Tre humoristiska noveller - "Doftresan, Jobbansökan & Krisdagboken"
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 började det armeniska folkmordet i det ottomanska riket.
Viskningarnas bok
Szczepan Twardoch räknas som en av de absolut mest
uppskattade samtida polska skönlitterära författare. Han är flerfaldigt belönad
för sina litterära verk, men är samtidigt en kontroversiell författare och
person. Han har helt frankt deklarerat att han inte är polack utan schlesier,
och i sina romaner går han ikonoklastiskt till storms mot Polens grundläggande
och identitetsskapande nationella myter.
Twardoch är född 1979 i Schlesien, en region med en mycket
stark särart, egen kultur, en schlesisk dialekt eller ett språk, beror på vem
man frågar, och en vindlande, ofta dramatisk, historia som rör sig mellan flera
olika länder. En livlig schlesisk autonomirörelse har sett dagens ljus i det
postkommunistiska Polen, men den motarbetas av makthavare av alla politiska
kulörer, inte sällan med anklagelser om förräderi och en dold agenda att vilja
ansluta regionen till Tyskland.
I det val mellan Polen och Tyskland som nationalistiska
kretsar (vilket innebär de flesta!) framhärdar i att avkräva väljer Twardoch i
likhet med många schlesier – Schlesien.
Men Szczepan Twardoch är inte en författare som gör det lätt
för sig. Schlesisk identitet, och identitet överhuvudtaget, problematiseras och
underkastas en minutiös undersökning. Samtidigt passar han glatt på, nästan en
passant, att begå ett och annat antinationalistiskt helgerån.
Som i romanen ”Morfin” (Morfina, 2012), vars huvudperson är
underlöjtnanten i den polska armén Konstanty Willemann, barn till en tysk
aristokrat och en schlesisk kvinna som strävar efter att uppfostra sonen i sann
polsk anda. Efter nederlaget i september 1939 lever charmören Willemann ett
obekymrat och promiskuöst nöjesliv i det ockuperade Warszawa.
Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon
Idag är det 86 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar".
Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.
Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.
Mångspråkig Poesisalong på Kramfors bibliotek. Det lästes dikter på svenska, spanska, finska, polska, arabiska, dari, tyska, nederländska, meånkeli och sydsamiska.
Själv bidrog jag med ett par dikter av Tadeusz Rózewicz.
Det lästes dikter av Anders Fjellner, Annie M.G. Schmidt, Dan Andersson, Mahmoud Darwish, Birger Norman, Sami Hamed, Risto Rasa, Laura Ruohonen, Karin Boye, Pablo Neruda, Robert Gernhardt, Tadeusz Rózewicz, med flera.
Idag är det Tristan Tzaras födelsedag.
Bild: Julia Koch
"There's No Business Like Show Business", och om man dubblar showinslaget som Jacke Sjödin gör i sin föreställning ”Showshow”, blir det något extra, dubbelt så bra som en vanlig show. Verbal ekvilibristik blandas kongenialt med musikalisk lekfullhet, det är fantasifullt, roligt med glimten i ögat, och inte utan ett visst underliggande allvar. Jacke i toppform och då kan det inte bli annat än succé.
Med sig på scen har han tre duktiga artister, och enligt hans eget sätt att räkna är de tre och en halv duktiga sångare. De tre – och halvan – kompletterar varandra på ett fullödigt sätt. Lina Melanders jazziga stämma tillsammans med Eleonor Ågeryds allroundröst och Klas Norbergs om möjligt ännu större vokala omfång bildar en bra mix med ett fantastiskt brett register.
Bakom sig, och ibland bredvid och framför, har kvartetten ett femmannaband under ledning av den ständige Pär-Åke Stockberg. Skickliga och samspelta musiker, inte minst den kompetente Klas Toresson på diverse blåsinstrument och med en icke oäven skådespelartalang.
Mycket av föreställningens framgång bygger på Jackes enastående kontakt med publiken. Han är aldrig inställsam, drar sig inte för att driva med folk, men alltid godmodigt, aldrig elakt. Han skämtar med oss för att han vill att vi ska ha lika roligt som han själv uppenbarligen har. Och det har vi.
Samma humoristiska humanism präglar hela föreställningen.
/../
Läs hela texten i Örnsköldsviks Allehanda
Tidigare publicerat i Tidningen Ångermanland
Att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett.
Den 13 april 1906 föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytelserika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket.
I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska.
Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.
Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.
Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld.
Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.
1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.
Foto: Autorstwa Arto Jousi / /Suomen valokuvataiteen museo / Alma Media / Uuden Suomen kokoelma; Restored by Adam Cuerden - Finnish Museum of Photography, Domena publiczna, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=79901445
Idag är det årsdagen av Jurij Gagarins första bemannade rymdfärd 1961 i rymdfarkosten med det symboliska namnet ”Vostok” (Öster).
Här hjälpte inte amerikanernas svammel om att John Glenn var den första FRIA människan i rymden, det var uppenbart för alla att det var ryssarna som ledde rymdkapplöpningen.
Nikita Chrusjtjov hade förklarat att ni skulle man ”hinna ikapp och förbi”, och ingen hade då kunnat ana att en generation senare skulle Sovjetunionen och hela den reellt existerande socialismen, som det så vackert heter, ligga i ruiner.
Gagarin behövde inte uppleva det, han omkom i en flygolycka 1968.
Det börjar med en kort stund före en konsert. Sara Parkmans
rampfeber är alldeles påtaglig. Sedan går de ut på scenen, det är nersläckt och
allt ljus är på Sara. Hon är ensam – och känns allsmäktig. Hon släpper loss,
belysningen tänds och hon förenar sig med publiken. Och så ett klipp efter
konserten med en ensam Sara Parkman backstage. Inledningen till filmen ”Som vi
älskade” fångar i några få scener hela rikedomen och motsägelsefullheten hos
musikern och personen Sara Parkman.
Det finns en sådan dynamisk dialektik i allt hon gör, och
kanske också som den hon är. Hon spelar traditionell folkmusik, men drar sig
inte att utveckla den, och gärna hämta influenser från många olika håll. I en
obetalbar scen, Sara och hennes band ska spela, det ser ut som Stadshuset i
Stockholm, och de presenteras av en tjänsteman eller om det är en politiker,
som på tafflig engelska staplar klyschor om svensk natur och liknande på
varandra intill löjets gräns, varpå Sara Parkman påpekar stillsamt att hon är
antinationalist som vill förmedla folkbildning.
Det politiska och det personliga går alltid hand i hand. Liksom
engagemang och självdistans, vrede och tvivel.
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland
Åren kring förra sekelskiftet präglas av en exempellös utvecklingsoptimism. Framstegen inom vetenskap och teknik gav skjuts åt en nästan blind övertygelse att mänskligheten var på väg att träda in i Förnuftets tidsålder. Historien var en rätlinjig process som förde oss ständigt mot nya högre nivåer. Lyckoriket var runt hörnet, det mänskliga snillet skulle tämja naturens krafter, bota sjukdomar, lösa samhällsproblem till allas belåtenhet, göra krig överflödiga.
Det var i den andan som världens största passagerarfartyg Titanic byggdes. Båten var ett under av den tidens ingenjörsvetenskap, den var ”osänkbar”, och väldig på alla sätt. Det var knappast en tillfällighet att fartygets inredning gick huvudsakligen i jugendstil.
Jugend är det tyska ordet för ungdom, och stilen var ett samlingsbegrepp för riktningar inom konst och arkitektur som ville bryta med de klassiska estetiska värderingarna, och som namnet antyder skapa något ungdomligt och helt nytt.
I många länder kallades stilen för art nouveau – ny konst, i Spanien och Ryssland kort och gott ”modernism”, i Storbritannien Liberty style – den fria stilen, och inom Habsburgmonarkin för secession – utbrytning.
När Titanic lämnar Southampton den 10 april 1912 på sin jungfruresa med destination New York finns det 2207 människor ombord, men livbåtar för 1178 personer. Båten var ju osänkbar, och det förvånande är egentligen att det fanns några livbåtar alls.
Resten är historia, när jättefartyget stöter ihop med isberget den 14 april, sjunker på några timmar under natten, orkestern som spelar in i det sista, det fruktansvärt stora antalet offer, chocken som följer nyheten om förlisningen, legenderna efteråt.
Titanic-katastrofen är som ett antikt drama där uppgivna gudar låter de dåraktiga människornas öde obevekligt gå i fullbordan. Hybris, förhävelsen, övermodet, leder alltid ofelbart till straff och vedergällning av den hämnande rättvisegudinnan Nemesis.
Titanic har fått stå som symbol för framstegsoptimismens undergång. Det finns onekligen en stark poetisk övertalningskraft i den bilden. Men det är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Titanic får på sin höjd utvecklingstanken att krackelera, innan den begravs i gyttjan i första världskrigets skyttegravar två år senare.
Kulturbarn
Åsa Beckman
Norstedts
Journalisten och författaren Åsa Beckman växer upp i
Prästmon. Hennes far, Erik Beckman, är mellan åren 1961 och 1977 lärare vid
Hola folkhögskola. Han är också en av den svenska modernismens främsta
författare och räknas som en av den svenska moderna litteraturens mest säregna
skapare. Nu många år senare reflekterar Åsa Beckman kring sin och sina syskons
uppväxt i en familj med en dominerande far i centrum och vars arbete ställde
allt och alla i skuggan.
Genom samtal med andra kulturbarn och läsning av fleras
minnen från uppväxten i liknande miljöer urskiljer Åsa Beckman ett mönster.
Fram träder ett familjeliv som styrs helt och hållet av Författarens arbete –
och humör. Det gäller att i alla lägen skydda Den Store Mannen från yttre
störningar, underlätta hans verksamhet, uppmuntra och anpassa sitt eget liv
efter det upphöjda arbetets gång.
Och inte minst att acceptera ett gränslöst beteende som tar
inte hänsyn till någon eller något. Utom sig själv förstås.
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland
Idag är det romernas nationaldag.
Romernas är Europas största minoritetsfolk. Trots att de har levt här i över tusen år är de än idag utsatta för svår förföljelse.
Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma
Irka Cederberg
Leopard förlag, 2010
Frankrike massutvisar romer till Rumänien. Trots att rasismen lyser tydligt genom applåderas åtgärderna av Italiens regering. Eller är det kanske just därför? Omvärldens protester är synnerligen lama.
Förföljelse och trakasserier av romer är ingenting nytt inom EU. Det har förekommit regelrätta pogromer, också med dödsoffer i flera EU-länder, bland annat Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I de två sistnämnda har det byggts murar kring romska bosättningar. Våld, hot och diskriminering tillhör vardagen för Europas romer, som ofta lever under förhållanden som inte är människovärdiga.
Inte heller i Sverige har vi mycket att yvas över. För tio år sedan utvisades en grupp romer, på uppenbarligen rasistiska grunder. Migrationsminister Tobias Billström försvarade tappert tilltaget, och protesterna var inte överdrivet häftiga. Det skulle hållas val snart.
Ungefär samtidigt med utvisningen av de tiggande romerna, publicerade regeringens delegation för romska frågor ett betänkande där man bland annat konstaterar att romerna i det svenska samhället är utsatta för ”extrem och oförsvarbar exkludering”, att de som grupp är ”mest diskriminerad och missaktad”, och att det i Sverige råder ”strukturell antiziganism”.
Arbetslösheten bland romer ligger på omkring 80 procent, många har inte ens gått ut grundskolan, medellivslängden är påtagligt lägre, deras delaktighet i det politiska livet försumbar. Delegationen föreslår en nationell strategi för att uppnå full jämlikhet för romer inom 20 år. Den som lever – och har tålamod nog - får se.
Paradoxalt nog har romerna situation i Öst- och Centraleuropa försämrats sedan kommunismens sammanbrott. Under kommunisttiden beviljades romska flyktingar nästan alltid politisk asyl i Väst, medan de numera avvisas konsekvent, också i strid med EU:s fria rörlighet.
Urholkade sociala skyddsnät, ökade klassklyftor, uppblossande nationalism och högerextremism har på ett allvarligt sätt förvärrat romernas ställning. I det sönderfallande Jugoslavien har de klämts mellan de krigande nationalisternas sköldar. Mest påtagligt är det i Kosovo, där romerna har av den albanska majoriteten utpekats som syndabockar, och utsatts för svåra förföljelser, utan att det internationella samfundet har funnit det mödan värt att ingripa. Högre värden än mänskliga rättigheter står tydligen på spel.
Antiziganismen i Europa är ingenting nytt. Under medeltiden ordnade de tyska furstarna sällskapsjakt på romer. Under 1700-talet är det vanligt med brutal tvångsassimileringspolitik, där romska barn tas från sina föräldrar och placeras ut hos ”vita” familjer. I Rumänien förekommer romsk slaveri fram till mitten av 1800-talet.
Nazisterna bedrev det som kom att kallas ”den okända Förintelsen”, minst en halv miljon romer mördades i koncentrationsläger och på andra ställen. Med tanke på att det rör sig om människor i samhällets marginal, med ofta högst bristfällig registrering och folkbokföring, och där många dessutom sökte dölja sitt ursprung, är det rimligt att anta att siffran i själva verket är långt högre, så många som en och en halv miljon har nämnts.
En text till med anledning av romernas nationaldag:
Man ser dem lite överallt, sittande eller knäböjande, utanför köpcentra, gallerior och butiker. De har blivit ett självklart inslag i stadsbilden på både större och mindre orter. Men trots den självklarheten är tiggarna, som oftast är romer från Rumänien, inte ett okontroversiellt fenomen. Vissa kommuner har försökt att helt enkelt förbjuda dem, vilket har visat sig vara olagligt, andra har försökt begränsa deras verksamhet med avgifter och andra restriktioner, de har utsatts för misshandel och övergrepp, men också yttringar av sympati och stöd. Alldeles oavsett väcker de uppenbarligen starka känslor. Men vilka är de, var kommer de ifrån, och hur hamnade de där de är idag?
Den polske statsvetaren och idéhistorikern Przemysław Witkowski ger i sin ambitiöst upplagda bok ”Våldets laboratorium. Romernas politiska historia” (Laboratorium przemocy. Polityczna historia Romów, 2020) en bred bild av den romska historien, från deras ursprung till dagens situation i Europa.
Idag har språkforskningen fastslagit att romerna kommer från nordvästra Indien, och det har bekräftats bortom allt tvivel av DNA-bevis. Redan på 400-talet sker den första vågen av romsk migration undan invaderande nomader, och de krig som härjar i området under flera århundraden.
Witkowski är mycket noga att betona det faktum att migration är ett högst vanligt beteende i historien, ett fenomen som ständigt pågår i större eller mindre omfattning. Det orsakas av antingen krig och andra övergrepp och/eller svält, hungerkatastrofer och otillräckliga försörjningsmöjligheter.
Följaktligen är migrations riktning alltid bort från krig och våld, och mot de ekonomiska centra som gäller för sin tid.
Härvidlag utgör romerna inget undantag.
Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon.