Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 30 september 2015

Ensamheten i Nigeria



Den omättliga vägen
Ben Okri
Övers: Jan Ristarp
Modernista
(Första gången på svenska 1993)

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Hans yngre landsman Ben Okri väljer i sitt Booker-belönade mästerverk från 1991 ”Den omättliga vägen” att lösa, eller rent av upplösa, motsättningen genom ett djärvt formförsök som förenar realismen med en mytisk verklighet.

Romanens berättarröst är pojken Azaro. Hans namn är en avledning av Lazarus, Okri väjer inte att blanda in kristen och annan mytologi. Azaro är egentligen ett andebarn, dömd till ständig pånyttfödelse efter ett kort liv. Men då han inte uthärdar sin mors sorg bestämer han sig att bryta med andevärlden och leva ett människoliv.

Romanen är kronologiskt berättad, häpnadsväckande fantasirik och med ett tonfall som ligger den muntliga traditionen nära. Den glider lika obehindrat som oförskräckt mellan jordelivet och andevärlden. Skildringen är mättad med svårtydd symbolik, dunkla antydningar och vida referenser, och jag är ganska säker på att jag missar åtskilligt under läsningen, och förmodligen förstår inte en hel del annat.

Andevärlden med alla dessa väsen, gengångare och dubbelgångare som kommer och går genom berättelsen kan på ett sätt tolkas som jordelivets kontrast, allt det som livet hade kunnat vara, men inte är. Liv är förvisso frihet men tillståndet för människornas samhälle är bedrövligt, och romanen är en deprimerande resa genom armod och elände.

Fattigdom, slit och förnedring, skriande orättvisor och ett politiskt liv präglat av korruption och gangstervälde ger ett förtvivlat uttryck för den djupa frustration och besvikelse över självständighetens svikna löften och förhoppningar.

Våldet är ständigt närvarande, föga förvånande i ett land som än idag hanterar erfarenheterna från Biafrakriget, och som fortfarande plågas av endemiska våldsutbrott. Ett ständigt återkommande motiv i romanen är överdådiga fester som urartar i fullständig förödelse i apokalyptiska undergångsvisioner skildrade med ett våldsamt ordflöde driven av vrede och häpnad.

Mitt i all denna mörka förtvivlan finns det en öppning. Makten går att få på fall, även om det kostar på, och som Okri uttrycker det med en typisk formulering: ”det finns en orsak till att jorden är rund”. Skönhetens och rättvisans tid är – trots allt – på väg.

Och vägen framåt mot framtiden finns i frihetsdimensionen. Hela romanbygget vilar på att Azaro väljer livet, med all dess ofullkomlighet. Det är i själva ofullkomligheten som frihetens trånga port står att finna. Men för Okri är friheten både individuell och kollektiv. Varje enskilt liv utgör en del i en mänsklig gemenskap, och det är i minnets djupa brunn som hela vår historia berättas. Både individernas och samhällenas.

Processen när det traditionella samhället kolliderade med det moderna, när människorna flyttade från byarnas uråldriga gemenskap till storstadsslummens atomiserade tillvaro, har slitit sönder mellanmänskliga band. Azaros pappa, den outtröttlige kämpen vars idealism uppfattas som bisarr är ensam eftersom ”han inte såg de andra”.

Eller med ännu en typisk Okri-formulering: ”Människorna är gudar gömda för varandra”.

Det är en ensamhet som är på samma gång ett existentiellt och ett politiskt fenomen. Här går att se en spännande parallell till Garcia Marquez ”Hundra år av ensamhet”.


Lika mäktigt, säreget och unikt i sitt slag.

onsdag 9 september 2015

De tar inte bussen till storstan



Jag minn när filmen ”Änglagård” blev en stor succé utomlands, och skördade bland annat framgångar i Australien, och jag uttryckte min förvåning för en australiensisk bekant. Han skrattade bara och sa: ”Det finns många Änglagård i Australien”.

Och så är det nog. Det är lätt att missa alla likheter för alla skillnaderna. Det finns en glesbygdsproblematik på många håll i världen, och problemen som man dras med där liknar i mångt och mycket de här hemma.

Argentinaren Ricardo Piglia placerar handlingen i sin andra roman på svenska ”Mål i mörker” (Tranan; Övers: Yvonne Blank) i en liten sömnig stad på landsbygden i provinsen Buenos Aires. Staden för en tynande tillvaro, det lilla som sker händer sävligt och långsamt, utom skvallret som färdas snabbare än ljuset. När en mystisk främling anländer börjar spekulationerna frodas. Och när han dessutom hittas mördad på sitt hotellrum exploderar småstaden i misstankar riktade mot allt och alla.

Skickligt spinner Piglia en intrikat intrig, och låter den ta oväntade vändningar. Språket är enkelt, rikt och spänstigt, med cyniskt humoristiska formuleringar i stil med: ”en trevlig, mörkhyad yngling av obestämbart ursprung som talade en spanska som lät som om den var hämtad från en dubbad teveserie.”

”Mål i mörker” är till formen en kriminalhistoria men är egentligen en allegori över det argentinska samhället med dess korruption, politiskt maktmissbruk och kapitalistisk rovdrift. Argentina är ett land med en egenartad historia, ojämn ekonomisk utveckling och ett förvirrat iddeologiskt landskap. Det är ett land av många mystifikationer, ett samhälle som kan vara nog så svårt att förstå sig på, eller som den gammaldags hederliga polisen Croce i romanen uttrycker det: ”Man behöver ta sig någon vecka på hispan eller kåken då och då för att förstå vad det är som händer i det här landet.”

Romanens titel är symbolisk och är en referens till Falklandskriget – eller Malvinaskriget om man så vill – som är ett nationellt trauma i Argentina. Piglia syftar på att de brittiska soldaterna var utrustade med infraröda glasögon som gjorde det möjligt för dem att se och träffa ett mål i mörkret. De argentinska soldaterna var chanslösa offer.

Kampen är ojämn och avgjord på förhand, oskyldiga hamnar bakom galler, de skyldiga går fria, den politiska eliten skiftar ansikten men behåller makten, den ekonomiska ”nödvändigheten” krossar allt i sin väg, och den som vill förverkliga sina drömmar tvingas betala ett orimligt högt pris.
Kanadensiska Lise Tremblay är inte lika drastisk i sin skildring av den franskspråkiga glesbygden i Quebec i ”Hägern” (Rámus. Övers: Elin Svahn) Och här är likheterna med Sverige – och Norrland – också mer slående. Det är avfolkningsbygder, ungdomarna flyttar till stan, också kvinnorna sticker, jordbruket lönar sig inte längre, och kommunalrådet – borgmästaren, som är den stolta titeln i Quebecs kommuner – är beredd att sälja sin egen mamma för en företagsetablering, sak samma om det handlar om tillverkning av flytvästar i betong eller en produktion som efter en kortvarig och intensiv rovdrift lämnar oreparabla miljöskador efter sig – och som givetvis måste betalas av lokalbefolkningen.

Moderniteten är emellertid inte helt borta, tillgången på knark är nämligen mycket god.

Patentmedicinen mot avfolkningens farsot stavas TURISM. Ej blott Sverige turismsatsningar har.

”Hägern” består av fem korta berättelser som hänger ihop genom platser och personer som återkommer. Stilen är en rak och osentimental realism med stark lyhördhet för vardagens nyanser. Berättarperspektivet skiftar mellan infödingar och storstadsbor på besök.

Hos både Piglia och Tremblay framstår glesbygden som ett exotiskt minnenas kyrkogård. Här finns också en stor fara och en brist. Bägge författarna ligger farligt nära standardiserade klyschor. Inte minst Piglia, som räknas som en av Argentinas främsta författare, har en distanserad attityd och använder sig av kraftiga stereotyper i sina beskrivningar av småstaden och dess invånare.

Tremblay är mer nyanserad, men även hos henne finns en obehaglig stämning av ”Jägarna”, med en karikatyrbild av glesbygdens människor som primitiva losers.

Här kan det finnas en inneboende problematik med att skildra glesbygden litterärt. Gör man det inifrån är det lätt att bli hemmablind, en skildring utifrån däremot riskerar att vara exotiserande och von oben.


Bilden av glesbygden är sammasatt och det är inte lätt att göra den rättvisa med alla dess kontraster och motsättningar. Men det finns ett växande intresse att skriva litteratur om dem som inte tar en buss om dagen till Stockholm. Eller till Buenos Aires och Montreal.


tisdag 8 september 2015

Kverulantisk orgie om "det eviga Ryssland"



Tellurien
Vladimir Sorokin
Övers: Ben Hellman
Norstedts

Den ryske författaren Vladimir Sorokin har med mäktig fantasi skrivit flera förment historiska, eller kanske snarare förment futuristiska, romaner som är en förödande kritik av det postsovjetiska Ryssland.  I sin senaste roman ”Tellurien” vidgar han vyerna och söker sig ut i Europa.

”Tellurien” är en dystopi som utspelar sig några hundra år framåt i tiden. Efter flera våldsamma krig, med bland annat en invasion av talibaner, har Europa splittrats i en lång rad små feodala stater, med mer eller mindre auktoritärt styre.

Den tekniska utvecklingen har både tagit ett kraftfullt språng framåt och åtskilliga steg bakåt. Energibristen är självklar.

Området kring Moskva, kallat Moskovien, är vad som är kvar av det ohjälpligt imperialistiska Sovjet/Ryssland. Staden är dessutom delad av en mur (!), och på ena sidan av muren får bara kineser bo, som ett led i Nya Ekonomiska Politiken. Kina tycks finnas tämligen intakt, och har stort inflytande, vilket återspeglas inte minst i språket, där kinesiska ord och fraser skjuts in hela tiden, på samma sätt som med vår tids anglicismer.

Styret i Moskovien är en kombination av kristen ortodoxi och kommunism, med en diktatorisk Härskare.

Sorokin blandar friskt stilar och genrer, han använder sig skickligt av brev, dagböcker, dramatik, bön, propaganda, romantik, heroisk socialrealism.

Och naturligtvis finns också i denna roman en mystisk drog med undergörande magisk verkan.

Det är möjligt att boken kan ha behållning för den som läser Sorokin för första gången. Har man läst honom förut är det mest bara gammal återanvänd skåpmat, låt gå mycket välskriven, och med ett och annat kul uppslag.

I ”Tellurien” mal Sorokin på tomgång i en kverulantisk orgie där det ”eviga Ryssland” är hopplöst auktoritärt, våldsbenäget och försupet, medan Europa är lika hopplöst oförmöget att förstå den ryska själens outgrundliga djup.

Ben Hellmans översättning är emellertid ett mästerverk i den högre skolan av språkligt konstnärskap.

måndag 7 september 2015

Apartheid i ny skepnad



Svarta vatten
Attica Locke
Övers: Ia Lind
Leopard förlag

Litteratur från USA handlar mycket om ras. Attica Lockes ”Svarta vatten” handlar väldigt mycket om ras.

Det är en historia om systematisk diskriminering, oprovocerat våld, brutala övergrepp, som inte sällan slutar i ond bråd död. Det är som ett krig, där ena parten är så mycket starkare. Och frågan är om ett samhälle som kan tillåta all denna rasism kan kallas för demokratiskt fullt ut.

Men det fanns motkrafter, inom det vita samhället, men framför allt inom den svarta medborgarrättsrörelsen. Den bekämpades av det officiella USA på ett direkt upprörande sätt, med skandalartade lagövergrepp, ”lagens kreativa arm /../ i Södern”, betalda provokatörer, återigen våld och rent av regelrätta avrättningar.

Romanen utspelar sig i Houston, Texas 1981. Nu är det andra tider. Mycket har blivit vunnet, den öppna diskrimineringen är borta, och de svart har fått ”rätten att rösta på en dumskalle istället för en annan.” Pengarna har ersatt raslagarna, och en milt förtäckt form av apartheid upprätthålls genom ekonomiska klyftor.

Bokens huvudperson Jay är en veteran från medborgarrättsrörelsen som har resignerat, ägnar sig nu åt sin karriär som advokat och sin nybildade familj. Han hanterar sin besvikelse genom att hålla sig undan från den kamp som ändå pågår, men som har andra, mer jordnära, mål än 60-talets uppror: ”De vill inte ha någon revolution. De vill ha högre lön.”

Kvar inom Jay lever en inre rädsla från de rasistiska övergreppens mörka tid, och omständigheternas händelseutveckling tvingar honom undan för undan att ta uti med det förflutnas skräckdemoner.

Till formen är ”Svarta vatten” en politisk thriller som gränsar till kriminalroman. Attica Locke skriver en glödande prosa, med ett målande språk full av träffsäkra och drastiska metaforer och kraftfulla budskap.

Det handlar om det andra stora ämnet i USA efter ras – olja! Det rullas upp en fascinerande men synnerligen smutsig historia om maktmissbruk, ohederliga affärer och en visserligen ohelig men inte alldeles ovanlig allians mellan myndigheter och storkapitalet.


Välskrivet och engagerat. Noterbart är att författaren har fått sitt förnamn efter revolten i Atticafängelset 1971.

söndag 6 september 2015

From Russia with love



En rysk historia
Bengt Jangfeldt
W & W

Jag delar med Bengt Jangfeldt fascinationen för Ryssland, dess språk, kultur och historia. Men om mitt intresse är så att säga genetiskt betingat, är hans mer av det dunkelt oklara slaget, som intressen ofta är.

En antydan till förklaring kan finnas i hans tidiga intresse för det ryska poesiavantgardet, om vilket han tillsammans med Gunnar Harding har skrivit boken ”Den vrålande parnassen”, det sker ju en kreativ eruption inom rysk litteratur åren efter revolutionen, under det tidiga 20-talet skapar författare och poeter nytt och spännande besjälade av drömmen om en ny och bättre värld.

En period som dessvärre tog snabbt slut.

Bengt Jangfeldt är bland de första i Sverige att studera ryska på gymnasiet, och 1967 kommer han till Sovjet, på en skolresa till Leningrad. Han noterar att det sovjetiska samhället tedde sig främmande men inte avskräckande, rent av en aning tilltalande i vad han då i tidens antikonsumistiska anda uppfattade som ”en annan, mer asketisk livsstil” – och som ryssarna förmodligen uppfattade som något helt annat.

Det blir många fler resor, han bor och i Sovjet en längre tid några gånger, och det blir många fler tillfällen att bekanta sig med Sovjetlivets problem och absurditeter. Antikonsumism blir till antikommunism, och hans försiktiga förundran utvecklas till totalt avståndstagande till den rigida och repressiva byråkratidiktaturen. Men vurmen, fascinationen, för den ryska kulturen lever förstås kvar.

Bengt Jangfeldt är svensk mästare i biografiskrivande, han har skrivit om Axel Munthe, Vladimir Majakovskij, Raoul Wallenberg, och samtliga böcker är veritabla mästerverk i genren. I synnerhet Majakovskijbiografi är i världsklass.

I ”En rysk historia” har Jangfeldt svårt att bestämma sig vilken slags bok han skriver. Det är inte en självbiografi, inte heller en essäbok eller reportage. Att vara genreöverskridande kan vara mycket fruktbart, men här fungerar det inte. Det är splittrat, långa delar känns helt omotiverade.

Men boken är väl värd att läsas ändå, den har flera oemotståndliga förtjänster. Bengt Jangfeldts hyllning av Lili Brik, Majakovskijs musa, strålar av kärlek och beundran, hans näst intill helfigursporträtt av Joseph Brodsky kommer nära mästarnivån i Jangfeldts biografiskrivande.

Här passerar också revy ett imponerande persongalleri av alla dessa egensinniga ryska intellektuella, men också en och annan särpräglad svensk kulturpersonlighet, Ulf Linde, Erland Josephson, Lars Gyllensten.

Lite lokalanknytning finns det också. Lena Fries-Gedin, översättare från Härnösand, är tydligen god vän med paret Jangfeldt, och hon dyker upp perifert upp i boken.

Bengt Jangfeldt har också en osviklig känsla för detaljer, den där lilla, oftast tillfälliga, iakttagelsen som säger mer än tusen avhandlingar.

”I en by fann vi en gatstump med det osannolika namnet ’III:e Internationalens 2:a återvändsgränd’”. Ridå!

lördag 5 september 2015

Kapitalism i kris - Kajsa Ekis Ekman om Grekland



Krisen i Grekland har haft ett tydligt drag av grekiskt drama, där handlingen obevekligen går mot katastrof. Men det var knappast ödet som bestämmer utvecklingens gång, här finns det andra, och mycket mäktiga krafter i rörelse. Och en mytbildning som inte heller den står antiken efter.

En person som är mycket insatt i situationen i Grekland är författaren, journalisten och vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman. På onsdag kväll var hon på inbjudan av Vänsterpartiet i Härnösand och föreläste på Sambiblioteket om sin bok Skulden – Eurokrisen sedd från Aten.

Titeln är symptomatisk för hennes syn på skeendet. Ekis Ekman ser inte krisen i Grekland som ett särfall, något specifikt grekiskt, typiskt för grekisk kultur och mentalitet som en del har hävdat, inte heller som ett utslag av grekisk lättja och alltför generösa välfärdssystem, utan som ett led i den värsta kris som har drabbat kapitalismen sedan 30-talets depression.

Hon inledde med att slå hål på alla de myter som har spridits om Grekland. Samtliga har visat sig vara osanna, grekerna jobbar mer än genomsnittet i EU, de går också senare i pension. Hon berättade om en skröna som har spridits i pressen över hela Europa om ett sjukhus med drygt 40 trädgårdsmästare – siffran varierade från tidning till tidning – och med ingen trädgård. Det var enkelt att kolla att hela historien var ett rent påhitt.

Grekland är förvisso ett land med stora inhemska problem, framför allt korruption och klientelism, men krisen är från början dels importerad från USA, dels en logisk konsekvens av eurons konstruktion, som gynnar industriländer i norra Europa, främst Tyskland.

Ekis Ekman menar att krisen accelererar när den så kallade Trojkan, IMF EU och ECB, kliver 2008 in för att ”hjälpa” Grekland. Att krisen skenar beror i själva verket på Trojkans krisbekämpningsåtgärder.  Från 2008 fram till nu har arbetslösheten fördubblats, till makalösa 25 procent, och statsskulden stigit från 120 till 185 procent.

Vänsterkoalitionen Syrizas valseger gav grekerna framtidshoppet och stoltheten åter, men det dröjde inte länge förrän landet tvingades ner på knä igen.

Kajsa Ekis Ekman hade ingen bra förklaring till premiärminister Tsipras agerande i förhandlingarna, som ju slutade i totalt nederlag för Grekland.


På frågan om vad grekerna anser att vi kan göra, svarade Ekis Ekman att de inte vill ha någon välgörenhet, utan uppmanar oss att kämpa för rättvisa villkor i vårt land. Det är samma kamp överallt.

fredag 4 september 2015

Det var inte bättre förr



Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om.

Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver inte betyda att alla är det.

Såg på Rapport häromdagen två mycket spännande inslag, de kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökade bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.

Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det var tydligen ont om pengar…

På 70-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, idag kör det i 40.

Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.

Ungdomar idag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.
Tillbaka till 70-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 70-talet allt mer förhistoriskt.

I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte vad dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.

För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.

Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje-, och till och med fjärde-. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.

Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudier och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.

Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.

Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.

Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1700-1800 per månad efter skatt, vilket var egentligen inget vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.

90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa idag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?

Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.


Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.

torsdag 3 september 2015

Zenkonst i Nyland



Multikreativa konstnären Geoff Gray flyttade från Australien till Docksta. Nu visar han sin konst på Tingshuset i Nyland.

I samband med Chip Taylors konsert på Tingshuset i Nyland hade Geoff Gray vernissage för sin utställning där.

Geoff kommer ursprungligen från Australien men bor sedan 16 år tillbaka i Docksta. Han är förutom konstnär också musiker, singersongwriter och designer, och den oförbätterlige vitsmakaren Fredrik Högberg har döpt honom till konstens schweiziska armékniv.

Utställningen på Tingshuset är sparsmakad och alla verk är helt nya. Tavlornas tillkomst har en ganska speciell historia. Geoffs dotter hade färgat håret och det blev henna kvar. När den hade torkat blev Geoff Gray helt fascinerad av färgnyansernas rikedom och konsistensens formbarhet.

Då föddes idén att använda hennan, tillsammans med bläck som Geoff annars gärna arbetar med, för en serie tavlor skapade enligt principen som kallas för Zen one stroke. Den påminner delvis om akvarellteknik, och Geoff beskriver den som "frihet i ett (pensel)drag".

Motiven är nonfigurativa, öppna för tolkningar, och där alla kan upptäcka olika saker. Eftersom vi är på Tingshuset väljer jag att se olika instrument. Bastuban är självklar, ser också tydligt en gitarr och en fiol. Ett trumset?


Överdådig fantasi med strikta linjer, frihet och behärskning i ett och samma uttryck.

onsdag 2 september 2015

Megahits med en megaartist



Chip Taylor är nog inte särskilt känd för den breda publiken. Och ändå har han skrivit låtar för storheter som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Bara för att nämna några. Inte nog med det, han är upphovsman till megahits som ”Wild Thing” och ”Angel of the Morning”. På fredag kväll uppträdde han på Tingshuset i Nyland.

-          Jag har ingen aning om vad som gör en megahit, men jag vill inte tänka på sånger på det sättet, säger Chip Taylor när tidningen får en pratstund med honom strax innan konserten.
-          Jag skriver inte för att det ska bli en hit, utan det är bara något som händer, en ton, några rader, som ger mig de där kalla kårarna i hela kroppen, och då måste jag fortsätta att skriva.

Han skriver hela tiden, släpper minst ett album per år, han har hunnit bli 75 år gammal, och han har tappat räkningen på hur många sånger han har skrivit. Men det förflutna betyder ingenting, bedyrar han, det är bara att gå framåt med nya sånger, nya framträdanden.

Han föredrar att uppträda på små ställen – som Tingshuset – där han behöver inget band, låt gå att hans norska ackompanjatör Göran Grini räcker för en hel symfoniorkester, vilken musiker! och där man lätt etablerar kontakt med publiken.

-          Det blir som att spela för en familj, och det blir lättare att ge av sig själv, säger Chip.

Hans konsert på Tingshuset har just precis den intimiteten och närheten som han talar sig så varm för. Det här är inte en kille som fyller Ullevi, det får andra som sjunger hans sånger göra.

Han berättar om sig själv, sin familj, viktiga händelser i sitt liv mellan låtarna, men han kan faktiskt också göra det mitt i en låt, och sedan fortsätta sjunga som om ingenting.

Och det kanske är en del av hemligheten, tänker jag, att hans musik har förmågan att skapa gemenskap, dels givetvis mellan artisten och publiken, men också vidare, att det är större än bara ett konkret framträdande på en given plats.

Låtarna är egentligen ganska enkla, de går ofta i samma tonart, Chip Taylor är kanske inte någon märkvärdig sångare, men han har en fantastisk timing i rösten, och en värme i stämman som trotsar nordisk kyla när som helst på året.

Han bygger upp sina låtar långsamt med små medel, undviker storslagna crescendo utan stannar på en vardaglig nivå som alla kan identifiera sig med. Lyhört skapar han poesi av vardagen på ett trovärdigt sätt, hans texter väjer inte för stora, angelägna frågor utan att ta till stora ord.


En megaartist helt enkelt.

tisdag 1 september 2015

På vandring med konst genom Sollefteå



Sollefteå är konststaden där konsten försvann. Nu vill stadens konstnärer åter göra den synlig, och ett led i denna strävan var helgens konstvandring. På 17 olika ställen i Sollefteå och några byar runt omkring kunde man besöka konstnärer och stifta bekantskap med deras konst.

-          Det är ett sätt för oss att visa upp vår konst, men det finns också ett vidare syfte, säger Jeko Haj Yusuf, ordförande i Sollefteås konstförening. Genom att lyfta fram bredden och mångfalden i Sollefteås konstliv vill peka på nödvändigheten av att det skapas en konsthall i staden.

Efter en utställning tidigare i somras när man såg vilket konstintresse det finns i Sollefteå bestämde man sig definitivt för en konstvandring. Valet av helg visade sig vara en lyckoträff, vädret var soligt och varmt, och helt perfekt för att glida runt och ta del av konst på hemmaplan. Meningen är förstås att konstvandringen ska bli ett återkommande evenemang.

Det är med konstrundor som med stora utställningar, det gäller att välja, sovra, prioritera, annars kan det bli alldeles för mycket.

Jag började naturligt nog i Jekos ateljé på Knivskärargränd. Det är alltid lika spännande att se hans stora dukar, målade med en form av skrapteknik, och med en underliggande dynamisk dialektik som bygger på motsättningen mellan het engagemang och sval distans.

Konstvandringens bärande idé är mångfald, och därför var det särskilt roligt att titta in på Paletten där 17 glada amatörer ställde ut. Här fanns hela skalan av tekniker, motiv och former, och nivån var så klart varierande. Gänget på Paletten stöttar varandra, de har kul tillsammans, och det de efterfrågar är – fler män i föreningen.

Det hör en konstrunda till att söka sig till nya och oväntade platser för att ställa ut. Michael Engman visade sina foton på Lilla caféet. Hans bilder söker att fånga skönheten i tillvaron. Motiven är staden, naturen och människan, avbildade på ett samtidigt närgånget och distanserat sätt.

Kanske än mer udda plats valde Miriam de Vicenti, som ställde ut på sin kolonilott vid Nipvallen. Det blir ett spännande samspel med omgivningen som passar Miriams lekfulla skapande särskilt väl, och förmår att öppna nya dimensioner.


Ett önskemål inför nästa års konstvandring i Sollefteå är att det trycks enkla och överskådliga kartor där samtliga utställarplatser är tydligt markerade, och att varje ställe har en väl synlig markering, på ungefär samma sätt som Nordingrå konstrundans sjömärke.