Kulturtorget vecka 39

1. Kyrkornas rum - ofta stora och vackra - är ganska outnyttjade resurser för konstutställningar. Borde inte fler göra som Missionskyrkan i Härnösand? På lördag är det vernissage på kyrkans årliga Kulturvecka.

Vad kyrkorna ska göra med sina rum är inte min sak att avgöra, det får de bestämma själva. Men rent generellt är det positivt att konsten söker sig till nya platser, till spännande och oväntade rum. Och det gäller all kultur.

2. På lördag inviger Smålands landshövding ett stort konstverk i Gnosjö av Nordingråkonstnären Kethy Sundlöf Bjesse. Vad betyder det för vårt kulturliv att "våra" konstnärer har framgångar utanför vårt område?

Det är jättebra med positiv uppmärksamhet som associeras till Ångermanland, det kan aldrig bli för mycket av. Förhoppningsvis stimulerar det andra härifrån att söka sig ut, och inte minst att konstnärer från när och fjärran lockas hit. Viktigt också för oss kulturarbetare (kör hårt Kethy!), jag väntar fortfarande på en inbjudan till Galapagosöarna.

3. Nobelpriset i litteratur offentliggörs en torsdag och klockan 10.00 måndagen den aktuella veckan meddelar Svenska Akademien datum. Är det inte lite konstigt att det inte finns ett årligt fast datum?

Det är inte lite konstigt, det är mycket konstigt, men är förmodligen en del av mystiken kring priset, som höjer dess prestige och värde. Det är nog ganska medvetet från Akademiens sida. Och det viktiga är trots allt inte alla turerna kring priset, utan att det blir en värdig pristagare. Philip Roth?

70 år sedan Babij Jar

För 70 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Decamerone med glimten i ögat

Romeo & Julia kören bildades i samband med en uppsättning av Shakespeares pjäs på Dramaten 1991. Gruppen har sedan dess fortsatt som en frilansensemble, i nära samarbete med Dramaten. Kören har uppträtt över hela världen, på Nobelmiddagar och kungliga bröllop. På tisdag kväll gav de en föreställning på Babelsberg i Kramfors.

Man spelade Giovanni Boccaccios 1300-talsklassiker ”Decamerone”. Verket har kallats för världslitteraturens första novellsamling, och är en ramberättelse om ett förnämt sällskap som flyr undan pesten i Florens ut på landet, där man fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Historierna är ofta komiska och parodiska skrönor, vilket bröt mot den tidigare högstämda diktningens stil, och har ofta en stark erotisk underton, det handlar mycket om otrohet, snedsprång, löjliga bedragna makar och kåta munkar och nunnor.

Boccaccios sällskap består av tio personer, tre män och sju kvinnor – allt för den erotiska spänningen! – Romeo & Julia kören har behållit antalet, men offrat erotiken för sångrösternas balans och harmoni, och könsfördelningen är helt jämn.

Det speciella med Romeo & Julia kören är att man har utvecklat en helt egen musikalisk genre som förenar körsång, sceniskt berättande och koreografi. Varje föreställning är en säregen och gränsöverskridande blandning av sång, dans och teater. Formen skapades och utvecklades i stor utsträckning av körens grundare och ledare Benoit Malmberg.

Resultatet är en lekfull föreställning, med suverän publikkontakt och med glimten i ögat. Man sjunker både A capella och med ackompanjemang, då till luta – skickligt hanterad av Pierre Nordahl, och slagverk.

Texterna är tyvärr på originalspråket italienska, och det vore kanske en bra idé med antingen ett texthäfte till publiken, eller om det är tekniskt möjligt en textremsa mot scenen.

Romeo & Julia kören har mycket skickliga sångare, med en stor spännvidd i uttrycket från det lättsamt folkliga till högstämt sakrala. Men det är framför allt det sceniska berättande jag imponeras mest av. Sångarna/skådespelarna har en stark scennärvaro, räds inte att ta ut svängarna, och bjuda på burlesk humor. Det finns förstås, precis som hos Boccaccio, ett underliggande allvar. Berättelserna kan handla om hur man drar en dryg överklasstreber vid näsan, om kyrkans och maktens dubbelmoral, och inte minst finns här en tydlig feministisk vinkel, självklar i en tid då tvångsgifte och resonemangsäktenskap var vanliga, och kvinnans ställning helt underordnad.

Det är en kul och annorlunda föreställning, full av glädje och sensualism.

Ointressant om en hipp poet

BOK
Fröding och kvinnorna
Rolf Alsing
Hjalmarson & Högberg

I år är det hundra år sedan Gustaf Fröding gick bort.
Han är fortfarande en av Sveriges mest folkkära diktare, men helt i enlighet med vår tids arroganta försummelse av kulturarvet har händelsen passerat relativt obemärkt. Ett undantag är Fröding och kvinnorna av förre chefredaktören på Aftonbladet Rolf Alsing.

Boken är ett försök till en fullständig sammanställning av alla kvinnor som hade betydelse i Frödings liv.

Att kvinnorna har haft en central roll i skaldens liv är knappast något nytt. Inte heller hans ständigt misslyckade jakt efter kärlek. Många känner säkert till de berömda raderna ur En kärleksvisa: Jag köpte min kärlek för pengar,/För mig fanns ej annan att få, /sjung vackert, I skorrande strängar,/sjung vackert om kärlek ändå.

Så Alsing radar upp alla kvinnor som har passerat revy i Frödings liv, hans mamma, hans systrar, kvinnliga släktingar, anonyma bondflickor, prostituerade, beundrarinnor, sköterskor, och litterära storheter som Selma Lagerlöf, som träffade Fröding som hastigast bara en enda gång. Alla får vara med.

Några nya fakta framkommer inte, och inte heller några nya infallsvinklar på vare sig diktarens person eller författarskap. Istället blir det psykologiska plattityder som att den tidiga separationen från modern var viktig, eller att mamman betydde mycket för honom. Än värre blir det med kvasipsykologiska spekulationer om Frödings eventuella sadomasochism. Det är varken trovärdigt eller särskilt intressant.

Det krävs nog en större problematisering än ett enkelt uppräknade av kvinnor för att få en mer fullständig bild av den av psykiska besvär plågade skalden som dog i förtid.

Civilisationens mardröm

ROMAN
Keltens dröm
Mario Vargas Llosa
Övers: Peter Landelius
Norstedts

Det är märkligt med stora frågor – efter att i många år ha intensivt funderat över och livligt debatterat frågan om människan är god eller ond, har jag med stigande ålder kommit fram till det banala svaret att hon är nog både och.

Egentligen behöver det inte vara banalt, utan kan snarare ses som en utmaning. Vilket är precis vad Vargas Llosa gör i sin senaste roman, publicerad nästan exakt ett år efter att han fick Nobelpriset i litteratur.

Keltens dröm tecknar ett skarpt porträtt av en viss Roger Casement, irländare i brittisk tjänst, äventyrare och upptäcktsresande, avslöjare och hänsynslös kritiker av behandlingen av urbefolkningen i Afrika och Amazonas, förkämpe för Irlands självständighet. Han avrättades 1916 mitt under brinnande världskrig för högförräderi, efter att ha försökt utverka Tysklands stöd mot Storbritannien.

Roger Casement är förvisso en sammansatt person, och Vargas Llosa personskildring är mästerlig, men det märkvärdigaste med denne kelt är ändå hans dubbla förvandlingar. Den första är när han som ung och äventyrslysten man ger sig iväg till Afrika, full av högstämda ideal om den vita kristna kulturens civiliserande mission. Ganska snart blir han varse att det handlar inte om framsteg, hälsovård och utbildning, utan om – rågummi.

Före det syntetiskt framställda gummit var rågummi i den accelererande industrialiseringens tidevarv en källa till ofantliga rikedomar. Den afrikanska befolkningen exploateras med total hänsynslöshet och obeskrivlig brutalitet, framför allt i det belgiska Kongo, nu mera det plågade Zaire, då kung Leopolds privata kolonilott av gigantiska dimensioner, pågick ett regelrätt folkmord, samtidigt som astronomiska profiter skapades, otroligt nog bakom en humanismens fasad.

Samma sak upprepas i Amazonas svårtillgängliga skogar. Och Roger Casement blir vad vi idag skulle kalla whistle blower, han förvandlas från imperialismens pojkscout till en hängiven försvarare av de inföddas rättigheter, ofta under ytterst besvärliga omständigheter och även med risk för eget liv.

Jag vet inte om det var avsiktligt från Vargas Llosas sida, men det är svårt att inte dra paralleller till vår egen tid, fast nu är det inte jakten på rågummi utan olja, mineraler och andra råvaror som motiverar militära interventioner i tid och otid, och som döljs bakom stolta paroller om mänskliga rättigheter.

Casements andra förvandling är den från mångårig lojal brittisk diplomat, belönad med höga ordnar och adlad, till en brinnande oförsonlig irländsk nationalist. Det är under resorna i Afrika och Sydamerika som Casement börjar alltmer identifiera de koloniserade urbefolkningarnas belägenhet med irländarnas. Han flyttar tillbaka till sin barndoms Eire, och blir successivt mer och mer indragen i politiken, och kampen för Irlands självständighet.

Även här ställer Vargas Llosa utifrån ett individuellt människoöde en mängd väsentliga frågor om politikens väsen. Alla utan tvekan lika aktuella idag. Är fiendens fiende alltid vår vän? Vilka medel är tillåtna, hur hänsynslös får man vara mot en hänsynslös motståndare? Är det rätt att ta upp kampen även om man vet redan på förhand att den leder till nederlag?

Vargas Llosa varvar på ett effektivt sätt Casements berättelser från Afrika, Peru och Irland med återblickar från hans sista dagar i fängelse i väntan på dödsdomen. Förmodligen hade han en hygglig chans att bli benådad, men den spolierades genom publiceringen av hans dagböcker, där han detaljerat redogör för sin homosexualitet. Dagböckernas äkthet är för övrigt än idag omdiskuterad.

Vargas Llosa är en fantastisk berättare, en på vilken man kan ställa mycket höga krav. Och tyvärr märks det stundtals en viss trötthet, då han transporterar text, och redogör stället för att skildra och gestalta.

Keltens dröm är inte desto mindre ett litterärt styrkebesked. Nobelpriset påstås ge skrivkramp. Helt tydligt icke så för Mario Vargas Llosa.

Veckan från hyllan 30

Den här veckan är det Bokmässa i Göteborg. Krönikan ägnas därför Boken. Det finns visserligen en bok som heter ”Bok”, av det one and only Tage Danielsson. Den är som allt annat av Tages penna ett litet mästerverk, och förtjänar att uppmärksammas i sin egen rätt, utan kopplingar till Bokmässor eller annat. Jag lovar att återkomma till den en annan gång, medan veckans text ska istället handla om Boken som fysiskt, historiskt och kulturellt fenomen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Innan boktryckarkonsten är varje bok en unik enhet. Hela arméer av skrivare, oftast munkar, vid kloster och regelrätta kopistverkstäder sitter dag och natt och med gåspenna i handen utför en gigantisk kulturgärning. Tryckning med lösa typer är först känd, föga förvånande, från Kina, redan kring 1045. Den slår dock aldrig rot, kanske beroende på kinesernas förtjusning i kalligrafi, möjligen också därför att de kinesiska tecknen är alltför krångliga att arbeta med. Större framgång får tekniken i Korea i början av 1400-talet.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Kulturtorget vecka 38

1. Papperstidningens främsta fördelar/nackdelar? Apropå att Dagens Nyheter har gjort en stor omstrukturering och presenterat sitt nya ansikte den här veckan.

Det nya ansiktet ser mest ut som ett förvirrat annonsblad. Ett sätt att paketera om drastiska nedskärningar och kalla det för "satsning". Papperstidningens största fördel är möjlighet till kvalitet och fördjupning, något som alla tidningar med fullständigt dödsförakt verkar fly från. Istället satsar de på det som är den uppenbara nackdelen, det vill säga ett rappt informationsflöde.

2. Dawit Isaak har nu suttit i fängelse i tio år i Eritrea. Hur är det möjligt att ett litet fattigt land, utan olja eller strategisk betydelse, kan göra det mot en svensk medborgare?

Svaret finns delvis att söka i frågan. Eritrea är så ointressant att ingen bryr sig. Sedan finns det säkert i fallet Dawit Isaak en rasistisk problematik. Och sist men inte minst en utrikesminister som ägnar sig åt sociala medier och egna små hemligheter istället för utrikespolitik.

3. Kerstin Thorvall (ursprungligen från Sollefteå) gjorde det mest förbjudna och talade om hur mycket hon ogillade sin mamma. Eller var (är?) det ännu mer förbjudet att tala om äldre kvinnors sexliv? Apropå att en ny intervjubok med Kerstin Thorvall kommer den här veckan.

Det talas alldeles för mycket om Kerstin Thorvalls person, hennes mamma, hennes söner, älskare och jag vet inte allt, men inte om hennes författarskap. Problemet idag är knappast att något är tabu eller förbjudet, utan att ingenting är någonting, allt är OK och ingen bryr sig.

Seger för S trots sämsta valresultat någonsin

Samtidigt som de danska socialdemokraterna gör sitt sämsta valresultat någonsin vinner de regeringsmakten. Helle Thorning-Schmidt blir Danmarks första kvinnliga statsminister tack vare framgångar för vänsterkoalitionen Enhedslisten och det socialliberala Radikale Venstre. Sverige är därmed Nordens enda land med en borgerlig regering.
De danska socialdemokraternas tillbakagång är en del i en allmäneuropeisk utveckling, säger statsvetaren Ulf Bjereld till Flamman. Industriarbetarklassen förlorar relativt i betydelse, och klassröstningen minskar, vilket missgynnar vänstern. Bjereld tror inte att S kan nå tillbaka till den nivå man hade förr inom överskådlig framtid. Samtidigt medför den tilltagande individualiseringen i samhället att det blir fler partier.
– Och då kan det räcka med 25-30 procent för att bli största parti, säger Ulf Bjereld.
Det danska valresultatet kan bli en viktig inspiration för S och V i Sverige. Dessutom riskerar den svenska borgerligheten att bli offer för samma mekanismer som sina danska kollegor. Den borgerliga regeringen i Danmark satt i tio år, vilket är en ovanligt lång tid, för många väljare framstod den som trött och visionslös. Liknande tendenser börjar göra sig gällande i Sverige.
– Man brukar säga att en sittande regering förlorar två och en halv procent per val, säger Bjereld.
Men framför allt tror han att Håkan Juholt är på väg att vinna tillbaka många av socialdemokratins kärnväljare.

Början på Dfp:s nedgång

En viktig konsekvens av det danska valet är det främlingsfientliga Dansk folkepartis tillbakagång. Partiet förlorar därmed sin unika ställning i dansk politik. Ulf Bjereld är övertygad om att det är bara början på Dfp:s nedgång. Det i sin tur innebär att hela debatten kring invandringen kommer att avdramatiseras och bli mer sansad.
Det kommer troligen också att påverka debatten i Sverige, och kan betyda ett stopp för Sverigedemokraternas framgångar.
– Det finns ingen våg av främlingsfientlighet att rida på, säger Ulf.
I bakgrunden finns också händelser på Utöya.
Valets stora segrare var vänsteralliansen Enhedslisten som tredubblade antalet mandat. Socialistisk folkeparti är fortfarande det största av de två, men backade avsevärt. Ulf Bjereld tror att den främsta anledningen till Enhedslistens framgångar är partiets förmåga att skapa ett trovärdigt grönt vänsteralternativ, och få med sig många gröna väljare, framför allt i storstäderna.

Svåra regeringsförhandlingar

Valets andra segrare är Radikale venstre. Partiet är socialliberalt, betonar jämlikhet, verkar för ökat bistånd och öppnare gränser, men är trots det närmast nyliberalt i ekonomiska frågor. Regeringsförhandlingar kan därför bli svåra och utdragna, och regeringsunderlaget skört och osäkert.

Felräknat och felsatsat i höstbudgeten

Regeringens höstbudget får skarp kritik från både höger och vänster. Inte helt oväntat är det arbetarrörelsens företrädare som är mest kritiska. Lars Ernsäter är LO-ekonom:
– Våra beräkningar, Konjunkturinstitutets och regeringens egna visar att det finns mycket mer pengar att röra sig med, kanske dubbelt som mycket som i Borgs budget, säger han till Flamman.
Det kommer att skapa stora överskott på flera års sikt, som LO befarar kommer att användas till nya skattesänkningar. Istället anser LO-ekonomerna att kraftfulla ekonomiska åtgärder måste sättas in så tidigt som möjligt för att möta avmattningen i ekonomin, och att underlätta en återhämtning.

Regeringens insatser är antingen alldeles för små och kortsiktiga, eller totalt ineffektiva.
– Det är anmärkningsvärt att närmare en tredjedel av budgeten går till sänkning av restaurangmomsen, säger Ernsäter.
– Det skapar inga jobb, det säger alla nu, till och med regeringen.
Med regeringens ekonomiska politik kommer arbetslösheten helt säkert att stanna kvar på mycket hög nivå.

De satsningar som LO föreslår är investeringar i vägar och järnvägar, framför allt det sistnämnda. Man vill också satsa på byggande och renovering av offentliga lokaler som skolor. Bostadsbyggande är en annan viktig satsning som ligger LO varmt om hjärtat. Sist men inte minst vill LO satsa på utbildning i vid bemärkelse, dels direkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder som höjer kompetensen och underlättar för arbetslösa att komma ut på arbetsmarkanden, men också det livslånga lärandet.
LO-Tidningens politiske redaktör Martin Klepke har kallat budgeten för ”dumdristig återhållsamhet”.
– Det är mitt i prick, säger Lars Ernsäter.

Kulturtorget vecka 37

1. Vad skulle en "vår tids stora roman" kunna handla om?

En skoningslös uppgörelse med en död far? Mottagandet av den senaste romanen? (Som givetvis handlar om den skoningslösa uppgörelsen.) Jag tror att de stora frågorna får hittas i de små romanerna.

2. Bo R Holmbergs 49:e bok - Bortom saknaden, en roman mot bakgrund av Sandökravallerna 1907 - har kommit ut den här veckan. Hur kan en sådan osannolik flit, kanske landets största idag inom skönlitteraturen, förklaras?

Så vitt jag vet arbetar han mycket snabbt. Det är kanske vad det handlar om först och främst - disciplin och fantasi i förening. Och en klar vision av vad man vill med sitt skrivande. Det är bara att gratulera Bosse, men är samtidigt lite, lite avundsjuk.

3. Är författare sympatiska besvaras med "dessvärre sällan" i nya boken "Vad är litteratur". Vilken kulturutövare tror du är den mest sympatiska?

Svår fråga, men rent spontant skulle jag vilja säga: kulturskribent med författarambitioner, i sina bästa år, runt 55, från en mindre stad i Norrland, kanske Kramfors, eller lite utanför, utländsk påbrå, möjligen polskt, eller polsk-judiskt...

Nätverksträff för jämställd tillväxt

Samhället erbjuder en mängd olika former av företagsstöd, men bara en liten del kommer kvinnliga företagare till del. Winnet Västernorrland försöker ta reda på varför det är så, och vad som kan göras åt det, genom att ordna träffar i hela länet. Igår kväll kom turen till Kramfors, där ett nätverksmöte med inbjudna kvinnliga företagare hölls i Företagens Hus.

Winnet är ett regionalt resurscentrum för jämställd tillväxt. Man arbetar för fler företag som drivs av kvinnor, och för fler kvinnor på ledande nivåer inom företagen. Ett viktigt led i det arbetet är att informera om de olika former av offentligt stöd som samhället erbjuder. Enkelt uttryckt kan man säga att det finns bidrag, lån och riskkapital att söka. Representanter för respektive stödform höll en kort presentation av de möjligheter som finns.

Johan Åkesson och Lars Innerstedt från Länsstyrelsen berättade om de huvudsakliga bidragsformerna som kan beviljas. Under 2010 gick tolv procent av antalet stöd till kvinnor, en siffra som har varit konstant de senaste tre åren.
- Tyvärr får vi ofta höra från kvinnor att ”man ska inte ta i så mycket”, säger Johan Åkesson.

Sonja Granberg Olofsson från ALMI redogjorde för den finansiering och rådgivning som företaget erbjuder.
Omkring en tredjedel av ALMI:s lån går till kvinnliga företagare, och det ökar, vilket Sonja Granberg Olofsson tror beror på att allt fler lån beviljas till handelsföretag, medan det tidigare var mest till tillverkningsindustrin.

Saminvest, som är ett dotterbolag till ALMI, erbjuder inte lån utan rikskapital genom att förvärva aktier i de företag man tror på. Man är medfinansiär i 35 bolag, och tre av dem har kvinnor som huvudägare.
- Och med det är vi otroligt nog bäst i Sverige, säger Saminvests vd Eva Nordlander.

Efter en fikapaus följde ett livligt samtal om vilka problem kvinnorna har stött på då de sökt stöd, eller varför de inte ens har sökt.

Livet som varuhus

ROMAN
Moderspassion
Majgull Axelsson
Brombergs, 2011

En våldsam storm är utgångspunkten för Majgull Axelssons senaste roman. Den skapar både den berättartekniska ramen och den rätta stämningen av katastrof och hotande undergång. Några kvinnor tvingas att konfrontera sina liv. På ett intrikat sätt väver Axelsson ihop deras öden.

Bokens titel har en dubbel mening. Det rör sig visserligen om moderskärlek, men det finns också en ironisk, eller rent av mörk, undermening. Alla kvinnorna har svåra och besvärliga relationer till sina barn, ja rent av tragiska och traumatiska. Det handlar om en föräldrargeneration som lever sina liv i en nyliberal värld där hela livet är som ett varuhus, där vi fritt kan välja och vraka mellan en mångfald varor. Att skaffa barn blir rätt mycket samma sak. Och att det är för vår skull är alldeles självklart. Resultatet riskerar att bli därefter. Plötsligt upptäcker vi till vår stora häpnad att vi inte fick vad vi betalade för. Och nu blir det blodigt allvar, i värsta fall i ordets bokstavliga bemärkelse.

Männen är antingen helt frånvarande eller skitstövlar, ibland både och. Den enda gången en man kommer till tals tappar Axelsson mycket av fingertoppskänslan och nyanserna i språket. Lite schablonmässigt blir det förstås, även om hon är en alldeles för skicklig författare för att hela lasset ska välta.

Under trycket av alla händelser kommer så huvudpersonerna till insikt och fattar livsavgörande – och troligen mycket kloka – beslut. Det är naturligtvis bra att lämna en öppning, men här faller nog Axelsson offer för en av populärlitteraturens vanligaste fällor, och avslutar med ett klämkäckt happy end.

Samtidigt måste det påpekas att ”Moderspassion” inte är någon terapiroman. Här finns ett tydligt klassperspektiv, personerna agerar i en samhällig verklighet. Det är också en feministisk roman, där författaren är obrottslig lojal mot dessa kvinnor, oavsett deras eventuella tillkortakommanden. De kvinnliga karaktärerna är psykologiskt insiktsfullt tecknade.

Och visst är livet värt att leva.

Trollkarlen från Lwów

Idag är det 90 år sedan författaren Stanislaw Lem föddes.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut ”fina” litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som ”riktig” författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lvov, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen ”Mannen från Mars”.

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman ”Solaris” av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas ”remake” av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är ”Cyberiaden” och ”Rymdpiloten Pirx”, och vad sägs om fantasieggande titlar som ”Memoarer funna i ett badkar” eller min absoluta favorit ”Mögelmörker”.

Veckan från hyllan 29

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och nu har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass får svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.
Lådan. Günter Grass. Övers: Lars W. Freij. Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Om en livsfientlig civilisation

ROMAN
Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).
Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.
Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.

Kulturtorget vecka 36

1. En kokboksförfattare plagierade från en kollega. Liza Marklund hitttade på i en "sann" bok. I veckan har en prisbelönad naturfotograf avslöjats med manipulerade bilder. Hur förklarar man sådana trovärdighetskatastrofer?

Att det fuskas och plagieras är ingenting nytt. Däremot kan jag tänka mig att det finns något postmodernistiskt som genom ifrågasättandet av själva sanningsbegreppet frestar alltfler att ta en genväg. Men som sagt, det kan lika gärna handla om gammaldags "hederligt" fusk.

2. Norske omdebatterade konstnär Odd Nerdrum fick häromdagen två års fängelse i Oslo tingsrätt för att ha sålt konst utan att deklarera för det. PR-kupp? Kan man verkligen låsa in konstnärer för skattebrott?

Lagen ska vara lika för alla. Sedan kan man fråga sig om människor ska låsas in över huvudtaget. Och vad man kan göra för att befria konstnärer - och andra kulturarbetare - från marknadens tyranni.

3. Kvinnliga dirigenter för symfoniorkestrar har inte varit så vanliga tidigare. Men unga koreanskan Shi-Yeon Sung - dirigerade i går kväll Nordiska kammarorkestern i Säbrå kyrka och på lördag i Nolaskolan - är ett stjärnskott. Är kraven extra hårda för en kvinnlig dirigent?

Min mormors stora dröm var att jag skulle bli en berömd dirigent. Nu blev det tack och lov inte så. I mitt fall är de lägsta kraven alldeles för höga. Varför kvinnor skulle vara mindre lämpade att iklädda en löjlig frack stå framför en orkester och vifta med en pinne förstår jag inte. Måste väl bero på vanlig diskriminering, och det tycker jag inte vi ska tolerera.

Splittrad skoldebatt i Skog

Skoldebattens vågor går fortsatt höga i Kramfors. Igår kväll var det dags för ett nytt möte på Höga kustenskolan i Skog. Också denna gång kom det en stor publik. Diskussionen kom allt mer att präglas av partipolitik, vilket inte mottogs positivt av alla.

Mötet inleddes av Björn-Erik Sundström, vice ordförande i arrangerande Skog företagarintresseförening. Han påpekade att frågan handlar inte enbart om skolan utan är viktig för hela samhället.

Därefter gjorde Doris Jonsson, lärare på Höga kustenskolan, en presentation. Den visade resultaten och en framtida prognos för skolorna i Höga Kustenområdet. Doris pekade på den forskning som visar att småskolor inte nödvändigtvis är sämre än stora, bland annat tack vare just den närhet och småskalighet som möjliggör en tryggare miljö och en mer individorienterad undervisning.
Hon betonade också hur viktigt det är med fungerande skolor för hela kommunens tillväxt och utveckling.
Doris Jonsson kritiserade det föreliggande tjänstemannaförslaget, framför allt för dess bristande beräkning av kostnader för nedläggning av skolor. Hon ifrågasatte också behovet av byggande av en ny skola på Skarpåker.
Flera av hennes synpunkter återkom sedan i flera inlägg under den avslutande frågestunden och debatten.

BKU-nämndens ordförande Gudrun Sjödin (S) var noga med att betona att inget politiskt beslut hade fattats ännu. Inte heller hennes parti, som ju tillsamman med V och MP har majoritet i kommunen, hade tagit ställning.
- Vi har fortsatta diskussioner, och de är både heta och spretiga, sa hon.

Emellertid ansåg hon att det var viktigt att processen inte avbröts, och hamnade i en ordväxling med Inga-Britt Andersson (C), som hänvisade till ett förslag från oppositionen, där man vill göra ett ”omtag”, och de två politikerna var inte överens om förslagets innebörd.

Ett parti som tydligen har kommit till skott är Miljöpartiet. Man vill dock inte lägga fram sitt förslag i samband med mötet i kväll.
- Vi har svårt med offentliga möten som kidnappas av politiker, sa Rolf Andersson (MP).

Trädgårdens dag på Nordvik

Elever från trädgårdsutbildningen för vuxna på Nordvikskolan anordnade Trädgårdens dag på lördag. Man hade försäljning av nyskördade grönsaker från skolans egen trädgård. Ett flertal inbjudna knallar sålde olika produkter, odlade i närområdet.
Ylva Åberg och Jan Lindqvist från Storsjö campingens visningsträdgård hade framför allt med sig perenner. Också Ewa Vikholm från Önskebrunnens plantskola i Älandsbro sålde perenner, dessutom busar och träd. Erik Sjöström från Sidensjö sålde honung, och var ganska nöjd med dagen.

Det var också Thord Eriksson, trädgårdslärare från Nordvik:
- Det har varit en bra tillströmning av folk hela dagen, sa han.

Det såldes också hantverk, saft och äppelmos. Grönsakssoppa och fika serverades både inne och ute.

Många passade på att ta en promenad i skolans trädgårdar och planteringar.

Haitis blodiga historia

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter kriget, ja kanske att de fortsätter än idag, trots Kamprads bedyranden om ”ungdomssynder”.

Inte nog med det. Nu har det också kommit fram att på 60-talet tillverkade IKEA sina möbler i östtyska fängelser, troligen med tvångsarbete av politiska fångar. På sätt och vis ett logiskt agerande av en gammal nasse. Så där har de alltid gjort. Det nya var att göra det i en kommunistdiktatur.

Inte hellre är det något nytt i världshistorien att förmögenheter och rikedom skapas genom slaveri och mäsklig misär. Det är snarare regel än undantag. Det finns en hel del skrivet om detta. Det senaste är Isabel Allendes breda fresk om Haiti.

ROMAN
Zarités frihet
Isabel Allende
Övers: Hanna Axén
Norstedts

Efter flera strikt självbiografiska utflykter är Isabel Allende tillbaka med en lång episk roman. Handlingen utspelar sig framför allt på Haiti, och i centrum står slavflickan Zarité, kallad Tété, som vi får följa under 40 händelserika år, med början 1770.

Den franska kolonin Saint Domingue, som Haiti då fortfarande heter, är en säregen värld, långt från Upplysningens ”förnuftets tidsålder”, där slaveriet är grunden och navet för all mänsklig – och omänsklig – verksamhet. Det är en ytterst grym värld, där framför allt kvinnorna far illa.

Här finns franska ädlingar som slår vakt om sitt goda namn och släktens välstånd, vita uppkomlingar, förmögna mulatter med sociala ambitioner, kokotter som strävar efter ett bättre liv, ja kort sagt, det är som Balzac hade flyttat ut till Karibiens övärld.

Samhället på Saint Domingue styrs av minutiösa rasistiska lagar, där minsta skiftning i hudfärgen är helt avgörande för ens sociala ställning. Tillgången på slavar är närmast obegränsad och till rena vrakpriser, vilket gör dem till förbrukningsvaror. Levnads- och arbetsvillkoren är fruktansvärda, men medaljens baksida är att de vita aldrig förmår att skapa en foglig slavklass. Motståndet och hatet ligger hela tiden o pyr, så mycket mer att de flesta av slavarna är födda fria män.

Franska revolutionen ger ett kraftigt eko också ute i kolonierna. Och även om det republikanska Frankrikes politik i kolonierna styrs mer av hyckleri och egenintresse än sina stolta paroller blir ett uppror på Saint Domingue till slut oundvikligt. Hämndens och förödelsens timme är äntligen slagen för de svarta slavarna.

Kolonisterna flyr hals över huvud, de flesta till La Nouvelle Orléans i Louisiana, som nyligen hade överlåtits av Spanien till Frankrike, och snart skulle sälja av Napoleon till USA.

Isabel Allende målar med en bred pensel, hon har skrivit en medryckande berättelse med stor empati. Man imponeras också av hennes omfattande kunskaper i ämnet, hon måste ha lagt ner ett enormt arbete på att studera lokala ritualer och sedvänjor.

Det som saknas är det tidigare så specifikt magiska anslaget i hennes böcker. Kvar är en ganska schablonmässig realism, med en förutsägbar handling, som ligger såpoperans förväxlingsdrama nära. Stilistiskt tangerar det alldeles för ofta pekoral.

Synd är också att Allende inte tar vara på chansen att teckna ett mer ingående porträtt av en av den tidens mest fascinerande personligheter, slavupprorets ledare Touissant l'Ouverture, den första fria svarta republikens fader, kallad ”den svarte Napoleon” (hörde en gång Miriam Makeba säga att det var Napoleon som var en svart Touissant l'Ouverture).

Så är det genom alla de närmare 500 sidorna, det mesta stannar på ytan. Kvar är en bladvändare med en förhoppning på en bättre och rättvis värld och en tro på att kärleken övervinner allt.

Kulturtorget vecka 35

1. 25-årsjubilerande Svanö Kulturförening vill få oss att skaka loss med afrikansk sabardans. Behöver vi dansa mer, och i så fall varför?

Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit – "Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig", tyckte den romerska antikens Cicero. Så skål på er, och ta en svängom.

2. Carl Larsson, Gösta Ekman, John Cummings, Slas... Förlagen öser ut biografier och svenskarna läser hungrigt. Men hur intressant kan ett enskilt livsöde egentligen vara?

Alla livsöden är intressanta. Det som är avgörande är författarens förmåga att gestalta och levandegöra sin berättelse. De flesta biografier kan vi vara utan.

3. Vilken kompositör får stå byst i din bokhylla – och varför?

Mycket kan man göra med en byst, att ställa upp den på en hylla verkar vara ovanligt korkat. Musik ska man lyssna på! Och "idoldyrkan förnedrar människan". Sagt av - tro det eller ej - Karl Marx.

Fortfarande ovisst om Ytterlännesskolans framtid

Möten om hotande skolnedläggningar i Kramfors kommun avlöser varandra. Igår kväll hade turen kommit till Bollsta. Ett välbesökt möte på Folkets hus hade BKU-nämndens ordförande Gudrun Sjödin (S) som huvudgäst. Enligt henne har inga beslut fattats ännu, utan frågorna är fortfarande under diskussion.

Mötet inleddes av Roger A Åkerblom från Bollstabruk Intresseförening, som var arrangörer tillsammans med Bollstaskolans- och Ytterlännesskolans föräldraföreningar. Han redogjorde för vad som hittills hade hänt i fråga om Ytterlännesskolans framtid. Han klargjorde också syftet med mötet:
- Vi vill övertyga Gudrun om att ”göra om och göra rätt”. Lägg ett nytt förslag och behåll Ytterlännesskolan i kommunens regi, sa Roger och belönades med kvällens första applåd.

Därefter intog Gudrun Sjödin golvet. Hon betonade inledningsvis att det förslag som diskuteras är enbart ett tjänstemannaförslag, inga beslut har fattats, och inom (S)-gruppen har man ännu inte tagit ställning.

Hon uttryckte också sin glädje över det stora engagemang som befolkningen har ägnat skolfrågan, och tyckte at det skulle vara mycket bättre och lättare för politiker att fatta beslut om det fanns samma glöd jämt.

Bakgrunden till förslaget är elevminskning. Gudrun Sjödin hoppades at trenden kunde vändas med en ny babyboom. Hon pekade på Botniabanan, och satsningar på nya Konsum och en ny Galleria, som positiva tillväxtfaktorer för Kramfors.
Gudrun Sjödin svarade både på de förberedda frågorna från olika föreningar i Bollsta som ställdes av Roger A Åkerblom, och frågor från publiken. Inhopp av två politiker från oppositionen, Klyde Lindström (C) och Mikael Steger (M) höll på att förvandla mötet till en kommunfullmäktigedebatt i miniatyr.

Karin Skoglund från publiken uppmanade politikerna att samarbeta istället för att käbbla. Hon efterlyste också en aktiv politik från kommunens sida.
– Vi måste ha visioner och mål. Vi måste våga satsa, och inte bara reagera på uppkomna problem, sa Karin, och fick kvällens längsta applåd.

Kvällens avslutades med fika och fortsatt livlig diskussion.

En minnesvärd dag

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan hade Sandöbron rasat.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande – vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrûck, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning – jag tror det var Dagens Nyheter – från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik – också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det – intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.