Rallylydnad – en ny hundsport hade uppvisning i Kramfors

Kramfors brukshundsklubb avslutade i lördags kursen i Rallylydnad med en uppvisning vid klubbstugan i Väja. Det är en helt ny gren inom hundsporten som bygger i mycket hög grad på kontakt och samarbete.

- Det är som freestyle, agility och lydnad i ett, säger Eva Christensen, som har lett kursen. Vi brukar lite humoristiskt kalla det för ”dansa med hundar”.

Man följer en bana där skyltar finns uppställda. Varje skylt beskriver ett visst moment som hunden tillsammans med sin förare ska utföra. Det som är specifikt för just Rallylydnad är att föraren får hela tiden prata och berömma sin hund medan man går runt banan. Det är också tillåtet att klappa i händerna, klappa hunden och kommunicera på andra sätt, som mycket man vill.

Till hundarnas besvikelse får godis inte delas ut förrän ekipaget har gått färdigt banan.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-31

Rallylydnad är en relativt ny sport. I Danmark och Norge är den redan i full gång. I Sverige hoppas man på att det ska bli en officiell sport nästa år. Än så länge är det mest i södra Sverige som tävlingar förekommer.

Genom kurser i Rallylydnad vill man i Kramfors stimulera intresset för sporten. Samtidigt betonar Eva Christensen att tävlingsmomentet är inte det viktiga i Rallylydnad:

- Det är ett sätt att aktivera hunden i nära samspel med husse eller matte där man uppträder som ett team. Också som tävlingsform är Rallylydnad ”mjukare”, och passar även för äldre hundar.

Dessutom är det nog enda sporten där publiken uppskattar att få skäll.

Folkhälsa i centrum i Kramfors

Lördagen gick i Kramfors centrum i folkhälsans tecken. Frånö SK ordnade motionsbingo, i saluhallen kunde närproducerade produkter inhandlas, och kommunens representanter informerade om folkhälsoarbetet i Kramfors.

Det var Frånö SK som tog initiativet till att arrangera motionsbingo. Banan som man fick gå var fyra kilometer lång, och det fanns kontroller i de deltagande butikerna. Inte mindre än 23 affärer ställde upp. Medan Sportklubben stod för själva arrangemanget, har Kramfors kommun skänkt vinstpriser. Det var bland annat böcker, biljetter till Stadsfesten, och presentkort.

Kramfors kommun hängde på Frånö SK:s initiativ och utökade det med folkhälsa och mat.

- Det var klockrent att göra det ihop med en sportklubb, sa Margareta Fällström från kommunens beredskapsmyndighet.

Hon informerade tillsammans med Maja Nilsson, kommunens folkhälsosamordnare, och Rebecka Ekvall, om hälsa, säkerhet och trygghet. Syftet var att uppmärksamma fysisk aktivitet, mat och sunda vanor, som är de viktiga faktorerna för att må bra.

- Vi hoppas att det blir en rolig dag som uppmuntrar innevånarna till bra kost och motion, sa Maja Nilsson.

En sund kropp hör ihop med en sund själ, och lämpligt nog ordnades fredag och lördag Konstdagar på torget i Kramfors. Det är tredje året som Kramfors konstförening arrangerar en ”gatuutställning”, där ett 20-tal lokala konstnärer visar upp sina verk.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-31

Veckan som kommer Vecka 22 2010

Debattens vågor går höga i Sverige. Ska kronprinsessans fader föra henne fram till altaret och överlämna till brudgummen? Är det kvinnoförnedrande? Är det förenligt med svensk äktenskapssedvänja? Ska inte folk få göra som de vill, prinsessa eller inte?
Ärkebiskopen har synpunkter men ändrar sig, insändare skrivs, människor går med i föreningar och ut ur kyrkor. Fortsättningen följer.

Veckan inleds med den amerikanske poetens Walt Whitmans födelsedag. Han skrev många fina dikter, och dessutom var han en rolig prick. Jag har hört följande historia om honom:

Vid Niagara går en man på lina över fallen. När han befinner sig mitt på tar han vinglande fram en fjol och börjar spela. Ur folkmängden hör man Walt Whitmans stämma: "Någon Paganini var han då inte!"

På tisdag är det årsdagen av Adolf Eichmanns avrättning 1962. Det är lite oklart om han togs av daga några minuter före eller efter midnatt. Hur som helst, ibland är det svårt att vara konsekvent i sitt dödsstraffmotstånd.

På onsdag är det 1555 år sedan vandalerna tågade in i Rom och plundrade staden under två veckor. Det är väl vad man kan vänta sig av vandaler. Nu lär deras dåliga rykte vara oförtjänt. Till skillnad från senare tids vandaler.

På torsdag är det Franz Kafkas dödsdag. Han gick bort 1924 bara 40 år gammal. Och visst, det finns ingen lämplig ålder att dö, men jag tror inte att jag är ensam om att tycka att han dog alldeles för tidigt.

Fredag markerar årsdagen av slaget vid Magenta 1859. Enligt historikerna en föga märkvärdig tilldragelse. Samtiden måste ändå ha uppfattat det som sällsynt blodigt eftersom det har gett namn åt en nyans av rött.

På lördag fyller Tommie C. Smith år. Han vann 200 meter i OS i Mexico, och slog världsrekord. Under prisceremonin protesterade Smith och bronsmedaljören John Carlos mot rasismen i USA genom att göra en Black Power-hälsning. En svart handske på en knuten näve höjdes till skyn. Skandalen var ett faktum, och de två uteslöts ur den amerikanska truppen och hindrades från vidare tävlande i OS. Guldmedaljören Smith och bronsmannen Carlos fick 48 timmar på sig att lämna OS-byn. Väl hemma betraktades de som avskum som skändat den amerikanska flaggan och vanärat det amerikanska systemet. Den svenske kommentatorn - var det Sven "Perplex" Pettersson? - var upprörd över de två löparnas beteende.

Grattis Tommie!

Veckan avslutas med årsdagen av D-Day, de allierades invasion i Normandiet. En andra front öppnades i Europa i ett av militärhistoriens största fiaskon, som dock inte slutade i fullständigt misslyckade tack vare fiendens totala underlägsenhet. Sedan dess är västeuropéerna och amerikanerna övertygade om att det var de som räddade världen undan nazismen.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-30

Tidsresor

Jag var en av de strandsatta på grund av askmolnet. Rent bokstavligt faktiskt, vi var nämligen på chartersemester till soliga nejder. Låg just på stranden när en kvinna, hon var från Boden, kom fram och berättade om vulkanutbrottet på Island. Det var inte helt lätt att förstå vad det hade med oss att göra, det är långt från Island till Egypten. Hennes farhågor att det kunde bli problem med att flyga hem tog vi inte heller till en början på större allvar.

Snart blev vi varse hur fel vi hade. Det gick inte att ta sig hem, i varje fall inte med flyg.

Ovissheten var jobbig, men det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi fick två dagar extra semester, nu dessutom med det märkliga charterfenomen som kallas för All Inclusive. För er som inte vet betyder det smaklös buffé två gånger om dan och fria drinkar.

Sedan flög vi till Aten, och påbörjade därifrån en odyssé med buss och båt genom Europa. Vi kom hem sex dagar senare än planerat.
Förutom den helt uppenbara och banala slutsatsen att det går aldrig som man har tänkt sig, kan man också konstatera att vårt samhälle har blivit mycket sårbart. Det är lite av en paradox – ju mer kontroll vi skaffar oss över naturens krafter desto mer beroende av dem blir vi.

Men den långa resan hem fick mig också at fundera över andra saker. En sådan resa när den går som planerat, och som vi helt självklart förväntar oss att den ska göra, tar det några timmar, och vips är man hemma. Det är visserligen trångt, obekvämt, bullrigt, snubben framför fäller ner sitt säte alldeles för långt ner, för att inte säga vad hans j..a barn håller på med. Men vad spelar det för roll, det går fort!
Snabbheten är en dygd i sig, även om det oftast är oklart vad vi ska göra med tidsvinsten. Det finns dessutom praktiska skäl att sno sig, den lilla ynkliga semestern man har håller på att ta slut. Vi sliter större delen av året, och sedan kommer höjdpunkten – några veckors avkoppling och vila. Det är klart att det då gäller att skynda allt vad man förmår.

Annat var det på den tiden då nöjesresandet var förbehållet överklassen. Då åktes det båt, det bekvämaste sättet att färdas på, man umgicks, var allmänt kultiverad och ägnade sig åt att göra ingenting under en längre tid.

Vi fick åtta timmars arbetsdag 1919 (låt gå att förslaget läckte som ett såll, med alla undantag). Det är 90 år sedan. Lagstadgad semester infördes 1938. Då var det två veckor, nuvarande nivån på fem veckor kom 1978, över 30 år sedan alltså.
Ser man tillbaka 90 år har samhället utvecklats alldeles oerhört. Den tekniska utvecklingen har varit hisnande. Produktiviteten har säkerligen ökat tusenfalt. Det har hänt åtskilligt också de senaste 30 åren.

Det borde i rimlighetens namn finnas utrymme för att arbeta mindre. Istället krävs det att vi ska arbeta mer och längre. Det är någon som tjänar på att du sliter häcken av dig, och det är inte du!

Det är hög tid att vi kräver längre semester, och framför allt kortare arbetsdag.
Sannolikheten att få gehör för ett sådant krav för minimal. Vilket är skäl nog att framföra det.

Publicerat i Transportarbetaren 2010-6

Lena Maria med körer sjöng in sommaren

Det var så gott som fullsatt i Gudmundrå kyrka på torsdag kväll när Vårkörfesten för tredje året i rad sjöng in sommaren. Evenemangets stora stjärna var solisten Lena Maria Klingvall, som i olika konstellationer sjöng ihop med fem olika lokala körer.

Lena Maria Klingvall, som är född utan armar, är sopran med hela världen som sitt arbetsfält. Särskilt populär är hon i Asien, framför allt i Japan, Korea, Thailand och Taiwan.

- I Taiwan är jag faktiskt hedersmedborgare, berättade hon stolt.

Hon är dessutom elitidrottare med två VM-guld och ett världsrekord i simning, konstnär – hon målar med foten, och författare. Just nu håller hon på med en bok med titeln ”Våga drömma”, om att förverkliga sina innersta önskningar trots alla begränsningar.

Lena Maria har varit studiekamrat på Musikhögskolan med Anna Larsson, organist vid Gudmundrå kyrka och kvällens körledare.

- Det tog 20 år för oss att göra något tillsammans, men nu är jag här, sa Lena Maria Klingvall.

Framför allt tyckte Lena Maria att det skulle bli roligt att uppträda med körer, då det ger variation och lokal förankring.

Hon hade lite att välja på, inte mindre än fem körer var på plats. Där fanns kyrkokören, Gudmundrå gospel, Utsiktskören – vars namn kommer från Utsikten högt uppe på Ringvägen, Happy kids, för barn mellan sju och tolv år, och Himlaskoj för de allra minsta från fyra till sex år.

Spännvidden på ålder var stor bland de deltagande körmedlemmarna. Den yngsta var blott fyra år gammal, den äldsta inte mindre än 85.

Repertoaren var genomgående religiös.

- Vi är i en kyrka, påpekade Anna Larsson.

Trots att ute var det gråtrist och kallt vårväder rådde det inne i Gudmundrå kyrka sommarvärme och solsken i allas sinne. Inte minst de allra minstas energiska sånginsats värmde och rev ner kvällens kraftigaste applåder.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-28

Vårda minnesstenen från Ådalen 31

Gudmundrå kyrkogård den 14 maj. Det är årsdagen av skotten i Ådalen. Står och betraktar minnesstenen vid de stupades grav. Tidens gång och vädrets makter har farit hårt med stenen.

Bokstäverna går knappt att urskilja, det är nästan omöjligt att kunna läsa de stupades namn.

Också plattan med Erik Blombergs dikt har nötts ner kraftigt. Det är med möda man kan läsa diktraderna:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Minnesmärket över de stupade 1931 är misskött. Det är illa för de levande i ett samhälle som missköter de dödas minne.

Nästa år är det 80 år sedan den tragiska händelsen i Lunde. Jag uppmanar därför nu vänsterpartierna, arbetarrörelsen, alla historiskt intresserade, och även alla dem som anser att det är viktigt att bevara samhällets kollektiva minne, att skjuta till medel, och/eller starta en insamling som möjliggör en renovering och fortsatt skötsel av minnesmärket på kyrkogården.

Att glömma det förflutna är att vara vilse i nuet och tappa riktningen in i framtiden.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2010-05-26

Den nakna sanningen

I samband med Konstrundan i Nordingrå arrangerades ett litterärt gästabud på Kiörningsgården, där Annika Burholm, Anette Lundkvist, Lars-Göran Söderberg och undertecknad läste ur egna texter.

Bilden är tagen av Ann-Cathrin Granbäck.

Succé igen för Konstrundan i Nordingrå

Den tredje upplagan av Konstrundan i Nordingrå blev en stor framgång. Särskilt på lördag som bjöd på vackert försommarväder var det många som sökte sig ut till hjärtat av Höga kusten. På 30 olika ställen runt om i trakten märkta med det röda sjömärket ställde ett 50-tal konstnärer ut. De konstintresserade från när och fjärran kunde beskåda måleri i olika tekniker, skulpturer, textilkonst, installationer, konsthantverk av alla det slag, ja snart sagt allt som ryms inom begreppet konst.

Kethy Sundlöf Bjesses Millennium Art-galleri var det första stället som mötte de besökare som kom från Gallsäterhållet. Galleriet i Åsäng är öppet varje sommar och Kethy ställer ut sina egna verk, textilier i lappteknik och oljemålningar. Dessutom har hon verk av några kända namn, bland annat Thage Nordholm, Johan Lundgren och Bengt Lindström. Mest stolt är hon över sina tavlor av Gösta Werner, som var vän och reskamrat med Evert Taube, och som illustrerade många av Taubes visor.

På Kiörningsgården träffade tidningen Marianne och Kurt Gillenfalk från Västerhaninge utanför Stockholm, och som har en sommarstuga i Klocke. De berättade att de hade varit vänner med Thage Nordlund, och att det var extra roligt att få se hans tavlor på Konstrundan.

Kiörningsgårdens Birgit Dahlgren, som ju är initiativtagare till hela idén med Konstrundan, var närmast lyrisk över årets upplaga.

- Det är en fördubbling av antalet besökare jämfört med förra året, som ända var bra, förklarade hon nöjt.

Hennes iakttagelse bekräftades av flera av de andra utställarna. Karin Hesse i Salsåker som ställde ut för första gången var närmast chockad när hon berättade att det var kö med folk redan på lördag morgon.

- Jag hann knappt få på mig byxorna, sa hon.

Konstrundan håller på att hitta sin form. Nytt för i år var några kringarrangemang med teater och författaruppläsningar, något som de flesta tror att det på sikt kan bli mycket mera av. Övikskonstnären Christer Carlstedt som ställde ut på Järnsta Kulturcafé, det ställe som hade i särklass flest utställare, tror på en konstkatalog till nästa år.

Det finns fler idéer för att berika denna annars så befriande okommersiella evenemang. Eller som Birgit Dahlgren uttryckte det:

- Friskt vågat, allting vunnet!

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)

Veckan som kommer Vecka 21 2010

Följetongen Lars Vilks fortsätter. Jag har skrivit det förut, och jag skriver det gärna igen: det är viktigt att vi står upp för yttrandefriheten. Hot och våld är helt oacceptabla. När detta väl har sagts tror jag att det är lika nödvändigt att se vad Vilks håller på med. Han har ritat Muhammed som hund och en "judesugga". Den ena är islamofob, den andra antisemitisk, båda är rasistiska. Det är viktigt att påtala det, och sluta behandla Vilks som en nationalikon, eller en tabubrytande innovatör som undersöker konstens gränser. Han är bara en pueril, rasistisk provokatör.

På måndag är Bermudas nationaldag. Hur kul kan det vara att leva i ett land som är mest känt för sina shorts? Och dessutom en "triangel" där man försvinner?

På tisdag är det Handduksdagen (Towel Day), som firas till minne av författaren Douglas Adams. Högtiden firas genom att man bär med sig en handduk hela dagen, vart man än går. Namnet på högtidsdagen kommer sig av att handdukar är ett viktigt inslag i Adams "Liftarens guide till galaxen". Dagen infaller den 25 maj varje år och firades första gången 2001, två veckor efter författarens död.

På onsdag är det årsdagen av att tsar Peter I, även kallad den store, förklarade 1703 St. Petersburg som Rysslands nya huvudstad. Den helt nybyggda staden låg i Ingermanland, ett område som ryssarna har ockuperat i anledning av stora nordiska kriget men som vid denna tid formellt fortfarande är svenskt. Peter var inte så bra på svenska, han kanske trodde att det hette Ingenmansland.

På tal om språkförbistring är det på torsdag Isadora Duncans födelsedag. Hon räknas som en av den moderna dansens pionjärer, och ett tag var hon gift med den ryske poeten Sergej Jesenin. Han talade inget annat språk än ryska, och det var hon inget vidare på. Äktenskapet var tämligen misslyckat, oklart om det var på grund av eller tack vare kommunikationsproblemen.

Isadora Duncan levde ett okonventionellt liv, och hon slutade sina dagar stilenligt på ett spektakulärt sätt. Hennes långa, fransade sjal trasslade in sig i ekrarna på en sportcabriolet vid en utfart i Nice, varpå hon bröt nacken.

På fredag är det födelsedag för William Pitt. Han var Storbritanniens premiärminister 1783-1801 och 1804-1806. Det var en karl med stake i. Han var dessutom Pitt den yngre. Det finns alltid en äldre Pitt.

På lördag är det årsdagen av Konstantinopels fall 1453, som markerar det bysantinska rikets slutgiltiga undergång. Det är förmodligen ett av de absolut viktigaste datumen i europeisk historia. Islam flyttar inpå knuten, och fortfarande efter mer än 500 år har vi inte lärt oss att leva med det.

Samma dag är det dessutom internationella fredssoldatdagen. Jag har ingen aning om vad det är för något. Låter som en oxymoron. Eller avses desertörer?

Veckan avslutas med Mors dag. Jag är i vanliga fall skeptisk till dylika bemärkelsedagar, det luktar för mycket geschäft om dem. Men visst är våra mammor värda att firas. Så låt oss glömma den kommersiella aspekten och unisont utbrista: Grattis mamma!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-23

Här smörade ingen för Livsmedelsverket

”Smörupproret” i Kramfors fortsätter. Föräldrarna i den numera riksbekanta gruppen ordnade på onsdag kväll ett seminarium i Ådalsskolans aula. Två forskare var inbjudna att tala om Livsmedelsverkets kostråd och margarinets farlighet.

- Mötet är en reaktion på kommunledningens ensidighet, som har bara bjudit in Livsmedelsverkets experter, sa Åsa Järnström, en av initiativtagarna.

Seminariet var sponsrat av Centerpartiet i Kramfors, som stod för fika.

Den ena experten var Uffe Ravnskov, läkare och forskare, bosatt i Lund. Han hävdade att Livsmedelsverkets varningar för mättade fetter var helt omotiverade. Livsmedelsverket förlitar sig på forskarstudier, och majoriteten av forskarna är bundna till läkemedels- och livsmedelsindustrin.

Dessutom låg prestige och inrutade vanor i vägen för en omprövning.

Ravnskogs uppfattning är att Livsmedelsverkets kostråd inte stämmer vid närmare granskning. Han påstod, förmodligen en smula provokativt att fett och kolesterol är hälsosamt, och att det i själva verket förhåller sig tvärtom:

- Svenska förskolebarn blir fetare ju mindre fett de äter!

Och den självklara slutsatsen blir då att margarin är inte bättre för barn än smör.

Den andra experten, Gunnar Lindgren från Göteborg, civilingenjör, musiker och amatörforskare, gick ännu längre. Enligt honom är margarin en helsyntetisk produkt, vars framställning genom ”brutal kemisk process” tillför så många kemikalier och tar bort så många naturliga ämnen, som till exempel vitaminer, att slutresultatet blir direkt hälsofarligt.

Lindgren trodde att många sjukdomar, som ADHD, astma, allergier och psykiska besvär kunde – åtminstone delvis – förklaras av giftiga kemikalier i organismen.

Efter de två föredragen vidtog en livlig diskussion bland de 50-tal åhörare som hade sökt sig till Ådalsskolan. Den allmänna uppfattningen var att barnens mat borde i större utsträckning vara närodlad och närproducerad, och det man kallar för ”naturlig”.

- Jag är inte kostexpert, men jag är expert på mina barn, sa Åsa Järnström.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-21

Årsdagen av skotten i Ådalen

Jon och Clary och deras barn lägger ner blommor på de stupades grav.

Veckan som kommer Vecka 20 2010

Äntligen vår! Och förhoppningsvis er också, den tid som kan ägnas åt trädgårdsarbete, ett hårt slit med att kratta, gräva och plantera. Särskilt nyttigt för alla intellektuella som sitter på baken dagarna i ända – om man nu kan uttrycka sig så?!!

I Norge börjar de veckan med att fira sin nationaldag, syttende mai. Och svenskarna blir såå avundsjuka, tänk sådan nationell sammanhållning, en sådan gemenskap och glädje! Ja, tänk. Själv är jag mycket tacksam för att bo i ett land där flaggviftande inte är så självklart, och att det saknas starka kollektiva erfarenheter (som ofta nog är traumatiska) att samlas kring. Tyvärr visar det desperata försöket att prompt införa en nationaldag också här – Sverige var jämte Storbritannien länge en av de få länder som saknade en officiell nationaldag – vilka tider som nalkas.

På tisdag infaller årsdagen av just en sådan nationell kollektiv erfarenhet som gett upphov till patriotisk mytologi. Det är nämligen 66 år sedan belägringen av Leningrad hävdes. Nästan tre år i blockad var till ända. Priset var naturligtvis fruktansvärt. Det har kommit en hyfsad roman i ämnet relativt nyligen. Här följer min recension av den:

ROMAN
Tjuvarnas stad
David Benioff
Övers: Ulf Gyllenhak
Forum, 2009

Andra världskriget saknar inte dramatiska händelser, och en av de absolut mest dramatiska var belägring av Leningrad. Under 900 dagar försökte de tyska nazisterna att svälta staden till underkastelse. Det här var Lenins stad, och därför hade det stort symbolvärde att erövra den. Hitler planerade att hålla en storslagen segerparad, och sedan jämna staden med marken. På motsvarande sätt var försvaret av Leningrad av största betydelse för den sovjetiska viljan att strida och försvara sitt fosterland.

Det lidande som framför allt civilbefolkningen utsattes för var obeskrivligt. Man uppskattar att över en miljon människor svalt ihjäl under belägringen.
Den amerikanske filmmanusförfattaren David Benioff har skrivit en roman som utspelar sig under några dagar under belägringen. Förment är det hans farfars historia, som är vid den tiden en ung man på 17 år som är på väg ut i livet, under omständigheter som med alla mått mätt måste betraktas som exceptionella.

Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Benioff har läst på och kan sitt ämne. De inledande avsnitten när vi får bekanta oss med huvudpersonen Lev och situationen i ”Piter”, som Leningradborna kärleksfullt kallar sin stad, tillhör avgjort bokens absolut bästa del. Mycket åskådligt förmedlar Benioff bilden av en stad där bristen på allt är så enorm att det inte finns ens någonting kvar till råttorna. Hungern är en ständig följeslagare, och människornas uppfinningsrikedom att få tag på vad som helst som innehåller lite proteiner är totalt obegränsad. Smaka bara på ordet ”biblioteksgodis”.

Här antyds fall av kannibalism, och det är svårt att veta hur mycket tilltro man ska sätta till sådana skrönor. Men det är svårt att inte hålla med om Levs lakoniska konstaterande att ”Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se…”

Stämningen i den belägrade staden präglas av en desperat beslutsamhet. ”Jag trodde på vår sak”, som farfar säger i början. Det här var nog mycket vanligt i Sovjet vid den tiden, även om det fanns mycket bitterhet mot ledningen för alla svidande nederlag som Röda Armén hade lidit mot de framryckande tyskarna. Det finns en oerhört talande bild, och det är metronomen som hörs på radion när det är inga sändningar. Ett hjärta som slår och talar om för världen ”jag lever”.

Alla är förvisso inte hjältar, och det finns förrädare, men de ses inte med blida ögon. Militärdisciplinen i Leningrad är drakonisk, och summarisk avrättning hotar för minsta förseelse. Människoliv är inte mycket värt, tvärtom det blir bara en mun mindre att mätta. Trots det är alla mycket frispråkiga, något som är allmänt omvittnat. Det är som om kriget har skingrat skräcken från de stora utrensningarnas tid under 30-talet. Inte för att minnen från den tiden var borta. Så gott som alla inblandade, med huvudpersonen i spetsen, har antingen drabbats själva eller har någon närstående som har gjort det. Men det är som om dödens närhet gör människor modiga, åtminstone i vissa avseenden.

Bokens styrka ligger just i det nyanserade och mångdimensionella. Därtill är ryssarna människor av kött och blod, och en del inte bara läs- och skrivkunniga utan kan citera hela *Eugen Onegin* utantill.

I bokens senare del råkar vår hjälte ut för ett fatalt missöde och måste bege sig ut på en ”mission impossible”. Han återvänder givetvis helskinnad, även om hans vän råkar symboliskt nog bli ihjälskjuten av misstag. Här tappar berättelsen tyvärr lite i tempo.

Inte för inte är Benioff filmmanusförfattare, romanen är uppbyggd som en serie filmscener. Slutet tråcklas ihop helt i enlighet med tvåloperans dramatiska logik.

Men det är som sagt mångfacetterat och kunnigt, dessutom flyhänt skrivet, och berättelsen saknar inte ett angeläget budskap.

På onsdag är det 28 år sedan IFK Göteborg vann UEFA-cupen. Eftersom svenska lag nuförtiden sällan vinner någonting i internationella sammanhang, och IFK Göteborg vinner ingenting i något som helst sammanhang, kan det vara på sin plats att påminna om denna händelse. I synnerhet som Blåvitt inte bara vann, de gjorde det dessutom på ett härligt sätt. De stackars tyskarna i Hamburger SV hade aldrig hört talas om begreppet forechecking, och förstod inte varför de svenska amatörerna inte backade hem som ett bortalag ska göra utan envisades med att konsekvent störa deras uppspel och helt respektlös sno av dem bollen. Det blev en förnedrande 3-0 vinst, och då kändes det så otroligt stort.

En dag och fem år senare var det dags igen. Inte lika imponerande den här gången dock. Blåvitt slog ett skotskt gäng, och det vet alla fotbollsintresserade att skottar spelar alltid bakfulla. Det är därför de aldrig vinner, trots att de är bäst i världen.

På fredag är det 56 år sedan motboken avskaffades. Det var slut på Albert Engströms skämt: ”Vad är det för ett folkbibliotek? Har ni inte ens en motbok att låna ut?!” Det blev skambelagda Systembolaget istället, och nuförtiden kan vi kröka ihjäl oss bäst vi vill. Skål!

På lördag är det årsdagen av slaget vid Granikos, där Alexander den store besegrade perserna. 334 före vår tideräkning. Det var på den tiden som Makedonien var en stormakt, som regerade över hela den då kända världen. Annat är det nu, man får inte ens bestämma sitt eget lands namn. Former Yugoslav Republic of Macedonia. No comments.

På söndag är det årsdagen av att den religiöse förkunnaren Girolamo Savonarola brändes på bål som kättare i Florens 1498. Savonarola hade själv varit glad i bokbål, och tydligen missat den, som man kan tycka, ganska uppenbara insikten att där man bränner böcker där bränner man snart människor också. Eller så visste han det, men kunde inte föreställa sig att han själv skulle falla offer för denna omilda behandling.
Hur som helst är både hans gärning och hans död en del i kyrkans föga ärorika historia och lika föga ärorika tradition av bristande tolerans och humanism.

Hur landet ligger

MUSIK
Läget 2010
Fred Lane och Kjell Westling.
YTF/Sony Music, 2010.

– Proggmusiken är vårt barn, och vi är proggmusikens barn, säger Fred Lane.
Hans och Kjell Westlings senaste skiva är bevis nog för det. Det är politiskt rakt genom. Hälften av låtarna är direkta angrepp på den borgerliga regeringens politik. ”Får jag va´sjuk tills min läkare säger att jag är frisk?”, fyndigt om Maud Olofsson och Rut-avdraget, Göran Hägglund ber en bön om att klara fyraprocentspärren, Fredrik Reinfeldt hånas.

De övriga låtarna är mer filosofiska, de handlar om hemlöshet, miljöproblem, konsumtionssamhället och tillväxtideologi. Fred Lane, som har skrivit text och musik till alla sångerna, berättar att även om mycket av inspirationen till skivan kom från den borgerliga regeringens dåraktigheter, ville han inte göra en propagandaplatta. Han anser att många av samhällsproblemen ingår i ett större ideologiskt sammanhang, som inte bara de borgerliga partierna bär skulden till. Privatiseringshysterin började redan med Kjell-Olof Feldt och Klas Eklund.

– Regeringen är en böld, som är ett symptom, inte själva sjukdomen, säger Fred.
Musikaliskt är skivan en blandning av traditionell visa och mer jazz- och bluesinfluerade toner, som för tankarna till Blå Tåget. Kjell Westling som har gjort alla arrangemangen och spelar alla instrumenten (nästan) har mycket riktigt varit medlem i gruppen.
Fred Lane påpekar dock att inget musikaliskt är Kjell främmande. Han borde veta, de två har spelat tillsammans i olika konstellationer i 40 år. Svensk och brittisk folkmusik – egentligen folkmusik från de brittiska öarna, säger Fred – spelmansmusik, visor, bland annat mycket av Evert Taube, den musikaliska bredden är stor.
– Kjell är som en skicklig stylist, säger Fred Lane, han hittar alltid rätt kläder åt mina melodier.

Plattan är inspelad i Kjell Westlings kök på en digital portastudio. Det är så de två brukar göra. Förutom Kjell och Fred är också Adam Poellinger med på ett hörn.
Självklart hoppas Fred Lane på en renässans för proggmusiken, ”den behövs nu mer än någonsin”, säger han. I texthäftet till skivan hänvisas till Verdandi och hemsidan www.gemensamvalfard.se.
Och hur läget är? Det är inget vidare, men det finns hopp. Kampen går vidare.

Publicerat i Flamman 2010-19

Ingen populär segrare

65-årsdagen av segern över nazismen har firats. Två gånger till och med. I väst gäller den åttonde maj, i Ryssland den nionde. Det finns visserligen högst prosaiska skäl till de två olika dagarna, och i år har dessutom ryssarna bjudit in sina forna allierade till en gemensam parad. Men inte desto mindre finns det en djupare symbolik i firandet av skilda segerdagar, det är som om de allierade i den oheliga alliansen mellan Stalins Sovjet och de rabiata antikommunisterna i väst har utkämpat två olika krig. På sätt och vis är det precis det de har gjort.

Det räcker nästan bara att titta på förlustsiffrorna. Omkring tio miljoner sovjetiska soldater stupade, de civila förlusterna är ännu högre, 15 miljoner mördade (varav en miljon var judar), sammanlagt alltså 25 miljoner människor. Eller annorlunda uttryckt omkring 15 procent av befolkningen. Det är ofattbara siffror, som talar sitt tydliga språk. Än idag har den demografiska balansen inte återställts. Det finns faktiskt fortfarande människor i Ryssland (och även andra delar av forna Sovjet) som försörjer sig på att för släktingarnas del leta efter folk som försvann under krigsåren.
Bara Polen kan uppvisa jämförbara förluster, där var de rent procentuellt något högre (bland annat är antalet mördade judar mycket större).
USA:s förluster var drygt 400.000 soldater, de flesta stupade i striderna i Stilla havet. De civila förlusterna är naturligt nog mycket små, det rör sig om 1.700 personer. De brittiska civila förlusterna är mycket högre, 67.000, och de militära förlusterna uppgår till knappt 400.000.

Frankrikes totala förluster var drygt en halv miljon människor, lite mer än hälften av dessa var civila. Av dem i sin tur var närmare 100.000 judar, som fransmännen själva i de flesta fall bidrog till att skicka mot döden.
De västallierades förluster var långt större i första världskriget.
Nazismens fasansfulla regim besegrades till priset av floder av sovjetiskt blod. Churchill och Roosevelt kunde spara sina medborgares värdefulla liv. Stalins belöning var dominans i Central- och Östeuropa efter kriget. Det kan tyckas cyniskt. Som Churchill enligt en anekdot skulle ha sagt till en medarbetare om stödet till kommunisterna i Jugoslavien: ”Varken ni eller jag kommer att leva där efter kriget”.

Röda armén var ingen populär segrare. Stalins brott fanns i det allmänna medvetandet. De sovjetiska soldaterna, pressade till det yttersta, uppfyllda av ett brinnande hämndbegär, plundrade och våldtog där de drog fram. I synnerhet när de ryckte in i Tyskland, och konfronterades med välståndet hos den nation som så hänsynslöst angrep deras land.
Med kalla kriget börjar, framför allt inom populärkulturen, ett försök att förminska och bagatellisera den sovjetiska insatsen i kampen mot nazismen. Det är ingenting annat än ren historieförfalskning.
Man väljer inte sina befriare.

Publicerat i Flamman 2010-19

Lekfullt, lättsamt - och lättviktigt

Det skapas mycket spännande litteratur i våra nordiska grannländer.

Det finns både likheter och skillnader ifråga om stil och ämnesval.

Lars Saaby Christensen tillhör Norges främsta författare. År 2002 fick han Nordiska rådets litteraturpris. Hans senaste roman ”Bisättningen” (W & W, övers: Olov Hyllienmark) innebär en viss utveckling av hans skrivande, då han närmar sig den postmoderna traditionen.

Det handlar om Kim Karlsen som vaknar naken i en hotellsäng, och har tappat minnet. Det enda han har att gå efter är en adressbok där han hittar sitt namn, sin adress och sitt telefonnummer. Dessutom tre andra, för honom helt okända, telefonnummer.

Det är en lovande början, som kunde utvecklas i intressant riktning. Istället får vi följa med på en surrealistisk resa genom Kim Karlsens förflutna. Det är som en färd genom någon annans dröm, helt obegriplig för de utomstående.

Enda gången som det bränner till, är skildringen av en av Kim Karlsens gamla vänner, som spelade i samma band en gång i tiden, och som ett av de mystiska telefonnumren går till. Det blir till en fin liten berättelse om 70-talets ungdomsuppror, 80-talets frustration och resignation, och slutligen nutidens oförmåga att hantera besvikelsen.

En helt annan bok är danska Synnöve Söes roman ”Pojken på stegen” (Övers: Melinda Hoelstad, Lindelöws bokförlag). Den handlar om Peter som är fem år gammal.

Han bor med sin mamma, som lever på socialbidrag, är helt apatisk, missbrukar tabletter och vältrar över allt ansvar på sin lille son. Pappan är frånvarande, utom vid några ytterst sällsynta tillfällen, som ändå inte blir särskilt glädjande. Ingen av föräldrarna har någonsin haft ett jobb, och deras lille son lever i ständig skräck för ”utskällningar, gapande och kränkningar” från sin egen mor och far.

Tyvärr är boken ganska ojämn. Bäst fungerar skildringarna av det ensamma barnet, nertyngt av ansvar och oförlösta drömmar, och fullt av liv och förhoppningar.

Gunnhild Öyehaug är en av Norges mest uppmärksammade yngre författare. Hennes romandebut ”Vänta, blinka” (Övers: Lotta Eklund, Forum) blev mycket upphaussad i hemlandet.

Här flätas några människoöden intrikat samman, några löper parallellt. Språket är visuellt, flera kapitel börjar med ”Och här ser vi…”, och filmscener blir utgångspunkt för tankar, resonemang och samtal. Här anknyts till ”Lost in translation”, ”Gudfadern” och ”Blecktrumman”.

”Vänta, blinka” är en roman i den postmoderna traditionen, med blinkningar och bugningar åt olika litterära och som här filmiska och musikaliska referenser. Det är som en lek, och lite som en tävling för läsaren.

Det är lekfullt, lättsamt och tämligen lättviktigt.

Dessutom är romanen alldeles för pratig. Stilistiskt låter den alltför ofta som en specialövning från en skrivkurs, låt gå en ganska lyckad sådan.

Helt innehållslöst är det förvisso inte. Inte minst finns här några fina skildringar av unga kvinnors livserfarenheter, och skarpa bilder av moderskapets våndor. Men det försvinner lätt i den allmänna lekfullheten.

Jag föredrar en litteratur som är på allvar.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)

Veckan som kommer Vecka 19 2010

Var är den globala uppvärmningen när man behöver den? I början av veckan snöade det! Det kanske är den isländska vulkanen med det tungvrickande namnet som ställer till det igen.

På måndag är det årsdagen av nazisternas bokbål utanför operan i Berlin 1933. Så där ja. Föredömligt med folk som tar verkligheten på allvar, och inte bara gnäller på kultureliten, utan också GÖR något åt saken.

På tisdag är det baron von Münchhausens födelsedag. Mannen är inkarnationen av berättarglädje och fabuleringsförmåga. Respekt! Dessutom har han gett namn åt ett syndrom, bara en sån sak.

På onsdag är det årsdagen av Oskar II:s kröning 1873. Det är faktiskt den sista kungakröningen i Sverige. Snart är det väl också dags för den siste kungen?

På torsdag är det Kristi himmelsfärds dag, då Jesus enligt Bibeln lämnade jorden och for till himlen. Jag antar att han flög, fast man vet aldrig med gudomligheter. Dagen infaller 39 dagar efter påskdagen, vilket är ganska ointressant. Intressantare är att det är en så kallad röd dag, vilket är ett folkligt sätt att säga att vi har ledigt från jobbet. Intressant är också att den alltid infaller på en torsdag, vilket gör den påföljande fredagen till en klämdag, och för de flesta en långledighet.

På fredag är två händelser värda att notera. Dels årsdagen av August Strindbergs död 1912, dels årsdagen av skotten i Ådalen 1931. Det finns ett klart samband. Strindberg var en radikal person, med en naturlig klasskänsla, och ett instinktivt ställningstagande för underklassens sak, vilket ofta nog förde honom på kollisionskurs med överklassen och dess lakejer.

Dessutom var Strindberg på fädernet bördig från Ådalen, från Strinne som ligger en bit utanför Kramfors. Strindberg lär betyda just mannen från Strinne, eller från berget i Strinne. I Kramforstrakten finns det många som på mer eller mindre goda grunder åberopar sitt släktskap med den store.

På lördag är det årsdagen av slaget vid Frankenhausen 1525, som utgör slutet på det blodiga bondekriget som rasade i tyska riket 1524-1525. Händelsen skildras mästerligt i Mika Waltaris "Mikael Ludenfot", inte minst med ett mycket levande porträtt av reformatorn Thomas Müntzer.

På söndag är det årsdagen av Gustaf Mannerheims intåg i Helsingfors 1918. Det markerar slutet på inbördeskriget i Finland. De vita med stöd av tyska elitförband hade segrat. Nu började segraren att skipa sin rättvisa. Resultatet blev den största slakten i Nordens historia. Den finska överklassens "frihet" och "demokrati" hade ett högt pris.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-09

Ångbåtarnas Ångermanälv

I söndags arrangerade Frånögruppen i samarbete med ABF ett mycket välbesökt ”Marint café” på Frånö Folkets hus. En tillfällig konstutställning av Bengt-Ove Björklund med marina motiv fanns på plats. Frånösonen Ralph Nordlander och Björn Lundin bjöd på musikunderhållning. Huvudnumret var ett föredrag av Bengt Westin om ångbåtstrafiken på Ångermanälven.

Bengt Westin har i många år intresserat sig för all sortens båtar på Ångermanälven. Han besitter imponerande kunskaper i ämnet, och har genom åren också samlat ett fantastiskt bildmaterial. Han är en rutinerad föredragshållare, som lågmält och spirituellt berättar på ett sätt som inte går att ta fel på hans brinnande intresse för ämnet.

Ångbåtstrafiken på Ångermanälven tar sin början i mitten av 1850-talet. Det sammanfaller med industrialiseringen här, och med sågverksepoken, då Ådalen var Sveriges i särklass mest expansiva område. De första båtarna var hjulångare. De flesta var beställningsverk från diverse sågverksdisponenter.

Många av båtarna var veritabla konstverk, med snirkliga dekorationer i både för och akter, och det fanns särskilda målare som arbetade enbart med båtutsmyckningar.

Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå var vid den tiden en av Sveriges mest trafikerade sjöfartsleder, och man uppskattar att sammanlagt har omkring 120 båtar gått i passagerartrafik på älven. Sjöfarten var en stor och viktig arbetsgivare.

Bryggorna låg mycket tät, och en båtresa kunde bli ganska dryg, från Härnösand till Sollefteå kunde det ta en hel dag, med otaliga stopp. Orter som Nyland och Nora var på den tid stora hamnar. Det var inte heller så noga med tidtabellen, åtminstone till en början, det blev bättre ordning så småningom. Ett omvänt ”världsrekord” innehas av en lastångbåt, med passagerare ombord, som tog över tre dagar på sig för denna resa uppför älven. I rättvisans namn ska tilläggas att det rådde svår dimma, och båten gick på grund minst tre gånger.

På de större ångbåtarna fanns det förstås servering, och man kunde få ett rejält mål mat för under kronan. Det låter lite idag, men var ganska mycket pengar på den tiden.

Ångbåtstrafiken minskar kraftigt när konkurrensen kommer från järnvägen. Det blir en påtaglig nedgång från 1894 då järnvägen byggs mellan Härnösand och Sollefteå.
1939 när andra världskrigets mörka moln tornar upp sig över världen upphör så ångbåtstrafiken på Ångermanälven helt och hållet.

Kvar från denna svunna epok är numera bara den pietetsfullt renoverade Dynäs II. Värt att nämna är också ångslupen Stjärn som sommartid går i trafik mellan Nordingrå och Mannaminne.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-08

Katynskogens mörka hemligheter

Den tragiska flygolyckan utanför Smolensk där den polske presidenten och många andra omkom, inträffade när delegationen var på väg till en minneshögtid för morden i Katyñ.
I samband med att Sovjetunionen som ett resultat av Molotov-Ribbentroppakten gick in i Polen den 17 september 1939 tillfångatogs omkring en kvart miljon polska soldater. På våren 1940 massavrättades efter ett beslut från högsta ort mer än 20.000 personer, främst officerare, i Katyñskogen utanför Smolensk, men också på flera andra ställen. Dessutom förvisades tusentals polska familjer till Kazakstan och andra central-
asiatiska republiker.

1941 när de politiska och militära allianserna hade skiftat om upptäcktes massgravarna efter de mördade polska officerarna av de framryckande tyska trupperna. Nazisterna gjorde naturligtvis ett stort propagandanummer av den makabra upptäckten, och det uppstod en allvarlig konflikt mellan Sovjets ledning och den polska exilregeringen i London, och samtidigt slitningar mellan polackerna och de västallierade.
Den sovjetiska taktiken var att skylla morden på nazisterna. Därmed börjar flera decennier av lögner, förnekande och förtigande av detta hemska brott. Ämnet var tabu i efterkrigstidens Polen, även om det var allmänt känt vad som har hänt och vilka som var de skyldiga. Numera har den ryska statsledningen erkänt den sovjetiska skulden, och de viktigaste dokumenten har blivit tillgängliga, nu senast också på internet.

Med en nästan kuslig tajmning kommer precis nu ut en bok av historikern och journalisten Peter Johnsson i ämnet. Han har tidigare skrivit en mycket förtjänstfull bok om polsk historia och han har länge varit Göteborgs-Postens utrikeskorrespondent i Östeuropa, och är numera bosatt i Warszawa.
Johnsson redogör mycket detaljerat för själva händelseförloppet, kanske rent av alltför detaljerat, som tvivlade han på styrkan i bevisen. Större delen av den rikt illustrerade framställningen ägnas åt den sovjetiska cover up-kampanjen och de västallierades ovilja att ta bladet från munnen.
Katyñ var utan tvekan ett avskyvärt brott av stora dimensioner. Men det är också en händelse som länge har utnyttjats av högern för att främja en chauvinistisk och antirysk politik. Inte minst den tragiskt omkomne presidenten Lech Kaczyñski var en stark företrädare för denna politik.

Tyvärr går Peter Johnsson rakt in i högerfällan. Redan i förordet när han vill understryka Katyñs betydelse i Polen citerar han aningslöst (antar jag) den ökände chauvinisten, xenofoben och antisemiten Andrzej Leszek Szczeúniak.
Den sovjetiska inmarschen i Polen beskrivs som själva syftet med Molotov-Ribbentroppakten, inte dess konsekvens. Johnsson betonar gärna den historiska kontinuiteten i de tysk-ryska kontakterna, tydligen i syfte att föra fram en ”lika goda kålsupare”-teori, Stalin och Hitler samma andans barn. För att få ihop det nämner Jonhsson inte med ett ord Münchenöverenskommelsen, bara det en bedrift i sig, han visar ingen som helst förståelse för Sovjets egen syn på andra världskrigets för dem så traumatiska historia, han slätar över den polska utrikespolitikens ödesdigra antisovjetism och blinda tilltro till västmakterna, och inte minst England och Frankrikes monumentala svek mot Polen, utan vilket historien skulle ha tagit en helt annan vändning.

Peter Johnsson efterlyser etisk dimension i politiken. Självfallet måste det finnas plats för principer och värderingar, krass realpolitik vore direkt frånstötande. Men vad menar han att de allierade skulle ha gjort? Brutit alliansen med Sovjet och därmed tagit på sig det blodiga priset för att besegra nazismen? Eller slutit förbund med Hitlertyskland mot Sovjet? Hade det varit mera etiskt?
Massmorden i Katyñ var ett fruktansvärt brott. Men är det verkligen motiverat att göra det till en grundval för Polens politik gentemot ett grannland? Eller något krasst uttryckt: varför är dessa 20.000 så exeptionellt betydelsefulla i ett land som har förlorat närmare sex miljoner av sina medborgare?
Realism och en pragmatisk attityd är en ovärderlig tillgång i politiken.

Publicerat i Flamman 2010-18

Arbetarnas situation värd kartläggning

Årets ranking från Svenskt Näringsliv av företagsklimatet i svenska kommuner har kommit. Och som vanligt kan några, oftast borgerligt styrda, kommuner sträcka på sig och förnöjt konstatera att nu har vi bevisat det igen.

Andra får lov att anlägga en allvarlig min och lova krafttag och nya prioriteringar, och gärna lägga in en tvivlande kommentar, att våra egna undersökningar visar att företagare i vår kommun minsann är nöjda, men oppositionen protesterar vilt och kräver krafttag och nya prioriteringar…

Bland de i mitten får man ta vara på de glädjeämnen som till äventyrs kan finnas. I min egen kommun jublar man över avancemanget på hela 20 placeringar och plats nummer 226 på listan, vilket av oklar anledning anses vara en stor framgång. Konsulter uttalar sig myndigt och tidningarna kommenterar.

För dem av oss som fortfarande vägrar att blint tro på den nya guden Tillväxt och dess profet Företagsamhet infinner sig frågan varför ingen rankar arbetarklimatet i vårt land. Någon, LO är väl den organisation som ligger närmast till hands, borde naturligtvis genomföra en motsvarande undersökning.

Färdigt att planka
Det är bara att kopiera Svenskt Näringslivs beprövade modell, och man kan rent av utgå från deras definition, låt vara i en något modifierad form, där lokalt arbetarklimat är detsamma som: summan av de attityder, regler, institutioner och kunskaper som möter arbetaren i vardagen. Sedan hämtar man data från SCB, till exempel: lönenivå, antal nyanställningar, nivån på arbetarskydd, grad av medbestämmande. Det går säkert att formulera fler parametrar.

Och så enkätundersökningen, där vi efterfrågar attityder till arbetare: allmänhetens, medias, kommunalpolitikernas, kommunaltjänstemännens och skolans. Det kanske finns fler.

Sedan har vi kommunens service till arbetare, regler och byråkrati, infrastruktur, och den måhända känsligaste frågan av alla – tillgången på kompetent företagsledning. Det sistnämnda är enkelt att kvantifiera, har chefer hög lön och generösa fallskärmar duger de högst sannolikt ingenting till.

Upplagt för uppmärksamhet
Slutligen hämtar vi in sammanfattande omdömen om arbetarklimatet i respektive kommun, väger in de olika faktorerna, det finns säkert kompetent folk inom LO som vet precis hur man gör, och så är det klart.

Alla Sveriges 290 kommuner rangordnade efter arbetarklimat, kommunalpolitikerna uttalar sig, massmedia rapporterar, ledarsidor kommenterar. En årligen återkommande undersökning som skulle kunna få oanade konsekvenser för samhällsklimatet i Sverige. Men det kräver mer än en reklamkampanj om vem som byggde landet. Det måste också finnas mod och vilja att formulera framtidsvisioner och ambition att bestämma dagordningen. Annars kommer någon annan att göra det. Precis som hittills.

Publicerat i LO-Tidningen 2006-05-26

Den dyraste koppen kaffe i mitt liv

På väg hem från semestern efter att ha blivit kvar på grund av askmolnet.

En dryg resa på sex dagar.

Första anhalten är Aten.

Resbyrån betalar ...
Av krisen syns här förstås ingenting. Vi bor på lyxhotell. Resebyrån betalar, tack och lov - billigaste rummet på det här stället kostar 4000 spänn.

De står också för maten. En tjusig middag i hotellrestaurangen serverad av gammaldags uniformsklädd personal.

... nästan allt ...
Kaffe ingår dock inte, det får vi betala själva. Priset - nio euro. En hundring för en kopp kaffe.

Crisis, what crisis?

Publicerat i LO-Tidningen 2010-05-05

En berättelse som griper tag

Anita Salomonsson har sina rötter i världens förmodligen författartätaste by, Hjoggböle mellan Skellefteå och Burträsk.

RelateratHon debuterade sent, först vid 59 års ålder. Sedan dess har det kommit en strid ström av romaner, skarpa kvinnoporträtt, öden som berör, alla fast förankrade i den västerbottniska myllan.

Den senaste romanen ”Lika som kärlek” (Norstedts) är inget undantag. Vi möter den vackra Margareta Johansdotter, en duktig och självständig kvinna, en smula egen, vilket väcker en hel del avund i nybyggarsamhället som präglas av ”sjukdomar, missväxt, svält och plågsamma husförhör”. Hon bär också på en längtan, bort från byns inskränkthet, till något bättre och vackrare, till en innerlighet, som det inte finns mycket av i det strikt skiktade hierarkiska samhället, där män och kvinnor i stor utsträckning lever i skilda världar.

Denna hennes längtan driver henne i armarna på den tjusige Pehr Eriksson, ”Stafträskarn”, och snart också mot undergången. Det är som ”Brott och straff” kombinerat med ”Uppståndelsen” i Västerbottens inland.

Hon överlever mot alla odds, tack vare en exceptionell inre styrka. Hon förmår också att återvända hem, och börja ett nytt liv, där nya generationer är redan redo att ta vid.

Anita Salomonsson skriver en vacker arkaiserande svenska med starka dialektala inslag. Bibliskt patos ligger hela tiden strax under ytan. Hela romanen är mycket konsekvent genomförd, och fram träder ännu ett fascinerande kvinnoporträtt, som ur historiens dunkel belyser sådana väsentliga frågor som frihetens olika dimensioner.

Romanens handling utspelar sig i början av 1800-talet, vilket kan tyckas avlägset, men det är faktiskt inte längre tillbaka i tiden än sex, sju generationer. Slutet är mycket känslosamt, men slutet här är också en början. Berättelsen är inte färdig, det blir den aldrig, utan den öppnar sig mot nya tider, nya öden.

På det sättet blir Margareta Johansdotters liv något oss angår oss idag. Angår och berör.

Maria Zennström är en författare som är en generation yngre än Anita Salomonsson. Hon debuterade 2001 med den kritikerrosade och prisbelönta ”Katarinas sovjetiska upplevelser”. Nu återkommer hon med en ny roman, med den något omständliga titeln ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” (Bonniers).

Det är en fråga som många onekligen skulle vilja ha ett svar på. Men det är tveksamt om Maria Zennström kan bidra med så värst mycket. I dagboksform berättar hon om sin längtan efter kärlek, efter sex, efter barn. Hon skriver också om sin komplicerade relation till sin mor, och någonstans i bakgrunden skymtar fadern, den legendariske kommunistiske kulturskribenten Per-Olov Zennström, här skildrad ganska ofördelaktigt.

Dessutom berättar hon om sina resor, faktiska och mentala, mellan Sverige och Ryssland, hennes två fosterländer, hennes mamma är nämligen ryska, och Maria Zennström har bott många år i Ryssland, i dåvarande Leningrad, och hon har bland annat gått ut Filmhögskolan i Moskva.

Som synes finns här åtskilligt stoff till flera spännande berättelser. Av det blir det tyvärr inte mycket. Dagboksanteckningarna är alltför fragmentariska och disparata. Framför allt är de privata utan att vara personliga, och berör därför inte. Maria Zennströms text angår bara henne, och hon lämnar läsaren i sticket.

Boktitelns fråga får vänta på sitt svar.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2010-04-28

Eldiga tal i Kramfors med välfärd i fokus

Trots det kyliga vädret höll både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet välbesökta möten på torget i Kramfors. Röda fanor vajade överallt, och det hölls eldiga tal med udden riktad mot regeringens politik.
- Vi måste försvara världens bästa välfärd, sa V:s Thomas Lundberg.
- Tack vare sossarna är Sverige ett föregångsland, hävdade kommunalrådet Jan Johansson (S).

Förstamajfirandet i Kramfors inleddes av Vänsterpartiet. Föredömligt korta anförande varvades med musik av det lokala bandet ”Broder Tukt”. Partiets ordförande Thomas Lundberg betonade i sitt tal betydelse av miljöfrågor, också på lokalplanet i kommunen. Han underströk också vikten av att satsa på kvalitet i den offentligt finansierade välfärden.

Övriga talare var den unga Maria Thunberg som knöt ihop det förflutna med nuet, Olle Granath som talade om lärdomarna från sin morfar och Jon Björkman som kritiserade begreppet ”utanförskap”.

Socialdemokraterna tågade från Folkets Park med Kramfors Symfonic Band och Ytterlännes Paradorkester i spetsen, tät följda av den mäktiga fanborgen. ”Internationalen” och ”Arbetets söner” spelades. Huvudparollen var ”Jobb och nya möjligheter”. Men det fanns också plats för mer fantasifulla slagord som ”Vår stora sorg är Anders Borg” och ”Herre visa nåd, låt oss slippa Maud”.
Inledningsanförandet hölls av arbetarkommunens ordförande Thomas Näsholm. Därefter höll Jan Johansson tal. Förutom att kritisera regeringens politik framhöll han socialdemokraternas kampanj som innebär att en miljon människor ska uppsökas och övertalas att rösta på rätt parti i valet, ett val som Johansson beskrev som ”extra viktigt”.

Jan Johansson talade också om den stora betydelsen av facklig mobilisering.
I direkt polemik mot Sverigedemokraterna, som enligt Johansson kan bli ett stödparti åt den borgerliga alliansen, sa Jan Johannson att flyktingar var välkomna i Sverige.

Johansson utryckte också stor tillförsikt för Kramfors framtid.

Efter Jan Johansson följde tal av Eva Sonidsson, riksdagskvinna från Docksta, Peter Hedberg från SSU och LO-fackens representant Rainor Melander.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-03

Tre akutsjukhus kvar - ett löfte från Söderström

Socialdemokraterna i Sollefteå firade första maj med ett traditionellt demonstrationståg från Lillängets skola. Sollefteå Hornmusikkår och Ytterlännes Paradorkester medverkade. På grund av det bistra vädret tog man ett nytt grepp, och höll sitt möte inne på Hullsta gård, där det bjöds på kaffe och macka vid dukade bord.

Här som på andra håll var huvudparollen ”Jobb och nya möjligheter”. Bland de övriga parollerna märktes en påtaglig oro för framtiden för Sollefteå sjukhus. Detta ämne togs också upp i inledningsanförandet av kommunalrådet Elisabeth Lassen. Ett annat lokalt problem som hon talade om var de statliga ersättningsjobben som har försvunnit från Sollefteå.

Therisia Leifsdotter från SSU talade om ungdomsjobben, och hur viktiga de var för Sollefteås framtid.

Dagens mest kontroversiella anförande hölls av Lennart Örnblad från LO-facken. Han kritiserade hårt den borgerliga politiken, framför allt sänkningen av ersättningsnivåerna i de olika arbetsmarknadsförsäkringarna. Men han förespråkade också en radikal socialdemokratisk politik, och varnade för högertendenser inom partiet.

Han uttryckte dessutom en mycket hård kritik av media, som enligt honom istället för att kritiskt granska den borgerliga politiken ägnar sig åt ”förnedringsjournalistik, prinsessbröllop och kändisskvaller”. En smula förvånande inkluderades även Tidningen Ångermanland i denna kritik.

Huvudtalet hölls av Elvy Söderström, kommunalråd från Örnsköldsvik och ledamot av socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Hon riktade skarp kritik mot framför allt Moderaterna och deras politik. Också Göran Hägglund och Maud Olofsson fick en släng av sleven.

Hon slog fast den socialdemokratiska politiken med satsningar på utbildning, klimatsmarta lösningar och stöd åt kommuner och landsting. Hennes uttryckliga löfte om att det ska finnas tre akutsjukhus kvar i Västernorrland belönades med dagens största applåd.

Tidigare under dagen hade Elvy Söderström talat på ett förstamajmöte i Näsåker.
Ett förstamajfirande hölls också i Junsele.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-03

Störst Valborg i Kramfors vid Gumåsviken

Det kyliga vädret skrämde inte Kramforsborna från att fira Valborg. Mest människor samlades vid majbrasan vid Gumåsviken. Valborgsfirandet där sköts sedan många år tillbaka av föräldrar till barn i ungdomslagen i Kramfors-Alliansen.

I år stod fotbollslagen för flickor födda 1998 och pojkar 00 för arrangemanget.
- Det är ett sätt att få in lite extrainkomster, som man kan göra roliga saker för, till exempel åka på cuper, säger Håkan Edman, pappa till en blivande fotbollsstjärna.
Det fanns servering med grill, där man kunde köpa hamburgare och korv, dessutom kaffe och läsk.

Det bjöds på ett brett utbud av aktiviteter: fiskdamm för dem minsta, pilkastning, paintball och målskytte för både barn och deras föräldrar. Fina priser kunde vinnas på ett lotteri. Ett improviserat flickband uppträdde. På ett inhägnat område sköts det fyrverkerier.

Den stora majbrasan brann länge och dess mäktiga lågor lyste upp kvällen vida omkring. När skymningen föll på strömmade fler och fler människor till Gumåsviken.


Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-03

Veckan som kommer Vecka 18 2010

Väl hemma efter min långa odyssé genom Europa efter att ha strandsatts av askmolnet från vulkanen med det tungvrickande namnet upptäckte jag bara att egentligen hade det varit bättre att stanna kvar där jag var. Hemma var det fullt med jobb, stress och hets.

Men nu har jag Valborg bakom mig, och det gick städat och allmänt civiliserat till, det är tydligt att man blir äldre, Första Maj är också avklarat, och som vanligt firade jag Arbetets helg med att arbeta.

Veckan börjar med att det är sista inlämningsdag för självdeklaration, det som på danska kallas för "självangivelse". I år blev det ovanligt lite kvarskatt, och då är det mycket lättare att instämma med Monas odödliga påstående "Det är häftigt att betala skatt".

Å andra sidan är det ingenting att glädjas åt. Lite skatt betyder också att inkomster har varit små.

På tisdag är det 148 år sedan en viktig händelse inträffade i svensk kulturhistoria, då Henrik Lindström vid ett besök i Kalmar introducerade Biff á la Lindström. Denna rätt är som alla bildade människor känner till en köttfärsbiff gjord på gul lök, potatis, rödbetor, köttfärs och kapris. Det svenskklingande namnet till trots har rätten förmodligen ryskt ursprung. Herr Lindström var född och uppvuxen i St. Petersburg.

På onsdag infaller födelsedag för två inflytesrika, och, skulle jag vilja påstå, idag synnerliga aktuella, tänkare, Søren Aabye Kierkegaard och Karl Heinrich Marx. Kierkegaard, född 1813, var fem år äldre. Det är inte känt om herrarna kände till varandras existens och tänkande, i varje fall har det inte lämnat några spår i deras skrifter. Vilket måhända är synd.

På torsdag är det årsdagen av skövlingen av Rom 1527, känt som Sacco di Roma, då kejsar Karl V:s brände, plundrade och skövlade den eviga staden. Händelsen är livligt skildrad i Mika Waltaris roman "Mikael Ludenfot".

Det är frapperande med europisk historia att de största katastroferna inte orsakas av terrorister, långväga inkräktare eller andra hot utifrån utan vi ställer till det själva, och genom historien går vi loss på varandra med liv och lust. På tal om europeiska värderingar.

Dessutom har européerna för vana att bära sig illa åt på andra kontinenter. På fredag är det 56 år sedan fransmännen förlorade slaget vid Dien Bien Phu. Därmed var den franska kolonialismens era i Vietnam till ända. I kulisserna väntade den stillsamme amerikanen. De kan de också.

På lördag firas Segerdagen, andra världskrigets slut. Åtminstone i Västeuropa, USA och Kanada. I Ryssland firar man dagen efter. Det finns visserligen en högst prosaisk förklaring, men visst är det symptomatiskt att inte ens i seger var de allierade överens.

På söndag när ryssarna tittar på segerparaden firas samtidigt Europadagen. Det var 1950 som Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman la fram ett förslag, den så kallade Schumandeklarationen, om att skapa ett enat Europa. Det anses allmänt vara begynnelsen till dagens EU.

Tanken var god. Men resultatet imponerar uppriktigt sagt inte.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-02