om man i sin suicidala anpassning till någon vag ”folkopinion” har alltid låtit bli att förverkliga sitt eget program. Det finns också liberaler som tar den liberala demokratins ovillkorliga krav på avskaffande av bördsprivilegier på allvar och som därför tar ställning för republik. Åtminstone tills de blir statsråd.

Kapitalismens etos kan tyckas stå i motsättning till monarkins ärftlighetsprincip. Var och en är sin egen lyckas smed, alla oavsett social bakgrund kan med sina två händer åstadkomma makt och rikedom. Bara de anstränger sig tillräckligt.

Det var nästan rörande att höra Mona Sahlin säga i tv att hon tycker det är såå principiellt fel att ärva makt och positioner, samtidigt som det var helt och hållet underförstått att hon tänker inte göra ett dugg åt det.

Egentligen är inte det särskilt förvånande. Kapitalismens ideologi är på den punkten liksom på alla andra ingenting annat är en dimridå avsedd att dölja och förvränga verkligheten. Det är knappast någon slump att de flesta människor inte åstadkommer någon makt och rikedom med sina två händer. Och det alldeles oavsett hur mycket de än anstränger sig.

Monarkin lämnas i fred därför att dess principer inte står alls i motsättning till kapitalistiska samhällets grundläggande idéer, utan tvärtom är väl i samklang med dem. Ja, i själva verket är de fundamentala för den kapitalägande klassens reproducering. Varje hot mot monarkin utgör lika mycket ett hot mot kapitalismen. Varje kritik av monarkins ärftlighetsprincip är en kritik av det kapitalistiska systemet.

Minst två tredjedelar av allt kapital ärvs. De flesta av de rikaste personerna, i Sverige liksom annorstädes, har inte byggt upp någonting själva, de har inte börjat med två tomma händer, det de har och äger är inte resultatet av deras arbete och /eller företagande, utan det handlar om ARV. Precis som kungens tron.

Kapitalismen är lika odemokratisk som monarkin. Dess odemokratiska karaktär har dessutom ökat markant under senare år genom antidemokratisk lagstiftning som avskaffade arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
Lösningen på problemet med det demokratiska underskottet är mycket enkelt: Avskaffa monarkin. Avskaffa kapitalismen.

torsdag 24 juni 2010

José Saramago är död




Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.
I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: ”Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.”

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.

Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen ”normaliserades”, och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.
Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.
Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.

Vänstern avgör presidentval i Polen


Det polska presidentvalet ser ut att bli en rysare. Som väntat var det högerliberalen Bronislaw Komorowski och den konservative Jaroslaw Kaczynski som gick vidare till andra omgången, som äger rum om två veckor. Kaczynski är tvillingbror till den tragiskt omkomne presidenten, och det anses allmänt att sorgen efter olyckan har gynnat honom. Också de svåra översvämningar som har drabbat Polen nyligen har troligen gynnat oppositionen.

Vallokalundersökningar som pekade på en segermarginal för Komorowski med hela tolv procentenheter hade dock slagit totalt fel, och det verkliga avståndet visade sig vara blott 4,5 procentenheter.

Vänstern, det postkommunistiska socialdemokratiska SLD, gjorde ett långt bättre val än förväntat. Opinionsundersökningar gav SLD:s kandidat Grzegorz Napieralski omkring tio procent, nu hamnade han på närmare 14. Den unge och oerfarne Napieralski var ifrågasatt bland sina egna, men valresultatet blev en gruvlig revansch för honom. Det är det bästa resultat vänstern i Polen har gjort på mycket länge.

Dessutom innebär det att det är vänsterns röster som kommer att avgöra presidentvalets andra omgång där två högerkandidater står mot varandra.

En opinionsundersökning publicerad i Gazeta Wyborcza uppger att omkring två tredjedelar av SLD:s väljare kommer att rösta på Komorowski. Det förefaller sannolikt. Även om Komorowskis nyliberalism kan vara svår att svälja för vänsterns folk, har de än större motstånd till Kaczynskis klerikalism, chauvinism och moraliska konservatism.

onsdag 23 juni 2010

Poetiskt smörgåsbord


POESI
Kallskänken
Jenny Wrangborg
Kata förlag, 2010


En kallskänka tillagar kalla rätter, som förrätter, sallader, smörgåsar och efterrätter. Hon – eller han, men det är oftast en hon – utmärks av en förmåga att lägga upp mat på ett speciellt vackert och dekorativt sätt. Det är en form av konsthantverk helt enkelt.

Det är något som märks mycket tydligt i Jenny Wrangborgs diktsamling med titeln ”Kallskänken”. Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Det mest uppmärksammade namnet inom gruppen är förmodligen Johan Jönsson, och hans kritikerrosade ”Efter arbetsschema” och den nyligen utgivna ”Livdikt”.

Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan de två unga poeterna. Medan Jönsson tenderar att kritisera arbetet i sig, låt oss slippa ”skitjobben”, framhåller Wrangborg yrkesstoltheten. Det är klassamhället med dess stress, nedskärningar och ojämlika relationer på arbetsplatsen som berövar arbetaren arbetets glädje.

Överlag präglas Wrangborgs dikter av ett dialektiskt förhållningssätt. Hon arbetar mycket utmejslat med motsatser: is-kyla, mjuk-hårt, manligt-kvinnligt, hat och kärlek.

Hennes poesi är samtidigt mycket kroppslig. Språket är konkret och fysiskt, innehållet uttrycker känslor som smärta, trötthet, andra påtagliga sinnestillstånd.
Lösningen på förtrycket är solidaritet och gemensam kamp för att återupprätta människovärdet.

Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.

Det blir mycket politiskt utan att bli till plakatpoesi. Däremot tenderar det stundtals att bli romantiserande. Och framför allt saknar jag överraskningen, både i formen och i innehållet. Nu blir det alltför förutsägbart.

tisdag 22 juni 2010

Den fjärde Gudinneveckan invigdes i helgen


Fjärde Gudinneveckan invigdes i lördags i Näsåker. Årets upplaga kretsar mycket kring dans. Den första programpunkten var ett föredrag av Gunilla Carlson med titeln ”Gudinnans dans”.

Gunilla är från Edsele, och beskriver sig själv som ”diversearbetare”. Hon är författare, lärare, föredragshållare, med mera.

Utgångspunkten för hennes historieuppfattning är att det före vår tids religioner, som hon beskriver som ”patriarkala”, har det funnits matriarkala samhällen där kvinnan var central i gudskulten. Sedan har patriarkatet satt kvinnligheten åt sidan och smutskastat den.

Så här långt är det egentligen ingenting nytt, utan det är tankegods som var ganska vanligt inom delar av feministrörelsen redan på 70-talet., vars mest extrema gren kunde rent av hävda att livmodern var den sanna kunskapskällan.

Men Gunilla Carlson menar också att den kvinnliga kultens främsta uttryck var dansen. Jämte sången och musiken, ska tilläggas. Den fria och ohämmade dansen uttrycker rytmen i kroppen och i världen – från det lilla till det stora, och ger uttryck för våra oförfalskade känslor. Patriarkatet ändrade dansen till något högtidligt, något skiljt från livet i övrigt, dessutom hårt reglerat, hon exemplifierar med ringdansen som ska gå åt höger, vänstersidan hör djävulen och kvinnan till. I extremfallen blir dansen syndig och bör förbjudas.

Gunilla Carlson anser att vi bör sträva efter att ta tillbaka det kvinnliga, driva undan gamla tankemönster, och därigenom hitta det heliga hos både kvinnan och mannen, och i deras inbördes relationer. Detta sker främst genom dansen.

Senare under dagen fick deltagarna en möjlighet att praktiskt utöva Gunilla teorier i en danskurs ledd av Åsa Rockberg, dansare, koreograf och earthheartpedagog.

Gudinneveckan i Näsåker fortsätter till och med onsdag med mera dans, föredrag, workshops, utställning, diskussioner och utflykter.

måndag 21 juni 2010

Veckan som kommer Vecka 25 2010


Fotbolls-VM är igång. Totalt nördigt, helt meningslöst, och underbart härligt! En riktig fest under flera veckor. Tre matcher om dagen – Socialstyrelsen kunde inte ha utfärdat bättre rekommendationer.

Veckan börjar med sommarsolståndet. Det är den tidpunkt på året då solen antar sin största deklination, det vill säga står som högst på himlen på norra halvklotet. Solen står då i zenit över Kräftans vändkrets. Det riktigt intressanta är att det vid sommarsolståndet inträffar årets längsta dag och kortaste natt. Då är det ljust och vackert, och inte bara i Kramfors. Och sedan vänder det.

På tisdag är det årsdagen av Operation Barbarossa 1941, det tyska anfallet på Sovjetunionen. På dagen året innan ingicks vapenstillestånd mellan Frankrike och Nazityskland efter det franska nederlaget. Det som betraktades som Europas mäktigaste armé besegrades efter tre veckor, efter att inte ha visat någon större stridsvilja. Det fanns undantag, bland annat de arabiska trupperna från de nordafrikanska kolonierna. Som tack och belöning berövades de arabiska soldaterna rätten till pension efter kriget. Det ödet drabbade inte samarbetsmännen, och de var många.

På onsdag är det Luxemburgs nationaldag. Ett av världens minsta länder, ett storhertigdöme, välbärgat, med ett eget språk, mycket stor invandring, och en yrkesarmé på 900 man. Landets valspråk är ”Mir wëlle bleiwe wat mir sinn”, vilket är luxemburgiska för ”Vi vill förbli det vi är”.

På torsdag är det årsdagen av inledning av Napoleons fälttåg mot Ryssland 1812. Ett klassiskt historiskt misstag, men symptomatiskt nog infaller bara två dagar efter årsdagen för det nazityska anfallet på Sovjet.

På fredag är det midsommarafton. Den svenskaste av alla helger. Om Sverige prompt ska ha en nationaldag borde den vara just midsommar. Den har ändå alltid varit en inofficiell nationaldag för de flesta.

På lördag är det 47 år sedan president Kennedy under ett besök i Västberlin fällde de berömda orden ”Ich bin ein Berliner”, vilket är rätt kul då det betyder ”Jag är en syltmunk”. Å andra sidan det kunde ha varit värre. Tänk om han var i Hamburg istället, ”Ich bin ein Hamburger”. Eller i Frankfurt, ”Ich bin ein Frankfurter”. Nej, det var bättre med en syltmunk.

Veckan avslutas med årsdagen av att världens första kärnkraftverk togs i bruk 1954 i staden Obninsk, 107 km sydväst om Moskva i Ryssland, dåvarande Sovjet. Nu väntar vi bara på att världens sista kärnkraftverk ska tas ur bruk. Efter Centerpartiets historiska svek ser det i alla fall mörkt ut i Sverige.

söndag 20 juni 2010

Konst om arbete – arbete med konst


Yrkeslivet gjorde sitt intåg på Konsthallen i Kramfors igår. Det var vernissage för utställningen ”Min arbetsplats”. Kommunens kulturenhet har tillsammans med tillväxtenheten bjudit in alla att skildra sin arbetsplats.

- Vi ville visa upp bredden och mångfalden inom arbetslivet i Kramfors kommun, säger kultursekreterare Ninni Melander.

Förra året ordnades en liknande utställning med temat ”Mitt Kramfors”, som ville skildra smultronställen i kommunen. I år har man istället satsat på att konstnärligt gestalta vardagen i yrkeslivet. Det blev samtidigt ett möte mellan konsten och vardagen. En inbjudan utgick till samtliga företag i kommunen. 16 stycken nappade.


Två träffar arrangerades för de intresserade, där olika aspekter av utställningen diskuterades. Man gick genom praktiska detaljer, Ingalill Bergman bidrog med ett jämställdhetsperspektiv, och konstnärerna Åsa Bergdahl och Janne Björkman hjälpte till med den rent konstnärliga utformningen.

- Det var ett möte mellan amatörer och proffs, och jag tror att det finns en viktig demokratiaspekt på den processen, genom att den skapar förståelse för andra konstformer än de traditionella, säger Åsa Bergdahl.

- Processen var på sätt och vis viktigare än själva resultatet, säger Åsa.

Hon tror också att utställningen kan locka nya grupper av besökare till Konsthallen, en uppfattning som såg ut att besannas under vernissagen.

Många av bidragen bestod av fotografier. Norrskog presenterade stämningsfullt svart-vitt foto med personporträtt i fokus. VTG bjöd på färgfotografi i bjärta färger på stora, maffiga entreprenadmaskiner. Det kraftfulla balanserades fint av en liten presentation av företagets give-aways, och en nästan rörande teckning av interiören av en förarhytt på en lastbil.

IKF Kramfors, internationella kvinnoförbundet, visade upp en fantastisk textilapplikation, som utstrålade mångfaldens rikedom och styrka.

Dataföretaget Red Light bjöd in till en läcker installation, som nog de flesta associerade mer till semester än arbete, och som inte direkt gav någon uppfattning om vad företaget egentligen sysslar med, men det var förmodligen just själva meningen.

I Ådalshälsans monter fick besökarna lägga ett pussel med företagets medarbetare, ett uppskattat bidrag.

Kommunalrådet Jan Johansson illustrerade en vecka i sitt arbete med två stolar i en djupt symbolisk installation. Två olika stolar, vars inbördes relation gav åtskilligt att fundera över.

Johanssons kollega och motståndare Bertil Böhlin skildrade samma arbetsvecka genom en jättestor dagbok uppsatt på väggen.

- Utställningen är en kul idé, sa Böhlin. Och fantasifullheten är imponerande.

Musikaliska variationer under regntunga skyar


Fredagens kvällspass på Kramfors Stadsfest präglades av musikaliska kontraster. Det bjöds på ett varierat utbud av toppnamn inom svensk underhållningsmusik. Tur med vädret var det också, det ihållande regnet som höll på hela dagen upphörde lagom tills insläppet började.

Kvällen inleddes av Moto Boy, artistnamn för Oskar Humlebo. De första numren framförde han alldeles ensam, bara med sin gitarr. Moto Boys största tillgång är hans röst. Den är ljus, och ligger ofta uppe på mycket höga toner, men registret är brett vid behov. Han vågar verkligen att använda rösten, och stundtals var det lätt att inse innebörden i påståendet att den mänskliga rösten är det vackraste instrumentet som finns.

Moto Boys musik pendlar mellan det stämningsfulla och det dramatiska, någon bredvid mig i publiken använde ordet ”överjordiskt”, kanske en smula överdrivet, men ganska träffande.

Under senare delen av hans framträdande ackompanjerades Moto Boy av två fioler och elorgel. Det lät nästan som klassisk musik. Han drog sig inte heller för att avsluta med en mäktig version av Schuberts ”Ave Maria”.

- Passar bra ihop med vädret, lågmält under lågtryck, sa någon i publiken.

- Oväntat. Skönt med musik som inte bara är fullt ös, sa någon annan.

Men fullt ös var precis vad som bjöds av nästa grupp som uppträdde. Det var hårdrockgruppen Crucified Barbara, känd bland annat från årets upplaga av Melodifestivalen. Men här spelade de fyra unga tjejerna en betydligt tuffare musik, och utan tvekan mer äkta.

Efter en effektfull entré med ett brötigt intro var det full rulle direkt. Klädda som sig bör i svart, med mycket läder, vågar de ta scenen i besittning, med en riktig attityd, ”Här kommer vi!” De är inte rädda att ta i, samtidigt som de verkar ha kul själva, med en smittande spelglädje.

Det var också mycket tydligt att långt hår är en väl synlig tillgång i hårdrockssammanhang.

Dessutom visade tjejerna att de också kan spela långsammare låtar, ballaaaader, som de själva sa lite ironiskt. Det var bra ös ändå.

Trots att det dåliga vädret hade skrämt bort många, som stannade hemma i stugvärme, fylldes torget långsamt med allt fler människor. Stämningen steg mer och mer för varje låt, och även om den kanske inte riktigt nådde upp till den vanliga härliga Kramfors Stadsfest-nivån, kändes det bra mycket varmare framför scenen trots den tilltagande kvällskylan.

Kvällens tredje stora artistnamn var Erik Grönwall, också känd som Idol-Erik. Han slöt den musikaliska cirkeln med sin kompakta traditionella rock. De som stod bredvid mig beskrev den som ”Springsteen-stuk”, och jag antar att en mycket finare komplimang går knappast att få.

Regnet började dugga igen, och den ljusa norrländska natten blev ganska mörk. Men till imorgon har det utlovats bättre väder. Kramfors Stadsfest lever.

måndag 14 juni 2010

Veckan som kommer Vecka 24 2010


Skolavslutningarna är lyckligen avklarade. Dessvärre envisas fortfarande många med den beklagliga traditionen som inte skiljer kyrkan från staten, och som släpar unga människor till kyrkan för avslutningsceremonin. Religionen ska vara en privatsak, och följaktligen ska aktiviteter i skolan vara sekulära. I synnerhet för dem som omfattas av skolplikten. På fritiden kan de göra vad de vill, ha en avslutningsceremoni i kyrkan, eller i synagogan, eller i moskén, eller vad som helst var som helst.

Nu till det som komma skall. Veckan början med Ernesto ”Che” Guevaras födelsedag. Hjälte för många men långt ifrån för alla. Själv är jag tilltalad av hans internationalism. Och Kuba är faktiskt ett av de få länder i Latinamerika under efterkrigstiden som inte har drabbats av USA-stödda militärkupper. Än.

På tisdag är det flaggdag i Danmark. Då firar man Valdemarsdagen. Den firas i Danmark den 15 juni varje år sedan 1912 Det var på denna dag 1219, som Dannebrogen enligt legenden föll ned från himlen i Estland, där den danske kungen Valdemar Sejr kämpade med venderna och mot esterna i slaget vid Lyndanisse. Det är vad jag kallar en riktig nationalmyt. Det är förmodligen därför de svenska flaggdagarna väcker så lite känslor. Jag menar Gustav Vasas kröning, va? Och 1809 års författning!

På onsdag är det årsdagen av Imre Nagys avrättning 1958. En kommunistledare, som troligen en gång i tiden hade varit NKVD-angivare, arkebuserad för sin medverkan i revolten mot Sovjet. Mycket mer tragiskt än så kan det inte bli.

På torsdag är det 38 år sedan som en grupp inbrottsmän grips på det demokratiska partiets högkvarter i Watergate-komplexet i Washington D.C. Vad som såg ut som ett simpelt fall av tjuveri var början till Watergateskandalen, och början till slutet för president Richard Nixon, Tricky-Dick.
Att spionera på diverse vänstergrupper, det var helt i sin ordning, det har vi ju alltid gjort. Men att spionera på varandra! Det var vi inte överens om, det var ett övertramp, och det tänker vi minsann inte tolerera.

Fredag är skammens dag i Sverige. Då är det två år sedan som riksdagen röstade genom FRA-lagen. Den tillåter säkerhetstjänsten att avlyssna ALL telefon- och internettrafik till och från utlandet. Det är en lag som får gamla Stasi att framstå som ett gäng glada amatörer. Och naggar Sveriges demokratiska statsskick i kanten.

På lördag är det 57 år sedan som Ethel och Julius Rosenberg avrättades i elektriska stolen för spioneri. Den var på sätt och vis det kalla krigets kulmen, och den absoluta höjdpunkten i häxjakten på kommunister och landsförrädare. Ingen stor dag i USA:s historia.

Veckan avslutas med Sigismund Vasas födelsedag. Han såg dagens ljus 1566 på Gripsholms slott i Mariefred. Honom gillar jag. Han var både svensk och polsk kung. Framför allt flyttade han Polens huvudstad från Kraków till Warszawa, där det rätteligen hör hemma.
Han står staty i Gamla stan i Warszawa, och enligt legenden ska staden leva vidare så länge han står där. Tittar ni på bilder från Warszawa 1945, där så gott som hela staden ligger i ruiner, inte minst i Gamla stan finns det inte sten på sten kvar, så ser ni att jo, statyn står där, helt intakt. Man kan bli vidskeplig för mindre. I alla fall om man är från Warszawa.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-06-13

Traditionell byggnadskonst på Ådalsbyn


Ådalsbyn i Sollefteå intogs under söndagen av hantverkare. Det timrades, renoverades gamla fönster, smiddes och snickrades. Det var Byggnadsvårdsdag, och den lockade en jämn ström av intresserade besökare.
- Vi har så många duktiga hantverkare på orten, och mängder av fina byggnader, säger Gunilla Rudehill, kommunarkitekt i Sollefteå.

- Det är viktigt att förnya kunskaper i byggnadsvård.

Anna-Karin Jonasson från medarrangerande Svenska Byggnadsvårdsföreningen inflikar att mycket av intresset kring byggnadsvård går tillbaka på hållbarhetstänkandet, som är mycket aktuellt nu.

Miljöaspekten lyftes också fram av Malin Ögren och Markus Blomberg från Resele som tillsammans driver företaget ”Spjuts timmerhus”. De nytimrar, renoverar och flyttar stommar. Företaget går ganska bra, men framför allt är de båda mycket nöjda med att få jobba med det de brinner för.

Detsamma gäller för Smed-Jan från Örnsköldsvik, även om han beklagade att han får mest ägna sig åt konstsmide, han skulle vilja ha fler beställningar på bruksföremål i traditionellt smide som gångjärn och lås.

Florian Bohm från Näsåker har träsnideri som hobby.

- Tyvärr går det inte att försörja sig på det, säger han.

Florian är tysk och kommer från Lüneburg utanför Hamburg. Han har bara bott i Näsåker i ett knappt år, men han trivs redan bra, och hoppas på att kunna ägna mer tid åt sitt träsnideri.

Jacob Heissenberger och Fredrik Lindgren från Träakademien visade hur man renoverar gamla fönster, Anders Berglund berättade om traditionella färger och Ola Månsson gav råd i allmänna byggnadsvårdsfrågor.

lördag 12 juni 2010

Ett par till texter på temat idrott och politik



FOTBOLL UNDER HAKKORSET

Bollen är rund, och idrott och politik hör visst ihop. Den tyske historikern Nils Havermann har skrivit en bok om samarbetet mellan det tyska fotbollförbundet och nazisterna. Boken heter ”Fotboll under hakkorset” (Fussball unterm Hakenkreuz; Campus Verlag), är på 400 sidor, och bygger på tre års omfattande forskning, där författaren hade tillgång till tidigare okänt material – ämnet var länge tabubelagt i Tyskland. Omslaget pryds av en bild på det tyska landslaget där spelarna gör Hitlerhälsning. Än värre är skildringen av den systematiska judeförföljelsen som det tyska fotbollförbundet ägnade sig åt. Den drabbade i alla led – spelare, klubbledare och sponsorer. En av de bästa tyska fotbollsspelarna Julis Hirsch dödades i Auschwitz. ”Från en dag till en annan blev han från nationalhjälte till ohyra” säger professor Havermann.

Det är naturligtvis som allt annat förknippat med nazismen en tragisk historia, men kan inte låta bli att imponeras av tyskarnas föredömliga vilja att dra fram också mindre smickrande inslag i sin historia, och att göra upp med sitt mörka förflutna.


BASKETMATCHEN I KAUNAS

I samband med Davis Cup-matchen mot Chile på 70-talet gick diskussionens vågor höga om idrott och politik hör ihop. Något kvickhuvud vitsade till det att tennis och idrott inte hör ihop. Och inte sällan får man anledning att fundera över vad som hör ihop och hur.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för ”utmärkt spel” fick de senare samma dag föra bort ett tretiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot ”tysk polis”.

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

fredag 11 juni 2010

Nytt fotbolls-VM - ett par gamla texter




FOTBOLL OCH POLITIK

Årets stundande Fotbolls-VM i Tyskland har ackompanjerats av en debatt om prostitution, ett ämne som kan tyckas fjärran från de gröna fältens schack. Men visst är fotbollen en del av samhället, och även om det vore alltför mekaniskt att säga att fotbollen är blott en spegel av samhället, så är det ingen tvekan att den styrs av de förhärskande värderingarna, och att den verkar i den politiska, sociala och ekonomiska verkligheten. Fotboll och politik hör helt enkelt ihop.

Inte minst gäller det fotbolls-VM. Redan under 20-talets försök att få till stånd ett VM för nationslag gör sig politiken påmind. England, som ju inte är vilket land som helst i sammanhanget eftersom det är fotbollens födelseland, sätter sig på tvären. De egensinniga engelsmännen anser sin vana trogna att eftersom det ändå är helt klart att de är bäst behövs det inget VM. Men deras vägran går djupare än så – de vägrar möta sina forna fiender från världskrigets skyttegravar, och även de neutrala som spelar mot dem. Genombrottet kommer först 1923 i en landskamp mot Sverige som tidigare haft landskampsutbyte med både Österrike och Ungern (som under kriget var ett land). Som det blir nu lämnar England FIFA ändå, på grund av ett bråk om gränsdragning mellan proffs och amatörer, ett ämne som länge spökar inom idrottsrörelsen.

Det första VM kom att spelas i Uruguay, vilket var ingen tillfällighet. Landet som 1930 firade 100 år av sin självständighet, var ekonomiskt mycket välmående, med en social välfärdslagstiftning som var långt före sin tid och stod i särklass i världen. Vilken skarp kontrast mot USA och Europa som befinner sig i djup kris! Endast fyra lag från den gamla kontinenten ställer upp, vilket brukar förklaras med de långa avstånden. Men eftersom arrangörslandet åtog sig att betala både resa och uppehälle för de gästande lagen, är nog förklaringen snarare den stora depressionen som plågar kapitalismen vid den tiden.

I ett av de europeiska lagen, Rumänien , hade kung Carol personligen tagit ut laget, vilket brukar nämnas som en kuriositet, men är i själva verket en tydlig illustration på den nyckfulla autokrati som fortfarande är vid liv vid den tiden.
Värd för 1934 års VM var det fascistiska Italien, ett kontroversiellt beslut. Italiens ekonomiska åtaganden fick FIFA att blunda för politiken, ett mönster som kommer att upprepa sig många gånger. För Mussolini var fotbolls-VM en propagandistisk motsvarighet till Berlin-OS. En italiensk seger i vänskapsmatch mot Brasilien fick den italienska pressen att skriva: ”… den italienska intelligensen triumferat över den brutala kraften hos negrerna”. För oss som sitter med facit i hand ’är det helt uppenbart att ”negerbrutaliteten” har stått sig mer än väl.
Ett telegram från Mussolini angav tonen: ”Vinn eller dö.” Spelarna gjorde sin plikt och vann, även om det satt långt inne, och självaste il Duce överlämnade segerbucklan, samtidigt som han deklarerade att ingen fick möta världsmästarlaget, det skulle förbli obesegrat. Den italienska intelligensen mådde tydligen bäst av att inte utmanas alltför ofta.

1938 spelas VM i Frankrike med ekot av stöveltramp runt om i Europa. Spanien härjas av ett blodigt inbördeskrig, Tyska trupper har marscherat in i det demilitariserade Rhenlandet, och Österrike har annekterats. Följaktligen har ett land som var kvalificerat helt enkelt försvunnit, för övrigt till Sveriges fromma som skulle möta just Österrike, och blev nu i stället direktlottade till kvartfinal – den svenska neutraliteten börjar skörda sina första triumfer. Fyra av Österrikes landslagsmän kom att representera Tyskland, dock inte den stora stjärnan Matthias Sindelar som vägrade, och som hittades död 1939 under oklara omständigheter.
Italien vann åter, och deras storspelare Giuseppe Meazza firade segern med en fascisthälsning efter matchen.

Efter andra världskrigets fasor återupptas VM 1950. Europa ligger fortfarande i ruiner, miljoner unga män, potentiella fotbollsspelare, har dött. Turneringen förläggs till Brasilien, där många nationer saknas. Sovjet och östblocket uteblir, många länder drar sig ur, bland annat Indien som enligt ryktet vägrar delta eftersom de inte tillåts att spela barfota (!), men ekonomiska orsaker ligger nog närmare sanningen. England däremot är med för första gången, men förlorar mot USA, något som många uppfattade som symboliskt för den nya världsordningen. Finalen mellan Brasilien och Uruguay inför närmare 200 000 åskådare vinns överraskande av Uruguay, och det land som av den uruguayanske författaren Benedetti kallades för ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik” blir världsmästare för andra gången.

1954 i Schweiz gör TV sitt till en början blygsamma intåg. Detta VM är annars mest ihågkommet för några osedvanligt brutala matcher, bland annat den som har gått till historien som ”slaget i Bern”, för att det är målrikast i historien med ett snitt på 5,38 per match, men framför allt för den tyske radiokommentator som efter finalens slut – Tyskland slog mycket oväntat Ungern – slutade aldrig att vråla ”aus, aus, aus”, med vilket han inte menade det uppenbara faktum att matchen var slut, utan att äntligen var Tysklands tid som en stigmatiserad nation utanför den civiliserade gemenskapen över.

Fyra år senare kommer VM till Sverige. TV-bevakningen får ett genombrott, turneringen är en organisatorisk fullträff, Sverige är världsmästare i organisation, och går faktiskt till final, och även om vi inte blir världsmästare där – Brasilien vinner med 5-2 – så har nog fotbollsvärlden aldrig skådat gladare förlorare. Och det är kanske också ganska svenskt.

Sovjetunionen är med för första gången, blir för övrigt utslagna av Sverige i kvarten, och nu börjas den långa diskursen i västmedia om den sovjetiska ”systemfotbollen”. Helt obegripligt för alla som har sett Sovjets tekniskt skickliga spelare med många lysande individualister. Enda förklaringen är att det handlar mer om ideologi än om fotboll.

VM 1962 i Chile präglades av tillknäppt och brutalt spel, landet härjades av svåra jordbävningar något år innan turneringen, och Brasilien vann för andra gången.
1966 har VM hittat ”hem” till England, som genom en del skicklighet, ännu mera tur och hemmafavorisering, lyckas vinna, och därmed enligt egen uppfattning en gång för alla bevisat att man är bäst. Förutom Eusébios tårar efter semifinalförlusten, är det mest minnesvärda kvartsfinalen mellan England och Argentina. Ett av VM-historiens största bråk med protester, långa avbrott, varningar och utvisningar, slutade med engelsk seger, och Englands tränare kallade argentinarna för ”kreatur”. Han bad visserligen om ursäkt, men vad hjälpte det, hatet mot Europa i allmänhet och England i synnerhet blev stort i Sydamerika, framför allt i Argentina, och användes 1982 i den antibrittiska propagandan under Falklandskriget.

I Mexico 1970 får den TV-mässiga kommersialiseringen sitt definitiva genombrott. Alla matcher börjar klockan 12 med temperaturen som närmar sig 40 grader, och det dessutom på hög höjd, med idel utslagna spelare som följd.

München-VM 1974 spelas i skuggan av terrordådet under OS två år tidigare med rigorös bevakning. Turneringens största politiska behållning är förstås matchen mellan Väst- och Östtyskland som ödets nyck hade placerat i samma grupp. Matchen spelades under stramt korrekta former, och vanns något överraskande av Öst. Segermålskytten hette Sparwasser, vilket föranledde åtskilliga dåliga vitsar om västtyskarnas obenägenhet att tvätta sig efteråt.

1978 hamnar VM i diktaturens Argentina. Krav på bojkott reses, men det blir så klart ingenting av det, trots den svenske förbundskaptenens korkade uttalanden. Väl i Argentina framför den svenska FIFA-delegaten halvofficiell – givetvis! – kritik, och likaledes halvofficiella förfrågningar om den försvunna Dagmar Hagelin. Att det faktiskt var möjligt att uppträda rakryggat visades av den holländska storstjärna Cruyff som vägrade att delta. Vilket kanske avgjord finalen till hemmanationens fördel. Turneringen blev – som väntat – en stor propagandaseger för juntan.
1982 års VM-turneringens stora skandal var läggmatchen mellan Västtyskland och Österrike, som gav båda lagen avancemang och slog ut Algeriet trots att det slagits tyskarna.

1986 skulle VM ha gått i Colombia som dock tackade nej och arrangemanget togs över av det jordbävningsdrabbade Mexiko. För övrigt kan turneringen beskrivas med ett ord: Maradona.

1990 i Italien: 1-2, 1-2, 1-2. Och Kameruns lejon, Afrikas definitiva intåg i fotbollsvärldens absoluta toppskikt.

Utvidgningen av fotbollens universum fortsätter 1994 när VM-turneringens arrangeras i Nordamerika i ”…USA, där arenaidrotten är en självklar del av underhållningsindustrin, där idrotten är till för konsumenten, slutgiltigt förvandlad till en vara vars enda värde är marknadsvärdet” (Ragnar Strömberg). Farhågorna kom dock på skam. Kanske därför att vi glömmer ofta att det finns ett annat USA, ”det andra Amerika, de många minoriteternas Amerika bortom organisatörernas, marknadsförarnas och sponsorernas överklass” (Eva af Geijerstam). Att USA har vunnit dam-VM hade vi förstås också glömt bort.

En succé, inte minst för Sverige på bronsplats. Tragiskt efterspel dock, med mordet på den colombianske backen Escobar, vars självmål skickade Colombia ut ur turneringen, till USA:s fromma. Fotboll och (maffia)pengar hör också ihop.
1998 gjorde den franske högerextremisten Le Pen bort sig när han hånade värdnationens multietniska lag, ”De kan inte ens sjunga Marseljäsen”. Men vann gjorde de, och gav upprättelse och självkänsla åt miljoner invandrare i Frankrike. Och visst kunde de sjunga sin nationalsång!

Den senaste VM-turneringen i Sydkorea och Japan markerar att Asien på allvar kommer in i fotbollens finrum. Samarrangemanget mellan de forna fienderna kantades av bråk och halvdana kompromisser, men hur det än var så fick de ihop det, och påbörjade förhoppningsvis den försoningsprocess som de har väntat på ända sedan världskrigets slut. Så det kanske inte var en tillfällighet att koreanerna drog det längsta strået, både sportsligt och organisatoriskt, de kom på en hedersam fjärdeplats, och finalen spelades i Seoul.

Vilka politiska förvecklingar som sommarens VM i Tyskland kommer eventuellt att bjuda på är inte gott att spekulera i. Men en sak är säker, alla skandaler, bojkotthot, propagandatrick och ideologiska finter till trots som kommer jag, och många med mig, att sitta fastklistrad vid TV-skärmen och begeistrat följa varenda match.


ÖLKULTUR

Fotbolls-VM är för många en fantastisk sportupplevelse. Dessutom är det ett gigantiskt kommersiellt spektakel, där många företag skär guld med täljkniv. Inte alla dock. Det amerikanska bryggeriet Anheuser-Busch som tillverkar USA: s största ölmärke Budweiser köpte monopolrättigheter till VM innan man visste att det skulle äga rum i Tyskland. Problemet är nu att öl i Tyskland är kultur, och den överväldigande majoriteten av tyskar är inte något vidare förtjusta i Budweiser, och kallar det vanvördigt för Spülwasser, vilket kan översättas med diskvatten (undertecknad instämmer helhjärtat). Inte nog med det, på grund av en namntvist måste Budweiser säljas som ”Anheuser-Busch Bud”, ett varumärke som inte direkt låter som en försäljningshit.

Tyska ölälskare protesterar vilt, och har också satt upp en anti-Budsajt på nätet, www.budout.org, inte så lite vulgärt och ganska kul. Ställda inför så mycket illvilja har amerikanerna fått kalla fötter, och rent av gått med på att konkurrerande öl ska få serveras på VM-arenorna, dock bara i logofria pappersmuggar.
Konfliktens kärna är förstås geschäftet med monopolrättigheter. Företag, politiker av alla de slag, mäktiga organisationer talar länge och väl om mångfald och valfrihet. Marknadens praktik erbjuder enfald och ofrihet, något som de tyska konsumenterna inte vill finna sig i. Man vill kunna fritt välja sitt öl, och inte tvingas pimpla Spülwasser.

Fotbolls-VM: s val av sponsorer har för övrigt väckt mycket kritik. Förutom det olycksaliga Budweiser har man också satsat på Coca-Cola och McDonald´s. VM-arrangörerna har bemött kritiken i ett uttalande som säger att dessa fina företag arbetar aktivt med hälsofrågor. Om någon undrar på vilket språk uttalandet gjordes är svaret att det var utan tvekan nyspråk.

torsdag 10 juni 2010

Ska mamma satsa på sig själv?


ROMAN
Södermorsor
Lena Kallenberg
Ordfront, 2010

Det är slutet av 70-talet och vänstervågen håller på att ge vika för satsa-på-dig-själv-mentalitet och kapitalismens revansch i nyrik mundering. Det som äntligen skulle bli socialdemokratins förverkligande av sina socialistiska ideal blåses bort av den politiska banan av 4 oktober-rörelsen.


Också på Södermalm i Stockholm, där huvudpersonen i Lena Kallenbergs senaste roman bor, sker stora förändringar. Arbetare, pensionärer och andra resurssvaga grupper flyttar ut och istället tas kvarteren över av en modern, kapitalstark medelklass. Omvandling av lägenheter till bostadsrätter diskuteras, portlås monteras. Svenska språket berikas med en ny term – yuppifiering.


Huvudpersonen bär samma förnamn som författaren. Knappast en tillfällighet, även om det självfallet inte behöver betyda att romanen är självbiografisk. Dessutom tror jag att det är helt ointressant, även om förlaget i någon slags imbecill anpassning till marknadslogiken berättar på omslaget att det är ”berättelse med verklighetsbakgrund”. Däremot är det en tydlig blinkning från Lena Kallenberg till läsarna – ”det här står jag för, det tycker jag att du också ska göra”.
Romanen är skriven i dagboksform, även om jag tycker att det tillför just ingenting. I korta avsnitt skildras den ensamstående mammans värld – hon har just blivit lämnad av sin sambo sedan åtskilliga år till förmån för en mycket yngre kvinna. Det handlar lika mycket om hennes relation till två andra kvinnor, hennes väninnor och grannar, de beskriver sig själv som ”en liten kvinnofamilj”.


De tre kvinnorna väljer olika strategier för att navigera i den ofta komplicerade och bekymmersamma tillvaron, och så sakteliga fräts deras inbördes förhållanden sönder under en obeveklig påverkan från yttre tryck. Frågan om varför de glider isär får ändå inte något slutgiltigt svar, och läsaren bjuds generöst in.


Det är tre mycket starka porträtt, och det är befriande med människor som inte bara glider filosoferande genom tillvaron, utan är av kött och blod, har – eller saknar – en anställning, bekymrar sig om pengarna räcker till nästa löning, har problem med barnuppfostran, samtidigt som de naturligtvis är uppfyllda av existentiella funderingar, drömmar och politiska ståndpunkter.


Det omvända gäller givetvis också, att människor som grubblar över livets gåta är inte nödvändigtvis skönandar bortom samhällsförankring, utan någon som byter blöjor och betalar sina räkningar.


Romanen bjuder på en fantastisk Stockholmsskildring, inte minst andas var och varannan sida en oförfalskad kärlek till Söder. Samtidigt undviker Kallenberg att gå in i nostalgifällan. Det var inte bättre förr, det fanns misär, mobbning, och inte minst kvinnor kunde fara riktigt illa. Men det betyder inte automatiskt att den riktning som samhällsutvecklingen har tagit är alltid den rätta. Tidigare saneringar av gamla kvarter hade trots allt ett socialt syfte, medan dagens lyxrenoveringar och kommersialisering av bostadsmarknaden är bara ute efter profit.


Här finns också ett kärleksfullt tecknat porträttgalleri av gamla Söderoriginal. Inte heller här idealiserar författaren, hon blundar inte för missbruk, kriminalitet och elände, men lösningen kan ändå inte att vara att köra ut de oönskade och dumpa dem på en parkbänk.


Här som hela boken genom finns ett klart historiskt sammanhang, saker hänger ihop, och det är inte svårt att se att många av gårdagens problem kan snart vara här igen. Klassamhället försvann aldrig, och nu håller klyftorna på att bli större än någonsin.


Södermorsor är en roman full med värme och humor. Lena Kallenberg skriver med bra driv och spänst, och med ett rikt och ofta drastiskt bildspråk. Det är bara när hon skriver om personer och fenomen hon starkt ogillar som hon lätt kan förfalla i klyschor och stereotyp personteckning.


Romanen är ett fint tidsdokument, som skildrar ett stämningsskifte vars fulla innebörd vi förmodligen ännu inte riktigt har insett hela vidden av.


Publicerat i Flamman 2010-23

tisdag 8 juni 2010

Fotboll på liv och död


BOK
VM boken 2010
Jesper Högström
(Statistik: Gunnar Persson)
Offside/Norstedts

”Fotboll är inte en fråga om liv och död – det är mycket viktigare än så!” Det är inte riktigt klart vem som är upphovet till detta drastiska uttalande, det har bland annat tillskrivits en brasiliansk minister. I Brasilien har det för övrigt på fullt allvar föreslagits i nationens parlament att jordgloben i landets flagga borde bytas ut mot en fotboll. Förslaget gick inte genom, men det visar att intresset för fotboll är enormt, och dess betydelse går långt utöver vad man kunde tro var möjligt för ett bollspel.

Det visar också på fotbollens fasta förankring i samhället. Fotboll och politik hör ihop, hur mycket än fotbollens potentater slår sig för bröstet med försäkringar om motsatsen.

Och naturligtvis handlar fotboll också om pengar. Numera riktigt stora pengar.
Dessa tendenser har varit som mest synliga under den höjdpunkt inom fotbollsvärlden som utgörs av VM-turneringen vart fjärde år. Så var det ända från början, det första slutspelet 1930 spelades i Uruguay, då ett välmående föregångsland med stor välfärd och avancerad sociallagstiftning, fjärran – inte bara geografiskt – från ett Europa plågat av ekonomisk depression och politiskt oro.

Uruguay får utdelning på satsade pengar och en bekräftelse på sin exceptionella ställning och vinner världsmästartiteln. Låt gå att detta ”världsmästerskap” bara omfattade ett handfull inbjudna länder, av vilka inte ens alla gjorde sig besväret att företa den långa resan.

Det skulle dröja länge än innan denna exklusiva klubb, som dessutom under flera turneringar var enbart en angelägenhet för Europa och Sydamerika, skulle bli till en världsomfattande tävling där alla jordens länder deltog.

Den andra VM-turneringen spelades i Italien, och nu var arrangörernas syfta att göra propaganda för den fascistiska regimens förträfflighet, något som lyckades över förväntan. Italien vann, och de gästande lagen hälsade glatt med fascisthälsning inför varje match. Kritik mot detta beteende viftades irriterat bort som småaktighet, en vana som blev till en tradition. Vi som är gamla nog minns säkert ”Åby” Eriksson kommentera den argentinska diktaturen 1978 att här hade han minsann bara träffat glada och trevliga människor.

VM 1938 spelades i skuggan av krigshotet. Sverige blev direktkvalificerat till kvartsfinal eftersom deras tilltänkta motståndare Österrike uppslukades av Nazityskland och försvann från kartan. Att det fascistiska Italien vann igen var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats, även om det var lite av historiens ironi att tyskarna, för dagen förstärkta med några österrikiska stjärnor – en del vägrade dock – besegrades i semifinalen av det Tjeckoslovakien som snart skulle våldtas av nazistiska trupper.

Det skulle dröja tolv år innan ett världsmästerskap kunde spelas 1950 igen. Denna gång i Brasilien, som nu skulle definitivt ta fotbollstronen i besittning. Det gick spikrakt enligt planerna tills det en ände med förskräckelse i finalen, där Brasilien upplevde förmodligen sin största förnedring någonsin när de inför ett fullsatt Maracanastadion i Rio besegrades av småkusinerna från Uruguay.

Politikens framför inom fotbollen har fortsatt med oförminskad kraft. Samtidigt har penningens hårda regemente, för att inte säga diktatur, gjort sig allt mer gällande.
Det har naturligtvis på ett mycket olyckligt sätt inverkat på spelet. Domare vars objektivitet lämnade en hel del övrigt att önska, konstiga tävlingsformer, regelvidriga ändringar av matchorter och matchtider, allt för att gynna ”rätt” lag.

Snart drar det ihop sig till VM igen. Det är en historisk turnering som för första gången spelas i Afrika – givetvis av politiska och kommersiella skäl. Det är värt att notera att VM börjar nästan på dagen 50 år efter att den första VM-matchen mellan två afrikanska lag spelades (Ghana slog Nigeria).

Lagom till denna högtidsstund för alla fotbollsälskare kommer Jesper Högströms ”VM boken 2010”. I essäliknande kapitel om 10-15 sidor skildras samtliga VM-turneringar. Högström beskriver levande och detaljrikt de intressantaste tilldragelserna på plan, samtidigt som han sätter in evenemangen i deras historiska, ekonomiska och politiska sammanhang. Och han sparar inte på belysande anekdoter.

Det sportjournalistik när den är som bäst, ja, det är helt enkelt lysande journalistik.

En avsevärd del av materialet ägnas Sveriges VM öden och äventyr.

Boken avslutas med en slösande rik, och personligt kommenterande, litteraturförteckning, och en VM-statistik, sammanställd av Gunnar Persson, som kan inte annat är att göra en gammal kalenderbitare fullständigt lycklig.

måndag 7 juni 2010

Många nya och gamla svenskar firade nationaldagen i Kramfors


Nationaldagen firades i Kramfors på många ställen runt om i kommunen. Traditionsenligt har vädret alltid varit bra på nationaldagen, och vädrets makter svek inte i år heller. Många slöt upp på torget i Kramfors, där det bjöds på ett digert program.

Dagen började med att nya svenskar hälsades välkomna med en ceremoni i kommunalhuset. Det var sju personer från Polen, Finland, Sydamerika och Mellanöstern som hade blivit svenska medborgare, och fick nu ett diplom och en svensk flagga som tecken på sin hemmatillhörighet i Sverige och i Kramfors. Sedan bjöds det på tårta och kaffe.

- Det var mycket uppskattat, sa Rebecka Ekvall från medarrangerande Lions, alla tyckte att det var en kul grej att bli välkomnade på det här sättet.

Musikdirektvinnarna Beatrice Aurore and The Make-Believe Mimers underhöll, liksom elever från Ådalsskolans musikalutbildning. Mellanstadiestråkar och Ådalens blåsorkester spelade, Ytterlännes paradorkester hade en drilluppvisning, och Svanökören sjöng sånger ur den patriotiska repertoaren.

Flaggan hissades av hemvärnet, och nationalsången sjöngs av många stämmor på torget.
Årets talare var kompositören och musikern Fredrik Högberg. Huvudbudskapet i hans tal var att Kramfors är en fantastisk plats, och att Ådalens storhetstid har ännu inte varit, utan vi ska skapa den tillsammans.

Firandet avslutades med att 500 gula och blåa ballonger släpptes upp.

Nationaldagen firades också i Nordingrå, Ullånger, Nyland, Vibbygerå och Nora.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-06-07

Världsmiljödag ute i naturen


Världsmiljödagen uppmärksammades i Kramfors med flera aktiviteter. En skogsvandring från Gissjön till Ramsjövägen lockade ett drygt 20-tal naturintresserade. Vid Omneberget ledde Bernt Persson en botanisk vandring.

Världsmiljödagen är en temadag, som organiseras av FN, och som firas årligen över hela världen sedan den instiftades efter FN:s miljövårdskonferens i Stockholm 1972. Varje år har dagen ett tema och från 1987 har en eller två städer har varit värd för firandet. Årets tema är biologisk mångfald, och för första gången är ett land värd. Det är Rwanda, ett land med en exceptionell biologisk mångfald.

Utflykten till Gissjö föregicks av två föredrag på biografen Royal. Arkeolog Maria Tjärnström talade om kulturmiljöer i skogen, och skogskonsulent Bengt O Westman berättade om stödförbättrande skötsel av levande skogar.

Sedan bar det av mot Gissjön i en chartrad buss. Ledare för utflykten var Kjell Dahlqvist, föd i trakten, och ägare till ett litet sågverk där.

- Vi ska följa kulturspår i landskapet, sa han.

- Här finns många intressanta rösen, och framför allt lämningar från den tiden då fäbodarna fortfarande var i gång.

Med på vandringen var också Torsten Wiklander, som är mycket kunnig om trakten kring Knäfta.

Omne byalag och Naturskyddsföreningen arrangerade en botanisk vandring vid Omneberget, som är ett av våra mest intressanta sydväxtberg med en rik och sydligt präglad flora.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-06-07

söndag 6 juni 2010

Veckan som kommer Vecka 23 2010


Veckans händelse var utan tvekan det flagranta fallet av sjöröveri, statsterrorism och massakern på fredsaktivister. Det mest förvånande är nog ändå den sovjetliknande kör av apologeter som med ett häpnadsväckande nyspråk är på ökänt manér beredda att försvara SAKEN.

På måndag är det flaggdag i Norge till minne av den norska uppsägningen av unionen med Sverige. Norrmännen fick trots svenskarnas martialiska hot precis som de ville, och det är de säkert glada och tacksamma för idag.

Även om alltfler både här och där har börjat tala igen om en ny union.

På tal om Norge. På tisdag är det 70 år sedan de allierade började evakueringen av Narvik. De brittiska, franska och polska trupperna hade tyskarna i ett järngrepp och det var bara en tidsfråga innan de skulle tvingas kapitulera. De räddades dock av ett av alla dessa monumentala felbeslut som kantar hela andra världskrigets historia.

Mera Norden. På onsdag är det Ålands självstyrelsedag. Det firas årligen till minne av Ålands lagtings första sammanträde 1922.

De är kloka ålänningarna. En liten ö med vidsträckt autonomi. Svenskspråkig, men en del av Finland, där de mycket lättare får gehör för sin särart. Ett föredöme.

På torsdag är det Antoni Gaudis dödsdag. Han var en spansk/katalanskarkitekt, som gick bort 1926, och lämnade efter sig en rad högst märkliga byggnader. Den mesta kända är förstås Sagrada Familia i Barcelona. Den påbörjades 1882, och beräknas vara klar 2026, lagom till hundraårsdagen av Gaudis bortgång.

Fast många tvivlar på att det blir färdigt i tid till dess.

På fredag är det 40 år sedan Aleksandr Kerenskij gick bort i New York. Han var ett grandiost fiasko, men är trots det en av de absolut viktigaste personligheterna i rysk historia, ja kanske rent av i modern historia över huvudtaget.

Han var en stor patriot, 1941 när Nazityskland anföll Sovjet skrev han ett brev till Stalin och erbjöd sin hjälp till de förhatliga bolsjevikerna för fosterlandets bästa, ett brev som aldrig besvarades. Kerenskij firade säkert den ryska nationaldagen som infaller på lördag.

Men gjorde den det då också? Med tanke på den ryska historiens krokiga irrvägar är det tveksamt.

Veckan avslutas med Paavo Nurmis födelsedag. Född 1897, död 1973, var den finske löparen med sina nio olympiska guldmedaljör och 25 världsrekord en av de största idrottsmännen någonsin.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-06-06

lördag 5 juni 2010

Nazism i Israel


Det har under senare tid i Israel förekommit flera fall av vandalism med nazistiska förtecken. Hakkors, nazistiska slagord och antisemitiska karikatyrer har klottrats på synagogor och kyrkogårdar. Vid några tillfällen var de skyldiga ungdomar som ”hade tråkigt”, vilket visar på ett lika skrämmande som avslöjande sätt den obefintliga roll som Förintelsen idag spelar för dagens israeliska ungdom, och att den i stället används instrumentellt av de politiska eliterna för att främja Israels intressen.

Men i de flesta fall var förövare regelrätta nynazister, alltid med rötter i forna Sovjetunionen. De har kommit till Israel för att undkomma hopplösheten i de nykapitalistiska samhällena, åberopande någon mer eller mindre avlägsen judisk släkting. Någon judisk identitet finns inte hos dem alls, tvärtom säger de sig öppet vara antisemiter, de hatar judar, beundrar Hitler och anser att det är dags att avsluta det jobb han påbörjade.

Anledningen till att dessa människor inte bara kan komma till Israel, utan också ofta är medborgare i landet, är den israeliska lagen om återvändande, av många betraktad som den israeliska statens grundbult. Den ger alla judar rätt att återvända till sitt nationella hem, och givetvis att erhålla medborgarskap. Definitionen av jude är vid och generös, det räcker oftast med en judisk mor- eller farförälder.

Samtidigt finns det inom Israels gränser en allt större palestinsk befolkning, som trots att de har bott där sedan generationer, och är födda i landet, saknar medborgarskap, och behandlas som tredje klassens medborgare.

Skrivet för snart tre år sedan

fredag 4 juni 2010

Återuppstånden men icke pånyttfödd


ROMAN

Lazarusprojektet
Aleksandar Hemon
Övers: Kerstin Gustafsson
Bonniers, 2010

Det begynnande 1900-talets USA rids av anarkistskräck. ”Degenererande” individer med utländskt utseende, oftast italienare och judar, sprider sitt samhällsfientliga gift. Den Röda Drottningen, Emma Goldman, förbjuds att hålla tal. Upprördheten är stor över den ”otacksamme invandraren”, som lönar den amerikanska generositetens gästfrihet så illa.
1908 i Chicago kommer en ung man till polischefens hus för att överlämna ett brev. Av någon anledning uppstår handgemäng, som slutar i att polischefen skjuter den unge mannen.
Ynglingen heter Lazarus Averbuch, och är en judisk flykting från pogromernas Ryssland. Den officiella versionen blir att Lazarus var en farlig anarkist som skulle genomföra ett attentat mot polischefen. Han begravs i hemlighet om natten i en anonym grav. Ganska snart blir det uppenbart att myndigheterna ljuger, men sanningen om mordet på unge Averbuch har aldrig kommit fram.

!00 år senare är författaren Vladimir Brik besatt av att ta reda på vad som hände med Lazarus Averbuch. Brik är bosnisk flykting i USA, en misslyckad, eller kanske snarare en ännu inte lyckad, författare, som försörjs av sin amerikanska fru, vilket tär ordentligt både på hans självförtroende och på hennes tålamod.


Han ger sig ut på en resa i Averbuchs spår, genom ett Östeuropa som regeras av ”ett depraverat triumvirat av makt, överlevnadsinstinkt och girighet”. Sluthållplatsen blir Sarajevo, där allting är annorlunda, och ingenting har förändrats.


Det är inte svårt att se parallellen mellan anarkistparanojan och dagens krig mot terrorismen. Hemon förmedlar också på ett dråpligt sätt exilens villkor. Framför allt tror jag att han vill visa hur orättvisorna lever kvar, förtrycket mot minoriteter, och att friheten och toleransen sträcker sig inte längre än till det etablerade, som inte ifrågasätter det rådande samhällssystemet.
Boken är ganska ojämn. Vissa partier är mycket stereotypa, Briks fru är ingen levande människa, utan ett ställföreträdande koncentrat av amerikansk förträfflighet och inskränkthet. Återkomsten till Bosnien blir smetigt sentimental.


Men när han är som bäst skriver Hemon en prosa som fylls av berättarglädje, med tydliga rötter i den muntliga berättartraditionen, som kombinerar frodig fantasi och mild cynism till något helt magiskt.


Och just därför högst verkligt.


Publicerat i Flamman 2010-22

torsdag 3 juni 2010

Apoteket ”Döden”


I den ekonomiska krisens spår har vi fått några andra kriser på halsen. Ordet för dagen är ”skuldkris”. Lite underförstått har ”vi” levt över våra tillgångar på lånade pengar. Att ett av EU:s fattigaste länder har blivit särskilt utpekat är symptomatiskt och en smula pikant. Sanningen är dessutom att samtliga länder inom eurozonen har budgetunderskott som är större än vad som överenskommits i stabilitets- och tillväxtpakten.

Nu basuneras det ut nödvändigheten av budgetsanering. Underskotten måste ner och därför ska budgetar hårdbantas. Medicinen är hämtad ur kapitalismens nyliberala apotek (de privatiserade!). Sociala nedskärningar, försämrad arbetsrätt (”flexibilitet”), höjd pensionsålder, privatiseringar, med mera i samma stil. Och naturligtvis – skattesänkningar, framför allt för de rika och för företag.

I extremfallet Lettland har det medfört nedläggning av hälften av landets sjukhus och närmare 25 procent av alla skolor.

Det är smärtsamt men nödvändigt, säger de ekonomiska ”experterna”.
Frågan är om inte den nyliberala behandlingsmetoden kommer att leda till att operationen lyckas men patienten dör. Vilket inte vore första gången i vår nya sköna nyliberala värld.

Naturligtvis kan inget land leva med ett underskott för alltid. Men däremot är det inte bara möjligt utan rent av önskvärt med en underbalanserad budget i kristider. Efterfrågan hålls uppe framför allt genom offentliga satsningar och rimliga lönehöjningar. Det är klassisk keyniansk politik. Det har mycket riktigt tillämpats i ganska stor utsträckning i många länder.

Vad Keynes förbisåg var att staten inte är neutral utan har klasskaraktär. Lejonparten av stimulanspaketens medel har gått till spekulationsdrabbade banker och överproducerande storföretag, och gynnat framför allt de rika. Därför har investeringar uteblivit och konsumtionen inte ökat. Effekterna på efterfrågan har varit marginella. Med Kaleckis fyndiga formulering: ” Kapitalister tjänar lika mycket som de spenderar. Arbetare spenderar lika mycket som de tjänar.”
Resultatet av denna klassbundna krispolitik är ökande underskott, samtidigt som tillväxten är ingen eller försumbart liten, och framför allt en skenande arbetslöshet. I Sverige är den snart tvåsiffrig (arbetslinjen?!).

Att möta krisen med åtstramningspolitik är bokstavligen talat livsfarligt. Förra gången den medicinen ordinerades ledde det till nazism och ett fruktansvärt krig som världen aldrig skådat maken till.

En politik som leder till att ett land får en modern och välfungerande infrastruktur är inte att ”skicka notan till framtida generationer”. Det är däremot en gigantisk arbetslöshet, ökade samhällsklyftor och skärpta motsättningar.

Publicerat i Flamman 2010-22

onsdag 2 juni 2010

Israel två gånger om




Vad döljer sig bakom tidningsrubrikerna och TV-nyheternas snabba klipp? Hur ser vardagen ut för människor som lever nära krig och konflikter, hur lever de sina liv, vad har de för drömmar och ideal, vilka problem behöver de konfronteras med, och hur hanterar de besvärliga situationer? Den unga svenska journalisten Pernilla Ahlsén bosätter sig under ett år i Jerusalem för att skildra världens kanske bäst bevakade konflikt och dess mest anonyma och bortglömda aktörer – kvinnorna. Resultatet blev boken med den långa men mycket talande titeln ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” (Norstedts), med undertiteln ”Livet i skuggan av konflikten”.

Ahlsén beskriver sina möten med både israeliska och palestinska kvinnor. De får alla berätta sina historier på sina egna villkor, Ahlsén iakttar, registrerar och beskriver. Det är samtidigt mycket tydligt att hennes sympatier hamnar hos de palestinska offren för ockupationen. Hon har också en skarp blick för hur ekonomiska realiteter påverkar värderingar och beteenden. I ett tillstånd av fattigdom och arbetslöshet, hopplöshet och förnedring blir religionens tilltagande betydelse fullt begripligt. Andra samband blir också synliga. Ockupationen har sin egen inneboende logik. I ett samhälle där våldet alltid är närvarande, och där det dominerande sättet att lösa konflikter är genom våld, bildas det ofrånkomligen en manschauvinistisk mentalitet, och sexismen försvaras alltid med säkerhetens eller befrielsekampens nödvändighet. Kvinnorna lider under ett dubbelt förtryck. Inte minst de palestinska kvinnorna, i vilkas liv det dessutom tillkommer ett ständigt drag av ockupationens förnedring och Kafkaartade godtycke och absurda hinder. Det faktum att barnen präglas tidigt av traumatiska upplevelser och erfarenheter av våld lovar inte heller gott inför framtiden.

Bokens riktigt stora förtjänst ligger emellertid i att alla som skildras får mänskliga drag. Och det är kanske först då som fienderna kan mötas på ett meningsfullt sätt.

En annorlunda utgångspunkt än Ahlsén har Susan Nathan i sin bok ”Ett annat Israel” (Ordfront; övers. Gunnar Sandin), med undertiteln ”Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Hon kommer från en assimilerad judisk familj i Storbritannien, med anknytning till Sydafrika. I sin rotlöshet bestämmer hon sig för ”alliya”, att nyttja sin rätt som jude att bosätta sig i Israel och bli israelisk medborgare. Ganska snart bli hon varse ihåligheten i sin sionistiska dröm, det här är inte ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Hon utmanar sig själv och sin omgivning genom att bosätta sig en palestinsk stad. Hennes fokus ligger på situationen för den palestinska befolkningen i Israel, och inte de ockuperade områden, vilket är ganska ovanligt.

Nathans bok utgör en kraftfull anklagelseskrift mot vad hon uppfattar som den israeliska ”etnokratin”, och där hon gång på gång ser klara paralleller till fenomen och mönster som hon minns från apartheids Sydafrika. Hon gör också upp räkningen med den israeliska vänstern och de så kallade fredsvännerna, som hon anser sitter fast i den judiska offerrollen och den inlärda hjälplösheten, och som inte är beredda att ge upp något av sina privilegier som de besitter i sin egenskap av judar.

Tyvärr är boken dåligt strukturerad. Nathan verkar inte kunna bestämma sig vad hon vill med sin berättelse, som därför spretar åt olika håll, på ett stundtals förvirrande sätt. Dessutom är den full av upprepningar, och innehåller ett torftigt bildmaterial som har ingenting att tillföra, och borde definitivt inte ha tagits med.

Det är synd, för Susan Nathan kan vara mycket insiktsfull, och talar om viktiga saker.

Palestinakonflikten väcker mycket starka känslor och engagerar många människor. Och avsätter också stora mängder litteratur, av varierande kvalitet förstås. Enligt principen att inga nyheter är goda nyheter låt oss se fram emot en dag då strömmen av skrifter kommer att sina.

tisdag 1 juni 2010

Vänsterns negativism









Det är för mycket negativism inom vänstern. Med vad som verkar vara betingade reflexer avfärdar man alla förslag bara för att de kommer från borgerligt håll. Därmed missar man helt det otroliga utvecklingspotential dessa kan ha för framtida vänsterpolitik.

Centerns idé att skapa jobb genom skattesubventioner är det inget fel på. Ta bara några djärva steg framåt. Vart har de 200 000 jobben inom offentlig sektor tagit vägen? Anställ fler sköterskor, lärare, behandlingsassistenter. Ni har Maud Olofssons ord på att det finns råd.

Folkpartiets förslag om förstatligande av A-kassan är alldeles utmärkt. Det gäller bara att prioritera rätt. Börja med Apoteken, Vin och Sprit, och annat som borgarna har snott från svenska folket. Fortsätt sedan med bankerna, utrikeshandeln och transportsektorn. Det är Jan Björklund som är revolutionens spjutspets i Sverige!

Som alla vetenskapsteoretiskt skolade personer vet är negativismens motsats inte positivism. Det är socialism.