Affärsmän som gjorde annat än affärer

Warszawasvenskarna

Staffan Thorsell

Bonniers

Under mellankrigstiden hade flera stora svenska företag ganska omfattande och mycket framgångsrika affärer i Polen. Det var främst Asea, Ericsson och Tändsticksaktiebolaget. När andra världskriget bröt i september 1939 gällde det för dessa företags ledare på plats att rädda undan verksamheten från den tyska ockupantens maktrusiga strävan att lägga beslag på allt som kom i deras väg. Företagstopparna i Sverige var entydiga i sina instruktioner: Business as usual, fortsätt tjäna pengar!

Vilket de gjorde. Flera av dem var väl hemmastadda i Polen sedan länge, hade ett vidsträckt kontaktnät och många polska vänner. Det dröjde inte länge förrän de blev djupt upprörda över den brutala terrorn som nazisterna utsatte det polska samhället för, då inte minst judarna.

Och flera av de höga cheferna blir kurirer åt den polska motståndsrörelsen, och ägnar sig även åt underrättelseverksamhet.

Dessa aktiviteter ska givetvis hållas hemliga för företagens ledningar i Sverige – ingenting får äventyra affärerna! Visserligen är man inte helt okunnig om att det smugglas pengar och varor, men man ser mellan fingrarna på den som man tror oskyldiga verksamhet, bland annat förmedlar Warszawasvenskarna diverse gåvor från kungen till hans aristokratiska vänner i Polen.

Men det förmedlas också material med betydligt mer kontroversiellt innehåll. Ett brev från judiska representanter som avslöjar Förintelsen ofattbara omfattning. Ungefär samtidigt lämnar diplomaten Göran von Otter muntligen en detaljerad rapport om sitt möte med SS-mannen Kurt Gerstein, som i detalj beskriver judeutrotningens infernaliska teknologi.

Den svenska regeringen begraver all denna information i tystnad – vi får inte reta tysken och riskera en invasion!

Sommaren 1942 grips Warszawasvenskarna, utom Sven Norrman som har turen att befinna sig i Stockholm just då, och efter en lång utredning döms de till döden. Straffet omvandlas av Hitler personligen till livstid. Spelet kring deras benådning och så småningom frigivning blir till en bricka i ett spel om svenska affärsintresse och ett pinsamt avslöjande av den svenska regeringens och affärsvärldens cyniska inställning till att bedriva affärer med Nazityskland till varje pris in i det sista.

Det är en fascinerande historia som Staffan Thorsell berättar, som utvecklar mer detaljerat ett skeende som nämns redan tidigare i Józef Lewandowskis bok ”Knutpunkt Stockholm”

.

Frågan återstår varför det var så tyst kring Förintelsen trots att det fanns flera synnerligen tillförlitliga vittnesbörd om den mordiska tragedi som pågick under nazistisk ockupation. För Sveriges del handlar det om rädsla för invasion och senare fortsatta affärer, men för de allierade? Det var visserligen inte helt tyst från London, men med tanke på brottets oerhörda karaktär var protesterna ändå förhållandevis försynta.

Det är svårt att göra bli kvitt misstanken att man i London och Washington inte ville stöta sig med förmodligen ganska breda och delvis mäktiga antisemitiska opinioner på hemmaplan.

Rasism och främlingsfientlighet var tämligen utbredda överallt, något som dessvärre gäller fortfarande.

Från tomten till er alla

Tomten bor som bekant i Ångermanland, och han önskar er alla en trevlig helg, och framför allt ett gott nytt 2015!

Katalansk klassiker ger röst åt den lilla människan

Diamanttorget

Mercé Rodoreda

Övers: Jens Nordenhök

Norstedts klassikerserie, 2014

Det finns en historiens skuggsida, knappt synlig bortom det politiska spelet, de ekonomiska analyserna och krigets hjältemod. Oftast är det kvinnorna, och då främst underklassens kvinnor, som döljs i denna skuggvärld.

Natalia, kallad Colometa – lilla duvan – är en av dessa kvinnor. Hon lever i 30-talets Barcelona, hennes mamma är död, pappa har gift om sig, och hennes uppväxt kan sammanfattas med ”Hemma levde vi utan ord”. Hon försörjer sig med att sälja konfekt i en butik, och hennes självkänsla är inte den bästa. Vilket inte hindrar att hon kan ha nog så självständig uppfattning också på tvärs mot etablerade sanningar. Som till exempel om Gaudis hiskeliga katedralbygge.

När hon träffar möbelsnickaren Quimet tar livet en ny riktning. Quimet är politiskt radikal, och lika mycket som han är glödande republikan är han stockreaktionär hemma i sitt familjeliv, med stereotypa könsroller, tyranniska fasoner och bisarr svartsjuka. Lägg därtill att han är en streber och fantast med lätt psykopatiska drag.

Natalias tillvaro, som snabbt utvecklar sig till en omärklig kamp om utrymme för henne som person, skildras med lika stora delar detaljrik realism som subtil symbolik.

Det är oroliga tider i Spanien. Republik utropas, kyrkor brinner, revolutionär rättvisa skipas – med allt vad det kan innebära – och motsättningarna blir allt tydligare. Till slut bryter inbördeskrig ut, och Quimet, som är med i milisen, ger sig iväg till fronten.

Han kommer inte tillbaka, inte heller många av hans vänner, som antingen stupar eller arkebuseras av falangisterna.

Under tiden för Natalia sitt eget krig för att överleva. Det råder arbetslöshet, varubristen är stor, och hunger hotar henne och barnen. Hon tvingas till svåra val. Kampen fortsätter också efter inbördeskrigets slut, och hon är nära att ge upp vid flera tillfällen, men på ett rent heroiskt sätt lyckas ändå överleva.

Mercé Rodoredas roman är en katalansk klassiker som på ett utmejslat språk med ett fantastiskt flöde ger en röst åt den lilla människans svåra vardagsstrid, med en gnutta hopp, trots allt.

Nationalismens förnekelsekultur

”Vi från Jedwabne” är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets nyligen utkomna ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

En fin recension av Knockout

Vibeke Olsson recenserar min roman i Flamman:

Flakierski levandegör människorna som förintades

Knockout

Grzegorz Flakierski.
Alyasiri förlag

Skildringar av förintelsen riskerar att ”knocka” läsaren, så att man inte kan ta in alla ohyggligheter. Därför är ofta de mest skakande skildringarna de som tilldrar sig i helvetets förgård. Ännu har ingen sett röken från krematoriet. Ännu har ingen sett likhögarna. Ännu kämpar människorna för att upprätthålla en vardag medan tillvaron alltmer faller samman. Romanen Knockout av Grzegorz Flakierski, för Flammans läsare känd som Gregor Flakierski, handlar om boxaren Szapsel Rotholc. Han är boxare på elitnivå, typograf till yrket, polack – och jude.

Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte.

Det är en värld som stiger fram i boken, det judiska Polen, det judiska Europa. Vi glömmer så lätt att Förintelsen också var ett kulturmord.

Boken är en sång med tre röster. En av dem, Rosa, levererar polsk-judiska mat- och kakrecept, ett gripande och humoristiskt – och matnyttigt! – sätt att ge liv åt en förlorad värld. Josef redogör för livet i ghettot.

Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom. Just att han är en boxare ger ett annorlunda perspektiv åt berättelsen. Han är rak och lite kärv, humoristisk och ibland sarkastisk. Han är klarsynt men ibland förblindad, empatisk men ibland egoistisk – han är en levande människa.

Min enda invändning är att jag gärna hade velat ha mer av boken. Mer av Rotholcs relation till hustrun och sonen, mer detaljer i stil med Rosas fantastiska recept.

Rotholc är en gestalt man bär med sig, en som i sin trovärdighet får oss att inse att det som hände faktiskt hände, och att det är människor det handlar om. Upplösningen visar Grzegorz Flakierskis mästerlighet som författare; livet följer inte episka regler utan mycket blir en snöplig slump.

Vibeke Olsson Falk

Vem tillhör landet?

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse. Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:

Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005

Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998

Gripande om en judisk boxares uppgång och fall

Gunnar Brulins recension av min roman i Mål & Medel 11/2014:

"Av Gunnar Brulin

Roman: Grzegorz Flakierski, Knockout, Alyasiri bokförlag 2014.

Vad gör man med sin begåvning och sin längtan efter framgång – i detta fall boxning – när samhället som man lever i blir allt mer fientligt och till slut mordiskt? Det var den polska judiska boxarens, Rotholz, problem i 1930-talets Polen.

Romanen berättas i första person av olika röster, varav Rotholz är en. Det handlar om hans personliga ansvar för sitt liv. Det är både lärorikt och gripande.

Först är den begåvade Rotholz allas idol. Polska nationalister, judiska nationalister, den judiska boxningsklubben, den typografiska fackföreningen hyllar honom.

Därefter tornar problemen upp sig. För sitt deltagande i polska landslaget i nazisternas propaganda-OS 1936 blir han utesluten ur facket. Men han fortsätter ändå med boxningen. Han överlever Warszawagettot, men blir efter kriget utesluten ur den judiska gemenskapen för sin roll i den judiska polisen i gettot.

Läsningen ger en insikt i hur svårt det kan vara för en begåvad människa att klargöra för sig själv att nu är det kört, nu gäller inte längre mitt eget självförverkligande."

Mål & Medel 11/2014

Vansklig seglats genom krigets fasor

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

Övers: Cathrine Berg

Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

'

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Kungen av Nyland - med lust att skapa

På onsdag kan han vinna ett av Nordens finaste musikpriser. Fredrik Högberg är nominerad till Nordiska rådets musikpris, och på galan i Blå hallen kommer han att kunna frottera sig med kändisar som Lars von Trier och Mads Mikkelsen. Till vardags är kompositören Högberg kung av Nyland, och håller hov i gamla Tingshuset.

-          Härifrån får de släpa ut mig, säger Fredrik.

Men det började långt härifrån, i den skånska bruksorten Svedala där han växte upp. Dialekten sitter i än. Han hade alltid mycket musik omkring sig, mamman spelade gitarr för hemmabruk och lyssnade mycket på skivor. Redan i femte klass bildade han sitt första rockband – Dr. Gnu and the Jungle Boys – och skrev egna låtar, inspirerade av Springsteen, Wiehe och Afzelius. Och på högstadiet visste han helt säkert att det var musik han ville ägna sig åt.

Fredrik nämner särskilt sin musiklärare från den tiden, Elisabeth Prahl, som en viktig inspirationskälla.

-          Då var musikvärlden uppdelad i synthare och punkare, och jag var synthare, så klart, med förebildare som Depeche Mode och Kraftwerk.

Men han är noga med att understryka att han redan då var framför allt en musikalisk allätare.

Sedan bar det av till musiklinjen på Framnäs folkhögskola och senare Musikhögskolan i Piteå, ett långväga val som motiverades av trots och ungdomsrevolt, men något som han aldrig ångrade. Det var betagande vackert och alla människor var otroligt trevliga. Innan flytten till Piteå hade han aldrig varit i Norrland, ja han hade knappt varit utanför Skåne.

-          Mitt hjärtas geografiska kompass förändrades. Från första stund kände jag att här vill jag vara.

Här mötte han kompositören Jan Sandström som blev avgörande för hans musikaliska utveckling. En ny värld av modern klassisk musik öppnades, och Fredrik gjorde den så småningom till sin egen. Fast på sitt eget vis.

Här mötte han också flera musiker som sedermera blev hans samarbetspartner och även goda vänner, Martin Fröst, Christian Lindberg, Håkan Hardenberger.

-          Det var som att spela tennis med någon som är bättre, man blir så mycket bättre själv, säger Fredrik Högberg.

Fredriks musik brukar beskrivas som klassisk modernism, men postmodern är nog en bättre beteckning. Modernismen blandas med nyklassism och romantiska toner, det finns inslag av rock och jazz, och helst framfört som ett multimediaverk med videofilm, animation och koreografi.

Verket ”Ice Concerto”, med vilket han tävlar om Nordiska rådets musikpris, och som för övrigt var anmält för miljöbrott av Kramfors kommun, är ett utmärkt exempel på Fredriks genrefria och gränsöverskridande musikaliska stil. Det gäller lika hög grad det senaste verket ”The Accordion King” för orkester och dragspel, en sällsynthet bara det, och med Jörgen Sundeqvist som solist. Det ska uruppföras i Kramfors i januari.

-          Min drivkraft är att skapandet ska vara lustbetonat och ständigt nytt och unikt för mig, jag har inget tålamod och blir snabbt uttråkad, säger Fredrik.

Och han vill hålla på med olika saker. Fredrik Högberg må vara känd ute i den stora världen som framgångsrik kompositör, hemma i Ådalen kom genombrottet med det numera kultförklarade rockbandet Nylands Järn.

Det var kärleken som fick honom att flytta till Härnösand efter elva år i Piteå, och det var kärleken till ett hus som fick honom att hamna i Nyland.

-          Vi såg en annons, åkte och tittade på Tingshuset, och jag tänkte att det här är ett hus som anstår en kompositör av rang, säger Fredrik på sitt skämtsamma sätt.

Fredrik berättar att han är ingen storstadsmänniska, och han trivs förträffligt i Tingshusets kreativa miljö. Samtidigt kan det vara problematiskt att verka i glesbygd, och det han tror att det vara till stor hjälp att han redan var etablerad kompositör när han flyttade till Nyland. Och han poängterar också att bra kommunikationer är en förutsättning för honom att kunna ta sig ut till den stora musikvärlden, och för att den stora musikvärlden ska kunna komma till honom.

-          Utan flygplatsen, E4:an, och numera tåget, skulle det inte gå.

Till en början tyckte sig Fredrik märka en viss misstänksamhet från lokalbefolkningen mot den kufiske kulturmannen. Han tror att många undrade vad han höll på med. Med Nylands Järn blev som en brygga, och numera är Fredrik Högberg en självklar del av lokalsamhället i både Nyland och Kramfors med omnejd.

Ådalen har genom historien varit hemvist för två av Sveriges största klassiska kompositörer, Franz Berwald var disponent vid Sandö glasbruk och Wilhelm Peterson-Berger var född i Ullånger. Fredrik Högberg sticker inte under stol med att han gärna skulle räknas till de stora.

-          Det är som en rockstjärnedröm, säger han.

Nomineringen till Nordiska rådets musikpris är en viktig bekräftelse, och ger kraft att fortsätta. En eventuell vinst ger också nödvändiga medel, prissumman är på 350 000 danska kronor, ungefär 450 000 svenska. Det skulle bli ett välkommet tillskott för Fredrik Högberg, som trots stora konstnärliga framgångar tvingas leva med inte bara oregelbundna men också osäkra inkomster.

Magister Vargas Llosas trötta pekpinnar

Den blygsamme hjälten

Mario Vargas Llosa

Övers: Peter Landelius

Norstedts, 2014

Mario Vargas Llosa är en fantastisk berättare, som i sina romaner skildrar väsentliga samhällsfenomen på ett levande och angeläget sätt. Det gäller även efter hans politiska avfall, då han mer eller mindre över en natt förvandlades från vänsterintellektuell till rabiat nyliberal. Han gav sig i kast med politiken och hade så när blivit Perus president. Som tur var för Författaren Vargas Llosa – och det peruanska folket - förlorade han.

Hans senaste roman är också hans mest politiska på länge, även om det på ytan kanske inte förefaller så. ”Den blygsamme hjälten” handlar om en företagare som blir utsatt för utpressning, men inte viker en tum, och går segrande ur striden med skurkarna.

En lovsång till civilkuraget? Inte riktigt faktiskt.

Huvudpersonen Felicito Yanagué är en nyliberal våt dröm. Egenföretagare, född i extremt fattiga omständigheter, har med sina bara händer byggt upp… ja ni vet. Han har förvisso förmånen att verka i ett expanderade Peru, där välståndet växer praktiskt taget inför våra ögon, och för den driftige och flitige är alla vägar öppna.

Felicito Yanagué är visserligen på alla sätt en rekorderlig typ, men Vargas Llosa lyckas ändå att teckna honom som en ömklig stackare, hopplöst underklassig. Överklassföraktet lyser rakt genom.

Inte nog med det. Det visar sig att utpressningshotet var i själva verket inte så farligt, och på ett sätt som inte står kiosklitteraturen efter förvandlar han det politiska till det privata, och trivialiserar hela handingen.

Inte alldeles oväntat har upplösningen ett starkt inslag av biologism, för att inte säga rasism. Sonens skändliga agerande förklaras av att han egentligen inte är hans riktiga son. 25 år av gemensamt familjeliv och känslomässig anknytning spolas rakt ut i pseudogenetikens avlopp.

Vargas Llosa berättar fortfarande bra, men han är påtagligt trött som författare, och likt en gammal magister som håller på att tappa tålamodet med sina obegåvade elever tar han fram allt grövre pekpinnar.

Umbärlig läsning.

Lätt om tunga saker

Sent omsider kom det en recension av min roman i nättidskriften Merkurius:

Idrott och politik hör ihop, som ler och långhalm. Det gäller nu, och det gällde även under den tid då ”Knockout”, Grzegorz Flakierskis nya roman utspelar sig, det vill säga före, under och efter andra världskriget, i Centraleuropa i allmänhet och i Polen i synnerhet.

   Flakierski skriver lätt och ledigt i sin berättelse om den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholc, som levde mellan åren 1913 och 1996. Mellan resor och matcher arbetade han tidvis som sättare och typograf.

Ambivalens är ett utmärkande karaktärsdrag hos Rotholc, han känner sig stolt och tillfreds över hyllningarna, men vill samtidigt inte “bära nationens ära på sina axlar”. Det är som om han, den förste judiske boxaren att vinna de polska mästerskapen, vet att andra tider och andra vindar kommer att blåsa, och det då säkrast är att stå på egna ben, bortom tillfälliga nationalistiska nycker och hurrarop. Som jude i Polen i början och mitten av 1930-talet behövde man inte hålla upp fingret alltför länge för känna vart vinden börjat blåsa. Även om huvudpersonen var en nationalhjälte med utmålade magiska förmågor, som gett nationen medaljer i stora tävlingar i Europa och i det stora landet i väster, USA.

   1935 antogs i Tysklands de antisemitiska Nürnberglagarna. Men trots att många, däribland Szapsel, såg varthän det barkade deltog han vid de Olympiska spelen i Berlin 1936, men på grund av en kroppsskada enbart som åskådare. Detta kom att bli en vattendelare i Rotholcs karriär, som trots kritik rest till Berlin. Han blir vid hemkomsten utesluten ur det judiska idrottsförbundet.

   ”Knockout” är inte bara en roman om en boxares uppgång, fall och … ja vadå? Huvudperson, om man säger så, är snarare tiden, en mörk sådan, och vad den förde med sig och hur den påverkade människorna som levde då. För många handlade det om att bara försöka överleva, helt enkelt rädda sig själva. Det fanns inte tid att finna “mina stämningars bästa längtan”, för att citera Werner Aspenström.

   Mördandet av judar, romar och slaver pågick i en mekanisk takt, men det var trots det långt ifrån någon banal ondska som härskade. Och när Nazityskland ville öka takten på dödandet av “die untermenschen”, fanns alltid beredvilliga ukrainare, litauer och letter. Men som Flakierski berättar var antisemitismen inte något som kom till Polen med Hitlers dödspatruller.

I romanen använder Flakierski sig av ett växelbruk av olika tider och människor och teman, som anslås med korta utdrag ur Wikipeidia; om Nationalism, politik, barndom, hunger, angiveri et cetera.

 Dessutom, inte att förglömma, onsdagsträffarna med Mirjam, Hannah och Rosa, den förstnämnda är någon sorts värdinna. Stort och smått diskuteras, och man skulle kunna påstå att det enda de tre damerna är överens om är att de inte är överens. Magen och gommen får sig dock alltid något att njuta av vid träffarna, och mellan varven förvandlas ”Knockout” till en receptbok över judisk kok-konst. Osökt tänker jag på Torgny Lindgrens vurm för maträtter inom romankonsten.

Trots armod, ghettoskildringar och iskallt mördande, är nästan tiden efter masslakten den allra kusligaste vad gäller Szapsel Rotholcs livsresa. Jag har läst andra bra skildringar av tiden före och under andra världskriget, men mindre om tiden efteråt och om frågor som kastas i solarplexus på Rotholc: ”Vad gjorde du under kriget? Mer konkret, i tjänst hos ghettopolisen? Är det sant att ..?” Rykten tar fart och gör en höna av en fjäder, eller? Det går fort i folkets domstol och så kallade ”vittnen från ett plågat folk” kan ju inte viftas bort. Eller? Hur det går får ni läsa, men spännande är det. Och ytterst tidlöst.

Man kan skriva lätt om tunga saker, utan att bli banal, det visar med tydlighet den polskfödda författaren Grzegorz Flakierski som bor i Sverige sedan 1969. Visst hade romanen kunnat komprimeras något. Och visst hade ett och annat mat- och bakrecept kunnat lämnas därhän, men det är en smaksak och inte mycket att orda om.

Ingemar Nilsson

Mekurius den 20 oktober 2014

Med hjärta för jiddisch och klezmer

Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på sitt sätt, men egentligen helt missvisande.

Jiddisch är inte dött.

Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt, med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen. Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.

Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt genom assimilationsprocessen.

Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat, jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan undervisning.

Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser, ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.

En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer, blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men vi kan dö imorgon”.

Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med tanken att så småningom skriva eget material.

Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av växande främlingsfientlighet.

Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye (översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.

Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket schmalz (ungefär: hjärta och smärta), och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.

Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.

Textförfattaren hette Leyb Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.

En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö, en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister, men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.

Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino, de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk. Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di Jiddishe Kapelye är en del av den.

Brecht i kortformat

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

Från Skottland till Norrland

Blev intervjuad i Mittnytt  med anledning av folkomröstningen i Skottland i egenskap av författare som skrivit om ett möjligt självständigt Norrland:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/norrland-behover-mer-sjalvstandighet

Husmodern tackar för sig

Liv till varje pris

Kristina Sandberg

Norstedts

Det handlar om en värld som är försvunnen men som ligger oss så nära i tiden. Det var en värld där Kvinnan var en riktig Husmoder, ”tränad till tystnad” men givetvis representativ med en kvinnlighet som var självklar, och där affärsvärlden var helt och hållet männens domän, och där man fortfarande höll på begrepp som kvalitet, kundkontakt och ärlighet.

Kristina Sandbergs roman börjar 1953 då Maj och Tomas, välbekanta från de två tidigare fristående romanerna i trilogin, firar Tomas 50-årsdag i Stockholm. Läsaren introduceras snabbt i de bärande teman i boken, Maj tar hand om allting av praktisk betydelse, samtidigt som hon ständigt plågas av en inre osäkerhet att inte göra rätt, att inte räcka till, medan maken Tomas för sig visserligen med en medfödd självsäkerhet, men är betydligt sämre på att ta hand om det som förväntas av honom i hans mansroll.

Här kontrasteras också den stora världen, Stockholm med sitt sjudande liv men med så många faror som lurar, ställs mot hemma i lilla Örnsköldsvik, där det är tryggt och överskådligt.

Den dualismen går sedan igen på flera plan.

Hemmafrun Maj försöker nästan desperat att leva upp till tidens krav, utan att märka att tiden håller på att springa ifrån henne. Reformer och ny teknik gör hemmafrun allt mer överflödig, och innan 60-talet är till ända kommer jämställdhetsdebatten igång på allvar, och ifrågasätter Husmodern.

Otack är världens lön.

Den veke Tomas gör en omvänd klassresa, och det med besked. Han deklasseras fullständigt och slutar sin yrkesbana med att betjäna sina forna affärsbekanta.

Och någonstans i bakgrunden gör sig den stora världen påmind med Kongokrisen, kriget i Algeriet, Ungernrevolten, Kuba. Och kronan på verket mot slutet, månlandningen 1969.

Också här hemma händer det saker, det är ATP, charterresor, kvinnliga präster, avfolkning och rivningsraseri. Det är en föränderlig värld, och i dess skugga finns nya hotfulla begrepp som stress och depression.

50- och 60-talens skördetid är det fundament på vilket dagens Sverige är uppbyggt. Kristina Sandberg skapar en fullödig bild av ett historiskt skeende genom att skildra vardagens antihjältar. Det är mycket skickligt.

Hennes språk är njutbart, välavvägt och rikt, så lyhört på nyanser, skiftningar och personliga tonfall.

Hög igenkänningsfaktor är en extra bonus för ångermanlänningar i allmänhet och Öviksbor i synnerhet.

Frihet på polska

Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?

Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?

Kulturval, eller mer kultur i valet

Det är knappt en vecka kvar till valet. Löften om allt möjligt, och förvisso också omöjligt, duggar allt tätare. Det är lätt att förundras över varför de politiska partierna behövde vänta i hela fyra år med att komma underfund med det måste byggas bostäder, att skolan ska ha mer resurser, och så vidare. Men visst, bättre sent än aldrig. Och jag passar på i hopp om att politikerna ska inse vikten av den målgrupp som utgörs av kulturarbetare och alla kulturintresserade, och framför därför några stillsamma önskemål.

Varje skola ska ha ett bibliotek. Det finns det faktiskt en lag på. Såg att några partier kräver hårdare straff, och det är bara att instämma. Straffa hårt alla som inte följer bibliotekslagen!

Rusta upp och stärk resurserna till kommunala bibliotek. Det gäller givetvis både det fysiska som det digitala innehållet.

Satsa på arbetsplatsbibliotek!

Initiera fler läsfrämjande projekt.

Gratis kulturskola för alla.

Större utrymme för estetiska ämnen i skolan. Skrivande borde också bli ett eget ämne.

Gratis inträde till museer. Subventionera inträde till kulturevenemang.

Billigare böcker.

Höjda ersättningar till kulturarbetare.

Så långt min modesta önskelista. Alla uppmanas nu att komma in med fler förslag. Det är aldrig för sent, tvärtom, ju närmare valet vi kommer desto mer benägna är partierna att ta till sig av våra önskemål. Och vem vet, än är undrens tid inte förbi, kanske att några av löftena hålls.

Bottenhavets pärla

Helt oväntat fick jag chansen till en skrivarvecka på Ulvön. Jag tvekade inte en sekund. Visst har jag varit där förut, men just därför ville jag dit igen. Bara båtresan ut till ön är en hisnande skönhetsupplevelse, och det glittrande havets oändlighet fyller själen med ro och inspiration.

Det gamla fiskeläget, som inte för inte kallas för Bottenhavets pärla, knyter på ett märkligt sätt ihop det förflutna med nuet. Sjöboden, som Ulf Ögren genom Ludvig Nordströmsällskapet har upplåtit vissa veckor som stipendiegård åt Norrländska litteratursällskapet, ligger mitt i byn, på bekvämt gångavstånd till allt som finns på ön. På vägen dit från båten passerar man huset där Lubbe Nordström bodde under sin tid på Ulvön.

Provianteringen är inget problem, det finns en affär på ön, och även om den var stängd just när jag anlände, löste det sig ändå. Nämnde Ulf Ögren äger affären, och han öppnade helt enkelt åt mig så att jag kunde handla.

Det finns flera restauranger och caféer på Ulvön, och de håller bra klass, men varning utfärdas för den ömässiga prisnivån.

Sjöboden är fullt utrustad med alla moderniteter, dusch, toalett, bra kök, och det finns värmeelement, vilket kan vara bra för den som inte har tur med vädret. Det är långt ut till havs, och det kan bli rejält dragigt och fuktigt om vädrets makter trilskas.

Man har utsikt över nästan hela hamnen och bort till norra Ulvöns stränder. Det är betagande vackert. Man hör vattnet klucka in under sjöboden, en och annan motorbåt puttrar sakta förbi, några gånger om dagen lägger båtarna från Köpmanholmen och Ullånger/Docksta till och aviserar sin ankomst med en gäll tutsignal, sjöfåglarna skriar. Resten är ro. Skrivro.

Ulvön är också en social plats, för den som så önskar. Här möter man människor. Jag hade förmånen att träffa Lubbeforskaren och flanören Sven Bodin, som råkade vara på ön samtidigt med mig, och vi tillbringade en rasande trevlig eftermiddag på Ulvö hotell, där samtalsämnen böljade likt en storm över Bottenhavet.

Ett par dagar senare blev det en solig förmiddag på bryggan i sällskap med önbon Ruben Madsen. Livets mening undersöktes på djupet, men även på bredden. Ruben är världsberöm clown och väl insatt i ämnet. Han är även surströmmingskonstnär.

Och så blev det faktiskt en hel del skrivet. Vem vet, det kanske kan bli något av det.

Jag säger bara: Ulvön!

Nyliberalismens Bagdad-Bobs åter överraskade

Kapitalismen är i djup kris, och alla hurtfriskt optimistiska förhoppningar till trots lär återhämtning dröja länge än.

Sveriges ekonomi växte med 1,9 procent under andra kvartalet jämfört med motsvarande period i fjol, enligt Statistiska centralbyrån. Jämfört med det svaga första kvartalet var tillväxten blygsamma 0,2 procent. Det är långt sämre än vad ”marknaden” hade förväntat sig, och dess talesmän är bekymrade och besvikna.

Samtidigt visar nya siffror från Tyskland, enligt dn.se, att tillväxten där har bromsat in under andra kvartalet. Det är naturligtvis bekymmersamt för Sverige, liksom för många andra länder, Tysklands ekonomi är viktig för hela Europa, och landet är dessutom en stor exportmarknad.

”Marknaden” hoppas förstås att det är bara en tillfällig svacka, och att återhämtningen snart ska komma igång. Så har det låtit i flera år nu sedan den ekonomiska krisen började. Gång efter annan har det rapporterats att nu tar ekonomin fart, ljuspunkterna blir fler, tillväxten ökar, och vi är på väg ut ur krisen. Och varje gång kommer all denna optimism på skam.

Hoppfullheten grundar sig oftast på ”psykologiska” faktorer, det är olika index som mäter inställningen hos än den ena än den andra gruppen. Det är inköpschefernas förväntningar, det är hushållens förhoppningar. Men hela tiden pulveriseras de av ekonomins hårda fakta.

Och ett sådant ofrånkomligt faktum är att kapitalismen är i kris.

Hur mycket än ideologins alla Bagdad-Bobs förskönar och förnekar kommer det ständigt nya rapporter som ”överraskar”.

Exemplet Tyskland är mycket belysande. Den tyska ekonomin beskrivs genomgående som ”stark”. Men tittar man på tillväxtsiffrorna blir bilden en annan. BNP växte med synnerligen blygsamma 1,1 procent 2008, backade hela 5,1 året därpå, växte med hyfsade fyra respektive 3,3 de två följande åren, för att krympa ihop till nästintill försumbara 0,7 och 0,4 under 2012 och 2013. Sett över hela perioden täcker tillväxten knappt upp för den demografiska utvecklingen, befolkningen växer ju.

Paradgrenen inom tysk ekonomi är arbetslösheten. Den beskrivs konsekvent som ”låg”, och det tillskrivs de ”reformer” som har genomförts, med större ”flexibilitet”, bland annat det ökända Hartz IV, en tämligen brutal tysk variant av ”arbetslinjen”. Just nu ligger den tyska arbetslösheten på 6,7 procent, det är närmare tre miljoner människor utan arbete, och att kalla det ”lågt” visar bara med skrämmande tydlighet hur långt vi har sjunkit i det nyliberala ideologiträsket.

För ekonomin har den nyliberala fanatismen varit förödande. Det vi ser nu är resultatet – som inte är ett dugg överraskande – av åtstramningspolitiken. Det hjälper inte att den exportindustrin är stark när efterfrågan är svag. Detsamma gäller för övrigt för den svenska industrin.

Den inhemska efterfrågan i Tyskland är inte heller särskilt stark, som en konsekvens av de nyliberala ”reformerna”. Reallönerna har visserligen stigit generellt, men mycket ojämnt. Det har skapats i Tyskland ett låglöneproletariat av väldiga dimensioner, närmare en fjärdedel av arbetskraften tjänar mindre än tusen euro i månaden efter skatt.

I Sverige har hushållen hållit hjälpligt igång konjunkturen, mest på grund av skattesänkningar, men näringslivet går knackigt, och investeringarna är precis som i Tyskland fortsatta mycket låga.

Fortsatt hög är däremot arbetslösheten, som riskerar att nå tvåsiffriga nivåer. Samtidigt är inflationen rekordlåg, och vissa kvartal till och med varit negativ, det vill säga det har rått deflation. Ytterligare en triumf för den nyliberala ekonomins omänskliga absurditet.

För tillfället är det svårt att skönja något slut på krisen. Den lär nog fortsätta ett bra tag till, med låg tillväxt, hög arbetslöshet, och en växande högerextremism i krisens kölvatten. Ingen politisk kraft, inte heller socialdemokratin, är beredd att ta till kraftfulla offentliga investeringar, som är den enda vägen ut ur krisen.

Det är inte ”ansvarslöst” med bra skola, tillgänglig sjukvård, och fungerande infrastruktur. Tvärtom är det en nödvändig investering i framtiden.

Aldrig mera krig!

Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till första världskrigets utbrott.

Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.

Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.

Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.

Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.

Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.

Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.

För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.

De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.

Första världskriget kallas ibland också för Det Stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.

Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.

Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.

Kievregimen på väg mot Pyrrhusseger

Den ukrainska regeringens beslut att med militärt våld kväsa upproret i östra Ukraina bådar inte gott för landets framtid.

Ett malaysiskt passagerarflygplan störtade över östra Ukraina och 298 människor omkom. Det är naturligtvis en stor tragedi.

Tragiskt är också det sätt på vilket olyckan skamlöst exploateras av olika politiska krafter för sina egna, inte alltid helt ädla, syften. Mest utmärker sig som vanligt vår utrikesminister. Han var snabbast av alla att fastslå skuldfrågan och fördöma de förment skyldiga.

Problemet är bara att hittills har inga klara bevis presenterats för vilka som ligger bakom den påstådda nedskjutningen. Ja, i själva verket finns det än så länge inte ens avgörande bevis för att flygplanet sköts ner.

Det kan naturligtvis mycket väl visa sig att flygplanet blev nerskjutet, och att det är rebellerna, de så kallade ”separatisterna”, som är de skyldiga. Men det kan lika gärna framkomma motsatsen. Det är rena söndagsskolan, det kan vara sant, men det behöver det inte vara.

Att vår utrikespolitik grundar sig på gissningar, spekulationer och ideologiska fördomar är äventyrligt och direkt upprörande.

Inbördeskriget i Ukraina ackompanjeras av ett massivt propagandapådrag, och än en gång besannas den slitna klyschan att krigets första offer är sanningen.

Revolten på Majdantorget som började i november 2013 hade sitt ursprung i ett berättigat folkligt missnöje med ekonomisk stagnation och korruption. Dessvärre fick den snabbt ett starkt inslag av högerextrema krafter och kom att exploateras av västliga intressen, som såg sin chans att flytta fram NATO:s positioner.

Det var emellertid en grov missberäkning från USA:s sida att tro att Ryssland stillatigande skulle acceptera att få NATO direkt intill sina gränser. Det var en lika stor felkalkyl att inte ta hänsyn till folkopinionen i östra Ukraina, där man misstror den västukrainska nationalismen, och är mycket skeptisk till en ryssfientlig politik, som man misstänker kan leda till att de blir andra klassens medborgare i sitt eget land.

Men framför handlar det om ekonomi. I östra Ukraina är många rädda att en EU-anslutning kommer att leda till minskad handel med Ryssland, avindustrialisering och arbetslöshet. Denna rädsla är klart befogad.

Det är omöjligt att avgöra hur stort stödet är för rebellerna, men att de har stöd är uppenbart. Rebellerna utgör ingen enhetlig styrka, utan består av olika grupperingar, med skilda målsättningar. Att som DN:s ledarsida (24/7) kalla dem för ”de värsta av östra Ukrainas politiska extremister, kriminella våldsverkare och huliganer” som har skrapats ihop av Putin är ingenting annat än ett utslag av cyniskt folkförakt.

Samtidigt är Rysslands inblandning obestridlig. Omfattning av den är svår att bedöma, inte minst på grund av den ryska propagandans notoriska lögnaktighet, men det är tydligt att stödet är begränsat och halvhjärtat, vilket till stor del förklarar den ukrainska arméns framgångar på senare tid.

Moskva har helt klart visat att man inte är intresserad av ett delat Ukraina. Putinregimen har dessutom blivit avskräckt av en del grupperingarnas radikala politiska budskap, något som verkligen inte faller högermannen Putin i smaken.

Det bådar inte gott för framtiden att Kievregimen har valt konfrontationens väg och försöker att slå ner upproret i östra Ukraina med våld. Städer, industrier och infrastruktur bombas, det finns civila offer redan. Minst 100 000 människor har flytt undan bomberna till Ryssland.

Ett inbördeskrig lämnar alltid stora sår efter sig, som tar mycket lång tid, flera generationer, att läka. Mycket tyder på att Kievregimen kan uppnå en militär seger, men en sådan löser ingenting av de problem som utlöste konflikten till att börja med.

28/7 2014

Så olika men ändå så lika

Den kontroversielle polske högerpolitikern och EU-parlamentarikern Janusz Korwin-Mikke (JKM) har i ett tal i EU-parlamentet om ungdomsarbetslösheten använt uttrycket *Europas negrer*.

Det blev häftiga protester i kammaren, hans ordval ansågs rasistiskt, och det framfördes högljudda krav på en offentlig ursäkt, disciplinära åtgärder och hans avgång.

En som har reagerat upprört är den svenske EU-parlamentarikern och centerpartisten Fredrik Federley.

”Hans utläggning är chockerande” säger Federley, och han har också skrivit ett brev till talmannen och krävt ”repressalier” mot JKM.

JKM är en bisarr figur, ledare för ”Nya Högern”, som med drygt sju procent av rösterna i EU-valet 2014 fick fyra mandat. JKM är extremt nyliberal, anser att skatt är stöld, han är monarkist, emot kvinnlig rösträtt, och kallar demokrati ”väldens dummaste system”.

Den berättigade upprördheten över JKM:s rasistiska ordval tog helt och hållet bort intresset från innehållet i hans tal. Det handlade om ungdomsarbetslöshet. ”20 miljoner unga européer är Europas negrer”, sa han.

Roten till det onda enligt JKM är minimilöner, som måste avskaffas, och fackföreningarnas makt, som måste krossas.

Fredrik Federley har alltid konsekvent tagit avstånd från alla former av rasism. I det avseendet befinner han sig på en annan planet än den bisarre högermannen JKM. Men innehållet i deras ekonomiska politik är detsamma.

Enligt statistik från Svenskt Näringslivs Ekonomifakta låg den svenska ungdomsarbetslösheten i maj 2014 på 25,1 procent. Det betyder att 163 700 unga människor mellan 15 och 24 år var utan arbete. Den säsongsjusterade siffran är 22,1 procent. I sju län överstiger ungdomsarbetslösheten 25 procent, och är därmed berättigade till EU:s särskilda stöd till krisområden.

Inget borgerligt trixande i världen kan dölja det faktum att det är fullständigt skrämmande siffror.

Den borgerliga regeringens, och där har C gått i bräschen, patentmedicin har varit ”sänkta trösklar”, det vill säga längre löner, sänkta arbetsgivaravgifter och riktade skattesubventioner till utvalda branscher, och ”flexibilitet”, i vilket i klartext betyder otrygga anställningar.

Resultatet har blivit högre vinster för företagen – och högre arbetslöshet, i synnerhet för ungdomar.

Vilket inte hindrar C att förespråka mer av samma medicin. Och det är samma som ordineras av extremhögermannen JKM.

Att Centerpartiet hamnar i knät på nyliberala knäppgökar som JKM visar än en gång med all önskvärd tydlighet att partiet har kapat sina folkrörelserötter och står nu politiskt någonstans till höger om Djingis khan.