Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 30 juni 2016

Kultursommar i Mjällom



Sommarutställningen på Kulturfabriken i Mjällom passerade tioårsstrecket förra året och har nu blivit en etablerad konstinstitution i Höga kusten. Årets utställning är som vanligt en trygg och balanserad blandning av konst och konsthantverk.

Inte minst konsten håller i år ganska hög klass. Owe Grandics fortsätter sin egen vilda resa genom konststilar med ett personligt och lekfullt tilltal. Tavlor med häftiga stämningar kompletteras av en gunghäst – en skulptur antar jag – som hyllar på ett oefterhärmligt och tämligen oväntat sätt både barndomens glädje och återvinningens möjligheter.



Jan Jeansson är Svanögrabben som sedan länge bor i Stockholm och har ett sommarboende i Nordingrå vid Mjösjön. Han jobbar mycket med akryl, och motiven är mest landskap. Hans tavlor har en stark naturromantisk ådra med en bred palett av stämningar som inte väjer för det dramatiska, och som låter färgernas nyanser komma till uttryck genom ett veritabelt virrvarr av skiftningar.

Tony Rundströms utsökta naturfoto har i år fått flytta in i finrummet, samtidigt som han är kvar med egen större utställning i rummet bredvid.

Där finns också Vivianne Perbos oljor och akvareller.

Mer foto bjuder som vanligt Nordingrås amatörer på i ett eget rum. Som alltid många duktiga. Främst vill jag framhålla Ann Isakssons naturbilder som fångar ljusets skiftningar och motivets stämningar på ett mästerligt sätt.



Monica Bohmans akvareller är minutiöst detaljerade på ett imponerande sätt, och i sina bästa stunder återger de stundens skönhet och atmosfär i en stil som närmar sig det naivistiska.

Och så hemmasonen Kent Royson Karlsson. Han visar som alltid landskapsmåleri i den realistiska skolan, med kraftfulla inslag av romantiskt färgad dramatik, skildrad med starka färger i mörka nyanser.

Förra årets positiva överraskning Matilda Olofsson från Bjästa och hennes mycket särpräglade serie- och mangateckningar har i år fått sällskap av Josefin Lopez i samma genre.



Konsthantverket är rikligt representerat och genomgående av gedigen kvalitet. Mycket är textilkonst, men det finns även annat. Det som jag tyckte stack ut lite var bland annat tennföremål av Sven-Erik Sjölander från Tennsmedjan i Måviken och Ann-Chi Rimnells smycken i återvinningsmaterial.


Utställning har öppet varje dag fram till den 7 augusti, och därefter de två påföljande helgerna.

onsdag 29 juni 2016

När den moderna världen kom till byn



Ett helt liv
Robert Seethaler
Övers: Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén & Lindskog

Det börjar vintern 1933 med en olycka och oförklarliga händelser. Att en ännu större olycka och än märkligare händelser tilldrar sig ute i den stora världen, inte minst i landets huvudstad, har invånarna i den nästan helt isolerade alpdalen ingen aning om. De bryr sig inte stort heller.

Den lilla alpbyn finns visserligen inte utanför tiden, men väl i otakt med den moderna tiden, det stora samhällets modernitet har inte nått hit, finns knappt ens i närheten.

Författaren Robert Seethaler är sedan tidigare känd för den svenska läsekretsen med romanen ”Tobakshandlaren”, han blev i år som första österrikare någonsin nominerad till MAN Booker International.

I ”Ett helt liv” använder skickligt årtalen som betydelsemättad symbolik, med dem knyter han omärkligt ihop det stora med det lilla, det individuella med det kollektiva, det privata med det politiska.

Huvudpersonen Egger är född någon gång i början av 1900-talet, ingen visste exakt, han var en ”oäkting” som placerades som fosterbarn hos en bondefamilj, som behandlade honom som ett ting, ett redskap att nyttja till diverse tunga arbeten.

Eggers liv är en subtil skildring av 1900-talet.

Moderniteten tränger in i byn med företaget som ska bygga en linbana för turisterna från storstaden som längtar efter den ofördärvade naturens vederkvickelse. Bygget förvandlar bybornas tillvaro på ett drastiskt sätt – inte oväntat både på gott och ont.

Företaget tämjer naturen, ibland med förödande konsekvenser.

Och sedan kommer kriget, och Egger hamnar i ett bergslandskap långt borta i Europas utkanter, och även om han klarar livhanken får han stanna där i åtskilliga år.

När han väl återvänder till sin alpby har nazisterna mirakulöst förvandlats till goda demokrater, och det nya välfärdssamhället tar hand om sina krigsveteraner.

Några decennier senare när Egger kan se tillbaka på sitt liv finns det visserligen inget grandiost över det, men ändå en rikedom av upplevelser, både på det personliga planet och som vittne till seklets framsteg och dårskap.

Boken är på bara 130 sidor, här finns inget överflödigt bara skarpt utmejslade episoder som med poetisk kraft laddar berättelsen med existentiell betydelse - som bildar ett helt liv.

tisdag 28 juni 2016

Existence light - Jenny Lindblom



Jenny Lindblom är förra årets Höga kusten-stipendiat. Hennes utställning på konsthallen i Kramfors har vernissage på lördag. Det är en fascinerande och egensinnig kommentar till existensen i dagens globaliserade tillvaro.

Jenny Lindbloms konst rör sig obehindrat mellan motsatser och fångar mångtydigt det moderna livets motsägelsefullhet. Hon blandar populärkulturella uttryck med klassiska teman, Konst med stort K med reklamens bildspråk, modernt med historiskt, allvar och humor.

Det är ett nedslag i samtidens bildspråk som vill undersöka hur vi filtrerar verkligheten – och hur det i sin tur påverkar oss.



Hon är också okonventionell och dialektisk i sitt val av material. Lasergraverat akrylglas med LED-belysning, UV-känslig färg på linneduk, handduksorigami och frigolit med spackel – som ser ut som betong.

Jenny Lindblom förmedlar en bild av ett samhälle där människor ständigt är uppkopplade, alltid nåbara, vi kan hela tiden ta del av andra åsikter, kommentarer och bedömningar.  Det är en manisk strävan efter kontroll som tycks bottna i en monumental osäkerhet, och som i förlängningen berövar oss en stor del av ursprungsupplevelsen.

Det tenderar också att skapa en konformism, vilket är paradoxalt i en tid av extrem individualism.

Det vore fel att påstå att internet reducerar de mellanmänskliga kontakterna, det är vi som låter den göra det, men resultatet blir det samma. Det finns appar för snart sagt allting, meditation, bekräftelse, you name it.

En viktig aspekt på Jenny Lindbloms konst är att hon själv är ett deltagande subjekt högst närvarande i konstverken. Hon är inte en kylig, distanserad iakttagare och kritiker, tvärtom skildrar hon något som är hennes eget och som hon fascineras av.

Och det gäller givetvis många, ja förmodligen de flesta, av oss. Jag läser också betygsättningar på Tripadvisor.

Utställningen är betitlad Existence light. Det är namnet på ett typsnitt. Men också en mångbottnad ordlek med många möjliga betydelser.

Ytterst handlar det om vad vi vill göra av våra liv. Och den strävan skiljer sig inte alltid så värst mycket från människor förr och människor i andra delar av världen. Något som många missar i sin perspektivlöshet, och som lätt kan urarta till hänsynslöshet och exploatering.

Jenny Lindbloms konst är mångfacetterad och den väjer inte för nyanser och komplikationer. Den öppnar sig i flera olika riktningar, och även om den har modet att tala med hög röst räds den inte att låta betraktarens tolkningar vara lika giltiga som konstnärens.


Utställningen pågår fram till den 15 augusti.

måndag 27 juni 2016

En inre resa i det underjordiska



Det är som ett tittskåp i storformat. Massor med mikroskopiskt små rum, uppbyggda av allt upptänkligt material, ett riktigt filigranarbete. Christian Af Bjärgös och Martin Skimutis konstverk låter betraktaren blicka in i livets många rum, samtidigt som det är en kommentar till samhället och livet.

Utställningen har titeln En inre resa i det underjordiska, och vernissage ägde rum på lördag i galleri Nya magasinet på Gammelvägen i Ramvik.

Allt i konstverket är uppbyggt eller avgjutet av Christian och Martin. Materialet, som är oftast återvunnet, är verkligen allt möjligt: kartong, passepartouter, faner, trä- och plastbitar. Det innehåller mycket elektronik, det blinkar och blippar på en massa ställen, och det är högst imponerande att de har lyckats koppla ihop allting och få det att fungera. Det måste ha varit mycket kabel att dra på små små ytor.



Också en del rum hänger ihop, dels i konstverket men lika mycket i betraktarens fantasi. Här finns badrum och offentliga toaletter, pannrum och källarförråd, snickarbod och tvättstuga, lekrum och vardagsrum. Ett stort bibliotek intar en dominerande plats, och en referens till att en av konstnärerna studerar litteraturvetenskap. Kanske även ett sätt att framhäva bildning och kultur?

Konsthistoriska referenser är i sin tur en blinkning åt att den andre konstnären har studerat konstvetenskap.

Det hela är mycket lekfullt.

Men också allvarligt. I ett rum fladdrar det ständigt ett grönaktigt sken. Kan tolkas olika, verkstad där det svetsas, eller kanske en tv som ständigt är på? Och hur förhåller de sig i så fall till varandra?
Varför ligger det ett lik i ett av badrummen, och vad är syftet med falluckan i rummet längst ner?

Många frågor, som sig bör, och man ska vara beredd på att det tar aldrig slut att titta på de pyttesmå rummen, hela tiden hittar man nya spännande detaljer, vilket öppnar för nya tolkningar och förklaringar.

Och var är vi egentligen? I underjorden? Var ligger det? Underjorden står ju för flera olika saker, det hemlighetsfulla, det farliga, det okända, kanske också det skamliga som inte tål dagens ljus. Eller rent av det undermedvetna. Det är trots allt en inre resa.

Konstverket bildar en oemotståndlig mångfald som hyllar livets komplicerade rikedom.

Christian af Bjärgö och Martin Skimutis är gästutställare hos Tomas Skimutis, som har samtidigt vernissage för sin sommarutställning. Den har han tillsammans med ytterligare en gäst, Per Westin, som ställer ut oljor med gamla Kramforsmotiv.

Utställningen pågår till den 10 augusti, och har öppet när Tomas är hemma. Det betyder nästan alltid och nästan dygnet runt.

onsdag 22 juni 2016

Om hjältemod i det lilla



Kommunist i kalsonger
Claudia Piñeiro
Övers: Hanna Axén
Leopard förlag

Claudia Piñeiros barndomsskildring handlar om två saker som båda egentligen är helt självklara, att vi präglas starkt av vår barndom, och att minnet är bedrägligt.

Det som får romanen – för det är en roman och ingenting annat! – att lyfta är dialektiken i den trettonåriga huvudpersonens relation till sin far, kommunisten i kalsonger. Det är han mot resten av världen, och hon tar obrottsligt lojalt parti för honom. Samtidigt önskar hon att han var annorlunda, det vill säga mer lik hennes kompisars föräldrar.

Dessa är pålitliga reaktionärer som stödjer den militärkupp som inträffar i Argentina just den sommaren 1976 som skildras, medan pappan är kommunist, fast inte av den vanliga sorten. Han är uttalad och övertygad men inte ”praktiserande”, och han är inte medlem i något parti. Även om det så småningom visar sig att han är mer aktiv än vad hans dotter anar.

Kanske beror hans förmenta passivitet på hans invandrarbakgrund. Han har, liksom sin fru, flytt undan hunger och misär i Spanien, och i det nya landet har han ”som invandrare /../ lärt sig att acceptera saker och ting som de var.” Och det är måhända därför som han nästan desperat klamrar sig fast vid en medelklassig livsstil, även om han föraktar djupt dess värderingar.

I militärkuppens kölvatten blomstrar patriotiska orgier i flaggviftande, heroiska monument och taktfasta parader (kulmen, som blev början till slutet, firas på Malvinas/Falklandöarna). Oförskyllt hamnar den trettonåriga dottern i händelsernas centrum under en av dessa fosterländska parader.

Faderns ogillande är givet. Men med det unga sinnets hela tryckande osäkerhet kan hon inte förmå sig till att avstå.

Och då inträffar något för alla oväntat, också för henne själv, när hon mitt under paraden bjuder en form av motstånd. Det är en liten gest, alla kanske inte ens lägger märke till den, men den är ofantligt stor för henne.

”Livet består av en rad ynkliga handlingar som emellanåt bryts av några få och små hjältemodiga handlingar, och det är i genomsnittet av dem vi kan känna oss värdiga.”

Just så.

tisdag 21 juni 2016

Sollefteåflickorna - en succé som tål att upprepas



En succé tål att upprepas. Teaterpjäsen Sollefteåflickorna spelades inför fullsatta läktare sju gånger förra året. I år blir det sex föreställningar nedanför det gamla Hamnmagasinet. Det blir också fler skådespelare och nya cirkusnummer. Nu repeteras det intensivt inför premiären den 1 juli.

Ett par skådespelare är nya, då en har flyttat och en har fått barn. Det blir också fler beväringar med i pjäsen. Annars är det samma ensemble som ifjol, och naturligtvis är den evigt unga, blott 85-åriga Vera Nordin kvar.

Pjäsen är också kvar, den som undertecknad i recensionen efter premiären kallade för ”magnifik”.

-          Vi ville så gärna spela den igen, den är så berörande, dessutom är vi ett härligt gäng, vi har fått fantastiskt bra respons från publiken, och det fanns tyvärr många som inte fick tag på biljetter, säger Ulla Lyttkens, föreställningens regissör.

Hon berättar att årets föreställning skiljer sig något från fjolårets. Man har strävat efter att göra känslor starkare och relationer tydligare. Det vill man uppnå på flera olika sätt. Cirkusnumren är i år fler och mer avancerade, och bildar tillsammans med dans och musik en egen enhet, nästan som en pjäs i pjäsen, som högst medvetet ska bryta av, för att därmed få ner tempot, ge publiken andrum och möjlighet till eftertanke.

-          Det är ett annat uttrycksmedel som jag tror fördjupar känslan, säger Ulla Lyttkens.

Pjäsen bygger i hög grad på just olika uttryckssätt, det ska vara mångsidigt, för att kunna bilda en ny enhetlighet på en ny, högre nivå.

-          För mig handlar pjäsen i hög grad om mångfald i alla avseenden, det är en otrolig bredd bland skådespelare vad beträffar ålder, yrke och erfarenhet, föreställningen har olika teman som vävs samman, också stämningar skiftar, säger Gunilla Rudehill, som är producent.



Både Ulla och Gunilla betonar att pjäsen inte är någon nostalgisk tillbakablick, utan skildrar en tid som i mångt och mycket påminner om vår egen. Den växande nazismen, krigets närhet, kvinnokampen, ifrågasättandet av normer och värderingar, allt detta ger pjäsen en brännande aktualitet.

-          Och i år är föreställningen så mycket mer vässad och passionerad, säger Ulla och Gunilla samstämmigt.

måndag 20 juni 2016

Ett landskap söker sin identitet



Landskapet är ingen idyll. Allt exalterat tal om ”vacker natur” döljer alltför ofta problem och motsättningar.

Ångermanland är en del av det Norrland där Sverige enligt Axel Oxenstierna ”hava sitt Indien”. En koloni att exploatera.

Det var redan på 1600-talet. Fortsättningen är bara logisk.

I den process som kallas ”baggböleri” lurar storbolagen skogen av bönderna. Sågverksepoken placerar Ådalen i den svenska industrialiseringens absoluta framkant. Den thailändske kungen kommer på besök för att lära hur man utvecklar och moderniserar ett land.

Men satsningen på sågverks- och skogsindustri är mycket ensidig med hela ekonomin koncentrerad till en enda näring och totalt beroende av världskonjunkturen. När den viker, och det gör den gång på gång, blir det kris, den ena djupare än den andra. Framgångssagan gräver sin egen grav.



Det kulminerar med skotten i Ådalen 1931. En av det moderna Sveriges mest dramatiska händelser, som snabbt utnyttjas ideologiskt och förvrids, för att sedan förtigas. Det är en tystnad som fortsätter ända in i våra dagar, och det är kanske här som man kan spåra källan till regionens hela problematik.

En förträngd historia ger en förkrympt nutid och leder till en förvirrad framtid.

Den slutliga dödsstöten får sågverksepoken genom rationaliseringsrörelsen. Den drabbar alla näringsgrenar, men den drabbar skogsindustrin hårdast. En skogsprecessor gör 50 mans arbete.
Landskapet berövas ekonomiska muskler och framför allt sin karaktär.

Nu börjar flyttlassen rulla söderut. Ångermanland blir en utflyttningsbygd. Vid millennieskiftet hade landskapet mindre befolkning än vid förra sekelskiftet, det är ganska exceptionellt. I kommuner som Kramfors har befolkningen mer än halverats på ett par generationer.



Birger Norman må ha adlat det dialektala språket och lyft in ångermanländskan in i litteraturens finrum men han gjorde det faktiskt i Stockholm, dit han flyttade redan som sjuttonåring. Liksom så många andra författare och konstnärer med sina rötter i Ångermanland.

Birger Normans barn kom till Svanö under 100-årsfirandet av författarens födelse. Jag frågade sonen Bengt om hans relation till Svanö. Han flackade med blicken och muttrade: ”Jag har ingen, det är första gången jag är här”.

Så mycket för de rötterna.

Men Ångermanland, och främst Ådalen, har också varit inflyttningsbygder. Människor från Värmland, Västerbotten, Norrbotten och andra landsändor sökte sig till industrialismens pulserande hjärta i sin jakt på utkomst och bättre liv. Med båtarna kom det en fläkt av den stora världen med främmande språk och exotiska folkslag. Som den gamla bibliotekschefen från Kramfors Maj Jonsson, uppväxt på 30-talet, sa till mig en gång: ”Här var vi van vid alla sorter”.

Den processen har fortsatt kontinuerligt och gör det än idag. Norska flyktingar under kriget, arbetskraftsinvandrare från Finland under 50- och 60-talen, hur bemöttes de då? Och sedan kom bosnierna på 90-talet, och nu syrierna och andra nationaliteter.

Det finns de som ser invandringen som en sista chans för Ångermanland att vända den negativa utvecklingen.

Landskapet söker sin identitet, landskapet söker nya framgångsrecept. Och då är den vackra naturen åter där. ”Turism” ropar en del, ganska många, och rabblar häpnadsväckande tillväxtsiffror, lyckligt blundande för det faktum att det finns sisådär 290 kommuner i Sverige som ropar samma sak, för att inte nämna oräkneliga krisdrabbade regioner runt om i Europa – alla med vacker natur! – som desperat söker en enkel lösning på sina tämligen komplexa problem.

Det är lätt att bli pessimistisk. Ingen av de åtgärder som krävs för en balanserad, hållbar utveckling syns vid den politiska horisonten: aktiv regionalpolitik, rättvis fördelning på riksnivå, expansiva investeringar, satsningar på kultur, bildning, tillvaratagande och förädling av traditionella näringar och kunskaper.

Utveckling istället för avveckling.



Svaret finns redan hos de gamla grekerna, åtminstone på ett generellt plan. Aristoteles gör en distinktion mellan aktualitet och potentialitet. Det finns ett faktiskt tillstånd men också inneboende egenskaper som ännu inte förverkligats.

Landskapet är just en sådan potentialitet, sällsynt rik på möjligheter, som väntar på att vi ska realisera dem.




Jag älskar Ångermanland.

fredag 17 juni 2016

Danmark tur och retur



På snabbvisit i Danmark. En gammal öststatsreflex som sitter i sedan barnsben får mig att som alltid ta med passet. Och så har man läst om gränskontrollerna.

Vi flyger från Arlanda till Kastrup, och sedan vidare till Ålborg, fem dagar senare reser vi samma väg tillbaka. Ingen intresserar sig det minsta för mitt svenska pass, det ultimata beviset på att jag är medborgare i Konungariket Sverige och likaledes Europeiska Unionen.

Jag får visa upp boardingkort, gå genom säkerhetskontrollen, på flygplatsen i Ålborg blir jag tillfrågad om jag medför handeldsvapen, brandfarligt material och en massa annat förbjudet, jag bryr mig inte att titta ordentligt på alla bilderna på skärmen. Men ingen kontrollerar min identitet.

Kan det bero på utseendet? Jag har genom åren förvandlats från svartskalle till gråskalle och numera flintskalle, vilket möjligen förlänar mig en förtroendeingivande nordisk apparition. En blond fru gör saken än bättre.

Men det är naturligtvis inte därför, svaret är mycket enklare än så. Inga flyktingar försöker ta sig in i den europeiska tryggheten flygvägen. Även om det vore långt billigare och framför allt säkrare att köpa en flygbiljett är den vägen stängd för alla dem som desperat flyr från krig, förtryck och misär.

Därför behöver man inte kolla pass på flygplatserna i Stockholm, Köpenhamn, Ålborg, eller någon annanstans heller för den delen. Mitt tjusiga mörkröda pass prytt med tre kronor förblir liggande i kavajens innerficka.

Gränskontrollernas uppgift är inte att ”få bättre kontroll över flyktingsituationen”. Det är bara politiskt nyspråk för att hålla flyktingarna borta.

Sverigedemokrater är vi (nästan) allihopa.

måndag 13 juni 2016

Musik i vardagsrummet



Den sjunde kammarmusikfestivalen i Härnösand bjöd på en ovanlig musikalisk bredd och mångfald.

Det började på fredag på Sambiblioteket med ett möte mellan klassisk musik och nordisk folkmusik, där en stråkkvartett tog sig an folkmusik från Sverige, Norge, Danmark och Färöarna. Senare på dagen kom man till ångermanländska jazzens Mecka på Metropol. Där blev det ett nytt möte, den här gången mellan duo Mirei och Sveriges kammarsolister. Mirei består av Johanna Edberg, sång, piano, och Natalie Migdal, sång och violin, båda är klassiskt skolade, men rör sig obehindrat mellan konstmusik, jazz och visa.

Festivalen avslutades på söndag på Murberget med mer traditionell klassisk musik, med de ”stora och passionerade verken”, bland annat Sjostakovitjs stormiga andra pianotrio samt Brahms orientaliskt inspirerade första pianokvartett.

Däremellan, på lördag, spelades det kammarmusik ”på riktigt”.

Kammarmusiken är ursprungligen avsedd att spelas i mindre, en aning familjära, förhållanden, och med en till storleken liten ensemble. Från början spelade man hos furstar, aristokrater eller möjligen förmögna borgare. Samhällets demokratisering och välfärdssamhället medförde emellertid inte att kammarmusiken flyttade in hos breda folklager. Jag misstänker att utvecklingen snarare tvärtom har gått åt andra hållet.
Kammarmusiken spelas ofta i exklusiva konsertsalonger – för en ganska exklusiv publik.

Vad gör man då om man vill sprida kultur till en ny publik och popularisera kammarmusiken? Man flyttar in där musiken var tänkt att spelas från början – in i folks vardagsrum! Kreativt och vågat av Kammarmusikfestivalen, och som det visade sig, mycket framgångsrikt också.

Det blev tre konserter under lördagen. Undertecknad bevistade spelningen hemma hos Eva och Mats Wigardt på Brunnhusgatan, där ett 15-tal inbjudna personer hade samlats. Tillställningen var mycket hemlik och en smula improviserad:

”Var lägger man noterna? Jaså, finns det ett piano redan? Ja, men det lite ostämt. Det gör inget, vi kör”.

Närheten skapade tätt intimitet, det var mycket familjärt, lite av alla-känner- alla, och stämningen var på samma gång avspänd och förväntansfull, laddad och ledig. Lite konsertaktigt högspänt var det nog ändå, åtminstone till en början, kanske för att det var första gången både för musikerna och för publiken, men rätt snabbt hittade man till vardagligheten.

Trots att vardagen trängde sig på med gatuljud, otåliga barn, och annat som kan förekomma i ett hem dagligdags, störde det inte på något sätt den musikaliska upplevelsen.

Kvällens repertoar var mycket lite klassisk, det var egentligen bara ett verk av estländaren Arvo Pärt, en högst säregen musik som ger uttryck åt andlighet med mycket kropp.

För övrigt var det folkmusik, bland annat den svenska Vals efter Lasse i Lyby, vackert vemodig, naturnära, pendlande mellan avskildhetens lugn och ensamhetens saknad. Tydligen hade den tidigare på dagen spelats på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, och där väckt enormt jubel och krav på dacapo.

Dessutom blev det en hel del jazz, mest eget material skrivet av duo Mirei.

Kammarmusik åt folket! Bjud hem en ensemble!

fredag 10 juni 2016

I skuggan av berömmelsen



Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Muhammad Ali har gått ur tiden. Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.



Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskotts affär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.



Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.
Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa.

Zbigniew Pietrzykowski dog i cancer 2014.


Boktips: Knockout, Alyasiri bokförlag, 2014

torsdag 9 juni 2016

Minoriteter och kapitalismens kris



Judiskt liv i Europa 1786-1933
Per-Martin Meyerson
Dialogos

Historien handlar alltid i förlängningen om nuet. Per-Martin Meyerson har skrivit en ambitiöst upplagd bok om judiskt liv i Europa med början från upplysningsmannen Moses Mendelsons död fram till nazisternas maktövertagande i Tyskland. Ambitionen är att förstå varför ”judiska försök till integrering med de europeiska värdfolken hade i grunden misslyckats”. Men lika mycket handlar det om kapitalismens förträfflighet.

Meyerson ser judarna som spjutspets i skapandet av kapitalism och modernism, något som de åstadkommer genom sin rörlighet, urbanitet och förment påtvingade kommersiella sysselsättning. Detta skulle medföra frihet, rationellt tänkande och slut på förtryck och vidskepelse.

Meyerson lutar sig här tungt mot antisemiten Werner Sombart, som var kritisk till kapitalism, och filosemiten Yuri Slezkine, som tvärtom bejakar den.

Det är en högst problematisk historieskrivning. Frågan om vilka faktorer som skapade kapitalism är fortfarande öppen. Men de flesta är ändå överens om att starkt bidragande var de geografiska upptäckterna, den vetenskapliga revolutionen och de tekniska uppfinningarna. På samtliga dessa områden är den judiska närvaron totalt försumbar, om ens någon.

Men framför allt ställer man sig frågan varför kapitalismen utvecklades i länder med relativt liten judisk befolkning, England, Tyskland, Frankrike, medan i länder med stora judiska grupper, Ryssland, Polen, Rumänien, Ungern, kom den kapitalistiska utvecklingen i gång långt senare, och lämnar än idag en hel del övrigt att önska i det avseendet.

Däremot är det säkerligen korrekt att judarna hade lättare än de flesta att anpassa sig till det kapitalistiska systemet, åtminstone där och då det fungerade någorlunda väl.

Meyerson påstår att judarna är beroende av kapitalismen för sin överlevnad. Det högst tveksamt. Tvärtom går det att koppla utbrott av antisemitism, och det inbegriper Förintelsen, till kapitalismens kriser. Då dammar man av diverse obskyra förkapitalistiska uppfattningar och utnyttjar ideologins tröghet för att peka ut syndabockar. Dessa ska vara behäftade med en historisk skuld, som inte går att sona, uppfattas som mäktiga, men samtidigt vara tillräckligt svaga för att lätt kunna krossas.

Med andra ord judar. Men även romer, idag muslimer, och på annat håll även armenier, greker, indier och libaneser.

Meyerson använder konsekvent uttrycket ”värdfolk”, vilket är högst problematiskt. Det innebär att någon hemmarätt på ett ställe, ett land, medan andra är gäster. I själva verket rör det sig om majoritetsfolk, som i allmänhet (men inte alltid!) råkade invandra tidigare än en eller flera minoritetsgrupper, och framför allt att de har en överlägsen våldsapparat till sitt förfogande.

Lösningen är inte en egen stat åt alla folk, det är en orimlig tanke, utan en demokratisk statsbildning som garanterar allas rättigheter fullt ut.

Det är knappast något vi kan förvänta oss av en krisande kapitalism.

tisdag 7 juni 2016

Prisbelönt poet i exklusiv utgåva



Milorad Pejic är en prisbelönt bosnisk poet som sedan många år tillbaka bor i Sollefteå. Just nu har han mycket på gång, en samlarutgåva i engelsk översättning av hans diktsamling Hyperborea har precis släppts i Tjeckien, och förhoppningsvis kommer hans första diktsamling på svenska till hösten.

Samizdat är ett nätbaserat förlag, och Milorad Pejic är en av medarbetarna i redaktionen. Förlagets första bok är en utgåva av Milorads prisade diktsamling Hyperborea, först publicerad 2011, och två år senare belönad med Bosniens finaste poesipris Slovo Makovo.

Priset har stiftats till minne av den store bosniske poeten Mak Dizdar. Den fina lilla statyetten som utgör priset pryder hyllan ovanför öppna spisen hemma hos Milorad Pejic på Långgatan i Sollefteå.



Den senaste utgåvan av Hyperborea är emellertid ingen vanlig bok. Det är en exklusiv utgåva i 32 numrerade exemplar, hälften illustrerade. Boken är tryckt på handgjort papper (!), som går under det stolta namnet Papyrea Premium. Omslagets pärmar är också de handgjorda, och tillverkade av en blandning av lintrådar och hampafibrer, med inslag av vattenhyacinter.

På insidan kan man se en topografisk karta över Kiruna.

Boken levereras i en speciell box i arkiv-cardboard, normalt avsedd för förvaring av konstföremål och arkivmaterial.

Boken är ett konstföremål, och ett samlarobjekt på samma gång, samtidigt som det håller hög litterär kvalitet. Och det är precis i den nischen som Samizdat vill arbeta.

Konstutgåvan av Hyperborea betingar det facila priset av 200 euro, knappt två tusen kronor.

Milorad är noga med att påpeka att även om priset kan uppfattas som mycket högt, och ouppnåeligt för vanliga dödliga läsare, är kostnaderna för tillverkning avsevärda, och intäkterna täcker i stort sett utgifterna.

Ett eventuellt överskott ska användas till finansieringen av nästa bokprojekt, som blir en utgåva av Ivan Wernischs poesi. Han är en levande legend i den tjeckiska litteraturvärlden, och dessutom en framstående konstnär, och boken ska vara illustrerad med hans grafik.

Det finns också redan nu planer på att ge ut Milorads poesi på svenska i samma exklusiva utgåva.

Än så länge arbetar Milorad Pejic med sin första diktsamling på svenska. Urvalet är redan klart, en del dikter översatta, det återstår bara några till översättningar, ett nog så drygt arbete. Om allt går som planerat utkommer diktsamlingen någon gång under hösten.

onsdag 1 juni 2016

Räddad av Alfhild Agrell



En lång rad lyckliga tillfälligheter förde Farrah Mustajärvi från Iran till Härnösandsförfattaren Alfhild Agrell.

Farrah kom till Sverige som flykting 1986. Hon bemödade sig om att lära sig språket som fort som möjligt. På SFI-kursen i Linköping fick hon läsa Strindbergs ”Fröken Julie”. Och det blev en chock.

-          Jag har alltid trott att i Norden finns en utvecklad kultur med jämlikhet och rättvisa. Och så läser jag en klassiker där kvinnan tar livet av sig därför att hon vågade ignorera klasskillnader! säger Farrah Mustajärvi.

Hon kunde inte förlika sig med att detta kvinnofientliga drama skulle vara en av den svenska litteraturens höjdpunkter.

Farrah är utbildad matematiker och programmerare, men litteratur betyder mycket för henne.

-          Som invandrare är det viktigt att slå rot, och för mig är bästa sättet att hitta en författare som jag kan knyta an till, säger Farrah.

Hon påbörjade ett systematiskt sökande, det blev ”en ryggsäck med böcker” från biblioteket varje vecka under 15 år. Men hon hittar ”sin” författare tack vare en slump. Hon råkar läsa en presentation av Alfhild Agrells drama ”Räddad” i en katalog från förlaget Rosenlarv.

-          Jag beställde boken, läste den, och det var som ett hammarslag, säger Farrah Mustajärvi.

Räddad gjorde ett så starkt intryck att hon bestämde sig att översätta den till farsi, och på det sättet göra den tillgänglig för långt fler än bara de svensktalande. 2009 var översättning klar.

Och för Farrah Mustajärvi började ett spännande litterärt äventyr.

-          Jag läser allt av Agrell, och inte bara en utan flera gånger. Hon är så mångbottnad, jag hittar något nytt hela tiden, säger Farrah.



Hon betonar också att Alfhild Agrell är en högst aktuell författare, och räknar upp flera teman som återkommer i hennes författarskap: psykiska åkommor, miljöproblem, finanskriser, konformism i samhället.

2010 bestämmer sig Farrah att resa upp till Härnösand på Agrells födelsedag, och hylla henne genom att läsa ur sin farsiöversättning på författarens grav. Nästa lyckliga slump är att redaktören på Rosenlarv råkar vara Moa Holmqvist, som är från Härnösand. Hon sätter Farrah i kontakt med en kvinnogrupp i Härnösand som har börjat intressera sig för den då nästan helt bortglömda författaren.

Resten är som det heter historia. Och en del av den historien är att Alfhild Agrell-sällskapet bildas. Farrah Mustajärvi protesterar när Anna-Lena Lundblad från sällskapet säger att hon är upphov till sällskapet, men går gärna med på att bli kallad dess ”katalysator”.

Alfhild Agrell-sällskapets senaste aktivitet är ett samarbete med Mittuniversitetets förskollärarutbildning kring författarens enda saga ”Pompom”, illustrerad av Elsa Beskow. Det har resulterat i en utställning på Sambiblioteket, dockteater, med mera.

I samband med projektet har Gun-Britt Hedström från Umeå föreläst om Pompom ur språk- och bildsynpunkt, medan Farrah Mustajärvi har hållit ett föredrag om sagan ur ett matematiskt perspektiv. Agrell umgicks med väldens första kvinnliga matematikprofessor (och Sveriges första kvinnliga professor!) Sonja Kovalevsky, och hade trots avsaknad av formell utbildning god förståelse av matematikens lagar.

-          Det är ett fyrverkeri av tal, hon är som vår tids da Vinci, säger Farrah Mustajärvi.

För mer info se Alfhild Agrell-sällskapets hemsida: www.alfhildagrell.se